Sommar med Barbro Lindgren

När våra barn var små, fanns förstås Barbro Lindgrens barnböcker här hemma – nyligen skrev jag om den serieversion av Loranga, Masarin och Dartanjang hennes systerdotter Sara Olausson har gjort. Men vår bokhylla rymmer också en bunt böcker för vuxna, både lyrik och prosa, av Barbro Lindgren.

Till det kommer att hon också är en skicklig tecknare. I dagens Sommar-program berättade hon att hon startade sin konstnärliga bana med att gå på Konstfack.

Jag har, kanske för att jag är en besläktad ande, alltid hyst kärlek till människor som spränger förväntade ramar. Men jag anar att den här strävan hos henne kan ha lett till konflikter med hennes ursprungliga förlag, Rabén & Sjögren, och i sanningens namn har hennes stora triumfer ju alla legat inom barnboksgenren.

Hennes sommarprat i dag sträckte sig över hela det vida fält som är Barbro Lindgren. Men hon gjorde också gränsmarkeringar, åt två håll. Dels mot dålig smak, med trädgårdstomtar som främsta exempel. Dels mot det slutna och mycket inåtvända draget i dagens poesi.

Av det senare ska man inte dra slutsatsen att Barbro Lindgren själv är något slags traditionalist – redan hennes egna mycket innovativa barnböcker bevisar motsatsen. Men hon spelade i dagens Sommar-program också Åke Hodells ”General Bussig”, som nog kan ha både förbryllat och retat en del av lyssnarna. Själv älskar jag Åke Hodell; jag har på 1960-talet hört och sett honom live i orangeriet i Linnéträdgården här i Uppsala, och det var vansinningt roligt.

Också Barbro Lindgren var rolig att lyssna på, och desto roligare blev programmet av hennes okonventionella och omväxlande musikval: klassisk musik och sång, Monica Zetterlund, Södra bergens balalajkor, Cornelis Vreeswijk och, inte minst, Erik Frank i ”Novelty Accordion”.

Sommar med Helena Bergström

Helena Bergström berättade i sitt Sommar-program, att hon som barn fick följa med föräldrarna i vietnamdemonstrationer. Jag vet också att hon allt sedan starten har tillhört styrelsen för Anna Lindhs minnesfond. Det finns helt uppenbart ett engagemang hos henne, men om man bortser från den korta och lätt anekdotiska glimten av hur det var att rida på vuxnas axlar och skandera ”USA ut ur Indokina”, var hennes sommarprat knappast politiskt, snarare mycket självcentrerat i mer privat bemärkelse.

Och här firade Helena Bergström triumfer, nyttjade hela sin stora rutin från scen och film till att dramatisera och levandegöra. Här var hon också mycket frispråkig, allt ifrån barndomens nojor och konkurrensstrider i samband med att hon hade en lten statistroll i ”Klas Klättermus” till hur det egentligen gick till när hon (i en hiss) förklarade sin kärlek till den då gifte Colin Nutley.

Var hennes prat personligt och bitvis självutlämnande, blev musiken i hennes program desto mer av en besvikelse. Det började i och för sig lovande, med Rolf Wikström & co i ”Solidaritet”. Annat kändes mer pliktskyldigt, men det stora problemet var att man bara fick höra snuttar av musiken – nästan allt tonades av, förmodligen för att man skulle få plats med Helena Bergströms myckna prat.

Och själva idén med programmet Sommar är ju att man som lyssnare ska få sig till livs både ett personligt, gärna självutlämnande prat och personligt vald musik, sådan som antingen har betytt mycket för sommarprataren eller har ett direkt samband med det han/hon pratar om.

Sommar med Ann Petrén

Att Ann Petrén är en lysande skådespelerska har jag kunnat konstatera till exempel när hon spelade modern i uppsättningen på Uppsala stadsteater av Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt”.

Det är nu inte någon garanti för att hon också skulle kunna göra bra radioprogram, men hennes Sommar i dag hörde utan tvekan till de bästa hittills under denna sommar.

Hennes minnen av barndomens pigor var levande och hennes åsiker om det moderna pigväsendet genomtänkta. Reflektionerna om teatern, hennes eget gebit, var intressanta, och jag uppskattade särskilt hennes ambition att lyfta fram kvinnliga dramatiker. I kulturpolitiken är hon radikal – det hon sa i det ämnet hade utan tvivel udden riktad mot det dagens moderata kulturminister och hennes anhängare predikar. Samtidigt var tonen ofta personlig, som i historien om familjens strindbergsmålning.

Också musikvalet var personligt. Till det jag själv uppskattade att få lyssna på hörde Jan Hammarlund, Fria Proteatern, Bobo Stenson, Kate Bush, Miss Universum (det vill säga Catti Brandelius), M A Numminen, Miles Davis, Sonny Boy Williamson – ja, jag kunde ha räknat upp ännu flera. Ann Petrén visade sig vara väl hemmastadd också i musikens värld.

Melodikrysset nummer 26 2011

Dagens melodikryss hörde väl inte till de svårare.

Vem kände till exempel inte igen barnvisan ”Imse Vimse spindel”?

Och så vet man ju erfarenhetsmässigt, att när Eldeman spelar någon filmmelodi, kommer den väldigt ofta ur en James Bond-film. I den här rullen, där Spectre har stulit två atombomber, sjunger Tom Jones titelmelodin ”Thunderball”, på svenska ”Åskbollen”.

Mer film: ”En fattig trubadur” skrevs av Alvar Kraft och sjöngs av Edvard Persson i filmen ”Vart hjärta har sin saga” (1948). Senare har den här sången, med refrängraden ”Du kan ingenting ta med dig dit du går”, blivit känd också i Cornelis Vreeswijks version.

Den enda fråga som i dag beredde mig visst huvudbry var låten med Shakira. Men ledtråden att sångerskan ursprungligen kommer från Colombia ledde mig in på rätt spår. Hennes fullständiga namn är, har jag inhämtat på Google, Shakira Isabel Mebarak Ripoll.

Lady Gaga är däremot, trots sitt namn, Stefani Joanna Angelina Germanotta, född i New York, som ju rymmer många med italienskt påbrå. Henne hör man i dag nästan överallt, så det var inte särskilt svårt att lista ut vem som sjöng ”Born This Way”.

En annan artist, Dame Edna, är inte born this way, det vill säga som dam. Bakom kjolarna döljer sig en man, Barry Humphries. I dag hörde vi henom i ”Wanna Dance With Somebody”.

Men Bryan Ferry, här i ”When Somebody Says You’re Wonderful”, slår, om ni frågar mig, alla de tre senast nämnda. Här var han soloartist – annars är han också känd från Roxy Music.

Som övergång till de återstående, svenska bidragen kan vi ta ”Barndomshemmet”, vars rad ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” skulle ge det sökta ordet, säd. Den slog igenom stort på svenska i Ernst Rolfs insjungning 1929 och i bröderna Björlings 1930, men Karl-Ewerts text är en svensk version av ”On the Banks of the Wabash, Far Away”.

Andra till ursprunget svenska låtar fick vi i dag i stället höra på engelska.

Britt Lindeborgs och Roger Wallis’ ”Judy min vän”, som Tommy Körberg vann Melodifestivalen med 1969, fick i den engelska version som spelades i dag titeln ”Dear Mr. Jones”.

Också Per Gessles ”Gå och fiska”, som här skulle ge ordet rensa, fick vi i dag höra i engelsk version.

Så då kan det ju vara lämplig att fortsätta på den engelska linjen: ”Engelska flottan har siktats vid Vinga” heter det i en känd Lasse Dahlquist-melodi, vars titel är ”Oh boy, oh boy, oh boy”.

Musikalen med ABBAs alla hits har jag sett på Broadway, så det är klart att jag känner igen ”The Winner Takes It All”. Såg ni förresten Benny Andersson i ”Allsång på Skansen” här om kvällen? Tillfrågad där om någon person som hade gjort ett djupt intryck på honom, nämnde han Olof Palme.

Sen är det då något av det svenskaste av det svenska kvar att redovisa, Evert Taube. Men som så många riktigt stora svenska pesonligheter hade han förlorat sitt hjärta även till andra delar av jorden, gjorde bland annat många och långa resor i Italien. Många av intrycken därifrån blev till visor som är en del av den svenska sångskatten. Ett fint exempel spelades i dag, ”Natt i Ligurien”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Loranga, Masarin och Dartanjang som serie

Den första boken om Loranga, Masarin och Dartanjang kom ut 1969 och innebar, att Barbro Lindgren (född 1937) kom att räknas in bland landets främsta barnboksförfattare. För förlaget, Rabén & Sjögren, blev även denna Lindgren en bekräftelse av ställningen som landets främsta barnboksförlag.

Barbro Lindgrens figurer har vandrat vidare från hennes böcker till TV, grammofonskiva, tecknad film, teaterpjäs och operaföreställning, och nu tar de klivet in också i serievärlden: ”Loranga, Masarin och Dartanjang, del 1” (Positiv förlag, 2011) heter serieversionen, gjord av Sara Olausson, känd bland annat från Galago.

Den som har läst bokförlagan känner genast igen figurerna: Masarin som tillsammans med sin pappa Loranga – han som alltid går omkring i gul-orangerandig (lorangafärgad) badrock och har en blommig tehuva på huvudet – bor ute på den svenska Vischan, och så förstås också Lorangas barnslige farfar Dartanjang, som bor i vedboden. Att vi känner igen dem beror inte bara på att de gör de saker de gjorde i bokförlagan; så vitt jag minns tecknades de i denna av författaren själv, och Sara Olausson har på pricken fångat dem i just det skicket. Skickligt gjort, eftersom serieformen ju rymmer många fler och mycket mer varierade bilder än bokförlagan. Vi får också återknyta bekantskapen med morfar, en riktig knäppgök, som mycket riktigt tror att han är en gök och därför bor i en tall.

Sara Olaussons serieversion ligger mycket nära Barbro Lindgrens bokoriginal, men eftersom hennes seriebilder är både vackra och fantasifulla, tycker jag det är en poäng. Jag har förstått att Sara är Barbros systerdotter, så möjligen bär de ett gemensamt arv.

Att just nu göra en serieversion av Barbro Lindgrens anarkistiska barnbok känns som en spark i skrevet på den sittande borgerliga regeringen och dess deklarerade arbetslinje. Det hjälper inte att Arga gubben försöker kontrollera Loranga & co – de fortsätter sitt anarkistiska liv och lyckas till och med, trots att de saknar all kreditvärdighet, få stora mängder varm korv av Varmkorvgubben utan att betala.

”Ta ett arbete och förstöra mina bästa år?” och ”Men jag måste ju vara hemma och leka med Masarin!”, som ett par av pappa Lorangas centrala repliker lyder.

Alla andra märkliga aktörer i den här historien – giraffen, alla tigrarna, de röda och gula ugglorna i hönshuset – ska vi bara inte tala om. Dem får ni läsa om själva.

I den ljusnande framtidens tid

Jag och Birgitta är i den åldern då den ljusnande framtid inte längre är vår.

Men vi har ju barnbarn.

I går åkte vi mot Stockholm medförande en blombukett att hängas om en hals, betydligt yngre än våra. Annas äldsta flicka, Sara, tog studenten.

Sara har gått i Skärholmens gymnasium, på ett estetiskt program med inriktning på bland annat teater. Det här programmet har inrymt viss praktik, förlagd till Stockholms stadsteater, och jag har försökt uppmuntra den här unga damen genom att ge henne en del av mina dubbletter av Strindbergs dramatik. Vad det ska bli nu kan väl ingen säkert veta; teatersektorn är yrkesmässigt ett osäkert fält.

Vi åkte tåg och sen tunnelbana tillsammans med Annas pappa Bengt och hans fru Inger. Ända sedan Bengt och Birgitta skildes när Anna var liten, har vi både bott i närheten av varann – vilket underlättade för Anna att ambulera mellan sina båda familjer – och att umgås, så småningom även utan Anna som förbindande länk.

I Skärholmens centrum samlades sedan – under paraplyer och delvis under tak; det regnade – en allt större grupp: Anna med dottern Ella, Ellas pappa Kaj som Anna numera är skild från, Annas nuvarande sambo Enver, min och Birgittas gemensamma dotter Kerstin. Väl framme vid gymnasiet, när gymnasisterna redan hade börjat komma ut, kom också min och Birgittas yngste, Matti – han var relativt nyhemkommen från New York, där han förresten hade förlovat sig med sin Karin, och kunde sen inte heller följa med hem till festen hemma hos Anna, eftersom han skulle gå på konserten med Eric Clapton.

Firandet utanför skolan och därefter på lastbilsflaket dämpades väl något av det blöta vädret, men regnet upphörde i alla fall. Jag tänkte på hur likt och samtidigt mycket olikt det här var jämfört med när jag själv tog studenten på Högre allmänna läroverket i Sundsvall våren 1958.

I Skärholmen var det så ytterst påfallande att så många av eleverna och anförvanterna helt uppenbart hade ett icke-svenskt ursprung. Det har ju jag också, men i 1950-talets Sundsvall var det ovanligt, och förresten är jag så ljusblond och blåögd, att jag ligger mycket nära den svenska stereotypen.

Sen är ju dagens gymnasieskola något helt annat än den urvalsskola jag gick i på min tid. En av mina goda vänner kuggades i studenten och fick efter tidens sed gå ut bakvägen – han lyckades sedan året därpå och blev med tiden en mycket framstående musiker. Själv hörde jag till dem som fick mycket höga betyg – censorn, Victor Svanberg, hälsade mig, efter att ha läst min studentuppsats om Karin Boye, välkommen till Uppsala – och jag gick ut på läroverkstrappen iförd min nyinköpta vita mössa.

Den hade jag för övrigt ett ambivalent förhållande till: på ett foto jag har kvar i mitt fotoalbum bär jag studentmössan bak och fram och har under fotot skrivit: ”Min syn på studentexamen.” På den stora studentmiddagen skulle man ha smoking, som jag som alla andra då tvingades hyra – men jag minns att jag ändå markerade en liten protest genom att sätta IOGT-märke på kavajslaget till smokingen. Studentmössan ville jag sen kasta bort så snart som möjligt, men min mer sentimentalt lagda mamma räddade den genom att gömma den i ett överskåp, och sen tror jag min dotter Kerstin tog hand om den.

Själv är jag mycket för boklig lärdom, däremot inte dess klassinsignier.

Mycket är annorlunda om man jämför då och nu.

Sara får som examensuppmuntran senare i sommar åka till New York tillsammans med sin mamma. Av Birgitta och mig fick hon som examenspresent en slant att förstärka reskassan med.

Själv djärvdes jag – jag hade ju mycket höga betyg – en gång under skoltiden i Sundsvall söka ett stipendium till en språkstudieresa till England, men blev då kallad till rektorsexpeditionen. Rektorn, som satt i fullmäktige för Högern i Sundsvall, meddelade då att det tyvärr inte kunde bli något men tillade förbindligt: ”Men Kokk som ju är socialdemokrat kanske har partifonder att söka från?”.

Man tänker på så mycket såna här dagar.

Nå, det blev en trevlig fortsättning på dagen hur som helst.

Under eftermiddagen blev det solsken, rent av varmt, igen, och hemma hos Anna kunde vi sitta utomhus både i den lilla trädgårdstäppan på framsidan och på altanen på baksidan. Kaj grillade kött, och allt fler läckerheter bullades upp ute i köket. Vi blev också allt flera: Amanda, mellansyster till Sara och Ella, kom hem från sin skola. Sara kom hem efter sin bilkortege, och även ett par av hennes kompisar anslöt sig till sällskapet. Annas kusin Anna-Karin med dottern Cecilia anlände. Och så vidare.

Runt våra ben snodde sig hela tiden hunden Sudden. Det var tur för honom att det här studentkalaset inte hölls i Kina.

Melodikrysset nummer 22 2011

Ute blåser sommarvind. Här inne hör man, om inte William Lind, så i alla fall Anders Eldeman.

I dag spelade han musik som jag var förtrogen med, så det här krysset var inte så svårt. För mig alltså – andra kan kanske inte just den här musiken.

Anni-Frid Lyngstads ”Även en blomma” hade jag visserligen inte hört förut, men jag hade klarat henne redan innan Eldeman gav oss titeln.

Christina Aguilera har jag inte ens lyssnat särskilt mycket på, men jag klarade henne på rösten innan jag hade fått titeln, ”Lift Me Up”.

Min skivsamling rymmer mycket lite hårdrock, men jag hade faktiskt listat ut att vi skulle få höra AC/DC redan innan deras ”Highway To Hell” från 1979 spelades, för övrigt en riktigt bra låt.

Fred Åkerström medverkade vid den stora lanseringskonserten i Stockholms Folkets hus för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”. Hans dotter, CaisaStina Åkerström, har jag däremot aldrig träffat personligen, men jag tycker att hon är en bra sångerska, till exempel i ”Dagen är vaken” som vi hörde i dag.

Annars är jag öppen för musik i de mest skilda genrer.

Dängor som ”Yes Sir, I Can Boogie” med Baccara har fastnat i mitt musikminne, trots att den var hit redan 1977.

Ibland kan jag ha svårt att minnas melodifestivalbidrag – de är väl helt enkelt inte tillräckligt originella – men ”Växeln, hallå, hallå, hallå”, som Janne Lucas gjorde 2007 1980, minns jag mycket väl. Här skulle den leda oss till vad huvudpersonen efterfrågar, till och med i pluralis: anknytningar.

Men jag har sett en ganska stor del av operarepertoaren också. Fast just Georges Bizets ”Carmen” har ju en musik som också de som normalt inte rör sig på Operan brukar gilla.

Från operascenen kan vi så ta oss över till operettscenen. ”Ge mig en kyss så jag kan drömma”, i original ”A Kiss To Build a Dream On” med musik av Oscar Hammerstein II, dök först upp i en musikal redan 1935.

Också ”On the Sunny Side of the Street” har musikalursprung men har sedan blivit en jazzstandard. Här skulle den här låttiteln leda oss till ordet trottoar.

Amerikanskt ursprung, ”Old Dogs and Children and Watermelon Wine” med Tom T Hall, har också Alf Robertsons hit från 1976, ”Hundar och ungar och hemgjort äppelvin”. Fin låt – medge att även banaliteter kan göra oss varma om hjärtat.

Ibland gör seriösa konstnärer från andra fält lyckade inhopp i schlagervärlden. Poeten Bo Setterlind är ett exempel. Det är han som har gjort den svenska texten till Lill Lindfors’ hit från 1967, ”Du är den ende”. I franskspråkigt original heter den ”Romance d’amour”.

Då har det råkat bli så att det sista svaret som är kvar att redovisa är Ulf Peder Olrogs ”Schottis på Valhall”. I den texten figurerar bland annat Oden.

Jag tror inte heller på Oden, men flera av Olrogs visor har ett evigt liv, så vi kan väl säga att jag tror på Olrog.

Och nu är det hög tid att gå ut i solskenet som lyser över vårt hörn av Balders hage.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogf, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Filmfars med Cary Grant

”Arsenik och gamla spetsar”, i Joseph Kesselrings amerikanska original ”Arsenic and Old Lace”, hade premiär på Broadway 1941. Den här scenfarsen blev omedelbart en succé och spelades 1.444 gånger. Sen fortsatte den sitt segertåg över världen och har också satts upp på en rad svenska scener. Från sen tid kan man nämna till exempel uppsättningen på Stockholms stadsteater 2009 med Meta Velander och Yvonne Lombard som systrarna Brewster.

Av denna scensuccé blev det 1944 också en film, en högst sevärd sådan med Frank Capra som regissör; för filmmanus stod Julius J och Philip G Epstein. Filmen tar sig i handlingens början utanför det slutna rummet, men annars är det mycket märkbart att den har scenens slutna rum som förlaga. I filmversionen finns för övrigt en blinkning åt scenuppsättningen på Broadway, där en av figurerna, Jonathan Brewster, spelades av Boris Karloff: filmens Jonathan Brewster, spelad av Raymond Massey, har av sin medföljande assistent Dr Einstien (Peter Lorre) getts ett nytt utseende à la Frankensteins monster.

Cary Grant spelar – för att fortsätta att göra filmiska jämförelser – rollen som Mortimer Brewster på ett sätt som för tankarna till hans gestaltning av huvudrollen i Alfred Hitchcocks mästerverk ”I sista minuten”: oskyldig naivism som konfronteras med en kriminell värld som inte tvekar inför något.

Det finns för övrigt ytterligare en normal person i handlingen, prästdottern Elaine Harper (Priscilla Lane), fästmö till Mortimer Brewster, som tidigare har skaffat sig en stark medial image som äktenskapsmotståndare. Det här parets vidare färd mot Niagara falls hindras dock oupphörligen av den övriga familjen Brewster, som visar sig bestå av idel galningar, den ena värre än den andra.

Inför avfärden besöker nämligen Mortimer sina rara gamla fastrar Abby Brewster (Josephine Hull) och Martha Brewster (Jean Adair). De här gamla damerna tar hand om Mortimers bror, Teddy Brewster (John Alexander), skvatt galen – han tror att han är Teddy Roosevelt – och ses då och då rusa uppför trappan till övre våningen blåsande i ett horn. Den idylliska sidan av det här är att fastrarna genom att ta hand om honom skyddar honom från att tas in på institution.

Den hemska sidan av det här är att de till synes rara fastrarna i själva verket är massmördare. I en lår i rummet där handlingen utspelar sig hittar Mortimer ett lik, och så småningom lyckas han få fram att de båda gamla fastrarna hjälper ensamma äldre herrar – vid det här laget ett dussintal – till en bättre värld genom att bjuda dem på fläderbärsvin, spetsat med arsenik. Sen använder de sig av Teddy för att gräva ner liken i källaren – han tror att de är offer för gula febern och att hans grävprojekt i källaren är Panamakanalen.

Nå, inte nog med det: Nu dyker ett par skumma intränglingar upp med ytterligare ett lik. Jonathan Brewster, också han bror till Mortimer, har rymt från den institution där han är intagen och har alltså bytt utseende med hjälp av Dr Einstein.

Hur det går kan vi lämna därhän – men låt mig ändå nämna episoden då fastrarna Brewster för Mortimer, vid det laget så hårt prövad att han verkar hålla på att också bli galen, berättar att han faktiskt inte är någon äkta Brewster.

Melodikrysset nummer 18 2011

Kylan håller på att släppa, men här ute vid kusten är det alltid kallare än längre in åt land – grönskan har alls inte kommit lika långt som till exempel inne i Uppsala. Men nya blommor slår ut varje dag. Till fredagskvällen här hemma plockade jag tre buketter ute i trädgården: en med påskliljor och körsbärskvistar, en med pingsliljor och så en med vårens första tulpaner.

Det är i sommarhuset i Öregrund vi bor nu och det närmaste halvåret. Kärt att i dagens melodikryss få höra Evert Taubes ”Vals i Furusund”, där man bland annat sjunger ”vi kom på kryss från Öregrund”. Den som i dag besjöng Ålandshavet blå var dock inte mäster Taube själv utan den legendariske radiomannen Bertil Perrolf, faktiskt också en riktigt bra sångare. Men skulle jag vilja höra den här låten eller något annat med Taube i original, har jag allt av honom i ett par boxar vid CD-spelaren/grammofonen på glasverandan.

En annan av dagens artister, Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes fina ”Kajsas udde”, har jag en personlig knytning till. Han sjöng nämligen vid den stora introduktionskonserten på Stockholms Folkets hus 1970 för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred”.

Och för att fortsätta på den personliga linjen: ”Dancing Queen” – som här skulle ge ordet dansa – ingick i ABBA-musikalen ”Mamma Mia!” som jag tillsammans med Birgitta har sett på Broadway.

Också Björk, från Island, har jag sett och hört live, om än inte i just ”Play Dead”. Jag hade lyckats få plats just framför scenen, när hon i København tilldelades Nordiska rådets kulturpris – jag bevakade rådsmötet i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare.

Jag har till och med sett och hört Karl Gerhard live, på en turné i regi av Folket i Bild, vars ombud jag var i Juniskär med omnejd i mina unga år. I dag hörde vi honom i ”Nu ska vi vara snälla”. Jag har själv skrivit en del om Karl Gerhard – kolla ovan under Kulturspegeln, Musik respektive Sångtexter.

”Bron över floden Kwai” har jag också sett, flera gånger – det är den värd. Den här spännande filmen ”kretsar kring en sådan konstruktion”, vägledde oss Anders Eldeman, och svaret är förstås bro.

En gammal goding i en annan genre är ”When You’re Smiling”, och det man ju gör där är ler. Den finns i många inspelningar, bland annat med Louis Armstrong.

Dagens kryss började för övrigt med en annan gammal goding, ”I Can’t Stop Loving You”. Också den har spelats in av flera framstående artister, lustigt nog till och med av en med lika många bokstäver i både förnamnet och efternamnet som den vi faktiskt fick lyssna på i dag: Ray Charles.

Från Ray är steget inte långt till Roy, i det här fallet = Anders Eriksson i Galenskaparna. Han och kompisen Roger (Jan Rippe) gjorde tillsammans ”Det ska va gott att leva”, en devis jag gärna instämmer i.

Och går inte det, får man väl bita ihop och ”Börja om från början”. Den låten låg Sven Ingvars på Svensktoppen med en gång i världen.

”Fame Factory” har jag asolut aldrig sett på, men Emil Sigfridssons ”Innan mörkret faller” mindes jag vagt från Melodifestivalen. Han sjöng den 2004, visade en googlesökning.

”Johnny Cash & Nina P” med Pernilla Andersson tror jag däremot att jag aldrig hade hört förut. Tydligen har hon nyligen fått Ulla Billquist-stipendiet. Det påminner mig om att jag borde lyssna mig igenom och här på bloggen skriva om den Ulla Billquist-box jag förra året köpte. Det blir säkert en längre bloggartikel om det, en text som jag sen lagrar under Kulturspegeln, Musik.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att intingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 16 2011

Jag höll på att få hjärtslag, när jag i dag började lösa Melodikrysset.

Inte så att jag tyckte att första frågan var svår, tvärt om. ”Flickorna i Småland” klarar jag lätt – en av de roligare versionerna jag har hört är förresten den med Delta Rythm Boys, som jag hörde live från scenen under midsommarfesten i min barndoms Juniskär.

Men redan andra frågan, Uno Svenningsons ”Under ytan”, den som vi i dag hörde i finsk version, ”Alla pinnan”, ville jag kolla också på nätet, och då uppenbarades något hemskt: det jag skrev på tangentbordet syntes inte på skärmen; det gick inte att googla.

Så under hela kryssutsändningen tillbringade jag mer tid med sladdarna under datorbordet än med att lyssna och lösa, gradvis allt mer förtvivlad. När sändningen var över, stängde jag till slut av datorn och startade om den. Och påskens under: nu fungerade plötsligt datorn som den skulle igen!

Och eftersom jag hade skrivit upp alla frågorna, lyckades jag sedan faktiskt på ganska kort tid lösa hela krysset.

Den besvärligaste frågan tyckte jag för min del var den som skulle ge svaret Deep Purple. Här hade Anders Eldeman konstruerat en klurig dubbelfråga, som skulle ge samma svar. Jag kom ganska snart ändå fram till att det var Deep Purple vi hörde först. Men först när jag fick tillgång till Google igen lyckades jag ta reda på att det här brittiska bandet hade lånat sitt namn från en låt, skriven 1933 av Peter DeRose. Nå, medge att Melodikrysset ibland är ett allmänbildande program.

Svår för mig var också närmast föregående fråga, detta eftersom jag aldrig frivilligt lyssnar på eller dansar till dansband, långt mindre har sett ”Dansbandskampen” i TV. Men, som sagt, med hjälp av Google klarar man det mesta: De som gjorde ”Utan dina andetag” heter Elisa’s, bland vilka man alltså återfinner Elisa.

Osäker, fram till googlebekräftelsens stund, var jag också på det unga stjärnskott från Umeå som sjöng ”White Light Moment”: Tove Styrke.

”Radiosporten” ligger definitivt utanför det jag brukar lyssna på, men som ivrig radiot har jag förstås hört signaturen, ”Mucho Gusto”, och till slut kom jag på att det var där den hörde hemma. Alltså måste det sökta svarsordet bli tävla.

Alla minns vi nog ”I natt blir jag din” med Tomas Ledin. Nanne Grönvall, som nu också har sjungit in den här låten, är inte heller särskilt svår att känna igen.

I dag, som så ofta, repriserade Anders Eldeman ett antal låtar och artister, som har förekommit även i tidigare kryss.

Vi hörde sålunda åter frejdiga Rednex med melodifestivalbidraget ”Mama Take Me Home”.

”Tijuana taxi” har definitivt varit med också förr i krysset.

Också Duffy (Aimee Anne) verkar Eldeman gilla.

Ännu lättare att identifiera var förstås vem som som sjöng ”Ramblin’ Rose”: Nat King Cole.

För mig som har lyssnat mycket på både Edvard Persson och Cornelis Vreeswijk var det förstås också lätt att komma på vad den låt av Alvar Kraft heter, där man sjunger om att du kan ingenting ta med dig dit du går: ”En fattig trubadur”.

Sen var det väl bara svaren på filmfrågorna kvar att redovisa (fast ”En fattig trubadur” har ju också gjorts på film):

”Can You Feel the Love Tonight” skrev Sir Elton John för Walt Disney’s ”Lejonkungen”. Den finns förresten också som teater; jag har själv sett den på Broadway.

”Happy Feet” med en massa pingviner har jag själv inte sett, men barnbarnen har den, och den har väl förresten förekommit i Melodikrysset förut den också?

Däremot har jag sett åtminstone avsnitt av ”Stjärnornas krig”.

Nu ska jag måla påskägg på estniskt vis. Den som vill veta hur man gör kan kolla i närmast föregående bloggpost.

Glad påsk, alla melodikrysslösare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå difrekt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.