Mer om livet i Öregrund

Jag fortsätter att länka till dotterns blogg med bilder av vårt lantliga liv i Öregrund.

Vädret har varit vått de senaste dagarna, bra för trädgården men inte så roligt för barnbarnen. Kerstin har dock satt regnkäder på ungarna och gått med dem ut på allmänningen bortom vår tomt, det som kallas Floraparken. En stor del av det här området, med en jättestor sten att åka kana på – här – och med lite blåbärsskog – här – var, när vi köpte vårt ställe i Öregrund, en del av vår tomt men löstes senare in av kommunen, varvid vår tomt blev häften av vad den ursprungligen var, numera alltså drygt 2.000 kvadratmeter.

Regniga dagar finns också vår stora och hemlighetsfulla vind att utforska. Här ser vi Klara på äventyr i vindsmörkret.

På vinden kan man också hitta saker att läsa, men Viggo hade tredje Harry Potter-boken med sig och ses här i kökssoffan i färd med att läsa ut den. Viggo har gått ut ettan men läser alltså så här tjocka böcker för egen maskin. Lusten att läsa verkar gå i arv i vår familj.

Jag läser för egen del också tidningar. Dagligen Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Upsala Nya Tidning och Aftonbladet, numera dock inte Dagens Industri som Kerstin nämner på sin blogg i anslutning till en bild av sin tidningsläsande far – bilden visar mig i en typisk pose på min säng i sovrummet. Däremot prenumererar jag numera på den veckovis utkommande ETC/UppsalaDemokraten. Lägg märke till kuddarna min hantverkskunniga hustru har broderat respektive sytt.

De senaste kvällarna har vi roat oss med att tillsammans, hela familjen, se tecknade filmer av den japanske mästaren Hayao Miyazaki. Dels ”Ponyo på klippan vid havet” en variant på temat den lilla sjöjungfrun. Dels ”Min granne Totoro” där det finns ett hus och en omgivande natur full av magi. Landskapsteckningen i de här filmerna är hisnande vacker, och historierna varierar kända sagoteman på ett nytt och överraskande sätt.

Melodikrysset nummer 29 2010

Jag har barnbarnen här, Viggo snart åtta år och Klara fem. Datorn står i det rum där Klara sover när hon är hos morfar och mormor, men hon håller sig på respektfullt avstånd: morfar måste ju få lösa Melodikrysset.

Dagens kryss innehöll en del knepigheter.

Usher (Raymond) trodde jag inte att jag hade hört förut, men redan långt innan Anders Eldeman nämnde låttiteln, ”Moving Mountains”, hade namnet dykt upp från någonstans i bakhuvudet.

I själva verket hade jag betydligt större svårigheter med att lösa den dubbelfråga, där man skulle komma på sista ordet i två låttitlar. Jag hade inga svårigheter med den andra, ”Du är den ende”, som ju har sjungits in av bland andra Lill Lindfors. Men vad var det för välbekant låt som inledde frågan? Först mot slutet kom jag på att det nog måste ha varit ”Öppna din dörr”, känd i Tommy Nilssons insjungning men här framförd av Lars Roos.

Victoria Silvstedt skulle jag knappast komma på att lyssna på frivilligt, men ordet skandaldrottning (Eldemans halvt ångrade benämning) och ett antal ledbokstäver fick mig att förstå, att det var hon som sjöng ”Rocksteady Love”.

Nog föredrar jag då vida ”A Deeper Love” med Aretha Franklin, om vi nu ska bedöma sexiga sjungande damer.

Inte så sällan brukar jag ha svårt att komma i håg låtar som har förekommit i melodifestivalerna, men när det handlar om sånt som förekom i årets upplaga, ligger det ju så nära i tiden, att man ändå kommer i håg dem. Darin (Zanyar) var det som sjöng ”You’re Out of My Life”, och Timoteij – märklig stavning – kom femma med ”Kom”.

Dagens kryss inleddes med två Lasse, Berghagen respektive Lönndahl. Lasse Berghagen sjöng ”Inte bara drömmar” och Lasse Lönndahl ”Tulpaner från Amsterdam”.

Det senare leder oskökt in på den lite märkliga årstidsblandning som fanns i dagens kryss.

Mest var det förstås sommar. Till exempel i Jules Sylvains tecken: ”Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne”. Och på min tid i folkskolan, i mitt fall i Nylands skola i Njurunda kommun, sjöng vi ofta ”Vi gå över daggstänkta berg, fallera, som lånat av smaragderna sin färg, fallera” – det sökta ordet var således smaragder.

Till det somriga i dagens kryss måste man också räkna Ingmar Bergmans sevärda film ”Sommarnattens leende”, den som i den amerikanska scenversionen från 1973 blev ”A Little Night Music”. Men det senare ska inte lura oss att tro att musiken skrevs av Mozart; ”Send In the Clowns” – i Zarah Leanders tyska version ”Wo sind die Clowns” – skrevs av Stephen Sondheim.

Jag vet inte om man kan svalka sig i ”Purple Rain”, 1984 känd med Prince via både film och skiva, men det det gjorde, för att knyta an till Eldemans frågeformulering, var alltså regnade.

Och så avslutar vi då med att kyla ner oss ännu mer, med ”Hej, mitt vinterland”.

Fast för egen del hoppas jag ju att det fortfarande är långt dit.

Melodikrysset nummer 28 2010

Jag befinner mig tillfälligt i den stamrenoverade lägenheten i Uppsala, där hantverkarna också har lyckats koppla ur telefoner och paja datoruppkopplingen. Sen i går har jag slitit som ett djur för att få nätuppkopplingen att fungera och hade så när gett upp. Melodikrysset har jag således löst helt utan datorhjälp.

Men sen när jag var klar med krysset försökte jag igen, och till slut lyckades jag få i gång datorn. Så nu kan jag i sedvanlig ordning lägga ut mitt melodikrysskåseri med svaren inbäddade.

Dagens kryss sändes från Fridolf Rhudins Munkfors, och mycket riktigt gällde en av frågorna ”Waxholm ettan”, som förekom i Rhudin-filmen ”Pojkarna på Storholmen”.

Ytterligare ett par frågor hade värmländsk anknytning.

Vi hörde Bosse Parnevik imitera Sven-Bertil Taube.

Och vi hörde Zarah Leander, som också har gjort film tillsammans med Fridolf Rhudin, i ”Vill ni se en stjärna”.

Försökte se stjärnor ville väl också Linus Wahlgren, när han sjöng ”Jag är en astronaut”.

Och så var himlen nära i ”Jesus Christ Superstar” av Andrew Lloyd Webber och Tim Rice. Ur den hörde vi i dag Agnetha Fältskog sjunga ”Vart ska min kärlek föra”.

Fast dagens kryss startade ju i en helt annan landsända än Värmland, i Skåne. Siw Malmkvist, bördig från det Landskrona hon sjöng om, sjöng ”Ingenting går upp mot gamla Skåne”.

Dagens barnskiva var en av Bamses dunderhitar, ”Dunderhonung”. Den har vi hört förr, då som Per Gessles ”Sommartider”. Och sen skulle vi koppla ihop Gessle med Roxette.

Somrig i anslaget är också Povel Ramels idyllåterskapande ”Sorglösa brunn”. Fast Povel skulle inte vara Povel, om han inte där hade låtit ett barn tjata ”Jag vill ha stekt svan”.

På sin höjd försommar är det i Magnus Ugglas studentsång ”24 timmar”.

En fanstastisk sommarstämning var det också i barn-TV-serien ”Den vita stenen”, som bygger på Gunnel Lindes bok med samma namn. Gunnel Linde har jag suttit bredvid en gång på en födelsedagsmiddag och då haft möjlighet att framföra, vilken lysande författare hon är. Här skulle titeln ge ordet sten.

Sen är det bara två amerikanska sångerskor kvar att redovisa.

Diana Ross och The Supremes sjöng ”Stop In the Name of Love”.

Fast mitt eget hjärta klappar ännu mer för Bette Midler. Jag har mycket av henne i mina skivhyllor, och i dag spelades en favoritlåt, ”Boogie-Woogie Bugle Boy”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Tid för umgänge

Sommaren är en härlig tid, med rikliga möjligheter att träffa barn och barnbarn.

Först ute på banan i år är Matti och hans Karin. De kom hit till Öregrund i går. Birgitta serverade ugnsbakad röding, och sen tittade vi allihop på kvällens rätt förvirrade Miss Marple-deckare. I dag har de tagit en långpromenad runt Öregrund, barndomens sommarland för Matti. Och så har Matti hjälpt sin gamle och hjärtsvage far med att sortera in alla mapparna med trädgårds- och veckotidningar respektive serietidningar och seriealbum till sina utvalda platser långt in på den heta och svårforcerade vinden.

Jag har lagat fisksoppa till lunch, och till middag får vi grillmat, lagad av Matti och Karin.

På lördag ska vi allihop till Rinkeby för att fira Annas flickor, Sara som blir 18 – får rösta för första gången nu i september – och Amanda som blir 16; de har födelsedag med en dags mellanrum och blir därför båda firade på den mellanliggande dagen. Jag ska sova i Uppsala natten mot lördag för att under lördag förmiddag kunna hinna med också Melodikrysset. Sen blir vi skjutsade till Rineby av Annas pappa Bengt och hans fru Inger.

I dag ringde också Kerstin från Uppsala. Hon, Bo och barnen, Viggo och Klara, har semester och har gjort en massa roliga saker tillsammans, senast varit på Furuvik – kolla gärna bilderna på Kerstins blogg! Dess förinnan var barnen en vecka hos farfar Olle och farmor Kristina i Sollefteå, och nu är det morfars och mormors tur att få besök. Barnen kommer att lämnas här på tisdag, varefter deras pappa och mamma åker till Tyskland veckan ut för att hälsa på goda vänner. På måndag kommer Kerstin hit till Öregrund och stannar ytterligare en vecka här med barnen – det är hennes sista semestervecka, medan Bo då redam har börjat jobba igen. Bo och Kerstin gör som många andra småbarnsföräldrar: semestrar lite om lott för att ge ungarna en så lång sommarledighet som möjligt.

Morfar och mormor är beredda. Vi ska plocka fram både riddarborgen och de andra uteleksakerna, även göra badturer med ungarna. Dock saknar vi efter mordbranden här om året en uppblåsbar pool. Birgitta var i järnhandeln och tittade på den som fanns där, men den var alldeles för liten. Men vi ska försöka lösa det här till dess att barnen kommer.

Trädgård, musik och så Agatha Christie

I Visby pågår Almedalsveckan, och vi följer förstås via radio och TV med i vad som händer där. Själva lever vi i vår egen lilla värld här i Öregrund, omväxlande även den fast på ett helt annat sätt.

I förrgår gjorde vi en tur till Eds trädgård i utkanten av Östhammar, och i går var Eva-Lotta Hasselqvist, som driver handelsträdgården, här med alla växter vi hade köpt. Hemleverans sker inte i normalfallet, men vi hade bett henne komma hem till oss för att diskutera jobb i vår trädgård som vi vill att hon ska åta sig. I både min släntrabatt nedanför huset och i Birgittas långa rabatt längs gatan har rötterna till de gammaldags rosor vi en gång satte tagit över, så att många av rosenbuskarna numera består av vildrosor. De behöver grävas upp och ersättas av nya exemplar av de gammaldags rosorna. Birgitta överväger också att låta kanta rabatten mot gatan med impregnerade trästockar, ungefär som i mitt eget restaurerade stenparti.

De där växterna jag köpte i Eds trädgård till mitt stenparti ska jag återkomma till. Plantering hanns inte med i går, eftersom vi ockå bjöd Eva-Lotta på kaffe och gick runt i trädgården med henne.

Tidigt på kvällen bar det i stället av till Öregrunds kyrka.

Under den årligen återkommande Östhammars musikvecka brukar kyrkan i vårt lilla Öregrund med dess stora sommarbefolkning få något av de allra bästa seriösa musikevenemangen. I år var det stråktrion Zilliacus Persson Raitinen som stod för musiken.

Cecilia Zilliacus, fiol, Johanna Persson, viola, och Kati Raitinen, cello, har spelat ihop allt sedan Lapplands festspel för tio år sedan. Som man kan ana av namnen och ännu mera av deras sätt att tala, kommer de ursprungligen från Finland, men de spelar numera över hela världen, ett par av dem med framstående positioner i svenskt musikliv som bas.

Konserten började med en duo i B-dur av Wolfgang Amadeus Mozart och fortsatte sedan med en stråktrio i C-dur av Jean Françaix, spännande fransk 1900-talstonsättare.

Och så avslutade trion med Mozarts långa och mycket hörvärda ”Divertimento i Ess-dur” från 1788.

Den finns på den CD från Caprice (CAP 21795) med den här stråktrion jag köper på väg ut ur kyrkan och sen ger åt Birgitta. Jag ser redan fram mot en lyssnarkväll på glasverandan.

Vi kommer hem alldeles lagom för veckans Miss Marple-deckare i TV. Jag både känner igen och känner inte igen det jag ser, så i en paus går jag till en av deckarhyllorna och hittar Agatha Christies ”Hemligheten på Chimneys” (1948, ”The Secret of Chimneys”, översättning Torsten Blomkvist), mitt exemplar en pocketutgåva i Delfinserien, Bonniers, 1970.

Och då förstår jag plötsligt varför jag inte riktigt kände igen mig: Boken, som filmen utgår från, är nämligen ingen Miss Marple-deckare – hon har förts in i handlingen för att passa in i TV-serien!

Missade miljoner

Om dagens Sommar-pratare, Ulf Malmros, vet jag inte mycket. Dock ser jag i en intervju med honom i Aftonbladet Söndag, påpassligt publicerad just i dag, att vigseln mellan honom och hans hustru förrättades av Mona Sahlin. Ulf och Mona blev bekanta med varann när de båda arbetade åt Robert Aschberg på TV3.

Till plussidorna med Ulf Malmros’ sommarprogram hörde att han, vilket väl har att göra med att han är filmregissör, kan berätta och ta ut poänger. Hans berättelse innehöll också dramatiska element som historien om hur han var nära att bli skjuten av John Ausenius, lasermannen, och den om tumören han drabbades av och opererades för precis före jul.

Musiken var, om man ser till Malmros’ yrke, välvald – filmmusik rakt igenom – men den filmmusik han spelade hade ju inte något påtagligt samband med det han pratade om före och efter låtarna.

En smått sensationell nyhet, en egen tabbe, avslöjade han också i sitt sommarprogram: Av Robert Aschberg fick han en pärm med ett manus, som man enligt Aschberg nog skulle kunna göra film av. Men Malmros stoppade undan pärmen med manuset i en hylla, där den förblev oläst. Först senare, och för sent, gick det upp för Malmros att den där pärmen kunde ha gjort honom till miljonär.

Den innehöll nämligen manuset till Stieg Larssons första bok i Millennium-serien, ”Män som hatar kvinnor”.

Melodikrysset nummer 26 2010

Sommarvädret är så vackert att man inte borde sitta inne, men vad gör man inte för Melodikrysset?

I dag hade jag problem bara med en enda fråga, den uppjazzade versionen av en barnvisa. Trots att jag fick båda bokstäverna och förstod att svaret måste bli ”ge” kom jag först ändå inte på vad det var för visa det handlade om. Trots att jag kan Astrid Lindgrens ”Madicken” från både böcker och film, tog det ända till slutet av krysset innan polletten trillade ner: Den här visan heter ”Ge mej mera köttbullar” och sjungs av Madicken och hennes lillasyster Lisabet.

Som om det därmed inte vore nog med Astrid Lindgren fick vi i dag dessutom höra den betydligt mer lättidentifierade ”Hujedamej”, som förekommer i filmerna om Emil i Lönneberga. ”Hujedamej, sånt barn han var”, utbrister där pigan Lina.

Vi som är lite till åren komna har under våra småskole- och folkskoleår också fått lära oss att sjunga ”Sommarvandring”, den som börjar ”Röda stugor tåga vi förbi”.

Sin ålderdomlighet till trots, med pluralskrivning av verb och allt, hör den hemma i det sommartema som fanns även i dagens melodikryss.

Vi hörde bland annat Östen Warnerbring drömma om sommaren med dig, ”En sommardröm i vitt”.

Och när Birger Sjöberg besjöng Frida i ”Den första gång jag såg dig”, här tolkad av Ernst Hugo Järegård, skedde ju detta en sommardag. Jo, jag har varit i Vänersborg i juni. På centerstämma. Som journalist.

Dagens allra första fråga har jag ett slags förhållande till som socialdemokrat. Ja, inte till själva låten, ”Stad i ljus”, känd från Melodifestivalen 1987. Men han som sjöng, Tommy Körberg, gjorde tillsammans med Monica Nielsen också en hörvärd arbetarrörelsesångplatta, ”…med hjärtat fyllt av trots”. Och Py Bäckman, som skrev ”Stad i ljus”, skickade tillsammans med Dan Hylander en av de största och vackraste kransarna till Olof Palmes begravning.

I årets melodifestival var en av de hyggligare bidragen ”Underbart” med Kalle Moraeus.

Ofta har jag svårt att komma i håg gamla melodifestivallåtar, men ”Upp o hoppa” från 2008 minns jag faktiskt spontant, kanske på grund av Frida Murenius’ frejdiga sångstil och kroppsspråk.

Vad jag kommer i håg, har jag aldrig sett TV-serien ”Cops”, vars signaturmelodi skulle leda oss till reggaebandet Inner Circle, som jag klarade utan större besvär. Jag gillar reggae, har faktiskt också varit en vecka på Jamaica.

Däremot var jag en hängiven TV-tittare, när ”Snobbar som jobbar” sändes. I den spelade Roger Moore och Tony Curtis ett par med rätt olika rollkaraktärer.

Kul med TV-serier som inte får en att med Magnus Uggla sjunga ”Jag mår illa”!

Sedan återstår det att redovisa ett par av dagens godbitar.

Jan Johansson gjorde underbar jazz på svenska av ”De sålde sina hemman”, som ju handlar om människor som står i begrepp att emigrera.

Och så hörde vi ett stycke mästerlig dragspelsjazz, Erik Franks ”Novelty Accordion”. När jag hör den, känner jag efterklanger av ett Sverige vi borde slå vakt om, ett land med folkparker och lövade dansbanor.

Skön sommar på er!

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

En amerikan i Paris

En av det tidiga femtiotalets stora dans- och musikfilmer är Vincente Minnellis ”En amerikan i Paris” (”An American In Paris”) från 1951. I den manliga huvudrollen Jerry Mulligan (!) ser vi Gene Kelly, suveränt behärskad i varje dansrörelse. Han är hötorgsmålare, en av dessa många amerikaner med konstnärliga ambitioner som efter andra världskrigets slut hankade sig fram i Paris. Ur den här ur-hand-i-mun-tillvaron räddas han av en rik landsmaninna, Milo Roberts, spelad av Nina Foch. Men hans hjärta bultar för en ung fransyska, Lise Bouvier (Leslie Caron) – dess värre är hon, åtminstone fram till det lyckliga slutet, av tidigare omständigheter bunden vid en annan man.

Storyn är inte märkvärdig, men parisatmosfären finns där, och musiken, i huvudsak skriven av George och Ira Gershwin, innehåller sådana paradnummer som ”I Got Rythm” och ”S Wonderful”. I filmens avslutning finns också det hela 16 minuter långa dansnumret ”The American In Paris Ballet”.

Framför allt Kelly men också Caron är bra i både det här dansnumret och i andra scener, men liksom en del andra bedömare saknar jag lite av den där speciella magin som man väntar sig ska uppstå mellan den manlige och den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i en romantisk film. För egen del hittar jag mer magi av det där slaget i den musik- och dansfilm Gene Kelly medverkade i året därpå, 1952, ”Singin’ In the Rain”. Men visst är ”An American In Paris” fortfarande sevärd den också.

Sommardeckare

Jag hör till dem som under somrarna både läser deckare och ser TV-deckare. Jag har favoriter i ganska många deckargenrer och gillar både moderna och gammaldags deckare.

Agatha Christie har skrivit några läsvärda deckare, men naturligtvis är inte alla de mer än 60 böcker av henne som finns i våra deckarhyllor några mästerverk. Likväl förvånar det mig att hennes böcker numera så sällan finns tillgängliga i bokhandeln, antingen i pocket eller i någon serie med klassiska detektivromaner.

TV 4 visade senast förra sommaren en hel serie filmatiseringar av hennes Hercule Poirot-deckare, och nu har turen kommit till Miss Marple. De här brittiska filmatiseringarna är välgjorda, med både tidsfärg och omsorg om miljö – ibland är möjligen pusseldeckarstoryn med dess många (ofta misstänkta) personer svårare att uppfatta på film än i bok, där man ju kan gå tillbaka och kolla.

I kväll såg vi den första i sommarens serie av Miss Marple-deckare. Till det en smula märkliga hör att det av TV-tablåerna inte framgick, vilken Miss Marple-historia det var frågan om. Annars vore det, särskilt som det inte rör sig om någon helt okänd bok, väl inte så mycket begärt, om man fick den svenska boktiteln. I det här fallet var det fråga om ”Spegeln sprack från kant till kant” (i original ”The Mirror Crack’d from Side to Side”, för övrigt ett Tennyson-citat).

När jag, efter det att filmen hade börjat i TV, förstod vilken bok det var fråga om, var jag i första reklampausen och hämtade den i bokhyllan. Mitt exemplar är en Zebra-bok från 1965, en billigpocket från Bonniers. Roland Adleberth har översatt.

Finns det verkligen inte en publik i dag för utgivning av klassiska deckarförfattare som Agatha Christie, Dorothy Sayers, John Dickson Carr/Carter Dickson med flera?

De bästa deckarna av de här och många andra borde ju finnas tillgängliga för nya generationer, som kanske kommer i kontakt med deras stories just genom TV.

En film om den lyckliga och fria horan

”Aldrig på en söndag” (grekisk originaltitel Ποτέ Την Κυριακή, Pote tin Kyriaki) från 1960 blev en väldig framgång för regissören, till lika den manlige huvudrollsinnehavaren Jules Dassin. Filmen blev samtidigt ett internationellt genombrott för den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Melina Mercouri. Originalmusiken av Manos Hadjidakis gjorde plötsligt grekisk musik spelad i radio runt om i världen, och bilderna från Pireus – i svartvitt – lockade horder av turister till Grekland.

Filmen drog både stor publik och fick mycket god kritik, också här i Sverige. Det är lätt att förstå: dess bildspråk är lysande, och den har både värme och dramatik.

I filmen korsas två världar. I centrum, där den utspelas, finns den prostituerade Ilia (Mercouri). Med avsikten att frälsa henne från hennes skörlevnad finns i Pireus också en amerikan (Dassin), dock med det associationsrika namnet Homer.

Den kampen är Homer dömd att förlora, detta eftersom Ilia framställs som en både fri och lycklig hora. Dessutom framställs hon som både kamplysten och kapabel: tar de andra horornas parti i kampen mot sutenörer, som behöver tryckas ner i skorna.

Allt det här skildras med medryckande dramatik – filmen är verkligen värd att se också i dag. Samtidigt känns den, i sin syn på prostitution, mycket föråldrad. Bilden av de bekymmersfria grekerna kan möjligen kasta ljus också över vad som sig i landet Grekland tilldragit haver även under den allra sista tiden.