Sommar i P1 med John Guidetti

Jag har noll koll på fotboll och har därför också noll koll på John Guidetti. Sålunda googlar jag honom på Wikipedia och får upp en meritlista som till och med jag förstår är imponerande. Och killen är alltså bara 20 år!

Jag missunnar inte andra, mer sportintresserade att få höra honom i ett Sommar-program, men för egen del får jag inte ut något intressant ur all den här fotbollen. Och inte blir programmet bättre av att jag får höra att han sätter sin lit till den Gud jag heller inte tror på.

Ofta brukar man i Sommar-programmen kunna kompensera sådant med den musik som spelas, men trots att John Guidetti började hyggligt med afrikanskt klingande ”God You Are 2 Much” med Tams T Joe och sen fortsatte med ett par svenska rappare, kändes hans program även musikaliskt som ganska enahanda.

Sommar i P1 med Jo Nesbø

Jag hör inte till dem som klagar när norrmän och danskar får tala i svensk radio utan mellanliggnde översättning. Jag har läst nordiska språk som universitetsämne och bland annat läst en hel del norsk och dansk skönlitteratur på originalspråk, och i mitt yrkesliv har jag under en ganska lång period varit de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare. Jag tycker mer allmänt, att vi i de nordiska länderna kunde få se mer av grannländernas TV-program utan mellanliggande textning – vi tillhör ju samma kultur- och språkområde.

Jag läser också gärna deckare, men Jo Nesbø, just nu mycket populär både i Sverige och många andra länder, har jag av någon anledning inte läst. Jag kan därför inte skriva om hans Sommar-program i dag i ljuset av hans författarskap. För övrigt hade jag inte heller någon aning om att han har varit verksam som rockmusiker, inte heller som sådan oäven att döma av hans norska listsuccé ”Festen”, som han spelade för oss i sitt program. Vägen till musikaliskt genomslag genom rockbandet Di Derre, dock med mödosam start i hemstaden Molde, berättade han livfullt om, och hans musikval vittnade om hemhörighet i åtminstone vissa vitala delar av den någorlunda moderna musikvärlden: George Harrisons ”Here Comes the Sun” fast med Steve Harley, Pink Floyd, Chet Baker, Bruce Springsteen, Weather Report, Elton John, Deep Purple, Elvis Costello, Lucinda Williams – fast en yngre publik tyckte säkert att musiken var ålderstigen.

Ganska mycket av det han berättade var roliga historier – som exempel kan nämnas hans berättelse om sin (mycket korta) anställning på ett bryggeri.

Han berättade i och för sig en del om sitt deckarförfattarskap – vi fick till exempel veta varför hans deckarhjälte heter Harry Hole – men själv skulle jag ha föredragit att få veta mer om detta i stället att få ta del av hans ungdomliga kärleksbekymmer.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 8 2012:

”…sedan han knäat en annan man i ansiktet så att det fick föras till Sundsvalls sjukhus i ambulans”.

Tidningen Ångermanland

”Vi vill bara få till en förvaltningsplan för vargen så att den kan hållas i schakt.”

Norrköpings Tidningar

”Sex av tio moskéer avrådde kvinnor att polisanmäla sina misshandlade män.”

SVT TEXT

”Onsdagen den 20 juni 2012 hälsar justitieminister Beatrice Ask dig varmt välommen till ett seminarium om fakturabedrägerier på Rosenbad.”

Pressmeddelande från Justitiedepartementet

”…påpekat att partiet, som hela tiden stått bakom friskolereformen, varit för naivt när man inte i tid insett att marknadskrafterna tagit för stor plats i skobranschen, särskilt på gymnasienivån.”

Svenska Dagbladet

Sommar i P1 med Christina Lampe-Önnerud

Det är inte helt uteslutet att mina vägar någon gång kan ha korsats med Christina Lampe-Önneruds – Birgittas tidigare uppdrag som ordförande i Sveriges körförbund och vårt stora intresse för Uppsalas musikliv skulle kunna tänkas ha fört oss samman någonstans någon gång – men vad jag vet är vi inte bekanta med varann. Detta sagt apropå att hon har varit aktiv i Allmänna sången och i musikklassernas barnkörverksamhet.

Hennes Sommar i P1 i dag var enastående bra, inte bara i konkurrens med de få program i serien som hittills har sänts i år utan sannolikt också i konkurrens med alla andra som kommer att sändas under den här säsongen. Hon gjorde ett fantastiskt program musikaliskt sett, vilket jag strax ska återkomma till. Men minst lika intressant är det att hon – inriktad på ämnen som inte direkt är mina, matte och kemi, så småningom doktor i oorganisk kemi, batteriuppfinnare, entreprenör och ledamot av Kungliga ingenjörsvetenskapsakademien – till den grad lyckades fånga mitt, humanistens och socialistens, intresse.

Det intressanta med henne är att hon ger ett genuint intryck av att vara en så mångsidig och allsidigt begåvad människa. 2005 grundade hon det vad jag förstår mycket framgångsrika företaget Boston Power med 500 anställda bland annat i Kina. Det här företaget levererar miljövänliga batterier till bärbara datorer, och man slogs gång på gång av hennes starka engagemang för miljö och hållbar utveckling. Säkert har hon också tjänat mycket pengar både på det här och på andra uppfinningar – hon har 80 patent – men jag med mina starka vänstervärderingar har mycket lättare för att uppskatta människor som tjänar mycket pengar på det här ansvarsfulla viset än kapitalister som bara ägnar sig åt spekulation.

Och sen var det alltså det här med musiken. Hennes spellista innehöll som väntat – och det är i mitt fall verkligen ingen invändning – en del körmusik: David Wikanders tonsättning av ”Kung Liljekonvalje av dungen”, Wilhelm Peterson-Bergers ”Sommarsång”, Carl Orffs ”Carmina Burana”. Och så sådant som George Harrisons ”Here Comes the Sun”, Stings ”Seven Days”, Stevie Wonders ”Sir Duke” och Duke Ellingtons ”It Don’t Mean a Thing” – ja, jag skulle nästan ha lust att räkna upp allt hon spelade.

Underbart att få höra en sommarpratare som kan musik och som har ett förhållande till den musik hon spelar.

Sommar i P1 med David Hellenius

Det hjälper inte att David Hellenius uppenbarligen har blivit ett slags mediakändis. Själv vet jag nästan ingenting om honom – jag har till exempel aldrig sett tittarsuccén ”Let’s Dance”; i TV4 ser jag nästan bara nyheterna, och TV3 där han tidigare jobbade ser jag över huvud taget aldrig på.

När det gäller Sommar i radions P1, försöker jag låta bli att ha förutfattade meningar, och i den andan har jag lyssnat mig igenom även hans program i dag – ibland kan sommarpratare som man inte väntar sig något särskilt av ändå överraska en och ge en nya perspektiv. Men den här mannens grundattityd från unga år – att försöka bli Någon, en person som syns och känns igen, är mig själv djupt främmande, även om jag under mitt eget yrkesliv har rört mig även i den världen. Varför han har strävat dit förstår jag fortfarande inte efter det här sommarprogrammet, och min skepsis dämpas inte av att han mot slutet av programmet sjöng vanlighetens lov.

Mitt krav på sommarpratarna är att de ska vara personliga och dela med sig av händelser i sitt eget liv som väcker intresse hos oss som lyssnar. Och för att vara rättvis – det fanns faktiskt några sådana inslag även i det här programmet: Ett var skildringen av källarlivet i blivande hustrun Renée Nybergs hus, ett annat skildringen av dramatiken kring sonens födelse. Inte heller visste jag att han var nära släkt med Gunnar Svensson, ”Helmer Bryd” – det skulle jag gärna ha velat höra ännu mer om.

I motsats till i säsongens första program i serien spelades här väldigt många låtar – så många att rätt många av dem måste tonas av – och jag hade svårt att spåra någon musiksmak – jag lägger då betoningen på smak – i valet av låtar. Detta sagt trots att han uppenbarligen hade ansträngt sig för att hitta låtar med innehållslig anknytning till det han berättade om. Men ibland lyckades David Hellenius ändå hitta rätt. Bästa exemplet är väl det han spelade som komisk illustration till när han var undangömd i den påvra nedre regionen i Renée Nybergs hus: ”Då går jag ner i min källare” med Pierre Isacsson.

Sommar i P1 med Anja Pärson

Jag brukar lyssna på ”Sommar” i radions P1 och har de senaste somrarna också skrivit om sommarpratarna och deras program här på bloggen.

Eftersom jag är kapitalt ointresserad av sport – jag har till exempel aldrig läst tidningarnas sportsidor och ser aldrig sportsändningar eller matcher i TV – var det inte med några stora förväntningar jag började lyssna på årets första sommarprogram, det med Anja Pärson. Och programmets första del bekräftade alla mina fördomar. Den där instinkten att träna, träna och träna för att vinna i något så meningslöst som en idrottstävling ligger helt utanför min fattningsförmåga. Själv var jag i och för sig mycket duktig i skolan (om än inte i just idrott, där jag inte ansträngde mig för fem öre), och jag tror att jag också i dag på vissa områden besitter kunskaper som är ganska extraordinära, men jag har ärligt mer drivits av lust och nyfikenhet än av strävan att klå alla andra.

Men en bit in i Anja Pärsons sommarprogram fick jag belöningen för att jag ändå hade fortsatt att lyssna. Att i dagens Sverige komma ut med att man är homosexuell eller i vart fall bisexuell – vad jag förstod hade hon tidigare haft ett ganska lång förhållande med en man – är kanske inte så sensationellt som hon gjorde det till, men jag tyckte det var intressant att få ta del av hur det är att upptäcka en helt ny och okänd sida hos sig själv och lära sig bejaka den.

Anja Pärson hade mycket hon verbalt ville få ur sig, och följaktligen spelade hon heller inte våldsamt mycket musik i sitt sommarprogram. En del av den här musiken talade inte till just mig, men jag uppskattade att hon spelade en av mina egna favoritet, Ani Difranco (”You Had Time”). Med tanke på att hon under lång tid har bott i Monaco, är jag också förvånad över att bara en låt var på franska, ”Quelqu’un M’a Dit” med Carla Bruni.

Galago slår hårt från vänster – men det skulle bli mer effektivt om det gestaltades som serier

Galago etiketterar sig själv som ”Sveriges enda radikala serietidning”, och jag uppskattar verkligen dess vänsterperspektiv, det som nästan hundraprocentigt präglar nummer 2 2012.

Samtidigt blir jag frustrerad: Nästan ingenting i den här serietidningen är gestaltat som just serier. Det mesta är angrepp på borgerligheten och borgerligt tänkande, ibland träffsäkert, ibland på insändarnivå – men det som sker i serierutorna sker inte i dessas bilddelar. Jag gillar förvisso Liv Strömqusits angrepp på Ayn Rand och hennes anhängare, men den här serien är mer en illustrerad debattartikel än en serie. Och Sara Granérs i och för sig läckert färglagda ”Högerns psyke” är, med alla sina inklipp och staplade textremsor, nästan oläsbar som just serie. Och ändå har jag här valt att nämna ett par av de bästa serieskaparna i det här numret.

Missförstå mig nu inte: Jag är ingen motståndare till experimentell seriekonst, har till exempel alltid med uppskattning tagit del av galagoveteranen John Anderssons serier, tycker till och med att det är bra att Galago har vidgat den konstnärliga friheten för serieskaparna.

Men nog vore det bra om Galago också odlade serietecknare, vars skapelser kunde vandra vidare till dagstidningarnas normala seriesidor, till seriemagasin och så vidare: intelligenta skämtserier, gärna med bett och udd, som sen kunde hitta en beständig placering i dags- eller veckopress, gärna också äventyrsserier med mening, som sedan kunde gå som fortsättningsserier både i veckotidningar och i dagliga tidningar för att inte tala om serietidningar,

Snälla Galago, överraska mig!

Jag har förnyat min prenumeration. Gör så ni också – gå in på Galagos hemsida www.galago.se.

Löfven gav Reinfeldt en match

Stefan Löfven är kanske inte någon stor retoriker, men han gav med sin lugna och sakliga ton Fredrik Reinfeldt en match i gårdagens direktsända TV-debatt. När det gällde jobben, det som socialdemokratin ser som sin huvudfråga, var Löfven både trovärdig och offensiv, och det var ingen tvekan om att det var han som vann den delen av debatten.

I några andra frågor som var uppe till debatt, till exempel vapenexporten, var han – avsiktligt, antar jag – mindre tydlig.

Och i en annan fråga, energipolitiken, tvingas jag att kritisera min partiledare. I fråga om kärnkraften är Löfven fast i sin, tyvärr alltför oreflekterade, roll som före detta fackförbundsordförande. Omtänkandet kommer ju nu på allt flera håll, inte bara i det av naturkatastrof drabbade Japan utan också i ett ledande europeiskt industriland som Tyskland.

* * *

Löfven har fått upp socialdemokratin på banan igen – om det vittnar rader av opinionsundersökningar – och det ska ingen ta ifrån honom. Själv skulle jag önska att han kompletterade sin lugna analys med lite mer av den retoriska glöd hans företrädare, Håkan Juholt, hade.

Fast problemet är nog i grunden inte bara retoriskt. Håkan Juholt gjorde tabbar som, förstorade av en skickligt iscensatt kampanj, obönhörligt ledde till hans fall – men han tände också gnistor av hopp hos människor som på allvar vill förändra samhället. Jag känner inte Stefan Löfven tillräckligt väl för att avgöra vad som i hans budskap är taktisk försiktighet respektive felsyn – men i en del frågor, framför allt frågor om skola och välfärd, skulle han behöva ställa om partikursen mer åt vänster.

I stället för att själv lista fler frågor ber jag att få hänvisa till en kolumn i dagens Upsala Nya Tidning (7 maj 2012), skriven av kulturredaktören i tidskriften Tiden Rasmus Landström, ”S har förlorat hegemonin”. Du hittar artikeln här.

Första maj bland partivänner, många av dem personliga vänner

Mitt tidschema för Första maj sprack nästan med det samma.

Morgonen i Öregrund var solig men kylig – att bo nära havet medför obönhörligt kallare väder. Bussfärden in till Uppsala fungerade som den skulle, och jag hann trots knapp marginal med tåget mot Stockholm.

Men sen började det trassla, redan innan tåget hade kommit i gång: Det var något mackel med loket, fick vi höra i högtalaren. Vi kom i väg, men efter en kort stund var det stopp igen – den här gången var det dörrfel i en vagn. Vi hann också få vänta på andra tåg, men till slut anlände vi ändå till Stockholm, kraftigt försenade.

Jag hade kommit överens med sonen, Matti, om att han tillsammans med Karin och deras baby Ella skulle vänta på mig utanför huvudporten till Centralen, och där stod de faktiskt fortfarande och väntade – de hade varit inne på Centralen och kollat av informationen.

Vid det här laget var det hög tid för lunch – inte minst farfar med sin diabetes måste ha regelbundna näringsintag för att må bra – så vi valde att gå till restaurangen högst upp i närbelägna Åhléns-huset. Där var det öppet, men många konkurrerande aktiviteter – kanske mer vårutflykter ut på landet än Första maj-firandet – gjorde att vi fick en behagligt lugn miljö för babyn, som för övrigt också skulle ammas. Jag bjöd på lunch och valde själv gravlax med stuvad potatis. Lilla Ellas föräldrar turades om att hålla henne i famnen, medan den andra åt, och under kaffet fick Ella också sitta en stund i farfars knä, relativt förnöjd med det, verkade det som. Ella var för övrigt klädd i kläder som hon hade fått av farmor Birgitta.

Efter toalettbesök – bland annat skulle det bytas på lilla Ella – gick vi Drottninggatan bort mot Norra Bantorget. På grund av tågförseningen var det vid det här laget helt kört att kunna ansluta till Första maj-tåget. Vi vek in bakom Norra Latin och anslöt till mötet på högra sidan om scenen (om man står vänd mot den).

När vi anslöt till mötet, talade oppositionsborgarrådet (s) Karin Wanngård, följd av Elisabeth Brandt Ygeman från LO-distriktet. Huvudtalare var sedan partisekreteraren (s) Karin Jämtin, vars huvudbudskap förstås var den arbetslinje som ju även är partiets huvudbudskap.

För vår del spanade vi också efter Anna, som hade sagt att hon skulle komma till mötet och gärna ville träffa oss. Men att hitta någon i ett publikhav på cirka 12.000 är lättare sagt än gjort, och eftersom högtalarljudet där vi stod var för högt för babyn, beslöt sig Matti och Karin för att gå därifrån innan mötet riktigt var slut. Senare har jag, på Annas Twitter, sett att hon ändå träffade Matti och Karin och Ella – hur de råkade springa på varandra har jag ingen aning om.

Själv träffade jag, när jag gick runt i folkhavet, fullt med gamla bekanta. Mina gamla arbetskamrater Leif Gustafson och Sven Dahlin – Sven hade med gillande läst det jag i går skrev om Första maj. Berit Oscarsson och sen Anna-Greta och Britta Leijon, som alla frågade hur det var med Birgitta. När mötet avslutades med ”Internationalen” stod jag bredvid min gamla styrelsekollega från Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, Kjersti Bosdotter.

Efter mötet var det dags att gå till partiexpeditionen på Sveavägen 68, min arbetsplats under 34 år. Där skulle, lite i förväg, Maud Björklunds 80-årsdag firas. Maud och jag var arbetskamrater, när hon var sekreterare åt Sten Andersson.

Maud är en sån där människa som känner alla och som alla känner i den rörelse vi båda tillhör. Dessutom har hon organisationsförmåga – det måse man ha, om man ska administrera det liv en person av Sten Anderssons typ har. Jag minns fortfarande hur jag en tidig morgon, på den tiden då jag var pressekreterare, klev in på Stens rum för att få eventuella förhållningsorder och fann honom jagandes runt väggarna: Sonens dansmus hade följt med i hans rock till jobbet, och det gällde nu att fånga in den innan han fick dagens första besök. Det blev jag som knep dansmusen, med påföljd att den bet mig i ett finger, och då kom Maud genast och assisterade. Hon hade gjort lufthål i locket till en glasburk, där vi placerade musen. Jag vet inte om det var jag som var för hårdhänt eller lufthålen för små, men musen dog.

Den som ändå gjorde musen odödlig var Sten själv: På DNs Tysta Mari fanns sen den här historien med följande slut: Mitt under det att Sten och jag kastade oss efter dansmusen, anlände hans två gäster, höga företrädare för två arabländer. Dessa senare imponerades storligen av att den socialdemokratiske partisekreteraren och hans trogne pressekreterare när de själva kom in genom dörren båda låg på golvet vända mot Mekka.

Sten är ju död, men hans fru Britta var förstås på mottagningen för Maud. Hela entrévåningen på 68an var packad av folk, gamla vänner och arbetskamrater till Maud och därmed även mina vänner, arbetskamrater och bekanta. Jag kan omöjligt räkna upp alla, men jag hann hälsa på till exempel Gertrud Sigurdsen, prata med Sven-Ove Hansson som jag inte hade träffat på länge, sitta mellan Hasse och Karin Dahl Strandin och Bosse Elmgren och för flera närvarande som frågade – främst Ingvar Carlsson – berätta om Birgittas hälsotillstånd och således orsaken till hennes frånvaro.

Jag gratulerade förstås festföremålet Maud och överräckte en bukett pioner, hälsade också från Birgitta och gratulerade. Presenten var gemensam för oss alla som var där: vänboken ”Mauds bok”, utgiven av Hjalmarson & Högberg, det förlag Maud arbetade på långt efter pensioneringen. Förläggaren Lars Hjalmarson, Mauds och min gamle arbetskamrat, överräckte gåvan i vilken ingår en oändlig Tabula gratulatoria över alla som har bidragit till dess tillkomst, genom bidrag eller ekonomiskt. Och så hölls gratulationstalet av ännu en gammal arbetskamrat, Inga-Lena Wallin. Därefter bjöds det på öl och varm korv.

Jag var ju tvungen att bryta upp innan det var slut, eftersom jag ville komma hem till Birgitta i Öregrund innan det blev alltför sent, men till och med ute på gatan, på Sveavägen, träffade jag bekanta som jag måste tala med. Utanför 68an träffade jag Anne-Marie Lindgren och vid ABF-huset tvärs över gatan, bärande på en röd fana respektive en banderoll, Jonas Sima och hans hustru Inger.

I dag läser jag mina morgontidningar, DN och Svenskan och så Upsala Nya. De båda stockholmstidningarna fångar inte in något av det där jag var med om, och den edition av UNT vi får i Öregrund innehåller inget om Första maj-mötet med Per Ragnar i Uppsala, som jag förstås var nyfiken på.

När ska arbetarrörelsen förstå att den i längden inte kan klara sig utan egna tidningar?

Vår dotter Kerstin, en retrobloggare

Tidskriften Hus & Hem Retro presenterar i nummer 2 2012 fyra retrobloggare, vars bloggande om sin samlarvurm och kunskaper om de ting de samlar på är värda att få fler läsare. Vår dotter Kerstin Kokk – länk till hennes blogg finns här intill – är en av dem som Hus och Hem Retro anser vara värda att nå ännu fler läsare.

Till de saker hon samlar på, bland annat genom att gå på loppisar och auktioner och i specialaffärer, hör porslin och glas från sextio. och sjuttiotalen. Jag kan intyga att hon kan mer än de flesta om det här – hon nämner som ett av sina fynd en Hertha Bengtsson-kanna, och jag kan till detta lägga att hon, när hon pluggade konsthistoria, skrev uppsats om Hertha Bengtsson. En smula influerad av sina föräldrar är hon nog, född 1969 och uppvuxen med Gustavsbergs- och Arabia-porslin från epoken omkring sig, men jag har noterat att hon på senare år har fattat särskilt tycke för porslin från Gefle.

Fast hennes samlande är ingalunda smalt; barnen – Viggo och Klara – får sin beskärda del av mamma Kerstins loppisfynd på lördagarna: hon gillar nämligen också att köpa hem spel från den här epoken.

Och en del av alla faten som har hamnat i hennes hem – bland annat ett som hon förälskade sig i när hon som liten besökte farmor och farfar i Juniskär – rågar hon gärna med småkakor, som hon själv bakar. När storasyster Anna fyllde femti här för leden, uppvaktade Kerstin med 50 sorters egenhändigt bakade kakor!

Bildreportaget i Hus & Hem Retro finns på sidorna 47-49, om ni skaffar tidskriften.

Det går också bra att ta en titt på hennes blogg, där hon har lagt en massa länkar till illustrerade bloggtexter om hennes samlande. Trevlig läsning!