Melodikrysset nummer 35 2009

I går, lördag, var jag som sagt först på barndop och sen på 90-årskalas – tala om åldersbredd! – och kunde följaktligen inte då lösa Melodikrysset. I stället har jag nu hört krysset på webben och också löst det.

Det här krysset direktsändes från Oskarshamn och som så ofta vid direktsändningar var det ganska lätt. Jag behövde inte googla en enda gång för att komma på svaren.

Det svåraste för mig i dag var signaturen till TV-programmet ”Robinson”. Jag har visserligen sett det här programmet i dess begynnelse, men att lägga märke till TV-signaturer har aldrig varit min starka sida. Nu tog jag titeln med hjälp av ledbokstäverna.

Det fanns faktiskt ytterligare en melodi men knytning till en TV-serie i dag. ”Älskade ängel” förekom i ”Bert”. Men själv minns jag den inte därifrån utan från Svensktoppen, där den låg med Lill-Babs 1994-1995. I motsats till Robinson-signaturen är det här en melodi värd att lägga på minnet.

Filmmusik brukar inte heller vara min starkaste sida, men jag har – dessutom med uppskattning – sett Kay Pollacks ”Så som i himmelen”, den där Helen Sjöholm sjunger ”Gabriellas sång”, som här skulle ge oss rollnamnet Gabriella.

En fråga som jag klarade lätt var ”En gång jag seglar i hamn”, en femtiotalsschlager av Stig Olin. När jag googlade lite på den, upptäckte jag att den först förekom i en film, regisserad av just Stig Olin, ”Resan till dej” från 1953. Där sjöngs den av Alice Babs.

Musik från ytterligare en film men en betydligt äldre fick vi också höra. ”Lite grann från ovan” förekom i ”Kalle på Spången” från 1939, och när Edvard Persson sjöng den, sjöng han nog ”Lide grann från ovan”. Men text och musik skrevs i själva verket av en västsvensk, Lasse Dahlquist.

Det gavs exempel på mer forn och bra musik i dag.

Ett exempel är Evert Taubes ”Den glade bagarn”, som förstås ofta arbetade med hjälp av sin ugn, som fanns i San Remo i Italien.

Lika bra är väl inte ”Under ekars djupa skugga grönska”, den som här skulle ge ordet ek, men den blev ändå en stor schlager med Carli Tornehave.

Parodier på schlagerschabloner, som det ju finns en del av i ”Under ekars djupa skugga”, förknippar man med till exempel Povel Ramel och inte med Linda Bengtzing och Markoolio. Lika fullt var det de som gjorde ”Värsta schlagern”, som ju innehåller ganska många av de ingredienser som brukar finnas i melodifestivallåtar.

Och veckans kryss avslutades faktiskt med en artist som man i mycket mindre utsträckning än Linda Begtzing förknippar med just melodifestivalartat låtmaterial, Magnus Uggla. I 2007 års melodifestival deltog han icke desto mindre med sin ”För kung och fosterland”.

Uggla har gjort en del bra saker; jag har till exempel skrivit uppskattande om hans Karl-Gerhard-CD – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Men jag gillar musik ur många olika genrer, och inte heller Jerry Lee Lewis är fy skam att lyssna på, som till exempel i dag i ”Great Balls of Fire”.

Och sen är det väl bara två barnvisor kvar att redovisa.

En urgammal klassiker, som vi varje år upplever runt midsommarstången här i Öregrund, är ”Små grodorna”. Och var och en som har hört den eller sjungit med vet ju, att det grodorna saknar i den här ringlekssången är svans.

En modern klassiker har Hans Alfredson åstadkommit med sin sång om styrman Karlsson, han som satte foten i en potta och inte kunde komma loss.

Shit happens!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att angingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En ovanlig och mycket sevärd Woody Allen-film

”Match Point” (2005, svensk premiär 2006) är en ovanlig men icke desto mindre mycket sevärd film av Woody Allen. Den är ovanlig så till vida att den utspelas i London i stället för i New York och att det är en spänningsfilm, mot slutet lite i Hitchcocks anda. Historien är skriven av Allen själv, och skulle jag för att vägleda läsarna, inte för att peka på något direkt beroende, göra en jämförelse med något annat i samma genre, leder dess amoralism mig till att tänka på Patricia Highsmiths (för övrigt också filmatiserade) deckare om Tom Ripley.

Den amoraliske och den som i detta fall står i centrum för filmberättelsen är tennistränaren Chris Wilton (Jonathan Rhys Meyers). Han är själv fattig men tränar folk ur den engelska överklassen, bland dem Tom Hewett (Matthew Goode), som han blir vän med. På så sätt lär han också känna Toms syster Chloe (Emily Mortimer). Chloe dras till Chris mer än Chris dras till Chloe, men de blir snart ett par och gifter sig. Genom Chloes rika, i näringslivet framgångsrikt verksamma familj får Chris allt det där han dittills bara har kunnat drömma om: pengar, en flott våning, ett välavlönat arbete i familjeföretaget.

Över allt det här lägger Woody Allen ett klassperspektiv på Chris och hans agerande, också i fortsättningen. Chris’ strävan uppåt är tydlig – men så inträffar något som så häftigt rör om i hans känsloliv, att detta, åtminstone för ett tag, tar över.

När Chris först träffar Chloes bror Tom, är denne förlovad med en amerikanska med skådespelardrömmar, Nola Rice (Scarlett Johansson). De här två, båda komna ur en annan miljö än där de har hamnat, förstår omedelbart varandra, dras också till varandra. Fast på det här stadiet vore en relation mellan dem, så att säga inom familjen, helt omöjlig.

Men så skiljs Toms och Nolas vägar. Chris träffar Nola, gnistor uppstår, Chris stjäl sig allt oftare och allt djärvare tid för att få en ljuv stund i sängen med Nola.

Och så går det som det så ofta går. Chris’ hustru blir, för övrigt efter lång väntan och mycket krångel, äntligen gravid. Men också Nola berättar för Chris att hon nu är med barn.

Den här situationen, det vet många som har delat den, leder, om man inte försöker reda ut den eller avsluta den, till en härva av lögner, snart allt mer omöjliga att reda ut. Chris förklarar för Nola att det är henne han älskar och att han snart – men när är det där snart? – ska tala ut med Chloe och lämna henne. Men det kan han inte göra och då inte bara för det väntade barnets skull. För Chris, klättraren, skulle ett sådant steg innebära att han drevs tillbaka till den fattigdom där Nora numera redan befinner sig.

Och det är i den här situationen Chris’ amoralism helt tar över. Han packar svärfaderns jaktgevär i en tennisväska och tar sig till det hus där Nora bor. Först duperar han en äldre grannfru, får henne att släppa in honom i sin lägenhet – där han skjuter henne. Han skapar illusionen av att hon har utsatts för ett inbrott: river ur lådor och stoppar på sig lite värdesaker.

Sen går han ut i trapphuset och väntar på Nora som han vet snart ska komma hem – och så skjuter han också henne. För honom betyder den materiella tryggheten och den sociala positionen mer än passionen.

Chris kallas sedan till förhör hos polisen, där han först förnekar att han mer än tillfälligt och för länge sen har träffat Nora. Dock visar det sig att polisen har hittat Noras dagbok…

Här, alldeles i filmens slut, gör dock Woody Allen en manöver som gör att filmen får ett slut annat än den borde ha fått. Jag ska för er som inte har sett filmen inte avslöja vad det är som får polisen på andra tankar, än att det måste ha varit Chris som dödade Nora. Slumpen, lika amoralisk som vår mördare, leder i alla fall polisen att tro på en annan förklaring. Och så får vi då se Chris, inte i fängelset utan i familjekretsen, som är alldeles till sig över den baby hans hustru just har fött.

Oförutsägbarheten är, liksom den snyggt redigerade handlingen, två av den här filmens starka sidor. Men det finns en till, musiken, mestadels klassisk italiensk opera. En central och symbolisk roll spelar Giuseppe Verdis ”La Traviata” (”Den vilsegångna”). Ljuvt lockande låter också arian ”Una Furtiva Lagrima” ur Gaetano Donizettis ”L’elisir d’amore” (”Kärleksdrycken”). Sällan har jag varit med om att musik i en spelfilm har valts så väl.

Melodikrysset nummer 34 2009

Dagens melodikryss hörde väl knappast till de svårare.

Det började och slutade med melodifestivalbidrag. 2005 deltog Martin Stenmarck med ”Las Vegas”. 2009 sjöng Malena Ernman ”La Voix”.

Eurovision Song Contest är ju det också ett slags stjärnornas krig, men i dag spelade Eldeman det musikaliska temat ur George Lucas’ film ”Stjärnornas krig”.

Ett annat tema i dagens kryss var dyrbarheter och längtan efter dessa.

”Om jag hade pengar” (”If I Were a Rich Man”) ingick i Jerry Bocks och Sheldon Harnicks ”Spelman på taket” (”Fiddler on the Roof”) från 1964.

En lite annan ingång hade ”En riktigt stor summa pengar” av och med Povel Ramel.

Marilyn Monroe sjöng ”Diamonds Are a Girls Best Friend” – fast här fick vi höra en instrumentalversion för att vi inte allt för lätt skulle komma på att diamanter ju ursprungligen kommer ur kol.

Och så hörde vi ett stycke ur Richard Wagners opera från 1869, ”Rhenguldet” (”Das Rheingold”).

Mindre egofixerad än flera av texterna ovan är då ”Man ska leva för varandra”, som vi i dag hörde med Leif Loket Olsson. Den skrevs av Bengt Sundström och blev 1968 en riktigt stor hit, bland annat på Svensktoppen, med Trio me’ Bumba.

Två låtar hörde till sådant som barn brukar sjunga.

Vi fick lyssna på ”Björnen sover”, där det ju sägs att han inte är farlig, bara man är varlig.

Den andra brukar sjungas som ringlek runt midsommarstången, ”Så gå vi runt om ett enebärssnår”. Det vi då går runt är således en en, och enens virke benämns ene.

Därmed befinner vi oss mitt i den sommar som fortfarande består, åtminstone för oss som är pensionärer.

Här ute i skärgården går tankarna gärna till Evert Taube och ”Calle Schewens vals”, eftersom vi ju ofta ser både tärnor och mås flyga förbi.

Mycket somrig är också ”Nannes sommarvisa”. Och vem sjöng den om inte Nanne Grönwall?

En förklaring till att också människor med måttliga inkomster i det här landet har sommarstugor är att sommarstugorna i många fall är arvegods. De nuvarande ägarna bor själva i städerna men återvänder gärna under några sommarveckor till det som Tom Jones i dag sjöng om, ”The Green, Green Grass of Home”.

Själv skulle jag nu gärna gå ut en stund i trädgråden, men av två skäl blir det inget med det. Dels regnar det i dag. Dels är jag förkyld, har haft ont i halsen och öronen samt lätt feber – en följd av snart sjuårige Viggos annars kära besök hos morfar och mormor veckan före hans skolstart.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuellt kryss.

Törst, en Ingmar Bergman-film med och efter Birgit Tengroth

1957 utkom Birgit Tengroths ”Törst” i serien FiBs folkböcker. Jag var FiB-ombud då och sålde och läste boken. Den finns förstås kvar i min boksamling.

Birgit Tengroth (1915-1983) var en person med bred begåvning: dansade balett, var skådespelerska verksam inom både teater och film, skrev artiklar för Veckojournalen och alltså även skönlitteratur.

Hon var omskriven, inte bara i sina yrkesroller. 1944-1950 var hon gift med den lysande kulturjournalisten Stig Ahlgren, som från att ha varit kulturchef på LO-ägda Afton-Tidningen gick till Veckojournalen. 1950-1952 var hon gift med den danske socialdemokratiske politikern Jens Otto Krag, då handelsminister, därefter även statsminister. Senare levde hon åter samman med Stig Ahlgren. På 1950-talet blev hon också känd för att ha konverterat till katolicismen.

”Törst” utkom i original redan 1948, och man kan förstå att den här nerviga novellsamlingen med fokus på äktenskap i kris utövade en lockelse på Ingmar Bergman. Hans film med samma namn, ”Törst”, fick premiär året därpå, 1949. Det är dock Herbert Grevenius som har skrivit manus. Eftersom ”Törst” är en novellsamling, har han då utgått från en av novellerna, ”Resa med Arethusa”, men också fogat in element hämtade ur andra noveller i samlingen.

Till det som väckte uppmärksamhet när filmen hade premiär var inte bara att det krisande äkta paret, Bertil och Rut, spelades av ett par av tidens mycket uppburna skådespelare, Birger Malmsten och Eva Henning, utan också att rollen som Bertils före detta älskarinna Viola gick till bokens författare, Birgit Tengroth. Mer på temat trassel och prassel: Bengt Eklund spelar rollen som kapten Raoul, Ruts älskare. Även Raoul har en fru, Astrid, som spelas av Gaby Stenberg. I övrigt minns man gärna Hasse Ekman i nidporträttet av en psykiater, den unge Sven-Eric Gamble som glasmästare och Naima Wifstrand som balettlärare.

Det här är en sevärd och välspelad historia – den invändning jag har är att dess handling med sina tillbakablickar, kanske betingade just av det faktum att manus är skrivet på basis av en novellsamling, ibland kan vara svår att direkt greppa. Jag vet inte hur den här filmen slog i utlandet, men jag kan tänka mig att dess inslag av svensk natur och midsommar kan ha lockat hit en del turister. Till det riktigt intressanta med den hör att handlingen med sitt könskrig i så hög grad utgår från kvinnornas perspektiv.

Melodikrysset nr 33 2009

Jag har barnbarn här, men mormor har hållit dem på lagom avstånd från den melodikryssande morfar.

Å andra sidan var det inte särskilt svårt i dag. Jag lyckades till och med lista ut att ”Only Love” var hämtad ur TV-serien ”Mistrals dotter”, som jag i vanlig ordning inte har sett. Visst sjungs den av Nana Mouskouri?

Jag kom även på att ”För att du finns” sjöngs av Sonja Aldén i Melodifestivalen. Att det var just 2007 måste jag dock googla om för att komma på.

Mer nutida svenskt: Vi hörde Sarah Dawn Finer sjunga duett med Patrik Isaksson i ”Du som tog mitt hjärta”.

Mycket mer spelad i radio, om än förr i världen, var ”Nu ska vi opp, opp, opp”, skriven av Jules Sylvain och Gösta Stevens. Den har vi hört med till exempel Ulla Billqvist, Lasse Dahlquist och, senare, Agnetha Fältskog.

Dagens finaste helsvenska bidrag var ändå visan om drömboken, ”Beatrice Aurore”, här framförd av Sven Bertil Taube. Men den är egentligen mycket äldre. Texten skrevs av Harriet Löwenhielm, och tonsättningen gjordes av Hjalmar Casserman.

Sen tar vi väl de närmaste grannländerna. Vi börjar med Danmark och ”Det var en lørdag aften”. Danska är ju ofta svårt att uppfatta för svenskar, men i skrift är det inte lika svårt – kolla själva:

Det var en lørdag aften

Tekst: Folkevise
Melodi: Folkemelodi

Det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
det var en lørdag aften,
jeg sad og vented dig,
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!
du loved mig at komme vist,
men du kom ej til mig!

Jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
jeg lagde mig på sengen
og græd så bitterlig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig,
og hver en gang, at døren gik,
jeg troede, det var dig!

Jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
jeg stod op søndag morgen
og flettede mit hår,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård,
så gik jeg mig til kirken hen
og om den kirkegård.

Men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
men du kom ej til kirke
og ej i kirken ind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind,
for du har fået en anden kær
og slaget mig af sind.

Jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
jeg gik mig hjem så ene
henad den kirkesti,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i,
og hvert et spor, på stien var,
der faldt min tåre i.

De røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
de røde bånd og skønne,
som du engang mig gav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav,
dem bærer jeg ret aldrig mer,
jeg stunder mod min grav.

Hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror,
hvor kan man plukke roser,
hvor ingen roser gror?
Hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor,
hvor kan man finde kærlighed,
hvor kærlighed ej bor?

Jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler,
jeg ville roser plukke,
jeg plukker ingen fler.
Jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer,
jeg elsked dig så inderlig,
jeg elsker ingen mer.

Men frågan handlade egentligen om att räkna på fingrarna. Om nu utgångsdagen var lördag, vilken dag var då den fjärde därefter, dessutom skriven i pluralis. Jo, onsdagar.

Från Finland kom två av dagens ljudillustrationer.

Om du går upp under Kulturspegeln, Sångtexter, hittar du Tove Janssons fina ”Höstvisa”, ett inte så oävet val denna lördag med lite stänk av höst i luften. Musiken skrevs av Erna Tauro.

Mindre finstämd är M A Numminens tolkning av ”Ode till glädjen”, som ingår i den nionde symfonin av Ludwig van Beethoven; originaltexten är skriven av Schiller. Den här sången är numera känd som ”Europahymnen”. Men den har tidigare ofta använts också av den politiska vänstern, sjungits in till exempel av Pete Seeger. Jag tog med den i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), då med en svensk text som sjöngs inom Unga örnar, dock en ganska rak översättning av den norske socialdemokraten och sångdiktaren Dagfinn Rimestads norska text.

Var tid har sina sånger. För egen del minns jag ”Diana” från min lumpartid i Sollefteå 1958-1959, detta eftersom den då och då sjöngs av en lumparkompis, måhända med egna rocksångarambitioner. Den var jättepoppis då; i radio hörde man den med Paul Anka, som hade sjungit in den 1957.

En annan gammal goding är ”Fly Me To The Moon” med Frank Sinatra. Här frågade dock Eldeman inte om månen utan om en position den kan ha. Ny var för kort, så det måste bli nedan.

En mycket fin, senare insjungning gjorde Eva Cassidy av Irving Berlins hit från 1932, ”Blue Skies”.

Ja, det var väl allt, och därmed är det ”Time To Say Goodbye” för i dag. Sarah Brightman sjöng tillsammans med Andrea Bocelli.

Jo, förresten. Om ni har vägarna förbi Öregrund i dag, är det kulmen för ”Badortsdagarna”. Här finns jättemycket roligt att se på, lyssna på och göra.

I Öregrund är ”Badortsdagarna” slutpunkten för den stora turistinvasionen. Men för oss som bor här är sommaren långt ifrån slut.

Trädgården blommar och grönskar länge än. Äpplen, päron och plommor är än så länge inte ens mogna. Och än kan det till och med bli baddagar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En liten kille med feber och en lillasyster full av spring

Barnbarnens vecka hos morfar och mormor blev väl inte i alla stycken som man kunde ha hoppats på. I vart fall inte för Viggo, som har haft problem med öronvärk och feber, över 39 grader. Han har haft ont, stackarn, och varit så dåsig, att han har sovit stora delar av dagarna.

Det har begränsat hans möjligheter till nya egna sommaräventyr. Äventyr har han i stället fått uppleva genom att titta på fler Harry Potter-filmer och genom att ha fått böcker lästa för sig. Mamma Kerstin har läst Enid Blytons ”Fem på rymmarstråt” för honom, och mormor Birgitta har läst Edith Unnerstads ”Översvämning på Kringelvägen”.

Själv plockade jag i går fram ”Visor och ramsor i Hellsingland”, sånger med text av Lennart Hellsing, och spelade den medföljande CDn medan jag visade de fina bilderna – jag har tidigare skrivit om den här boken. Viggo vilade sitt huvud i morfars armhåla medan han lyssnade och tittade, och lutad mot min vänstra axel satt lillasyster Klara – i hennes fall slutade det med att hon somnade, precis när boken var slut.

Bortsett från att Viggo har haft det akut besvärligt, har hans tillstånd oroat hans mamma också av ett annat skäl: På tisdag är det strax sjuårige Viggos allra första riktiga skoldag. Så i förmiddags lyckades hon få tid på Vårdcentralen här i Öregrund och fick läkaren att skriva ut penicillin. Det smakar äckligt även när det är uppblandat med Pepsi, tycker Viggo, men hans mamma och jag fick honom faktiskt att skratta, när vi gemensamt hittade på att det är Lord Voldemort som har förgiftat hans hals och ena öra, och att det pepsiutspädda penicillinet är en trolldryck som Harry Potter har satt in som motåtgärd.

Under sjukdomen är det inte mycket mat som har fallit Viggo på läppen, men några av mormors plättar slank i alla fall ner. Och så har han förstås, febrig som han har varit, ätit glass.

Båda barnen satt med vid gårdagskvällens lilla familjekräftskiva, givetvis med kräftor utan ”dessa drycker”, som Albert Engström uttryckte saken en gång i världen. Klara åt förresten inte bara plättar utan också tre kräftor, men hon blandade det som bjöds på ett intressant sätt. Se Kerstins bilder! Vi vuxna tog också för oss av mormors goda kantarell- och västerbottensostpaj.

Klara har för sin del haft lika mycket spring i benen som vanligt. Hon har varit på långpromenad runt Öregrund med mormor, och även morfar har hon följt både till Konsum och till lekparken. I går efter lunch gick hon med morfar till Tallparken för att bada. Det var soligt, men det blåste höga vågor och det var kallt i vattnet, så Klara bestämde sig snabbt för att i stället leka med hink och spade och formar i sanden. Det har varit kallt i vattnet hela veckan, som ni kan se av Kerstins bilder här. Lite synd är det, eftersom vi verkligen har en härlig kuststräckning mot Öregrundsgrepen – döm själva av Kerstins bilder från en promenad längs stranden.

Efter strandutflykten tog vi en liten, liten omväg och gick in på Floras café, där Klara har varit tidigare. Hon pekade vant ut tre småkakor hon ville äta – precis såna brukar mamma baka, förklarade hon – men hon ratade Coca Colas tre läsksorter och valde i stället vanligt vatten med sugrör. Men innan vi lämnade Flora, ville hon sen ha två kakor till, av samma sort.

Klara är en liten tjej med inte bara benen fulla av spring utan också huvudet fullt av lagom bus. Här kan du se ett exempel.

Och så har hon fantasi. Det här tänker hon om vår väldiga ask nere vid grinden.

Nu är i alla fall Klara på cykelutflykt med sin mamma. Färden gick till Gräsö. Mamma Kerstin är intresserad av loppisar, men Klara är mer intresserad av att åka färja.

Nu är barnbarnen här och sommaren här på riktigt

I går kom Bo och Kerstin och barnen Viggo, snart sju, och Klara, fyra. Birgitta bjöd på grillfest. Efter maten fick Bo lov att åka hem till Uppsala; han började jobba redan för en vecka sen, medan Kerstin har en semestervecka kvar att tillsammans med barnen tillbringa i sitt barndoms sommarland.

Medan jag diskade, gick hon tillsammans med Birgitta en lång inspektionstur runt trädgården. Barnen är sedan länge väl hemmastadda i vår trädgård. De började genast leka på bergknallarna som sticker upp mellan odlingarna, gungade på nya gungan i talldungen, använde också de riddarsvärd och riddarsköldar som morfar har nyköpt åt dem efter förra årets mordbrand. Men när Viggo, fortfarande försedd med svärd och sköld, kröp in i riddarborgstältet, hade Klara bytt sina mot sin mammas gamla nalle och Pippi Långstrump-dockan. Just när hon så utrustad också skulle krypa in i riddarborgstältet, förklarade hon:

– Jag är riddarmamman.

Under de sena kvällstimmarna såg vi alla tillsammans en Harry Potterfilm med tal på svenska. Barnen är redan väl hemmastadda i Harry Potters värld. Den enda som några gånger verkade bli rädd var mormor, som i motsats till morfar aldrig ens har läst Harry Potter-böckerna.

I dag var det baddags.

Men först skulle morfar gå till Konsum för att handla lunch- och middagsmat. Med sig, på sparkcykel, hade han Klara. Klara tog en shoppingvagn, en liten, även hon, och snart hade hon plockat i den mer varor än morfar hade i sin: Festis, sugrör, varm korv, bananer och allt vad det var.

Eftersom väderleksutsikterna för eftermiddagen såg en smula osäkra ut, bestämde vi oss för att göra en badutflykt redan före lunch. De vuxna promenerade, men barnen föredrog sparkcykel. Färden gick till familjebadstranden i Tallparken.

Där var vattnet jättelågt, men därmed var det också helt ofarligt att låta ungarna bada i den lilla viken mellan de i havet utskjutande bergknallarna. Morfar och mormor fann inte badtemperaturen inbjudande – på djupare vatten längre ut var det bara 14 grader i vattnet – men Kerstin tog sig ett dopp där ändå.

Så småningom lyckades morfar locka också ungarna upp på de flata hällarna ovanför den konstgjorda sandstranden – lockemedlet var var sin flaska Festis samt två olika sorterts kex.

Trots lite också för magen fick badutflykten inte bli för lång. Vi hade ju inte lunch med oss.

Medan morfar lagade lunch, kom lilla Klara två gånger in i köket och förklarade, att lunchen skulle ätas utomhus. Så morfar travade snällt med tallrikar och bestick och glas ut till trädgårdsbordet och dukade upp det plus mat och dricka i det fria.

Men precis när vi hade satt oss ned runt trädgårdsbordet alla fem, kom regnet. Ett milt och svalt och skönt regn – men i alla fall. Det var bara att plocka ihop alltsammans igen och ta det med in i köket.

Och där blev det till sist en riktig sommarlunch: nykokt potatis från mormors land tillsammans med fyra sorters lax: gravad, rökt, pepparlax, rökta laxfenor. Till det både färsk gurka och saltgurka.

Sämre sommar kan man ha!

Melodikrysset nr 32 2009

I går var jag för ovanlighetens skull tvungen att hoppa över Melodikrysset. När det sändes, var jag på väg till Vallentuna för att fira Birgittas syster Karin som fyllde 70. Vi var en hel armé av syskon med respektive och barn och barnbarn (plus ett antal andra nära släktingar) som samlades på gatan utanför och sen, när dörren öppnades, unisont sjöng den givna dahlska födelsedagssången ”Röda små smultron”.

Men tro nu inte att jag under kalaset helt undgick Melodikrysset. En man, svensk, som arbetar på biblioteket i Alexandria i Egypten kom fram och berättade att han och hans hustru alltid brukar lösa Melodikrysset och att de, via nätsökning, hade hittat min blogg om mitt eget kryssande. Han kunde meddela att ett av dagens svar – han och hustrun hade hunnit lösa krysset innan de kom – skulle bli Lisa Ekdahl, ett svar som de hade haft lite besvär med innan de knäckte det. Jovisst var det Lisa Ekdahl som sjöng ”Sololà” av Evert Taube, konstaterar jag när jag i dag, söndag, ändligen får möjlighet att lösa Melodikrysset, fast nu på webben. Den här inspelningen finns på en samlings-CD som heter ”Taube i våra hjärtan”.

Det fanns flera fina visklassiker i det här Melodikrysset.

En sådan var ”Flicka från Backafall” av skalden Gabriel Jönsson, bosatt på Ven, som ju den här visan handlar om. Gabriel Jönsson är väl annars i dag en sorgligt bortglömd poet. Under min gymnasietid på 1950-talet fanns han fortfarande med i den litteraturantologi vi läste. ”Flicka från Backafall” tonsattes 1936 av Gunnar Turesson.

En annan pärla i visgenren är ”Visa vid midsommartid” av Rune Lindström, tonsatt av Håkan Norlén 1946. Du kan hitta den mycket fina texten här – i dag fick vi ju bara höra melodin, i det här fallet spelad av Roland Cedermark.

Mycket äldre är Carl Michael Bellmans ”Så lunka vi så småningom”, Fredmans sång nummer 21. Den som sjöng den i dag var Rolf Wikström, som jag gillar mycket som bluessångare – jag har förresten alla hans skivor. Men just den här bellmantolkningen tycker jag för min del inte är så lyckad.

En gammal goding av ett helt annat slag är ”Den gamla spinnrocken”, som här skulle ge oss ordet spinnrock. I original hette den ”The Old Spinning Wheel”, men här i Sverige känner vi den i Fritz Gustafs översättning, Fritz Gustaf, med efternamnet Sundelöf, var för övrigt inte bara framgångsrik schlagermakare. Han samlade också på arbetarsånger, och en gång i världen hjälpte jag honom och förlaget, Prisma, att ur tre fullknökade A 4-pärmar redigera fram en pocketsångbok, ”Arbetets sånger”.

Svårast för mig i dag var att, så småningom med hjälp av ledbokstäver, identifiera vilken serie en TV-signatur hörde till. Jo den hörde till ”Friends” – på svenska ”Vänner” – den serien har jag aldrig någonsin sett.

Lite lättre var det då att med hjälp av musiken identifiera ”Indiana Jones”, som jag visserligen aldrig har sett på bio men väl på TV. Indiana Jones spelas av Harrison Ford och regissör är Steven Spielbergh.

När det kommer till grupper och sångartister använder sig Anders Eldeman anmärkningsvärt ofta av samma namn. I dag fick vi till exempel höra Kent i ”Den döda vinkeln”.

Peter Lundblads ”Ta mig till havet” har Eldeman också spelat tidigare. Jag minns att jag vid ett sådant tillfälle berättade historien om hur en sonson vid min kusin Kreetes begravning sjöng den i kyrkan, eftersom Kreete älskade den. Sen spreds hennes aska i just havet utanför hennes och min gemensamma estniska hemby Juminda.

Benny Anderssons ”Födelsedagsvals för Mona” har utan tvivel spelats tidigare även den. I dag skulle svaret bli Orsa spelmän.

I ett par andra fall gjorde Eldeman sina ganska vanlig språktrick för att förvilla oss, men det bet inte på mig i alla fall.

Lena Philipsons ”Det gör ont” kom således i engelsk version, ”It Hurts”.

Ännu roligare var det att få höra M A Numminen sjunga ABBAs ”I do, I do, I do” på finska.

Ja, sen är det väl bara ett svar kvar att redovisa. Vi hörde ”Summertime” av paret George Gershwin och DuBose Hayward. Den ingick i ”Porgy and Bess”, som hade premiär 1935. Sedan har ”Summertime” gjorts av många fina soloartister. Jag nöjer mig med att nämna tre kvinnliga: Billie Holiday, Ella Fitzgerald och Janis Joplin.

Summertime är det förvisso. Snart kommer Kerstin, Bo och barnbarnen Viggo och Klara. Bo har redan börjat jobba igen efter semestern, men Kerstin och ungarna ska stanna här hos oss i Öregrund för trädgårdslekar och havsbad.

Må solen fortsätta att lysa över oss!

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Försök då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Harry Potter och de vises sten

J K Rowling publicerade första delen av sin fantasyserie om Harry Potter 1997, ”Harry Potter and the Philospher’s Stone”. Lycklig vinnare av utgivningsrätten på svenska blev Tidens förlag; på svenska, i översättning av Lena Fries-Gedin, kom boken 2001. Dess svenska titel blev ”Harry Potter och de vises sten”.

Jag började läsa Harry Potter-böckerna då och har sen följt Harrys äventyr ända till slutet. I allmänhet har jag läst de svenska översättningarna, men i ett fall har jag i stället läst det engelska originalet. Sammantaget är serien om Harry Potter ett mycket värdefullt bidrag till barn- och ungdomslitteraturen, men som så ofta när det gäller sådana böcker är den njutbar också för vuxen publik.

Den inledande boken i serien introducerar allt det som sedan ska förekomma i raden av efterföljare, men introduktionerna kommer gradvis och väcker allt mer läsarnas nyfikenhet. Till det kommer att böckerna på klassiskt vis är mycket spännande.

Vi möter först Harry i hans fosterfamilj Dursley, pappa Vernon, mamma Petunia (Harrys moster) och deras odåga till son Dudley. Harry är hårt hållen på gränsen till terroriserad och får bo i en skrubb under trappen. Av familjen Dursley har han fått vaga och falska uppgifter om att hans föräldrar när han var liten omkom i en bilolycka.

Harry har alltså ingen aning om sin mycket speciella familjebakgrund: hans föräldrar hörde hemma i den trollkarlsvärld, som – enligt mytologin i de här böckerna – existerar parallellt med vår vanliga, den där de icke magi-kunniga, ”mugglarna”, bor.

Lite i taget upptäcker Harry att han har ovanliga gåvor, till exempel – i samband med ett äventyr på zoo – att han kan kommunicera med ormar, är det han senare lär sig är en ”ormviskare”.

Sen börjar det hända saker. Trots att Vernon försöker förhindra det, får Harry allt fler mystiska brev, och till slut anländer en personlig representant för – som det visar sig – rektorn Albus Dumbledore på trolldomsskolan Hogwarths, den jättelike och skäggige Rubeus Hagrid. Och nu uppenbarar Hagrid sanningen för Harry, den som hans styvföräldrar har försökt dölja: Hans föräldrar dödades inte i en bilolycka utan av den onde trollkarlen Lord Voldemort. Harry var i själva verket med vid det här tillfället, har ett ärr i pannan som minner om överfallet, men överlevde på ett närmast magiskt sätt.

Harry får nu veta att hans namn därför är vida känt i trollkarlsvärlden, där han egentligen hör hemma, och han förstår nu också att en del märkliga händelser som den med ormen på zoo har att göra med att han besitter krafter som ligger utanför dem som normala människor har. Hagrids ärende är att Harry, nu elva år gammal, bör söka sig till trolldomsskolan Hogwarths.

Inför resan dit tar Hagrid med Harry till delar av London vilka endast är tillgängliga för varelser med magiska egenskaper. Harryvisar sig ha ett konto, ärvt efter föräldrarna, på Gringotts trollkarlsbank och utrustas med allt som elev på Hogwarths kan komma att behöva, bland annat speciella kläder, trollstav – en del av staven är en fjäder från Fågel Fenix; den andra fjädern finns i Lord Voldemorts stav – och en uggla för kommunikation, i Harrys fall med namnet Hedwig.

Harry är alltså, när sommaren (som han fortfarande tillbringar med familjen Dudley) är slut, färdig för avfärd till Hogwarths. Instruktionen om hur han ska ta sig dit lyder att han ska ta sig till Kings Cross Station i London och där ta Hogwarthexpressen från perrong nio och tre kvart. När Harry ser en familj med rödhåriga barn gå rakt igenom en vägg som ligger mellan perrongerna nio och tio, gör Harry likadant – och det fungerar!

Redan under inköpsrundan med Hagrid har Harry träffat på en pojke från trollkarlsvärlden, Draco Malfoy, som anklagar Harry för att vara ”mugglare”; själv kommer han, säger han, från en äkta trollkarlsfamilj. Poängen med det här är att vanliga människor ibland kan utrustas med magiska gåvor men att det finns trollkarlar som bara accepterar ”renrasiga” trollkarlar – ett av huvudstråken i böckerna om Harry Potter är just denna form av rasism, som Harry alltså aldrig för egen del anammar. De här två kommer sen, under utbildningen på Hogwarths, att bli ständiga antagonister.

På tåget möter Harry Ronald (Ron) Weasley, en av de rödhåriga medlemmarna i den familj som han hade följt efter när han sökte perrong nio och tre kvart. Harry, således stadd vid kassa, köper godis till dem båda och får i gengäld veta mer om den trollkarlsvärld han nu ska bli en del av.

Till dem sällar sig också Hermione Granger, som egentligen är ute och letar efter en annan hogwarthselevs, Neville Longbottoms, padda. Hermione, till att börja med framställd som lite av en besserwisser, är redan förfaren i trolldomskonst. I och med det här mötet är den treenighet – Harry, Ron och Hermione – snart etablerad, som ska bestå genom alla Harry Potter-böckerna.

På Hogwarths möts de och alla andra nykomlingar av professor McGongall, och efter ett mellanspel, där de bland annat kommer i kontakt med spöken, vidtar en sorteringsceremoni: Med hjälp av en sorteringshatt, som de i tur och ordning får sätta på huvudet, ska de välja hemvist på något av de fyra elevhemmen, Hufflepuff, Ravenclaw, Gryffindor och Slytherin. Ron och Hermione hamnar båda på Gryffindor, men i Harrys fall är hatten tveksam. Men när han intensivt tänker på att han inte vill hamna på Slytherin, där Draco Malfoy hamnar, hamnar också Harry på Gryffindor.

Därefter får vi, steg för steg, bekanta oss med olika delar av livet på Hogwarths: Eleverna är med om en invigningsfest, bekantar sig med sina elevhem, lär känna de märkliga varelser, en del av dem spöken som lever vidare i tavlorna som finns på väggarna, lär sig de magiska lösenord med vars hjälp de kan ta sig in i sina elevhem och så vidare.

På lektionerna får de lära sig olika former av trolldomskonst: formler, förvandlingskonst, försvar mot svartkonster och annat som trollkarlar måste kunna. Många festliga missöden – en del rena katastrofer – äger rum under de här lektionerna. Den som klarar de nya utmaningarna bäst är Hermione, som för övrigt har mugglarbakgrund.

I trolldryckskonst undervisar Severus Snape, som förefaller trakassera Harry och synbarligen favoriserar slytherineleverna.

Harry och de andra får också lära sig att flyga på kvast, en konst som också den skördar en del offer med fysiska skador som följd.

En duell på kvast mellan Harry och Malfoy ändar i att Harry av professor McGonagall förs till Gryffindors lagkapten i quidditch – en märklig och ofta riskabel bollsport på kvast med både slagträ och ”bollar” av olika slag; jag tänker här inte redogöra för reglerna – och får ett bud om att ingå i elevhemmets quidditchlag.

Efter ett mellanspel med bland annat professor Snape inblandad, är det dags för match mellan Slytherine och och Gryffindor. Trots Harrys ovana vid att vara ”sökare”, lyckas han väl, och matchen verkar, trots jämna poäng, kunna gå Gryffindors väg. Just när Harry är på väg att fånga den gyllene Kvicken, det som skulle avgöra matchen, börjar hans kvast uppföra sig underligt: kränger och vill kasta av honom. Nere på marken ser Hermione, att Snape, vänd mot Harry, ser ut att utslunga trollformler, och hon griper rådigt in: genom en trollformel sätter hon eld på Snapes mantel och får honom att tappa koncentrationen. Och nu återfår Harry balansen och kontrollen och lyckas fånga Kvicken. Gryffindor vinner matchen.

Också på andra sätt upptäcker medlemmarna i trion på Gryffindor att allt som finns på Hogwarts, att det i deras magiska värld finns åtskilligt som inte bara är överraskande utan rent av farligt. Den i trollkonster allt mer framgångsrika Hermione har redan före quidditchmatchen råkat ut för ett vådligt äventyr: hon råkar i en av slottets – skolan är inhyst i ett gammalt slott – fängelsehålor ut för ett troll. Hon räddas med nöd och näppe av pojkarna: Ron uttalar en trollformel, och Harry kör in sin trollstav i trollets näsa.

Också Harry råkar ut för både händelser och drömmar som han inte riktigt kan tolka. Med hjälp av sin osynlighetsmantel (en anonym gåva men en gång i världen tillhörig hans far) tar han sig också i hemlighet till förbjudna delar av skolan/slottet och upplever på så sätt bland annat att han i en spegel kan se sin mamma och pappa. Vid ett återbesök upptäcks han av professor Dumbledore, som förklarar att spegeln visar Harrys innersta önskning.

Det finns mängder av spännande historier som man skulle vilja återberätta, sådant som den om drakungen Norbert och den om mötet med enhörningarna. Men den viktigaste av dem är ändå den som har givit boken dess namn, den om de vises sten.

En kollega till Dumbledore, alkemisten Nicolas Flamel, har skapat de vises sten, med vars hjälp man kan tillverka guld och, viktigare, som ger den som äger stenen evigt liv. Det är den ständigt bokgrävande Hermione som kommer på det här spåret, och Harry börjar, när han råkar höra Snape i ett samtal om de vises sten, misstänka att stenen kanske finns gömd någonstans på Hogwarths. Genom Hagrid får han reda på att så är fallet och att stenen vaktas dels av hans hund med tre huvuden, Fluffy, dels med hjälp av magiska spärrar upprättade av skolans främsta krafter, bland dem Dumbledore och Snape.

Harry börjar med hjälp av olika indicier misstänka att Lord Voldemort tänker lägga beslag på de vises sten för att därigenom stärka sin makt och dessutom få evigt liv, också att Snape på något sätt är inblandad i Voldemorts planer.

De tre sammansvurna inleder nu en hemlig räd för att hinna först till de vises sten. Dock förstår de redan när de ska ta sig förbi den trehövdade hunden att någon ligger steget före dem. (Av Hagrid har Harry fått höra att man kan söva besten med musik – men han erinrar sig att han fick den upplysningen vid ett tillfälle, då de förmodligen var avlyssnade.)

Därefter gäller det att forcera alla de övriga magiska hindren, sådant som strypande växter, flygande nycklar och en knivig gåta att lösa. Alla tre bidrar till att ta sig förbi de här hindren, som bokstavligen skulle kunna beröva dem livet.

Till slut står slutstriden mellan å ena sidan Harry, å andra sidan en person som visar sig inte vara Snape utan professor Quirrell, den som Harry hade hört tala med Snape. Och genom Qurrell agerar Lord Voldemort: i en dramatisk scen får Harry se att bakom turbanen på Quirrells bakhuvud döljer sig Voldemorts ansikte.

Under striden med Quirrell känner Harry en så intensiv smärta i det märke i pannan Lord Voldemort gav honom när han dödade Harrys föräldrar, att han svimmar.

Därefter vaknar han till liv på Hogwarths sjukavdelning. Dumbledore har i sista minuten hunnit fram till de stridande. Quirrell är död och Lord Voldemort åter försvunnen. Men stenen är räddad: den har, tack vare att Harrys önskan att få den var osjälvisk, hamnat i hans ficka med hjälp av den magiska önskespegel som fanns i den innersta kammaren. Nu har Dumbledore sett till att förstöra den för Voldmort så begärliga stenen.

* * *

Det är nu länge sedan jag läste boken, och egentligen skulle jag ha velat ge dem bland mina läsare som själva inte har läst den ytterligare detaljer. Själv har jag nu fått historien återaktualiserad för mig genom att jag just har sett filmatiseringen av den här boken på DVD.

Som väntat är bokens handling här kortad – till exempel är Harrys upplevelser i styvfamiljen nerkokade på ett sätt som medför att rollkaraktärerna blir lite mer buskisartade än de är hos Rowling. Men som jag kan se har filmen, regisserad av Chris Columbus, ändå med alla riktigt väsentliga ingredienser i bokhandlingen.

De när filmen spelades in fortfarande unga skådespelarna – Daniel Radcliffe som Harry, Emma Watson som Hermione och Rupert Grint som Ron – gör genomgående bra ifrån sig, och detsamma gäller Harrys jämnårige fiende Draco Malfoy, som spelas av Harry Melling. I övrigt vill jag nämna Richard Harris som Albus Dumbledore, Robbie Coltrane som Rubeus Hagrid och Alan Rickman som Severus Snape.

Den sällsamma världen på Hogwarths med alla spöken och magiska väsen, också själva slottsmiljön med sina ”levande” tavlor och märkliga skrymslen, är väl återskapad i sin filmiska form.

Som film betraktad är ”Harry Potter och de vises sten” den första i en rad filmer som senare rymmer ännu mer spännande saker, men den är helt klart värd att se.

Hitchcockfilm från kalla krigets tid

Alfred Hitchcocks ”En läcka i ridån” (”Torn Curtain”, 1966) är en film från kalla krigets tid. Den handlar om dragkampen mellan Öst och Väst om kärnvapen, lite oklart exakt om vad för slags, detta eftersom båda sidor ju då redan hade tillgång till sådana; de formelskriverier på en svart tavla som förekommer i filmen antar jag är rent nonsens.

Den här filmen hör, trots sitt intressanta ämne, knappast till Hitchcocks bättre, men den börjar hyggligt: Vi möter en amerikansk forskare, Michael Armstrong (Paul Newman), på resa i Norden med sin sekreterare, till lika fästmö Sarah (Julie Andrews). Som synes spelas huvudrollerna av yngre skådespelare, som Hitchcock dittills inte hade använt, och han lär från början ha önskat andra men, av ett slags moderniseringsskäl, ha blivit övertalad av filmbolaget att använda sig av nya affischnamn. Framför allt Newman gör dock sin roll väl, även om det lär ha förekommit kontroverser mellan honom och Hitchcock under inspelningen.

Armstrong är således något slags atomforskare, och som tittare blir man genast intresserad, när han i Købehavn får ett mystiskt meddelande om att han har ett paket att hämta och dessutom gör sitt bästa för att dölja detta även för sekreteraren/fästmön. Hon dras emellertid genast in i den delen av historien genom att på det antikvariat han ombeds gå till hämta försändelsen i fråga.

För trots att Armstrong och Sarah alltså står varann nära också privat – i filmen förekommer bland annat en sängkammarscen med de här ogifta i samma säng, något otänkbart i tidigare hollywoodproduktioner – förstår hon att han döljer något för henne. Så när han plötsligt aviserar en längre resa till Stockholm utan henne, börjar hon rota närmare i hans förehavanden.

Det visar sig att hans resa inte alls går till Stockholm utan till Östberlin i DDR. Till hans stora överraskning finns då, helt oplanerat från hans sida, också Sarah med på planet.

Och hon är vid det här laget, och förstås ännu mer efter ankomsten, där han tas emot av maktapparaten och pressen och då framträder som avhoppare, helt förtvivlad: Är han alltså en förrädare? Varför gör han så här?

Från och med ankomsten till Östberlin blir den här historien mer än lovligt osannolik. Även Sarah får tillstånd att tillsammans med Armstrong resa in i DDR och vistas där tillsammans med honom. Övervakningsapparaten runt dem är ett såll med stora hål, och de får möjlighet att röra sig på ett sätt som knappast hade varit möjligt, om det här hade varit på riktigt.

Dock visar det sig, vilket vi tittare då väl redan i allmänhet hade anat (så småningom förstår också Sarah samma sak), att Armstrong bara har låtsats: I själva verket är han amerikansk agent, och han är ute efter att plocka en framstående östtysk kärnforskare, professor Gustav Lindt (Ludwig Donath) på de forskningsrön han själv och USA behöver för att fullborda det projekt han arbetar med, vilket så småningom också lyckas.

Handlingen störs av att man där har stoppat in en omständligt skildrad utflykt, som via ett museum för Armstrong ut på den östtyska landsbygden – varför han just där, på en traktor, ska träffa en representant för det amerikanska underrättelseväsendet framstår som en gåta. Dock rymmer den här lantliga utflykten en våldsscen, som hör till de mest utstuderade i Hitchcocks hela filmproduktion: Armstrong har, trots alla försiktighetsåtgärder, ändå fått påhäng av sin ”kappa” Gromek (Wolfgang Kieling), och striden mellan dem, som slutar med att Armstrong håller Gromeks huvud i en gasugn, är verkligen spännande.

Slutet, med bussen in mot Östberlin och händelserna där, är så pass osannolikt att det inte är värt att närmare skildras. Här märks det tydligt att den gamle häxmästaren verkligen inte alltid var på toppen av sin förmåga.