Arbetarklass, livskris och häftig förälskelse

Titeln till Hampe Faustmans film ”Hon kom som en vind” (1952) kan knappast ha valts utan tanke på Hjalmar Gullbergs kärleksdikt ”Kyssande vind” – den förekom redan 1933 i Gullbergs ”Kärlek i tjugonde seklet”.

Men filmen, med manus av Herbert Grevenius, har annars som närmaste förlaga Walentin Chorells pjäs ”Fabian öppnar portarna”, gent emot vilken Grevenius tog sig stora friheter.

Hampe Faustman (1919-1961), döpt till Erik Chatham men sen känd under moderns, Mollie Faustmans, efternamn, är en av de mest intressanta svenska filmskaparna under 1940- och 1950-talen. Allt han gjorde var långt ifrån hellyckat, men han var inte en regissör som nedlät sig till att göra spelfilm med det främsta syftet att tjäna pengar; hans ambitioner var konstnärliga och ofta även politiska, att realistiskt och kritiskt skildra tidens samhälle.

Också ”Hon kom som en vind” skildrar alldeles vanliga människor i alldeles vanliga miljöer – med jobb i industrin och boende i egnahem. Miljön är således det tidiga femtitalets materiellt uppåtsträvande arbetarklass med de nya mål för ett gott liv de här människorna satte sig: badrum, dammsugare, kylskåp och ett och annat gott att kunna unna sig när man hade kalas, till exempel de 50-årskalas som förekommer i den här filmen. Märk att Hampe Faustman inte karikerar de här människorna och deras begränsade strävanden – men ett av inslagen i den här filmens handling är upptäckten ”Var det inte mer än så då?”. En av tidens recensenter av ”Hon kom som en vind” talade om gedigen välfärd och andlig fattigdom. Till det filmen med rätta fick beröm för var också att den ömsint skildrade riktiga människor.

Av bussen kliver i detta blomstrande femtiotalistiska industrisamhälle en ung, arbetssökande flicka, Lilly Lilja (Margit Carlqvist). Hon är på jakt efter ett jobb, och i detta uppåtgående samhälle var det världens enklaste sak att få ett, på ortens industri. Hon får fylla en lucka i den produktionskedja där Fabian Rosander (Åke Grönberg) är verkmästare. Vi möter således Fabian i en kontrollfunktion, som han bär upp med den äran.

Lilly behöver också någonstans och bo, och nu råkar det sig så, att verkmästarn hemma hos sig efter sonens utflyttning har ett extrarum för uthyrning. Där hemma finns också Fabians hustru Olga (Britta Brunius), hemmafru efter tidens ideal, åtminstone om man hade råd.

Som man kan ana blir verkmästarn lite betuttad i den unga vackra Lilly, och när Olga tillfälligt är bortrest, kan säkert även ni ana vad som händer, bland annat med den champagne, som finns undanställd i källaren inför Fabians femtioårskalas, som smörjmedel. Unga Lilly visar sig dock vara mer svårfångad än vad Fabian hade väntat sig, och med omdömet nedsatt av champagne både lockar och förnedrar han henne genom att ge henne sin penningreserv, en hel tusenlapp, mycket pengar på den tiden, som ett slags arvode.

Lilly lämnar honom, och bland det den lite tidigare hemvändande Olga hittar finns den där tusenlappen med en avböjande hälsning från Lilly.

Olga är trots allt beredd att förlåta maken han snedsprång, men också här blir filmen intressant: Fabian bekänner sin livskris och tillstår att hans liv har kommit vägs ände. Han lämnar sitt verkmästarjobb och åker till Stockholm, där han förstås också strax hittar ett jobb på en industri. Han hittar likaledes Lilly, och de startar ett nytt liv tillsammans.

Men även det här livet har mindre rosenskimrande sidor. Att ha en så ung och attraktiv partner gör Fabian svartsjuk. Och under en promenad på Djurgården möter de Fabians son, sonhustru och barnbarn. Också det här förhållandet börjar erodera.

Ett av Fabians problem i sammanhanget är att han inte förstår att han, i den ålder han är, inte längre har kvar all den ork och vitalitet han hade i yngre år. Det här märks också på jobbet, och när han av basen vid ett tillfälle skickas på ett ärende till lagret, ser han inte upp tillräckligt och blir påkörd av en lasttruck.

Det här blir också den händelse som för tillbaka Fabians liv till dess gamla banor. I väntrummet på sjukhuset där han blir inlagd möts de båda kvinnorna i hans liv, och Lilly beslutar sig för att lämna den här äldre mannen. (Vi möter henne senare ombord på något som kan vara en amerikabåt.) Så när Fabian kommer ut från sjukhuset, är han åter tillbaka i sitt gamla hem, hos Olga.

I filmens slut möter vi dem åter tillsammans som ett par, den här gången på hans 50-årskalas. Ny champagne har inköpts, och han håller ett litet tal för och skålar för sin hustru.

Och det känns alldeles riktigt, inte ett dugg patetiskt.

Melodikrysset nummer 3 2015

På det hela taget tyckte jag att dagens melodikryss inte var våldsamt svårt: Det innehöll den där mixen av schlager, filmmusik, barnvisor och lite klassiskt som jag väntar mig av ett melodikryss.

Dock fanns det en medverkande, som jag över huvud taget aldrig har hört talas om. Ledbokstäverna antydde, att hon hette Lisa, men ingen av de Lisor jag känner till har ett efternamn på fyra bokstäver. Men sen fick man hjälp: Den här Lisan har tydligen medverkat i Idol, ett program som jag aldrig skulle komma på idén att titta på. Det och låttiteln ”Unbelievable” fick mig i alla fall att till slut via Google hitta namnet Lisa Ajax.

TV4as ”Så mycket bättre” har jag åtminstone sett lite av, dock inte den säsong då Kajsa Grytt sjöng ”It Takes a Fool To Remain Sane”, en låt man annars förknippar med Ola Salo. Fast i de här båda fallen finns det skivor i min skivsamling, och jag har också sett och hört Ola Salo på scen.

Phil Collins, som fick inleda dagens kryss med ”You Can’t Hurry Love”, var inte heller så svår att identifiera.

Så inte heller Arja Saijonmaa – åter igen med ett antal skivor i mina skivhyllor – som vi i dag fick höra i ”Vad du än trodde, så trodde du fel”.

Som gammal radiot känner jag förstås också till Johnny Bode, faktiskt inte främst genom den genre Eldeman gjorde antydningar om. Vad låten som spelades hette undgick mig dock.

Från Johnny Bode är steget långt till Ghiacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” – men de musikaliska kliven hör ju till det bästa med Melodikrysset.

Och så fanns det i dagens kryss också en visa, som vi fick lära oss att sjunga under min folkskoletid på 1940-talet, ”Höga berg och djupa dalar”.

Barnvisor och barnfilm (byggd på en berömd serie barnböcker) vimlade det av i dagens kryss.

Alice Tegnér förekom för säkerhets skull två gånger.

Dels avslutades dagens kryss med hennes ”Sockerbagaren”, som i dag skulle ge oss ordet ugn.

Dels spelades hennes ”Majas visa”, som utspelar sig under en årstid jag längtar efter så här års: ”Det var i maj, då göken gol”.

Jag vet inte om det var det faktum, att haj rimmar på maj, som fick Anders Eldeman att i en av dagens filmfrågor efterfråga en viss djurart. Fast det som band samman det svaret till svaret på en dubbelfråga, vars andra svar var ET, var den gemensamma kompositören till båda filmmelodierna, John Williams.

Ytterligare en filmfråga illustrerades med musik ur ”Kungen och jag”, ”Hello Young Lovers”. Den här filmade musikalen skulle ge oss ordet kung.

En höjdare både som bok – eller snarare en serie böcker, skrivna av C S Lewis – och som film – också en hel serie – är berättelsen om Narnia.

Har ni inte läst/sett Narnia-serien, har ni fortfarande en härlig upplevelse framför er.

Sådana äro smålänningarna

Bland de få glädjeämnena med att i dag se Gösta Rodins ”Smålänningar” (1935) är att man får höra Sven Jerring som radioreporter, fast här skildrande en fiktiv båttävling, för övrigt det enda som – på grund av ett motorstopp – är en smula spännande i en i övrigt ganska seg historia.

Om smålänningarna får vi veta att de är försiktiga på gränsen till snåla men också företagsamma. Vi tar det sist nämnda först: Sture Lagerwall spelar Gustav Söderlund, en ung uppfinningsrik konstruktör av en ny båtmotor, dock ännu inte riktigt klar. Det senare gör att hans finansiär, den försiktige direktör Blomgren (Eric Abrahamsson), är inne på att sälja båtmotorn vidare innan dess fulla kapacitet är testad. Direktör Blomgrens dotter Inga (Sickan Carlsson) rör dock till det genom att bli kär i Gustav och ställa sig på hans sida. Till slut visar sig det vara det rätta: Gustav vinner båttävlingen Stockholm-Västerås-Stockholm.

Kring det här har Gösta Rodin, tillsammans med medförfattaren till manus, Torsten Lundqvist, byggt en, trots olika gags, ganska seg historia, byggd kring den ibland alltför påhittige Napoleon ”Frippe” Olsson (Thor Modéen) och Gustavs far, den från USA hemkomne Gustav Adolf Söderlund (Sigurd Wallén), den senare miljonär enligt vad den förre har spritt ut.

Men ”Efter regn kommer solsken” som det heter i en av de slagdängor som förekommer i den här filmen.

Melodikrysset nummer 2 2015

Eftersom jag lördag efter lördag lyckas lösa Melodikrysset är jag rädd för att ses som något slags allvetare, rent av besserwisser.

Men även jag har luckor i mitt musikkunnande, och jag är inte rädd att visa upp dem.

I dag förekom en fråga, vars svar ligger helt utanför mitt musikvetande. ”Idol” i TV har jag över huvud taget inte sett någon gång, och inte heller kan jag påminna mig om att jag har hört talas om Kevin Walker eller hört hans ”The Real Thing”. Och ännu mindre hade jag kläm på att den här killen spelar fotboll – men fotboll är ju heller inte något ämne som intresserar mig. (Fast lite senare dyker det upp ett dunkelt minne i bakhuvudet: Var inte den här killen med i ”Allsång på Skansen” vid något tillfälle?)

Mitt nuvarande fysiska tillstånd hindrar mig från att dansa, men det är inte därför mitt intresse är så svalt för dansband. Men tydligen finns det ett dansband som heter Fernandoz, och det var alltså dem vi hörde i ”En bättre man”.

Resten av krysset hade jag inga våldsamma svårigheter med, och jag tillstår gärna att jag mycket hellre hör på Pink Floyd – i dag i ”Money” – än på dansband.

Det här betyder inte att jag allmänt hyser förakt mot musik som gillas av många andra.

Ted Gärdestad gjorde till exempel mycket som var oerhört bra – i dag fick vi till exempel höra hans och brorsan Kenneths ”Sol, vind och vatten”.

Och ”The Worrying Kind” med Ola Salo, som vann Melodifestivalen 2009, har jag alltid tyckt var en suverän hitlåt – varför den hamnade först på plats 18 i Eurovision Song Contest är fullkomligt obegripligt för mig.

Jag har genom åren lyssnat väldigt mycket på musik som har legat på Svensktoppen, så Lill-Babs är en artist jag har lyssnat ganska mycket på. Den här mångåriga förtrogenheten med hennes repertoar gör, att jag omedelbart känner igen de två låtar som i dag spelades: ”En tuff brud i lyxförpackning” och ”It’s My Party”, i Stikkan Anderssons svenska version ”Leva livet”.

Ni som regelbundet läser min blogg vet, att jag gärna ser (och ofta skriver om) äldre filmer. Fast ”Aj, aj, aj, vilken röd liten ros”, signerad Jules Sylvain och Gösta Stevens och som i filmen ”Ombyte förnöjer” (1939) sjöngs av Tutta Rolf, minns jag också från forna tiders ångradio.

Jag är faktiskt tillräckligt gammal för att även minnas Jimmy Durante.

”Snobbar som jobbar” – snobbarna som jobbade var Roger Moore och Tony Curtis – minns jag från den lite senare TV-epoken.

Från film och TV kan vi väl sedan gå över till scenens värld.

En mycket slitstark musikal är ”Don’t Cry For Me, Argentina”, på svenska ”Gråt inte mer, Argentina” – för det i titeln nämnda landet skulle vi även kunna landkoden: AR.

Där var ju, på sin tid, även Evert Taube. Fast hans ”Sjösala vals” utspelar sig på närmare håll – kolla gärna texten ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. I texten förekommer Orrberget, vilket – om man går över till djurlivet där – borde innebära, att det fanns en och annan orre där.

Men tiden går, och det är dags att avsluta, i dag med ”As Time Goes By”, sjungen av Monica Zetterlund och med svensk text av Hasse och Tage.

Folkhemmets genombrott som militärfars

”Kungliga Johansson” gjordes 1934 av Sölve Cederstrand (regi) och Sölve Cederstrand och Torsten Lundqvist (manus). Ingen av de här herrarna har satt några djupare spår i den svenska filmhistorien, men åtminstone äldre filmroade ska, om de studerar de båda nämndas ganska långa verksförteckningar, finna att de – tillsammans eller var och en för sig – har gjort ganska många på sin tid populära filmer och att de säkert har sett ganska många av dem.

”Kungliga Johansson” finns numera tillgänglig i ”Pilsnerboxen 2”.

Rollbesättningen är ganska imponerande: Erik ”Bullen” Berglund spelar en svensk kock, Carl-Ulrik Johansson, närapå dödsdömd i Italien för att ha serverat svensk punsch, åter igen inkallad till den svenska repövning han under tiden har missat. Thor Modéen spelar sergeant Göran Persson, Håkan Wettergren Carl-Ulriks son Gösta, Annalisa Ericson, som han blir betuttad i, spelar Karin, dotter till överste Magnus Stålhagen (Carl Barcklind) och Anna-Lisa Baude en något lynnig kokerska hos de senare.

Nästan allt man väntar sig av traditionella militärfarser, sådant som oreglementsenlig klädsel, nyttjande av starka drycker, spioneri för främmande makt, förekommer i den här filmen, och vore det bara för det, kunde ”Kungliga Johansson” lämnas åt glömskan.

Men den här filmen har en politisk underton som gör den intressant, och då tänker jag inte bara på skildringen av trettiotalets Italien.

Johanssons son, betydligt mer politiskt engagerad än fadern, får den senare att hålla agitationsanföranden på partimöten, som kallas något annat men uppenbart är socialdemokratiska. Och liksom i trettitalets svenska verklighet tar den här folkliga men fredliga rörelsen den politiska makten – ny försvarsminister blir ingen mindre än vår kungliga Johansson, den äldre av johanssönerna. Den här politiska tolkningen av filmen stöds också av att en av de sånger som spelas i den är Joel Ljungqvists ”Till seger”, länge något av en fansång för SSU.

Avslutningen, där Carl-Ulrik Johansson först sätts i kurran av sergeanten men sedan ändå överraskar honom genom att befordra honom, är ganska kostlig.

Melodikrysset nummer 1 2015

Jag hade en del problem med dagens kryss, inte för att det var svårt utan för att min skrivbordslampa har pajat och för att jag därför hade svårt att läsa mina egna anteckningar.

Men för all del: Sebastian (Karlsson) med ”No One Else Could” från Melodifestivalen 2011 hade jag redan förträngt, så att identifiera honom beredde mig vissa svårigheter.

Yohio, som 2013 kom tvåa med ”Heartbreak Hotel”, hade jag inga svårigheter att komma ihåg, och jag tror inte att det beror på att den låg närmare i tiden.

Inte heller hade jag några svårigheter med att komma i håg ”När vindarna viskar mitt namn” från 2000, även om Roger Pontare här sjöng den på engelska.

Ja, vi kan gå ända tillbaka till Sten och Stanley och deras ”En vanlig dag” för att få bevis på att mitt musikminne inte funkar tidsselektivt.

Däremot har jag uppenbarligen inte tyckt att Lotta Engbergs ”Världens bästa servitris” var något att lagra i musikminnet. Men hon är ju inte så svår att känna igen ändå.

Att jag och Anders Eldeman inte riktigt har samma referenspunkter visades av en dubbelfråga. Jag hade inga svårigheter med att komma i håg ”Den närsynte bofinken Knut” – jag förknippar honom med Eva Rydberg – men Kent Finell har jag inget som helst förhållande till.

Kanske dras jag till djurvärlden. Ett exempel är ”Saltkråkan”, ur vilken vi i dag hörde ”Vad gör du lilla råtta?”.

Det här leder oss tämligen osökt över på ett annat djuriskt stycke, ”Vyss på dig”, framförd av Kaa, en orm i ”Djungelboken”.

En djurisk uppsyn hade ju också Iron Maiden, som vi i dag hörde i ”Children of the Damned”.

Lite kul är det att Eldeman i sitt melodikryss bjuder på en musikalisk mix som rymmer både den och en polska med en titel som jag missade, framförd av Orsa spelmän.

Och att strax på den följer ouvertyren till Pjotr Tjaikovskis ”Nötknäpparen”, som här ska ge oss ordet nöt.

Jag har redan redovisat svaren på ett par barnkulturfrågor med anknytning till film, men ytterligare ett par av frågorna i dagens kryss hämtade sina svar från filmens värld.

Jag har själv sett Kay Pollaks ”Så som i himmelen”, ur vilken vi i dag hörde ”Gabriellas sång” sjungen av Helen Sjöholm.

Fast för egen del tycker jag att en del av de tecknade filmerna om Betty Boop är ett strå vassare.

Bland arbetare och småborgare i trettitalets Stockholm

Erik ”Bullen” Berglund (1887-1963) var, utom för sitt värv inom teater och film, också känd som radiokåsör om mat och fick bland annat en pilsnerkorv döpt efter sig – den finns fortfarande.

Mindre känt är att han också hade en politisk sida. 1938 regisserade han till exempel en valfilm åt Socialdemokraterna, ”Knut löser knuten”, vars manus skrevs av Nils Beyer, filmkritiker och kulturskribent på socialdemokratiska Morgon-Tidningen.

Många av tidens mycket kända och av publiken älskade skådespelare och regissörer var övertygade socialdemokrater och gjorde också kommersiella spelfilmer med tydlig politisk tendens – jag har själv skrivit om det här; du kan läsa mer under Kulturspegeln, Film, Arbetarrörelsen och filmen.

”Jag gifta mig – aldrig” (1932) i regi av Per Hugo och Erik ”Bullen” Berglund hör dock inte hemma i den kategorin. Dess förlaga var en fars med samma namn med manus av Ernst Fastbom. Dock utspelar den sig, om än inte i Stockholms mest påvra miljöer, bland enkla människor som strävar efter att få ihop till sitt uppehälle.

Med tanke på Erik ”Bullen” Berglunds knytning till pilsnerkorven är det ganska passande att han i den här historien spelar korvgubbe. Det visar sig dock, att han i den här filmen, som är den första av sammanlagt sex i ”Den stora pilsnerboxen Vol 2”, snarare har en fallenhet för prima cognac än för pilsner.

Den skäligen enkla historien, om hans relation till änkan han bor hos och om de kärleksförvecklingar änkans två döttrar med högst olika egenskaper dras in i, kan vi lämna därhän. Och när jag studerar rollistan, slås jag av att flertalet av de ledande rollerna spelas av i dag helt okända skådespelare – bland de icke krediterade skådespelarna finns däremot Sickan Carlsson och Sigge Fürst, och vi möter också John Wilhelm Hagberg som gårdssångare och Nisse Lind som dragspelare.

Det sist nämnda leder oss osökt över till att det i äldre underhållningsfilmer av den här typen åtminstone i dag inte längre är handlingen som får oss att se dem till slut. Tidstypisk musik, skärgårdsutflykter, gatubilder, heminteriörer, klädsel och jargong är sådant som i stället roar oss.

Melodikrysset nummer 52 2014

Riktigt bra känner jag mig fortfarande inte, men nu känns det i alla fall som att – peppar, peppar – hälsotillståndet långsamt förbättras.

Det här bidrog väl också till förmågan att lösa dagens kryss. Anders Eldeman bidrog å sin sida med att spela låtar, som inte i något fall var helt okända för mig.

Tyska Nena har jag till exempel tidigare hört i ”Neun und neunzig Luftballons”.

Därmed är vi inne på den lätt barnsliga linjen, så det känns helt rätt att fortsätta med Olav Gerthels ”Balladen om den tama abborren”.

Och eftersom Gerthel var operasångare, blir det då ganska naturligt att gå över till opera, i dag ”Rosenkavaljeren”, som Richard Strauss skrev 1911.

Från den europeiska scenen, fast i en annan mening, kommer ”Fairytale”, som norrmannen (från början vitryssen) Alexander Rybak 2009 vann Eurovision Song Contest med.

Och för att fortsätta på ESC-linjen: För min del förstod jag genast, att Robin Stjernberg, som med ”You” blev nummer ett i svenska Melodifestivalen 2013, inte skulle ha en chans i den europeisk finalen.

Också Salem Al Fakir har vi hört i Melodifestivalen, men den här gången fick vi höra honom i ”I’m So Happy”. Den skulle vi tydligen förknippa med TV, men för min del hade jag ingen aning om vad det var för program den uppenbarligen skulle förknippas med. Här har jag googlat och hittat ”Solsidan”, som jag mycket riktigt aldrig någonsin har sett.

Även om jag inte delar Anders Eldemans vurm för Bond-filmer, har jag sett Sam Mendes’ ”Skyfall” – den som är road kan gå upp under Kulturspegeln, Film, och läsa mera. I ”Skyfall” står Adele för det musikaliska ledmotivet.

Också i dag hade Anders Eldeman med en Beatles-låt, den här gången Paul McCartney’s ”Let i Be”.

Lill Lindfors hade på sin tid stor framgång med ”En man i byrån”, vars svenska text Peter Himmelstrand hade snickrat ihop, icke utan finess.

På den humoristiska linjen gick också Lasse Berghagen, när han skrev ”Flirtige Knut”.

Hur jag ska få ihop det här med Caroline af Ugglas’ mer troskyldiga ”Tror på dig”, vet jag inte.

Men jag vet att flickor som är alltför troskyldiga kan råka ut för det som hon i ”I fjol så gick jag med herrarna i hagen” råkade ut för: hon fick större och större mage.

I fjol så gick jag med herrarna i hagen
aj, aj med herrarna i hagen
ja med herrarna i hagen
I år har jag någonting som sparkar i magen
aj, aj som sparkar i magen
ja som sparkar i magen

En vit men samtidigt förmörkad jul

Att det blev jul även i vår familj är knappast min förtjänst.

I måndags gjorde jag ändå ett försök att bortse från den envisa infektion jag har drabbats av som kulmen på ett år av elände, det ena efter det andra, och gav mig frysande ut på stan för att äntligen handla julklappar. Men när jag efter ett par misslyckanden till slut hade lyckats hitta ett par Marimekko-nattlinnen åt Birgitta, var jag tvungen att ge upp – insåg helt enkelt att fortsatt julklappshandlande skulle innebära min egen undergång.

Så jag beslöt mig för att julklapparna till barnen och barnbarnen i år fick bli kuvert med pengar att handla själv för.

Mina övriga insatser inför jul är lika ynkliga. Men på julafton stapplade jag i alla fall upp till blomsterhandeln vid torget där man, en halvtimme efter stängning, troget väntade på mig för att leverera de vita syrener jag varje julafton ger till Birgitta. Därefter var jag in på Posten, som numera finns inne på ICA, där jag annars vägrar handla, och köpte frimärken till årets omgång julkort till Estland respektive Sverige. De las alltså i brevlådan först på julafton.

Alla vet hur viktigt min estniska barndoms syltakok är. Det gäller inte minst Birgitta, så i år var det hon som först beställde huvudingredienserna, fläsklägg och kalvkött, i den lilla gårdsbutiken med ekologiska produkter här i vår stadsdel, och sedan, när hon såg i vilket uselt skick jag var, också bar hem varorna.

Jag lärde mig att göra sylta på estniskt vis redan när jag var en liten pojke – min estniska mamma lät mig hjälpa till med upptrådningen av köttet, så jag har kunnat det här i praktiskt taget hela mitt liv.

Jag gör mycket julsylta – ingredienserna fördelas på tre stora grytor på spisen. Jag brukar använda mig av tre fläskläggar, i butiken skurna i mindre delar – observera att det är benen i läggarna som innehåller det bindemedel, som gör att syltan sen gelear sig, när den får svalna. På de här tre grytorna fördelar jag kalvkött, i vikt sammanlagt ungefär lika mycket som läggarna.

Sen häller jag i så mycket vatten att det täcker köttet, kokar upp och skummar av med en platt hålslev.

När kokvätskan sen är avskummad och påfylld, lägger jag övriga ingredienser i grytorna: i var och en ett par grovskurna gula lökar, ett par skalade och skivade stora morötter, ett par lagerblad och så faktiskt hela innehållet i små kryddburkar med svartpeppar, vitpeppar och kryddpeppar – i mitt fall går det alltså åt sammanlagt tre burkar av varje pepparsort – dessutom seltin. Ursprungsreceptet innehåller förstås salt, men jag som av läkare har fått rådet att hålla igen på saltet använder i stället seltin, och det går lika bra.

När det på nytt har kokat upp, drar jag ner värmen, kollar vattennivån – den sjunker, eftersom en del av vattnet kokar bort under det här långkoket – och fyller gradvis på med mer vatten. Grytorna ska i det närmaste vara helt fulla, så det blir rätt proportioner mellan kött och gelé – benen i fläskläggarna avger som sagt under koket bindämnen till gelén. Det här är ett riktigt långkok, tar flera timmar, så låt det för all del aldrig koka torrt!

Därefter tar jag upp bit för bit av lägg respektive kalvkött med hålslev och lägger över bitarna på ett stort emaljerat fat, där jag med hjälp av kniv och gaffel trådar upp dem grovt och avskiljer ben, fett och förstås morötter, lök och pepparkorn. Det upptrådade köttet lägger jag över i en stor stålbunke; de avskilda resterna kastas.

När allt köttet är upptrådat och samtidigt fördelat i mindre men ganska grova delar, rör jag om i bunken, så att kalvköttet och fläskläggen blandas.

Sen silar jag av kokspadet i de tre grytorna: samlar spadet (det som ska bli syltornas gelé) i något som man kan hälla ur och slänger lök, morötter och kryddor.

På Konsum har jag också köpt stora aluminiumformar att göra syltorna i. Jag gjorde bedömningen att det jag hade skulle räcka till tolv syltor, så jag fördelade även i år köttet på botten av tolv aluminiumformar och fyllde sedan på med avsilat kokspad.

Slutligen förslöt jag formarna med lock och bar, efter det att de hade svalnat av lite, ut dem på balkongen, för att kallna och stelna. Där kan man lägga dem i en kartong, placerade i våningar (med tidningar emellan) i en stor banankartong. Att ställa ut syltorna på balkongen för att stelna är en utmärkt metod. Men man måste skydda dem, så att man inte lockar dit stora fåglar, som också gärna vill smaka på syltan, om de kommer åt.

Med kokt potatis och saltgurka är det här en av höjdarna på vårt julbord.

När vi på julafton för första gången provsmakade årets estniska julsylta, var den faktiskt perfekt: gelédallrig men med mycket högt innehåll av kalv- och fläskkött. Och genom den kryddningen, mer riklig än min estniska mammas, har jag också gett en mer modern touche åt en maträtt, ursprungligen gjord i det estniska lantköket, där man inte kunde slösa med dyra kryddor på det hör viset.

Särskilt stolt är jag över att vår dotter Kerstin, som inte bara är bagare utan också lever upp till sitt efternamn, noggrant frågade mig om hur jag hade fått till den här syltan. Jag tror faktiskt att min estniska familjetradition på den här punkten kommer att föras vidare.

Vår julaftonsmåltid och juldagskalaset med barn och barnbarn bidrog alla vuxna till. Där fanns många läckerheter, men mitt tillstånd är heller inte nu sådant, att jag klarar att göra en rättvis selektion. Men jag kan väl få lov att nämna, att den ganska sparsmakade Viggo, dagen till ära iförd slips, sågs äta av Birgittas inlagda sill.

Men för att återvända till huvudtemat för den här julbetraktelsen: utan avsevärda insatser från framför allt husets båda damer, Birgitta och Kerstin, plus några även från de tillresta Mattis och Karins sida, hade det inte blivit någon jul i år.

För mig har julen, som ni mina kära läsare vet, ingen religiös innebörd, men julen som en högtid då man träffas och månar om varann är något att slå vakt om.

Och alla förstod mitt tillstånd, begrep också varför de fick kuvert med pengar i stället för det de hade skrivit ner på sina önskelistor. För lilla Ella gick nog den fulla innebörden av det där kuvertet hon fick upp först i dag. När jag i förmiddags för henne berättade, att man kunde få leksaker och böcker för de där konstiga lapparna hon fick från farfar, sken hon upp och ropade JAAAAA!

Ella är så stor och har varit hos oss så många gånger, att hon numera känner sig riktigt hemma här hos oss. Särskilt lyckat är det när hon, som nu, får träffa också kusinerna Viggo och Klara, som ju, i en och en halv vecka långa perioder, bor hos sin mamma här hos oss. Och de två lite äldre kusinerna är så snälla mot minstingen i familjekretsen, att det är en fröjd att se det. Under julkalaset lekte de hur mycket som helst med sin lillkusin, byggde bland annat koja i vår dubbelsäng i sovrummet – det tog ganska lång tid att få ordning där igen.

Matti hade varit till en av mackarna på Svartbäcksgatan och fyllt på bensin i den bil han hade fått låna av Karins pappa för att ta familjen till Uppsala, men sent på kvällen, när det var dags för hemfärd – de bor på Söder i Stockholm – startade inte bilen. Ingenting hjälpte. Med förhoppning om att det här kunde vara en effekt av den plötsliga stränga kylan beslöt man sig för att stanna över natten och sen prova på nytt nästa morgon (i dag).

Men bilen gick inte i gång i morse heller. Ingenting hjälpte. Inte konsultationer med Karins pappa/bilägaren. Inte tillkallande av en av Mattis gamla uppsalakompisar, Martin, och assistens av hans bilbatteri.

När Matti sedan ringde Karins pappa igen för att meddela den dystra nyheten – bilen skulle användas för frakt till ett annat julkalas i Stockholm – visade det sig att Karins pappa i alla fall har ett heltäckande kostnadsskydd/serviceavtal för sådant här, så Matti fick adress till en användbar verkstad och sedan hjälp att bogsera dit bilen.

Sen fick han liksom Karin och Ella ta tåget till Stockholm.

Var är Anna och hennes flickor då? Nej, vi har inte förskjutit dem. De är sjuka.

Presenterna väntar. Fast när det blir något tillfälle att överlämna dem återstår att se.

Här tar vi alla olyckor på en gång. På julafton, när vi skulle se en av filmerna i Pilsnerboxen 2, la DVD-spelaren plötsligt av, gick inte ens att öppna igen. Fast just det fixade Matti på nolltid: drog helt enkelt ur vägganslutningen, och sen kollade vi, att den aktuella pilsnerfilmen faktiskt gick i gång.

Melodikrysset nummer 51 2014

”Jul, jul, strålande jul” var budskapet i en känd sång, signerad Edvard Evers och Gustaf Nordqvist 1921, men en svår och efterhängsen förkylning gör, att jag för min del knappast ens har kunnat börja med julförberedelserna.

Jul för hela slanten var det också i dagens upplaga av Melodikrysset.

Det inleddes med en sång som brukar vara med i vartenda julkryss, ”Adams julsång” (”O helga natt”), sjungen av Jussi Björling.

I övrigt gav oss Anders Eldeman den vanliga blandningen av julanknutna sånger.

Ett par julpsalmer är då en given ingrediens.

”Gläns över sjö och strand” – ”Betlehems stjärna” – skrevs 1891 av Viktor Rydberg och ingick i hans ”Vapensmeden”, och tonsättningen gjordes 1893 av Alice Tegnér.

Betydligt äldre är ”Det är en ros utsprungen”, i tyskt original ”Es ist ein Ros entsprungen”.

Lär sig barnen de här klassikerna numera i skolan? Jag är själv inte kristen, men jag tycker att de hör till det svenska kulturarvet.

Av mycket kända julsånger spelades i dag ”White Christmas”, dock inte med Bing Crosby utan med Dean Martin.

Huruvida några av de andra jullåtar som spelades kommer att nå den här kultstatusen återstår att se.

Bland jullåtarna med utländska artister fanns Mel Tormés och Robert Wells’ (nej, inte han!) ”The Christmas Song”, i dag exekverad av Céline Dion.

Och så ”All I Want For Christmas” med Mariah Carey.

På den svenska försökslistan fanns också några kandidater:

Malena Ernman med ”I decembertid”.

Peter Jöback (som vi såg i TV i går) med ”Varmt igen”.

Och så trion Sanna Nielsen, Shirley Clamp och Sonja Aldén med ”Another Winter Night”.

Fast själv håller jag mig gärna till ett par barnklassiker.

Den ena heter på svenska ”Rudolf med röda mulen”, i engelskspråkigt original ”Rudolph the Red Nosed Reindeer”. Vad jag förstod, frågade Eldeman efter färgen – ”ett beskrivande ord” – i titeln, men jag vet inte om han ville ha svaret på svenska eller på engelska, red eller röd. En av mina trogna kryssbloggläsare säger, att Eldeman frågade efter originaltiteln, så då ska ni nog skriva red i krysset.

I mål går vi i dag i en annan färg. Vi hörde ”When You Wish Upon a Star”, på svenska ”Ser du stjärnan i det blå”, ur Disney-klassikern Pinocchio.

Disneykavalkaden på julafton missar jag aldrig!

En hjärtans god jul tillönskar jag alla mina läsare.