Melodikrysset nummer 15 2010

Dagens melodikryss var inte alldeles lätt, men till slut klarade jag också det jag inte kunde spontant. Lustigt nog hade jag mest besvär med en fråga som jag kunde. Vi hörde Jan Johansson spela Felix Körlings ”Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma”. Men det skulle handla ”om ett sådant” – vad då? Jag grubblade länge – tills sonen, Matti, levererade ett svar som gick in: mynt.

Annars var det väl bara en fråga som jag alls inte kunde men lyckades lösa med hjälp av Google: Lalla Hanssons ”Han gav upp alltihopa” mindes jag bara vagt, och jag hade inte den blekaste om vem som skrev originalet – dock såg han ut att heta Albert i förnamn. Men när jag fick klart för mig att låten i original hette ”Free Electric Band”, var det ju inte så svårt att få det bekräftat: Albert Hammond var namnet.

Jag noterar också åter igen att jag har jättesvårt att minnas årets svenska melodifestivallåtar. Vem var det nu som à la Andrea Bocelli sjöng ”The Saviour” (”Il salvatore”)? Jo, Anders Ekborg.

Äldre religiösa melodier är jag mycket bättre på. Det är klart att jag känner igen ”Ovan där”.

Tre av dagens låtar handlade om fortskaffningsmedel.

Visserligen sjöng sånggruppen Men ”Man ska ha bredband”, men i original heter den här låten ju ”Man ska ha husvagn”.

Bland annat om svårigheter att hantera en båt handlar Tage Danielssons film ”Att angöra en brygga”, där det också finns en sång med samma namn.

Och även ”Teaterbåten” var väl ett flytetyg. Här handlade det dock om en låt, ”Bill”, i Jerome Kerns och Oscar Hammersteins musikal från 1927.

Kärlek av olika slag är ett ständigt återkommande tema i de låtar som spelas i melodikrysset.

Will Harris och Victor Young tillbad ”Sweet Sue” – henne har vi fått möta bland annat i Benny Goodmans tappning.

Susanne Alfvengren sjöng på gotländska ”När vi rör varann”, och i Benny Dan Hills original hette den här låten något snarlikt, ”When We Touch”.

Men säg den lycka som varar för evigt. ”Happiness Will Fly” sjöng Roger Hancliffe, vilket väl ganska väl uttrycker grundtanken i Povel Ramels original, ”Underbart är kort”.

Och sen står man där med sin tvättade hals. ”Alone Again”, som Gilbert O’Sullivan uttryckte saken.

Ibland hjälper det inte hur mycket man än strävar. Som Lars Winnerbäck sjunger: ”Jag får liksom ingen ordning på mitt liv”.

Ramel, O’Sullivan, Winnerbäck – jag har dem alla på skiva. Lars Forssell också för den delen – jo, han har faktiskt gjort skivinspelningar själv också.

Frågan är om Krister Henriksson borde ha gjort någon skivinspelning. Han är en utmärkt skådespelare, men någon sångare är han ju knappast. I dag hörde vi honom i alla fall i ett hyllningsprogram till den avlidne Lars Forssell, i Forssells ”Ett sista glas”.

Nu ska jag övergå till att hjälpa hustrun och sonen med utrymningen inför stamrenoveringen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eöller med att klicka på Blög ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 14 2010

När jag kom hem från den socialdemokratiska distriktskongressen i Enköping i går kväll, kollade jag förstås av bloggen. Sitemetern visade då – och det här var långt före midnatt – att jag hade haft ungefär 3500 besökare, vilket jag tydde till att det melodikryss jag inte hade kunnat göra hade varit ganska svårt. Nu på söndag förmiddag, då jag själv har lyssnat på det på webben och löst det, är jag beredd att hålla med.

Fast vad man upplever som svårt beror förstås på vad man har lyssnat på för musik eller sett för filmer.

För att ta det sista först, filmmelodierna i gårdagens kryss:

Jag har aldrig sett ”Bodyguard” med Whitney Houston och Kevin Kostner. Men jag hittade filmtiteln med hjälp av Whitney Houston och låttiteln ”I Will Always Love You”. Dolly Parton har jag lyssnat en hel del på, men jag mindes inte att det faktiskt var hon som skrev den här låten, som Whitney Houston gjorde sådan succé med.

Inte heller har jag sett den animerade filmen ”The Prince of Egypt”, där samma Whitney Houston tillsammans med Mariah Carey sjunger ”When You Believe”. Men när jag väl hade listat ut det här, var det ju inte så svårt att komma på att svaret på kryssfrågan skulle bli Egypten.

Betydligt lättare var det då att följa London Symphony Orchestra till USA: Vi hörde nämligen deras version av Bruce Springsteens ”Born In the USA”. Allt av och med Springsteen finns i mina skivhyllor.

Les Paul, som nu är död, är en gitarrist jag faktiskt hann höra live i New York. I dag hörde vi honom spela en låt, som spelades mycket i radio när jag var ung, bland annat med Mantovanis orkester om jag inte minns fel: ”Tico Tico”, ursprungligen en brasiliansk låt, som handlar om en sorts sparv.

Det var många resor i geografin i det här krysset. Med tanke på Nils Holgerssons färd genom Sverige på ryggen av Akka, en gås, får man väl också hänföra ”Jag är en liten gåsapåg från Skåne”, som vi minns med Edvard Persson, till den kategorin.

Och som för att fullfölja linjen resor, lät oss Anders Eldeman också höra H C Lumbyes ”Jernbanegalopp”, som mycket riktigt förekommer i det trivsamma TV-programmet ”På spåret”. Här var det underlaget för tågresorna som efterfrågades, räls.

Som en märklig resa i tiden kan man väl beskriva Charles Aznavours duettsång från 2008 med Dean Martin – som dog redan 1995! Det finns mycket man kan göra med modern ljudteknik. Man kunde ju alltså förledas tro att de här båda herrarna faktiskt hade spelat in ”Everybody Loves Somebody” tillsammans i studio.

Karl Gerhard har jag hört live medan han levde. Han brukade sjunga Jules Sylvain-melodin ”Tack ska du ha”, där han presenterade sig själv.

Vera Lynn, den engelska sånglegenden, lever tydligen fortfarande och är nu hela 93 år gammal. Det är märkligt nog, men ännu märkligare var det att få höra att hon har lyckats bibehålla sångrösten och dessutom använt den till att sjunga in ABBAs ”Thank You For the Music”.

Ja, då är det några betydligt yngre artister kvar att redovisa så här mot slutet.

Och Eric Gadds ”Do you believe me, I’m your’s, you’re mine” tålde väl att lyssnas på den också.

Visserligen hörde vi i dag ”Öppna din dörr” med Lars Roos, men ursprungligen gjordes den väl av Tommy Nilsson, en sångare som för övrigt förekommer ganska ofta i Eldemans melodikryss.

Allra sist tar vi vinnaren i årets upplaga av den svenska eurovisionsschlageruttagningen, ”This Is My Life” med Anna Bergendahl, en av dessa Idoler. Jag såg finalen där hon vann, och jag kan dess värre inte förstå varför.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Den här veckan är jag mest morfar

Barnbarnen, Viggo, sju och ett halvt, och Klara, fem, har påsklov och kom på annandagen ut till morfar och mormor i Öregrund för att stanna ända till på fredag kväll.

Bo och Kerstin kom hit med dem i bil, stannade också till på vägen för att gå på loppisar. Mormor hade laddat upp med kyckling, ris och curry och så fruktsallad till efterrätt. Brytbönorna till kycklingen kom från egen skörd, förra årets förstås.

Anrättningen kan ses på en av Kerstins bilder, här. På hennes bilder finns också vår fortfarande snötäckta trädgård, dock med blommande snödroppar, vårlök och krokus i de skyddade och solbelysta rabatterna längs husväggarna. På en bild finns också Klara med sin morfar.

Vi har laddat upp för besök av barnbarnen under den drygt halvårslånga vistelsen här i Öregrund, så här finns både böcker för godnattsagoläsande och filmer för barn.

När mamma och pappa hade åkt hem till Uppsala, valde barnen – som känner sig hemma här hos oss i Öregrund och inte upplever den här tillfälliga skilsmässan som något traumatiskt – att se på tecknade disneyklassiker med Pluto.

Men efter en stund blev Klara trött och ville att mormor skulle läsa godnattsaga för henne. Viggo som är lite äldre fortsatte att se film ett tag till men ville sen gå och lägga sig även han, och nu var det jag som skulle läsa.

Det roliga var att båda barnen, helt oberoende av varann, som godnattsaga valde Kicki Stridhs ”Det hemska spökhuset” med illustrationer av Eva Eriksson. Sen somnade femåringen tryggt i sin mors gamla rum, medan sju- och ett halvtåringen efter en stunds ytterligare filmtittande och sen alltså samma godnattsaga därefter fortsatte på samma spår: Han är trots sin ringa ålder redan en tränad läsare och har följaktligen gett sig på att själv läsa J K Rowlings tegelsten ”Harry Potter och Hemligheternas kammare”.

Birgitta och jag såg under tiden en Poirot-film, men när jag kollade hur Viggo hade det, såg jag att han hade somnat – han disponerar, när han är här, vår Mattis gamla rum.

Det var lugnt och fridfullt i huset fram till halv nio, men sen visade det sig att Viggo hade varit uppe tidigare på morgonen, dock utan att väcka morfar och mormor. Han hade vaknat med svår huvudvärk, vilket har hänt honom tidigare, och när morfar hade dukat fram frukost i köket åt Viggo och Klara, störtade Viggo plötsligt i väg till toaletten och kräktes. När detta hade upprepats, gav Birgitta honom ett stolpiller och han somnade om och sov djupt.

Lillasyster Klara var pigg på att gå med morfar till Konsum och handla, så vi gjorde det tillsammans, Klara med en liten kundvagn och morfar med en stor. Klara hjälpte morfar att hitta varumärken som också Viggo gillar, och som avslutning köpte vi två glass-strutar att ätas efter lunch. Jag presenterade Annika i kassan för Klara, och Klara berättade vad hon hette.

När vi kom hem. var Viggo pigg och alert igen – huvudvärken och illamåendet hade gått över. Så han åt faktiskt hyggligt av mormors lunch, pytt i panna med stekt ägg.

Vi hade lovat barnen att ta dem på promenad runt Öregrund efter lunch, och vi höll förstås ord. Promenaden, med barnen på var sin sparkcykel, gick först ner till fyrskeppet nere vid färjeläget och sen i en runda längs hamnen och runt vår lilla stad. I muren nära fyrskeppet pekade morfar ut det hål där han en gång i världen för barnens mor hävdade, att häxan Pomperipossa bodde. Jodå, den historien hade de redan hört. Ändstationen var den relativt nyligen restaurerade lekparken vid klockstapeln, där det finns mängder av spännande saker, däribland ett väldigt klätterskepp. Hit får vi nog lov att gå tillbaka, innan den här veckan är till ända.

Väl hemma ville barnen, särskilt Viggo, för andra gången i dag gå på upptäcktsfärd uppe på vår stora och vindlande vind. Då måste man öppna en lucka i taket på glasverandan och fälla ner en stege – bara det! Men det finns elektriskt ljus där uppe, så så hemskt är det inte.

Sen kom Klara, som tröttnade först på vinden, till morfar och ville se DVD-film, och efter att ha fått besiktiga förrådet, valde hon en Scooby Doo-film. Brorsan anslöt sig, och framför den sitter de nu klistrade.

Det är därför jag har en stund över för att skriva.

Melodikrysset nummer 13 2010

Vi flyttade som vanligt ut till sommarhuset i Öregrund strax före påsk. Här ute vid kusten är det fortfarande rätt vintrigt, så där att det inte kändes helt fel att i dagens melodikryss få höra ”Ser du stjärnan i det blå”, som vi ju normalt förknippar med disneykavalkaden på julafton.

Vi har haft påskbesök av sonen, Matti, och hans Karin, och eftersom sonen är mycket musikkunnig, försökte han hjälpa till lite med Melodikrysset. Nirvana, som han ville bidra med, hade jag dock redan klarat själv, men han kunde också låttitelen, ”Come As You Are”. Men sen sa ju Eldeman den också.

Längst bort från det jag normalt lyssnar på och följaktligen kan låg i dag Britney Spears. Men med hjälp av lite googlande lokaliserade jag både henne och ”Out From Under”.

Lite osäker var jag också på titeln till låten om elefanter, men så vitt jag förstår, heter den låt vi i dag fick höra med Simons dansband ”The Elephant Song”.

Annars hade jag inga större svårigheter med det som spelades i dag. Patrik Isaksson finns i och för sig inte i mina skivhyllor, men visst var det han som sjöng ”Under mitt tunna skinn”.

”Vår sista dans” hörde vi i dag i en engelskspråkig version, men de flesta av oss minns den väl på svenska med Helen Sjöholm och BAO. Den har väl förresten varit med i krysset tidigare? Hur som helst: den låg på Svensktoppen i 30 veckor 2001-2002.

Långkörare – 12 veckor 2002 – på Svensktoppen blev också ”Varför ska man leva för varandra?” med Östen med resten.

”Där rosor aldrig dör”, som i dag skulle ge singularen ros, finns med Vikingarna och förekommer också i filmen ”Änglagård – andra sommaren”. Jag har visserligen aldrig hört den i såna sammanhang, men vad jag har förstått, förekommer den då och då på begravningar.

För egen del är jag mycket mer förtjust i Alf Hambes ”Kajsas udde”, som vi i dag hörde med en av mina favoriter, Fred Åkerström, för övrigt död och begraven även han.

Ännu längre tillbaka i tiden hittar man Karl Gerhard, som jag faktiskt har hört live en gång, på en Folket i Bild-turné. Ett av hans slagnummer var ”Jag är ett bedårande barn av min tid”, som förresten har förts vidare till nya generationer av Magnus Uggla.

Min generation av radioter minns väl också Carl-Gustaf Lindstedts ständiga parhäst på scen Gösta Bernhard. Honom hörde vi i dag i par med Siv Ericks i ”Dagens bankrån”.

Paul Anka, som jag vida föredrar framför en annan Anka, fick 1957 en dunderhit med sin ”Diana”. Den minns jag var jättepopulär ännu 1958-1959, när jag gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå. En rockande lumparkompis gjorde bland annat en cover på en kompaniafton.

På slänten utanför fönstret här i Öregrund lyser fortfarande snön vit. Jag längtar efter våren. I dagens melodikryss fick jag i alla fall höra ett stycke ur Antonio Vivaldis ”Årstiderna”.

Och påsk är det hur som helst.

Glad påsk, kära melodikryssvänner!

Nu ska här målas ägg på estniskt vis, med lökskal.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att aningen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Den smala gränsen mellan Gud och Belsebub

Den engelske författtaren William Golding (1911-1993) fick nobelpriset i litteratur 1982 och hör utan tvivel till den grupp av nobelpristatgare, som har fått sitt pris ifrågasatt. För egen del hör jag till dem som anser att hans ”Flugornas herre” (översättning till svenska Sonja Bergvall, 1959, i original ”Lord of the Flies”, 1954) är en mycket bra roman, så läsvärd att den väger upp en del annat mer lättviktigt Golding har presterat.

Handlingen är väl känd, både genom att boken har lästs av många och genom att den har filmats två gånger. För egen del läste jag boken i början av 1960-talet, om jag inte minns galet som Delfin-pocket, och har dessutom sett Peter Brooks’ utmärkta filmatisering från 1963 ett par gånger, nu senast på DVD. Att Brooks film är i svart-vitt är snarast ett plus – det vore annars lätt att falla för frestelsen att förvandla den här storyn till en söderhavshistoria med gröna palmer och ett skimrande blått hav.

Ett gäng engelska skolpojkar evakueras undan ett krig och hamnar, utan att någon vuxen medföljande överlever, efter att planet de färdas i har kraschat, på en söderhavsö. Hur ska de nu överleva? Hur ska de organisera sin tillvaro? Hur ska de skydda sig mot faror? Hur ska de locka till sig någon som kan rädda dem ur knipan?

Det här temat är ju litterärt sett inte nytt. Det fanns, även om hjälten till att börja med var solo, i Daniel Defoes ”Robinson Crusoe”. Och det fanns, mer snarlikt, i Lisa Tetzners ”De skeppsbrutnas ö”.

Goldings variation av det här temat är lite mer speciell: Vad händer med den fernissa av kristen och/eller humanistisk kultur som de här barnen har bibringats, när samhällskontrollen försvinner och de primitiva impulserna får fritt spelrum?

I bok- och filmtiteln, ”Lord of the Flies”, finns en nyckel: Belsebub, från hebreiskans Ba’al-zvuv, kan översättas med just Flugornas Herre eller Gud, och i boken och filmen illustreras den kraft först en del av pojkarna, sen en majoritet av dem, fruktar av ett på stång spetsat vildsvinshuvud i vars tomma ögonhålor flugorna krälar ut och in. Det intressanta är att Belsebub ofta används som synonym för Satan.

Men så vitt jag förstår var detta hos Golding, som var en mycket rationalistisk, inte religiös person, ett led i en uppgörelse med irrationalitet och blind tro i mycket vidare mening än satans- eller avgudadyrkan. I Brooks filmversion blir det här mycket tydligt: Den falang bland pojkarna, som leds av Jack (Tom Chapin) och som denne leder i riktning mot ett allt mer auktoritärt och antihumanistiskt beteende, består till sin majoritet av en gosskör, klädd i ornat som leder tanken till kyrkor, en kör som taktfast sjunger ”Kyrie Eleison”. Steget från Gud till Belsebub/Satan framställs på så sätt som mycket kort.

Humanismen och rationalismen upprätthålls bland pojkarna på den öde ön främst av Ralph (James Aubrey) och hans tjocke och glasögonprydde vapendragare Piggy, på svenska Nasse (Hugh Edwards). Med på deras sida finns också de mindre tvillingpojkarna SamochEric (David och Simon Surtees), alltid omnämnda i ett andetag eftersom de är så lika varann.

Ralph står för rationalism och demokrati – inför, genom att han till att börja med har majoritetens stöd, ett slags öråd. Men Jack och ett växande antal anhängare bildar en skara fribytare, som stärker sin ställning, när de lyckas döda och sen halstra ett litet vildsvin. Den här gruppen utnämner sig själva till Jägarna, och snart uppstår inte bara rivalitet utan också maktkamp grupperna emellan. Ett offer i den här kampen blir Nasse, till att börja med genom att han får sina glasögon (som är användbara för att tända en eld med) kraschade.

Kampen mellan de båda grupperna blir allt mer brutal och otäck: Jack och hans växande skara av anhängare målar sig som en stam vildar, beväpnar sig med spjut (spetsade störar) och börjar också demonisera och till slut även jaga sina motståndare. Simon (Tom Gaman), en kvarvarande medlem av Ralphs grupp, dödas. Han tas, i en kollektiv excess, för att vara ett vilddjur, en best – men de pojkar som utför det här har själva låtit sig förvandlas till vilddjur.

Sen fortsätter de på samma väg: När Nasse, faktiskt modigt, kräver att få sina glasögon tillbaka, välter en av pojkarna ett stort stenblock över honom uppifrån en klippa.

Handlingen i boken och filmen skruvas sedan upp till en jakt genom den tropiska skogen även på Ralph. Den allt mer uttröttade Ralph jagas, till slut även av en eldvägg – förföljarna har satt eld på snårskogen.

Och så kommer vändningen: När Ralph fullkomligt utmattad faller ner i sanden på stranden, faller han nästan på ett par fötter som sitter på ett par långa ben. Benen tillhör en vuxen man, som tillhör en räddningsexpedition som ett fartyg har skickat i land i en mindre båt. I båten finns fler vuxna.

Därmed hejdas jakten på Ralph, och man förstår att Ralph har klarat livhanken.

Den här historien lämnar därhän hur det gick sen, både med Ralph och den stam av förnuftsbefriade mördare Jack och åtminstone kärnan av hans anhängare har förvandlats till. Filmen slutar med räddningen, men av boken (om jag minns rätt; jag har den inte tillgänglig) framgår att de vuxna räddarna inte förstår den fulla vidden av vad som har hänt.

Men oavsett det, hur mycket mindes förövarna – och ville minnas – senare i livet?

I havsbandet

Gårdagen gick åt för att packa inför utflyttningen till sommarhuset i Öregrund. Proceduren var till och med mer omfattande än vanligt, eftersom det ska bli stamrenovering i lägenheten: Min garderob, som ligger i ett av de utrymmen som berörs, måste totaltömmas, vilket innebar, att lite mer togs med till sommarvistet – annat måste stuvas in i andra, icke berörda rum.

Dessutom packade jag som vanligt böcker, CD och DVD med filmer, som ska täcka alla möjliga behov under det närmaste dryga halvåret.

Överst i jättelasset i skåpbilen från Öregrunds taxi vi som vanligt hade beställt stuvades ett lager med alla krukväxterna.

Eftersom Öregrund ligger snett norrut sett från Uppsala och dessutom vid kusten, hade Birgitta ringt Roger och bett honom skotta fram grinden och en gång upp till huset, vilket han hade gjort med den äran. Vi har snö även i Uppsala, men det är vintrigare här ute i havsbandet. Birgitta fick ta på sig stövlar med höga skaft, när när hon gick ut i trädgården och hämtade in körsbärskvistar till påsk.

När man kommer ut till sommarhuset med allt bagaget, måste det ju packas upp igen och ställas på sina nya ställen. Själv har jag sorterat in kläder i garderober och skåp, sorterat in de medförda böckerna i bokhyllan, CDna i skivhyllan och så vidare.

I kväll måste jag tyvärr ta bussen in till stan igen. I morgon bitti har jag nämligen sammanträde i kulturnämnden, och jag vill ogärna behöva stiga upp i svinottan. Men sen kommer jag ut hit igen.

Matti och Karin kommer ut hit för att fira början av påskhelgen med oss. Och på annandan kommer Kerstin och Bo med barnen Viggo och Klara, som har lov från skolan respektive dagis veckan efter påsk och följaktligen ska stanna hos morfar och mormor hela veckan. Jo, deras leksaker och förrådet med barnböcker var också med i bilen hit i dag. Ett bestånd filmer för barn finns här sen tidigare.

Det är ju inte mycket till uteväder än här ute i havsbandet, men vi ska nog hitta på roliga saker att göra i alla fall!

Melodikrysset nummer 11 2010

Dagens melodikryss var inte alltför svårt, för mig i alla fall.

Bara i ett enda fall behövde jag använda Google för att komma på rätt svar. Vi hörde Josh Groban i ”You Raise Me Up”. På kuppen lärde jag mig också att den här låten, som Groban sjöng in 2003, skrevs året före av norrmannen Rolf Løvland. Åsa Jinder gjorde en svensk version, ”Rör vid min själ”.

Åsa Jinder fanns uttryckligen med i en annan av dagens frågor. Det var hon som skrev ”Av längtan till dig”, även kallad ”Den vackraste”. Den minns vi i CajsaStina Åkerströms insjungning.

Alla mindes säkert också vinnaren i Eurovision Song Contest 2009, ”Fairytale”, som sjöngs av norrmannen/vitryssen Alexander Rybak.

Viss själsfrändskap med Anders Eldeman känner jag för att han så här års spelar ”Jag vill aldrig att sommarn ska ta slut” av och med Robert Broberg.

Annars slogs jag av att det var så många repriser i dagens melodikryss.

Visst har vi hört ”Regndroppspreludiet” av Frédéric Chopin förut – även om frågan var ny. I dag skulle vi skydda oss med regnkappa.

Ulf Peder Olrogs ”Se Sundbyberg och sedan dö” har vi absolut också hört förut i Melodikrysset. I dag skulle den föra oss till Neapel, som också förekommer i texten.

”Annie’s Song” av och med John Denver har jag utan tvekan tidigare hört i Melodikrysset.

Detsamma gäller Beatles’ ”Here Comes the Sun”, som skrevs av George Harrison.

Och någon filmfråga om Robin Hood har väl också förekommit – fast jag minns inte om vi då hörde Bryan Adams i ”Everything I Do, I Do It For You”.

Hur det är med Pugh Rogefeldts Grymlings-hit ”Mitt bästa för dig”, den som innehåller frasen ”Kärleken är en annorlunda lek”, minns jag inte heller.

Från Gotland kan vi ta ett skutt över till en annan ö, Kreta, där berget Ida ligger. Dit skulle vi ledas med hjälp av ”Paris’ entrésång” ur ”Sköna Helena”, som Jacques Offenbach skrev 1874. Det gjorde han säkert för att vi skulle kunna fylla i ordet kretensare i dagens kryss.

Snart blir det födelsedagskalas hos vår dotterdotter Klara, som fyller fem. Då får hon säkert höra ”Ja, må hon leva, ja, må hon leva, ja, må hon leva uti hundrade år”. För er som är lite äldre och eventuellt inte redan vet det kan jag berätta, att den sjungs till melodin till ”Fredmans sång nummer 12, Venus Minerva”, skriven av den store Carl Michael Bellman.

Dagens kryss avslutades med ett fint nummer skrivet av en annan av de stora i svensk sångtradition, Povel Ramel, ”The Gräsänkling Blues”, som börjar ”Det är måndag morgon…”. Till denna måndag skulle vi lägga ytterligare två dar, vilket ger onsdag som dagens sista svar.

I texten till den här låten hör huvudpersonen, gräsänklingen, alldeles för tidigt en nyckel i tamburdörr’n. Själv längtar jag efter det där ljudet. Birgitta har varit på studieresa i Nepal en vecka nu och skulle redan ha varit hemma, men planet är försenat. Det ska bli skönt när vi är två här hemma igen. Jag har köpt tulpaner.

Melodikrysset nummer 10 2010

Hustrun är på fältstudieresa i Nepal med UNICEF – hon är ordförande i den svenska sektionen, som nu har gått upp på första plats bland de organisationer som samlar in pengar för att hjälpa utsatta medmänniskor. Det är bäst att tillägga att hon inte uppbär lön för det här uppdraget; det rör sig om ideellt arbete.

Eftersom hon skulle till foten av Himalaja, föreslog jag att hon och de andra svenskarna skulle sjunga ”Hela familjen går ut med yetin”.

Dagens kryss innehöll både välbekant och obekant, men jag klarade också det jag inte spontant var bekant med. Att det var Malena Ernman som sjöng dagens sista inslag var ju ganska lätt att höra, men just ”Min plats på jorden” tror jag inte att jag hade hört förut, och alltid hjälpsamma Google hjälpte mig att komma på att den som har skrivit låten är Fredrik Kempe.

Peter Lundblad har jag förvisso hört förut men inte, som jag minns, hans och Lasse Tennanders ”Lika blå som dina ögon”.

Oasis har jag inget nära förhållande till, men så mycket vet jag om dem att bandet bildades av Liam Gallagher, först under namnet Rain. I dag hörde vi dem i ”Ain’t Got Nothing”.

Pink, det vill säga Alecia Beth Moore, har väl Anders Eldeman spelat tidigare i Melodikrysset. Det som skulle föra oss till henne var ”So What”, med den härliga upprepningsraden na na na na na na na.

Också filmen ”Pretty Woman” från 1990 har väl förekommit tidigare i Melodikrysset? Det som skulle föra oss dit var ”It Must Have Been Love” med sång av Marie Fredriksson i Roxette.

Alla som regelbundet läser den här bloggen vet, att jag gillar Alfred Hitchcock och att jag har skrivit utförliga artiklar om många av hans filmer – se ovan under Kulturspegeln, Film. En av de bättre är ”Mannen som visste för mycket” (”The Man Who Knew Too Much”, 1955) med James Stewart och Doris Day i huvudrollerna. I den sjunger Doris Day ”Que Sera, Sera”, som blev en schlager även här. På svenska döptes den här låten till ”Det som sker det sker”, och om jag inte minns galet sjöngs den in av Nora Brockstedt.

På 1950-talet, när jag växte upp, var Glenn Miller (tragiskt död 1944) och hans musik fortfarande mycket stora. Jag skulle tro att de flesta i min generation har dansat till ”Moonlight Serenade” från 1939, den som här skulle ge ordet månsken.

Folk i min ålder är också obotliga radioter. Den amerikanske svenskättlingen William Clausen har visserligen både bott och sjungit i Sverige, men själv är jag bekant med honom via just radion. ”Å, å, å, å, himlen är nära” sjöng han i sin svenska version av ”Cielito lindo”.

Utländskt påbrå har också Evert Taubes ”Min älskling du är som en ros” från 1943. Den skrev han efter Robert Burns’ (1759-1796) ”A Red Red Rose” från 1794. Du hittar Taubes text och de här uppgifterna ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Olle Adolphson finns, liksom Evert Taube, rikligt företrädd i min stora skivkollektion, och det är klart att jag har hans roliga ”Balladen om det stora slagsmålet på Tegelbacken” på skiva.

”Sjung med oss mamma” med Alice Babs och Titti Sjöblom och Torsten Tegnér sjungandes Alice Tegner, musikaliskt beledsagade av Bengt Hallberg, fanns i vårt hem, när barnen var små, men när Birgitta fyllde 60 kunde jag inte vara utan den längre utan köpte en CD-utgåva åt henne. På den finns förstås ”Bä, bä, vita lamm”, som i dag förekom som ljudillustration. I skivkonvolutet finns bland annat Elsa Beskows klassiska illustration till den här visan. Är ni roade, kan ni bläddra ner en smula på bloggen och där (eller ovan under Kulturspegeln, Barnkultur) hitta vad jag har skrivit om fyra Beskow-bilderböcker jag nyligen fick i present av samma Birgitta.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Melodikrysset nummer 9 2010

I dag fanns det flera frågor som jag fick brottas rejält med innan jag kom på svaren, men till slut lyckades jag ändå lösa hela Melodikrysset.

Det började redan med första frågan: Vem var det som sjöng ”Andalucia”? Först när jag fick ledbokstäver och kunde sluta mig till förnamnet gick det upp för mig, att den som sjöng var Anna Book.

Inte heller mindes jag ”Som en vind” från Melodifestivalen 1990. Men Google hjälper eller hur man nu säger i den kristna värld där Edin-Ådahl hör hemma.

Att det är Benny Andersson som har komponerat ”Om och om och om och om igen” är ju inte så svårt, men vad var det för dansband som misshandlade hans låt? Jag lyssnar praktiskt taget aldrig på dansband, men efter lite mer googlande fick jag svaret: Torgny Melins.

Idol har jag heller aldrig sett på, så mina kunskaper om Eric Grönwall är ytterst begränsade. Men låttiteln, ”Higher”, hjälpte mig att hitta honom.

Det dröjde också länge innan jag lyckades lösa L 10 och V 15, som är sammanflätade i varann. Slutligen kom jag ändå på att gruppen vi hörde skulle skrivas The Mar-Keys, och att den hade sjungit in den aktuella låten, ”Mustang Sally”.

Den kanadensiska sångerskan kände jag inte igen, inte heller låten som jag fortfarande inte vet titeln på. Men eftersom jag nu hade lly, borde hon heta Nelly, och ja, Google hjälper: Nelly Furtado, född 1978.

Resten klarade jag å andra sidan spontant. (Jag har sen kontrollgooglat och tagit fram årtal och annat sådant.)

”I min blommiga blå krinolin” förekom i Hasse Ekmans film från 1958 ”Jazzgossen”, som ju handlar om frontfigurer i en betydligt äldre svensk nöjesvärld. Melodin är dock ursprungligen inte svensk utan heter i original ”In My Sweet Little Alice Blue Gown”.

Om Josefin som hade en symaskin satt vi ungar och sjöng på verandan i Juniskär, när jag gick i småskolan. Så jag vet att med denna ”uppfinning”, för att citera Anders Eldeman, kunde Josefin sy.

Vi fortsätter på den textila linjen. I Mats Paulsons fina ”Visa vid vindens ängar” fladdrar det till i en tyllgardin. Det fabricerade materialet, för att åter igen citera Eldeman, var alltså tyll.

”Where Or When” sjöng Rod Stewart i duett med Lisa Ekdahl.

På det hade Eldeman påpassligt nog lagt in en platsbestämning. Om man känner igen ”Förälskad i Köpenhamn”, som förekom i en film med Siw Malkmkvist 1960, kan man sluta sig till att det efterlysta landet heter Danmark.

Under Kulturspegeln, Sångtexter, ovan hittar man bland annat ”Sexteen Tons”, detta för att jag där har samlat företrädesvis politiska och samhällskritiska texter – kolla själva texten där, får ni se. Merle Travis skrev låten 1946 och fick en hit med den året därpå; själv gillar jag också The Weavers’ version. Men här i Sverige blev den känd främst genom den insjungning Tennessee Ernie Ford gjorde 1955 och så förstås genom Cacka Israelssons version på svenska året därpå, ”Sexton ton”.

Jag är ju inte religiös, men i den oändliga och bistra vinter vi nu lever var det en lisa att höra psalmen ”I denna ljuva sommartid”, även om vi den här gången inte hörde orden utan bara melodin, tolkad av Sone Banger.

Ack, vore vi där!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En rövarhistoria

Jean-Luc Godards ”En rövarhistoria” (”Bande à part”, 1964) anses vara en av de främsta filmerna inom den franska nya vågen.

Den här filmens Odile (Anna Karina) är möjligen i filmens begynnelse mer naiv än amoralisk, men den rövarhistoria hon dras in i av de mer kriminellt lagda Arthur (Claude Brasseur) och Franz (Sami Frey) har en ganska amoralisk handling. Odile nämner för Franz att hennes tant Victoria (Louisa Colpeyn), i vars villa utanför Paris hon bor, där förvarar en mycket stor summa pengar. Franz och kompisen Arthur övertalar henne snart att delta i en kupp i avsikt att beröva tanten pengarna.

Arthurs farbror (Ernest Menzer), som också vill åt pengarna, får dem att forcera sina planer. Allt detta keder till ett händelseförlopp med både våld och ond bråd död – exakt vad som händer vore det dock synd att avslöja för tillkommande tittare.

Trots att filmen verkligen inte saknar dramtiska handlingsförlopp, upplever jag den ändå inte främst som en spänningsfilm. Filmen är full av poser och inlagda scener som står alldeles för sig själva, alltsammans filmat i svart-vitt. Exempel på detta är de huvudagerandes tysta minut på ett café, loppet (på tid) genom Louvren och dansscenen till musik av Michel Legrand, den som har fått en uppföljare med Uma Thurman och John Travolta i Quentin Tarantinos ”Pulp Fiction”.

Godard har själv karaktäriserat filmen som ”Alice i Underlandet” möter Franz Kafka, men egentligen har den väl varken Carrolls osannolikhet eller Kafkas svärta. Snarare bärs den upp av den sällsamma blandning av slump och poser, som är så karaktäristisk för fransk film från den här epoken.