Melodikrysset nummer 53 2009/2010

Veckans kryss, som jag löste med en kopp kokkaffe på bordet och snöfall utanför fönstret (jag är i sommarhuset i Öregrund), innehöll en del knepigheter, tyckte jag.

Lady Gaga, här med ”Paparazzi”, hör inte till de artister jag spontant kan, så här tog jag hjälp av Google.

Lite tankemöda beredde det mig också att komma på filmen med Carl-Gustaf Lindstedt – jag har nämligen aldrig sett den. Eftersom ett av orden såg ut att bli nolla, hittade jag till slut filmtiteln, ”En nolla för mycket” – filmen kom 1962. I den förekom en melodi, som användes som signaturmelodi i Hylands hörna, Carl-Henrik Norins ”Zero, Zero”. Lill-Babs sjöng in den på skiva men då med titeln ”Att vara förälskad”. Men det är kul att få något att bita i i krysset!

Carl-Gustaf Lindstedt, den gamle sossen, fanns förresten med på ytterligare ett hörn i dagens kryss, då som en av de drivande i Casino-revyn. Casinogänget sjöng ”Nu tar vi tagelskjortan på”, som här alltså skulle ge tagelskjorta i singularis.

När det gällde ”Teskedsgumman” som adventskalender i TV, spelades gumman av Birgitta Andersson, och hennes redskap var alltså en sked. Hennes gubbe spelades av Carl-Gustaf Lindstedt, och då kan det vara på sin plats att påminna om att inte bara han utan också Birgitta ställde upp för socialdemokraterna i flera valrörelser. Och om att han som skrev böckerna om Teskedsgumman, norrmannen Alf Prøysen, var trogen Arbeiderpartiet, skrev bland annat regelbundet kåserier i partiets tidning Arbeiderbladet. Hans sånger sjungs alltid på norska (S)-kongresser, vet jag av egen erfarenhet.

Jag har inte sett ”Buddy Holly – the Musical” på Göta Lejon i Stockholm, men ”Everyday”, som jag tror låten heter, sjöngs utan tvivel av Brolle, åtminstone förr med Jr påhängt på namnet.

Dagens melodifestivalmelodier var inte alltför svåra.

Från 2008 års tävling kom ”Lay Your Love On Me” med BWO där Alexander Bard är en central person. Den har en melodi som är ganska lätt att komma ihåg.

Detsamma gäller Py Bäckmans ”Stad i ljus”, som Tommy Körberg sjöng 1988.

Lätt att komma ihåg är likaså Orups ”Det gör ont” från 2004, som Lena Ph i Eurovision Song Contest framförde på engelska: ”It Hurts”.

Men Anders Eldeman hyser också kärlek till gamla gudar.

I dag spelade han till exempel Evert Taubes fina ”Som stjärnor små” och Karl Gerhards (KG) roliga ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, här dock i modern tappning med Magnus Uggla. Jag har faktiskt skrivit om Ugglas Karl Gerhard-CD – se Kulturspegeln, Musik.

Povel Ramel, en annan klassiker, hörde vi i dag i skepnad av Bunny Blom. Kul att höra potpurriet med alla damer: ”Min söta lilla Inga”, ”Anna, du kan väl stanna”, ”Är det nån som sett Maria?” och ”Får jag låna nyckeln, Ann-Marie?”.

Och bland klassikerna hör också Lasse Dahlquists ”Jolly Bob” hemma. Men är Bob verkligen ett efternamn?

Slutligen: även Tom Jones’ inspelning från 1966 av ”The Green Green Grass of Home” får väl vid det här laget räknas som en klassiker.

Fast utanför fönstret är det inget grönt gräs – där faller snön allt ymnigare.

Ett gott nytt år – gärna med en grön och solig sommar – önskar jag er, alla mina läsare!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Tyvärr finns det inga vinteriden för människor

Jag kan se estetiska poänger med vintern, om jag betraktar den genom fönstret eller på julkort.

Men i grunden skulle jag gärna hoppa över vintern om det gick.

Jag påminner mig en historia från yngre år då jag var FiB-ombud och sålde Folket i Bild och förlagets folkböcker i Juniskär med omnejd. En bok som jag då sålde och förstås själv läste var Allan Erikssons roman ”Farväl till Paradiset”.

Eriksson är en i dag tämligen bortglömd författare, men i hans ”Farväl till Paradiset” hittade jag en själsfrände i konstnären Tapper, som ogärna gick utanför dörren under vintern. Så han la upp ett försvarligt upplag av konserver, och så byggde han en gång från huset till vedboden. På så sätt slapp han gå ut.

I förmiddags var det dags för årets vinterutflykt till sommarhuset i Öregrund, det som jag så brådstörtat fick lämna i höstas, med ambulans när jag fick hjärtinfarkt.

Den här gången tog vi som vanligt buss 811 från Uppsala till Öregrund, väl rustade med julklappsböcker, julklappsskivor och julklappsfilmer plus det som återstår av julskinkan och mina estniska julsyltor. Ja, lite mer var det förstås, till exempel ett antal blommande julhyacinter. Tillräckligt mycket för att vi skulle ta taxi både till öregrundsbussen och sen från den till vårt hus.

Antalet kallgrader är lägre här ute i havsbandet, men vinden bet i kinderna när vi sen måste gå ärenden till Systemet respektive Konsum. Och jag frös om fingrarna. De handskar jag har är inte tillräckligt varma.

Inomhus var det nio-tio grader när vi anlände, men Birgitta vred upp termostaten på värmepumpen, så nu är det i alla fall ganska hygglig värme om man står i varmluftsströmmen närmast den. Vi har ännu ingen tidigare erfarenhet av värmepump som värmekälla så här års, men blir det inte tillräckligt varmt tillräckligt fort, har vi ju de kostnadsslukande elradiatorerna att ta till.

En välsignelse var det i alla fall att det var skottat utanför grinden och på gången upp till huset – vid flera andra mellandagsankomster har snöplogen begravt grinden, så att man har fått starta vintervistelsen i Öregrund med att med väskor kravla eller rulla sig över grinden och sen, iförd lågskor, pulsa upp till huset. Men den här gången hade Birgitta ringt Roger den ängeln; Roger fixade också hönsnäten runt fruktträden när jag just när jag hade börjat sätta upp dem i höstas drabbades av hjärtinfarkt.

Närmast blir det ”Grabbarna i 57an” i TV, sen middag och på det ”Morden i Midsumer”, också det i TV.

Men i morgon måste jag nog gå ut igen. Det är jag som lagar mat på nyårsafton, och maten är inte inhandlad. Och så måste jag väl sätta ut marschaller, ge fåglarna mat och kanske ytterligare något annat som dess värre fordrar att jag går utomhus.

När öknen bringas blomma

Den tysk-amerikanska filmen ”Bagdad Café” (”Out of Rosenheim”, regi Percy Adlon) från 1987 är en både märklig och sevärd film. Den är komisk i den absurda skolan, samtidigt både fantasifull och djupt mänsklig.

Filmens geografiska centrum är ett motell beläget i Mojave-öknen i Nevada. Avståndet till nöjeslivet i Reno känns enormt; här stannar någon enstaka bil till vid macken, men motellets cafédel är en dammig skräpkammare och till och med kaffeautomaten är, när filmen börjar, ur funktion.

Här härskar den temperamentsfulla, mörkhyade Brenda (CCH Pounder) omgiven av barn, barnbarn och diverse udda existenser. Alldeles i början av filmens handling ger sig hennes man i väg efter ett gräl.

På den dammiga vägen kommer så en kvinnlig tysk turist, Jasmin Münchgestettner(Marianne Sägebrecht), överviktig och klädd i märkliga kläder, bland annat en bayersk fjäderhatt. Hon har, utan något annat mål än att bli av med sin man, gett sig ut på vägarna och råkar bara komma till Bagdad Café släpande på sin väska. Hon betalar med en resecheck, till att börja med för ett dygn. Men hon blir kvar.

Filmens nav är kampen mellan de här kvinnorna, Brendas misstro mot den främmande kvinnan och hennes udda beteende och märkliga kläder och hur Jasmin så småningom vinner Brendas förtroende och bokstavligen får det här lilla stället ute i öknen att blomma upp.

Jasmin vinner terräng på flera olika sätt. Dels blir hon vän med Brendas yngre familjemedlemmar och också med den före detta hollywooddekoratören och målaren Rudi Cox (Jack Palance). Dels röjer hon upp på motellet, skurar först sitt eget rum och rensar sen upp och målar om i reception och café. Som kronan på verket visar hon sig också vara en skicklig illusionist, som med sina nummer trollbinder en allt talrikare publik av chaufförer och andra. Också Brendas son Salomo (Darron Flagg) dras in i omvandlingen av motellet: Han är musikalisk – spelar bland annat Bach-preludier – vilket Jasmin snart upptäcker.

Många karaktärer i den här filmen, den ena mer udda än den andra, vore värda särskilda kommentarer, men i en klass för sig står hollywoodmålaren Cox (Palance), som i filmen bland annat ges funktionen av den som gradvis lockar ur den i början av filmen som föga attraktiv framställda Jasmin något som trots hennes yppighet till övermått måste betecknas som skönhet och rent av erotisk lockelse.

Mot slutet, med dess musikshow, blir den här filmen kanske inte riktigt lika bra, men man blir mänskligt varm om hjärtat av den. Den finns på DVD.

Melodikrysset nummer 52 2009

I morse sov jag längre än jag brukar på lördagar – hade helt enkelt glömt bort att det var lördag och därmed melodikryss. Så jag har lyssnat på och försökt lösa krysset iförd min nya fina julklappsmorgonrock i olika blå nyanser och en smula vitt, en present från Birgitta.

Att jag sov så länge hade väl att göra med att vi hade juldagskalas med (vuxna) barn och barnbarn, och sen var jag ju tvungen att diska upp efter festen, även om sonen hade hjälpt mig med en del innan han åkte hem till Stockholm.

Trots den lite hastigt påkomna starten gick det bra att lösa krysset, dock med ett undantag, vågrätt 13. Där ville Eldeman ha ett ord ur en originaltitel där jag hade sista bokstaven av två, N – men det finns ju en del engelska ord att välja på även då (om det nu som jag tror handlade om en engelsk originaltitel). Att det var Leif Bloms som spelade hjälpte mig inte mycket, eftersom jag inte brukar lyssna på dansbandsmusik. Men jag googlade och fann bland låtar Leif Bloms har spelat in ”Hold On Tight”, som jag inte känner igen men som av ordvalet att döma skulle kunna vara en tryckare för att knyta an till en av Eldemans ledtrådar. Säker är jag dock inte, så ta inte för givet att jag har rätt i det här fallet. /Rätt svar är ”Lady In Red”, upplyser mig flera av mina läsare. Jag har berättat hur jag kom fram till det som var en gissning – som alltså var fel./

Lite osäker är jag också om varifrån musiken som illustrerade ”en upplyst plats” var tagen. Svaret var med ledbokstävernas hjälp givet: scen. Men jag är ju en sån där som gärna vill veta mera, så varifrån kom musiken? Från en operett, så mycket var klart. Själv gissar jag att musiken var hämtad ur Emmerich (Imre) Kalmáns ”Cirkusprinsessan” (1926), som jag dock aldrig har sett. /Kalmáns ”Csardasfurstinnan” ska det vara, berättar en läsare som kan Kalmáns värld bättre än jag./

Också i flera andra fall var Eldeman lite gammaldags i dagens musikval. Vi hörde till exempel Ernst Rolf sjunga ”Min kärlek skall i valstakt gå”, en Robert Stoltz-vals som i original heter ”Mein Liebeslied muss ein Waltzer sein”.

Och så spelade han en gammal Jules Sylvain-melodi, ”Anna, du kan väl stanna”, vilket senare förstås är svaret på Eldemans fråga vad den tilltalade uppmanades göra.

På ”Titanic” hade väl däremot just ingen velat stanna. Men hur många gånger har vi förresten hört Céline Dion illustrera någon Titanic-fråga i Melodikryssset?

Därmed är vi inne på avsnittet filmmelodier.

Vi hörde till exempel något som jag liksom förmodligen flertalet melodikryssare alldeles nyligen har hört (i julaftonens kavalkad med Disney-filmer), nämligen ”Jag vill va som du” ur ”Djungelboken”.

Disney var för övrigt med ett varv till, genom ”Skönheten och odjuret” från 1991. Här hörde vi the Beauty and the Beast i en duett.

Den här filmen har som undertitel ”Den förtrollade julen”, men det hindrade inte Anders Eldeman från att inleda dagens kryss med ett par ganska somriga nummer.

Dels spelade han ”Stockholm i mitt hjärta”, skriven av en man som verkar ha en plats i Eldemans hjärta, Lasse Berghagen.

Dels spelade han en man som jag för min del håller högre, Harry Belafonte. Som illustration fick vi ett av Belafontes paradnummer, ”Island In the Sun”.

Men sen kylde han ner oss igen, genom att låta oss höra Laleh sjunga ”Snö” ur den första Arn-filmen. (Jag har inte sett den.)

Dagens melodifestivalare var ”Min kärlek” från 2004. Hon som sjöng var Shirley Clamp. Hon hamnade på andra plats med den.

Men går det inte med kärleken får man väl som Sven Ingvars ”Börja om från början”. I tio veckor låg den här låten, som skrevs av Rune Wallebom, på Svensktoppen 1965.

Också jag som inte är någon fan av dansband tycker att det här är en kul låt, men det finns musikaliska kärleksförklaringar som jag för egen del tycker är ett strå vassare i uttrycket. Ett bra exempel på vad jag menar är Olle Adolphsons fina ”Du är den som jag vill ha” – /”Nu har jag fått den jag vill ha” heter den förstås egentligen./

Till nyår ska jag själv tillsammans med den jag vill ha som vanligt åka ut till huset i Öregrund.

Men närmast ska jag njuta av julen här hemma i Uppsala.

Fortsatt sköna helgdagar önskar jag också mina läsare.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 50 2009

Två frågor vållade mig visst besvär i dagens kryss.

Søs Fenger sjöng på danska en svensk låt, som jag inte riktigt kände igen, kanske för att jag inte har lyssnat särskilt mycket på upphovsmannen, Uno Svenningsson. Men efter lite detektivarbete med hjälp av de bokstäver jag hade kom jag på svaret: ”Under ytan” hette Unos låt.

En av de ledtrådar jag hade var då Aet i julsången ”Ave Maria”, som jag genast plockade hem.

Men under tiden fortsatte jag leta efter det svar, som skulle bli ”ytan”, och det bidrog till att jag tappade koncentrationen på sista frågan, karaokelåten, där svaret såg ut att bli ”en”. Men sen föll polletten ner: Visst var det väl ”Fångad av en stormvind”, som Carola vann Eurovision Song Contest med 1991?

Lika bra gick det inte för Magnus Uggla i Melodifestivalen 2007. Hans ”För kung och fosterland” tog sig inte till finalen.

Sanna Nielsen hamnade på andra plats 2008 med ”Empty Room”. Av telefonröstningen att döma vann hon i hög grad publikens gunst.

Men ännu större, att döma av antalet veckor på Svensktoppen, blev Helen Sjöholms insjungning av Benny Anderssons ”Du är min man”. Den får väl betraktas som en av tidernas största svenska schlager.

Helen Sjöholm förekom också personligen i dagens kryss, med ”Skenbart” i filmen med samma namn. Textförfattaren, Peter Dalle, har jag förresten mött några gånger i Konsum i Öregrund, på den tiden då han hade sommarhus på Gräsö.

Också Evert Taubes ”Änglamark” skrevs som filmmelodi – märk att det var sonen, Sven-Bertil Taube, och inte Evert själv som sjöng den i filmen.

Dagens båda operastycken har jag sett framföras på Operan.

Äldst av dem, från 1875, är Georges Bizets fantastiska ”Carmen”, som märkligt nog inte blev någon succé när den uruppfördes. I dag fick vi höra den fina ”Toreadorarian”.

Den andra operafrågeillustrationen var Barcarolen ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach (1881).

Men också i vår tid skrivs det musik som kommer att leva lika länge. Flera av Beatles’ låtar kommer att leva mycket länge. En av dessa är utan tvivel ”Let It Be” av John Lennon och Paul McCartney.

Till våra stora trubadurer – Taube är tidigare nämnd – kommer också Cornelis Vreeswijk att räknas i framtiden. Liksom i Taubes fall har han lånat ett och annat och gjort det till sitt. Ett exempel är ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. I original heter den ”Monday Morning” och är en engelsk folkvisa.

Ja, sen är det väl bara en låt kvar att redovisa, och även den måste räknas till de svenska visklassikerna. Nils Ferlin skrev ”I folkviseton” (”Ditt hjärta är mitt…”), och det är i Torgny Björks tonsättning den kommer att leva vidare som visa.

Jag har ett personligt minne av den. Birgittas syster Karin sjöng den för sin Hasse vid deras bröllop ute i trädgården i Vallentuna:

I folkviseton

Text: Nils Ferlin
Musik: Torgny Björk

Kärleken kommer och kärleken går,
ingen kan tyda dess lagar.
Men dig vill jag följa i vinter och vår
och alla min levnads dagar.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

Kärleken är så förunderligt stark,
kuvas av intet i världen.
Rosor slår ut ur den hårdaste mark,
som sol över mörka gärden.

Mitt hjärta är ditt,
ditt hjärta är mitt
och aldrig jag lämnar det åter.
Min lycka är din
din lycka är min,
och gråten är min när du gråter.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Allt var mycket nyss och ganska länge sedan

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Minnena bleks
som gamla albumbilder.

Andra blöder vid beröring.

Så skrev Birger Norman i ”Dikter i Lunde”, som ingick i den reviderade upplagan av hans bok ”Ådalen 31” (Rabén & Sjögren, 1981).

Jag frågar de ungdomar jag möter i ABFs lokaler i Folkets hus i Gävle, arbetslösa medlemmar i Metall, vad de vet om ådalstragedin 1931 och får mycket skiftande svar. Några har läst lite om den i skolan. Någon har sett Bo Widerbergs film, någon annan en kortare filmframställning. Men jag förstår att flertalet inte har några djupare kunskaper om vad som hände då och varför.

När jag sen slutar min föreläsning, ser alla allvarliga och tagna ut. Frågan uppstår förstås om det skulle kunna hända igen, och jag tvingas – liksom Birger Norman i slutet av sin bok – att konstatera, att även om det förefaller osannolikt, kan man aldrig vara säker. En av killarna jag har talat för påminner om vad som hände i samband med göteborgskravallerna här om året.

Ådalshändelserna blir begripliga mot bakgrund av ekonomiska och sociala och politiska skeenden, som jag ska återkomma till. Men ändå fanns där också en slumpfaktor som starkt bidrog till katastrofen.

Ådalen blev inte politiskt rött med det samma; August Palm hade inga stora framgångar där, när han var uppe och agiterade för socialdemokrati och fackföreningsrörelse. Men när först sågverken och sen massaindustrin växte och det därmed bildades ett allt större industriproletariat, fick de radikala idéerna fäste där uppe. Efter den stora kraftmätningen under storstrejken 1909 växte syndikalistiska SAC i styrka, och när Socialdemokratiska vänsterpartiet bildades revolutionsåret 1917, var ångermanlandsdistriktet ett av de två partidistrikt som lämnade socialdemokratin för det nya partiet. I Gudmundrå kommunalfullmäktige fick man därmed 25 vänstersocialister, medan de fortsatt brantingtrogna var tre. Den utflykten blev i och för sig inte så långvarig: Ivar Vennerström återvände relativt snart till sitt gamla parti och med honom också större delen av partidistriktet. Vi kan ta Gudmundrå som exempel igen. Inom Gudmundrå – på den tiden allt från Kramfors municipalsamhäller längs ådalen över Frånö ner mot Lunde, alla orter som figurerar i ådalshändelserna 1931 – fanns i fullmäktige 1930 25 socialdemokrater, fem sillénkommunister (moskvatrogna, kominternanslutna), tre kilbomskommunister (många av dessa kom senare tillbaka till socialdemokratin; partiledaren Nils Flyg och några med honom samarbetade med nazisterna), tre frisinnade, två bondeförbundare och två högermän. Kommunisterna var i och för sig relativt sett starkare inom fackföreningsrörelsen, men redan de här siffrorna indikerar, att man inte kan avfärda de händelser som ägde rum i maj 1931 som blott och bart kommunistisk konspiration.

Den nöd och förtvivlan som drabbade Ådalens arbetarbefolning slog blint över partigränserna. Många familjer, ofta med flera barn, levde i ett rum och kök i dragiga och lyhörda baracklängor. Maten var knapp; kände man någon som för en billig penning kunde tillhandahålla potatis, kunde man skatta sig lycklig. Lönen var låg, och inte minst under det begynnande 1930-talets ekonomiska kris, den som svepte över hela världen och även drabbade Ådalens exportberoende näringar, försökte arbetsgivarna sänka lönerna. AK-arbeten – makadamknackning och annat sådant – inrättades för de arbetslösa och ersättningen sattes lägre än lägsta grovarbetarlön.

Det var den sena, kalla våren.
Det var den grå och bittra tiden.

Stenknackardagar, kastvedshyggen.
Dikesgrävning, AK-köer, fattigvårdens matlapp.

Kala träd, grå dikesrenar
när 1 Maj var inne.

Det var en maj med tomma redder
under snålblåst från den stora världen.

Vid horisonten en skyggande häst.
Skuggan över Europa.

Det var den bittert gråa våren.

(Norman)

1920-talet var både politiskt och när det gällde styrkemätningarna på arbetsmarknaden en labil tid. Arbetarrörelsen hade visserligen vunnit kampen om den allmänna rösträtten men var ännu inte tillräckligt stark – minoritetsregeringarna avlöste varann. På arbetsmarknaden rådde fullt krig: De ofta små fackliga organisationerna startade mängder av strejker och möttes med lockouter – de senare kunde sedan mötas med sympatistrejker på helt andra håll.

Ett sådant händelseförlopp fanns i upptakten till det som skulle bli ådalstragedin. Gerhard Versteegh var direktör för Marmaverken, som alls inte låg i Ådalen utan lite längre söderut. Men han ägde samtidigt Graningeverken i Ångermanland – pappersmassefabrikerna i Utansjö och Sandviken (det senare alltså inte Sandviken i Gästrikland), och arbetarna där började den 29 januari 1931 sympatistrejka med kamraterna i Marmaverken.

När strejken drog ut på tiden, tog Versteegh det ödesdigra steget att inkalla strejkbrytare, som skulle kunna lasta den producerade pappersmassan. Fartyget Milos kom med en last av strejkbrytare. Nyheten fanns att läsa i socialdemokratiska Nya Norrland, som också skrev en skarp ledarkommentar och annonserade ett protestmöte i regi av Lunde transportarbetarförening.

Ett anonymt flygblad med kalleles till massdemonstration mot strejkbrytarna spreds också, av sillénkommunisterna skulle det visa sig.

Någonstans vred maktens nävar åt sin press
mot livets låga villkor.

Det kom en båt,
men den gav ingen glädje.

Det kom ett tåg till Härnösand.
Dess frakt var bryteri.

Det kom ett tåg från andra hållet.
Det kom män och vapen.

(Norman)

Demonstrationståget gick denna första dag till Sandviken. Demonstranterna lyckades ta sig in genom en sidogrind in på området, där lastning pågick. De flesta strejkbrytarna lyckades komma undan med en annan båt, men Milos blev kvar med sex av dem kvar i lastutrymmet. Där blev de misshandlade och sen vinschade upp på däck; därefter fördes fyra av dem – två lyckades smita – av demonstranterna till torget i Kramfors.

Övriga strejkbrytare fortsatte med sin båt till Lunde, där det också skulle ske lastning.

Det var där allting dagen därpå skulle gå riktigt över styr.

Landsfogden, som fanns på plats, beslöt i samråd med landshövdingen att inkalla militär från Sollefteå, 40 infanterister från I 21 och 20 beridna från T 3. Det rörde sig inte om inkallade utan om officerare och andra stamanställda under ledning av kapten Nils Mesterton. Redan den här första kvällen skedde sammanstötningar med bland annat stenkastning över det plank, som avskärmade hamnområdet.

Så blev det 14 maj, Kristi Himmelfärdsdag.

Arbetarna samlades först i Frånö Folkets hus, sen i folkparken där, eftersom de blev så många. Mötet var nog ingen höjdare formellt sett. Det leddes av folk från Transport men man beslöt om strejk i hela området på grund av strejkbrytarna. Pappers och Sågverks var ju egentligen mycket mer berörda än Transport, och de fackliga förhandlingarna måste alltså fullföljas; man måste ta mer preciserade beslut, vilket gjorde att många av de fackliga ledarna – bland dem även kommunister – aldrig kom med, när den otåliga folkmassan startade sin demonstration med riktning Lunde. Typiskt nog för det improvisatoriska draget i den här demonstrationen var att man just inte hade med några fanor eller banderoller – bland de få fanns en för den socialdemokratiska ungdomsklubben, SDUK.

Men det var härligt väder; deltagarna demonstrerade med liv och lust:

Den sena våren brast en dag för sol och värme.
Det gick ett mänskotåg från Folkets park i Frånö.

(Norman)

Planen var enkel. När man kom in i Lunde, skulle man gå östra vägen förbi Folkets hus och sen, efter att ha passerat Westmans gård och Johanssons handelsbod, gå längs planket, bakom vilket de förhatliga strejkbrytarna fanns. Sen skulle man åter svänga upp på västra vägen; man skulle alltså gå som i en ögla och komma tillbaka upp på vägen mot Frånö.

Det var bara det att kapten Mesterton hade beslutat spärra av vägen med en ryttarpatrull redan innan demonstrationståget hade hunnit ned till Westmans gård. Skjutklara kulsprutor fanns också uppställda.

Ryttarna hade laddat med lösa skott innan de skarpa skotten skulle ta vid, så förhoppningen var nog att kunna skrämma tåget till stopp. Men på en kort stund – kanske inte mer än någon minut – gick allting åt helvete.

Landsfogden hade gått för att tala i telefon med landshövdingen och hade, fast för sent, fått lov att lova tåget att avhysa strejkbrytarna. En fana skrämde omkull en av hästarna, och när massan trängde på, påknuffad av alla som kom bakom, övergick snart de lösa skotten till skarpa. Rikoschetter och riktade skott träffade planlöst människor i demonstrationståget, och dessutom träffades en ung flicka, som inte hade deltagit i demonstrationen utan var där med två tjekompisar, av något som kan ha varit kulor från en tappad (!) kulspruta. Facit: fyra döda demonstranter plus en dödad åskådare (Eira Söderberg) samt fem skadade demonstranter.

Det påstås att striden avblåstes av en jazztrumpetare, som gick med i demonstrationståget. Scenen stelnade i fasa; men nu var allting för sent:

Tiotusen mänskor gick mot Lunde.
Några kom aldrig tillbaka.

I Lunde fanns gevären och kulsprutan.
Makten var långt borta.

Makten bor i slutna rum.
Människor är nära i det som sker.

Ett tåg av människor gick till Lunde.
Några kom aldrig hem igen.

(Norman)

I den efterföljande tidningsrapporteringen i lokal borgerlig press hävades det att också demonstranterna skulle ha varit beväpnade och skjutit. Det var inte sant; noggranna undersökningar efteråt har inte kunnat visa att demonstranterna använde skjutvapen.

För det som hände i Ådalen 13-14 maj 1931 undersöktes noga, bland annat av en statlig kommission. Det blev också rättssak av det som hände. Några av de inblandade militärerna fick korta, knappast kännbara straff, och landshövdingen och landsfogden förpassades åt sidan. Några av aktivisterna på arbetarsidan dömdes för upplopp och misshandel, en av dem till två och ett halvt års straffarbete.

Men viktigare var att ådalshändelserna på sätt och vis kom att bilda upptakten till en ny era.

Socialdemokratins koalitionsuppgörelse med Bondeförbundet öppnade för både sociala reformer och arbetslöshetsbekämpning. Redan 1932 års socialdemokratiska partikongress drog upp riktlinjerna för en ny social arbetslöshetsbekämpningspoilitik, och arbetslösheten sjönk. I januari 1934 var antalet arbetslösa fortfarande 171.540 men hade i september sjunkit till 78.918. På hösten 1935 var siffran nere i 41.190.

I andrakammarvalet 1932 hade socialdemokraterna fått 41,7 procent av rösterna. I 1936 års val fick man 45,7 procent.

Också de arbetsmarknadskonflikter, som hade slitit sönder Sverige – konflikten i Ådalen är bara ett exempel – fick en ände med det förkättrade Saltsjöbadsavtalet 1938.

* * *

Men i Ådalen rådde sorgen länge än.

Dagen då våren kom
blev given åt mörkret.

Markernas glädje
blev människans smärta.

I tystnaden efter de dödande
skotten blev solljuset fjärran.

Ofattbar gick solen sin gång.
Vad ville oss våren?

– – –

Den stegrande hästen.
Hästen i sken över världen!
Stöveln slängande herrelös i bygeln,
ty herren av våld
är en slav.

Solen! Och blodet.
Blodet i sanden
på vägen mot älven.

Blodet på vägen i Lunde.
Blodet i Spanien.
Mörkret över Europa.

Stöveln som slänger och slår
i världens vind.

– – –

Stöveltider, bittervårar.
Världens snåla vind är kvar.

Allt var mycket nyss,
och ganska länge sedan.

Några kom aldrig hem.
De bor i våra hjärtan.

Minnet som blöder vid beröring
är en levande puls.

Människovärme, majdag
led oss ut ur världens köld.

(Norman)

* * *

Birger Normans ”Dikter i Lunde”, som han egentligen skrev som en lyrisk-musikalisk svit tillsammans med Ralph Nordlander, är mycket fin; texten är här hämtad ur hans bok ”Ådalen 31″.

Men ådalshändelserna har också, mycket tidigare, satt ett numera klassiskt avtryck i svensk poesi, Erik Blombergs ”Gravskrift”. Dödsskjutningarna ägde rum den 14 maj 1931. Blombergs dikt publicerades 17 maj i tidningen Social-Demokraten, därefter också i diktsamlingen ”Nattens ögon”, 1943:

Gravskrift

Av Erik Blomberg

Här vilar
en svensk arbetare.
Stupad i fredstid.
Vapenlös, värnlös.
Arkebuserad
av okända kulor.

Brottet var hunger.

Glöm honom aldrig.

Melodikrysset nummer 49 2009

Dagens melodikryss var inte alltför svårt, även om där förekom ett och annat som inte riktigt är min bag. Molly Sandén var till exempel med i årets melodifestival utan att sätta några djupare spår hos mig, och det vi hörde i dag, ”Kärlek”, får mig väl heller inte att rusa till skivaffären.

Frida kommer jag vagt i håg från 2008 års melodifestival. Var det inte hon som hade ett så energiskt framförande i ”Upp och hoppa”?

Friends deltog i 2001 års upplaga, men deras ”Lyssna till ditt hjärta” kommer jag åtminstone hyggligt väl i håg, också att Nina Irhammar Inhammar och Kim Kärnfalk var de båda sångerskorna i gruppen.

Fast inte kommer några av de här artisterna och låtarna i närheten av ABBA och ”Waterloo”, som ju vann Eurovision Song Contest 1974. Den här vinnarlåten kan man omedelbart identifiera även om den som här sjöngs på portugisiska.

I förra Melodikrysset hade Anders Eldeman med en fråga om en melodi av Lasse Dahlqvist och en annan om en Ada som inte var hans. Även i dag fanns det en Ada med i krysset, men i dag förekom hon däremot i en Lasse Dahlqvist-melodi, ”Kom lella vän ska vi segla”.

Ur den äldre svenska schlagerrepertoaren kom också ”Regntunga skyar”, som Alice Babs 1941 sjöng i filmen med samma namn ”Swing It Magistern”, regisserad av Hasse Ekman. Melodimakarna hette Thore Ehrling och Eskil Eckert-Lundin.

Stor, på Svensktoppen 1973, blev också ”Aj, aj, aj, det bultar och det bankar” som framfördes av Schytts och skrevs av Rune Wallebom.

Sen är det väl bara en svensk artist kvar att skriva om, Zarah Leander, alt när det gäller röstläget. I dag hörde vi henne i ”Viljasången” ur operetten ”Glada änkan” (1905) av Franz Lehár plus Victor Léon och Leo Stein.

Därifrån är inte steget långt till musikalernas värld. I dag fick vi höra musik ur två sådana.

Dels fick vi höra ”Summertime” ur ”Porgy and Bess” från 1935. Musiken skrevs av George Gershwin och texten av DuBose Hayward.

Dels fick vi höra ”Don’t Cry For Me, Argentina” ur ”Evita” från 1978. Upphovsmännen var Andrew Lloyd Webber och Tim Rice.

Jag uppfattade först inte riktigt frågan, där ”I Will Always Love You” av Dolly Parton utgjorde illustrationen. Jag blev därför lite förvirrad av att det inte var Dolly som sjöng – i stället hörde vi den här låten med Whitney Houston.

Och så kan vi väl avsluta dagens redovisning med något som jag gillar, musikaliska överraskningar. Vi hörde Verdis ”Fångarnas kör” men ändå inte. Här löd titeln ”Song For Liberty”, och hon som sjöng var Nana Mouskouri.

Sent i eftermiddag blir det för min del säkert mer av musikaliska överraskningar, genreöverskridningar med mera. Jag och Birgitta ska på ODs Caprice i universitetsaulan här i Uppsala. Och det kommer mera! Efter Capricen ska vi gå på Stor-OD på Uppsala slott, en middag med musikalisk inramning och många spirituella tal. Det hela slutar med dans till storband fram på nattkröken.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I kamp mot en nazistisk femte kolonn

Alfred Hitchcock deltog på sitt sätt i kampen mot nazisterna under andra världskriget. Hans ”Sabotör” (”Saboteur”) från 1942 är ett exempel, inte bara spännande utan också öppenhjärtig: Fienden finns inte bara utanför landets gränser utan mitt ibland oss. Också amerikaner – en rik ranchägare, en societetsdam i New York – visar sig vara nazistsympatisörer, och några av dem, bland dem Fry (Norman Floyd), visar sig sakna samvetsbetänkligheter, när det gäller att genom sabotage och genom att ta människoliv gynna Tysklands sak.

Filmens ofrivillige hjälte (ett vanligt tema hos Hitchcock) Barry Kane (Robert Cummings) jobbar i en flygplansfabrik i Californien, och den utsätts för ett brandattentat. Bland dem som omkommer finns hans bäste vän, och eftersom det visar sig att den brandsläckare han gav till kompisen var fylld med bensin, blir han själv efterlyst och jagad av polisen (ett annat grepp, oskyldigt misstänkt, vi har sett i flera filmer av Hitchcock).

Kane påminner sig emellertid en mystisk man, Fry, och ett av denne borttappat kuvert med pengar som han (Kane) har hittat och återlämnat till Fry. Kane anar att Fry har med sabotaget att göra, och eftersom han på kuvertet har snappat en adress till en farm, beslutar han sig för att själv försöka spåra Fry i stället för att försöka övertyga polisen, som ju heller inte tror honom – även det här är ett typiskt hitchcockgrepp.

Iförd handklovar flyr han och kommer, hungrig och våt, hem till en blind man, som med öronens hjälp avslöjar hans predikament men faktiskt litar på honom. Det gör dock inte den blinde mannens brorsdotter Patricia Martin (Priscilla Lane), och när hennes farbror ber henne köra Kane till en låssmed han litar på, påbörjas ytterligare en viktig story i storyn, attraktionen och misstron dem emellan och alla förvecklingar de leder till.

En vändpunkt blir deras besök i en hemlig sabotörsdepå i närheten av en kraftverksdamm, och där lyckas Kane (medan Patricia håller sig gömd) också få kontakt med sabotörsligan (andra än dem han dittills har träffat) och få dem att tro, att han är en av dem och behöver hjälp. På så sätt kommer Kane vidare på spåret, som leder rakt in i societeten i New York – i New York är det ett skepp som ska sprängas. Kanes sätt att sedan försöka ta sig ut från den av beväpnade vakter bevakade tillställningen har vissa likheter med auktionsepisoden i ”I sista minuten”.

Det finns också vissa likheter mellan sluten i de båda filmerna. Medan dramat på hög höjd i ”I sista minuten” utspelar sig på Mount Rushmore (med presidentansiktena inhuggna i klipporna), utspelas slutkampen mellan Kane och Fry uppe på (utanpå) Frihetsgudinnan.

Skurkens slut, när han störtar efter att kavajärmen har lossnat, hör till de riktigt spännande inslagen i ”Sabotör”, men den här filmen är ändå inte något av Alfred Hitchcocks mästerverk. Fast klart sevärd är den förvisso.

Melodikrysset nummer 48 2009

Jag gissar att många i dag hade problem med sångerskan som sjöng ”Meine Lippen, sie küssen so heiss”. Svaret är Anna Netrebko, rysk-österrikisk sopran, född 1971.

Andra kan ha haft problem med dagens rappare, Petter. Honom hörde vi i ”Det går bra nu”.

Själv hör jag till den kanske inte helt vanliga sort som både går på opera och har Petter i sina skivhyllor.

Fast om jag måste välja, lyssnar jag för egen del kanske ännu hellre på Eric Clapton – jag har förstås själv ”Nobody Knows You When You’re Down And Out” med honom på CD. Det finns mycket Clapton i mina skivhyllor, och i det fallet är det faktiskt min son, Matti, som har fått mig att bli fan.

Av Evert Taube har jag allt han har spelat in på skiva, en hel del faktiskt i dubbla uppsättningar. Och jag kan min Taube hyggligt, vet att hans ”Oxdragarsång” börjar ”Allt bakom oxar tio från stadens sus och dus”.

Också Cornelis Vreeswijk har jag komplett, åtminstone de svenska skivutgåvorna. Alltså vet jag att ”Deirdres samba” tilldrar sig i Copacabana. Jag har också hans ”Samlade sånger” i tre band, och där kan man inhämta, att musiken skrevs av Chico Buarque de Hollanda och i original heter ”Quem te viu, quem te ve”.

Jag har LPn ”Arne Domnérus spelar Povel Ramel”. Den inleds med en låt Povel Ramel skrev tillsammans med Beppe Wolgers, den underbara ”Ta av dig skorna”. Alla de nämnda är musikaliska favoriter. Domnérus uppskattade jag dessutom för att han, av uttalat politiska skäl, med sitt band valturnerade med Olof Palme.

Jag hör till den generation som i radio ofta har hört sånger av och med Lasse Dahlquist, vilket förstås gör att jag genast känner igen ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Lasse skrev ju ofta om Ada, men den Ada som förekommer i ”Bohus bataljon” – ”Där stod Ada och Beda och Kristin…” – är faktiskt inte hans utan Axel Flodéns; musiken skrevs av Sten Frykberg. Den här låten förekom i filmen med samma namn från 1949.

Vi gamla radioter känner förstås igen ”Gamle Svarten”, även när den som här spelas utan text. Och eftersom Svarten var en häst, får man väl förmoda, att han nyttjades av en ryttare.

För att det inte skulle bli för lätt fick vi höra en instrumentalversion med Roland Cedermark, och samma knep – att inte låta oss höra texten – tillgrep Anders Eldeman när det gällde ”Evert”. Den låten låg hela 27 veckor på svensktoppen med Matz Ztefanz med Lailaz.

En stor hit fick Susanne Alfvengren 1984 med ”När vi rör varandra”, fast den hade en utländsk förlaga, Dan Hills ”Sometimes When We Touch” från 1977. Här hörde vi låten med Vikingarna.

Melodifestivallåtar brukar i flertalet fall inte fastna i mitt minne, men Tommy Nilssons ”En dag” från 1989 mindes jag faktiskt, när jag i dag åter fick höra den fast på engelska (”Some Day”).

Den låt som i dag berörde mig minst var ”Wheel of Fortune”. Men visst hörde jag att det var Ace of Base som framförde den.

Och har jag nu inte glömt något, var väl det här alltihop.

Sundsvall på 1950-talet

Jag kom till Juniskär i dåvarande Njurunda kommun i slutet av andra världskriget, och under 1950-talet – när jag gick i realskola och gymnasium – blev Sundsvall ”min” stad. Så länge mina föräldrar och deras hyresvärd, Kjell Nordin, levde, var jag ofta i stan, ofta på väg från eller till bussen. När jag numera någon gång kommer till Sundsvall, märker jag alla förändringarna, och när jag i minnet försöker komma i håg enskildheter från mina tonårs Sundsvall, sviker mig minnet allt oftare.

Ett telefonsamtal från dottern, Kerstin, rörde en sådan enskildhet som sedan satte fart på hjärnan och dess bräckliga minnescentrum.

Kerstin hade köpt porslin märkt Pallas och ville pröva tanken, att det kunde ha något samband med Konditori Pallas i pappas gamla Sundsvall. Jag tvivlar på det – men frågan väckte rader av minnen och en hel tankeprocess. Konditori Pallas finns faktiskt fortfarande, på Strandgatan 16; det startades 1956 och har, berömvärt nog, slagit vakt om sin 1950-talskaraktär.

Jag mindes också Prag på Thulegatan och – efter att ha mejlat min gamle vän Anders Thunberg från Sundsvall om namnet – övre Orient när man just hade vikit ner åt höger på Storgatan från Skolhusallén. Andra fik, till exempel Cecil, föll sig naturliga att besöka, när man hade varit på bio på Saga eller Konsert. Inte så långt därifrån, på Esplanaden, fanns också Svea-biografen. Längre ner, på Östra Esplanaden, nära busstationen som var mitt nav i Sundsvall, fanns Röda Kvarn, och under senare delen av femtitalet förenade jag gärna besök där med fika på Konsums Cafeteria, som låg i anslutning till Vängåvan. Cafeteria var en djärv modernistisk skapelse med stålrör och trä i möblerna, och längst in i lokalen fanns en hylla som var ett eldorado för en kulturintresserad gymnasist på latinlinjen: där fanns alla landets kulturtidskrifter.

Under skoltiden var jag mycket av en intellektuell enstöring, och till exempel caféernas kotteribildningar var mig helt enkelt obekanta. Av Anders Thunberg har jag lärt mig att Prag var ett ställe för knuttar, medan övre Orient var läroverksungdomarnas fik, men vad brydde jag mig om det?

Krogbesök ingick inte i min dåtida föreställningsvärld – jag växte upp under ekonomiskt mycket knappa förhållanden. Knausts berömda trappa har jag förstås sett, men från min skoltid på 1950-talet minns jag bara en enda måltid på en riktig restaurang: Folket i Bild hade en gång förlagt en ombudsträff till likaledes anrika restaurang Runan.

Anders har lånat mig en bok att friska upp minnet med, ”I våra kvarter. Sundsvall på 50-talet” (Lars-Åke Winberg Förlag, 1996), med foton av Tore Persson, som bland annat har plåtat åt mitt gamla husorgan Dagbladet Nya Samhället, och text av Eva Groth, journalist med mera och några år yngre än jag själv.

Deras bild av Sundsvall både stämmer och stämmer inte med min. Bilderna av den unikt bevarade stenstaden kring stora torget är också mina; detsamma gäller bilderna av den inträngande moderniteten: den nya Posten nedanför Läroverket och förstås också det fantastiska nya kooperativa Forum-varuhuset, insprängt i ett av de gamla stenhusen vid Stora Torget. I den stora livsmedelshallen där började mina föräldrar handla – nu finns det väl ingen Konsum-butik kvar inne i centrala Sundsvall?

Anders har förvånat konstaterat, att jag aldrig har varit på Vivex. Nej, trots gryende jazzintresse var jag aldrig där, däremot ibland på Folkets Park i Sundsvall och Värstaparken hemma i Njurunda.

Hade jag någon gång några pengar, spenderade jag dem i stället i någon av stans bokhandlar, Ledins, Sunessons och Nymans. Sundsvalls museum under ledning av den driftige Ingemar Tunander blev också ett kärt besöksmål, när det öppnades.

Bokens bilder och texter om idrottare och idrott väcker inga minnen till liv hos mig – jag var lika lite då som nu intresserad av idrott. Däremot gick jag under realskoletiden gärna till gamla badhuset nära skolan, bastade och simmade i bassängen, oftast även då ensam.

Av kända sundsvallsprofiler i den här boken minns jag främst mötena på Storgatan med den gipsstatyettförsäljande och excentriske ”Caramba”.

Men det är typiskt att jag, som redan då hade ett starkt politiskt engagemang, minns fullmäktigeordföranden (S) Carl Nordlander. Han finns på en bild av fullmäktige, där jag också känner igen till exempel Sixten Johansson, som var mitt centralombud i Folket i Bilds försäljningsorganisation, och så förstås högermannen Erik Bohman, min gamle rektor och politiske antagonist. Och ett leende av igenkännande breder ut sig över ansiktet, när jag ser Tage Erlander Första maj 1957 och hans stora publik där jag måste finnas någonstans i utkanten (utanför bild).

En hel del av det här, somligt tyvärr inte årtalsbestämt, finns alltså i den fotobok jag ovan har refererat till. Den är utmärkt, men den väcker hela tiden nya minnen och frågor. Vad hette till exempel det lilla matställe på Köpmangatan en bit ner från Läroverket, som drevs av Ester, hustru till den estniske ingenjören Juhan Prees, en mycket god vän till min pappa? Jag åt där, mycket för en billig penning, under en del av min skoltid på femtiotalet.

Här om dan började jag diskutera det här och andra liknande frågor med Birgitta och min son Matti, och vi kom snart in på tanken att göra en forskningsexpedition till Sundsvall för att återupptäcka det som finns kvar av mitt femtiotal. Jag har ingen naturlig anknytning kvar till min gamla stad, så det får väl i så fall bli en eller ett par nätter på hotell, så att vi också hinner göra en utflykt till Juniskär och det där huset där det bor andra och okända nu och så förstås till kyrkogården, där numera inte bara mina föräldrar utan också min bror Matti vilar.