Schlagerfinalen och partiledarfinalen

Jo, jag såg melodifestivalfinalen och har faktiskt också sett alla deltävlingarna – man måste ju hålla sig à jour för att kunna fortsätta lösa Melodikrysset.

Jag har tidigare flera gånger klagat på att melodifestivalernas låtar är så själlösa, ofta inte ens har en refräng som fäster sig i minnet. Den här gången tyckte jag att framför allt de låtar som tog sig till finalen, med några undantag, hade någon melodislinga som gör att man kommer i håg dem.

Samtidigt är ändå inte schlager vad det var förr. Rapparen Swingfly klarade sig med ”Me and My Dream” hyggligt och det lät också hyggligt bra – men var det schlager?

Dess värre känner jag mig inte särskilt engagerad av de låtar som slogs om förstaplatsen. Kanske var det rättvist att Eric Saades ”Popular” vann över Danny Saucedos ”In the Club” – men trean ”Oh My God” med The Moniker hade väl möjligen ännu mer av just schlagertycke?

Den låt jag annars tyckte var mest schlageraktig i gammaldags mening – schlager kunde förr faktiskt ibland också ha meningsfull text – var Sara Vargas ”Spring för livet”.

Sara hade ensam modet att framföra sin låt på svenska, så man kunde ju ha befarat att den internationella juryn skulle ge henne låg poäng just på grund av detta. Men här blev det ingen stor skillnad jämfört med de svenska telefonröstarnas utslag: svenskarna placerade henne på åttonde plats, de utländska juryerna på nionde plats.

Så kanske är det där som jag betecknar som schlager inte på modet någonstans längre.

* * *

Här om dan blev det, efter alla delheat och tidningsskriverier och oddslistor, också klart vem som föreslås som ny partiledare för Socialdemokraterna. Det var på tiden. När vi här om kvällen under middagen efter palmeseminariet i Eskilstuna diskuterade partiledarkandidater, sa jag, att jag för min del övervägde att föreslå Graucho Marx. Han skulle, trots sitt efternamn, till och med kunna accepteras av partidistriktet i Stockholms län, eftersom en av hans deviser lyder: ”Detta är mina principer. Om du inte gillar dem, har jag flera.”

Men då invände en av de övriga deltagarna med ett annat grauchomarxistiskt citat: ”Jag vill inte vara med i en klubb som kan tänka sig såna som jag som medlemmar.”

Nu har vi i alla fall fastnat för en partiledare, som åtminstone har en mustasch snarlik den som satt på Graucho Marx – man kunde tro att han kandiderade inte till posten som partiledare utan för en roll i en ny filmversion av ”Three Amigos”.

Jag vet att en del är bekymrade över Håkan Juholts uppbackning av den svenska insatsen i Afghanistan, och jag hoppas att han, trots att han kommer från Oskarshamn, efter vad som just nu händer i Japan är klok nog att hålla fast vid utfasningsbeslutet i fråga om kärnkraften.

Men en karl som helt frankt säger högt det som många partivänner (s) i dag känner – att vi är så jävla trötta på allt tjafs om ”förnyelse” – måste det faktiskt vara något bra med. Äntligen får vi en riktig sosse i sossetäten. Det är inte utan att man delar häpnad med Åsa Linderborg i dagens Aftonbladet:

”Mot alla odds väljer socialdemokraterna en socialdemokrat som partiledare.”

Melodikrysset nummer 10 2011

Ska Anders Eldeman sätta mig riktigt på det hala, bör han spela artister som har förekommit i Idol. Det är ett program jag aldrig någonsin har tittat på. Således är Idol-vinnaren från 2010, Jay Smith, han som sjöng Madonnas ”Like a Prayer”, helt okänd för mig. Att jag lyckades lösa det här (med hjälp av Google) är mer tur än skicklighet.

”Blue Spanish Eyes” kände jag däremot igen, och eftersom sångarens förnamn rimligen måste bli Al, googlade jag fram att han heter Al Martino.

Lite lättare var den inledande frågan, eftersom Eldeman här använde sig av sin vanliga återbruksmetod: Pink (Alecia Moore) har vi hört förut. ”So What” hette låten med ”na-na-na-na-na-na-na”.

Och Roy Orbison, i dag med ”In Dreams”, var väl heller inte så svår.

Melodifestivalaktuelle Christer Björkman fick bidra med sitt eget bidrag 1992, ”Imorgon är en annan dag”. Till krysset efterlystes andra och tredje ordet i titeln, vilket förvirrade mig lite. I likhet med många andra särskriver jag nämligen ”i morgon”. Och när jag kollar i Lars Gurells ”Svensktoppen i våra hjärtan” – låten låg nämligen på Svensktoppen 1992 – ser jag att låttitelns första ord särskrivs även där: ”I morgon är en annan dag”.

För övrigt vimlade det av svensktoppslåtar i dag.

”När inga ord räcker till” låg på Svensktoppen 1980 med Björn Skifs & Blåblus. I det här fallet hade jag länge svårt att få svaret bekräftat, eftersom jag mindes titeln lite fel (”När inte ord räcker till”).

Dansband är inte riktigt mitt gebit, men Vikingarna har jag ju lyssnat på åtminstone på Svensktoppen. Deras ”Till mitt eget Blue Hawaii” låg där 1989.

Och Agnetha Fältskogs ”Tack för en underbar, vanlig dag” låg på den här listan så tidigt som 1976.

Två svenska klassiker spelades i dagens kryss, dock inte med originalartisterna.

Magnus Uggla sjöng Karl Gerhard-kupletten ”Kan du tänka dig honom utan hår? Jag kan det inte”.

Och veckans Taube, ”Nocturne” (”Sov på min arm”), sjöngs inte av Evert Taube utan av Mia Skäringer.

Klassiker, fast inte svensk och ännu äldre, är också Jacques Offenbachs ”Hoffmans äventyr” från 1881.

Av veckans två djurfrågor hade jag lite svårigheter med den andra, vars svar skulle bli haj. Jag har nämligen aldrig sett ”Hajen” (och inte dess uppföljare heller).

Däremot kände jag omedelbart igen ”Igelkottaskinnet”, som här skulle ge igelkott. Vill du läsa vistexten, kan du gå upp under Kulturspegeln, Sångtexter.

PS Jag glömde ju filmregissören, Alfred Hitchcock.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Plötsligt är det opportunt att omfamna Olof Palme

Som så många andra har jag egna, outplånliga minnen av den där februarikvällen – den 28 februari 1986 – då Olof Palme mördades. Birgitta, som på den tiden satt i partiets VU, råkade – kanske för att vi hade öppen telefon – bli en av de första som blev uppringd av TT för en kommentar. Hon trodde först att hon var utsatt för ett makabert skämt och bad att få kontrollringa tillbaka. När hon gjorde det, visade det sig att det dess värre var blodigt allvar.

Birgitta ringde i sin tur partisekreterare Bo Toresson, som visade sig vara helt ovetande om vad som hade hänt. Toresson – jag arbetade närmast under honom på den tiden – gav mig i uppdrag att ringa runt till delar av VU – vi delade upp uppgiften mellan oss – och så kallade vi ihop VU till ett sammanträde nästa dag. Nu gällde det att inte förlamas av det som hade hänt.

Birgitta åkte för sin del i taxi in till Rosenbad. Uppsala taxi som omedelbart fattade vidden av vad som hade hänt har aldrig begärt ett öre för den taxiresan.

* * *

1996, tio år efter mordet, tyckte vi på partiexpeditionen att det kunde vara dags att på ett både brett och fördjupande sätt belysa fenomenet Palme – personen och epoken – i backspegeln. Jag utsågs att vara ordförande i en minneskommitté, där familjen representerades av en av sönerna, Joakim Palme. Det här resulterade i mängder av aktiviteter – seminarier, fackeltåg med mera – och så böcker, texter av och om Palme. En bordsvariant av Thomas Qvarsebos fina Palme-byst i riksdagen producerades, och årets Första maj-märke hade den som motiv. En CD med avsnitt ur Palmes tal gavs ut, och så bad jag min gamle vän, filmaren Jonas Sima göra videofilmen ”Vilja gå vidare”, som både innehåller filmklipp av Palme i debatter och på möten och intervjuer där andra – de flesta partivänner, några politiska motståndare – ger sin bild av Olof Palme.

* * *

Både filmen och CDn dyker upp som element i det heldagsseminarium om Olof Palmes politiska gärning som i lördags genomfördes i Z-salen i ABF-huset i Stockholm.

Filmsekvenser, som också finns med i ”Vilja gå vidare”, återfinns i Jonas Simas längre – timslånga – film ”Våran Olof”, som efter Pierre Schoris – han är ordförande i Olof Palmes minnesfond – välkomstord inleder seminariet. Jonas och hans hustru sitter på bänken framför mig och Birgitta, så vi får under dagens lopp vid flera tillfällen möjlighet att talas vid. Jonas och jag träffades redan under min skoltid i Sundsvall, och i Uppsala var han sen medlem i Laboremus, vars ordförande jag var, medan jag var en mycket aktiv medlem – till och med föredragshållare – i Studentfilmstudion, vars ordförande han var. Senare korsades våra vägar igen: bland annat var han under min chefredaktörstid film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s).

Birgitta och jag gick fram och hälsade också på förre norske utrikesministern Thorvald Stoltenberg, som vi båda har träffat tidigare i olika sammanhang – den här gången var det hans uppgift att teckna en minnesbild, ”Så minns jag Olof”.

Jag märker, efter vad jag redan har skrivit, att det här skulle kunna bli lite av en handskaknings- och hälsningsexposé – efter ett helt liv i arbetrrörelsens tjänst är det ganska många i den här publiken jag genom åren har lärt känna, också haft en personlig relation till.

Men jag ska försöka hålla mig till de personer som gjorde framträdanden vid seminariet.

Härnäst ledde Jens Orback, chef för Olof Palmes internationella center, ett samtal mellan Ingvar Carlsson, Anders Ferm och Lena Hjelm-Wallén, ”Så minns vi Olof”. Carlsson har ju redan tidigare publicerat boken ”Ur skuggan av Olof Palme”, men jag tycker att han i dag är frispråkigare – kanske hämmades han tidigare av att han blev partiledare just i skuggan av Olof Palme. För dagens skarpaste inlägg i just den här konstellationen stod nog annars Anders Ferm.

Därefter blev det lunchpaus. Tillsammans med våra bänkgrannar Sören Thunell och Anna-Greta Leijon – gamla vänner från Laboremus-tiden, numera ett par – ställde vi oss i kön till ”Två grabbar & kök” (det som en gång i tiden var ”Gyllene cirkeln”) i ABF-huset och valde att äta lax, ett utmärkt val visade det sig. När det blev dags för kaffe fick vi sällskap av Gertrud Sigurdsen.

Efter lunchpausen blev det film igen, en kort film med ganska intetsägande bilder till Latin Kings’ bakgrundsmusik till Olof Palmes radioanförande om fördomar. Anförandet finns i original på den Palme-CD jag producerade till tioårsminnet.

Nästa punkt i programmet blev ett samtal, lett av Jan O Karlsson, mellan tre författare av palmebiografier. Kjell Östbergs har jag läst med uppskattning; jag har också skrivit om första delen här på bloggen. Henrik Berggrens i höstas utkomna mastodontbok har jag strax läst ut och ber att få återkomma till. Helt ny – jag köpte ett exemplar vid bokbordet utanför Z-salen – är Kerstin Vinterheds ”Mordet. Om öppna och dolda motsättningar bakom Palmemordet”.

Det finns naturligtvis mycket som de här palmebiograferna är ense om, men särskilt mellan den vänsterliberale Berggren och Östberg med sitt förflutna i 68-vänstern (Socialistiska partiet) uppstod det ibland intressanta spänningsfält.

Och mer allmänt: medan det tidigare fanns ett slags närmast besvärad tystnad kring Olof Palme och hans politiska gärning, finns det i dag en tendens att alla sluter honom till sitt hjärta och nästan kramar ihjäl honom – som om han inte redan vore död. Ett exempel från den här seminariedagen: Mona Sahlins slutord var personliga och hjärtevarma, och ingen betvivlar ju att hon, som hon har berättat, som mycket ung ”gick med i Olof Palme” snarare än i det socialdemokratiska partiet. Men med på det här semineriet var också Göran Greider, som jag strax ska återkomma till, och han har ju – trots att han har varit medlem i socialdemokratiska partiet i 40 år – inte precis samma politiska åsikter som Sahlin, som ju fortfarande faktiskt är partiordförande.

I dagens – morddagens – Svenska Dagbladet läser jag, på ettan och inne i tidningen, mängder av kortintervjuer med människor som alla säger sig minnas Olof Palme med värme. Så var det ju inte precis på Mäster Olofs tid. Faktum är att jag till och med kan tycka att det känns skönt att det på Svenskans ledarsida under de senaste dagarna har funnits texter som markerar en ärlig distans till Olof Palme och hans politik.

Fast å andra sidan: i seminarieavsnittet ”Olof Palme för mig – intryck och inspiration” får vi höra vittnesbörd från fyra personer som har ganska olika erfarenheter och utgångspunkter men alla i dag ändå hyllar Olof Palme: Att Jan Eliasson, som ju bland annat hade en medlarroll tillsammans med Palme, gör det är knappast förvånande. Katarina Engberg, som förmedlade bilder av möten med Olof Palme under sitt elevfackliga arbete, har för sin del en rejäl vänstergir i sitt politiska förflutna, medan Laila Naraghi (som jag för övrigt träffade för första gången – hon satt bredvid mig) relativt nyligen från en vänsterposition slogs om ordförandeposten i SSU. Naraghi fick, tror jag, de längsta spontana applåderna av inledarna i den här delen av seminariet, där Jens Orback var samtalsledare.

Konkurrens om uppmärksamheten hade hon dock av Göran Greider, aktuell med den pinfärska boken ”Ingen kommer undan Olof Palme”, som jag förstås också inhandlade. Greider är en lysande vänsterytter och rev också ner spontana applåder efter en rundpall mot den svenska militära närvaron i Afghanistan. Jag ska återkomma till hans bild av Olof Palme när jag själv har hunnit läsa boken, men jag kan berätta att ett par av Palmes gamla ”pojkar”, Anders Ferm och Jan O Karlsson, i samtal jag hade med dem ansåg att det är fråga om en lysande bok.

Ytterligare några saker återstår att redovisa. Jens Orback presenterade Olof Palmes internationella center och Pierre Schori Olof Palmes minnesfond. Och så invigdes Palmesalen. Jag undrade förstås var i ABF-huset det fanns plats för den – men upptäckte sen att man hade döpt om Fabiansalen. Visst vill jag att Olof Palme ska få en egen sal i ABF-huset, men lite vemodig känner jag mig ändå över att Fabian Månsson härefter mer hör hemma på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, för övrigt en av medarrangörerna till dagens fina arrangemang.

Och så måste jag förstås avslutningsvis också nämna Jonas Simas nya film ”Lisbet”, som premiärvisades.

Lisbet är förstås Lisbet Palme, som annars under Olof Palmes dagar som partiledare och statsminister var känd för att hålla media på armlängds avstånd från familjen och dess hem.

Men Jonas Sima, välkänd för familjen Palme, har alltså fått göra en ganska personlig filmad intervju med henne. Hon gör inget för att framhäva sin egen roll, men det blir i detta avspända samtal med Sima ändå tydligt det vi som kände Olof (och också har träffat Lisbet) alltid har insett, nämligen att hon i flera viktiga politiska frågor familjesamtalsvis påverkade honom i rätt riktning.

Klok är hon, denna psykologutbildade kvinna.

Och så slår det mig, när jag i filmen ser ungdomsfoton av henne, hur söt hon var. (Hon är mycket äldre nu, men man kan fortfarande se den här skönheten.)

Vacker och klok och tidigt radikal – det är klart att Olof Palme föll för henne!

* * *

Onsdagen den 9 mars klockan 18.00 medverkar jag själv tillsammans med Henrik Berggren och Göran Greider i seminariet ”Arvet efter Olof Palme” i Eskilstuna. Plats: Munktell Science Park, Portgatan 3.

Vi har ombetts ta upp följande frågeställningar:
Vad hade Palme sagt om
– dagens politiska samtal
– socialdemokratins vägval?

Två lokala (s)-representanter – Jörgen Danielsson och Kristina Eriksson – medverkar också.

Samtalsledare: Stig Hansén.

Melodikrysset nummer 8 2011

Jag var alltså på ett stort seminarium om Olof Palme i går, men till och med där kunde jag hitta åtminstone en anknytning till det melodikryss jag därför missade: I Jonas Simas fina film om Palme som inledde seminariet förekom förstås Monica Nielsen på valmöte med Palme. Jag var själv turnéfunktionär, så jag har upplevt båda på nära håll, även utanför talarstol och scen.

I dagens kryss hörde vi Monica Nielsen i ”Söderjäntans söndag”, där hon förresten bland annat – som för att vägleda krysslösarna – sjunger ”Monica heter jag”. Den som har skrivit text och musik, Carl Anton, har jag förresten också hört på socialdemokratiskt valmöte, på Stockholms Söder.

Som för att förvirra oss hade Anders Eldeman i dag också tagit med en låt, där förnamnet i svaret är identiskt men stavat lite annorlunda: ”Hej hej Monika”. Det här är en låt från 2006 med Nic & the Family. Jag ska genast bekänna att jag inte alls minns att jag ens har hört den, och saken blev väl inte lättare av att den här sjöngs på japanska. Men jag tyckte mig faktiskt höra namnet ”Monika” i den japanska textversionen, och det och ledbokstäver och Google gjorde att jag till slut lyckades identifiera låten.

Den här frågan var – för mig alltså – mycket svårare än dagens två melodifestivalfrågor.

”Just a Minute” med Rongedal från 2008 års upplaga var ju inte så våldsamt svår att identifiera, särskilt som bröderna Rongedal har ett rätt så lättidentifierat sound.

”Cara Mia” med Måns Zelmerlöw från Melodifestivalen 2007 är en sån där melodi som fäster sig i minnet, och sen gav oss ju Anders Eldeman ytterligare hjälp på traven genom att göra antydningar som ledde tankarna till utnämningen av Zelmerlöw till ny ledare för ”Allsång på Skansen”. Jag hoppas för egen del innerligt att utnämningen av Zelmerlöw inte ska innebära att elementet av klassisk svensk allsång ytterligare krymps i ”Allsång på Skansen”.

För egen del tycker jag att man på Skansen gärna får sjunga sånger som hör till det klassiska svenska populärmusikkulturarvet. En given allsång är ”Drömmen om Elin”, som Carl Jularbo skrev med ”Borgholmsvalsen” som förlaga. Peter Himmelstrands sångtrext håller jag kanske inte lika högt, men text behöver man också, om det ska bli någon allsång.

Evergreens kallades förr närmast outslitliga slagdängor, och till dem får man väl också räkna ”Två små fåglar på en gren” av Fryman (Erik Frykman), Sven Paddock och Åke Söderblom. En bra allsång är det också.

Det senare gäller också ”Kan du vissla, Johanna?” som förresten har sjungits in av den ovan nämnde Åke Söderblom. Den skrevs av Sten Axelson redan i början av 1930-talet. I dag tror jag dock att de flesta förknippar den med en barnfilm, som brukar visas på julaftnarna – det är en mycket fin film från 1994 med bland andra Per Oscarsson, och filmen bygger i sin tur på en bok med samma namn av Ulf Stark. För mig är ”Kan du vissla, Johanna?” ett måste på julafton.

Det är också Disney-kavalkaden med tecknade filmer, eller snarare snuttar ur kända disneyfilmer. Ur ”Pinocchio” kommer ”When You Wish Upon a Star”, den som Bengt Feldreich på sitt underbart darriga sätt gör en svensk version av, ”Ser du stjärnan i det blå?”.

I den där kavalkaden förekommer ju bland annat Kalle Anka, och det leder oss osökt över till en annan Anka, Paul Anka. 1957 sjöng han in en av sina största hits, ”Diana”, som han för övrigt också själv skrev. Den var fortfarande stor 1958-1959, när jag gjorde lumpen på I 21 i Sollefteå: jag minns bland annat att en av mina lumparkompisar, Löfstedt, faktiskt med stor bravur sjöng den på en kompaniafton.

I och med lumpen är vi mer eller mindre automatiskt inne på den musikaliska avdelningen marscher. En av de mest kända skrevs redan 1889 av Carl Feike och heter i tyskt original ”Alte Kameraden” – således handlar den om kamrater, vet vi som pluggade tyska redan i den gamla realskolan, i mitt fall förlagd till Althinska skolan i Sundsvall. Från den tiden minns jag också Povel Ramels parodi ”Den gamla vaktparaden” (1951).

Två filmmusikfrågor förekom i dagens kryss, och filmmusik brukar normalt inte vara min starka sida, ens om jag – som i de här båda fallen – själv har sett filmerna. Jag upplever uppenbart filmmusik mer som en del av grundstämningen i filmen än som låtar som fäster sig i hjärna och öron. Så ofta får jag ta hjälp av Eldemans ledtrådar och av de ledbokstäver jag har fått fram genom frågor där jag befinner mig på säkrare mark.

Nå, dagens första film var Sidney Pollocks ”Mitt Afrika” från 1985 med Meryl Streep i huvudrollen – men jag hade här alltså ingen hjälp av John Barrys filmmusik. Däremot hade jag hjälp av ledtråden, att filmen bygger på en dansk roman. Karen Blixens ”Den afrikanska farmen” finns i en av våra bokhyllor.

Inte heller hade jag någon hjälp av att få höra Hans Zimmers ”Part of Me, Part of You”, utan jag fick lov att på motsvarande sätt nysta lite för att komma fram till att den efterfrågade filmen var ”Thelma & Louise” från 1991.

Fast det märkliga är att det finns filmmusik och TV-signaturer som fastnar även i mina öron. Ett exempel är signaturen till ”Familjen Addams”, som gick i svensk TV i mitten av 1960-talet. Och ur hjärnvindlingarna får jag också upp den bland barn populära ”Familjen Addams apsång”, där den återkommande ramsan löd ”Skala banan, skala banan, skala banan”.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

I dag är jag på seminarium om Olof Palmes politiska gärning – Melodikrysset får vänta till i morgon

I dag är jag på ett heldagsseminarium om Olof Palmes politiska gärning – seminariet pågår hela dagen, klockan 10.00-17.00, och hålls på ABF-huset, Z-salen, Sveavägen 41 i Stokholm.

Det betyder, som ni förstår, att jag inte, som annars på lördagarna, kan lösa Melodikrysset under direktsändningen i radio.

I stället gör jag det på webben i morgon, söndag. Om någon då fortfarande är intresserad av vad jag har kommit fram till, är vederbörande välkommen tillbaka då.

Hur som helst: jag är starkt intresserad av Olof Palme och det han politiskt stod för. Dessutom är det så att jag själv onsdagen den 9 mars ska delta i ett palmeseminarium i Eskilstuna. med två av dagens deltagare som medinledare, Henrik Berggren och Göran Greider. I stockholmsseminariet deltar dessutom mängder av andra som kan belysa Palmes politiska gärning, till exempel ytterligare två biografiförfattare, Kjell Östberg och Kerstin Vinterhed.

Seminariet i ABF-huset inleds med två filmer av min gamle vän Jonas Sima, dels den gamla ”Våran Olof”, dels den helt nya och hittills inte visade ”Lisbet”.

Räkna med att jag kommer att återkomma till ämnet Olof Palme flera gånger under den närmaste tiden.

Långt ifrån en pilsnerfilm

Som pensionär har man möjlighet att se film på dagtid, till exempel SvTs filmvisningar vid lunchtid. SvT har där visat ganska många svenska pilsnerfilmer, men i dag bjöds det på starkare varor.

Alexander Mackendricks film ”Massor av whisky” (”Whisky Galore”, 1949) har jag sett ett par gånger tidigare, den första gången i mycket yngre dar då jag själv fortfarande var helnykterist; jag har dock inget minne av att jag då skulle ha reagerat mot de agerandes starka begär efter starka drycker, däremot av att jag tyckte att det var en rolig och sevärd film.

Det tycker jag fortfarande.

Den bygger på en verklig händelse. 1943 förliste ett fartyg lastat med 50.000 flaskor whisky, avsedda för den amerikanska marknaden, utanför Skottlands kust. I filmen, inspelad på Yttre Hebriderna, sker förlisningen utanför en ö kallad Todday, där det på grund av krigstida avspärrningar råder svår torka (på whisky alltså) – befolkningen på Todday lider svårt därav.

När jag nu åter har sett filmen i TV slås jag av hur fint skildrad – i svart-vitt foto – den här stormpiskade och karga ön, utkastad i Atlanten, inklusive öns lilla befolkning är. Också krigstidens övriga vedermödor, alls inte så svåra som bristen på whisky, skildras. Vi får även möta öns lilla hemvärnsstyrka under ledning av dess chef, spelad av Basil Redford.

Han lär sina mannar nödvändiga ting som att upprätta vägspärrar för att stoppa tyskarna, ifall dessa skulle gå i land just här. Men i ett stycke är han alltför nitisk: När det där skeppet med all whiskyn går på grund, föresätter han sig att – tvärtemot vad samtliga andra på ön vill, för den delen också hans överordnade på annan ort – att vakta det grundstötta och övergivna fartyget, så att det inte plundras på sin begärliga last.

Men de övrigas list och sammanhållning är stor: whiskylådorna hamnar i en grotta, och när av chefen för hemvärnet tillkallad förstärkning försöker göra tillslag mitt under konsumtion – bland annat vid en fest med dans, till reel spelad på säckpipa – försvinner alla flaskor som genom ett trollslag i tid.

I slutjakten med två kappkörande bilar ut till smuggelgrottan hindras lagens arm i sista stund att nå sitt mål – medlet är ett hastigt upprättat militärt taggtrådsstängsel.

I denna whiskydoftande historia interfolieras också två exempel på spirande kärlek – som dock också de på skotskt sätt för att legaliseras först måste bekräftas med massor av whisky.

Filmen skildrar även denna övärlds stränga religiositet. Öborna upptäcker whiskylasten lagom till söndag, men då måste det ju råda sabbatsfrid, så alla väntar snällt fram till midnatt – men då djävlar! Och på festen med all whiskyn tinar också den strängaste och mest religiösa svärmodern in spe upp. Plötsligt ses hon le mot de dansande, och så riktas kameran mot det stora glas whisky som nyss stod på bordet bredvid henne. Nu är glaset tomt.

Melodikrysset nummer 7 2011

Melodikrysset började ovanligt lätt i dag, först med ”Rivers of Babylon” med tyska Boney M, sen med Bruce Springsteen och ”Born In the USA”.

Fast sen krånglade Anders Eldeman till det i onödan, tyckte jag. Det hade ju räckt med att spela ”Jag ber dig” med Magnus Carlson (mett ett s i efternamnet), men han spelade först också ”In My Galaxy” med Magnus Carlsson (med två s i efternamnet).

Annars var det mest beprövade grepp.

Vi hörde åter en melodifestivalare, ”One Love” som Carola 2008 sjöng tillsammans med Andreas Jonsson.

Och Svensktoppen fanns förstås också med. I dag hörde vi ”En dag” med Spotnicks, men när den 1989 var med på listan, sjöngs den av Tommy Nilsson.

Och så testade Eldeman oss som inte ser/lyssnar på Idol genom att spela ”All For Love” med E.M.D., som består av de före detta Idol-deltagarna Erik Segerstad, Mattias Andréasson och Danny Saucedo. Men man kan väl googla!

Mer bekant är jag med Evert Taube och hans värld, till exempel hans visa om den glade bagaren i San Remo som väl rimligen arbetade en hel del med deg.

OD, Orphei Drängar, är mig också välbekanta: vi går regelbundet på deras konserter, och eftersom hustrun är så kallad moster i OD, går vi då och då också på deras middagar, som utöver mat och dryck även de bjuder på sång. Behagligt var det i dag att få lyssna på en folkvisa om en behagligare årstid, ”Uti vår hage”.

Inga Gill känner vi väl inte främst som sångerska, men visst var det hon som sjöng ”Kom in i mitt liv”.

Hon var ju främst skådespelerska, och det för oss osökt över till en annan av dagens frågor. När Milos Forman 1984 gjorde sin mycket sevärda film ”Amadeus”, använde han sig naturligtvis av skådespelare – men jag tyckte att den på ett intressant sätt visade upp både Wolfgang Amadeus Mozarts liv och musikaliska verk.

”Three Blind Mice” – som här skulle ge ordet mus – sjöng vi på engelsklektionerna, när jag gick i realskola i Sundsvall.

Och den för oss vidare till det land, England, där den sång som nu återstår att redovisa utspelar sig: ”Streets of London”. Många minns den säkert också i Pierre Isacssons svenska version, ”Genom gatorna på Söder”, men det var nog Ralph McTells ganska mörka original Anders Eldeman tänkte på, när han ville få oss att associera till slum:

Streets of London

Text och musik: Ralph McTell, 1969

Have you seen the old man
In the closed-down market
Kicking up the paper,
with his worn out shoes?
In his eyes you see no pride
And held loosely at his side
Yesterday’s paper telling yesterday’s news

So how can you tell me you’re lonely,
And say for you that the sun don’t shine?
Let me take you by the hand and lead you through the streets of London
I’ll show you something to make you change your mind

Have you seen the old girl
Who walks the streets of London
Dirt in her hair and her clothes in rags?
She’s no time for talking,
She just keeps right on walking
Carrying her home in two carrier bags.

Chorus

In the all night cafe
At a quarter past eleven,
Same old man is sitting there on his own
Looking at the world
Over the rim of his tea-cup,
Each tea last an hour
Then he wanders home alone

Chorus

And have you seen the old man
Outside the seaman’s mission
Memory fading with
The medal ribbons that he wears.
In our winter city,
The rain cries a little pity
For one more forgotten hero
And a world that doesn’t care

Chorus

Akademibokhandeln blir riktig bokhandel igen

När jag i slutet av 1950-talet kom till Uppsala som student, var Lundequistska bokhandeln, Lundeq kallad, den stora och närmast självklara bokhandeln för både stans studenter och dess många universitetslärare och andra akademiker.

När Kooperativa förbundet, då redan ägare till en alert bokhandel i Forum-varuhuset, beslöt sig för att expandera inom bokhandelssektorn och bland annat förvärvade Akademibokhandeln, inköptes också Lundeq och flyttade in i Forum-komplexet, nu under namnet Akademibokhandeln/Lundeq.

Det intressanta var att stora delar av stans akademiker, många av dem profilerat borgerliga, förblev sin gamla bokhandel trogna. Det kunde man se till exempel i samband med det årliga utdelandet av Lundeq-priset.

De senaste åren har Akademibokhandeln, här i Uppsala alltså Akademibokhandeln/Lundeq, gjort sitt yttersta för att fördärva sitt goda rykte. Bokhandeln har stöpts om utan känsla för den kundkrets just Uppsala erbjuder. Bestsellerismen har florerat, medan smala titlar – jag talar här om både skönlitteratur och facklitteratur – som har sin givna publik just i en stad av Uppsalas karaktär, har försvunnit ur standardsortimentet. Det på detta sätt vunna utrymmet har använts till att med omslagen vända ut mot butiken locka bestsellerköparna.

Det har, tack och lov, funnits äldre, beläst och sakkunnig personal kvar i butiken, och de har gjort sitt bästa för att – ibland i smyg och mot givna order – ge speciell service åt gamla trogna kunder. Tack, säger jag till dem. Också KF borde tacka dem för att de på så sätt har räddat kvar åtminstone en del av de gamla boksynta kunderna.

Nu tycks KF, äntligen, ha kommit på att det där att försöka förvandla Akademibokhandeln till en enhetlig snabbköpskedja för bestsellers inte ens kommersiellt var någon bra idé. Kedjan har fått annan ledning, och den har kommit fram till att framgång även i bokhandelsbranschen kräver kundernas medverkan. Nu ska därför den lokala bokhandelsledningen få anpassa utbudet och servicen till kundernas behov och önskemål – läs mer om detta här.

Även Eva Swedenmark kommenterar på sin blogg.

Ensam, inte bara om natten

Jag såg Arne Mattssons ”Vaxdockan”, när den kom på bio 1962. Eftersom jag kommer i håg mycket av den årtionden efteråt, måste den ha vissa kvaliteter. Nu har den visats i TV – med anledning av Per Oscarssons död, antar jag – och jag har kunnat konstatera att mitt omdöme om den håller: det är en film värd att se, även om den inte hör till de allra främsta i svensk filmkonst.

Och hur skulle den kunna vara annat med så många begåvade inblandade. Idén tycks ha kommit från Gunnar Björnstrand, och så tidigt som 1945-1946. Uppdraget att skriva manus gick sen till Stig Dagerman, och även om han aldrig klarade att fullfölja projektet, kan man ana hans hand bakom en så mörk filmskapelse som ”Vaxdockan” sen blev, fast då med manus av Lars Forssell.

Filmens mörka innehåll framhävs också, redan i dess inledning, av Åke Dahlqvists foto och Arne Mattssons regi.

Filmens Lundgren, med stor inlevelse spelad av Per Oscarsson, är nattvakt, en människa som lever ensam inte bara på grund av sitt jobb, rundor på bland annat ett nermörkt varuhus. När vi så lär känna honom lite mera, bland annat som boende ensam på översta våningen i ett hyreshus, ökar ödsligheten omkring honom ytterligare. Andra i huset, som Fredriksson (Tor Isedal), gör knappast något för att på allvar bryta hans isolering – det senare lyckas inte ens den relativt vänligt sinnade hyresvärdinnan (Elsa Prawitz) med.

Kärnan i historien är minst lika udda som den figur, Lundgren, som Per Oscarsson gestaltar. I samband med något som kan ha varit ett nattligt inbrott på varuhuset Lundgren vaktar får denne en känslomässig impuls: innan polisen anländer bär han ut en kvinnoskyltdocka han har fäst sig vid, och senare lyckas han osedd frakta hem den till sitt rum.

Först därefter förstår vi filmtittare gradvis vidden av hans ensamhet, som också måste ha en rejäl dos av sinnesförvirring som bakgrund. Lundgren börjar behandla den kvinnliga skyltdockan som människa, talar till henne, blir förälskad i henne. Det här leder till att han får gensvar, och så blir skyltdockan människa i Gio Petrés gestalt.

Lundgren/Oscarsson går allt mer in i skyltdockans/Petrés värld: talar med henne, dansar med henne, skaffar – mycket valhänt – klädespersedlar åt henne, kokar kaffe åt henne. Och så, när hon inte vill att han ska lämna henne, sjukskriver han sig från jobbet som nattvakt.

Kraschen kommer sedan, när han avslöjas av grannar och själv försöker vinna deras förtroende genom att visa upp skyltdockan som fullt levande. Det hela ändar i ett dubbelt sammanbrott: mentalt för Lundgren men också på så sätt att han i sin förtvivlan krossar skyltdockan och sänker en resväska med bitarna i sjön.

Fast när han återvänder till sin bostad, förstår vi att hans problem långt ifrån är över: Där finns skyltdockan igen, kanske levande.

Lena Nyman som sångerska

Lena Nyman, den stora lilla skådespelerskan, är död. Om hennes verk på scen och i film har många skrivit utförligt och intressant. Hon var dessutom också en del av sextio- och sjuttiotalens radikala kulturarbetarvåg.

Jag vill komplettera bilden av henne genom att påminna om stt hon också har framträtt som sångerska, till och med gjort skivor. Den som sannolikt lockade in henne även på den banan var Rune Andersson, på sjuttiotalet en känd vissångare – så vitt jag minns var de här två under en period ett par, och tillsammans med pianisten och tonsättaren Berndt Egerbladh gjorde de 1975 en mycket lyckad LP med tonsatt kärlekslyrik.

Jag berör den kort i en recension av nästa platta med Lena Nyman; den kom 1976, men jag skrev om den först i Aktuellt i politiken (s) nummer 7 1977, då jag hade skaffat mig lite större utrymme för skiv- och bokrecensioner:

Alltför poetisk Karin Boye

Lena Nyman och Rune Andersson har med all rätt fått beröm för sin LP med kärleksvisor på svenska, ”Var mig nära” (YTF 50011). Tolkningarna är bra. Berndt Egerbladhs tonsättningar lämpar sig också för det slags privata bruk en skiva av det här slaget är avsedd för.

Styrkt av den framgången har Egerbladh fortsatt sitt samarbete med Nyman. Resultat: en LP med tonsättningar av Karin Boye-dikter, ”Ja visst gör det ont” (YTF 50230).

Den här gången är jag mera tveksam.

Lena Nyman är en bra skådespelerska. De medverkande musikerna är skickliga. Egerbladhs musik i sig inte oäven.

Men ändå – ger de här tonsättningarna Karin Boyes dikter någon ny dimension?

Som jag ser det är skivan, som bäst, ett dikt-musik-program av typen jazz och poesi, där musiken bildar bakgrund utan att direkt ha något samband med de upplästa dikterna. I dessa ”neutrala” sammanhang är också Lena Nyman bäst. Hon är ju primärt skådespelerska, inte sångerska.

Betydligt svårare har jag i de fall där musiken omsluter poesin, så att den blir ”sång”. I de allra mest flagranta fallen tycker jag att kombinationen Egerbladh-Nyman understryker den romantisk-extatiska tillbedjan av Karin Boye, som alltför ofta finns bland gymnasister.

Det mörka och stålhårda hos Karin Boye lyckas Egerbladh i sina tonsättningar däremot undanskymma.

Men visst är skivan värd att lyssna på.

* * *

Ännu mer negativ var jag till ”Älskade”, som gavs ut 1978 men som jag inte skrev om förrän i en lång sammelrecension med korta omdömen, publicerad i Aktuellt i politiken (s) nummer 21 1981:

Lena Nymans och Rune Anderssons ”Älskade” (Alena SWS-105, Mudist) har jag, trots att den hör till de äldsta här nämnda skivorna, hittills inte orkat skriva om – för att den är så dålig! Sångframförandet av kända dikter lägger inte en tum till texterna, och Berndt Egerbladhs tonsättningar och beledsagande musik är uppriktigt sagt ett olidligt skval.

* * *

Eva Ström har på sin blogg skrivit några minnesord över Lena Nyman och då särskilt och berömmande nämnt LPn ”Var mig nära”, den av de här tre skivorna jag själv fann hörvärd.

Jag vet inte om hon också har hört de båda andra, av mig hårt kritiserade LPna och om våra omdömen där skiljer sig åt. I den bloggtext jag länkar till återger hon en av dikterna på ”Var mig nära”, och det slår mig därför att hon, själv författare, tolkare av Shakespeares sonetter och litteraturkritiker, kanske mest har fäst sig vid urvalet av dikter, medan min kritik riktar sig mot den musikaliska inramningen av dem.