Sommar med Owe Wikström

Owe Wikström är professor i religionspsykologi i Uppsala, också författare. Det senare bör ha bidragit till att hans Sommar-program var så välformulerat.

Innehållsligt var det, framför allt i den inledande delen som startade med en hjärtinfarkt, också mycket tänkvärt: hur det här att ha fått livet till skänks en gång till får en att se och glädjas också åt dess många och till synes betydelselösa detaljer. Med honom besjunger jag gärna långsamhetens lov, för att citera titeln på en av hans böcker.

Den här religionspsykologen har också skrivit boken ”Att älska livet mer än dess mening”, även det en slutsats jag delar med honom. Han sa till och med att frågan om Guds existens åtminstone i vetenskaplig mening är och förblir obesvarad också för honom, men i motsats till mig dras han uppenbarligen ändå till frågeställningar av det slaget. Också jag ser, inte minst sommardagar som denna, mig själv som en del av den märkliga natur som omger mig. Men jag inser också att mitt liv liksom allt annat har en ände.

Nå, jag har flera gånger när jag har skrivit om årets Sommar-program markerat, att jag inte måste dela sommarpratarnas alla värderingar och slutsatser för att ha utbyte av att lyssna på deras program.

Till min uppskattning av just det här programmet bidrog också Owe Wikströms val av musik. Bra klassisk musik – verk av Bach med flera – blandades med Sting, Koop, Bo Kaspers orkester och Lillebjørn Nilsen. Jag ber särskilt att få tacka för John Coltrane med ”My Favorite Things” och Paris Combo med ”Fibre de Verre”.

Sommar med Alice Bah Kuhnke

Alice Bah Kuhnke är en av de sommarpratare, som många lyssnare säkert ryggmärgsreflexmässigt stämplar som vänster. Och visst finns det i hennes meritlista sådant som man kan tolka åt det hållet, till exempel det faktum att hon har arbetat för Fairtrade/Rättvisemärkt. Men numera jobbar hon med klimatfrågor i det privata näringslivet, och bland dem till vilka hon mot slutet av programmet skickade särskilda (och vänliga) hälsningar fanns både Socialdemokraterna och Moderaterna samt både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – det allra sista är särskilt anmärkningsvärt mot bakgrund av den hudfärg hon har ärvt efter sin far.

För egen del gillar jag självtänkande och komplicerade människor, sådana som Alice Bah Kuhnke. Det var intressant att få lära känna henne och hennes uppväxtmiljö närmare, och till programmets plussidor bidrog också att hon också vågade visa upp egna tillkortakommanden och mindre lyckade sidor hos sig själv. Och eftersom vi människor är olika, hittade jag förstås sidor hos henne där vi inte tycker lika: Jag är inte religiös, och jag tror inte heller att vår syn på föräldraskap är identisk.

Hennes musikval rymde ganska mycket som jag själv av och till lyssnar på – Säkert, Olle Ljungström, Lisa Ekdahl, Håkan Hellström, Ebba Grön, Bob Hund och, inte minst, Marie Bergman med ”Ingen kommer undan politiken” – men den här musiken bildade mer en fond till än var en integrerad del av programmet.

Sommar med Leif Mannerström

Leif Mannerström är mästerkock, alltså primärt inte mediamänniska. Hans Sommar-program tror jag, av flera skäl, tilltalade en stor publik.

Dels tror jag att hans perspektiv på det egna livet och på samhället innehöll element som många kunde identifiera sig med: det här att ha egna erfarenheter av att ha det knapert, också av att på egna meriter kämpa sig upp i livet. De flesta med hans sociala bakgrund kommer förstås aldrig lika långt som han, men också dessa övriga förstår nog att om man har en speciell talang, i Leif Mannerströms fall för att laga god mat, kan man även i ett klassamhälle komma längre än man från början anade.

Nu är ju alla inte så raka och fördomsfria som Leif Mannerström. Han berättade i sitt Sommar-program en mycket rolig historia om sin farmor, en kvinna som inbitet röstade på högern och därför vägrade att handla på Konsum – så för att för egen del komma i åtnjutande av några av konsumentkooperationens delikatesser, tvingades hon handla genom bud för att inte hamna i politiskt vanrykte.

Det fanns en del sådana här småputtrigt roliga partier i Mannerströms Sommar-program, men när det gällde helheten, tyckte jag att han kanske försökte pressa in för mycket av sitt livs historia inom ramen för den trots allt begränsade programtiden, och det lätt forcerade tempot lockade honom ibland också till innantilläsning ur manuskriptet. Men jag lyssnade gärna till det han hade att berätta, om mötet med Sophia Loren, om New York och Cuba och om mycket annat.

Musikvalet var däremot nästan perfekt, om man ser till programmets syfte, att roa en mycket bred publik. Ett extra plus får Mannerström för att det han spelade – med Carl Jularbo, Julia Caesar, Bill Haley, Count Basie, Öbarna, Elvis Presley, Povel Ramel, Bruce Springsteen, Benny Andersson och Orsa spelmän, Galenskaparna & After Shave, Lasse Dahlquist – dessutom hade valts för att det hade en anknytning till det han berättade om.

Sommar med Birgitta Ohlsson

Det skulle inte falla mig in att skåpa ut ett Sommar-program bara för att den som talar inte delar mina egna politiska åsikter. I fallet EU-minister Birgitta Ohlsson är saken dessutom enklare: Visserligen sitter hon i en regering mot vilken jag hyser starka tvivel och visserligen har hon i några frågor åsikter som starkt skiljer sig från mina, men i andra frågor är hon regeringens vänsterytter, och det håller jag henne räkning för. I min ungdom blev många tjejer, som liksom hon slogs för jämställdhet och internationell solidaritet, för övrigt i stor utsträckning socialdemokrater. Fast när det gäller den delen av internationalismen, som rör EU, skiljer sig våra åsikter åt i mycket stor utsträckning, och när det gäller feminism, begriper jag inte vad det är som lockar just i dagens folkparti.

Det är lätt att känna sympati för Birgitta Ohlsson, vare sig hon talar om tragedin i Oslo eller om folkmord i ännu mer extensiv omfattning: den som drabbade judarna före och under andra världskriget och den som för inte så lång tid sedan ägde rum i Rwanda.

Ska jag vara lite kritisk, tyckte jag att Ohlsson här bitvis blev lite för rapsodisk, bockade av ämne efter ämne. Men i de mer personliga avsnitten av hennes Sommar-program blev hon också mer personlig i tonen.

Hennes musikval gjorde, trots inslag med Billie Holiday, Katie Melua och Judy Garland, inte ett lika starkt intryck på mig som delar av pratet.

Sommar med Barbro Lindgren

När våra barn var små, fanns förstås Barbro Lindgrens barnböcker här hemma – nyligen skrev jag om den serieversion av Loranga, Masarin och Dartanjang hennes systerdotter Sara Olausson har gjort. Men vår bokhylla rymmer också en bunt böcker för vuxna, både lyrik och prosa, av Barbro Lindgren.

Till det kommer att hon också är en skicklig tecknare. I dagens Sommar-program berättade hon att hon startade sin konstnärliga bana med att gå på Konstfack.

Jag har, kanske för att jag är en besläktad ande, alltid hyst kärlek till människor som spränger förväntade ramar. Men jag anar att den här strävan hos henne kan ha lett till konflikter med hennes ursprungliga förlag, Rabén & Sjögren, och i sanningens namn har hennes stora triumfer ju alla legat inom barnboksgenren.

Hennes sommarprat i dag sträckte sig över hela det vida fält som är Barbro Lindgren. Men hon gjorde också gränsmarkeringar, åt två håll. Dels mot dålig smak, med trädgårdstomtar som främsta exempel. Dels mot det slutna och mycket inåtvända draget i dagens poesi.

Av det senare ska man inte dra slutsatsen att Barbro Lindgren själv är något slags traditionalist – redan hennes egna mycket innovativa barnböcker bevisar motsatsen. Men hon spelade i dagens Sommar-program också Åke Hodells ”General Bussig”, som nog kan ha både förbryllat och retat en del av lyssnarna. Själv älskar jag Åke Hodell; jag har på 1960-talet hört och sett honom live i orangeriet i Linnéträdgården här i Uppsala, och det var vansinningt roligt.

Också Barbro Lindgren var rolig att lyssna på, och desto roligare blev programmet av hennes okonventionella och omväxlande musikval: klassisk musik och sång, Monica Zetterlund, Södra bergens balalajkor, Cornelis Vreeswijk och, inte minst, Erik Frank i ”Novelty Accordion”.

Sommar med Helena Bergström

Helena Bergström berättade i sitt Sommar-program, att hon som barn fick följa med föräldrarna i vietnamdemonstrationer. Jag vet också att hon allt sedan starten har tillhört styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Det finns helt uppenbart ett engagemang hos henne, men om man bortser från den korta och lätt anekdotiska glimten av hur det var att rida på vuxnas axlar och skandera ”USA ut ur Indokina”, var hennes sommarprat knappast politiskt, snarare mycket självcentrerat i mer privat bemärkelse.

Och här firade Helena Bergström triumfer, nyttjade hela sin stora rutin från scen och film till att dramatisera och levandegöra. Här var hon också mycket frispråkig, allt ifrån barndomens nojor och konkurrensstrider i samband med att hon hade en lten statistroll i ”Klas Klättermus” till hur det egentligen gick till när hon (i en hiss) förklarade sin kärlek till den då gifte Colin Nutley.

Var hennes prat personligt och bitvis självutlämnande, blev musiken i hennes program desto mer av en besvikelse. Det började i och för sig lovande, med Rolf Wikström & co i ”Solidaritet”. Annat kändes mer pliktskyldigt, men det stora problemet var att man bara fick höra snuttar av musiken – nästan allt tonades av, förmodligen för att man skulle få plats med Helena Bergströms myckna prat.

Och själva idén med programmet Sommar är ju att man som lyssnare ska få sig till livs både ett personligt, gärna självutlämnande prat och personligt vald musik, sådan som antingen har betytt mycket för sommarprataren eller har ett direkt samband med det han/hon pratar om.

Sommar med Olof Wretling

Jag måste bekänna att jag hade en smula svårt för den lite manierade humorn i Olof Wretlings Sommar-program. Det hjälpte inte att programmet innehöll i princip känslostarka partier som berättelsen om pappans död och besöket vid hans grav, där sonen ville berätta om ett barnbarn på väg, när detta motbalanserades av den slapstickartade historien om hur han på kyrkogården, själv iförd bara kortbyxor fast det är mitt i vintern, lyckas bli utlåst ur bilen. Kontrasten mellan Wretlings forcerade svada och hans norrländska idiom, som jag – själv uppvuxen i Norrland – är van vid att höra talas på ett sävligare sätt, var också lite märklig.

Wretling, på sin tid en lovande höjdhoppare, lyckades i motsats till Pia Sundhage här om dagen inte heller berätta om sin idrott på ett sätt som lockade mig att lyssna.

I någon utsträckning – Ola Magnells ”Pappa” är ett exempel – lyckades han i musikvalet knyta an till det han pratade om, men även om jag själv lyssnar också på Håkan Hellström, låg det Wretling spelade mestadels utanför det jag gillar. Så för min del kunde han till och med ha spelat ”Nah Neh Nah” med Vaya Con Dios fler gånger än de fyra det nu blev.

Fast andra tyckte kanske helt annorlunda?

Sommar med Claes Hultling

Läkaren Claes Hultling krossade 1984 en halskota i samband med dykning. I sitt Sommar-program berättade han om hur det oväntade kan ändra förutsättningarna för ens liv men också om hur han, själv uppenbarligen i besittning av en okuvlig vilja, lyckades komma tillbaka, förvisso inte till det vi betraktar som ett normalt liv men ändå till ett meningsfullt liv, detta trots att han blev förlamad från bröstet och neråt.

Mitt i alltihopa fullföljde han sina giftermålsplaner och lyckades, trots att han inte längre kan ha normala samlag, till och med bli far till en son, som för övrigt medverkade en smula i programmet. Sin okuvliga vilja och envishet har han också brukat till att bilda en stiftelse för att hjälpa andra ryggmärgsskadade.

För det senare ändamålet lyckades han få ekonomiskt stöd från Jan Stenbeck, men trots detta och trots att han alltså opererar vid sidan om den landstingsdrivna vården, präglades hans berättelse inte av någon motsatsställning till den skattefinansierade, gemensamma sektorn, den som annars fortfarande dominerar vården.

Det var lite av Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå” över det här programmet.

Jag gillade hans musikval med en hel del jazz, inte minst Dave Brubecks klassiska ”Take Five”, men även klassisk musik. Och så det faktum att han spelade politiskt radikala sånger, till exempel ”Vem kan man lita på?” med Hoola Bandoola Band, och så den här Tom Lehrer-klassikern, som jag köpte när den var ny och nämnde i en text om Lehrer i Innerspalten, en dåtida institution på Aftonbladets kultursidor:

Who’s Next?

Text och musik: Tom Lehrer

One of the big news items of the past year concerned the fact that China, which we called ”Red China,” exploded a nuclear bomb, which we called a device. Then Indonesia announced that it was going to have one soon, and proliferation became the word of the day. Here’s a song about that:

First we got the bomb, and that was good,
’Cause we love peace and motherhood.
Then Russia got the bomb, but that’s okay,
’Cause the balance of power’s maintained that way.
Who’s next?

France got the bomb, but don’t you grieve,
’Cause they’re on our side (I believe).
China got the bomb, but have no fears,
They can’t wipe us out for at least five years.
Who’s next?

Then Indonesia claimed that they
Were gonna get one any day.
South Africa wants two, that’s right:
One for the black and one for the white.
Who’s next?

Egypt’s gonna get one too,
Just to use on you know who.
So Israel’s getting tense.
Wants one in self defense.
”The Lord’s our shepherd,” says the psalm,
But just in case, we better get a bomb.
Who’s next?

Luxembourg is next to go,
And (who knows?) maybe Monaco.
We’ll try to stay serene and calm
When Alabama gets the bomb.
Who’s next?
Who’s next?
Who’s next?
Who’s next?

Sången förekom utsprungligen i en amerikansk TV-show i början av 1960-talet och fanns sen med på Tom Lehrers live-LP ”That Was the Year That Was” (Reprise RS-6179, 1965, på CD 1990). Texten publicerades i ”Tom Lehrer’s Second Song Book” (Elet Books, 1968).

Många av Tom Lehrers texter, bland dem den här (på svenska ”Vem se’n”) översattes till svenska av Per-Anders Boquist och sjöngs in av Lars Ekborg på LPn ”Lars Ekborg i Tom Lehrers vackra värld” (Amigo AMLP 803, 1967, på CD 2002).

Sommar med Kjerstin Dellert

Jag är operafan och har förstås sett föreställningar med de verk Kjerstin Dellert spelade stycken ur – ”Carmen”, ”La Bohème”, ”Rosenkavaljeren” – och är också bekant med annat hon spelade i sitt Sommar-program, till exempel ”Intåg i sommarhagen” och ”Stormy Weather”. Det är inget fel på den här musiken, tvärt om, även om många andra lyssnare kanske tyckte att det blev väl mycket opera, men man kan nog, trots att musiken hade samband med minnen hon berättade, göra invändningen att det blev väl mycket med henne själv (plus dessutom sonen Thotte).

När det gäller pratet, gick mina reaktioner åt två helt olika håll. Alldeles i början av programmet hade hon en berättelse om något mycket dramatiskt – ett självmordsförsök där bara slumpen skilde henne från döden – men i det avsnittet gick hon inte tillräckligt djupt i fråga om varför hon handlade som hon gjorde. I andra avsnitt var hon desto mer frispråkig, som när hon återgav den vokabulär Ingmar Bergman använde, när hon spelade hora, och när hon berättade om den för publiken ohörbara repliken från en kvinnlig kollega, som hon själv (som spelade man) skulle lägra: ”Gör mig inte med barn!”

Roligt också att få höra om hennes arbete för att rädda Confidencen – men sammantaget önskar jag ändå att den här gamla damen hade släppt till lite mer av sig själv.

Sommar med Pia Sundhage

Jag är som bekant notoriskt ointresserad av idrott, men naturligtvis känner jag till Pia Sundhage, svensk damfotbolls största stjärna, numera ledare för det amerikanska damfotbollslaget. Som hyllning till det land hon numera arbetar för spelade hon Bruce Springsteens ”Born In the USA” – men hon berättade också om hur hon, i och för sig utan stora yttre åthävor, vilket inte hjälpte, undvek att delta när hennes landslag mötte president George W Bush.

Mer indirekt – till exempel genom musikvalet – förstod de som lyssnade till dagens Sommar, att hennes egna politiska värderingar finns ganska långt till vänster om Bush. Inte så att det hon sa i allmänhet var någon vänsterpredikan, men hennes jämställdhetspräglade värderingar kom naturligtvis fram när hon uppehöll sig vid dagens huvudämne, damfotbollen och dess villkor. Men den musik hon spelade fungerade som en politisk fond till hennes program; det mesta av det hon spelade, det politiska lika väl som de färre övriga låtarna, finns även i min skivsamling: ”Rocksamba” med Hoola Bandoola Band, ”Talkin’ Bout a Revolution” med Tracy Chapman, ”Teach Your Children” med Crosby, Stills, Nash & Young, ”The Times They Are A-Changin’” med Bob Dylan, ”Med vilken rätt?” med Fria Proteratern, ”Sultans of Swing” med en av min sons gamla favoriter Dire Straits, ”The Sounds of Silence” med Simon and Garfunkel, ”Vi äro tusenden” med Totta Näslund och Tältorkestern ur det så kallade Tältprojektet, ”Bitter Fruit” med Steven van Zandt, ”Den jag kunde va” med Mikael Wiehe.

Men jag måste till min förvåning konstatera, att Pia Sundhage lyckades fånga mig som radiolyssnare inte bara med sin musik utan också med det hon berättade om fotboll och om enskilda matcher. Inte så att jag kommer att se på fotboll, ens damfotboll, i fortsättningen heller, men det är stort nog att kunna berätta så livfullt och bitvis fängslande, att jag förstår åtminstone hennes egen lidelse.