Melodikrysset nr 16 2009

Strax innan jag hörde Vivaldis ”Våren” spelas i Ring så spelar vi, kom det ett lätt snöfall här i Öregrund. Men när vi i Melodikrysset hade kommit till ”Rudolf med röda mulen”, hade snön redan smält, även i skuggan. Den här sången, som i original heter ”Rudolph the Red-Nosed Reindeer”, minns vi äldre radiolyssnare med Alice Babs.

”Istanbul-Konstantinopel”, som vi här hörde med för mig okända The Champs, minns jag bland annat med Flickery Flies, bland vars medlemmar fanns Brita Borg, Allan Johansson och Oskar Rundkvist. Det land titeln skulle leda oss till är förstås Turkiet.

Vi fortsätter på gamlinglinjen.

Radioter i min ålder minns väl ”Titta in i min lilla kajuta” med text av Nils Gustaf Granath och musik av den fantastiske melodimakaren Jules Sylvain. Här skulle sångtiteln ge oss ordet titt.

”Någonting att äta, någonting att dricka” ingick i filmen ”Kärleksexpressen” från 1932, men jag gissar att flertalet – även jag – minns den med Sune Mangs.

Också ”Beatrice Aurore”, med text av Harriet Löwenhjelm, är en goding, men här hörde vi den med en fortfarande aktiv sångare, Tommy Körberg.

Från de gamla godingarna kan vi väl sen hoppa till melodifestivalbidragen.

Lättast att komma i håg bland dem är ”Mama Take Me Home” från 2006, detta för att den sjöngs så medryckande av gruppen Rednex.

Varför jag minns ”Ska vi plocka körsbär i min trädgård” från 1975 vet jag inte riktigt. I alla fall har jag inget som helst minne av sångerskan, Ann-Christine Bärnsten; jag fick googla för att komma på hennes namn.

Det senare fick jag också göra för att hitta Jimmy Jansson, vars bidrag 2005, ”Vi kan gunga”, jag heller inte minns.

Rebecca Törnqvist, här i ”One Hour Drive”, hade jag däremot ingen svårighet att identifiera. Men då har vi förstås lämnat melodifestivalerna bakom oss.

Med det menar jag inte att allt som framförs där är skräp. ABBA har ju till exempel gjort bra melodifestivallåtar, även om just ”Dancing Queen”, som vi hörde i dag, inte gjordes för någon melodifestival. Själv hörde jag den från scen förra året, i broadwayuppsättningen av ”Mamma Mia”.

Björk, som vi i dag hörde i ”Human Behaviour”, har jag faktiskt också hört live, vid Nordiska rådets kulturprisutdelning i rådhuset i København. Jag satt nästan längst fram, så det var en extra upplevelse att se och höra henne så nära. Och ni vet förstås själva att hon kommer från Island.

Fred Åkerström, som vi i dag hörde i Alf Hambes ”Kajsas udde”, har jag också hört live några gånger. Tidigt en gång, på krogen. Men den mäktigaste upplevelsen av honom fick jag, när han 1970 medverkade i introduktionskonserten för min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma). Kongresshallen i Stockholms Folkets hus var fullsatt, och publiken sjöng så att väggarna gungade.

Kvar att redovisa är då svaren på två frågor, som låg intill varann men var ganska olika. Men så ska det ju vara i melodikrysset.

Den irländska walesiska artist som vi hörde i ”Warwick Avenue” heter (Amee Anne) Duffy.

Och Norrlandsoperan, som vi hörde i ”Opp Amaryllis”, finns i Umeå, en stad vars kulturpolitik jag som kulturpolitiker (S) – jag sitter i kulturnämnden i min egen hemstad, Uppsala – värderar högt.

* * *

På jakt efter något svar i allra senaste Melodikrysset? Prova då med att anitingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att knappa på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I sista minuten

Alfred Hitchcock gjorde sin ”I sista minuten” (”North By Northwest”) 1959, det år då jag kom till Uppsala, och under en följd av år såg jag den sen alltid som sommarrepris på Fyris-biografen. När det blev möjligt, köpte jag den som VHS-film, och numera har jag den också på DVD.

”I sista minuten” är nog den film jag har sett om flest gånger, vilket väl har att göra med att det är en så rasande bra film: spännande, rolig, full av överraskningar.

I och för sig innehåller den element, som finns också i andra hitchcockfilmer: En oskyldig person, i det här fallet reklammannen Roger Thornhill (träffsäkert spelad av Cary Grant) blir misstänkt för ett brott han inte har begått. Där finns en sval blond skönhet, i den här filmen Eva Marie Saint, som spelar dubbelagenten Eve Kendall. Och huvudpersonen drivs i sin jakt på de verkliga brottslingarna in i den ena situationen värre än den andra. Och så ska man väl nämna att Hitchcock själv finns med på ett litet hörn: han kommer inte med bussen.

Hitchcock spelar, skickligare än någonsin, på slumpen. Roger Thornhill är på affärslunch och råkar, av en helt annan anledning, resa sig, när man via restaurangens högtalarsystem söker en George Kaplan. När Thorhill går till telefonen, tvingas han av två beväpnade män att följa med ut till en väntande bil. De kallar honom, trots hans protester, för Kaplan men säger i övrigt ingenting.

Bilen för honom till en lantegendom utanför staden, där han stängs in i biblioteket och efter en stund konfronteras med en man (James Mason) som försöker förmå honom att medge att han är George Kaplan. När Thornhill envist hävdar att han ingenting vet om någon Kaplan, överlämnas han för behandling av underhuggarna. De tvingar i honom en hela bourbon och sätter honom sen i framsätet på en bil. Just där vägen kommer till ett häftigt nerförslut, krokigt och på randen till ett bråddjup, hoppar skurkarna av, innan bilen med Thorhill tar fart.

Thornhill inser, mitt i sin våldsamma fylla, att han befinner sig några centimeter från döden och lyckas, genom någon lycklig slump, manövrera bilen bort från branten. Hans milt talat vingliga färd observeras av ett par polismän, som så småningom lyckas få stopp på den vådliga färden. Thornhill förs till en fyllecell men får ändå, innan han slocknar, tillfälle till ett kort samtal med sin mamma.

Nästa morgon infinner sig mamman samt hans advokat som, när Thorhill berättar sin märkliga historia, ändå får domaren att bevilja ett besök på lantegendomen dit han har förts. Samma hushållerska som dagen före öppnar och frågar oroligt hur det är med Roger: han blev milt talat full i går och lånade dessutom en bil som inte var hans. När Thornhill ber att få tala med värden, säger hon att Mr Townsend är i FN-skrapan på session.

Filmen är därefter uppbyggd som en rad episoder, var och en av dem både spännande och rolig, där Thorhill först jagar den Kaplan han tydligen förväxlas med men sen också den liga som kidnappade honom och som också är på jakt efter Kaplan.

Först går han tillsammans med sin mamma (Jessie Royce Landis), en dam som i hög grad misstror honom, till det hotell där Kaplan skulle bo och tar sig in i Kaplans tomma rum. Thornhill förstår att ingen i hotellpersonalen över huvud taget verkar ha sett Kaplan och hinner också konstatera att Kaplans nykemade kostym inte riktigt är i hans storlek. På hotellet får han i alla fall reda på att Kaplans nästa anhalt är ett hotell i Chicago. När telefonen i rummet ringer, tar han luren och finner att den som ringer är en av hans kidnappare från i går – kidnapparen blir nu förstås ännu mer övertygad om att Thorhill är Kaplan. Scenen där han och mamman i den överfulla hissen får sällskap av de två skurkarna från i går är kostlig men ändar i att Thorhill genom en fint lyckas fly undan sina förföljare och ta sig in i en taxi, vars förare han ber köra honom till FN-skrapan.

Där får han i receptionen veta att Mr Townsend strax ska tala i generalförsamlingen men beviljas ändå, efter det att receptionen har kontaktat Townsend, ett kort sammanträffande med denne. När Lester Townsend (Philip Ober) kommer ut i en foajé för att möta Thornhill, inser Thornhill att det här är en helt annan person än den som han mötte föregående kväll. Just som han börjar fråga Townsend om vilka han har mött på Townsends lantegendom, kastar en av kidnapparna som nu också har anlänt en kniv i ryggen på Townsend, som dör. Den häpne Thornhill drar ut kniven och fångas av en fotograf på bild med den blodiga kniven i handen. Snart är han på förstasidorna i alla tidningar och beryktad som ”FN-mördaren”.

Men dess förinnan har Thornhill själv förstått konsekvenserna och rymt sin kos.

Nästa gång vi möter honom, försöker han köpa biljett till chicagotåget. Trots att han har mörka glasögon på sig, känner biljettförsäljaren igen ”FN-mördaren” och larmar polisen. Men Thornhill anar vad som är på gång och flyr, tar sig också utan biljett upp på tåget till Chicago.

På tåget finns även filmens fatala blondin, Eve Kendall, som räddar honom undan polisens drev genom tåget och som sedan märkligt nog redan sitter i restaurangvagnen med en ledig plats framför sig när han går dit för att äta. Under middagskonversationen försöker han först dölja vem han är, men det är uppenbart att hon redan vet. När tåget stannar för en ny polisrazzia, tar hon honom hastigt till sin sovkupé och lägger honom i överslafen som sen skjuts upp i stängt läge.

Hon förhörs förstås om mannen som hon satt med i restaurangvagnen men hävdar att det var en vilt främmande karl som hon kallpratade med en stund.

Redan på det här stadiet förstår vi åskådare att det uppstår attraktion mellan Roger och Eve, även om hennes roll i dramat fortfarande är gåtfull.

Också berättelsen om hur de tillsammans tar sig igenom spärrarna av poliser på perrongen är kostlig.

Så Thornhill lyckas ta sig till hotellet där Kaplan förväntas bo – bara för att finna att han är lika försvunnen nu igen.

Jag avstår från att berätta hela det fortsatta händelseförloppet, men några av de följande nyckelscenerna hör till Hichcocks och kanske också filmhistoriens mest välgjorda.

Thornhill har, med Eves medverkan, lurats ut på landet någonstans i Mellanvästern – där ska han, tror han, få möta Mr Kaplan. Där, i en vägkorsning mellan majsfälten, står han och väntar på Kaplan, medan bilarna susar förbi och någon bonde stiger på bussen. Sen kommer det ett besprutningsplan, närmare och närmare. När det dyker rakt mot Thornhill förstår han plötsligt att allt inte står rätt till. Han försöker gömma sig i majsen, jagad där med först moln av ogräsmedel, sen kärvar från en kulspruta. Desperat tar han sig upp på landsvägen för att hejda en bil. Bilen, en tankbil, kör nästan över honom men träffas strax själv av det lågflygande flygplanet och exploderar. Roger flyr med en bil som han snor från en av de åskådare som snart samlas.

Nästa berömda nyckelscen är den på en konstauktion, där han dels hör den budgivande James Masons filmnamn, Phillip Vandamm, dels smädar Eve som nu finns i Vandamms sällskap. När han försöker ta sig ut från auktionen, ser han, att utgångarna vaktas av Vandamms hejdukar, de där som kidnappade honom i början av historien. Ur den knipan klarar han sig på ett fyndigt och mycket roligt sätt: Han ger vansinnesbud på olika föremål, bud som ligger långt under de pris de redan är uppe i, och spelar helt vrickad – förstås med resultatet att polis tillkallas och för ut honom. Varvid han hångarvar åt sina förföljare.

Poliserna är jätteglada när de förstår att de har knipit den beryktade FN-mördaren, men får strax en för dem obegriplig kontraorder. Thornhill ska överlämnas till ”Professorn” (Leo G Carroll), som helt uppenbart hör hemma i CIA.

Och så får Thorhill hela historien bakom det som syntes ske: Vandamm och hans liga är farliga spioner men hans vackra blonda följeslagerska är en inplacerad CIA-agent. Kaplan finns över huvud taget inte; han är en lockfågel som har skapats av CIA. Och nu står mycket på spel: Vandamm tänker lämna USA men bör varken hindras eller avslöjas, eftersom CIA vill veta mer om honom och hans verksamhet.

Professorn åker tillsammans med Thornhill till Mount Rushmore i South Dakota, där Vandamm har sitt högkvarter och varifrån han med hemligt flyg ska ge sig av – tillsammans med Eve, men det berättar inte Professorn för Thornhill.

Thornhill får ett kort möte med Eve men strax därpå arrangeras ett skådespel, där Eve med en pistol (laddad med lösa skott) låtsas skjuta Thornhill.

Sen låses Thornhill in av sina CIA-vakter men lyckas göra sig fri och ta sig upp mot huset på Mount Rushmore. I kvällsmörkret tar han sig ända upp på husets balkong och försöker, bland annat genom att kasta in sitt för Eve kända tändsticksplån med ROT på (Roger O Thornhill, där O står för nothing).

Eves dubbelspel avslöjas av skurkarna men hon lyckas, just när planet, som nu är tänkt att bli hennes död, har landat, fly tillsammans med Roger. Deras flykt bland presidentansiktena som har skulpterats direkt in i berget är klassisk thriller, och jag vill ogärna avslöja exakt hur det slutar.

Fast själva filmen slutar med en scenövergång, från att Roger försöker rädda upp Eve på en klippavsats till att han drar upp henne i överslafen i en sovvagnskupé och kallar henne Mrs Thornhill.

Det sista är en eftergift åt tidens sippa moral.

Melodikrysset nr 15 2009

Dagens melodikryss var märkligt påskbefriat. Ganska lätt var det också, för mig åtminstone. Min musikaliske son, Matti, var här när krysset sändes, men jag behövde inte rådfråga honom om något.

Annars beror det här hur man bedömer ett kryss’ svårighetsgrad ofta på om inledningsfrågan är så lätt att man får ledbokstäver. Och så var det i dag: Vi hörde Frank Sinatra i klassiska ”New York, New York”.

För min del – jag har mycket folkmusik från olika delar av världen i skivhyllorna – var det sen också lätt att att snabbt konstatera, att den påföljande musiken kom från Irland.

För en man i min ålder var det vidare lätt att identifiera alla gamla svenska schlager, som Eldeman spelade.

Så inte förvillade det mig att Four Cats sjöng Anita Lindbloms jättehit från 1963, ”Sånt är livet”, på finska.

Och jag hör till den generation som hörde den unga Alice Babs, både i radio och live. I dag hörde vi titellåten i filmen från 1940, ”Swing it magistern”.

Under 1940- och 1950-talen – det som Woody Allen har döpt till ”Radio Days” – hörde man i radio ofta både ”Kan du vissla, Johanna?” och ”Med en enkel tulipan”. Den senare, som skrevs av Jules Sylvain och Sven Paddock 1938, hörde många av oss sedan också som signaturmelodi till radioprogrammet ”Det ska vi fira”.

Tekniken att låta kända svenska artister sjunga på andra språk än svenska tillämpas ganska ofta av Anders Eldeman. Men visst kände vi genast igen rösten på Barbro Lill-Babs Svensson, även om vi här hörde henne på tyska. Då var den tyska titeln svårare att uppfatta, men jag har hittat den: ”And’re sind genauso lieb wie Du”.

En modern storschlager spelades också, Benny Anderssons och Björn Ulvaeus’ ”Du är min man”. Här hörde vi den naturligt nog inte med text, det vill säga med Helen Sjöblom Sjöholm, utan i en betydligt sämre version med Dannys dansband.

Och så körde Eldeman, som så ofta, några melodifestivalare.

En sådan var ”Min kärlek”, som Shirley Clamp sjöng 2004.

Ännu färskare var ”La Voix”, den vinnande låten i årets upplaga. Den har artisten, Malena Ernman, skrivit ihop med Fredrik Kempe.

Aktuell på ett annat sätt – TV-aktuell – är Magnus Uggla. Här hörde vi honom i ”24 timmar”.

Mer 24 timmar: Vi hörde en låt som, när Dusty Springfield gjorde den, hette ”24 Hours From Tulsa”. I Östen Warnerbrings svenska version blev detta ”Femton minuter från Eslöv”.

LPn ”Var mig nära” från 1975 med det dåtida kärleksparet Rune Andersson och Lena Nyman finns i min skivsamling.

Jag har också en rad plattor med Raj Montana Band, vars sångsolister var Dan Hylander och Py Bäckman; här hörde vi dem i ”Skuggor i skymningen” från 1984. Från Olof Palmes begravning 1986 minns jag, att en av de största och finaste kransarna kom från Py och Dan. Kransen låg sedan utlagd på Adolf Fredriks kyrkogård, som jag varje morgon och kväll sneddade över på väg till och från jobbet på socialdemokratiska partistyrelsen.

Här i Öregrund är det underbart påskväder: sol från en klarblå himmel över krokusarna och snödropparna i rabatterna. Hoppas att också ni alla runt omkring i Sverige har en fin helg.

Glad påsk till er allihop!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Påskekrim på film: Alfred Hitchcocks Psycho

Vi har besök av Annas dotter Amanda. Hon har kommit till oss här i Öregrund för att under Birgittas överinseende sy färdigt sin examensklänning. När man går ut nian, måste man ha en fin blåsa.

Men det måste ju göras pauser i allt syendet också. På kvällen får Amanda välja en film ur vårt ganska stora bestånd av DVD- och VHS-filmer, och hon fastnar – förmodligen ovetandes om den norska påskekrimtraditionen – för en av Alfred Hitchcocks mest läskiga rysare, ”Psycho”. Jag har sett den tidigare, men det visar sig, att Birgitta lika lite som Amanda tidigare har sett den, och mormor blir nog mer tagen än sitt barnbarn av den här filmen.

När Alfred Hitchcocks ”Psycho” kom 1960, väckte den våldam uppmärksamhet, både för att den i motsats till många andra av Hitchcocks filmer inte balanserade skräcken med humor och för att dess mordscener – framför allt då den centrala duschscenen – var så utstuderat skrämmande.

”Psycho” hade som så ofta hos Hitchcock en litterär förlaga, men den är för länge sedan glömd, medan Hitchcocks filmversion räknas till filmhistoriens mästerverk.

Historien börjar ganska ordinärt, med att vi blir bekanta med det älskande paret Marion Crane (Janet Leigh) och Sam Loomis (John Gavin). Deras kärlek ser emellertid ganska hopplös ut, eftersom Loomis’ ekonomi är undergrävd bland annat av underhåll till en tidigare hustru.

Crane jobbar på en mäklarfirma, och när en kund betalar 40.000 dollar kontant, griper hon tillfället: i stället för att, som chefen vill, sätta in pengarna på banken, avviker hon med pengarna, tar bilen från Phoenix, Arizona, där hon bor och arbetar, till Californien, där hennes fattige älskare finns.

Omedelbart börjar Hitchcock nu skruva upp tittarnas förväntningar på att något kommer att gå på tok. Den trötta Crane sover över i bilen och väcks av en polis, vars nyfikenhet kittlas av Cranes uppenbara nervositet. Med hjälp av de stulna pengarna byter hon då bil – men där är ju den efterhängsna polisen igen!

I störtregn och mörker kör hon in på en sidoväg och hittar till slut ett motell, som visserligen är öppet men verkar vara folktomt; det tar till och med en stund innan hon får kontakt med ägaren, Norman Bates (Anthony Perkins), en ung och som det förefaller sympatisk man. Hon får ett rum bredvid kontoret och skriver in sig i liggaren under falskt namn.

Motellinnehavaren erbjuder henne också smörgåsar att äta. Innan dessa serveras, hör hon på avstånd Bates gräla med en kvinna, uppenbarligen hans mor, som inte vill att sonen ska befatta sig med den kvinnliga gästen. Men hon får sina smörgåsar och äter dem i sällskap av Bates, som hon till att börja med för en vänlig konversation om ditt och datt. Bland annat får hon veta att motellet sällan har några gäster, detta eftersom den stora bilvägen har fått ny sträckning.

Men dessutom är det något annat som hindrar Bates från att hitta ett nytt motell med bättre läge. Av vad han säger om modern drar Crane slutsatsen, att hon är sjuk, möjligen mentalsjuk, och när Crane då antyder möjligheten av att placera henne på institution, förstår man av Bates’ reaktion att det nog också kan finnas problem med hans eget psyke. Hur som helst vill han inte att Crane ska träffa modern.

När Crane drar sig tillbaka till sitt rum, vägg i vägg med kontoret, får vi på nytt en hint om att allt inte står rätt till med Bates: Han tar ner en tavla från väggen och kikar genom ett hål i väggen in på Crane som håller på att klä av sig.

Fortfarande spelar Hitchcock här på gränsen för vad som inte är helt ovanligt för unga män som får chansen: Kanske är han bara en Peeping Tom.

Marion Crane vill duscha innan hon lägger sig och låter det varma vattnet njutningsfullt strila över kroppen. Genom duschdraperiet mer anar än ser man då en gestalt komma in genom badrumsdörren, och på det följer en serie knivhugg och hennes skrik innan hon sjunker ner i badkaret, där hennes blod blandas med duschvattnet.

Därmed är, på ett mycket tidigt stadium av filmen, filmens kvinnliga stjärna Janet Leigh avförd ur handlingen.

Bara en kort stund till ser vi konturerna av hennes kropp, i duschdraperiet som hon har rivit ner, lagd där av Bates, som kommer in i badrummet och hittar henne där. Han lastar sen in hennes döda kropp och hennes tillhörigheter (inklusive det tidningspaket som han inte vet innehåller resten av de 40.000 dollarna) i hennes bil och kör den till ett närbeläget träsk, där vi får se bilen, efter en typiskt hitchcocksk tvekande paus, sjunka ner under ytan. Bates återvänder till hotellet och städar ur det blodiga badrum där hon har tagits av daga. Av den sinnessjuka modern, tror publiken på det här stadiet.

Under tiden har mäklarfirman, där Crane arbetade, engagerat en privatdetektiv, Milton Arbogast (Martin Balsam), för att spåra Crane i hopp om att hon ska vara beredd att lämna tillbaka de stulna pengarna.

Också Marion Cranes syster Lila Crane (Vera Miles) söker henne, ganska logiskt hos älskaren Sam Loomis. Arbogast skuggar henne dit, i tron att Marion och pengarna finns där. Han misstänker först Sam för att vara i maskopi med Marion men hittar sen också ett annat spår, det som leder till Bates’ motell. Bates förnekar först all kännedom om Marion men tvingas till slut medge att hon sov över där en natt men for vidare tidigt nästa morgon. När Arbogast blir alltför närgånget nyfiken, bland annat på hans mamma, ber Bates honom i ganska bryska ordalag att ge sig i väg, vilket bara sporrar detektivens nyfikenhet.

Han låtsas ge sig i väg men ringer Sam och Lila och säger, att han ska ta sig en titt också på ägarens bostadshus. Han tar sig in i det olåsta huset och börjar se sig omkring i en miljö som pendlar mellan museum och skräckkabinett. Plötsligt hör man ett skri som associerar till de många uppstoppade fåglarna, verk av unge Bates, och en gestalt som man uppfattar som ett mellanting mellan kvinna och rovfågel kastar sig över honom och dödar honom med knivhugg.

Sam och Lila blir snart oroliga: Arbogast hade lovat att återvända inom en timme men hörs inte av. De kontaktar polisen, som dock avfärdar dem, bland annat med motiveringen att Bates’ mor, som Arbogast hade talat med dem om i telefon, för länge sedan var begraven efter det att hon och hennes älskare hade hittats döda – de hade uppenbarligen själva tagit livet av sig.

Sam och Lila beslutar sig då för att själva åka till Bates’ motell för recognosering. De låtsas vara ett par och får rummet längst bort från kontoret och det rum där Lilas syster Marion bodde. När de i smyg undersöker det senare rummet, hittar de i toaletten en papperslapp, den där Marion hade dragit av sina utgifter från de 40.000 hon hade stulit. De ser också att duschdraperiet saknas.

När de kommer ut, står Bates i kontorsdörren, och Sam börjar, så småningom i allt hårdare ordalag, ansätta honom med frågor. När situationen blir allt otrevligare för Bates och han samtidigt upptäcker, att Lila är borta, slår han Sam medvetslös.

Under tiden har Lila tagit sig upp till Bates’ boningshus och börjat leta. När hon genom fönstret ser Bates komma springande, gömmer hon sig nere i källaren. Och där ser hon en kvinna sitta i en gungstol. Kvinnans rygg är vänd mot henne, och när Lila påkallar hennes uppmärksamhet genom att ta på henne, rubbas kvinnan ur sitt sittläge: mot Lila grinar en dödskalle och en mumifierad kropp, klädd i kvinnokläder.

Hon skriker av fasa – och blir i samma ögonblick knivöverfallen av en annan, rovgirig gestalt, Bates, klädd i kvinnokläder och peruk.

De dödande knivhuggen förhindras i sista ögonblicket av Sam, som har vaknat till liv igen.

Alltsammans förklaras sen, för de återstående levande hjältarna och oss i publiken, av en psykiater: Det är Norman Bates som är sinnessjuk och som i ett anfall av svartsjukeliknande pervers moderskärlek har dödat både modern och hennes älskare; moderns kropp har han sen före begravningen bytt ut mot lagom tung ballast i kistan. Sen har han, tillsammans med moderns döda kropp, levt ensam på motellet: ömsom varit sig själv, sonen, ömsom upplevt sig vara modern, till och med talat med hennes röst. Det var i rollen av modern – nu var det hon som var perverst svartsjuk – han knivhögg Marion Crane, rivalen, till döds.

När vi i filmens slut lämnar Norman Bates i hans cell hos polisen, har rollen som moder helt tagit över. Han talar helt och hållet som en kvinna. Och modersidentifikationen är så stark, att han som nu är hon till och med anklagar sonen för morden.

Behöver jag tillägga att Anthony Perkins i den här filmen gör en helt fantastisk rollprestation?

Melodikrysset nr 14 2009

Eftersom Hans Alsén skjutsade mig och Birgitta i sin bil och vi gav oss i väg innan distriktskongressen var slut, kom jag hem mycket tidigare än beräknat och har nu hunnit lyssna på veckans melodikryss på webben. Löst det också, väldigt snabbt eftersom det var ett lätt kryss.

Var förra veckans Taube-fråga svår, var dagens desto enklare. Det potpurri Anders Eldeman spelade skulle leda tankarna till visornas huvudperson, som utan tvekan var Rönnerdahl.

Dagens kryss hade lite tycke av snabbgenomgång av sådant som Eldeman tidigare har haft med i Melodikrysset. Tar han alltså med en italiensk sångare, så är det förstås åter den svårstavade Eros Ramazzotti. Och dagens stycke amerikansk 70-talspop, ”Hotel California”, hörde vi väl sist med den grupp som gjorde låten känd, Eagles.

Också Edith Piaf har varit med förr, till och med med ”Rien de rien” eller ”Non, ju regrette rien” från 1961.

Och visst har vi tidigare hört även ”Champagnegaloppen”, som Hans Christian Lumby 1841 skrev för Tivoliorkestern i Kongens by.

Inte ens melodifestivallåtarna, som jag ibland brukar ha besvär med, var svåra att komma i håg. Agnes (med efternamnet Carlsson) sjöng ju sin ”Love, Love, Love” så sent som i årets upplaga. Och Linda Bengtzing – inte någon av mina personliga favoriter – tävlade 2008 med ”Hur svårt kan de va”.

Tro för den skull inte att jag generellt har något emot populärsångerskor. I dag hörde vi till exempel Ewa Meta Roos göra en utmärkt version av ”Can Anyone Explain”, som vi minns i den klassiska inspelningen med Ella Fitzgerald och Louis Armstrong.

Som mina läsare vet, har jag en del fördomar mot dansband, men det finns faktiskt dansbandslåtar som med all rätt är minnesvärda, till exempel på grund av sitt goda humör. Ett exempel är Schytts framgångsrika låt från 1973, ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar”.

Vem som på 1950-talet sjöng in ”Den ena vit, den andra röd” minns jag faktiskt inte på rak arm och orkar inte googla. Men jag minns Ernie Englunds trumpetversion.

Disney-versionen av ”Djungelboken” har jag sett tillsammans med mina barn och minns väl, hur Baloo sjöng att man ska va glad och nöjd. Beppe Wolgers gjorde Baloos röst i den svenska versionen, men när det kom till sången, hoppade Rolf Bengtsson in.

En av den svenska revyscenens giganter, Karl Gerhard, hörde vi i dag i ”Vart tar alla vackra flickor vägen?” som först, i Kai Gullmars tonsättning, kunde höras 1942. Som Eldeman var inne på, är texten inte gubbig, snarare könsneutral. Ni kan själv gå in på Kulturspegeln under Sångtexter och kolla.

Gamla kära ”Letkis-jenka” fattade jag så mycket tycke för att jag vid några tillfällen skojade lite med det socialdemokratiska huvudkontorets informationsavdelning; här är den version som användes efter valet 1998:

Jenka från Valborg

Text: Enn Kokk fritt efter Stikkan Andersson, 1978, 1992 och 1998
Musik: Rauno Lehtinen (”Letkis-jenka”)

Du, du killar det är dax.
nu, nu tjejer lyssna strax!
Jag, jag har nånting, för du,
det är time att börja informera nu.

Vänster, höger – sedan hopp.
Bakåt – tre steg fram och stopp.
Vänster, höger: Är du me’?
Det finns ingenting som är så lätt som de’.

Perssons alla tal, min vän,
innehåller sanningen,
Ohlström är ljusets riddarvakt,
för han säger det som statsministern sagt.

Vänster, höger -sedan hopp.
Bakåt – tre steg fram och stopp.
Vänster, höger: Är du me’?
Det finns ingenting som är så lätt som de’.

Valborg kallades den speciella valorganisationen på socialdemokratiska partistyrelsen, 68an. Ohlström är Tommy Ohlström, numera partikassör.

Också Thore Skogmans ”Storfiskarvalsen” från 1959 – den som här skulle ge ordet fisk – har jag ett speciellt förhållande till. Thore, som var arbetarpojke, valturnerade i Socialdemokraternas Riv-i-gång-turné 1968, av övertygelse, tillsammans med dåvarande partisekreteraren Sten Andersson och skrev till och med en halvpolitisk sång, ”Härliga värld” (se ovan under Kulturspegeln, Sångtexter), som finns utgiven på en singel-skiva, som har ”Internationalen” på baksidan!

Själv kunde jag inte låta bli att skriva följande visa, framförd bland annat på Stens 70-årsdag 1993:

Storfiskarvals

– delvis skriven av Stens gamle vän Thore Skogman

Sten Andersson – stor i orden –
det vet vi ju var och en.
Han skrävlar så in i vassen
och skryter som bara den.
Hans fisk på noll komma åtta
blir lätt en på två och sex.
Berättar om sextiåtta,
men tiger om sextisex.

För när storfiskarn talar om,
hur många fiskar han får,
ja, då skarvar han som han vill,
då räcker armarna inte till.
Och när storfiskarn talar om,
hur stora fiskar han ser,
då vet man säkert, att han tar till mycke’, mycke’ mer.

Till bilden hör att Sten var en mycket hängiven fiskare.

De årtal jag har petat in handlar förstås om val: rekordvalet för (S) 1968 och katastrofvalet 1966.

(I dag gick det tydligen för fort. Läs kommentarerna.)

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 13 2009

I dag har jag gått bet på en fråga, märkligt nog den som efterlyste första ordet i en Taube-visa. Jag har nämligen allt Evert Taube har gett ut på skiva plus en hel binge sångböcker med hans texter. Den här melodin kände jag inte spontant igen, och jag skulle förstås, om jag ägnade tid åt att leta, till slut kunna knäcka den här frågan. Men jag har inte tid – i eftermiddag ska jag på premiär på Uppsala stadsteater, och i kväll kommer Birgitta hem från en veckolång UNICEF-resa till Albanien, så jag har massor av annat att göra. Så jag får nöja mig med att gissa. Det sökta ordet börjar på N och har två bokstäver. Det mest troliga svaret är nu (men det skulle också kunna vara ni eller nå eller rent av ny). /Taube-sången heter ”Morgonsång på Baggensfjärden”, påminner mig genast två av mina läsare. Och den börjar med ”nu”, så jag har inte vilselett någon. Tack!/

I dag spelade Eldeman även en ny trubadur, som jag inte kan, men ledbokstäverna ledde mig till Björn Rosenström, som mycket riktigt har gjort en låt med den märkliga titeln ”Splitter nya blåa glänsande sockiplast”.

Rosenström har jag själv inte lyssnat på. Däremot har jag hört en hel del barbershop singing – bland annat hade jag under en period en sekreterare som utövade sådan, bland annat vid några personalfester, givetvis då inte ensam, vilket inte går i barbershop.

Gioacchino Rossini (1792-1868) är mig också mer bekant än nämnde Rosenström, detta eftersom jag genom åren har varit en ganska flitig gäst på Operan.

Numera deltar ju till och med operasångerskor (och vinner!) Melodifestivalen, men det var inte Malena Ernman vi hörde i någon av dagens två melodifestivalfrågor. För min del mindes jag varken Carolas ”Evighet” från 2004 eller ”Visst finns mirakel” från 2008 med Suzzie Tapper utan att stödgoogla.

Då är jag bättre på äldre schlager, sådana där som för evighet fäster sig i melodiminnet. Ett exempel från dagens melodikryss är ”Isabella” där man får åka på en bicycle gjord för två.

Men Melodikrysset skulle inte vara Melodikrysset om där inte också serverades färskare varor, både ”Bang Bang” med Marit Bergman och ”The Party Pleaser” med Per Gessle. Tiden får väl utvisa hur länge de lever.

En som har trotsat tidens tand väl är den jubilerande Owe Thörnqvist; jag brukar träffa honom på landshövdingens hedersupplänningsmiddagar, eftersom min hustru också tillhör skaran av hedersupplänningar. Och visst är många av Owes skapelser, bland dem den i dag spelade ”Rumba i Engelska parken”, still going strong.

En annan kär gammal bekanting är ”I natt jag drömde”, Cornelis Vreeswijks svenska version av kanadensaren Ed McCurdys ”Last Night I Had the Strangest Dream”, som här skulle ge kryssordet dröm. Du kan läsa mer om Cornelis ovan under Kulturspegeln, Musik. Texterna finns under Kulturspegeln, Sångtexter.

Också Pekka Langer hade för övrigt starka och långvariga band till Socialdemokraterna. Hans tidningsbana före radiotiden omfattade bland annat Folkbladet (s) i Norrköping och salig Afton-Tidningen, AT, i Stockholm. Han ställde också upp i socialdemokratiska valannonser. Här efterlystes dock, med hjälp av signaturmelodin, Mel Powell i ”Anything Goes”, hans legendariska radioprogram ”Natttuppen” med tre t i rad. Under min skoltid i Sundsvall satt jag som klistrad vid radion hemma i Juniskär, när Natttuppen sändes.

Ännu tidigare under min levnad i Juniskär brukade vi ungar ofta sjunga ”Min hatt den har tre kanter”, den som i tyskt original heter ”Mein Hut der hat drei Ecken” (fast det visste vi inte då).

Kvar att redovisa då är dagens TV-serie, ”The Saint”, på svenska ”Helgonet”. Den följde jag verkligen så ofta jag kunde. Min dotter Kerstin har nyligen köpt den i DVD-box, så jag ska fråga henne, om den fortfarande håller.

Melodikrysset nr 12 2009

I dag var det mycket filmmusik, en genre som jag ofta har svårigheter med. Dels finns det fullt med filmer som jag, trots att jag är filmintresserad, inte har sett, dels kommer jag sällan ihåg temat i eller signaturen till de filmer eller TV-serier jag faktiskt har sett.

Den kände filmkomponist som efterfrågades måste, av ledbokstäverna att döma, vara John Williams, han som bland annat har gjort musiken till ”Stjärnornas krig”. Men om det är just därifrån som dagens ljudillustration kom, vet jag inte – jag har sett mycket lite av ”Stjärnornas krig”, och det var längesen. /Musiken kom från ”Indiana Jones”, upplyser mig en läsare. En annan läsare hävdar att musiken är ur ”Stålmannen”. Därefter har det kommit in ytterligare en röst på ”Indiana Jones”. Men även i dessa båda fall stod alltså John Williams för musiken./

Inte heller har jag sett ”Titanic”. Men så ofta som Céline Dion har spelats i olika sammanhang, förstod jag genast, att det var från den filmen musiken hade hämtats. Och man behöver ju inte ha sett filmen för att veta att Titanic gick på ett isberg.

”Born To Be Wild” kände jag förstås igen. Visste också att den förekom i filmen ”Easy Rider” – som jag heller inte har sett. Men lite filmallmänbildning har man ju, så följaktligen visste jag att det efterfrågade fortskaffningsmedlet förkortas MC.

Filmen ”Sol över Klara” (1942) har jag förmodligen någon gång sett i TV. Dessutom var rösten på den som sjöng lätt att känna igen. Den tillhörde Edvard Persson.

Carola Häggkvists bidrag i Melodifestivalen 1990 kom jag däremot inte i håg, så jag fick googla. ”Mitt i ett äventyr” hette låten.

När det gäller schlager och andra topplistelåtar, är jag starkt beroende av att de ska innehålla någon melodikrok som lätt fastnar i musikminnet, för att jag ska komma i håg dem ens strax efter att jag har hört dem.

Björn och Benny skriver ofta såna låtar. Ett exempel är ”Välkommen till världen”, som vi främst minns i Lill-Babs’ insjungning. Och välkomnas till världen gör man ju på ett BB.

Men populärmusik kan se ut på många olika sätt. Också Magnus Uggla lyckas ofta nå stor publik. Här hörde vi hans ”Kung för en dag”.

Nordman hade onekligen ett eget sound, vilket vi i dag kunde konstatera i ”Vandraren”. Men till deras framgång bidrog också en skicklig textförfattare, Py Bäckman.

För egen del är jag ännu mer förtjust i en relativt ny låt på topplistorna, ”Om du lämnar mig nu” med Lars Winnerbäck och Miss Li.

Och helt underbar tyckte jag Bernt Staaf, tyvärr nu död, var i ”Familjelycka”:

Familjelycka

Text och musik: Bernt Staaf, 1970

Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga
den passar lika bra för snälla som för dumma
du är så söt när man ser spetsen på din tunga
ja, jag vill locka dej att älska och att sjunga

Jag ville sitta vid en lägereld i skogen
och tjäna pengar på en festlig kväll på krogen
och leka lustgård med en kvinna som är mogen
och så min havre i en fåra efter plogen

Nu har jag gjort en melodi som vi kan sjunga
den passar lika bra för snälla som för dumma
du är så söt när man ser spetsen på din tunga
ja, jag vill locka dej att älska och att sjunga

Det positivt beskrivande ord som Eldeman efterlyste finns förstås i den här raden: ”du är så söt när man ser spetsen på din tunga”.

Mycket fin var också Jan Johanssons version av den gamla visan ”Jag gick mig ut en afton”. Den för tankarna till den årstid Anders Eldeman (och förvisso även jag) längtar efter.

Eldeman gjorde i dag liksom förra gången sitt bästa för att besvärja vädrets makten.

Han konstaterade i och för sig att ”än så är det långt till vår”, när han spelade Alice Tegnérs ”Sov du lilla videung”.

Men hans håg stod helt uppenbart till ”Den blomstertid nu kommer”. Den skrevs, efter en äldre, folklig förlaga, av Israel Kolmodin och kom in i 1695 års psalmbok. Senare har den bearbetats ytterligare av Johan Olof Wallin 1819 och Britt G Hallqvist 1979. ”Den blomstertid som kommer” är en utomordentligt vacker psalm, som uppskattas också av en hundhedning som skrivaren.

För övrigt tog det i dag mycket längre tid än det borde ha gjort. Medan jag skrev, hade jag tappat internetkontakten och fick följaktligen skriva om större delen av texten. Hoppas jag inte har tappat bort något nu under det andra varvet.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 11 2009

Dagens melodikryss var väl inte våldsamt svårt, tyckte jag åtminstone.

Så fort jag hörde den allra första ljudillustrationen, ”Albertina”, kom orden ur minnet: ”Det byggdes ett skepp uti Norden, Albertina så var det skeppets namn”… När vi sjöng den under skoltiden, klämde vi sen alltid i, när det blev dags för ”Pumpa läns!”.

Thore Skogman – TS – var upphovsman till nästa sång, som också den var stor schlager på sin tid, ”Tio tusen röda rosor”, där titeln skulle ge oss singularen ros.

Mer rosor blev det sen i ytterligare en gammal schlager, ”Strö lite rosor på den väg vi vandra”.

Man kunde nästan tro att Eldeman försökte frambesvärja sommaren. Och mycket riktigt kom sen ”Idas sommarvisa” av Astrid Lindgren och Georg Riedel. Här efterfrågades vem vi förknippar visan med. Ida förstås!

Ytterligare en liten flicka figurerade i dagens kryss, hon som skrev till sin far, Evert Taube: ”Pappa, kom hem, för vi längtar efter dig”. Taubes visa heter ”Brevet från Lillan”.

Evert Taubes viskonst fick vi sen ytterligare ett smakprov på i ”Som stjärnor små”. De som sjöng var Everts son Sven-Bertil Taube plus Lisa Nilsson. Du hittar min recension av Sven-Bertils CD ”Alderville Road” under Kulturspegeln, Musik.

Allra sist i dagens kryss spelades en amerikansk sångerska som jag gillar, Norah Jones. Vi hörde henne i ”Don’t Know Why”.

Melina Merkouri var både kulturskapare och kulturpolitiker, det senare i det socialdemokratiska partiet PASOK i Grekland; hon var faktiskt kulturminister. Här i Sverige är hon kanske mest känd för sin medverkan i filmen ”Aldrig på en söndag”, en förvisso sevärd klassiker.

Därifrån kan steget synas vara långt till Johann Sebastian Bach och hans värld av fugor och andra verk. Men så ska det ju vara i Melodikrysset.

Och apropå orgelverk: ett lika stort steg är det sen till Nils Dackes partyorgel. I dag hörde vi honom spela ABBAs ”Waterloo”.

Därmed är vi inne på dagens avslutande ämne, Melodifestivalen. (ABBAs låt förekom i 1973 1974 års upplaga.)

Tidigare i krysset hörde vi Petra Nielsen i ”Tango, tango”. Året var 2004.

Från Melodifestivalen 2002 var ”Kom och ta mig långt härifrån” med Brandsta City Släckers, vars gruppnamn skulle leda oss till svarsordet brand.

I årets upplaga tävlar Agnes (Carlsson), känd från Idol som jag aldrig någonsin har tittat på. Men för säkerhets skull spelade man inte hennes bidrag i årets tävling utan i stället ”On And On”.

Vi får se om jag hinner se någon del av årets final i TV i kväll – vi ska se ”Lång dags färd mot natt” på Uppsala stadsteater, jag ska laga middag och vi har besök av Annas dotter Amanda, som tillsammans med Birgitta håller på att sy sin examensklänning; Amanda lämnar grundskolan i vår.

Jag brukar hur som helst själv inte delta i omröstningen, men skulle jag göra det, skulle Agnes inte få min röst. Jag vacklar mellan Malena Ernman och Caroline af Ugglas. Sarah Dawn Finer har också en bra röst, men hennes låt håller inte måttet.

* * *

på jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 10 2009

Jag kan ganska mycket om musik, men som jag tidigare har bekänt, är dansbandsmusik en akilleshäl. I dag blev jag alltså helt ställd när jag hörde näst sista ljudillustrationen, en låt med Sten & Stanley. Jag hade två bokstäver av tre, GA, och måste alltså leta upp en låt som hade de här bokstäverna i andra ordet i titeln. Jag googlade på Sten & Stanley och hittade alla deras många skivor – plockade alltså upp innehållet i dem en efter en. Till slut hittade jag en titel som stämmer på förutsättningarna, ”Du gav bara löften”. Så jag satsar på att det var den. Men det är alltså bara en gissning, om än underbyggd med indicier.

På sjuttiotalets dansgolv förekom det annars en låt med ett helt annat tryck: ”It’s a Hard Day” ”It’s a Heartache” med Bonnie Tyler.

Mycket melodifestival- och Eurovision Song Contest-musik blev det i dag.

Framåt fredag-gänget gjorde en parodi på ”Ge mig en kaka till kaffet” från Melodifestivalen 2006, där kaka hade blivit maka. Men visst minns jag originalet med Östen med resten.

Vi hörde vidare Jill Johnson i ”Crazy In Love” från Melodifestivalen 2003. Jill såg jag så sent som i går kväll i TV, i det vinnande laget i ”Så ska det låta”.

Nick Borgen kom på andra plats i Melodifestivalen 1993 med ”We Are All the Winners”.

Vi hörde även Sanna Nielsens bidrag i 2001 års melodifestival, om än i engelsk version, ”Still Too Young”. I original hette den ”Igår, idag”.

Och så spelade Anders Eldeman en låt med Johnny Logan, som har vunnit Eurovision Song Contest två gånger fast för två olika länder. I dag hörde vi vinnaren år 1987, ”Hold Me Now”, som tillförsäkrade Belgien segern.

I raden av schlagerlåtar bör vi också nämna Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, där det förekommer sandaler av plast.

Två av dagens frågor hade anknytning till Olof Palme. Jag har haft honom på nära håll och också samarbetat med honom, till exempel om 1975 års socialdemokratiska partiprogram. Nyligen recenserade jag uppskattande första delen av Kjell Östbergs palmebiografi, och så sent som i går – se nedan – träffade jag Östberg och Olof Palmes son Joakim.

Olof Palme var kommunikationsminister och således ansvarig minister för den lyckade högertrafikomläggningen 1967. Här hörde vi en dansk version av Peter Himmelstrands kampanjsång för högertrafiken, ”Håll dig till höger, Svensson”. (Jag kan ju passa på att säga, att folkomröstningen om högertrafiken var det enda tillfälle i mitt liv, då jag har röstat höger.)

Olof Palme medverkade också i Vilgot Sjömans mycket omdebatterade film från 1967, ”Jag är nyfiken – gul” – det gick så långt som till att Palme i riksdagen fick frågor om sin medverkan – mer om detta i Östbergs bok. Betydligt mer centrala roller i filmen hade annars Lena Nyman och Börje Ahlstedt. Som ljudillustration hörde vi i dag ”Lenas vaggsång” med musik av Bengt Ernryd.

Vi hörde vidare två svenska låtar med klassikersmak.

Dels ”Axel Öman” (även kallad ”Skepp som mötas”) ur ”På kryss med Albertina”, en film från 1938.

Dels Gabriel Jönssons fina ”Flicka från Backafall” med musik av Gunnar Turesson, där man i texten hittar en dam vid namn Ellen.

Sen är det bara en signaturmelodi kvar att redovisa, en genre som jag ofta har svårt med. Men den här hör vi ju i Russ Conways version varje lördag, vi som löser Melodikrysset: ”Ju mer vi är tillsammans”. I orginal heter den detsamma, ”The More We Are Together”.

Och apropå det: tack för trevligt sällskap, alla ni där ute.

* * *

På jakt efter svaret på någon fråga i det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 8 2009

I stort sett tyckte jag att dagens melodikryss var lätt, men där fanns två frågor som låg utanför de områden jag någorlunda behärskar. Men dem knäckte jag med hjälp av Google.

Dels hör jag till den tydligen fåtaliga skara som aldrig har hört ”Over the Rainbow” med Connie Talbot. ”Over the Rainbow” har jag givetvis hört, men aldrig sexåriga Connie Talbot.

Dels har jag aldrig någonsin sett Idol i TV och är därför rätt usel på de artister in spe som har framträtt där. Hur som helst: Daniel Lindström, som vi här hörde i ”Saturday Night”, har tydligen vunnit en omgång i Idol.

Något som jag inte borde ha kunnat, detta eftersom jag sällan ser TV-serier och ännu mer sällan minns deras signaturmelodier, är den TV-signatur som spelades. Men något – kanske ledtråden något ur djurriket i bestämd form pluralis – fick mig att minnas ”Törnfåglarna” (”The Thorn Birds”), där musiken – jag har kollat – skrevs av Henry Mancini. Här skulle vi skriva in andra halvan av namnet, det vill säga fåglarna.

Då var dagens andra djurfråga lättare. Vi hörde The Spotnicks spela ”Gamle Svarten”, som här skulle ge pluralen hästar.

Dagens kryss började lätt, med en instrumentalversion av ABBAs ”Ring, ring”, som faktiskt bara blev trea i 1973 års upplaga av Melodifestivalen.

Lätt var det också att känna igen Jim Reeves’ hit från 1964, ”I Love You Because”.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas även Ulf Peder Olrogs ”Bullfest, bullfest hela dan”. Här efterfrågades en huvudingrediens vid bullbak, det vill säga mjöl.

Många har säkert hört ”Ovan där” i Christer Sjögrens version. Själv föredrar jag, så irreligiös jag är, ändå Arthur Erikssons äldre version.

”Kom tillbaks” hör väl knappast till Ernst Rolfs mer kända låtar. Men jag gissar att de som ändå känner till det här numret oftast har hört det sjungas av Sune Mangs.

Tro nu, efter att ha läst vad jag hittills har skrivit, inte att jag totalt saknar kunskap om ny musik Anna Ternheim identifierade jag genast, när jag hörde ”What Have I Done”. Hon kan sjunga, nämligen.

Det senare gäller också en annan ung sångerska, Sofia Karlsson. Hon är en av mina favoriter, och jag har skrivit mycket uppskattande om hennes Dan Andersson-CD, där man bland annat kan höra ”Jag väntar”, tonsatt av Gunnar Turesson – gå upp under Kulturspegeln, Musik, och läs mera! Jag träffade förresten hennes pappa, Leif Karlsson, en gammal arbetskamrat till mig från Socialdemokratiska partistyrelsen, nyligen. Han berättade att Sofia ska framträda på Katalin här i Uppsala. Om framträdandet ligger sent, kan jag och Birgitta möjligen klara att gå dit, vilket vi gärna vill – vi har en annan inbokning tidigare på kvällen.

Så återstår det att redovisa svaren på dagens två klassiker, dock från två helt olika genrer och epoker.

Vi hörde ”My Favourite Things” ur Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins musikal från 1959 ”Sound of Music”.

Och så hörde vi ett verk från 1889, Pjotr Tjaikovskijs balett ”Törnrosa”. Den gamla saga den bygger på har ju mycket riktigt, som Anders Eldeman påminde om, också gjorts som tecknad film av Walt Disney, 1959.

I kväll blir det melodifestivaluttagning. Få se om jag kan hålla mig vaken programmet igenom i dag.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.