Vad ska man egentligen ha kvällstidningarna till nu när det inte längre finns torrdass där man kan torka sig i ändan med dem?

När Expressen slutade publicera serier, ett av ytterst få skäl att hålla sig med tidningen, slutade jag köpa den.

Frågan är hur jag ska göra med Aftonbladet nu. Aftonbladet har visserligen inte helt upphört med serier men har bara två kvar: Lars Mortimers ”Hälge” och så ”Wumo”, omdöpt till detta efter sina upphovmän Wulff och Morgenthaler.

Borta är Glenn McCoys ”Affe och Egon” och Bill Wattersons suveräna ”Kalle och Hobbe”. ”Kalle och Hobbe” tecknas visserligen inte längre, så där har man länge varit hänvisad till repriser. Men Maria Smedstads ”Em”, som nästan bara har hunnit debutera i Aftonbladet, har också plockats bort.

Aftonbladet har gjorts om på flera sätt, och där verkar Expressen ha visat vägen. Inte bara i fråga om serierna – Expressens relansering av galapeteriet verkar inte ha gett kollegorna på Aftonbladet någon ro, så nu har Folk i farten kommit tillbaka. Inte i sin gamla form dock, utan som en kopia av skvallertidning av typen Hänt i vecket, för att knyta an lite till dasshumorn i rubriken ovan.

Och som om det inte räckte, gör man bilagan Nöjesbladet, som följer med tidningen, och Klick! som man får betala särskilt för.

Men så finns ju ledarsidan, brukar luttrade värnare av den arbetarpress (?) som återstår säga. Jo, där finns fortfarande några läsvärda skribenter. Men var det inte den här ledarsidan som helt nyligen, med porträttbilder och allt, försökte återlansera hela det socialdemokratiska skräckkabinett som bär ansvaret för partiets degeneration?

Ett skäl att fortsätta köpa och läsa Aftonbladet finns det dock fortfarande, kulturavdelningen, faktiskt både i dess kulturorienterande och politiskt opinionsbildande roll. Men skulle man börja ”popularisera” kulturmaterialet och snäva in kulturredaktionens manöverutrymme, bortfaller faktiskt de sista substantiella skälen för tänkande människor att köpa Aftonbladet.

En Kokk i Årtalskrysset

Jag har tidigare efterlyst Bertil ”Blues” Johansson som konstruktör av Årtalskrysset i Aftonbladet Kryss & Quiz och då fått lugnande besked: Bertil ”Blues” har bara annat för sig just nu.

Hur det är den här gången vet jag inte, men på senaste tiden har han åter igen ersatts av Björn Lundkvist. Inget ont i det i och för sig – själv får jag en liten hommage i veckans årtalskryss: EN KOKK ska den här gången bli EST. Men jag är en sån där som gärna håller mig till mina gamla favoritet.

Sarah Kinman ger en verkligen lite roligt huvudbry med Tvetydigt, och P O Carlzén lever också upp till beteckningen Kluriga korsordet. Jag noterar också att en annan gammal favorit, Anna Hagberg, i veckans Stjärnkrysset minst ligger på den angivna trepoängsnivån.

Men något ojämnare urval av världens öar, temat för veckans Hitta orden, har jag sällan sett. Mats Larsson, som gör Svåra krysset, har skärpt till sig sen han fick ta över ansvaret för detta, men han har fortfarande bristen att då och då ha med svarsord, som fordrar googlesök eller liknande. Sånt går ju alltid att lösa, men nog är det bra mycket roligare att lösa kryss som mer bygger på fantasi och associationsförmåga än på lexikalisk knappologi.

Men borde det inte vara schlager i en schlagerfinal?

Jo, jag såg den andra deltävlingen i Melodifestivalen också. Och hittade inte någon låt som jag riktigt gillade.

Naturligtvis förstår jag den ambition av breddning till fler populärmusiknischer Christer Björkman har gett uttryck för. Men problemet är till slut ändå att ingen av låtarna i lördagens deltävling riktigt ville fästa sig i musikminnet. Ingen låt hade det där som gör en schlager till schlager: att den, och då framför allt refrängen, omedelbart sätter sig i musikminnet.

Bristen på något catchy i de tävlande låtarna försöker man nu kompensera med hjälp av artistens kläder, scenshow med dansnummer och annat liknande.

Fast heter inte tävlingen Melodifestivalen? Och hur många av dem som var med i Göteborg eller, som jag, följde tävlingen sittande i TV-soffan hemma, skulle i dag kunna sjunga någon eller några av låtarna vi hörde i lördags?

USA under McCarthy-eran

Jag har ingenting till övers för kommunister, har också – medan de fanns kvar i Sverige – under en period fungerat som Socialdemokraternas främste kommunistbekämpare. Det betyder inte att jag försvarar allt det som företrädare för mitt eget parti och IB har gjort mot enskilda kommunister – läs mer om detta i min IB-bok. Och ännu mer främmande känns den fullkomligt paranoida häxjakt McCarthy under 1950-talets tidiga år bedrev inte bara mot verkliga landsförrädare utan också mot förmenta kommunister, en del av dem inte ens medlemmar av det lilla amerikanska kommunistpartiet utan allmänt vänster eller med kontakter inom den amerikanska vänstern.

Om detta gjorde George Clooney 2005 en mycket sevärd spelfilm, ”Good Night, and Good Luck”. Filmen är alltså en dramatisering men en mycket realistisk sådan inte bara i så måtto att inklippta arkivinslag med den verklige Joseph McCarthy används för att skildra hur den mccarthyistiska häxjakten gick till.

Också i övrigt känns filmhandlingen mycket autentisk: TV-journalisten vid CBS Edward R Murrows spelas skickligt och med repliker som förefaller vara tämligen autentiska av David Strathairn; Murrows’ torra och intellektuellt baserade avklädning av McCarthy 1953 känns inte bara effektiv – vilket vi ju i dag vet att den var – utan också moraliskt modig i den tid som rådde.

Hans predikan på slutet om de äkta murvlarnas ansvar i en allt mer kommersialiserad medievärld känns om möjligt ännu mer befogad i dag – men man baxnar samtidigt inför filmens dimma av cigarrettrök som åstadkoms både av den återkommande cigarrettreklamen i tidens TV-sändningar och av att alla agerande i filmen praktiskt taget ständigt röker.

Som under det femtiotal filmen skildrar spelas här också jazz, vilket gör filmen både mer hörvärd och samtidigt autentisk.

Mack på Hijazz i Uppsala

Sonen, Matti Dahl, har ett band, Mack, som förutom honom själv består av Pär Boork, Rickard Hultberg, Kalle Pettersson och Anders Tukler. Mack har allt sedan åttiotalet spelat på de flesta musikställen som finns i Uppsala, men återvänder lördagen den 4 februari klockan 22.00 till Hijazz i gamla stationshuset. Det går bra att äta där – Hijazz har bra mat – i avvaktan på att Mack och, som förband, J D Hollingworth intar scenen.

Mack spelar rockmusik av singer-songwriterslag och har just lagt sista handen vid en ny skiva, som utkommer inom kort.

Kors(ords)fäst igen

En gammal bekant tipsar mig om att jag förekom i Dagens Nyheters korsord i går.

Jag har kollat DN, ännu inte hunnit lösa hela det aktuella krysset men hittat följande:
ÄR EN(N) KOKK.

Det borde bli EST.

Räddaren i nöden?

Jag läser med stigande förundran tidningarnas spekulationer om vem som skulle kunna bli socialdemokratins räddare i nöden: Margot Wallström, Pär Nuder, Ulrika Messing, Anders Sundström, Jan Eliasson…

Jag skulle kunna ge lämplighetsbedömningar av dem allihop – jag har nämligen hygglig kunskap om, till och med en del egna erfarenheter av deras kapacitet.

Men jag väljer att låta bli, åtminstone till dess att diskussionen – Gud och Marx bevare socialdemokratin! – förefaller att bli allvar.

Visserligen ser jag förtjänster, men också brister, hos de här av andra utpekade kandidaterna – och inte minst har samtliga nackdelen, att de inte sitter i Riksdagen, där konfrontationerna med regeringen äger rum.

Jag väljer att som exempel nagelfara Jan Eliasson, en person som jag känner en smula och dessutom tycker mycket om; märk alltså att det inte är fråga om sågning av en meningsmotståndare.

Jan har internationella medlarmeriter från sitt samarbete med Olof Palme, och han har också kort erfarenhet av att vara minister på utrikesområdet. Men hans tid i regeringen blev mycket kort, och hans kunskaper om svensk inrikespolitik är rimligen begränsade, detta eftersom en mycket stor del av hans viktiga värv har utförts utomlands.

Och så sitter han, i likhet med övriga ovan nämnda, inte i Riksdagen.

Redan för årtionden sedan fanns det partivänner som föreslog Eliasson som partiledare – jag arbetade på den tiden i partisekreterarens kansli, och partiexpeditionens växel brukade koppla ”partiledarsamtalen” till mig; jag förde faktiskt statistik över förslagen och vidarebefordrade vilka som hade fått hur många röster till valberedningens ordförande, Sven Hulterström. Jag tyckte för egen del att det var intressant, att Jan Eliasson, på den tiden verkligen inte allmänt känd i partiet, hade gjort så stort intryck på partivänner runt om i landet, att de tyckte att han skulle axla manteln som partiledare.

Men det här är länge sedan.

Och vid det här laget har Jan hunnit bli 71 år.

Så klok som han är förstår han säkert själv vad det innebär.

Melodikrysset nummer 2 2012

Jag har ju – till stor del av melodikrysskäl – lyssnat av melodifestivalprogrammen genom åren, men det är verkligen inte allt där som fastnar i mitt musikminne.

Marie Lindberg komme jag i håg men inte hennes ”Trying To Recall” från 2007.

Men av ”Leaving Home” eller Nicke Borg som sjöng den så sent som i förra årets festival har jag inget som helst minne.

Något slags selektion sker det ju under tävlingens gång, så det danska brödraparet Olsen och deras vinnande ”Fly On the Wings” minns jag faktiskt från Eurovision Song Contest.

Och för att hålla oss till det här temat: Lena Phs ”Det gör ont” tyckte jag blev om inte bättre så i alla fall roligare när M A Numminen sjöng den.

Måns Zelmerlöw, för att fortsätta att hålla sig till svenska populärmusiksångare, var faktiskt bättre när han fick nåonting att bita i: ”Don’t Fence Me In” tillsammans med Robert Wells och The Vocalettes.

En annan artist, som också i flera meningar av ordet har överskridit gränser, är Arja Saijonmaa. I dag fick vi höra henne i ”Samma himmel, samma jord” från 1989.

En annan himmel och en annan jord – i Ungern – fick vi möta genom musik av Franz Liszt.

Men i dagens program hade utflykterna utomlands börjat långt tidigare. Vi fick nämligen höra musik från den engelska andravärldskrigsserien ”Hemliga armén”, visad där hemma i slutet av sjuttiotalet men här hos oss först i början av åttiotalet.

Till andra världskriget återvände Anders Eldeman ytterligare en gång i det här programmet, med TV-serien ”We’ll Meet Again”, på svenska ”Vi möts igen”, från början av åttiotalet. Titelmelodin gjordes av Vera Lynn på 1940-talet och blev då en stor schlager.

Stålmannen hade väl gjort slut på kriget lite snabbare, om han hade fått vara med, men nu är han ju bara en seriefigur, som man kan se även på bio, då med musik av John Williams.

”Wake Me Up Before You Go-Go” har vi hört med George Michael, men i dag fick vi höra den i dragspelsversion. Alls icke oäven, tycker jag.

Detsamma tycker jag i fråga om ”Drömmen om Elin”, som ju skrevs som just dragspelslåt av Calle Jularbo. Peter Himmelstrands senare tillkomna text tycker jag inte alls är i samma klass.

Ytterligare en gammal älskling har jag sparat till sist: Vi fick i dag också höra Nils Ferlins ”En liten konstnär”, tonsatt av Lille-Bror Söderlundh. Insjungningen hade i det här fallet gjorts av en annan gammal favorit, Fred Åkerström, död alltför tidigt.

Fred känner jag mig för evigt förbunden med, eftersom han 1970 ställde upp i lanseringskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Konserten ägde rum i ett fullsatt Folkets hus i Stockholm.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Om frukost, dock inte på Tiffany’s

Under mina många arbetsår i Stockholm, när jag på vardagarna skulle hinna med sjutåget, slarvade jag ofta med frukosten. Det ska man inte göra. Frukosten är dagens kanske allra viktigaste måltid.

Jag tog igen det jag förlorade på lördags- och söndagsmorgnarna och under semestrarna i sommarhuset i Öregrund: köpte på Saluhallen de fredagar då jag arbetade i Stockholm ofta tre sorters mjukt bröd, varav två alltid var estniskt surbröd och kumminbröd, och så handlade jag många olika goda pålägg i Konsum på Sveavägen; under semestrarna var det varor från Konsum i Öregrund som gällde.

En av de största vinningarna med pensionärslivet är att man normalt både kan sova ut och sen i lugn och ro äta frukost. Jag hör till den där typen som aldrig äter frukost på sängen eller i morgonrock – jag vill vara nyrakad och nyduschad och ha klätt på mig, innan jag sätter mig vid frukostbordet. Och sen vill jag sitta där i lugn och ro till dess att jag har läst ut den sista av våra tre morgontidningar – ofta tar jag dock kulturdelen av Dagens Nyheter plus en kopp kaffe med mig till länstolen i vardagsrummet och avslutar frukosten där, ibland vid tiden för det andra betraktar som lunchtid.

Mina frukostar är numera inte så lukulliska som de ibland var förr på lördagar och söndagar och under semestertid. Som diabetiker har jag fått lära mig att äta nyttigt och att sprida kaloriintaget mer jämnt över dagen.

Just morgonkaffet gav mig inte heller tidigare några problem av den typen: Jag slutade i mycket unga år att använda socker till kaffet.

Men jag håller igen på smörgåsarna och påläggen. Det blir en hård och en mjuk – OBS! inte sötat mjukt bröd – macka med lättmargarin och pålägg, oftast något tunt köttpålägg. Till mackorna dricker jag ett litet glas mager – bara 0,5 procent fett – Verum hälsofil och så ett litet glas Coop Prima apelsinjuice med fruktkött.

När det gäller mjukt bröd har jag allt sedan jul först gjort slut på dottern Kerstins hembakta estniska surbröd och sen sonen Mattis likaledes hembakta bröd. Det senare har legat skivat i frysen, och jag har varje förmiddag plockat fram någon skiva som jag har värmt upp i brödrosten och sen ätit med lite av värmen rinnigt margarin. Kerstins surbröd har gång på gång fått mig att tänka på det mörka estniska bröd min mamma bakade när jag var liten.

Ett korsordsmysterium

Jag har som vanligt löst alla kryssen i Aftonbladet Kryss & Quiz – eller har jag det?

Mats Larssons Svåra krysset innehåller den här gången något, som förefaller att vara ett konstruktionsfel.

Det jag talar om är det första vågräta ordet, med nyckeln ”Får plats på pelare”.

Man får ut alla bokstäverna utom en (av sammanlagt sex) med hjälp av de lodräta ord som går igenom det sökta ordet. ”De ger beröring speciellt syfte” = MASSAGEBEHANDLINGARNA. ”Stärker kronan” = FLUOR. ”USA:s centralbank” = FED. ”Ger flytegenskaper” = SIMDYNOR. Därefter är det en tom ruta, och sist kommer det som utgår från en bild av en luftballong = HÖGFÄRDSBLÅSA.

För det eftersökta ordet – ”Får plats på pelare” – har man då fått ihop AFFI H. Det borde ju rimligen bli AFFISCH, men det som går in är AFFICH eller AFFISH, vilket är en felstavning i båda fallen.

Kan inte konstruktören av Aftonbladets svåra kryss stava, eller är det jag som har missförstått något?