50-årsjubileum för Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening

RADIKAL KULTURPOLITIK I 50 ÅR!
Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm JUBILERAR!
VÄLKOMMEN TILL JUBILEUMSFIRANDE
lördagen den 5 april klockan 14.00-17.00, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm.

Marie Selander och Tuomo Haapala inleder med två musikaliska bilder.
Övriga medverkande – med olika ingångar till kulturen men med
det gemensamt att de har varit ordförande i KSF:
Maj Britt Theorin: 50 år med KSF
Benny Fredriksson: Kulturhuset och Stadsteatern förnyas
Carl Tham: Ett kulturlyft för Sverige
Göran Eriksson: Folkbildningen i Stockholm – vad händer?
Efterföljande diskussion leds av Calle Nathanson, vd för Folkets Hus och Parker.

Vi ser på nya valrevyn Skarpt läge!
Vi minglar, samtalar, äter och dricker något gott.
Alla med hjärtat till vänster och engagerade i kulturpolitiken är hjärtligt välkomna.

KSF i samarbete med ABF Stockholm

* * *

Det är roligt att se att Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening, KSF, lever åtminstone i Stockholm. En gång i världen startade jag en KSF-avdelning också här i Uppsala med författare, skådespelare, konstnärer med flera bland medlemmarna, men den har nu för länge sedan gått ur tiden.

På sextio- och sjuttiotalen drogs påfallande många av de konstnärligt verksamma, många av dem dessutom bland de allra främsta i sitt konstnärliga fack, till socialdemokratin. Jag mötte själv – och blev vän för livet med flera av dem – ett antal av dem vid en KSF-kurs på Bommersvik i Sörmland.

Med flera av dem kom jag sedan att samarbeta och ha personlig kontakt med fram till deras död.

I en mening var en av dem, åtminstone i mitt perspektiv, en mycket central gestalt. Jag tänker på författaren och konstnären Helga Henschen.

Följande text om den politiska Helga Henschen fanns publicerad med illustrationer (teckningar av Helga Henschen) i De litterära sällskapens (DELS) tidskrift nummer 3 2005:

HEMKOMST

Att man skulle behöva bli femtio innan man blev tagen på allvar.

”Helga, hon svävar i det blå… Helga, hon är så lustig och naiv – hon ritar så festliga krumelurer…”

Det värsta är att man till slut tror det som folk tutar i en. Men någonstans – längst inne – har jag alltid vetat: detta är inte sant.

Inte förrän jag kom in i arbetarrörelsen blev jag tagen på allvar. Det var en enorm upplevelse.

Man lyssnade på vad jag hade att säga. Man skrattade inte. Ingen kritiserade min klädsel, mitt utseende.

Det var som att stiga ut i ett landskap med milsvida horisonter.

En midsommarvecka ute på Bommersvik blev världen förändrad. Det var 1967.

En liten skara kulturarbetare i intensiva diskussioner med folk från arbetarrörelsen. Föredrag och samtal. Arbete och närmande på tu man hand och i grupper.

Samtal som handlade om solidaritet, gemenskap och jämlikhet. Om alla människors lika rätt och lika värde.

För mig var orden nya, friska och oändligt sköna.

Jag hade kommit hem. Det var morgon och livet började.

Samtidigt med oss befann sig en liten grupp utvecklingsstörda människor i olika åldrar på Bommersvik.

I början kändes det egendomligt och främmande att se så många annorlunda människor på en gång. De såg groteska ut, verkade farliga tyckte jag. Men efter hand kom vi varandra nära.

Vi blev vänner.

Vi kunde inte tala med varann med ord. Vi umgicks med gester, kramar, leenden.

Och plötsligt såg jag dem. Och jag tyckte att de nästan var vackra – fast på ett annorlunda sätt.

Och vara glada tillsammans kunde vi och lyssna till Gunnar Lifs gitarrspel och Ulf Bergengrens underbara framförande av Bellmans sånger.

Och dansa tillsammans kunde vi – kring den blommande midsommarstången.

Och skratta tillsammans kunde vi och leka och göra kullerbyttor i det gröna gräset.

Och sjön låg blank och solen lyste och himlen var blå.

Molly Åsbrink, sångerskan, var med i vår grupp.

Hon närmade sig alldeles särskilt och sökte kontakt med våra annorlunda vänner. Hon umgicks mycket med en pojke som inte kunde tala, bara stöta fram gutturala ljud. Han verkade ganska aggressiv.

En morgon när vi kom in i matsalen för att äta frukost kom pojken andfådd och ivrig rusande fram till Molly.

Med yttersta ansträngning och krampaktiga muskelryckningar stötte han ut det ur hela sin kropp – ordet som växte inom honom – ordet som var hennes namn: MM M Molly y.

Denna handling av solidaritet över gränserna! Denna handling av skapande kärlek!

Från en kvällssammankomst:

Aldrig såg jag en vildare glädje hos pojken än när Molly sjöng visor och lärde honom ta några ackord på gitarren.

De hade övat tidigare på dagen. Nu stod han där på den lilla scenen och spelade. Om och om igen slog han sina ackord. Han strålade över hela ansiktet. Han ville aldrig sluta. Det kom ett ljud ur djupet av hans strupe – det kunde ha varit en sång.

Utanför – den ljusa sommarnatten. Sommarbjörkar, gräset, sjön.

Molly gör en gest mot det öppna fönstret. Säger med fader Sosima i ”Bröderna Karamasov”: ”Vi lever ju i paradiset.”

Allt det här och mer därtill har Bernt Rosengren beskrivit på ett mycket bättre sätt i sin bok ”En dröm om styrka”, kapitlet Upplevelsen av jämlikhet.

Men jag ville berätta, jag också, om de här dagarna på Bommersvik. Det var ju de dagarna jag började vakna.

Ur Helga Henschens självbiografiska bok ”Vägen till Rebella”, Prisma, 1981

”MIN GRÖNA DRÖM ÄR RÖD”
Om den politiska Helga Henschen

Den midsommarvecka på Bommersvik Helga Henschen i ”Vägen till Rebella” skildrar som en vändpunkt i sitt eget liv och som alltså också har satt ytterligare ett litterärt avtryck – i en roman av Bernt Rosengren – kom att få stor betydelse inte bara individuellt, för deltagarna.

Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Stockholm hade vid mitten av 1960-talet vuxit till en stor förening; det aktuella året, 1967, var medlemsantalet 375. Socialdemokratiska partiet arrangerade den här konferensen för de vid det här laget åtta KSF-föreningar, som fanns runt om i landet – själv deltog jag i egenskap av ordförande i KSF i Uppsala.

I historiens backspegel förknippar många kanhända begreppet politiska konstnärer främst med fenomenet 1968 och revolutionärer som Jan Myrdal och Sven Wollter, men det fanns en mycket tidigare röd våg bland konstnärer, författare, skådespelare och andra kulturarbetare, en våg som genom KSF sökte sig till socialdemokratin. När man läser KSF Stockholms verksamhetsberättelse från 1967, slås man av att en så stor del av dåtidens kända och ytterst professionella kulturpersonligheter var medlemmar. I styrelsen och som ledare för arbetsgrupper för de olika konstarterna satt till exempel Marianne Aminoff, Anita Björk, Laci Boldemann, Stig Carlson, Claude Genetay, Bengt Häger, Lilavati, Rolf Rembe, Lars Sellergren och Kurt Ullberger plus några av dem som Helga nämner i ”Hemkomst”.

Det här var en tid, då socialdemokratin ansträngde sig för att ha nära kontakt med kulturarbetarna, och jag tänker då ingalunda bara på att partiet drog nytta av att ha kulturarbetarna på sin sida i valrörelserna, sådant som Hasses & Tages medverkan i Tage Erlanders valprogram i TV och Tage Danielssons ”En soffliggares dagbok” från 1968.

Nej, partiet å sin sida ansträngde sig att i samspel med kulturarbetarna själva utforma en nydanande kulturpolitik. Resultaten av grupparbetsdiskussionerna vid KSF-konferensen på Bommersvik finns sammanfattade i ett litet stencilerat häfte med illustrationer av Helga Henschen. Häftet har titeln ”Vi behöver varann så in i vassen”, vilket i själva verket var den avslutande meningen i ett inlägg Helga själv gjorde under konferensen. Rapporten inleds med följande mening, som i dag kan synas naiv men som är en god illustration till varför kulturarbetarna under den här perioden drogs till socialdemokratin: ”Det är möjligt – för att inte säga troligt – att vi mycket snart nalkas en situation då kulturpolitiken blir lika angelägen som socialpolitiken varit under de gångna decennierna.”

Senare kom många av de kulturarbetare, som under 1960-talet hade dragits till socialdemokratin, att vända partiet ryggen. Till det bidrog sådant som kärnkraftsomröstningen och IB-affären.

Också det är en intressant men ändå annan historia. Helga Henschen, som är föremålet för vårt intresse, var Linje 3-aktivist och förvisso kritisk mot socialdemokratins agerande i kärnkraftsomröstningen men lämnade för den skull inte KSF och sitt parti.

Kulturskapare och partiaktivist

Till detta bidrog säkert att Helga, med startpunkt i midsommarkonferensen på Bommersvik, utvecklade vänskapsband med några av oss som var med där och som var mer involverade än hon i partipolitiska aktiviteter. Av personliga band kommer den tillit, som håller också när det krisar.

Grunden för hennes mångåriga politiska engagemang var ändå främst det som hon inleder kapitlet ”Hemkomst” med, nämligen att hon för första gången i sitt liv upplevde hemhörighet: hon hade hamnat i en rörelse som tog hennes värderingar och henne själv på allvar. Jag själv var en av dem hon för första gången träffade på Bommersvik, vilket blixtsnabbt ledde till vänskap och senare, under mina år på socialdemokratiska partistyrelsen, till ett mångårigt samarbete och, med växlande intensitet, till personliga kontakter ända fram till hennes död. Vi hade våra perioder av slitningar, till exempel i kärnkraftsomröstningen där jag företrädde Linje 2, men det hindrade inte att vi båda upplevde, att det var åtskilligt mer som förenade oss än som skilde oss åt. I KSF hade hon dessutom eldunderstöd av ordföranden, Maj Britt Theorin, som i den här frågan fronderade mot sitt parti. I KSF fanns också paret Ulf Bergengren och Molly Åsbrink, som blev hennes personliga vänner och vars betydelse hon lyfter fram i andra avsnitt av ”Vägen till Rebella”.

Under konferenser bildar deltagarna ofta mindre gäng, vars medlemmar gillar att vara tillsammans med just varandra. Midsommarveckan på Bommersvik utgjorde inget undantag. Jag och Bernt Rosengren, som inte bara var författare utan också kommunfullmäktigeledamot i Stockholm, och så Helga bildade snart en oskiljaktig trio. Bernt skildrar detta i sin roman ”En dröm om styrka”, dock något ofullständigt: ”BR och Enn Kokk höll ihop och skrattade nästan jämt. Det gick så långt att de övriga i gruppen började förväxla dem eller rättare sagt alltid talade om dem i ett svep.” Ofullständigt därför att det främsta exemplet på denna sammanblandning härrör från vår kompis Helga. En morgon vid frukostbordet, då Helga som vanligt satt mitt emot Bernt och mig, pekade hon på oss båda med två utspärrade fingrar och inledde: ”Du som är balt…”

För Helgas del medförde erfarenheterna från KSF-konferensen ett intensifierat parti- och folkrörelseengagemang, som tog sig många olika uttryck.

Till Bommersvik, som är SSUs kursgård, återvände hon inte mindre än tre gånger hösten 1967: tillsammans med Bernt Rosengren gjorde hon i en serie med kulturarbetarmedverkan vid kursavslutningar programmet ”Språket och bilden”.

För A-program, en programförmedling för ABF, LO-distriktet, KSF och Socialdemokraterna i Stockholms stad och län, gjorde hon programmet ”Vårt behov av glädje” med dikter och färgbilder. Omslaget till programhäftet pryds av hennes Lilla My-liknande upproriska figur Rebella, som säger: ”Jag tycker det borde vara mer sug i kulturen.” Rebella och en killkompis figurerar också i en av programhäftets Helga-illustrationer, här med var sitt demonstrationsplakat: ”NER MED KLASSAMHÄLLET – VÄGRA ÄTA GREVEOST” samt ”OCH PRINSKÅRV”.

Hon medverkade med dikter och bilder i de valdiktsamlingar (!) med bidrag av många kända svenska poeter KSF och socialdemokratiska partiet gav ut i flera valrörelser. Och för ett valhäfte från KSF gjorde hon tillsammans med Bernt Rosengren serien Busen. (Busen är mer känd från affischen och boken ”Min gröna dröm är röd”.)

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm förvarar alla de affischer, tidskrifts- och bokomslag, illustrationer, uddiga teckningar för tidskrifter, annonser, vykort med mera Helga under årtionden gjorde för socialdemokratiska partiet, KSF, Broderskap, Socialdemokratiska kvinnoförbundet i Stockholms län, Unga örnar, Folkets hus-rörelsen, ABF, Svenska kommittén för Vietnam, Kvinnor för fred med flera organisationer. ARAB, där man också kan hitta Helgas böcker, är i själva verket det största Helga Henschen-arkivet i Sverige!

Motståndsrörelsen mot borgerlig regering

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade vid det laget – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och alla KSFare, som har nämnts ovan.

Helga kom att dra ett mycket tungt lass i Motståndsrörelsens fortsatta arbete, och eftersom jag (utan att formellt sitta i dess styrelse) informellt arbetade som ett slags verkställande ledamot och dessutom var partiexpeditionens kontaktman gentemot rörelsen, kom jag att arbeta mycket tillsammans med just henne.

För Motståndsrörelsens gjorde Helga fem vykort, tecknade annonser som varje vecka publicerades på DNs Namn och Nytt samt en skärmutställning, en valaffisch och en bok, samtliga på temat ”Min gröna dröm är röd”.

För DN-annonserna hade vi en liten idégrupp, bestående av Helga, mig och Leif Karlsson. (Karlsson arbetade då för Sten Andersson och var sedan länge en drivande kraft på PRO samt ledamot i valberedningen för Helga Henschens Vänner.) Vi åt lunch tillsammans en gång i veckan på Teatercaféet och spånade, ofta under stor munterhet, uppslag åt Helga.

Den som nu ser bilden av två partibyråkrater som ger order åt en konstnär är helt på villovägar. Helga var själv djupt engagerad, och det skulle för övrigt ha varit mot hela hennes väsen att göra något mot sin egen övertygelse.

Eftersom jag redan genom arbetet med annonserna och vykorten var djupt involverad i Helgas bildmakande i valrörelsen, kom jag också att spela rollen av informell förlagsredaktör vid tillkomsten av boken ”Min gröna dröm är röd”, som gavs ut av det av partiet ägda Tidens förlag. (Tiden distribuerade boken till bokhandeln, men en mycket stor del av upplagan köptes av partiet, som spred den i valrörelsen; den kunde givetvis också beställas från Motståndsrörelsen. Bokens undertitel var för övrigt En bok från Motståndsrörelsen.)

När jag har visat den här boken för människor, som främst har kommit i kontakt med andra sidor av Helga Henschens konstnärskap, har några häpet sagt, att de inte hade haft någon aning om att Helga kunde åstadkomma så porträttlika personkarikatyrer (Gösta Bohman, Thorbjörn Fälldin, Olof Palme med flera). En sådan teckning har jag själv inspirerat Helga till, den med en liten flicka framför teven, där man ser Gösta Bohman: flickan pekar på Bohman och ropar ”Titta mamma, där är högerspöket!” Den lilla flickan är Anna Kettner, senare under en period trafiklandstingsråd i Stockholm och även styrelsesuppleant i Helga Henschens Vänner. Mamman, som inte syns på bilden, är Birgitta Dahl, också hon medlem i HHV.

Ändå är dessa starkt tids- och personanknutna teckningar få i boken. De flesta är, även när de har ett innehåll med syfte att påverka 1973 års valrörelse, allmängiltiga och humanistiska på det sätt som är så karaktäristiskt för tecknaren Helga Henschen. Ett exempel (som även förekom som vykort) är det råd den äkta mannen ger hustrun, som ska gå ut med hunden: ”Var rädd om dej Gullan lilla – det blåser en sån otäck högervind idag”. Ett annat är den mycket rara bilden av ett inte alldeles purungt par som kramas: ”Håll i mej hårt Gullan lilla – jag är så rädd för alla växande klyftor.”

Rebella förekommer förstås på flera teckningar, till exempel den med den för Helga mycket typiska plakattexten ”Återupprätta den förorättade människan”.

Många av bilderna i ”Min gröna dröm är röd” ger uttryck för det lidelsefulla engagemang Helga hade för olika politiska sakfrågor, till exempel Vietnam, Sydafrika och Chile, och givetvis var Helga en skarp motståndare mot rasism och en ivrig fredskämpe.

Jämställdhetstemat finns ofta i hennes bilder. ”Var inte så fullmäktig Valfrid” ryter en liten tant. Och på nästa sida utbrister en hemmafru ”Nu ä de slut me pottor och disk – nu ska fru Petterson ut i förvärvslivet”, varvid herr Peterson undslipper sig sitt hjärtas mening: ”Vafalls? Har du kommit i klimakteriet människa”. Men ofta är de enklaste bilderna mest effektiva, som den kastrull- och vispförsedda kvinnan som ryter ”Jag exploderar om jag inte får använda mina dolda anlag”.

Just tron på människans inneboende möjligheter är särskilt kännetecknande för Helga Henschens politiska filosofi: ”Meningen med oss Anna Sofia är att vi ska växa som träden rakt opp mot himlen.” Men vi gör det i samspel med andra: ”Vi behöver varann så in i vassen!” och ”Vi måste hålla om varandra för att inte falla.”

Det är det här Bernt Rosengren i ”En dröm om styrka” har döpt till Helga Henschen-socialism.

Engagemanget för miljön var stort hos Helga. Det märks redan i boktiteln, ”Min gröna dröm är röd”, vars polemiska udd förstås var riktad mot det tidiga sjuttiotalets centerparti. På en underbar teckning säger en liten flicka: ”En stjärna en fjäril en ärla en sol en ros en ko. När jag blir stor finns fåglarna kvar då, mor?”

Som så ofta blev fallet också i Helgas senare böcker blandade hon dikter och citat med teckningarna. Här är ett lyriskt exempel på hennes miljöengagemang:

skatans pojkar oj
galopperar på fönsterblecket
väcker mej klockan fem på morgonen
med fräcka näbbar

o mina blå kanaljer
o mina skimrande fågelbarn
skatans pojkar oj

nu vissnar granens topp
där boet gungar
i år var äggen stulna
i år var äggen trasiga
innan de ens kläcktes

skatans pojkar oj

jag gråter så jag knappt kan tala
jag går opp på taket
och skriker det värsta jag orkar

skatans pojkar oj

vakna i husen
elden är lös
ta fast alla tjuvarna
ut och slåss mot plundrarna

systrar och bröder
vi måste sluta oss samman

vi måste bygga ett land
för fåglar
och människosyskon

Citaten är i flera fall sådana som återkommer i nya sammanhang och i senare böcker – ”Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus!” är ett typiskt exempel.

I det här sammanhanget väljer jag ett citat, som härstammar från motståndsrörelsekollegan Carl Zetterström: ”Vi behöver en stark socialdemokrati som är orädd – men rädd om människorna.”

Konstnären som partiarbetare, går det?

All konst måste inte vara politisk, långt ifrån.

Men exemplet Helga Henschen visar, att man rent av kan göra stor politisk konst, förutsatt att det är sin egen inre övertygelse man klär i text och bild.

Jag vet att Helga under slutet av sin levnad förhöll sig mer tvivlande till flera av de rörelser och övertygelser hon under årtionden hade slagits för och koncentrerade sig på sin bildkonst.

Men då, i midsommarveckan 1967, i Motståndsrörelsen 1973 och under årtionden framöver, bejakade hon intensivt inte bara konsten utan också politiken: ”Konst och politik hör ihop! Om jag inte ritade gubbar, så skulle inte en kotte bry sej om vad jag säjer.”

Melodikrysset nummer 12 2014

Tomas Ledin är en artist som många har lyssnat på, men han har i sin långa kommersiella karriär undvikit sina rötter – jag tänker här inte bara på de rötter han har i Ångermanland. Nu på äldre dar har han blivit djärvare i det här avseendet, och därmed intressantare. Jag såg i TV hans musikaliska återvändande till Höga kusten, för övrigt en benämning som inte fanns förr, varken när jag eller han växte upp. Men de här musikaliska memoarerna är intressanta både musikaliskt och språkligt. I dagens kryss fick vi höra honom, ackompanjerad av Höga kusten-kapellet, sjunga ”Hammarn unner bönninga”:

Jag trodde knappt mina ögon när jag tittade upp,
där stod farfarn min upp på stegen, högst upp vid takets nock.
Stegen gunga betänkligt, och farfar han vingla till.
Men med ett stadigt grepp, höll han sej kvar och hooo,
hur nu det gick till.

Jag ser det tydligt framför mej hur rädd jag blev just där och då,
hör farfarn min hur han ropa, vars nå ä hammarn, skynda på.
Ja det va alltid nått som va trasigt,skulle lagas, fixas till.
Å det va alltid mej han ropade på å hooo,
tror du jag fick sitta still.

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång

Jag flög över spången, springandes, hitta hammarn och lite spik.
Ett evigt flängande fram och tillbaka, det var en bra bit.
Min farfar han gorma och spika på, va jag minns i alla fall.
Och jag stod där svettig med andan i halsen och, hooo
tänk att jag stod pall

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång,

Whohoo, whohoo
Whohoo, whohoo

Hämta hammarn

Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
hammarn på engång
Hämta hammarn unner bönninga, hammarn unner bönninga,
dom ropen skalla dagen lång
Dom ropen skalla dagen lång, dom ropen skalla dagen lång

(Bönninga betyder byggnaden)

Man skulle kunna tro att en gammal stofil som jag inte hade hört talas om Daniel Adams-Ray, men jag har faktiskt tidigare hört honom sjunga – känner således inte till honom bara tack vare hans radiokända morsa. I dag fick vi höra Daniel i ”Innan vi suddas ut”.

”Junge, komm bald wieder” mindes jag rent melodimässigt, men sångarens namn kom jag inte i håg. Så jag googlade på melodititeln och hittade Freddy Quinn.

Maggie Riley har jag inget som helst förhållande till, men jag kände omedelbart igen ”Moonlight Shadow”. Den har jag tidigare hört med dess upphovsman, Mike Oldfield. Hans musik blev jag en gång i världen bekant med genom att sonen, Matti, spelade honom.

ELO – Electric Light Orcestra – har förekommit tidigare i krysset, så de och deras musik är också bekanta för oss gamla kryssrävar. I dag hörde vi dem i ”It’s a Living Thing”.

Och så fort jag hörde dagens version av Jerome Kerns ”Smoke Get’s In Your Eyes”, förstod jag, att den som sjöng var Bryan Ferry – fast här skulle vi förknippa honom med gruppen Roxy Music.

Lite svårare hade jag faktiskt med ”Piff puff paff” med Galenskaparna och After Shave. Här fick jag googla lite, men eftersom svaret verkade bli ”en”, kom jag snart fram till att det här numret måste vara hämtat ur ”En himla många program”.

Då är jag mer förtrogen med Björn J:son Lindh. I dag fick vi höra Janne Schaffer spela hans välkända ”Brusa högre lilla å”, som här skulle ge oss det sökta ordet brusar.

”Gamle Svarten” har travat många gånger i Melodikrysset – i dag fick vi höra den här låten i Roland Cedermarks instrumentalversion. Men det senare gjorde det inte märkbart svårare att komma på att den som hade Svarten som kamrat på vida färden red.

Lite lurig var frågan som illustrerades med ”Visa vid midsommartid”. Ja, låten var ju lätt att känna igen – ni hittar förresten texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – men här skulle svaret vara blomsterkrans, inte midsommarkrans.

Småknepig var också inledningsfrågan, den där vi fick höra ”Woman In Love”. Ja inte på grund av låten, inte heller på grund av artisten – men det gäller att stava hennes förnamn rätt, Barbra Streisand.

Jag är ju filmfreak – kolla ovan under Kulturspegeln, Film – så dagens filmfråga var ganska lätt för mig. Vi hörde musik, signerad Ennio Morricone. Det senare är nog inte vad de flesta minns – däremot minns säkert många Clint Eastwood i Sergio Leones spaghettivästern ”För en handfull dollar”.

Och så går vi i mål med ett stycke operamusik, som många nog hade svårt att känna igen – men inte jag: Det vi hörde var ”Kärleken till de tre apelsinerna” av Sergei Prokofiev. Fast här skulle vi skriva apelisenerna i obestämd form, apelsiner.

Beatles möter Monty Pythons flygande cirkus

I går kväll såg och hörde vi Beatles-föreställningen ”Come Together” i den nybyggda delen av Fyrishov, som för övrigt ligger på promenadavstånd från vår bostad på Idrottsgatan.

I fokus stod förstås musik, signerad John Lennon och Paul McCartney, och eftersom jag har allt Beatles har gett ut på skiva, är jag väl förtrogen med de låtar, sammanlagt 30, som förekom i föreställningen.

I den första akten hade jag svårt att ta till mig framför allt melodiska och långsamma låtar som ”Yesterday” och ”Norvegian Wood” i den här tappningen, men min entusiasm över den här danska uppsättningen ökade gradvis, och när jag före mellanakten hade hört ”Help”, ”Hello Goodbye”, ”All You Need Is Love” och ”Get Back” var jag helt fångad.

Kanske spelade det här en roll för att jag sen gillade andra akten ännu bättre. Ska jag där peka ut någon enskild låt, är det kanske framför allt ”Back In the U.S.S.R” med Louise Hart och den svenska gästartisten Pernilla Andersson som solister.

Sångarrangemangen och kompet, som klokt nog inte försökte kopiera The Beatles, var nästan genomgående bra och kompetent utförda.

Dräkterna och det teatraliska scenframförandet med rent akrobatiska inslag – flygeln lyfter till exempel tillsammans med pianist och sångerska – är knappast förklarande eller sammanbindande men ger ett slags Monty Python-dimension åt den här föreställningen. Det här förstärks av att de medverkande då och då byter kön.

* * *

Före föreställningen och under pausen såg vi många av dem som regelbundet ses på kulturevenemang i vår stad, till exempel Sten Bernhardsson från Kulturnämnden och landstingsrådet (s) Börje Wennberg. Bakom oss satt Lena Redin, som gör musikprogram för Sveriges Radio, och framför oss Magnus Bäckström, som vi har lärt känna och uppskatta som chef för Musikens hus.

Han kom fram och pratade en stund med oss i pausen, och jag fick klart för mig, att han hade läst det jag hade skrivit med anledning av hans avgång, läst med uppskattning. Vi pratade en stund om det här och om vad som kommer att hända med Musikens hus, men eftersom det var ett privat samtal, avstår jag från referat.

Mot slutet av det här samtalet hände något, som tycks drabba mig varje gång jag är på konsert – jag har tidigare berättat om ölen på byxorna och om hett kaffe över fötterna. Den här gången stod vi nära ett serveringsbord med attiraljer för varm korv, och trots att jag inte så mycket som snuddade vid det där bordet föll det samman – två av benen var tydligen inte ordentligt fastskruvade – och det stänkte ut ketchup och senap över golvet. Help!

Fast den här gången klarade jag mig faktiskt torrskodd.

The End, som en av Lennon-McCartney-låtarna heter.

Melodikrysset nummer 8 2014

Man kunde tro att jag, gamle republikan, skulle ha mest problem med frågor som den allra första i dagens kryss, där svaret skulle bli drottning. Men icke – det är klart att jag har hört ”God Save the Queen”.

Däremot får jag regelbundet, så även i dag, problem främst med det växande antalet frågor, som förutsätter att man troget följer TV 4 och program av typen Idol. Men det gör alltså inte jag – även om jag, främst genom Melodifestivalen, likafullt kommer i kontakt med artisterna (?) därifrån.

Så visst har jag tidigare hört Robin Stjernberg yla vinnarlåten ”You”.

Inte heller har jag något musikaliskt förhållande till Markus Fagervall, i dag med ”She Will Be Loved”.

Och David Hellenius’ program i TV 4 ”Hellenius hörna” har jag över huvud taget aldrig sett.

Inte heller ”Rosen” med Arne Qvick, för att gå till något mycket äldre, var precis något musikaliskt mästerverk, men den lever tack vare den kultstatus dess dålighet har gett den här låten.

Men oftare fastnar ju schlager i ens musikminne av andra skäl: genom en oemotståndlig melodikrok, genom en textfras, genom att förmedla en stämning, en röst.

”Världen är full av violer” förknippar jag för min del med Ulla Billquist. Jag har förresten en hel CD-box med alla hennes insjungningar.

Robert Karl Oskar Broberg har jag likaså det mesta av i mina skivhyllor; jag har även haft nöjet att se och höra honom live. I dag hörde vi honom vråla ”Carola”, och den låten hittar man på LPn ”Tjejjer”, som vi här skulle transformera till normalstavningen tjejer.

Musik ur musikaler och filmer tycker jag mer hör hemma i Melodikrysset än vad bidrag ur TV 4s idolprogram gör.

Claes Malmberg medverkade, med den äran, med ”Herre i sitt hus” (”Master of the House”) där han fick en smula assistans av Beatrice Järås, i musikalen ”Les Miserables”.

Lasse Berghagen var en av upphovsmännen till musikalen ”Världens galenskap” med bland andra Inga Gill. Ur den fick vi i dag höra ”Kom in i mitt liv”.

Astrid Lindgrens ”Mio, min Mio” blev också film. I filmversionen skrevs titelmelodin av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.

Bara två utländska musiknummer förekom i dagens kryss.

Den ena var den mycket välkända ”Take Me Home Country Road” med John Denver.

Och Sinead O’Connor är ju inte direkt okänd hon heller. Henne hörde vi i dag i ”Nothing Compares 2 U”.

Till allra sist har jag sparat veckans Evert Taube, mycket välkända Calle Schewens vals. I den sjunger Taube bland annat om tärnor och mås.

Ack, vore det snart påsk så att man fick åka ut till tärnorna och måsarna i Öregrund.

Melodikrysset nummer 5 2013

Helt oaviserat las Melodikrysset i dag en timme tidigare. Som tur var, var jag uppe och hade radion på.

I stort sett klarade jag frågorna utan större problem. Dock kände jag inte igen den allra sisat melodin som spelades, möjligen beroende på att det var en filmschlager ur någon film jag inte har sett. Men eftersom bara mittenbokstaven fattades för mig och svaret skulle vara ett ljudfenomen, måste V 13 rimligen bli eko.

Mer film: ”Hajen” har jag aldrig sett, men den hotfulla musiken och ett antal ledbokstäver pekade entydigt på att det var den filmens titel vi skulle hitta.

Också ”The Way You Look Tonight” skrevs ursprungligen (av Jerome Kern) för en film, ”Swing Time”, där den sjöngs av Fred Astaire. I dag hörde vi den med Olivia Newton-John.

Från bio går vi över till musikalscen. Den intogs en gång i världen av Jan Malmsjö, i ”La Cage Aux Folles”. Sen dess har vi otaliga gånger hört honom sjunga ”Vår bästa tid är nu”.

Till Eldemans små knepigheter i dag hörde att spela ABBA på spanska. Jo, ABBA sjöng in en del låtar på spanska, bland dem ”Knowing Me, Knowing You”.

Och så testar Eldeman då och då, om vi har hört och sett ”Så mycket bättre”. Själv har jag inte gjort det förrän nu på slutet, men så våldsamt svårt var det ändå inte att känna igen Olle Ljungströms ”Jag och min far” i Magnus Ugglas tappning.

Melodifestivalens nya omgång startar snart, och som uppvärmning fick vi höra ett antal äldre melodifestivallåtar.

Mona Wessman sjöng Peter Himmelstrands ”Gå och göm dig, Åke Tråk” redan 1968.

”I din himmel” sjöngs av Sonja Aldén så sent som 2012.

Och Lena Ph fick vi se ”Dansa i neon” i Melodifestivalen 1987.

Det senare leder oss tämligen osökt till andra sorters förflyttning, till exempel ”Walkin'”, i dag utövad av Willie Nelson med stöd av Norah Jones.

Ytterligare ett rörelsemönster hittar vi i ”Dansa min docka”, där vi dock skulle nämna den tilltalade i pluralis, bestämd form: dockorna.

Förflytta sig kan man också på havet. Som det heter i visan: ”En sjöman älskar havets våg”.

Och eftersom jag i går var på begravning – se nedan – har jag sparat dagens psalm till allra sist. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder” inleds svensk psalm numero 249.

Fast själv ska jag nu fortsätta till ett möte där det inte råder begravningsstämning, Uppsala socialdemokratiska arbetarekommuns representantskapsmöte.

Fore! Fyra golfhistorier av P G Wodehouse på Reginateatern

Före vårt besök på Reginateatern var vi på Güntherska och åt, Birgitta räkmacka och jag laxdito. Gott och mättande – men vi skulle lika gärna ha kunnat äta på vårt egentliga mål, Reginateatern, som den här gången hade servering en trappa upp.

På Reginateratern gavs John Fiskes ”Fore!”, fyra enaktare baserade på historier av P G Wodehouse och med golf som tema.

För egen del har jag aldrig spelat golf – känner inte ens till termer eller regler. Fast ett och annat går ju ändå hem, och den rutinerade Paul Kessel är skicklig nästan vad han än gör.

Primadonna i föreställningen är Andrea Geurtsen, som utöver att kreera golfanknutna roller i samtliga fyra enaktare framför allt sjunger, som vanligt med bravur. Både Björn Sjödin och Anders ”Grosse” Grotherus förtjänar ett omnämnande som kompmusiker.

Min enda invändning mot musiken gäller att varken Duke Ellington (”It Don’t Mean a Thing”) eller Irving Berlin ”(Putting on the Ritz”) hörde hemma i England.

Fast låtarna satt fint i de sammanhang där de hade satts in.

Nu är djävulen lös på Dramatens stora scen

Michail Bulgakov (1891-1940) var en av Sovjetunionens främsta författare, till att börja med också uppburen av dess kommunistiska toppskikt – Stalin själv lär ha sett ”Familjen Turbins dagar”, dramatiseringen av Bulgakovs tidiga roman ”Det vita gardet”, inte mindre än 13 gånger.

Men det var inte lätt att behaga dem som enväldigt styrde i landet. Den roman som är Bulgakovs främsta, ”Mästaren och Margarita”, över huvud taget en av de stora prosaverken i världslitteraturen, gavs aldrig ut under hans livstid. Bulgakov arbetade med den 1928 fram till sin död 1940 – hann både bränna och skriva till delar – men den publicerades, som följetong, först 1966-1967 och gavs ut som samlad volym 1967. Och inte förrän 1973 gavs den ut ocensurerad på ryska.

Redan 1971 kom dock Lars Erik Blomqvists översättning till svenska ut, i originalpocket på AWE Gebers – senare har den återutgetts av Norstedts, i vilket detta förlag har inlemmats. Jag läste den svenska översättningen tidigt och entusiastiskt. (Någon snodde för övrigt mitt ursprungliga exemplar, men jag har senare köpt ”Mästaren och Margarita” i ny pocketutgåva.)

”Mästaren och Margarita” har också satts upp, bearbetad till teaterpjäs, på oräkneliga teatrar runt om i världen.

I det fallet finns ingen kanoniserad teaterversion. När nu Dramaten har satt upp den på Stora scenen (premiär 16 januari 2014), har dramatiseringen gjorts av Niklas Rådström. För regin står Stefan Metz och för scenografin – vi rör oss, med en smula varierat fokus, i samma scenrum – Alex Taragüel Rubio.

Jag hade problem med den här föreställningen, delvis av banala skäl: De biljetter vi lyckades få gällde platser i första radens fond, varifrån det faktiskt – inte bara för min hustru, som har hörsnäckor – under långa perioder var svårt att höra alla replikerna. Dessutom hade vi framför oss personer – inget ont om dem! – som skymde sikten för oss, så att vi hela tiden måste försöka luta oss åt vänster eller höger för att se vad som hände på scenen. Det här kunde inte vår flera årtionden gamla läsning av romanen kompensera.

Dessutom spelade flera av skådepelarna flera olika roller i den här dramatiseringen.

Inte heller begrep jag riktigt vitsen med att låta Mästaren/Jesjua spelas av en kvinna, vilket inte är någon anmärkning mot Elin Klingas sätt att spela – men den här lesbiskt anstrukna vinklingen finns knappast hos Bulgakov. Det fanns heller inga problem med Hans Klingas sätt att spela satansgestalten Woland, Jennie Silfverhjelms tolkning av rollen som Margarita eller Johan Holmbergs scenframställning av Korovjev.

Handlingen, sådan vi ser den på scenen, blir likväl svårtolkad. Kanske är det djävulen som har haft en hand med i spelet och styrt uppsättningen på Dramaten.

Melodikrysset nummer 4 2013

I går var jag och Birgitta först i riksdagshuset i samband med utdelningen av Palme-priset. Priset gick i år till Rosa Taikon, vilket är en välbehövlig markering med anledning av romernas åter igen utsatta situation. På kvällen gick vi på Dramaten och såg Michail Bulgakovs ”Mästaren och Margarita”.

Jag ska senare skriva om båda de här sakerna, men nu är det lördag, och då är det Melodikrysset som gäller.

Dagens kryss innehöll en del jättelätta saker men också frågor som inte var alldeles lätta, för mig i alla fall.

Det började lätt, med Kjerstin Dellert och ”O, min Carl Gustaf”. Själv håller jag mig hellre till Emil Nordlander än till kungaparets bröllop.

Alice Tegnérs barnvisevärld är jag förtrogen med allt sedan min egen skoltid. Så visst känner jag igen ”Vart ska du gå, min lilla flicka?”.

Och jag känner omedelbart igen ”Med en enkel tulipan”, signaturmelodin till ”Det ska vi fira”, Jules Sylvains melodi, som man ofta förr hörde i Harry Brandelius’ tappning.

Vi som är lite äldre minns också ”Fly Me To the Moon” med Frank Sinatra.

Och jag har allt med the Beatles på skiva, så också ”All You Need Is Love”.

Annat var lätt för oss som länge har löst Melodikrysset. ”Mustang Sally” har varit med tidigare.

Instrumentfrågan kunde man klara, om man lyssnade noga på Viva Voce. Bakom rösterna hördes både orgel och luta.

Lisa Nilsson har jag hört i många sammanhang, inte bara på skiva utan också i TV och i radions sommarprogram. I dag hörde vi henne i ”Var är du min vän”.

Också dagens två andra svenska sångerskor har jag hört i olika sammanhang, men i de fallen var det lite knepigare att komma på vilka de var.

”Karneval” med Ewa Roos minns jag helt enkelt inte.

Och också Lena Andersson har jag förstås hört – men jag kopplade henne inte omedelbart till ”Hasta mañana”, som skrevs av bland andra Benny Andersson.

Helt utanför den musikvärld som jag brukar lyssna på befinner sig Danny Saucedo. ”Todo el mundo”/”Dancing In the Streets” är ingenting jag kan påminna mig att jag har lyssnat på förut.

Och i mitt åttiotalslyssnande finns också en del luckor. I en av dem hittar man ”Every Time You Go Away” med Paul Young.

Men jag är å andra sidan, med hjälp av de ledbokstäver jag får ihop och lite letande på nätet, hyggligt skickad i att till slut lösa hela Melodikrysset.

Och på vägen dit lär man sig ju också ett och annat nytt.

Nyårsmottagning hos landshövdingen plus bio och middag på restaurang

I går städade vi ut jul och julgran och i dag var Birgitta och jag, liksom många andra från vårt län, bjudna på julslutsmottagning hos landshövdingen – Peter Egardt – på Uppsala slott.

Där träffade vi förstås många gamla bekanta, men det längsta samtalet hade vi med Paul Kessel, chef för Reginateatern, och hans hustru Maria Björk, som arbetar på Stadsbiblioteket. Eftersom jag har ett långt förflutet dels i den gamla Biblioteksstyrelsen, dels i Kulturnämnden, bland annat dess biblioteksutskott, passade jag förstås för egen del på att fråga Maria om hur det går i mitt gamla fögderi. Men vi pratade om annat också, till exempel det politiska läget.

Vid ett sådant här tillfälle träffar man förstås människor av skilda politiska kulörer – bland annat kom Cecilia Wikström fram och hälsade. Hon berättade att hon just nu är ute och kampanjar på olika håll i landet för att få fortsätta vara kandidat (FP) med chans att bli återvald till EU-parlamentet. Vårt intresse för den här församlingen är mera svalt. Birgitta tackade en gång i världen nej till erbjudande om att bli EU-kommissionär. Men röstar i EU-valen gör vi också, även om Cecilia inte får just våra röster.

Vi lämnade efter ett tag mottagningen och började i kyla och isig blåst gå ner för slottsbacken. Då stannade en bil med bekanta, också de på väg från Slottet, och erbjöd oss skjuts, vilket vi genast tackade ja till, fastän vi bara skulle ner för drottninggatsbacken ner till Filmstaden nere vid Fyrisån.

Det var slutsålt till den film vi hade tänkt se – vi går dit igen nästkommande fredag – men när vi nu ändå var där, köpte vi i stället biljetter till ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Jag återkommer med en recension.

Sen hade vi tänkt avsluta med att äta middag i närheten, men de två restauranger vi gillar hade söndagsstängt, och en tredje på andra sidan ån som vi också prövade hade för kvällen en mycket inskränkt meny, så vi fortsatte i isvinden och hittade till slut värme vid ett restaurangbord på Biztron med adress Smedsgränd 9, således i en del av det gamla Forum-komplexet.

Den entrecote med pommes frites vi fick där var helt OK, och dubbel espresso gjorde gott inför hemfärden. Fast visa av tidigare erfarenheter av kvällen tog vi taxi hem.

Melodikrysset nummer 1 2014

Nytt år och en serie nya melodikryss, och årets allra första var väl en lagom blandning av jätteenkla frågor och knepigheter.

Vad som är knepigt är, som jag brukar skriva, avhängigt av vad man inte brukar lyssna på.

För egen del har jag inget förhållande till ”I Wanna Know What Love Is” och Foreigner, så här fick jag till slut googla, men det jag fick upp stämde med alla bokstäver jag vid det laget hade fått ihop.

Sex Pistols är inget jag har fyllt skivhyllorna med, men jag känner ju till dem, så det var inte våldsamt svårt att landa på att det var Johnny Rotten (John Lydon) vi hörde i ”Anarchy In the UK”.

Tommy Nilsson är uppenbarligen en av Anders Eldemans favoriter, så ofta kan man gissa på honom om man inte känner igen rösten eller låten. Men ”Amelia” har ju spelats en hel del.

Fast för egen del känner jag bättre till Maruschka från Petrograd, kanske för att jag en gång i världen på salig A disc har skrivit mapptext till Björn Arahbs och Monica Nielsens fina skiva med Ture Nerman-material. Fast i dag var det Harry Brandelius som sjöng ”Skeppar Sjöstrands farväl”, som den här sången heter.

Det här med skeppare leder oss tämligen osökt över till ”Till havs”, som vi ju oftast brukar få höra med Jussi Björling.

Den har varit med förr i krysset, så också ”Törnrosa var ett vackert barn” med Rolf Lassgård.

Därmed är vi inne på barnvisor. En av de mest kända är ”Imse Vimse spindel”, där det går ömsom upp och ömsom ner: för spindeln, regnet och solen.

Fantomen var dock i dag inte hämtad från någon serietidning utan från Stora operan: ”Music of the Night” hör hemma i Andrew Lloyd Webbers ”Phantom of the Opera”.

Men som oftast innehöll Melodikrysset ganska mycket material från svensktopps- och popvärlden.

Det var för all del Bonnie Tyler som gjorde originalet, ”It’s a Heartache”, men i dag skulle vi kunna den svenska versionen, ”Om du går nu”, en dansbandsfavorit.

Gick gjorde man däremot inte i ”Isabella”. Där förflyttade man sig i stället ”på en bicycle gjord för två”, av Eldeman förenklad till cykel.

Ett ännu mer avancerat fortskaffningsmedel skulle man behöva för att kunna tillmötesgå Ted Gärdestads önskemål, ”Jag vill ha en egen måne”. Det var 1972 som svenska folket grubblade över hur det här skulle gå till – låten låg 14 veckor på Svensktoppen.

Enklare – och vanligare – önskemål framförde Nanne Grönwall i ”Håll om mig”. Den sjöng hon i Melodifestivalen 2005, och själv tyckte jag den var bättre än Martin Stenmarcks ”Las Vegas”, som vann.

Och så går vi då i mål med Kent och ”Ingen kunde röra oss”. Också plattor med Kent finns i mina skivhyllor.

Till slut önskar jag alla mina medkryssare ett gott, ja ett bättre nytt år. Inte minst när det gäller politiken.