Melodikrysset nr 23 2009

När Melodikrysset, som i dag, är svårt, brukar antalet besökare på min blogg fördubblas, ibland flerdubblas. För egen del tror jag ändå att jag har löst det rätt, även om det satt hårt åt.

Som tidigare hade jag problem med en låt som bör ha skrivits av Lars Berghagen, den som Roland Cedermark spelade; jag hade rs i förnamnet, så det måste ha varit han. Men fråga mig inte vad låten hette.

The Pretenders, som vi här hörde i ”I Stand By You” från 1978, är heller inte någon grupp jag brukar höra på.

Björn Skifs är jag mer hemma på, men jag fick ändå googla för att komma fram till att den låt av honom vi hörde bör vara ”Vi bygger oss en båt”.

Marit Bergman har jag också lyssnat på en del – dock kunde jag inte bums identifiera ”No Party”.

Melodifestivallåten från 2002 kände jag vagt igen, men jag fick googla för att minnas att det vi hörde var ”Världen utanför” med Barbados.

Däremot kom jag, inte bara för att Melodifestivalen 2009 ligger närmare i tiden, ihåg ”Baby Goodbye” med EMD.

Jag kan tänka mig att många krysslösare hade mycket större problem med annat i dagens kryss, sådant som jag tyckte var lätt.

”My Garden of Memories and Dreams” med en mycket ung Povel Ramel som sjöng på engelska, var förstås svår för dem som i motsats till mig inte är gamla Povel-fans. Dock har Eldeman spelat den här låten tidigare i Melodikrysset.

Jag, snart 72, är tillräckligt gammal för att ha lyssnat på radio på den tiden då man där ofta spelade Mills Brothers. Här hörde vi dem i ”Cab Driver”, på svenska känd som ”Kör långsamt”.

Emil Norlander, han som satte upp revyn ”Den förgyllda lergöken”, ligger långt före också min tid. Men hans ”Amanda Lundblom” har jag ändå hört i många versioner, och Lill Lindfors’ insjungning av den är verkligen bra.

”Åh, Gamla stan”, här med Putte Wickman och Ivan Renliden, är också en gammal bekant men inte så gammal. Skrevs den inte av Gideon Wahlberg, och ingick den inte i en film? Jag orkar inte googla.

Av betydligt yngre datum är Monica Zetterlunds fina insjungning av ”Sakta vi gå genom stan”, vars svenska text skrevs av Beppe Wolgers. I original heter den ”Walking My Baby Back Home”.

Monica valturnerade ju med både Tage Erlander och Olof Palme. En partivän till dem, fast norrman, var Alf Prøysen, bland mycket annat medarbetare i Arbeiderbladet i Oslo. Alldeles oavsett detta har jag alltid gillat Prøysen, och på den tiden då jag var de svenska Socialdemokraternas nordiske och baltiske sekreterare och besökte Oslo för partikongresser och valvakor, vittjade jag alltid skivaffärerna på Prøysen-skivor. På Arbeiderpartiets kongresser sjöng man alltid Prøysen, bland annat hans ”Du ska få en dag i mårå”, som vi här hörde på spanska. På svenska heter den ”Du ska få en dag i morgon”.

Prøysen skrev ju mycket för barn också, både sånger och barnböcker, så det får bilda övergång till det sista, oredovisade frågesvaret, en ringleksvisa med titeln ”Räven raskar över isen”, som här skulle ge kryssvaren räv respektive is.

Sist: har ni inte röstat än i EU-valet, så raska er i väg och gör det!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Mannen som skapade Manhã de Carnaval och Samba de Orfeu

Bland de många grammofonbolag som Smithsonian Folkways har tagit över finns också Cook, som startades och drevs av Emory Cook. Skivorna på skivmärket Cook, bland dem en från 1959 med den brasilianske gitarristen Luiz Bonfá, har allt sedan övertagandet alla funnits tillgängliga genom Smithsonian Folkways.

Det här är en minnesvärd skiva, ännu mer intressant och hörvärd sedan Smithsonian Folkways 2005 återutgav den på CD som ”Luiz Bonfá Solo in Rio 1959” (SFW CD 40483): Den innehåller nämligen, förutom de 17 spår som fanns med på LPn, ytterligare 14 spår, både andratagningar och icke utgivna original, gjorda vid Emory Cooks besök hos Bonfá i Rio.

Bland det outgivna finns ”Samba de Orfeu”; hans berömda ”Manhã de Carnaval” finns med både i den version, en bossa nova i A-moll, som Cook tog med på LPn och en alternativ version.

Båda de här låtarna fanns med i Marcel Camus’ fantastiska film från 1959 ”Orfeu Negro”, där den klassiska orfeussagan omdiktades i en ny miljö, Rio de Janeiro med sina fattigfavelas och sin karneval. Den här filmen slog knock på publiken världen över, inte minst med hjälp av den musik som fanns i den. Bonfás musik var ursprungligen fotad i samba-canção, men den utvecklades under inflytande av João Gilberto åt bossa nova-hållet. Han kom, liksom Antônio Carlos Jobim, att samarbeta med nordamerikanska jazzmusiker som Stan Getz.

Egentligen var Luiz Bonfá från mycket unga år skolad som klassisk gitarrist, och vet man det, blir man inte förvånad att han kallar en av sina kompositioner här ”Chopin” – melodin är vals, dock knappast dansant sådan.

Över huvud taget behärskar han många musikstilar. Sålunda är ”Blue Madrid” i grunden jazz men har ändå en omisskänd ton av spansk musik. (Dessutom förekommer det en slinga ur ”Manhã de Carnaval” i den.) Och i nästa låt, ”Marcha Escocesa” (”Skotsk marsch”), får han gitarren att låta både som trummor och som säckpipor.

Den här mannen är nämligen själva innebörden av ordet virtuos. Sin gitarr hanterar han på ett sätt som man inte trodde var möjligt. När jag hör de första två styckena på den här CDn, Bonfás egen ”Pernambuco” (Pernambuco ligger i noröstra Brasilien) och Cole Porters ”Night and Day”, får han det snudd på att låta som om han vid sidan om melodistämman på gitarr också samtidigt spelade bas.

Ibland nynnar han till musiken, som i ”Sambolero”, som han för övrigt också har gjort tillsammans med Stan Getz, Jobim och Maria Toledo. Ibland sjunger han, väl, som i ”Perdido de Amor” (”Förlorad i kärlek”). Ibland interfolierar han, som i ”A Brazilian in New York”, sin suggestiva musikaliska beskrivning av den stora och främmande staden med talade kommentarer.

Men framför allt är det här musik, underbar gitarrmusik.

Den här CDn tog det ganska lång tid för mig att få hem via skivhandeln – den fanns inte i Sverige. Fler borde beställa den och skivhandeln distribuera den – jag tror nämligen inte att de svenska skivköparna bara består av musikaliska idioter.

Melodikrysset nr 22 2009

Dagens Melodikrysset sändes från Frövi, och som det brukar vara med direktsända kryss: det var lätt.

Eldeman öppnade med Bamse och ”Dunderhonung, hej, hej”, men det undgick väl knappast någon att förlagan var ”Sommartider” av och med Per Gessle.

Också andra inslag i dag handlade om sommaren.

”Vi gå över daggstänkta berg, fallera” sjöng vi i småskolan, i mitt fall Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Vi stod stilla bredvid bänkarna, trots att det här är en vandringsvisa. Texten skrevs av Olof Thunman, som hade anknytning till mitt Uppsala – fast det visste jag förstås inte då. Musiken skrevs av Edwin Ericson.

På tröskeln till sommaren stod jag senare på trappan till Högre allmänna läroverket i Sundsvall (numera Hedbergska skolan) och sjöng ”Studentsången”, där vi studenter utlovades en ljusnande framtid, vilket ju var sant på den tiden. Eldeman försökte visserligen villa bort oss med en ljus elefant ur Povel Ramels parodi på ”Studentsången”, men visst kommer man i håg originalet, även om man hör följande:

”Sjung om fru Svenssons lyckliga karl,
låt honom plöja i ungdomens fåror.
Fem gamla hjärtan i sprit jag har
å’ en ljus elefant i ett snår.
Inga stoppar den,
i vårat linneskåp.
Loppor tär vår vän,
som idisslar en sko
när vi snyta en rund liten hund
där den där lilla bagaren bor,
där den där lilla bagaren bor.
Hursa?”

Somrig är också Sven Paddocks och Eric Frykmans ”I en röd liten stuga” från 1936, en fortfarande mycket spelad låt under the Radio Days på 1950-talet, mina ungdomsår.

Eftersom den har förekommit som filmmusik, kan vi därmed övergå till avdelningen film och TV.

Jag ska genast bekänna att jag hör till den lilla minoritet som aldrig har följt Bengt Bratts ”Hem till byn”. Däremot kände jag omedelbart igen signaturmelodin till den här TV-serien, ”Berg-Kirstis polska”, därför att jag har lyssnat mycket på Jan Johansson.

Jag har heller aldrig följt ”Gudfadern” i TV, men jag tror att det är där den melodi av Nino Rota vi hörde förekom. Rota var hur som helst kompositör. Jag hade skrivit in hans förnamn redan när Eldeman uppmanade en person i publiken att ”rota lite”.

Ytterligare en lucka i listan över kända filmer är för min del ”Pretty Woman” från 1990. Däremot har jag förstås hört Roy Orbison sjunga ”Oh, Pretty Woman”. Den ingår i filmen, men Orbison sjöng faktiskt in den redan 1964. Jag minns den till och med på finska – ”Kaunis nainen” tror jag att den hette. Vår dagmamma Leila brukade spela den ibland, när jag hämtade ungarna, Kerstin och Matti, hos henne.

Däremot har jag sett ”Bron över floden Kwai” (”The Bridge On the River Kwai”, 1957). Mycket spelad i radio var också Kenneth Alfords ”Colonel Bogey March”, som ingick i filmen.

En urlätt fråga avslutade dagens kryss. Frågan var varifrån artisten kom. Det kunde man ha listat ut utan att känna igen artisten och låten: USA. Men hon som sjöng var Dolly Parton, som finns också i min skivsamling. Och den låt hon sjöng hette ”AppleJack”, ett namn som återkom i frasen ”Play a song for me, AppleJack, AppleJack”.

Dylan-fan är jag också, har alla hans officiellt utgivna skivor plus dessutom en hel del bootlegs; jag köpte ett stort, färskt bootlegalbum plus piratupptagningar av konserter på film så sent som här om dan. Här skulle ”Mr. Tambourine Man”, en höjdare, ge ett instrument i pluralis, nämligen tamburiner.

Darin (Zanyar) har jag också lyssnat lite på, dock utan att riktigt fastna för honom. I dag hörde vi ”Runaway”, som jag identifierade med hjälp av frasen ”I wanna love ya”.

Däremot är jag en helhjärtad beundrare av Olle Adolphsons viskonst, har också allt av honom på skiva. Till hans finaste kompositioner hör ”Det gåtfulla folket”. Den likaledes fina texten skrevs av Beppe Wolgers.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 21 2009

En trevlig lördagsmorgon med Melodikrysset – utanför fönstret kommer det regn, så välbehövligt för den törstande trädgården.

Krysset hade jag inga större besvär med, bortsett från att jag inte riktigt förstod Anders Eldemans frågor kring för mig annars välkända ”Brev från kolonien” – svaren skulle hur som helst bli brevet (i bestämd form) och kolonin (märk stavningsskillnaden). Melodin till den här roliga texten snodde Cornelis Vreeswijk från ”Timmarnas dans”, som ingår i Amilcare Poncellis opera från 1876 ”La Giaconda”.

Ytterligare en opera förekom i dagens kryss, ”Barberaren i Sevilla” från 1816, med musik av Gioacchino Rossini och libretto av Cesare Sterbini. Den har jag förstås, med stor uppskattning, sett på Operan i Stockholm.

För ovanlighetens skull hade Eldeman i dag tagit med ytterligare ett klassiskt stycke – ja, inte hela Ludwig Van Beethovens ”Symfoni nr 5 i C-moll” (1804-1807) utan några av de mest ödesmättade delarna av denna symfoni, som populärt kallas just ”Ödessymfonin”. Det som har gett populärtiteln dess namn är alltså ödet.

Även inom populärmusiken finns det mycket som förtjänar beteckningen klassiker. Många av dessa klassiker är skrivna av Evert Taube. I dag fick vi ett exempel, ”Som stjärnor små”.

Allt som Ainbusk Singers har gjort kommer väl inte att leva vidare lika länge som Taubes visor, men jag vågar slå vad om att deras ”Jag mötte Lassie” kommer att spelas långt efter min död.

Också Elvis kommer, så död han är, att leva kvar långt in i framtiden. Inte så att allt han gjorde blev guld, långt ifrån, men det finns rätt många låtar som vi fortfarande förknippar med honom. En av dem är ”Kiss Me Quick”, som här skulle ge oss ordet kyss.

I grammofonarkiven hittar man grupper och artister, vars namn lever vidare tack vare en enda riktigt stor hit. Ett exempel är ”Ingen vill veta var du köpt din tröja”, en hit 2004 med Raymond och Maria.

Ett par melodifestivalare hade Eldeman förstås med också i dag. Vi hörde Sanna Nielsen med ”Empty Room” från 2008 och så Nina och Kim, då i Friends, med ”Lyssna till ditt hjärta” från 2001. Båda låtarna har schlagerkvaliteter – jag kommer i håg dem.

Ibland kan mina läsare av mina kommentarer förledas tro att jag mest värderar äldre musik. Så enkelt är det inte. Ofta spelar ju Eldeman nämligen just äldre schlager som har motstått tidens tand. I dag hörde vi dock en låt, ”Eko vill du svara mig”, som nog mer speglar Eldemans samlarmani än att den skulle kunna tilltala dagens radiolyssnare. Den sjöngs av Tutta Rolf och förekom i filmen ”Vi som går köksvägen” (1932).

Bo Kaspers Orkester hör till dem som i dag gör hörvärd musik. Här hörde vi dem i ”Innan allt försvann”.

Jag är mer förtjust i dem än i E-type (Martin Erikson), som vi hörde i ”Paradise”.

Ett band som Eldeman spelar då och då är brittiska ELO, Electric Light Orchestra; i dag fick vi höra ”Livin’ Thing”. De är väl OK, men inte så bra att det motiverar den täta frekvensen.

Nej. för egen del gladdes jag mer åt få höra gamla kära ”Du ska få min gamla … när jag dör”, den där låten där man testamenterar en massa saker som inte direkt är nya.

Själv hörde jag nyligen en Poetry Slam-föreställning med Kung Henry i Kerstin Ekman-salen i Uppsala stadsbibliotek. Han gjorde dånande succé, när han framförde sin variant av den här sången; vi i publiken skrattade så att vi nästa grät, när han till exempel sjöng den här versen:

“Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
Du ska få min statsminister när jag dör, när jag dör
För nog är djävulen med svansen också med i Alliansen
Du ska få min statsminister när jag dör.”

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 20 2009

Jag har barnbarnen, Viggo, snart sju, och Klara, fyra, hos mig här i Öregrund, men trots att jag då och då har blivit avbruten av dem under mitt melodikrysslösande, har det gått ganska bra att lösa också Melodikrysset.

Med ett undantag. Lasse Berghagen är en artist vars repertoar jag kan dåligt. Första ordet, på två bokstäver, i en av hans låtar börjar på D, och eftersom ordet har två bokstäver, är svaret gissningsvis då eller du, men så börjar flera av hans låtar, och jag kan dem inte. /”Då är du aldrig ensam,” föreslår en läsare som svar./

Inte heller Amy Diamond hör till de artister jag brukar lyssna på, men Melodifestivalen 2008, där hon sjöng ”Thenk You” (som väl egentligen heter ”Thank You”), ligger ju relativt nära.

Också Melodifestivalen 2007 ligger hyggligt nära i tiden. Där hörde vi Andreas Johnsson sjunga ”A Little Bit of Love”.

Men det fanns flera bättre svenska artister i dagens kryss.

En av dem var Håkan Hellström med ”Kär i en ängel”.

En annan var Idde Schultz med ”Fiskarna i havet”.

Ytterligare en är Carl Anton, som vi dock inte hörde personligen – vi skulle i stället identifiera hans ”Överbyvals”.

Betydligt äldre är ”Nu ska vi opp, opp, opp” med musik av Jules Sylvain och text av Gösta Stevens. Den minns vi med bland andra Ulla Billqvist och Lasse Dahlquist, senare även med Agnetha Fältskog.

En för många kär gammal bekant är August Södermans ”Ett bondbröllop”. Där den spelas brukar man ju svara ja.

I raden av dagens många svenska verk fanns också en talskiva. Vi hörde Lindeman berätta om sitt liv på Kiviks marknad, och Lindeman var förstås som vanligt Hans Alfredson.

Av dagens utländska sångnummer klarade jag lätt ”Have You Really Loved a Woman” med Bryan Adams, som kommer från Kanada.

Ännu lättare att identifiera var förstås ”My Way”, som vi brukar höra med Frank Sinatra. Fast egentligen är låten fransk och heter ”Comme d’habitude”.

Noel Gallagher i Oasis är jag inte lika bekant med, men det var han som sjöng ”Stand By Me”.

Dagens filmfråga var lätt. Vi hörde bland annat ”Med lite socker i botten (så går medicinen ner” ur ”Mary Poppins”. Den gjorde Walt Disney film av 1964, men ursprungligen är ”Mary Poppins” en bok av P L Travers.

TV-signaturen tyckte jag däremot, som vanligt, var svår. Till slut kom jag fram till att den var hämtad från en serie om amerikanska inbördeskriget, som på svenska heter ”Nord och Syd”. Den har jag aldrig sett.

Nu ska jag ägna mig åt barnbarnen, om ni ursäktar. Samt laga lunch åt dem och deras föräldrar, som kommer hit för att hämta dem.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nr 19 2009

Anders Eldeman hade rätt i att dagens melodikryss var svårt – men jag tror att jag har lyckats lösa det, även om det i några fall gick på skruvar.

Det svåraste för mig i dag var den dubbla musikalfrågan. Musikalen ”Nine” kände jag inte till, och för att hitta musikaltiteln fick jag lov att googla på ”Unusual Way”. Krånglet med detta gjorde att jag inte riktigt kunde koncentrera mig på den andra delfrågan, en musikalmelodi – den kände jag igen men klarade inte att lokalisera. Men med tanke på att det även här skulle vara ett räkneord, måste det sökta ordet helt enkelt bli one.

Björns och Bennys ”Mamma Mia” har jag för egen del sett på Broadway och inte här i Sverige, men Google ledde mig till att den efterlysta sångerskan i titellåten måste vara Gunilla Backman.

Dagens operett var då lättare att ringa in: Vi hörde Carl Zellers ”Fågelhandlaren” från 1891. I den ingår ”Farfarssången”.

Årets melodifestival vanns ju av en sångerska med skolad röst. Riktigt lika bra gick det, trots likheten i det avseendet, inte för Loa Falkman i Melodifestivalen 1990, där han sjöng ”Symfonin”.

Lite bättre lyckades faktiskt Jessica Andersson i 2006 års upplaga. Hennes bidrag hette ”Kalla nätter”.

Fast i raden av svenska schlager kan den ändå inte hävda sig.

Nog var Siw Malmkvists ”Mamma är lik sin mamma”, för dagen med Siw i en tysk version, en slagkraftigare låt.

Och den är verkligen inte i samma klass som Björns och Bennys ”Du är min man”.

Ibland gör Eldeman sitt bästa för att villa bort oss: genom att spela en känd låt i en ovanlig version försöker han bringa vårt musikminne ur balans. Men nog var det Sven-Ingvars gamla hit ”Jag ringer på fredag” som här skulle ge oss det eftersökta verbet ringa.

Riktigt lätt var veckans Taube, ”Oxdragarsång”, den vars refräng börjar ”Dra, dra min gamla oxe”.

Lennart Hellsings ”Det var så roligt, jag måste skratta” sjöng vi när jag gick i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun, numera inkorporerad i Sundsvall. Den ibland sjungande skådespelare som här framförde den var Rolf Bengtsson Lassgård.

Anders Eldemans formulering om en otrolig gumma fick mig först att tro, att det var en bokbaserad barn-TV-serie han efterlyste. Detta blockerade mig för en lång stund; eftersom jag sällan känner igen TV-signaturer, hade jag ingen hjälp av musiken heller. Men så gick det, som det brukar göra när man läser deckare, upp en talgdank: Det efterlysta svaret var Agatha Christies ”Miss Marple”! Märk alltså att jag, trots att jag har sett otaliga avsnitt i TV, aldrig har lyckats lägga märke till signaturmelodin.

Svaren på de två återstående svaren finns båda i min skivsamling.

Jag är fan av Bette Midler och har förstås skivan där hon sjunger ”Beast of Burden”. Originalet gjordes av Rolling Stones 1978.

Den som väl först, 1946, spelade in ”Sixteen Tons” var Merle Travis. Men det finns flera bra versioner, till exempel med Pete Seegers fantastiska grupp The Weavers – mer om honom och om gruppen finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Musik. Här efterlystes dock viktangivelsen, ton, på svenska.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kulturell odling & trädgården uppochnervänd

Som ledamot i kulturnämnden i Uppsala får jag inbjudan till de kulturfrukostar kulturförvaltningen anordnar. Vitsen med kulturfrukostarna är att för deltagarna presentera kommande kulturevenemang och en del permanenta inslag i stans kulturliv i vid mening. Kulturfrukostarna äger rum 08.00-09.00, och eftersom det är fråga om just frukostarrangemang, serveras en halv fralla plus kaffe eller te för 35 kronor, vilket vi deltagare själva betalar. Eftersom jag för att hinna vara med var tvungen att ta 05.55-bussen från Öregrund till Uppsala och således var tvungen att stiga upp 04.30, var det välkommet med en extra kopp kaffe. Till det fick vi jazz, exekverad av Trio Sandberg från Musikskolan.

Dagens kulturfrukost arrangerades på Grand på Trädgårdsgatan, förr biograf, nu aktivitetshus för ungdomar. Programmet hade som huvudtema kultur producerad av människor, framför allt ungdomar, med olika typer av handikapp.

Teater Blanca presenterades av sin konstnärlige ledare, Magnus Dahlerus, och vi fick med ett sång- och musiknummer prov på föreställningen ”Herr A:s penningar”: Filip Backström sjöng och spelade luftgitarr, assisterad av Chatarina Oldermark på klaviatur och Magnus Dahlerus, munspel. Bra, i rent professionell mening.

Därefter presenterade Annika Isaksson Labanskolan, en frisärskola med inriktning på drama, teater, musik och bild, och ett par elever gav smakprov på en moderniserad variant av ”Ronja Rövardotter”: ett sång- och dansnummer till arabisk musik.

Med ungdomar med funktionsnedsättning arbetar också Fyrisgården, vars verksamhet presenterades av Ulla Bergqvist, föreståndare, plus Ulrika Backlund, som visade en bit av en musikfilm, som lär komma i TV.

Besläktad med dessa inslag var också Karin Hedvalls presentation av kultur i vården, en verksamhet som vi i kulturnämnden på olika sätt stöder.

Där utöver fick vi veta lite om innehållet i årets version av Kulturnatten – kom gärna till Uppsala kvällen och natten den 12 september – och om sommarprogrammet i Parksnäckan. Också Hågaspelet, som tar sin avstamp i nordisk mytologi, presenterades, liksom en ny barnbok som utmanar de sexuella stereotyperna.

Sen blev det buss 811 tillbaka till Öregrund; jag var där lagom till lunch.

Min morgonutflykt till Uppsala råkade sammanfalla med att de beställda markarbetena på vår tomt påbörjades.

Det handlar om två tunga insatser. Det mindre av dem innebär att jag behöver hjälp med att restaurera ett stenparti, som jag anlade alldeles i början av vår närvaro här i Öregrund. Med ett beställt lass jord fick jag sedan in en hart när outrotlig klocka där, och min fysiska inaktivitet dels på grund av hjärtproblem, dels på grund av långvarig ischias har sen lett till att stenpartiet har vuxit igen.

Eva-Lotta Hasselqvist från Eds trädgård, som bland annat har räddat rosorna, hade redan gett sig av, när jag kom tillbaka, men Bosse Andersson, som med hjälp av några andra mannar hade skalat jorden av stenpartiet, var kvar och höll nu på med grävarbeten bort mot det relativt nya grannhuset: Han har tidigare spolat ur det jättelånga dräneringsrör jag en gång i världen grävde ner och bäddade in i singel, och nu höll han och de andra på med att gräva en ny vattengrav, som ska fyllas med sten, i ändan på röret.

Sen ska lågt liggande delar av gräsmattan, där det under senare år har bildats jättelika vattenpölar, också få ett nytt lager jord, som höjer nivån. Gräsmattan var redan tidigare fördärvad på vägen till trädgårdsboden, som vi har fått låta nyuppföra efter mordbranden i höstas, och nu har grävmaskinen gjort nya sår i gräsmattan.

Skifferplattegången från grinden upp till huset har Bosse dock täckt över med skivor; han har själv tidigare anlagt den, och vi har nu bett honom byta en del trasiga plattor plus dessutom förlänga gången en smula.

Just nu ser delar av tomten ut som en byggarbetsplats.

Men det blir nog fint, när alla arbetena så småningom är klara.

Melodikrysset nr 18 2009

Vi befinner oss mitt i en långhelg under en ljuvlig del av året. Scillan lyser blå i trädgården och solen skiner. Men jag har förstås ändå gjort allt det som hör den här helgen till: sett på majbrasan nere vid Societetshuset här i Öregrund, åkt in till Uppsala och demonstrerat och lyssnat på Rikard Wolff, som mötestalade, och, som alla andra lördagar, löst melodikrysset.

Veckans kryss började lätt, med Alf Prøysens ”Lilla vackra Anna”. Vi har den på EP med Prøysen; i vår familj förknippas den med äldsta barnet, som förstås heter Anna.

En annan låt som spelades i dag, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, har jag också ett mycket personligt minne av. När min kusin Kreete begravdes, sjöngs den, eftersom den var hennes älsklingssång, i kyrkan av en sonson. Kreetes aska spreds sedan i havet utanför vår gemensamma hemby, Juminda, i Estland.

Miriam Makeba har min hustru och jag lyssnat på allt sedan 1960-talet, både live och på skiva – vi har en ansenlig Makeba-kollektion. ”Pata Pata”, som vi hörde i dag, har använts flitigt som dansmusik vid parties, också med afrikanska vänner, hemma hos oss. Vi hade lyckan att höra Makeba vid en av hennes sista konserter, på Musikens hus, vårt lokala konserthus, i Uppsala.

Amanda Jenssen är en artist som jag knappast alls har lyssnat på. Dock ska jag erkänna att ”Amarula Tree” från CDn ”Killing My Darlings” inte lät så tokigt.

Tomas DiLeva finns inte i min skivsamling, men han är förvisso en uppenbarelse man lägger märke till. Och den här aktuella låttiteln, ”Everyone Is Jesus”, är ju så typisk för honom!

Brolle, tidigare med tillägget Jr, har jag heller inte på skiva, men i hans fall har jag redan tidigare upptäckt, att han har kvaliteter. I dag hörde vi honom i ”Solo i Stockholm”.

Kent har jag däremot en del plattor med. I dag hörde vi dem i ”Vy från ett luftslott”.

En ny personlig favorit i den svenska populärmusikbranschen är definitivt Miss Li (Linda Carlsson). Och hennes duett med Lars Winnerbäck, ”Om du lämnar mig nu”, är mycket hörvärd.

På den svenska låtlistan fanns också en oldie, ”Löjtnanter borde aldrig finnas till”, som här sjöngs av Claes Månsson Malmberg. Det tog en stund innan jag kom på att det var han.

I dag bjöd Anders Eldeman vidare på melodier ur två kända musikaler.

Dels fick vi ett smakprov på Andrew Lloyd Webbers och Charles Harts ”Fantomen på operan”.

Dels hörde vi en melodi ur Frederick Loewes och Alan Jay Lerners ”My Fair Lady”, som är baserad på Bernhard Shaws ”Pygmalion”. ”My Fair Lady” såg jag på Oscars premiäråret 1959, i samband med att jag var delegat i Sveriges första elevriksdag.

Dagens film har jag dock aldrig sett, så där fick jag googla lite. Filmen heter ”En officer och en gentleman”, och i den ingick ”Up Where We Can Go Belong”. De som sjöng var Jennifer Warnes och Joe Cocker.

Och eftersom det var Första maj i går, avslutar jag dagens redovisning med en riktigt hårdslående politisk text av Povel Ramel, ”Varför är det ingen is till punschen?”.

Varför är det ingen is till punschen

Text och musik: Povel Ramel, 1964

Herr Patrik han föll i schaggsoffan alltmed en belåten duns
efter att ha fyllt buken sin med sju åtta rätters luns,
tände en stor havanna nästan fetare än han själv,
stängde sitt jättegap
kring en ansjovisrap.

Sträckte sig över magen, fick ett punschglas uti sin hand,
ämnade skåla med sig själv för Kung och för Fosterland.
Fann hela kylarn torr och tom och punschen så gott som varm.
Fällde monokeln i sin harm
och vråla:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar! –
idyll.

I pigkammarn låg Augusta både gammal och snäll och ful,
huttrande uti fyra meter tyg som hon fått till jul.
Dörren flög upp och korsdraget förtog fotogenens glöd,
lampan blev överflöd:
Herrn var tillräckligt röd.

Isen, Augusta! röt han till så råttorna dog av chock.
Pigan hon svara, knäppte en vägglus ifrån sin rock:
Iskarln har inte kommit hit, ej heller till mjölkaffärn!
Själv är jag lika brydd som herrn
och undrar:

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Skål Moder Svea! –
idyll.

På snabbare tid än fyra bloss var Patrik utom sin dörr,
nu skulle iskarln lära sig en läxa som aldrig förr.
Han ropade kvickt en droska an och kastade sig däri,
kärran var vind och skrallt,
hästen var blind och halt.

Kusken han sa att sme´n som lovat sätta en hästsko dit,
hade besökt en tandläkare som var förstörd av sprit.
Trampborren hade missat och gått rakt genom munnens kind,
nu låg han dödssjuk på en vind –
Håll käft, karl!

Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?
Varför är det ingen is till punschen?

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Slå Dig för Bröstet –
idyll.

Innan man hade hittat rätt på iskarlens gamla skjul,
hade rätt mycket lera sprätt på Patrik från droskans hjul.
Byxorna var besudlade av sopor och jord och träck,
arg var han som ett bi,
dörrn slog han huvet i.

Inne i dunklet såg han några barbenta magra glin.
Ett av dom sade hostande av oset ifrån kamin:
Mor är i stan och tigger så en brödbit till kvälln vi får,
far dog i kolera igår,
förlåt oss!

Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!
Därför är det ingen is till punschen!

Detta hände sig på den goda tiden,
den gamla goda tiden
då landet var en enda lycklig –
Leve Kung Oscar!
Skål Moder Svea!
Slå Dig för Bröstet! –
idyll.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du sig sen ner till aktuell lördag.

An die Freude

I Ludwig van Beethovens nionde symfoni (1824) finns slutkören ”An die Freude” med text av Friedrich von Schiller (1787). Numera är ”An die Freude” känd som ”Europahymnen”, det vill säga EUs ”nationalsång”, men användes, på grund av dess broderskapstema, dess förinnan inom den politiska vänstern: jag har hört den med Pete Seeger, och i min sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970) har jag en Unga örnar-översättning, ”Och nu ljuder nya toner”, av en arbetarrörelsetext skriven av norrmannen Dagfinn Rimestad.

”An die Freude” betyder ”Till glädjen”. När Ingmar Bergman 1949 använde den som musikaliskt tema i en film, som fick premiär 1950, gav han dock filmen en titel i obestämd form, ”Till glädje”. Hans film handlar inte om broderskap över gränserna utan, som så ofta hos honom, om individuella relationer, om hur svårt det är att vara till glädje för varann.

En viktig ram för handlingen i den här filmen är symfoniorkestern i Helsingborg (eller Hälsingborg som stan hette på den tiden), och filmen innehåller mycket riktigt delar av ovanligt många verk av klassiska kompositörer, utöver av Beethoven också av till exempel Mozart och Mendelsohn. Rollen som orkesterns dirigent, Söderby, spelas av Victor Sjöström, och filmens huvudpersoner, de nya violinisterna Stig Olsson (Stig Olin) och Marta Olsson (Maj-Britt Nilsson), hittar varann just i orkestern.

Det tragiska slutet i filmhandlingen kommer redan i dess inledning: Mitt under repetitionerna av Beethovens nia får Stig reda på att hans hustru, Marta, har omkommit i en spritköksexplosion i sommarstugan.

Därefter rullas handlingen tillbaka sju år i tiden, då Stig och Marta båda samtidigt kom som nya violinister till orkestern och efter lite inledande trassel gifte sig i rådhuset, för övrigt med Söderby som bröllopsvittne.

I huvudsak är filmen sedan ett äktenskapsdrama, ett inte så ovanligt tema i Bergmans fall, dock inte någon av hans bästa skapelser i genren: Stig vill till exempel inte ha några barn, men paret får ändå två. Ett misslyckat soloframträdande med dåliga recensioner som följd förbittrar Stigs sinne, men i motsats till vad som brukade utmärka Bergman själv, låter han sig ändå inte förföras av den vackra Nelly (Margit Carlqvist). Hans och Martas äktenskap ser ut att haverera men de börjar åter närma sig varann, när den där olyckan sätter punkt för Martas liv.

Filmen fick ganska nedgörande recensioner från tidens ledande filmkritiker, bland dem Harry Schein, och jag känner ingen lust att gå i polemik mot dem – själv ser jag då och då gamla bergmanfilmer, också mindre lyckade sådana, eftersom jag är intresserad av hans samlade filmskapande. Dessutom kan det ju vara intressant att studera även destruktivt mänskligt beteende.

För det destruktiva i den här filmen står i huvudsak Stig: Han vill inte ha barn, säger sig avsky barn. Han tror på själens obotliga ensamhet och betvivlar nyttan av tvåsamhet. Han uttalar till och med den gamla schablonuppfattningen, att stor konst bara kan skapas, om man är olycklig.

I övrigt är det roande att se exempel på de gamla könsrollsschabloner, som fortfarande med full kraft regerade i början av 1950-talet. Men man anar också ett paradigmskifte, som när dirigenten Söderby hälsar Marta välkommen till orkestern:

– Sen har vi fått hit ett funtimmer till orkestern. Det är ju lite löjligt och helt mot naturen, men hon är djävligt begåvad.

Melodikrysset nr 17 2009

Veckans melodikryss innehöll åtminstone några knepigheter, men jag tror att jag ändå har lyckats lösa det rätt.

Till det lättaste för mig brukar visorna höra.

I våra skivhyllor finns allt av och med Olle Adolphson, till exempel ”Sigge Skoog”.

I dag förekom också Evert Taubes ”Sov på min arm”, även kallad ”Nocturne”. Den spelade vår son Matti på gitarr i Uppsala domkyrka, när han hade tagit studenten – det var avslutning i domkyrkan.

Och apropå skolavslutningar: inte förvillade det väl någon, att Astrid Lindgrens ”Idas sommarvisa” – ”Sommarsången” var det i själva verket, påpekar en läsare – här framfördes på tyska. Melodin skrevs av den oförliknelige Georg Riedel.

Även barnvisor brukar jag, efter mycket praktiserande i livet, vara bra på. När Anna var liten spelade vi ofta Alice Babs’ LP med sånger av Alice Tegnér; bland dem fanns förstås ”Blåsippan”, som börjar ”Blåsippan ute i backarna står”. Och det stämmer just nu, åtminstone här i Öregrund.

Också ”Kungens lilla piga” är en känd barnvisa, även om vi här hörde den i en annorlunda version, exekverad av den gotländske krukmakaren Göran Ringbom och så konstnären, filmaren, Musse Pigg-samlaren med mera Lasse Åberg. Åbergs röst klarar jag ganska lätt, eftersom jag brukar träffa honom på landshövdingens i Uppsala hedersupplänningsmiddagar; både han och min hustru har utsetts till hedersupplänningar.

Lasse Åbergs vurm för Disney för oss osökt över till den sena disneyfilm, som här eftersöktes. Den (fiktiva) geografiska plats som eftersöktes var Narnia, en skapelse av C S Lewis. Läs gärna böckerna, om ni inte redan har gjort det!

Dagens andra film var av annat slag. ”Hair”, där ”Let the Sunshine In” ingick, skrevs 1967 av James Rado och Gerome Ragni samt Galt MacDonald MacDermot (musik) och tog snart klivet från Off-Broadway till de stora scenerna. 1979 gjorde Milos Forman en mycket sevärd film av den. Själv såg jag den på bio tillsammans med ovan nämnda Anna, vid det laget tillräckligt gammal.

Gamla schlager hör jag gärna i Melodikrysset.

”Mjölnarens Irene” spelades flitigt i radion på 1950-talet. Den skrevs 1953 av Leon Landgren (musik) och Åke Gerhard (text) och blev året därpå en landsplåga, bland annat med Thory Bernhards.

Lite yngre, från 1959, är Stikkan Anderssons ”Är du kär i mig ännu, Klas-Göran?”, som vi som är tillräckligt gamla minns i Lill-Babs’ insjungning.

Inte alls tokig är också ”Ge mig en kaka till kaffet”, som vi i 2006 års melodifestival hörde med Östen med resten. En av medlemmarna i gruppen heter Jens Kristensen.

De artister som tillsammans har gjort ”Nu när du gått” är Orup och Lena Ph, det vill säga Philipsson.

I filmen ”Livet är en schlager” sjöngs ”Aldrig ska jag sluta älska dig” med text av Jonas Gardell av Helena Bergström. Visste ni att Helena är en samhällsengagerad skådespelerska? Hon sitter bland annat i styrelsen för Anna Lindhs minnesfond.

Populärmusikkavalkaden i veckans melodikryss innehöll också ett par bidrag av utländskt ursprung.

Sist i dag hörde vi den döde Dean Martin på en skiva, gjord ganska nyligen. Dean Martin hade här, i ”Please Don’t Talk About Me When I’ve Gone”, genom teknikens under bringats att sjunga duett med Robbie Williams.

Och så hörde vi finska Eeero ja Jussi and the Boys sjunga ”Cadillac”, vilket alltså skulle leda oss till det sökta ordet, bil.

Någon bil har jag inte, har aldrig haft, har inte ens körkort. Så nu blir det till att promenera till Konsum för att handla lunch- och middagsmat – i dag är det min tur att laga mat.

Men turen till Konsum är kort, bara ett par kvarter, och vädret är ljuvligt.

* * *

På jakt efter nåogt svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå in direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sedan bläddar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.