Melodikrysset nummer 6 2010

Med tanke på att alla melodikrysslösare säkert inte har haft en helnykter fredagskväll, kan det te sig djärvt av Anders Eldeman att spela H C Lumbyes ”Champagnegaloppen” relativt tidigt på lördagen. Men blev det nu inte för mycket i går kväll, klarade väl de flesta att skriva in champagne i krysset.

Även om påföljande låt, den med Electric Banana Band, också den kunde föra tankarna till försäljning av starka drycker, handlade den inte om Taxfree utan hette ”Taxfri”.

Därmed är vi inne på sådant som barn lyssnar och tittar på.

Astrid Lindgrens ”Mio min Mio” försågs, när den filmades, med musik skriven av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Också ”Peter Pan” var ursprungligen en bok, skriven av engelsmannen J M Barrie; jag har för övrigt för inte så länge sedan sett en teaterversion av den på Uppsala stadsteater. Men som allt Walt Disney har lagt sin hand vid har också ”Peter Pan” av dagens yngre generationer börjat uppfattas som en disneyfilm plus en rad bilderböcker med bilder ur filmen.

Och då kan vi väl ta ytterligare en film, fast för vuxna. I ”Klockorna i Gamla stan” sjöng Edvard Persson ”Åh, Gamla stan”.

Mer klockor: om ur sjöng också Povel Ramel i ”Det är de små, små detaljerna som gör det”. Har ni förresten hört hans snapsvisa, en av de kortaste och bästa:

Vi äter inte klockor
men dricker gärna ur!

En annan kär gammal bekant var Lasse Dahlqvist-melodin ”Hallå du gamle indian”, som här skulle ge pluralen indianer.

Ytterligare en kär gammal bekant, fast inte svensk, var beatleslåten ”Can’t Buy Me Love”, skriven av John Lennon och Paul McCartney.

Jag har ett relativt gott melodiminne, men efter förra lördagens första deletapp i Melodifestivalen kunde jag konstatera, att samtliga bidrag hade fallit ur mitt minne redan dan därpå. Och mer generellt är det väl så att många av låtarna i melodifestivalerna saknar det som utmärker en schlager, förmåga att haka sig fast i melodiminnet. Ett exempel, från 2007, gavs i dag, ”When the Night Comes Falling” med Sebastian. Hade inte Eldeman sagt att den var med 2007, hade jag aldrig kommit på att jag hade hört den förut.

Tomas Ledin gör naturligtvis bätte låtar – ”500 dagar om året” är en av dem – men det betyder inte att jag är någon Ledin-fan heller. Snyggt men lite för utslätat tycker jag ofta.

Lasse Berghagen är ojämn, men ibland får han till det riktigt bra. En kul sak var sången om flirtige Knut, den som börjar ”Jag heter Knut…”.

Sen var det bara ett frågesvar kvar att redovisa. Vi fick höra på Beyonce (Beyoncé Knowles) i ”Hey LoHalo”.

Då är det väl dags att gå till Konsum och handla lunchmat. Middag ska vi äta ute. Vi ska först gå på eftermiddagskonsert i Musikens hus, och sen ska jag bjuda hustrun på en uppskjuten bröllopsdagsmiddag på fisk- och skaldjurskrogen Hambergs.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag,

Medan kaffet kallnar

Medan förmiddagskaffet kallnar, försjunker jag i en utdragen och njutningsfull tidningsläsning. I dag (26 januari 2010) är det Dagens Nyheters kulturdel som bjuder på den ena intressanta artikeln efter den andra.

Min gamle vän Björn Kumm har i dagens tidning publicerat ”Förlåt Haiti!”, en artikel som fördjupar bilden av Haitis tragedi till att omfatta också det lidandets historia bortom den katastrof vi nu ser bilder från i TV och i kvällstidningarna. Det finns nu också en länk till artikeln.

Björn hör till dem som ibland hörs av per mejl, till exempel med tips om något intressant att läsa, men det händer också att han skriver kommentarer till texter här på bloggen.

En annan gammal journalistvän, Staffan Skott, numera tillsammans med sin hustru bosatt i Storbritannien, erkänner oförbehållsamt att han inte vet hur man skriver kommentarer på bloggen. Det gjorde han senast i ett långt mejl, som innehöll åtskilligt som skulle ha platsat som kommentarer till olika saker jag har skrivit.

I dagens DN fanns en essä av honom, ”Rysslands historia”, som jag gärna vill puffa för – tyvärr finns det inte någon länk i det fallet. Skott är en rysslandskännare av rang och har själv skrivit en rad intressanta böcker om både Ryssland och kommunismen, men i det här fallet refererar han, med många drabbande detaljer, ett tvåbandsverk i ämnet skrivet av 45 ryska historiker.

Den tredje artikeln jag vill puffa för handlar om något jag själv alldeles nyligen skrev om, pjäsen om Hannah Arendt och Martin Heidegger på Uppsala stadsteater. Leif Zerns recension, ”Kärleken som filosofisk gåta”, publicerades först i dag, men eftersom den, utifrån samma positiva grundvärdering som min, ytterligare belyser poängerna med den här teateruppsättningen, vill jag gärna leda mina läsare vidare dit. Och det går – läs själva här!

Den banala ondskan och den banala kärleken

Hannah Arendt (1906-1975) var tysk judinna. Hon studerade filosofi med Martin Heidegger (1889-1976) som lärare men kom enligt egen utsago att arbeta mer med politisk teori än med filosofi. Arendt inte bara påverkades av Heideggers sätt att tänka. De här båda blev också, trots åldersskillnaden och lärar/elev-relationen, ett kärlekspar. Nå, sådant har väl hänt också andra personer, men i det här fallet tillkommer ett extra spänningsmoment: Heidegger gick efter Hitlers maktövertagande 1933 med i nazistpartiet och var medlem fram till 1945. Arendt, som alltså var judinna, flydde Tyskland 1933 och kom, efter en tids uppehåll i Paris, att bosätta sig i och verka i USA.

Den israeliske dramatikern Savyon Liebrechts (född 1948) pjäs ”Den banala kärleken” (översättning Yael Feiler), som handlar om de här båda och deras relation, hade i lördags premiär på Uppsala stadsteater i regi av Vuola Kereklidou. Jag vill inte påstå att den kastar nytt ljus över Heideggers inte särskilt lättillgängliga filosofi, om vilken respektabla och mycket mer sakkunniga (än jag) bedömare verkar vara oense; Heideggers filosofi har utövat lockelse inte bara på Hannah Arendt. I pausen hörde jag en bekant sucka över att det fanns lätt docerande partier i pjäsen, som tröttade ut honom och andra i publiken – men det är knappast de här partierna som utgör pjäsens nerv. För det här dramat har nerv och engagerar!

Det börjar med att Hannah Arendt 1975 i Köpenhamn tar emot och håller tacktal för ett prestigefyllt pris, och så ser vi plötsligt Janna Holmstedts scenbild rämna som minnet av ett liv. Kvar på scenen finns sedan både den åldrade och reflekterande Hannah Arendt i skepnad av Anna Carlsson och den blott 18-åriga filosofistudenten Hannah Arendt, spelad av Sofia Berg-Böhm, vars lockande unga kvinnlighet ytterligare framhävs med hjälp av Janna Holmstedts kostym. Martin Heidegger spelas av Bengt Nilsson. Som en brygga mellan då och nu fungerar Robin Keller, som dels spelar Hannas ungdomlige judiske beundrare Rafael, dels spelar rollen som Rafaels son Michael, uppvuxen och bosatt i Israel.

Mikael har lyckats få till stånd ett möte med Hannah Arendt förebärande att han vill intervjua henne om Adolf Eichmann, som Hannah Arendt hade skrivit en kontroversiell bok om, ”Den banala ondskan”. Fast i själva verket är det hans avsikt att använda tillfället till att också föra samtalet in på ett ämne som Hannah Arendt inte vill tala om, förhållandet mellan henne och Martin Heidegger, om man så vill den banala kärleken. Men bara banal var den knappast. Det fanns inte bara ett fysiskt utan också ett intellektuellt spänningsförhållande dem emellan.

Uppsala stadsteater har just fått ett stort pris från de svenska teaterkritikerna, och den här uppsättningen är ytterligare ett bevis på att teatern är värd en sådan utmärkelse. Stadsteatern i Uppsala utmärker sig under Linus Tunströms ledning för nyskapande, sevärd teaterkonst.

* * *

Efter föreställningen promenerade Birgitta och jag till restaurang Lingon på Svartbäcksgatan 30. Jag hade beställt bord där, för första gången på kvällstid – sommartid har jag ätit lunch där i deras utomhusservering. Restaurangen uppe på övervåningen visade sig vara ombonad och trevlig, och menyn var lockande. En vinterkväll som denna kändes det helt rätt att välja ytterfilé av älg med potatispaket, brysselkål och lingonsirap – den senare måste en diabetiker som jag dock vara försiktig med. Till det drack vi ett rött bourgognevin.

Och så avslutade vi med var sin irish coffee. Deras irish coffee visade sig till min glädje inte vara så sötad som irish coffee ofta är.

Hur står den bildade borgerligheten ut med den borgerliga kulturpolitiken?

I den numera borgerliga statliga kulturpolitiken råder något av hela havet stormar. Allt det här skvalpar över också på den kommunala och den regionala kulturpolitiken. Statens stöd till till exempel Uppsala kammarorkester minskar.

Mellan Uppsala stad och landstinget i Uppsala län finns sedan mitten av 1980-talet en inbördes ansvarsfördelning (också vad gäller skattefinansieringen) i fråga om de kulturinstitutioner, som finns i Uppsala men nyttjas av människor från hela länet. Uppsala kommun har ansvaret för Uppsala stadsteater och Konstmuseet, medan landstinget har ansvaret för Musik i Uppland och Upplandsmuseet. I samtliga dessa fall ligger institutionerna i Uppsala, och även om Musik i Uppland bland annat genom Konsertkarusellen också har en hel del verksamhet som förläggs runt om i länet, finns basen för verksamheten i Uppsala. Uppsökande och lokalt förlagd verksamhet på kulturområdet är utmärkt, där det går att genomföra – men Uppsala län är ju samtidigt så litet, att det inte finns några större kommunikationshinder för invånarna i länets olika kommuner för att ta sig till de stora kulturinstitutioner som finns i Uppsala, till exempel Stadsteatern och Upplandsmuseet.

På musikens område har Uppsala åstadkommit ett verkligt lyft inte bara för uppsalaborna utan också för övriga länsbor genom att bygga det efterlängtade Musikens hus. Den stora Uppsala kammarorkester, vars verksamhet diskussionen nu gäller (jag ska återkomma till detta), ger sin utmärkta konsertserie i just Musikens hus, men man ska då veta, att biljett till Uppsala kammarorkesters konserter där också gäller för resa på Upplands lokaltrafiks regionbussar och Upptåget till och från Uppsala samma dag som konserten äger rum. Det är bara att visa konsertbiljetten eller abonnemangskortet för bussföraren respektive tågvärden.

Att rotera runt hela kammarorkestern i länet – turnéverksamheten sköts av mindre ensembler – är komplicerat: alla instrument ska fraktas med, och en del av orkestermedlemmarna är i själva verket inte bosatta i Uppsala utan till exempel i Stockholm. Men för att återvända till publiken: länet är ju så litet att det inte innebär några större svårigheter att ta sig till konserterna. Och kostnaden är knappast oöverstiglig heller för den som föredrar egen bil framför länsbuss/Upptåg som alltså är gratis – många av länsborna åker ju till exempel in till Uppsala för att handla.

När debatten om landstingets kostnader för kulturpolitiken först uppstod, verkade många av de borgerliga landstingspolitikerna antingen ha förträngt eller inte brytt sig om att ta reda på innehållet i ansvarfördelnings- och kostnadsfördelningsöverenskommelsen mellan staden och landstinget i mitten av 1980-talet. Man sa att kommunen borde ut med mer pengar – som om landstingets kostnader för Musik i Uppland inte skulle balanseras av till exempel kommunens kostnader för Stadsteatern.

Sedan tycks man ha slagit in på en annan argumentationslinje. I en debattartikel i Upsala Nya Tidning den 5 januari 2010, ”Förslaget slår sönder länsmusiken”, berättar landstingsrådet Börje Wennberg (S), att den borgerliga landstingsmajoriteten nu tycks vara inne på att slå samman Uppsala kammarorkester med i första hand Västerås sinfonietta, eventuellt också orkestrarna i Gävle, Örebro och Falun, ibland med landstinget, ibland med kommunen som nuvarande huvudman. Bortsett från att man då skulle slå sönder de olika orkestrarnas inövade samspel och konstnärrliga egenart, skulle ju en sådan ordning göra det ännu svårare att uppfylla de decentralistiska mål (när det gäller publikkontakt), som de borgerliga politikerna anförde i början av den här debatten. Tänk att frakta runt en stor symfoniorkester, bestående av musiker bosatta i olika län plus deras instrument över hela det här vädiga området! Var ska de övernatta, om det nu handlar om att ge konserter även på de mindre orterna? Och om man till äventyrs lyckas lösa detta – vad kostar allt det här i form av logi, resor och traktamenten?

Musik i Uppland lever under ständigt hot och med knapphetens kalla stjärna hängande över sig. Den borgerliga landstingsmajoritetens hantering av de här frågorna förtjänar inte namnet kulturpolitik – att snåla på, på gränsen till hota, det vitala och konstnärligt framstående musikliv, som bedrivs inom ramen för Musik i Uppland, handlar mest om ett girigt snålande med skattemedel. Dessutom är det här förfarandet kontraproduktivt också från andra utgångspunkter än de kulturella. Jag vill på den punkten citera Börje Wennberg:

Kulturen, och inte minst musiken, har ett egenvärde. Men dessutom: ”För att en stad eller en region skall vara attraktiv måste även ’kulturell infrastruktur’ finnas.”

Birgitta och jag mötte i publikhavet vid trettondagens konsert i Musikens hus, där vi alla fick höra Uppsala kammarorkesters och körernas fantastiska framförande av Beethovens nionde symfoni, också landstingsrådet (S) Börje Wennberg. Gemensamt konstaterade vi att socialdemokratin bättre än den politiska borgerligheten företräder kulturella värden, som också delas av den bildade borgerlighet, som älskar till exempel Beethovens och Schillers ”Ode till glädjen”.

Det vore inte helt fel om några i denna bildade borgerlighet drog slutsatser av det jag, Börje och andra har skrivit om, när det drar ihop sig till landstingsval i september.

Melodikrysset nummer 53 2009/2010

Veckans kryss, som jag löste med en kopp kokkaffe på bordet och snöfall utanför fönstret (jag är i sommarhuset i Öregrund), innehöll en del knepigheter, tyckte jag.

Lady Gaga, här med ”Paparazzi”, hör inte till de artister jag spontant kan, så här tog jag hjälp av Google.

Lite tankemöda beredde det mig också att komma på filmen med Carl-Gustaf Lindstedt – jag har nämligen aldrig sett den. Eftersom ett av orden såg ut att bli nolla, hittade jag till slut filmtiteln, ”En nolla för mycket” – filmen kom 1962. I den förekom en melodi, som användes som signaturmelodi i Hylands hörna, Carl-Henrik Norins ”Zero, Zero”. Lill-Babs sjöng in den på skiva men då med titeln ”Att vara förälskad”. Men det är kul att få något att bita i i krysset!

Carl-Gustaf Lindstedt, den gamle sossen, fanns förresten med på ytterligare ett hörn i dagens kryss, då som en av de drivande i Casino-revyn. Casinogänget sjöng ”Nu tar vi tagelskjortan på”, som här alltså skulle ge tagelskjorta i singularis.

När det gällde ”Teskedsgumman” som adventskalender i TV, spelades gumman av Birgitta Andersson, och hennes redskap var alltså en sked. Hennes gubbe spelades av Carl-Gustaf Lindstedt, och då kan det vara på sin plats att påminna om att inte bara han utan också Birgitta ställde upp för socialdemokraterna i flera valrörelser. Och om att han som skrev böckerna om Teskedsgumman, norrmannen Alf Prøysen, var trogen Arbeiderpartiet, skrev bland annat regelbundet kåserier i partiets tidning Arbeiderbladet. Hans sånger sjungs alltid på norska (S)-kongresser, vet jag av egen erfarenhet.

Jag har inte sett ”Buddy Holly – the Musical” på Göta Lejon i Stockholm, men ”Everyday”, som jag tror låten heter, sjöngs utan tvivel av Brolle, åtminstone förr med Jr påhängt på namnet.

Dagens melodifestivalmelodier var inte alltför svåra.

Från 2008 års tävling kom ”Lay Your Love On Me” med BWO där Alexander Bard är en central person. Den har en melodi som är ganska lätt att komma ihåg.

Detsamma gäller Py Bäckmans ”Stad i ljus”, som Tommy Körberg sjöng 1988.

Lätt att komma ihåg är likaså Orups ”Det gör ont” från 2004, som Lena Ph i Eurovision Song Contest framförde på engelska: ”It Hurts”.

Men Anders Eldeman hyser också kärlek till gamla gudar.

I dag spelade han till exempel Evert Taubes fina ”Som stjärnor små” och Karl Gerhards (KG) roliga ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, här dock i modern tappning med Magnus Uggla. Jag har faktiskt skrivit om Ugglas Karl Gerhard-CD – se Kulturspegeln, Musik.

Povel Ramel, en annan klassiker, hörde vi i dag i skepnad av Bunny Blom. Kul att höra potpurriet med alla damer: ”Min söta lilla Inga”, ”Anna, du kan väl stanna”, ”Är det nån som sett Maria?” och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie?”.

Och bland klassikerna hör också Lasse Dahlquists ”Jolly Bob” hemma. Men är Bob verkligen ett efternamn?

Slutligen: även Tom Jones’ inspelning från 1966 av ”The Green Green Grass of Home” får väl vid det här laget räknas som en klassiker.

Fast utanför fönstret är det inget grönt gräs – där faller snön allt ymnigare.

Ett gott nytt år – gärna med en grön och solig sommar – önskar jag er, alla mina läsare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 52 2009

I morse sov jag längre än jag brukar på lördagar – hade helt enkelt glömt bort att det var lördag och därmed melodikryss. Så jag har lyssnat på och försökt lösa krysset iförd min nya fina julklappsmorgonrock i olika blå nyanser och en smula vitt, en present från Birgitta.

Att jag sov så länge hade väl att göra med att vi hade juldagskalas med (vuxna) barn och barnbarn, och sen var jag ju tvungen att diska upp efter festen, även om sonen hade hjälpt mig med en del innan han åkte hem till Stockholm.

Trots den lite hastigt påkomna starten gick det bra att lösa krysset, dock med ett undantag, vågrätt 13. Där ville Eldeman ha ett ord ur en originaltitel där jag hade sista bokstaven av två, N – men det finns ju en del engelska ord att välja på även då (om det nu som jag tror handlade om en engelsk originaltitel). Att det var Leif Bloms som spelade hjälpte mig inte mycket, eftersom jag inte brukar lyssna på dansbandsmusik. Men jag googlade och fann bland låtar Leif Bloms har spelat in ”Hold On Tight”, som jag inte känner igen men som av ordvalet att döma skulle kunna vara en tryckare för att knyta an till en av Eldemans ledtrådar. Säker är jag dock inte, så ta inte för givet att jag har rätt i det här fallet. /Rätt svar är ”Lady In Red”, upplyser mig flera av mina läsare. Jag har berättat hur jag kom fram till det som var en gissning – som alltså var fel./

Lite osäker är jag också om varifrån musiken som illustrerade ”en upplyst plats” var tagen. Svaret var med ledbokstävernas hjälp givet: scen. Men jag är ju en sån där som gärna vill veta mera, så varifrån kom musiken? Från en operett, så mycket var klart. Själv gissar jag att musiken var hämtad ur Emmerich (Imre) Kalmáns ”Cirkusprinsessan” (1926), som jag dock aldrig har sett. /Kalmáns ”Csardasfurstinnan” ska det vara, berättar en läsare som kan Kalmáns värld bättre än jag./

Också i flera andra fall var Eldeman lite gammaldags i dagens musikval. Vi hörde till exempel Ernst Rolf sjunga ”Min kärlek skall i valstakt gå”, en Robert Stoltz-vals som i original heter ”Mein Liebeslied muss ein Waltzer sein”.

Och så spelade han en gammal Jules Sylvain-melodi, ”Anna, du kan väl stanna”, vilket senare förstås är svaret på Eldemans fråga vad den tilltalade uppmanades göra.

På ”Titanic” hade väl däremot just ingen velat stanna. Men hur många gånger har vi förresten hört Céline Dion illustrera någon Titanic-fråga i Melodikryssset?

Därmed är vi inne på avsnittet filmmelodier.

Vi hörde till exempel något som jag liksom förmodligen flertalet melodikryssare alldeles nyligen har hört (i julaftonens kavalkad med Disney-filmer), nämligen ”Jag vill va som du” ur ”Djungelboken”.

Disney var för övrigt med ett varv till, genom ”Skönheten och odjuret” från 1991. Här hörde vi the Beauty and the Beast i en duett.

Den här filmen har som undertitel ”Den förtrollade julen”, men det hindrade inte Anders Eldeman från att inleda dagens kryss med ett par ganska somriga nummer.

Dels spelade han ”Stockholm i mitt hjärta”, skriven av en man som verkar ha en plats i Eldemans hjärta, Lasse Berghagen.

Dels spelade han en man som jag för min del håller högre, Harry Belafonte. Som illustration fick vi ett av Belafontes paradnummer, ”Island In the Sun”.

Men sen kylde han ner oss igen, genom att låta oss höra Laleh sjunga ”Snö” ur den första Arn-filmen. (Jag har inte sett den.)

Dagens melodifestivalare var ”Min kärlek” från 2004. Hon som sjöng var Shirley Clamp. Hon hamnade på andra plats med den.

Men går det inte med kärleken får man väl som Sven Ingvars ”Börja om från början”. I tio veckor låg den här låten, som skrevs av Rune Wallebom, på Svensktoppen 1965.

Också jag som inte är någon fan av dansband tycker att det här är en kul låt, men det finns musikaliska kärleksförklaringar som jag för egen del tycker är ett strå vassare i uttrycket. Ett bra exempel på vad jag menar är Olle Adolphsons fina ”Du är den som jag vill ha” – /”Nu har jag fått den jag vill ha” heter den förstås egentligen./

Till nyår ska jag själv tillsammans med den jag vill ha som vanligt åka ut till huset i Öregrund.

Men närmast ska jag njuta av julen här hemma i Uppsala.

Fortsatt sköna helgdagar önskar jag också mina läsare.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Stora och små vänner

När jag hade varit inlagd på Akademiska för hjärtinfarkt, fick jag från Magnus Andersson, som ibland medverkar med kommentarer på min blogg, ett mejl som en reaktion på att jag hade skrivit om Louise Hoffsten (och också på att jag verkade ha piggnat till igen). Som bilagd MP3-fil skickade han med en lite ovanlig Hoffsten-inspelning, ”Alla säger att jag ser så ledsen ut”. Den skrevs, berättade Magnus, ursprungligen för Brita Borg till ett radioprogram med Föreningen för flugighetens främjande, FFFF, 1946, en programserie som en gammal stofil som jag faktiskt hörde delar av på den tiden då den sändes.

Jag fortsätter att citera Magnus: ”Den här inspelningen är gjord i Berwaldhallen vid en konsert i serien ”Svenska stjärnor” i mars 2005. Lennart Simonsson som vi känner från Trio X, spelar bluespiano.” I övrigt medverkade Sveriges Radios symfoniorkester under ledning av Anders Berglund, Anders Johansson, bas, Christer Sjöström, trummor, Backa Hans Eriksson, bas, och Mikael Ramel, gitarr.

Här om dan fick jag från Magnus, tillsammans med en komplett inspelning av ”Porgy and Bess”, en hel CD med radioutsändningen av ”Svenska stjärnor”, och i går tillbringade jag senare delen av lördagskvällen med att tillsammans med hustrun lyssna på den.

Det här programmet innehåller mer med Hoffsten: ”Dance On Your Grave”, ”1939” och, kanske allra roligast att få lyssna på, ”I Confess”, som finns med både Perry Como och Sarah Vaughan – men här görs den av Louise som en hyllning till pappa Gunnar Hoffsten, som skrev den; han var jazznusiker.

Jag gillar såna här bryggor över generationerna. Inte minst musikområdet innehåller alltför ofta fullkomligt stupida generationsklyftor mellan dem som är unga och oss som är äldre. Men så behöver det alls inte vara! Jag har inga problem med att prata musik med min son Matti eller för den delen Magnus Andersson, som jag har lärt känna mer här på bloggen än genom min dotter Kerstin och hennes man Bo, vilkas vänkrets han hör till och som han står åldersmässigt närmare än mig. Det är faktiskt väldigt roligt över huvud taget, att bloggen har skaffat mig läsare och ett slags vänner, som befinner sig i helt andra åldrar än jag.

Och det slår mig, när jag lyssnar på CD-överföringen av konserten i Berwaldhallen, att det var synd att Povel skulle hinna bli så gammal att han hann dö, innan han på allvar kunde knyta också Louise till sitt stall av sångerskor av ganska olika generationer. Här får vi i alla fall ett smakprov på hur det kunde ha utvecklat sig, i ”Den dagen då visorna dör”.

Jag har uppehållit mig mycket vid Louise Hoffsten, men på sätt och vis greps jag ännu mer av det Sveriges Radios symfoniorkester åstadkom under ledning av Anders Berglund. Det här var i ordets bästa bemärkelse gränsöverskridande! När orkestern till exempel spelar Povels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags” à la de klassiska mästarna, tillför den helt sonika en helt ny dimension till herr kompositör Ramels verk.

Ett antal av Povel Ramels kända sånger framförs som en ouvertyr à la Alfvén: ”Alla har vi varit små”, ”Vägen till Curaçao”, ”Den sista jäntan”.

Och Povel själv är inte sämre han: I ” ’Hit’ men inte längre” gör han flera av sina egna gamla hits – ”Gräsänkling Blues” och ”Johanssons Boogie Woogie-vals” med flera – i helt förvirrande versioner. Sålunda mixar han ”Följ mig bortåt vägen” med ”Ta av dig skorna” och ”Vägen till Curaçao” med ”När farmor åkte skridskor uppå Nybrovikens is”.

Jag har sagt det förr men upprepar det gärna: Jag älskar gränsöverskridare!

* * *

I förmiddags var det dags för en av mina yngsta vänner.

Den som agerade i dag var Klara, fyra år.

Hon har regelbundet gått på danslek hos Uppsala Danscenter, en verksamhet för barn och ungdomar som drivs i samarbete med ABF.

Och i dag skulle det bli stor barndansföreställning på Musikens hus, en uppvisning för föräldrar, syskon och en och annan morfar och mormor.

Föreställningen hade ett tema, ”Jorden runt på 80 dagar”, och dansgrupperna, i skiftande åldrar, gjorde geografiska nedslag i så skiftande miljöer som Azerbadjan, Indien, Chicago, Hawaiii, Grekland och Tunisien. Och så i Pepparkakslandet – det var dit Klara och hennes små kompisar begav sig.

Vill ni höra hur det lät? Kolla här då!

Efteråt, när vi tillsammans med mamma Kerstin och storebror Viggo stod och väntade framför scenen, kastade sig Klara, där hon kom tillsammans med pappa Bo, i mammas famn – men också morfar och mormor fick kramar. Jag gillar små kompisar också!

Det intressantaste var nog att Klara inte verkade ett dugg besvärad av att ha uppträtt i den här miljön – stora konsertsalen hade varit fullpackad under föreställningen. Nej, nu skulle det åkas rulltrappa!

Och den är verkligen häftig i vårt Musikens hus.

Melodikrysset nummer 50 2009

Två frågor vållade mig visst besvär i dagens kryss.

Søs Fenger sjöng på danska en svensk låt, som jag inte riktigt kände igen, kanske för att jag inte har lyssnat särskilt mycket på upphovsmannen, Uno Svenningsson. Men efter lite detektivarbete med hjälp av de bokstäver jag hade kom jag på svaret: ”Under ytan” hette Unos låt.

En av de ledtrådar jag hade var då Aet i julsången ”Ave Maria”, som jag genast plockade hem.

Men under tiden fortsatte jag leta efter det svar, som skulle bli ”ytan”, och det bidrog till att jag tappade koncentrationen på sista frågan, karaokelåten, där svaret såg ut att bli ”en”. Men sen föll polletten ner: Visst var det väl ”Fångad av en stormvind”, som Carola vann Eurovision Song Contest med 1991?

Lika bra gick det inte för Magnus Uggla i Melodifestivalen 2007. Hans ”För kung och fosterland” tog sig inte till finalen.

Sanna Nielsen hamnade på andra plats 2008 med ”Empty Room”. Av telefonröstningen att döma vann hon i hög grad publikens gunst.

Men ännu större, att döma av antalet veckor på Svensktoppen, blev Helen Sjöholms insjungning av Benny Anderssons ”Du är min man”. Den får väl betraktas som en av tidernas största svenska schlager.

Helen Sjöholm förekom också personligen i dagens kryss, med ”Skenbart” i filmen med samma namn. Textförfattaren, Peter Dalle, har jag förresten mött några gånger i Konsum i Öregrund, på den tiden då han hade sommarhus på Gräsö.

Också Evert Taubes ”Änglamark” skrevs som filmmelodi – märk att det var sonen, Sven-Bertil Taube, och inte Evert själv som sjöng den i filmen.

Dagens båda operastycken har jag sett framföras på Operan.

Äldst av dem, från 1875, är Georges Bizets fantastiska ”Carmen”, som märkligt nog inte blev någon succé när den uruppfördes. I dag fick vi höra den fina ”Toreadorarian”.

Den andra operafrågeillustrationen var Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach (1881).

Men också i vår tid skrivs det musik som kommer att leva lika länge. Flera av Beatles’ låtar kommer att leva mycket länge. En av dessa är utan tvivel ”Let It Be” av John Lennon och Paul McCartney.

Till våra stora trubadurer – Taube är tidigare nämnd – kommer också Cornelis Vreeswijk att räknas i framtiden. Liksom i Taubes fall har han lånat ett och annat och gjort det till sitt. Ett exempel är ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. I original heter den ”Monday Morning” och är en engelsk folkvisa.

Ja, sen är det väl bara en låt kvar att redovisa, och även den måste räknas till de svenska visklassikerna. Nils Ferlin skrev ”I folkviseton” (”Ditt hjärta är mitt…”), och det är i Torgny Björks tonsättning den kommer att leva vidare som visa.

Jag har ett personligt minne av den. Birgittas syster Karin sjöng den för sin Hasse vid deras bröllop ute i trädgården i Vallentuna:

I folkviseton

Text: Nils Ferlin
Musik: Torgny Björk

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark,
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

OD, Martin Fröst och Svante Henryson – vilken Caprice!

Jag har varit på ganska många av ODs Capricer, och den ena har aldrig varit den andra lik. Inget program annonseras ut i förväg, så det musikaliska innehållet blir varje gång en överraskning. Programsättningen utmärks dessutom av lekfullt insatta nycker: högt och lågt blandas, och de genrer som förekommer hålls inte alltid rena. Och eftersom en mycket stor del av publiken – sammanlagt flera fullsatta universitetsaulor – är brett musikkunnig, blir gensvaret från salongen överväldigande.

Det gällde i hög grad publiken vid den föreställning jag och Birgitta hade skaffat biljetter till, lördagens andra. När vi i slutet stod upp och applåderade vilt, var det verkligen djupt känt. Omkring oss satt många inbitna OD-fans ur Uppsalas offentlighet; framför oss satt till exempel förre OD-dirigenten Robert Sund. Men OD, och inte minst Capricerna, är så bra att de drar också långväga sakkunnig publik. Ett par rader framför oss satt Benny Andersson.

OD var, under ledning av sin nya chefdirigent Cecilia Rydinger Alin, bättre än på länge – de som till äventyrs trodde att den anrika manskören OD inte skulle kunna ledas av en kvinnlig dirigent måste alla vid det här laget ha tvingats tänka om. Hennes ledarskap är både elegant och exakt. Musikaliskt stöd hade kören som vanligt av Trio X. De nummer som framfördes spände mellan allt möjligt man kan tänka sig: klassiska OD-nummer, Anders Hillborgs vaggvisa och, mot slutet, Charlie Chaplins ”Smile”.

Men jag tror att ODisterna förlåter mig, om jag den här gången särskilt framhåller kvällens instrumentalsolister.

En av kvällens verkliga musikaliska överraskningar var att klarinettisten Martin Fröst fanns bland de medverkande. Den här unge mannen (född 1970) är redan en världsstjärna på sitt instrument. Birgitta och jag har tidigare hört honom både live – i Konserthuset i Stockholm – och på CD, och jag kan bara säga att han även den här gången var suverän. Ska jag välja ut något särskilt, vill jag nämna hans fantastiska samspel med OD i Mozarts klarinettkonsert – det var för övrigt Robert Sund som hade arrangerat det här stycket, så att allt utom en klarinettstämma görs av mänskliga röster.

Vi var och hälsade på Martin Fröst efteråt, i samband med middagen på slottet, berömde honom och berättade också att vi som svärson har en gammal skolkamrat till honom från Sollefteå.

Jag kan ganska mycket om många slags musik, men jag ska ärligt tillstå att jag dittills hade sumpat kvällens andra instrumentalsolist, Svante Henryson. Han är cellist, kontrabasist och elbasist, komponerar också – men jag vill genast säga att det stycke han hade komponerat för sig plus OD inte imponerade på mig. Det gjorde däremot hans spel – vilken musikant! Han rör sig till synes helt obehindrat mellan genrerna, i hans fall jazz, klassiskt och hårdrock. Han har spelat både med Oslo Filharmoniske Orkester och med storheter som Elvis Costello, Yngwie Malmsten och Anne Sofie von Otter. Jag älskar gränsöverskridare, särskilt när de är så bra som Svante Henryson.

För muntligt (och i någon mån sångligt) spex hade OD lånat in lundensaren Johan Wester. Ett och annat av det han gjorde var bra, men jag tror att uppsalapubliken nog hade problem både med hans skånska och hans väl långa inslag. Det här framstod som desto tydligare, när man hade tagit del av ODs egna och dessutom skickligt koreograferade och mycket roliga spexinslag. Ni kan inte ana vad man kan göra i gränslandet mellan nutida dans och kameler.

Under lördagskvällen var det sedan, för dem som kunde få biljett och dessutom var beredda att betala ytterligare för det, Stor-OD i rikssalen på Uppsala slott. Redan det faktum att OD-sångare ur alla generationer med sina respektive plus kvällens gästartister deltar gör det här till en mycket speciell middag. Den här middagens musikaliska inramning är redan den värd varje krona det kostar att delta. Och hedersordföranden Hans Dalborgs middagstal är en show som kan tävla med själva Capricen, i vart fall om vi håller oss till spiritualitet. Konkurrensen om biljetterna är hård, men eftersom min hustru är så kallad moster i OD, får vi speciell förhandsinbjudan – märk dock att det alltså inte handlar om några gratisbiljetter.

För middagsaviften får man sådant som tartar på tonfisk och rökt lax med löjrom och olivtoast samt rosastekt älgfilé med murkelsås, örtstekt mandelpotatis och lingongelé. Jag som är diabetiker hoppade däremot över efterrätten, chokladkaka med mangosås och kaffedroppar – damen som satt mitt emot mig förbarmade sig dock över mig och gav mig sin kiwiskiva, så att jag fick två sådana i efterrätt.

OD-middagarna är trevliga också på det sättet att man sitter med sin egen fru eller man. Men naturligtvis pratade jag under kvällens lopp också med damen till vänster om mig, Ulrika von Ehrenheim, och tvärs över bordet, Fanny Sachs. Men jag fick så småningom också god kontakt snett över bordet med Robert von Bahr, musikproducent och direktör för skivbolaget BIS, ett förnämligt bolag i den så hårt drabbade skivbranschen – Robert sa stolt att han faktiskt hade klarat krisen utan att avskeda någon. Som så ofta uppstår det mer än ytlig kontakt om man har något reellt att prata om, och jag tror att Robert plötsligt förstod att jag kunde en del om komponister, musiker och dirigenter, också själv hade träffat sådana som Eri Klas och Vlastslav Rostropovich. Sen tror jag att han tyckte det var kul att jag hade varit inblandad i skivutgivning, bland annat på salig a disc, som gav ut allt möjligt intressant alltifrån Cornelis Vreeswijk, Allan Edwall och Monica Törnell till Bohuslav Martinů.

Vid kaffet och cognacen satt jag bredvid Cecilia Wikström och pratade bland annat om hennes nya liv i Bryssel och om min hjärtinfarkt nyligen. Hon verkade bli imponerad av antalet läsare på min blogg – just nu ligger genomsnittet på över 1.200 per dygn – och bad genast att få webbadressen. Mina läsare finns ju lite var stans i landet, men att jag läses också i Uppsala fick jag bevis på också under Stor-OD. Inte mindre än tre ODister kom fram och frågade vad jag tyckte om årets Caprice och vad jag skulle komma att skriva om den.

Ja, som väl har framgått tycker jag att 2009 års upplaga, trots några små invändningar, var en av de bästa Capricer jag har varit på.

Kvällen avslutades sen med dans till storband. Efter några varv på dansgolvet med Birgitta och ett samtal med min gamle estniske vän Jüri-Karl Seim och hans hustru Anu Krabo – Jüri-Karl och jag jobbade tillsammans för att återupprätta det socialdemokratiska partiet i Estland; Jüri-Karl har till och med bott och arbetat i Tallinn – blev det dags för ODs traditionella nattliga serenad.

Men efter den tog vi gamla taxi hem.

Pojken som inte ville bliva stur

J M Barrie (1860-1937) skrev under början av 1900-talet berättelser om Peter Pan, pojken som inte ville bli stor (jämför med Astrid Lindgrens Pippi, som inte ville bliva stur). Barrie skrev 1904 också en pjäs om Peter Pan. Han samlade 1911 sina berättelser om Peter Pan i boken ”Peter Pan and Wendy”, senare känd under det förkortade namnet ”Peter Pan”.

Peter Pans möte med syskonen Darling – Wendy, John och Michael – och deras äventyr i Landet Ingenstans (Neverland) tillsammans med de borttappade pojkarna är spännande och fantasieggande: vi får möta figurer som sjörövarkaptenen Krok, älvan Tingeling, indianprinsessan Tigerlilja och många andra.

Frågan är hur pass känd Barries originalhistorier är i dag. 1953 gjorde Walt Disney sin animerade långfilm ”Peter Pan”, som också åtföljdes av bilderboksversioner i olika format. ”Peter Pan” är i Disneys version mycket välgjord och sevärd, men det är naturligtvis ett problem att den på sätt och vis har tagit över våra föreställningar om den Peter Pan som J M Barrie en gång skapade.

När Uppsala stadsteater nu sätter upp ”Peter Pan” på sin stora scen, rör det sig om en ny dramatisering av Armin Kerber (översättning Magnus Nilsson och Christine Richter Nilsson, regi Rüdiger Pape). Det har blivit en generös helaftonsföreställning, som fångar essensen i berättelserna om Peter Pan utan att den för den skull kan sägas vara perfekt i alla avseenden.

Uppsalauppsättningen rymmer ett och annat som nog bara förstås av den vuxna delen av publiken – den har mycket riktigt en rekommenderad nedre åldersgräns. Pjäsen både börjar och slutar med begränsningar som finns i de vuxnas föräldravärld: har man (pappan, spelad av Mats Blomberg, räknar) råd med den ena ungen efter den andra och, på slutet när de borttappade pojkarnas öde ska avgöras, har man råd med ytterligare barn? En bit upp i åren måste man nog också vara för att fatta den fulla vidden av förhållandet mellan Peter Pan (Robin Keller) och Wendy (Julia Marko-Nord): först tar de på sig föräldrarollen, Peter Pan med reservationer, för Wendys yngre syskon John (Aksel Morisse) och lille Michael (Elisabeth Wernesjö) och de borttappade pojkarna, men på slutet, när Peter Pan efter många år återvänder, har Wendy redan en egen dotter. Blir innebörden av detta – att Peter Pans ovilja att någonsin bli vuxen också dömer honom till evig ensamhet – klar för den yngre delen av publiken?

Fantasteriet i berättelsen är delvis reducerat – Peter Pans flygfärder med hjälp av lina kan väl gå an, men av Tingeling-figuren har det blivit en boll. Å andra sidan är Christoph Schubigers scenografi fyndig: Rummet hemma hos familjen Darling bokstavligen rämnar och blir till Landet Ingenstans, som bland annat rymmer en jättetallrik, ur vilken alla äter och som sen, när man vänder på den, blir en äversvämningshotad klippa i havet. Kapten Kroks piratskepp är också väl värt att se.

Fäktningsscenerna mellan Kapten Krok (intressant nog också spelad av Mats Blomberg) och Peter Pan är välgjorda men inte nervpirrande. Betydligt mer hotfull känns då krokodilen med sin tickande, svalda väckarklocka, detta trots att eller kanske just för att den aldrig ses på scen, bara hörs och anas.

En helt suverän insats i den här föreställningen återstår att nämna. Barnen Darlings hund och samtidigt dadda spelas av Göran Engman, och han lyckas verkligen förvandla sig till det slags förmänskligade hund som man normalt finner hos Disney. Hans mimik och rörelseschema och speakerkommentarer (!) och inledande och avslutande ”raff, raff” är redan de ett skäl att se den här föreställningen.