Bygdedrama med viss ny aktualitet

När jag växte upp, var Margit Söderholms roman från 1943, ”Driver dagg faller regn”, en mycket läst bok. Som så många andra masspridda romaner filmades den, i det här fallet av Gustaf Edgren 1946 – tidsutdräkten tycks bero bara på att det första utkastet till filmmanus inte ansågs hålla måttet.

Också filmpubliken blev stor, och filmkritikerna var, med ett par undantag, bland dem Nils Beyer i Morgon-Tidningen (s), välvilliga, och i ett par avseenden kan man förstå att många föll för filmen: skådespelarprestationerna är utmärkta och de många naturscenerierna, de flesta från Järvsö-trakten i Hälsingland, betagande.

Handlingen, förlagd till ett lite obestämt artonhundratal då folkdräkter fortfarande var frekventa, är dock ganska melodramatisk. I centrum för den står storbonden Germund Germundssons (Sten Lindgren) vackra dotter Marit (Mai Zetterling). Enligt tidens sed spelar vid ett giftermål gårdarna en lika stor roll som kontrahenterna, och alltså är det tänkt – åtminstone av pappa Germund – att dottern ska gifta sig med Mats Eliasson (Ulf Palme) i grannbyn.

Germund, bitter över sitt eget öde – hans hustru övergav honom för en annan – vakar över den vackra dottern, som utmanar honom genom att olovandes gå på dans. Här är ett par dramatiska scener inlagda för att belysa hennes dygdiga sinne: Först får hon med våld avvisa den berusade fästmannen Mats, som närapå lyckas våldta henne. Sedan blir hon handgripligen antastad av ytterligare tre karlar, men då kommer spelmannen från dansen, Jon (Alf Kjellin) henne till hjälp, och de lyckas fly tillsammans.

Spelmannen inte bara spelar fiol på ett suggestivt sätt; han är också vacker. I filmen har Alf Kjellin försetts med en så svart peruk, att fyrtiotalets filmpublik genast associerade till ett då frekvent begrepp, ”tattare”. För att göra den här kärlekshistorien acceptabel – Marit förälskar sig nämligen i Jon – framställs han som ett dygdemönster. Han inte bara försvarar henne mot andra mer slemma män; han nöjer sig själv väldigt länge bara med kyssar.

Fadern, själv bränd av att hans egen hustru lät sin åtrå segra över konventionen, blir fullständigt galen, när han förstår att också dottern låter sig styras av sina känslor. I ett bärande avsnitt i filmen bådar han upp traktens bönder, som i drev med gevär, som vid en älgjakt, jagar Jon (som till slut undkommer genom att gömma sig bakom ett klippblock i forsen). Jag slås, när jag i dag ser filmen, av hur (på nytt) aktuell den är i meningen att det också i dagens Sverige finns fäder som är beredda att utföra så kallade hedersmord, till och med på sin egen avkomma.

Jon fördrivs, och för att freda honom verkar Marit ge sig för påtryckningarna: två gårdar rustar för bröllop. Det hinner gå så långt att Mats och Marit står i kyrkan inför prästen. Men när Mats har sagt sitt ja, säger hon, efter en förtvivlans väntan, till slut nej och rusar ut ur kyrkan, hittar där ute en häst och rider i brudklänning därifrån. Brudslöjan fastnar i en nedhängande trädgren.

Och där ute, en bra bit bort, väntar Jon på henne.

Det älskande unga paret flyr tillsammans till en fäbodliknande gård och håller sig undan där länge, tills det blir bistrare väderlek. Sedan får de härbärge hos Jons spelmanskamrat i dennes skraltiga kåk.

Under tiden har faktum etablerats, men Germund kan förstås inte förlåta, tar också för egen del till flaskan.

Den som först, åtminstone halvvägs, acepterar faktum är Elin, detta kanske för att hon själv har åtrått Germund, som hennes syster en gång rymde från. Elin erbjuder Marit sin gård, Olsgården, men Marit är principfast: Om någon ska ha gården, är det Jon, och till slut går Elin med på det.

Styvnackat kvar på barrikaden står fortfarande pappa Germund. Men så en dag händer det något som får honom att ändra sig. I samband med laxfiske i älven faller Jon i vattnet och dras med i den allt stridare strömmen. Då springer den simkunnige – simkonsten var inte särskilt utbredd på den tiden – Germund nerför stranden, tar sig ut i forsen och räddar Jon. Och väl uppe på stranden finner de varann och talar ut. Jon är accepterad av svärfadern: är nu sedd både som hederlig karl och som en välkommen svärson.

Och genom allt detta löper inte bara fiollåtarna utan också föreställningarna om fiolens magi, med brutna och lagade fioler och till slut även prästens erkännade av att fiolen inte är ett djävulens redskap.

Melodikrysset nummer 48 2012

Vi går in i advent, men det var väl inte precis adventsstjärnor Peps Persson sjöng om i dag. ”Stjärnan i mitt liv” heter låten som skulle leda oss till hans eget namn.

Och inte är det dags för lussebullar än heller. Detta apropå att vi fick höra ”Bullfest”, den som börjar ”Klappa takten alla bagarbarn, bullfest, bullfest hela dan”. Här skulle vi svara på den oändligt svåra frågan vad som behövs för att man ska få till det visan handlade om. Nåja, det skulle ju ha kunnat vara deg, men ledbokstäverna pekade mot ugn.

Därmed är vi inne på temat barn och det näraliggande ämnet barnvisor.

Den normalt ganska lättigenkännbara ”Lilla snigel, akta dig” spelades i dag i ett tempo som gjorde den svåruppfattad för oss som är vana vid mer traditionella varianter.

Jag är också ganska hemma på filmatiseringarna av Astrid Lindgrens ”Pippi Långsrump”, men dagens visa därifrån, framförd av Annika (Maria Persson), ”Mors lilla lathund”, hör väl inte till de mest kända lindgrenanknutna visorna. Men den som kan texten – ”fast vet du vad, inte just idag, jag gör det helst en annan dag” – vet förstås att Annika just den här dagen helst är passiv.

Sten Axelssons och Åke Söderbloms ”Kan du vissla, Johanna?” från 1932 är ju ingen barnvisa, men många av oss förknippar den nog i dag med en fin film med ett par små pojkar i ett par av huvudrollerna. Den brukar visas på julafton.

Den här filmen är i dag redan en klassiker.

Klassisk musik förekommer inte alltid i Melodikrysset, men i dag hade Anders Eldeman fått in ”Finlandia”, ett av Jean Sibelius’ paradnummer, bland frågorna.

Och som vanligt var kasten tvära i krysset.

Själv lyssnar jag både på klassisk musik och på schlager, men jag ska bekänna att ”Are You Leaving” med Erik Hassle hittils hade undgått mig.

Inte så att jag älskar allt i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest heller, men jag brukar lyssna och se mig igenom de här tävlingarna.

Så visst känner jag igen bröderna Olsen och deras vinnande bidrag både hemma i Danmark, ”Smuk som et stjerneskud”, och i europafinaloen, internatuionellt känt som ”Fly On the Wings of Love”.

Hygglig schlager är det, som på sin tid Lasse Dahlquists ”Jolly Bob från Aberdeen”.

Från fordom stammar också Noël Cowards ”Still Loving You”, även om vi i dag fick höra den med Dinah Washington.

Själv är jag i min personliga smak inte låst vid låtar från någon speciell tidsepok, även om det finns genrer som jag inte är så förtjust i.

Lisa Nilsson, i dag i ”I samma andetag”, lyssnar jag till exempel gärna på.

Men jag gillar också Traveling Wilburys, som ligger lite längre tillbaka i tiden. I dag skulle vi, via deras ”Handle With Care”, komma fram till namnet på en av gruppmedlemmarna, Roy Orbison.

Och jag tyckte inte att ”Still Loving You” med tyska Scorpions lät dumt heller.

Och för att även avslutningsvis illustrera bredden på min personliga musiksmak: I eftermiddag ska jag gå på ODs Caprice här i Uppsala. Det musikevenemanget kommer jag att berätta om senare.

Beredskapsfilm av Hasse Ekman

Hasse Ekman fick ett mycket positivt mottagande av sin andra film, ”Första divisionen” (1941) – den blev hans genombrott som regissör. Recensenterna var med något undantag mycket välvilliga, och jag kan tänka mig att den i en mycket osäker beredskapstid drog folk till biograferna.

”Första divisionen” ingöt hopp: den visade att den svenska beredskapen var god och det svenska flygvapnet slagkraftigt. Filmens flygscener, inspelade bland annat på F 6 i Karlsborg, är på många sätt magnifika, inspelade som de är i samverkan med flygvapnet, och scenerna med precisionsbombning ingöt säkert mod hos både värnpliktiga och civilister i dåtidens av väpnade fiender kringgärdade Beredskapssverige.

Handlingen – manus har skrivits av Hasse Ekman tillsammans med flygexperten och skribenten Alvar Zacke – är inte lika fokuserad. Det senare är ett medvetet val. Filmen handlar alltså om en division; särskilt riktas Hilomer Ekdahls kamera dock mot tre män, som plikt och flygkunnande har fört samman i denna orostid.

Rollen som chefen för hela flottiljen, överste Magnus Ståhlbeg, spelas av en nestor inom svensk film, Lars Hanson.

Till flottiljen anländer den unge fänriken Gunnar Bråde (Hasse Ekman). Brådes far var kamrat i flyget med översten men omkom i samband med en kollission med denne, vilket redan i filmens inledning anger tonen i den: militär flygning är ingen riskfri sysselsättning. Gunnar Bråde har störtat själv och tillbringat den senaste tiden på sjukhus.

Bråde får som närmaste chef, divisionschef, kapten Krister Hansson (Gunnar Sjöberg). Hanssons problem blir, ganska snart i filmhandlingen, att hans fästmö, Mona Falkstedt (Irma Christensson), som han är i färd med att gifta sig med och skaffa barn med, hotar lämna honom, om han inte lämnar sitt jobb i det farliga flyget. Den här delen av handlingen får dock mot slutet av filmen ett lyckligt slut.

Det tredje flygaren vars öde skildras är löjtnant Ruger Sperling (Stig Järrel). Han är en riktig stridis för vilken flygningen betyder allt – och så upptäcks det vid en läkarkontroll att han håller på att förlora synen på ena ögat.

En operation räddar hans syn, och när han med återställd syn återvänder till kamraterna på flygförbandet, vill han naturligtvis visa upp att han nu är fit for fight igen, så han erbjuder sig att i samband med en vakans flyga tillsammans med Bråde vid en nattövning. Planet får ytterligare svårigheter på grund av dimma och brusten radiokontakt, och trots försök att vägleda planet med hjälp av strålkastare havererar detta, och båda omkommer.

Det här är spännande, så också avsnittet där Bråde under en övning i att fälla bomber får en bomb i propellern och tvingas lämna planet i fallskärm – varefter han landar mitt i målområdet, där nya bomber fälls, eftersom de i planen som kommer i anfallsvågorna därefter inte har sett vad som har hänt.

Annat är betydligt tristare, till exempel de många interiörerna från officersmässen, där det både dricks och hålls tomma tal.

Men i samband med drickandet där sjungs det också. Bland annat får vi höra en sång som senare förekom också i filmatiseringen (Arne Mattson, 1954) av Peder Sjögrens roman om finska vinterkrigt ”Kärlekens bröd” (1945, återutgiven i serien FiBs folkböcker 1954).

Kavaljersvisa från Värmland

Text delvis av Sten Selander

I ”Första divisionen” sjungs den av Gunnar Sjöberg

//: Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.
Ty vänner, det har jag på bägge ställena.
Det gör detsamma vart jag kommer när jag dör.

Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer.
Ty rosorna de glöda i dödens högkvarter.
Det gör detsamma var du stupar, kavaljer. ://

Melodikrysset nummer 47 2012

Ingenting i Melodikrysset kändes särskilt svårt i dag.

Dock har jag ibland svårast att komma ihåg det mest aktuella. ”I din himmel” sjöng Sonja Aldén så sent som i Melodifestivalen 2012, men det tog en stund, innan jag kom på att det var hon som sjöng den.

Fast egentligen tror jag att musiken ur en av de filmer som bygger på några spännande böcker av Stieg Larsson var svårast att identifiera. Jag har sett de tre filmerna – vi har dem på DVD (och vi har för övrigt också böckena) – men jag skulle ha haft svårt att klara den här frågan, om jag inte redan hade haft alla bokstäver utom en.

ABBAs ”When I Kissed the Teacher” är ju däremot ingen match att känna igen, men jag har faktiskt aldrig sett videon där Agnetha Fältskog kysser Magnus Härenstam – här fick jag ta Google till hjälp. Men ABBAs musik kan jag – jag har bland annat sett ABBA-musikalen på Broadway.

Resten var oerhört lätt, bland annat för att det här krysset innehöll så många repriser.

Båda barnvisorna i dag har till exempel varit med förr i krysset, såväl dansvisan – ursprungligen inte en barnvisa – ”Nu ska vi skörda linet idag” – som skulle ge oss svarsordet lin – som Thorbjörn Egners ”Klas Klättermus”, som skulle ge oss svarsordet mus.

Också Charles Chaplin och hans ”Smile” ur ”Moderna tider” (”Modern Times”, 1936) har varit med förr. Möjligen är det nytt att han här får heta Charles och inte Charlie.

Och visst har även ”I Can’t Stop Loving You” varit med förr, fast då med Roy Orbison, om jag minns rätt. Nu hörde vi 1962 års version med Ray Charles, vilket väl är orsaken till att vi ovan skulle skriva Charles Chaplin – vågrätt 1 förekom nämligen dubbelt i krysset.

Redan Chaplins film – läs mer ovan under Kulturspegeln, Film – lockar nog fram näsduken, men den fick vi också användning för i ”Don’t Cry For Me Argentina” – ”Gråt inte mer, Argentina” – ur Andrew Lloyd Webbers och Tim Rice’s ”Evita”, också den en kär gäst i Melodikrysset.

Likaså är jag tvärsäker på att ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång” med Lena Andersson (1971) har förekommit tidigare i krysset. Om jag inte minns fel skrev jag redan förra gången, att den svenska gröna vågen-texten gjordes av Stikkan Andersson, men att den hade en amerikansk förlaga i Buffy Sainte-Maries ”I’m Gonna Be a Country Girl Again”. Buffy Sainte-Marie lyssnade jag mycket på på den tiden. (Tilläggskommentar: Eftersom vi var på teater i går, såg vi ”På spåret” som repris först i dag. Och där förekom, som del av en musikfråga om Polarpriset, instiftat av Stikkan Andersson, ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång”, bara som en melodislinga – men jag kände förstås omedelbart igen den.)

Sommarnostalgi finns också i Tomas Ledins ”Sommaren är kort”, även om det mesta regnar bort i den här versionen av sommaren. Fast lite störs jag av att de sandaler som förekommer i texten är av plast.

Vårt eget sommarhus i Öregrund har vi förstås försett med bastu – jag är väl estländare! – och esterna kan lika lite som finnarna tänka sig en gård utan bastu. Saun heter bastu på estniska, sauna på finska. Där ska vi löga oss igen nästa sommar, jag och Bigitta, ”du och jag” för att citera Arja Saijonmaa i ”Samma himmel, samma sol”.

Och när vi kommer in i sommarens andra halva ”ska vi plocka körsbär i vår trädgård” för att citera ytterligare en av dagens repriser.

Allra sist vill jag be min gamle vän och trogne läsare Björn Kumm om ursäkt för i går: Han kom, i och för sig helt oanmäld, på besök i går kväll – han bor annars i Malmö – men vi hann bara umgås en kvart med honom, eftersom vi skulle gå på teater.

Men smile, Björn – vi ska försöka ordna till en träff där vi får lite mer tid.

Strindbergs Fröken Julie tolkad av Alf Sjöbeg

August Strindbergs drama ”Fröken Julie” (1888) läste jag under min gymnasietid under senare delen av 1950-talet – jag köpte under den där perioden också flera volymer i den serie med verk av Strindberg, som hade omslagsbilder signerade Adolf Hallman, bland dem också ”Fröken Julie och andra skådespel” (1957). ”Fröken Julie” gjorde ett mycket starkt intryck på mig, och när det här dramat dök upp som svenskuppsatsämne, skrev jag naturlgivis om det och fick för övrigt ett mycket gott betyg.

Strindbergs ursprungliga text är inte föremålet för den här analysen, men det förjänar att påminnas om att det är uppbyggt som ett kammarspel för tre personer, herrskapsfröken Julie, betjänten Jean och kokerskan Kristin, den senare även Jeans fästmö. I Strindbergs drama tränger verkligheten utanför herrgården in bara i starkt återhållna former: det lediga bondfolket – det är midsommar – hörs sjunga en nidvisa och förekommer också i ett mellanspel med dans. Förklarande bilder ur Jeans respektive Julies förflutna, Jeans pojkdröm om att stiga i graderna och ha rätt att åtrå herrskapsfröken och Julies uppfostran till pojkflicka, är i Strindbergs drama delar av deras konversation.

Alf Sjöbergs tar sig i sin filmatisering av ”Fröken Julie” 1951 ganska stora friheter gentemot teaterförlagan. Jag tänker då inte så mycket på sådant som valet av musik till filmen, att där förekommer sådant som ”Konvaljens avsked” och ”Jularbopolska”, komponerade efter tillkomståret för Strindbergs drama. Nej, den viktiga invändningen är att karaktären av kammarspel bryts – vilket naturligtvis inte hindrar att man kan tycka att de här iscensatta barndomsminnena är välgjorda och att de många scenerna utomhus förstärker stämningen av svensk midsommar.

Risken med det här greppet är förstås att det som i Strindbergs drama uttrycks i bara någon enstaka replik växer ut till en hel handling. Strindberg förmådde i sin teaterversion sammanfatta också mycket komplicerade förlopp och deras följder till förhållandevis korta repliker.

Strindberg fångar till exempwl, i några koncentrerade repliker, de båda huvudkaraktärernas rädslor, strävanden och tidiga livserfarenheter: Julies pelartillvaro där hon både känner suget efter och svindeln inför att falla, och Jeans dröm där han ligger i en mörk skog och längtar efter trädtopparna och solen.

Också i vår värld och vår tid finns naturligtvis klasskilnnaderna kvar, även om de inte märks lika tydligt. Men det senare innebär ju samtidigt att den problematik som finns i ”Fröken Julie” inte är självklart gripbar för dagens unga – till exempel är det för dagens yngre generation inget våldsamt dramatiskt att två personer som hör hemma i olika samhällsskikt ligger med varann. Och av detta följer väl också, att Julies självmord, om än utfört av en överspänd person, i dag av många yngre kan tolkas som en för kraftig teatereffekt.

Den för evigt kuschade själ som, trots alla hans uppvisade fina maner och språkkunskaper, bor i betjänten, kommer nog ändå fram i Ulf Palmes gestaltning av Jean, framför allt då genom hans beteende i slutet av filmen, och Märta Dorffs getaltning av den mer helgjutet underklassiga Kristin är också realistisk, men Anita Björks adelsfröken är kanske inte lika lätt att förstå sig på för dagens yngre publik. Detta inte sagt som en anmärkning mot Anita Björk. Jag bara undrar: Förstår dagens unga varför Fröken Julie tar livet av sig?

Mina frågetecken i fråga om Sjöbergs filmatisering av Strindberg innebär inte, att jag inte skulle se stora förtjänster med den här filmen. Kanske lever jag bara i en för strindbergsnära miljö – ”Fröken Julie” fick juryns stora pris, föregångaren till Guldpalmen, vid filmfestivalen i Cannes 1951.

Melodikrysset nummer 46 2012

Nej, dagens melodikryss hörde väl inte till de allra svåraste. Men varje kryss innehåller ju något man inte är så förtrogen med. Inte så att jag har något otalt med Markus Fagervall – jag känner till honom – men jag brukar inte så ofta höra på honom. Men helt omöjligt var det ju inte för den skull att, via de ledbokstäver man så småningom fick, identifiera Markus Fagervall. Låttiteln var ”If You Don’t Mean It”.

Madonna är ju superkänd, vilket inte betyder att just jag brukar lyssna på henne särskilt ofta. Också Justin Timberlake känner jag till, så där. Det gör att jag ganska snart, under lyssnandet på ”4 Minutes”, kan identifiera honom.

Just för att försvåra identifieringen, antar jag, spelar Anders Eldeman numera ganska ofta låtar ur TV4s ”Så mycket bättre”. ”Logiskt” är ju till exempel en låt av Petter – men det går ju inte in. Men sen lyssnar man på sången och känner plötsligt igen rösten: Det är ju Plura! Just för mig är det här inte världens lättaste, detta eftersom jag aldrig har sett ”Så mycket bättre”.

Tomas Ledin har jag förstås hört en hel del av genom åren – jag har till och med recenserat honom, så att identifiera honom via ”So Many Days” är inte särskilt svårt. Själv tycker jag att han ibland är riktigt bra, men inte alltid.

Och detsamma tycker jag om Östen Warnerbring. Men efter lite grävande i hjärnvindlingarna klarar jag att komma i håg att det var han som här sjöng ”De’ måste va’ sången och glädjen”.

Odelad glädje känner jag, när jag hör Arne Domnérus i Povel Ramels fina ”Följ mig bortåt vägen”. Arne Domnerus spelar ju altsax, men här skulle vi skriva det i pluralis, altsaxar.

Patrice HellbergsTed Gärdestads ”Han går som en karl” minns vi väl alla med Lill Lindfors. Fast i dag ville Adners Eldeman göra det lite svårare för oss genom at spela den på finska med Marjatta Leppänen.

Minst lika känd, redan en klassiker, är Ulf Lundells ”Öppna landskap” med en text som doftar svensk sommar. Att melodin har lånat några element ur en känd svensk skolsång, sjungen åtminstone på min tid i skolan, ”Hör hur västanvinden susar”, har säkert bidragit till sångens popularitet.

Den svenska sommaren står också i centrum för Wilhelm Peterson-Bergers ”Frösöblomster” (1896-1914).

Och för att gå vidare på det spåret: Sommaren är ju en av ”De fyra årstiderna”, som Antonio Vivaldi skrev ett fortfarande inte bara spelat utan också älskat verk i fyra delar om.

Älskad, med rätta, är också Astrid Lindgren, så även Tage Dnielssons fina filmatisering av hennes ”Ronja Rövardotter”.

”Min kära lilla ponny” minns säkert många med Black Ingvars, men själv förknippar jag den fortfarande med dess upphov, Gullan Bornemark. Henne och hennes barn hörde vi ofta på skiva (och även i TV) när våra barn var små. Flera av hennes visor finner jag för egen del lite för präktigt pedaogiska för min smak. Nåväl, den här barnvisan skulle ge oss pluralen ponnyer.

En enda ljudillustration kvar, och i den hittar vi ett annat djur, fast i bestämd form, redan i inledningen. Här ska vi dock skriva djuret i singularis, obestämd form, get.

Geten i fråga är hämtad ur en Taube-klassiker:

Fritiof i Arkadien

Text och musik: Evert Taube, 1938

På Colla Bellas höjd där geten skuttar
och glesa furor skugga ginst och sand,
där finns en grön oas, en äng som sluttar
ner mot en vindal och en palmklädd strand.
Där ser man Corsica i siktigt väder
och provencalska bergens blåa bård.
Där doftar kaprifolium och fläder,
där kan man vandra ostörd utan kläder,
långt ner i dalen ligger närmsta gård.

Där kom jag glad och naken mitt på dagen,
en pilgrim från det fjärran Göteborg.
Jag bar en krans av fikonlöv kring magen
och ost och bröd och lantvin i en korg.
Det var en härlig dag! Jag hade turen
att höra näktergalens ljuva röst.
Jag kände mig som fågeln släppt ur buren,
jag var på väg tillbaka till naturen,
jag ville vila mig vid jordens bröst.

Ja, där gick getterna och där gick fåren
som vita moln på ängens klorofyll
och näktergalen sjöng i björnbärssnåren
och själv var jag en del av min idyll.
Jag gjorde utav fikonlöv en bricka
och lade upp min mat, drog upp mitt vin.
Jag satte mig i gräset för att dricka.
Då fick jag plötsligt se en naken flicka,
som kom emot mig med en glättig min.

Jag har då aldrig nånsin sett på maken!
Hon kom och ställde sig helt tätt intill,
men innan jag hann tänka rätt på saken,
så fick jag plötsligt se två flickor till.
De skrattade och jazzade på ängen
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”
Sen högg de mig och ropte: ”Opp ur sängen!”
Jag tappa mina fikonlöv i svängen
och flickorna försvann bland skogens trän.

På aftonen när jag kom ner till staden,
då mötte jag dem åter alla tre
i vita klänningar på promenaden,
de skönaste tre gracer man kan se.
Den ena tog mig genast käckt i handen
och sa: ”I’m leaving on an early train”.
Där gick vi under palmerna på stranden
och pratade och ritade i sanden
och sjöng: ”Oh, happy days are here again!”

”Jag är från San Fransisco”, sa den sköna
”och därför klättrar jag så bra i berg! –
Jag dansar gärna naken i det gröna,
jag älskar så naturens form och färg!
Ja, i Amerika har vi friska vanor –
här i Europa är man mer mondän!
Men, darling, vi har ändå samma anor!
Oh, låt oss aldrig vandra skilda banor!
Oh, darling, happy days are here again!”

(Columbia DS 1068, 1938)

Sången återfinns också i Taubes originalinsjungning i två olika CD-boxar:

Den ena är en box med tio fullskale-CD, ”Dessa skivor har jag själv insjungit och godkänt. Evert Taubes samtliga skivinspelningar 1921-1970” (EMI 0946 3 79860 2 5, 2006). Den här fantastiska samlingen, som också innehåller en bok i stort format om Taube och med detaljuppgifter om alla hans skivinspelningar, har gjorts av Kjell Andersson, Björn Norén och Pär Wickholm.

Den andra, i for av åtta CD – är trots sitt (norska) namn ”Den ultimate Evert Taube Samlingen” (Scana mcps ToSo, 2006) inte den ultimata taubesamlingen: var och en av de här CDna innehåller bara nio spår, och CD-konvoluten innehåller inga som helst upplysningar om materialet, till exempel när det spelades
in.

Melodikrysset nummer 45 2012

Anders Eldeman sa inledningsvis, att han tyckte att förra veckans kryss var riktigt knepigt, men själv hade jag inga större problem med det. Däremot fanns det i dagens kryss flera frågor som jag fick klura en hel del över.

Jag har till exempel aldrig sett ”Flashdance” från 1983, varifrån Irene Caras ”What a Feeling” var hämtad.

Inte heller har jag lockats att se ”Arn” på bio, kanske för att jag aldrig har lockats av Jan Guillou, således inte heller av hans tempelriddarromaner. ”Snö” med Laleh har jag däremot faktiskt hört förut.

Fast allra svårast i dag, för mig i alla fall, detta eftersom jag 1968 knappast drogs till den typen av musik, var nog ”Tell Laura” – här gissade jag mig med hjälp av ledbokstäverna till sist fram till förnamnet, och sen tog jag internet till hjälp.

Adam Tensta har jag åtminstone hört i radio. Men det var hinten om en förort i namnet som ledde mig rätt. Och sen fick vi ju också låttiteln, ”Like a Punk”.

Till och med ”Värsta schlagern” hade jag till att börja med svårt att komma i håg, kanske för att Linda Bengtzing inte precis är någon av mina favoriter. Inte så att jag har Markoolio i skivhyllorna heller, men honom tål jag åtminstone.

Däremot finns Anne-Lie Rydé i min samling, knappast dock för att jag en gång har hört henne sjunga på ett socialdemokratiskt valmöte – jag har en del schlagermusik i min samling, även om den främst är inriktad på andra typer av musik. Rydé har jag på en kassett som förvaras på glasverandan ute på landet (Öregrund). Men till dagens kryss: även hon har nämligen sjungit in ”Sånt är livet”, som vi här i Sverige ju främst minns i Anita Lindbloms insjungning.

Därmed kan vi tämligen osökt gå över till Ingo och hans I love you, yes I do. Fast i Anitas fall handlade det ju inte om Ingo utan om Lennart Risberg Bosse Högberg.

I Melodikrysset får man räkna med så häftiga kast, att man ibland nästan blir knockad. Men en Ringens mästare kan man ju kalla även Richard Wagner.

Och då känns det väl naturligt att, liksom i själva krysset, fortsätta med operett, den här gången något vi har hört tidigare i kryssammanhang: Zarah Leander i ”Viljasången” (”Vilja Lied”) ur ”Glada änkan” (”Die lustige Witwe”) av Franz Lehár.

Ett slags klassiker, fast i en annan genre, är också Stephen Foster, vars ”Oh! Susanna” vi hörde i dag.

Och smått klassisk är väl också ”When You’re Smiling”, som finns i ett otal inspelningar med Louis Armstrong och andra. I dag skulle den här sången leda oss till verbet le.

Också Alla Pugatjova minns många av oss, åtminstone de av oss som är tillräckligt gamla för att ha varit med på Jacob Dahlins tid. Jag kan inte ryska, men var det inte en miljon rosor Alla sjöng om?

”En sockerbagare här bor i staden” börjar Alice Tegnérs berömda ”Sockerbagaren”, den vi alla minns med Elsa Beskows illustration med ett bageri. Själv har jag en dotter som verkligen gör skäl för epitetet sockerbagare, och före jul kommer nog både hon och hennes barn, Viggo och Klara, att tillsammans med barnens mormor baka pepparkakor, så att det doftar härligt inte bara ute i köket.

Bob Dylan på europaturné 2008

Jag har alla Bob Dylans officiella plattor – har köpt och lyssnat på dem fortlöpande allt från det att de började komma ut. Dessutom har jag också lockats att köpa en del bootlegs: Konsertupptagningar ger ögonblicksbilder av hur det lät från scen, och det kan ju vara intressant att höra Dylans låtar utan de knep man kan ta till vid studioinspelningar. Dessutom lockar själva framträdandet inför publik fram en omedelbarhet både hos Dylan och medmusikerna.

I min ägo har jag sålunda Bob Dylans ”Summer of Zero 8” (WLR-2077), en box med hela tolv CD med ljudupptagningar från sex konserter runt om i Europa – två per speltillfälle – och dessutom två DVD, en från europaturnén, en tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers i New York.

Ljudet är hyggligt jämnt, men det är också problemet med det: allt låter ständigt jämntjockt, Dylans sång så väl som musikerna. Vilka som ingick i bandet framgår inte av skivkonvolutet, men den som är intresserad hittar uppgifter, spelort för spelort, på nätet. Men eftersom inspelningstekniken inte medger bedömningar av de enskilda musikernas insatser i enskilda låtar, avstår jag från varje slags analys i den delen.

Redan konserten på Stodola, Warsszawa, den 7 juni 2008, är ett praktexempel på de problem den här sortens piratbandning medför. Några låtar med jämn och markerad rytm går fram, medan resten på sin höjd kan funka som ljudkuliss vid annan verksamhet, till exempel läsning. På den första CDn från konserten i Warszawa tycker jag att på CD 1 den snabba, rockiga ”Tweedle Dee & Tweedle Dum”, den stompiga och dansanta ”Lonesome Day Blues” och så ”Rollin’ And Tumblin’” som har mycket ös går fram; på den andra funkar ”Beyond the Horizon” och ”Summer Days”.

* * *

Tillägg 7 november 2012:

CD 3 och 4 är inspelade på CEZ Arena i Ostrava, Tjeckien, den 9 juni 2008, alltså två dar efter konserten i Warszawa. Det jag främst slås av här är att så få låtar är desamma som vid warszawakonserten. Kanske handlar det här om Dylans eget behov av omväxling?

Fast den här gången blir jag om möjligt ännu mer irriterad över att det hela tiden ligger något som känns som en ljuddämpande matta mellan musiken och mig som lyssnar; den här gången är också Dylans sång mer drabbad. Fast ibland, till exempel i ”Watching the River Flow”, kan jag ändå ana att jag, om jag hade varit där på plats, hade fått ta del av hörvärda tolkningar av ett antal dylanlåtar från olika skeden i hans sångskapande.

Något som gör mig överraskad är att ett par av de låtar, som jag tyckte funkade i inspelningen från warszawakonserten – ”Rollin’ And Tumblin’ och i viss mån även ”Beyond the Horizon” – funkar även i inspelningen från den i Tjeckien. Något hos de här låtarna gör att de går fram trots de tekniska hindren.

Och sen blir jag lite överraskad. Inte över att det även den här gången är en paus – för övrigt olidligt lång; kunde man inte ha gjort ett klipp i inropningsapplåderna? – före de två avslutande (planerade) ”extranumren”, utan för att det plötsligt låter bättre nu. Inte minst sången hörs tydligare i ”Thunder On the Mountain” och ”All Along the Watchtower”. Kan det vara så enkelt som att till exempel Dylan efter pausen står mer optimalt i förhållande till mikrofonen?

* * *

Till min glada överraskning är CD 5 och 6, som är inspelade i Palazzo Delle Albere i Trento, Italien, den 15 juni 2008, ljudmässigt av en helt annan kvalitet än skivorna inspelade i Polen och Tjeckien. Jag tror först inte mina öron, när jag lyssnar på inledningslåten, den snabba ”Tweedle Dee & Tweedle Dum” och kan uppfatta både sången och bandet. Men så kommer ”Lay, Lady, Lay” och ”Watching the River Flow” och bekräftar, att ljudupptagningen från den här konserten har en helt annan kvalitet än de hittills redovisade skivorna.

Det här rör sig om mer normala monoskivor, konsertupptagningar där man hör publikens mellansnack och applåder men där det går att uppfatta både sångtexten och den uppbackande musiken.

Eftersom de här båda CDna innehåller en hel del av det som spelades både i Polen och i Tjeckien, får jag bekräftat det jag lyckades komma fram till redan när jag lyssnade på och skrev om de båda första konserterna: Den första och den tredje låten har de kvaliteter jag lite grann gissade mig till, så även några andra spår jag redan då fastnade för: ”Beyond the Horizon”, ”Summer Days” och ”Rollin’ And Thumblin’”.

Nu när jag verkligen kan höra låtarna, kan jag lägga ytterligare några även tidigare spelade sånger till gillalistan: ”It’s Allright Ma (I’m Only Bleeding)”, ”Highway 61 Revisited” och ”Thunder On the Mountain” – men naturligtvis finns det några låtar från de tidigare bedömda tekniskt usla CDna som jag inte riktigt tycker håller samma kvalitet. Det sista gäller också flera av nytillskotten.

Och så innehåller den andra CDn från den här konserten två riktigt gamla dylanlåtar, som deras skapare i det här faLLet misshandlar. Värst ute är ”Don’t Think Twice, It’s All Right”, som Dylan i den här konsertversionen sjunger hest och snabbt, i en rytm som känns alldeles fel. ”Blowing’ In the Wind”, en sång som jag hade med både i original och i svensk översättning i min arbetarrörelsesångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), gör Dylan här till rockkomp i en version som flertalet i konsertpubliken av reaktionerna att döma till att börja med inte ens kan identifiera.

Trist!

* * *

Tillägg 8 november 2012:

Också konserten den 18 juni 2008, den i Parco Castello Baron Gamba, ägde rum i Italien. Och som var fallet vid den närmast föregående konserten repriserade Dylan och bandet även i det fallet – resultatet återfinns på CD 7 och 8 – ett tiotal låtar, dock inte exakt desamma som vid närmast föregående konsert, vilket betyder, att vi här verkligen får höra ytterligare några av de på de fyra första CDna svåruppfattade låtarna.

Samtliga fem låtar på CD 8 är sålunda repriser, men ”Summer Days” som fanns med på CD 1, ”Like a Rolling Stone” som fanns med på CD 2 och ”All Along the Watchtower” som fanns med på CD 4 hör man gärna, när ljudet nu är så mycket bättre.

Också den här konserten innehåller ett och annat som gör mig frustrerad. ”Boots of Spanish Leather” fördärvas: Dylan närmast reciterar den till bakgrundsmusik.

Det slår mig, när jag lyssnar på CD 8, att några av de låtar jag tycker bäst om har ett snabbt och dansant tempo och görs på ett boogieartat sätt: ”Summer Days” och ”Thunder On the Mountain”.

Och här tror jag att jag har hittat ett intressant spår. När jag kollar av vad jag har prickat för som särskilt bra på CD 7, hittar jag där bara låtar med rockös: ”Leopard-Skin Pin-Box Hat”, ”The Levee’s Gonna Break” och ”Highway 61 Revisited”.

Jag vet inte om det här speglar bandets eller Dylans eller bådas preferenser, och det är väl ett OK spelsätt, om man ska fånga en mycket stor publiks uppmärksamhet. Men Dylan har ju också gjort helt andra typer av låtar, och de som inte går att spela på det här sättet borde i så fall kanske ha lämnats åt sidan under turnén med det här bandet.

* * *

Tillägg 9 november 2012:

Inspelningen från spelningen i Palais des Sports i Grenoble, Frankrike, den 19 juni 2008 har åter aningen sämre ljudkvalitet än bandningarna från Italien, men CD 9 och 10 går ändå att lyssna på. Dock finns här en viss murrighet i ljudet på, som exempel, ”Watching the River Flow” och ”Highway 61 Revisited”.

Ett kanske värre problem är att så mycket av innehållet på de här båda CDna vid det här laget är välbekant för skivlyssnaren: Om jag har räknat rätt, har vid det här laget 14 av de sammanlagt 17 låtarna hörts förut, några av dem rätt många gången. ”Thunder On the Mountain” hör vi för femte gången, ”Summer Days” och likaså ”Hight Water (For Charlie Patton)” för fjärde gången. Och det är ju inte några nya eller varierade versioner vi hör.

Mina farhågor att Bob Dylan under den här turnén förhåller sig på ett egendomligt sätt till några av sina tidiga låtar besannas: ”Blowin’ In the Wind” känns lika fel också den här gången, och ett annat tidigt mästerverk som ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” görs på ett milt uttryckt mycket annorlunda sätt i det här sammanhanget, och med det menar jag inget positivt.

Fast här upptäcker jag att den nämnda ljudmassakern inte gäller bara tidiga dylanlåtar: ”I’ll Be Your Baby Tonight” får här enligt min mening helt fel tempo, och ”Workingman’s Blues # 2” förvandlas till ett recitativ till musik. Också en tidig dylanlåt som ”Girl Of the Nort Country” går det senare ödet till mötes.

Och som tidigare funkar ösiga och snabba låtar som ”Rollin’ And Tumblin’” bäst i den här turnéns musikaliska inramning.

* * *

Tillägg 10 november 2012:

Piratinspelningarna av Bob Dylans sommarturné 2008 avslutas med CD 11 och 12, bandningar gjorda under konserten i Le Zenith i Toulouse, Frankrike, 20 juni 2008.

Vid det här laget har vi hört allt utom två låtar tidigare, de flesta av dem flera gånger. Åtminstone en av de där två nykomlingarna, den rockiga ”Cat’s In the Well”, är värd att lyssna på.

Problemet är just att det är det är det rockösiga materialet som går fram på de här skivorna, och jag har kommit fram till att det inte bara beror på den lite darriga ljudupptagningen. Dylan och hans kompband använder mycket energi på att det ska svänga mycket, så som det förvisso här gör i till exempel ”Just Like Tom Thumb’s Blues”, ”Rollin’ And Tumblin’”, ”Thunder On the Mountain” och några låtar till.

Proboemet är att så här måste ju Dylan och hans musik inte alltid låta.

* * *

Tillägg 11 november 2012:

Den piratutgivna CD-boxen ”Summer Of Zero” (WLR-2077) med Bob Dylan och hans kompband innehåller inte bara bandade inspelningar från hans europaturné sommaren 2008 utan dessutom också en DVD från hans konsert tillsammans med Tom Petty & The Heartbreakers i Orchard Park, New York, den 4 juli 1986.

Bob Dylan har ju i och för sig gjort framträdanden med Petty och hans band även här i Europa, men varför den här konserten har adderats till just den nämnda sommarturnén är svårt att veta. Det senare gäller också vad det exakt är för inspelning. I och för sig är den, bortsett från ett par tekniska fel i allra sista låten, så pass hygglig att den måste ha gjorts med de agerandes goda minne: den innehåller inte bara kameraåkningar och fokuseringar utan också foto från olika vinklar; doakörens bakar får man till och med se bakifrån. Och ljudet är varierat, återger både soloinsatserna av Dylan respektive Petty och fångar in också medmusikernas prestationer.

Konserten börjar med låtar av och med Dylan, uppbackad både av Petty, bandet och doakören (som faktiskt mest irriterar mig). Det mesta i den här inledande avdelningen görs som röjig rock, på ett sätt som vi känner igen också från Dylans sommarturné. Dess värre gäller detta också Dylans tidiga klassiker ”Masters of War”, med sitt rockkomp här förvandlad till nästan oigenkännlighet.

I den därpå följande avdelningen med Petty och bandet vill jag särskilt nämna en av hans egna klassiker, ”The Waiting”.

Sen följer ett intressant avsnitt i konserten, intressant så till vida att Dylan här kompar sig själv bara på akustisk gitarr och munspel. Själv hade jag i det avsnittet hoppats särskilt på ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”, men Dylan varierar som vanligt melodin, och den här versionen är klart sämre än hans originalinsjungning. Faktiskt är då ”I Forgot More Than You’ll Ever Know”, som han gör med stöd av bandet, bättre.

Men texten till den apokalyptiska ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” ska ni ändå få:

A Hard Rain’s A-Gonna Fall

Text och musik: Bob Dylan, 1963

Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I’ve stumbled on the side of twelve misty mountains
I’ve walked and I’ve crawled on six crooked highways
I’ve stepped in the middle of seven sad forests
I’ve been out in front of a dozen dead oceans
I’ve been ten thousand miles in the mouth of a graveyard
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, and it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it
I saw a black branch with blood that kept drippin’
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin’
I saw a white ladder all covered with water
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken
I saw guns and sharp swords in the hands of young children
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

And what did you hear, my blue-eyed son?
And what did you hear, my darling young one?
I heard the sound of a thunder, it roared out a warnin’
Heard the roar of a wave that could drown the whole world
Heard one hundred drummers whose hands were a-blazin’
Heard ten thousand whisperin’ and nobody listenin’
Heard one person starve, I heard many people laughin’
Heard the song of a poet who died in the gutter
Heard the sound of a clown who cried in the alley
And it’s a hard, and it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
And it’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony
I met a white man who walked a black dog
I met a young woman whose body was burning
I met a young girl, she gave me a rainbow
I met one man who was wounded in love
I met another man who was wounded with hatred
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall

Oh, what’ll you do now, my blue-eyed son?
Oh, what’ll you do now, my darling young one?
I’m a-goin’ back out ’fore the rain starts a-fallin’
I’ll walk to the depths of the deepest black forest
Where the people are many and their hands are all empty
Where the pellets of poison are flooding their waters
Where the home in the valley meets the damp dirty prison
Where the executioner’s face is always well hidden
Where hunger is ugly, where souls are forgotten
Where black is the color, where none is the number
And I’ll tell it and think it and speak it and breathe it
And reflect it from the mountain so all souls can see it
Then I’ll stand on the ocean until I start sinkin’
But I’ll know my song well before I start singin’
And it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard, it’s a hard
It’s a hard rain’s a-gonna fall

Originalinspelningen finns på Bob Dylans LP ”The Freewheelin’” (CBS 1963.

I Tom Pettys andra avdelning med bandet får vi höra en av hans mer kända låtar, ”Refugee”. Fast även ”Bye Bye Johnny” med sitt myckna ös är hörvärd.

Dylan gör den avslutande delen, och där gillar jag ”Rainy Day Woman #12 & 35” bäst.¨’

* * *

Tillägg 12 november 2012:

Bob Dylan-boxen ”Summer of Zero 8” (WLR 2077) innehåller ytterligare en DVD, där europaturnén 2008 också dokumenteras på film.

Men dess första spår, ”Just Like Tom Thumb’s Blues”, härstammar från en konsert i Madrid redan den 6 juli 2006. Det rör sig uppenbarligen om en TV-inspelning.

Resten av den här DVDn är från konserten i Stadthalle i Wien den 10 juni 2008.

Repertoaren är till stor del densamma som på CD-skivorna. Ljudet är i och för sig osofistikerat men ljudupptagningen bättre än på flera av CDna, så vore det bara för det, kunde jag, när det gäller ganska många av låtarna, rekommendera DVDn som ett bättre alternativ.

Men så är det det där med den helt undermåliga filmningen.

Den är gjord med en enda kamera, av allt att döma placerad ut mot kanten av en läktare. Det betyder att kameran lyckas fånga Dylan i aktion vid sitt keyboard, men flertalet musiker skyms av tekniska attiraljer eller ses rent av med ryggen mot kameran. Och vad värre är: den som filmar försöker ibland fånga medmusikerna med kameran, men det man då ofta får se är typ en gitarrist utan huvud. Helt barockt blir det här när Dylan som vanligt mot slutet av konserten presenterar medlemmarna i bandet och vad de spelar och den som håller i kameran inte lyckas fånga in en enda av dem vid relevant tillfälle; man ser mest bara Dylan.

Fotot är också tekniskt under all kritik: då och då oskarpt och luddigt, dessutom beroende av ljuset på scenen: ibland blir det helt mörkt, vilket följs av att fotot blir ofokuserat och sedan råkar fånga helt irrelevanta scendetaljer. Ett par gånger blir fotot plötsligt svartvitt och vid det första tillfället därefter, när Dylan och bandet gör ”Summer Days”, blir filmbilden i stället bjärt ljus och i pastellfärger.

Men lätt stönande, efter 12 CD och 2 DVD, går jag ändå i mål. Jag har, trots bristerna, tagit mig igenom hela materialet.

En intressant iakttagelse har jag gjort när jag såg den här filmen: Dylan bläddrar fram sina låttexter en efter en för att inte riskera att komma av sig. Det syntes tydligast när han skulle sjunga ”Masters of War”.

Melodikrysset nummer 44 2012

Vad man tycker är lätt respektive svårt i Melodikrysset beror förstås på vad det är för musik man är bekant med respektive inte har hört.

Av dagens kryssillustrationer var det väl egentligen bara en, den med en till svenska översatt siffra, som låg utanför det jag spontant kunde: Arthur Kopils (musik) och Maury Yestons (text) ”Nine” från 1982, på svenska Nio, har jag, vad jag minns, aldrig kommit i kontakt med. Men när jag efter nätletning får fram, att den bygger på Fellinis ”8½”, en mycket intressant film, blir jag förstås intresserad.

Jag har för all del aldrig sett ”Blåjackor” (1939, premiär i Göteborg 1941) heller, åtminstone inte på scen. Möjligen har jag någon gång sett Rolf Husbergs filmatisering från 1945. Hur som helst, jag känner igen den, även Annalisa Ericsons röst – den här gången sjunger hon dock tillsammans med Kjell Krage, inte som ursprungligen med Nils Poppe. Den här operetten hette i original ”Boys In Blue” men skrevs i Danmark av Lajos Laitai, vilket i mina öron låter ungerskt, med en fransk fars som förlaga.

Per Gessle har jag lyssnat på med ett halvt öra, men jag ska tillstå att jag inte är våldsamt förtrogen med hans repertoar. Därför famlar jag lite – nätsöker titlar – när jag hör hans bidrag till dagens kryss, men när jag har tillräckligt många ledbokstäver, kommer jag fram till att det måste röra sig om ”När vi två blir ett”.

Lätt som en plätt är det däremot att identifiera ”Kom, kom, kom, kom till Brittas restaurang.” Jag minns den med upphovsmannen, Gösta Linderholm. Jag har tidigare berättat historien om när han valturnerade tillsammans med min hustru, som då skojade med honom så att han rodnade: hon och turnéledaren slängde upp ett par onämnbara modell XXXXL på scenen när han spelade på ett av mötena.

Hustrun var där också när Björn Skifs och Agnes (Carlsson) sjöng ”When You Tell the World You’re Mine” vid ett mycket omskrivet bröllop – hon har, allt sedan hon var talman, ett slags band till bruden. Också jag har genom åren ställt upp på många kungliga arrangemang, fast då närmast av lojalitet till hustrun, men den gången tyckte jag inte, att jag behövde ställa upp längre.

Men inget ont sagt om kärlek, inte heller deras. Min egen egen kärlek vill jag gärna tillägna Evert Taubes klassiker efter Robert Burns, ”Min älskling du är som en ros”, och då är det faktiskt inte främst partisymbolen jag har i åtanke.

Änglar är kanske inte riktigt min grej, men Eva Dahlgrens ”Ängeln i rummet” är också värd att lyssna på.

Barnvisor, Alice Tegnérs och andras, hör jag gärna på, fast jag har fyllt 75. Och ”Blåsippor ute i backarna stå” har jag förstås sjungit själv under folkskoletiden, har den ävenb på CD. Fast även i det här fallet finns det stavningsproblem vi diskuterade redan förra lördagen. Det Eldeman efterlyser är den moderna varianten står.

Scenartister av olika slag roar mig. Den äldre av dagens exemplar, Karl Gerhard, har jag det mesta av i skivhyllorna och har också skrivit om ovan under Kulturspegeln, Musik. Så visst känner jag genast igen ”Gungorna och karusellen” från 1948, den som i dag skulle ge oss pluralen karuseller.

Lasse Brandeby, från scen känd som Kurt Olsson, hade vänstervärderingar även han, även om det inte framgår av just ”Till den person som tillgrep min väska igår”.

Men som mina läsare vet, brukar jag också lyssna mig igenom melodifestivalerna. Så det är klart att jag minns den då ännu mycket unga Carola (16 år) 1983 – åttiotre – slå igenom med ”Främling”, signerad Lasse Holm och Monica Forsberg.

Och även ”Maria” med Östen med resten minns jag från Melodifestivalen 2003. Jag tror att jag till och med lite grann höll tummarna för den.

Lasse Stefanz sjunger egendomligare än han stavar sitt namn, men nog minns man hans ”De sista ljuva åren”, på Svensktoppen 1989-1990.

Fast det vete fasen: är de sista åren så ljuva, rent av de bästa i ens liv? Jag tillåter mig tvivla. Jag har skrivit om det här ett par inlägg tillbaka.

Barnen från Frostmofjället – den första svenska långfilmen för barn

Laura Fitinghoff (1848-1908) skrev en av förra seklets stora klassiska böcker för barn, ”Barnen från Frostmofjället” (1907). Den var fortfarande en måste-bok när jag gick i folkskolan under senare delen av 1940-talet och början av 1950-talet och hade dessutom fått ny aktualitet genom Rolf Husbergs filmatisering 1945, den första långfilmen gjord för barn – själv såg jag den som matinéfilm någon gång under de där åren.

Boken är en av de svenska barn- och ungdomsklassikerna. Den gavs ursprungligen ut inom ramen för Barnbiblioteket Saga, som jag minns också från min egen skoltid, och när KF med sin starka barnboksutgivning inom Rabén & Sjögren hade tagit över en rad förlag, bland dem Klassikerförlaget, var det närmast självklart, att i dess serie med de allra bästa barn- och ungdomsklassikerna skulle ingå även Fitinghoffs ”Barnen från Frostmofjället”. Den här utgåvan, tryckt 1992, har en moderniserad stavning, en smula förkortade (styckade) meningar och ett – med ganska varsam hand, tycker jag – en smula moderniserat ordval.

Dess förinnan hade Laura Fitinghoffs ursprungliga historia om barnen från Frostmofjället också moderniserats på annat sätt. 1974 gav Jonas Sima och Björn Nordström ut sin remake ”Barna från Blåsjöfjället” (Tiden), och 1980 gjorde Sima en film med samma namn.

Sannolikt har de flesta av dagens barn aldrig hört talas som ”Barnen från Frostmofjället”, varken boken eller filmen som bygger på den. Den utspelar sig för all del i en mycket annorlunda tid och miljö, men är det verkligen så omöjligt att intressera dagens unga läsare för den här i många stycken gripande och spännande storyn?

Själv såg jag i dag om Rolf Husbergs svart-vita filmatisering från 1945 – kanske visades den som eftermiddagsbio i TV för att det är höstlov i skolorna. Den innehåller element, som säkert känns främmande för dagens unga: I dagens samhälle skulle det förstås inte, bland annat tekniskt, vara möjligt för sju föräldralösa barn att hålla sig undan de sociala myndigheterna under så lång tid och med kontakter med människor på olika håll. Och jag tror inte heller att den fromhet som präglar de här barnan känns naturlig för dem som i dag är i deras ålder. Hos mig däremot, som visserligen är ateist men själv gick i skolan under en tid, då man bad bordsbön och självklart kunde psalmer som ”Tryggare kan ingen vara” och ”Morgon mellan fjällen” utantill, känns det här tidstypiskt, även om jag i dag finner filmen i gudligaste laget – fast det här finns också i bokförlagan.

Riktigt all den konkreta must som finns i Fitinghoffs bok har filmen, kanske av naturliga skäl, inte lyckats fånga – den panorerar i stället landskap lite mera – men Olle Nordemars och Sven Nykvists filmfoto fungerar ändå väl. Miljöerna känns hyggligt autentiska: Många föreställer sig kanske, att filmens Frostmofjället (som för övrigt inte existerar) ligger någonstans i Lappland, men så är det inte: Laura Fitinghoff skrev om Ångermanland, och filmens exteriöra avsnitt från Anundsjö, Anundsjöån, Undersåker och Åre är hyggligt väl valda.

Filmstoryn är av naturliga skäl en smula förkortad men följer ändå relativt troget den litterära förlagan.

I den familj vars öden vi får följa är fadern redan död, och mamman – dödssjuk även hon – lever i en ensamt belägen stuga med familjens sju barn, i fallande ålder Ante (Hans Lindgren), Maglena (Siv Hansson), Månke (Anders Nyström), Anna-Lisa (Anne-Sophie Honeth), Per-Erik (Ulf Berggren), Brita-Kajsa (Paula Jagaeus) och Kristina (Christina Jagaeus). Mamman tar, innan hon dör, löfte av äldste sonen Ante att hålla ihop syskonskaran – hon varnar honom för att fattigvården kommer att sära på barnen och att flera av dem då riskerar att råka illa ut.

Alltså packar de efter moderns död ihop nödvändiga saker och ger sig, i sällskap med geten Gullspira, ut på en oviss odyssé genom det snötäckta skogslandskapet; de två yngsta syskonen dras på en kälke.

Spänningen i de första avsnitten ligger i att hålla sig undan storbönder med makt att skilja dem åt – de får också hjälp med detta av deras första värd under flykten, en gammal skomakare, lite för glad i flaskan – sprit skildras med tydligt avståndstagande – men ändå godhjärtad: han lagar till och med skorna åt några av dem.

Färden fortsätter sedan och blir också dramatisk, när man upptäcker att minsta flickan Kristina har trillat av kälken och blivit kvar någonstans längs vägen. Barnen söker henne förgäves – men hon har plockats upp av en jägmästare (Ragnar Falck), som kör förbi med häst och släde. Den här delen av historien slutar med att han och hans hustru (Britta Brunius) eftersom de är barnlösa beslutar sig för att adoptera flickan de har hittat. När de får kontakt med hela syskonskaran, tar de också hand om den näst yngsta flickan, Britta-Kajsa.

Och det här bildar sedan mönstret i filmens handling.

Bonden Stor-Anders (Birger Åsander) och hans hustru Brita (Ingrid Luterkort), har drabbats av att ett av deras barn har dött och det andra är svårt sjukt. Så när de resterande barnen får stanna till hos dem och får mat och husrum, ändar det hela i att Anna-Lisa och Per-Erik får ett nytt hem.

När det sedan har hunnit bli sommar, deltar de tre återstående barnen i en bröllopsfest nere i dalen. Medan de är med och dansar, stjäl två pengasugna drängar Gullspira i avsikt att slakta och sälja henne. Barnen hittar Gullspira innan planerna har hunnit sättas i verket och springer till skogs med henne, jagade av de giriga drängarna.

Precis när de tror sig ha blivit upphittade av den som jagar dem, visar det sig, att mannen i fråga (Helge Hagerman) är jägmästare – det är därför han har gevär och har hund, snäll visar det sig, med sig. Med honom får de skjuts i båt över älven och träffar hemma hos honom också hans hustru (Solveig Hedengran). Och tro det eller inte, men det här paret vill också ta hand om två av barnen, först Månke och sen även Maglena. När Månke blir förtvivlat ledsen över att behöva skiljas från Gullspira, betalar jägmästaren Ante tolv riksdaler för att också geten ska stanna hos familjen.

Så är det alltså bara Ante kvar. När han kommer till ett sågverk, ser han tre pojkar som under plågsamma former är i färd med att börja dränka en katt. Ante ger sig på det här gänget: de två yngre flyr men med den äldste har han ett rejält slagsmål innan han lyckas – fast då kommer den där pojkens farsa och ger honom en rejäl hurril.

Ante, ensam i världen och nu också orättvist slagen, faller till slut i gråt, men då serveras vi ett slut som jag åtminstone i dag har svårt för. Lägligt dyker det upp en förstående och tröstande präst (Gunnar Sjöberg), som upptäcker att Ante har ett hjärta av guld och faktiskt själv i fantasin har föreställt sig själv som präst. Så prästen lovar ta hand om Ante och stå för hans utbildning, först i läroverk, sedan prästutbildning.

Då får man, åtminstone i min nuvarande ålder och med min (brist på) tro, lust att ironiskt säga amen.

Men man ska inte glömma, att det här är en film av sin tid, byggd på en bok från en ännu äldre tid, skriven av en prästdotter som också själv hade läst bland annat teologi.

Jag har lärt mig att försöka bedöma var sak och person efter sin tid, sin bakgrund och sina förutsättningar.