Historien om Filmstaden i Råsunda. Och lite om min egen filmhistoria

Mikaela Kindblom berättar i boken ”Den svenska drömfabriken” (Stockholmia förlag, 2015) historien om Filmstaden i Råsunda.

Jag har, fast i relativt sen tid, besökt Filmstaden, men jag har inga personliga minnen därifrån, däremot minnen av en mycket stor del av de filmer som helt eller delvis producerades där.

Det senare har att göra med att jag sen mycket unga år – jag kom till Sverige som sjuåring och gick snart på biomatinéerna på de båda biografer som på den tiden fanns i Kvissleby, hyggligt nära den lilla byn Juniskär på kusten i Njurunda där vi bodde. När jag hade börjat i realskolan i Sundsvall, gick jag regelbundet på bio också på de biografer som fanns inne i stan. I de tidiga tonåren såg jag, fast jag då bara var 14 år, den då barnförbjudna (= femtonårsgräns) ”Hon dansade en sommar” med Ulla Jacobsson i en mycket omskriven men egentligen högst oskyldig nakenscen.

Till det faktum att mitt filmintresse både breddades och fördjupades under gymnasietiden bidrog två olika saker.

Jag var ombud för – lösnummerförsäljare av gamla Folket i Bild, där Lasse Bergström 1954-1962 var en mycket skicklig filmkritiker, jag sålde som FiB-ombud filmade romaner som Birgit Tengroths ”Törst” och jag läste framför allt en rad romaner som följetonger i FiB. Många av dem, skrivna av de stora svenska proletärförfattarna, hade, när de kom i den här tidningen, fått ny aktualitet genom att filmas, och ibland illustrerades följetongerna av filmbilder. En av de mycket lästa femtiotalsförfattarna, Per Anders Fogelström, var andreredaktör för Folket i Bild, och hans böcker filmades, infördes som följetonger i FiB och återutgavs i FiBs folkbokserie.

Under gymnasietiden – jag tog studenten 1958 – kom jag också att se allt mer av konstnärligt smal film – jag har i svenskuppsatser också refererat till sådana filmupplevelser. Jag var under en del av gymnasietiden elevrådsordförande och med hjälp min kompis Anders Thunberg, senare känd journalist, vidgades elevrådets verksamhet till att också driva en filmstudio med visning av kvalitetsfilm.

Hösten 1959 påbörjade jag mina universitetsstudier i Uppsala, men den här staden med sina många biografer plus sin studentfilmstudio erbjöd också ett fantastiskt utbud av kvalitetsfilm för en filmintresserad ung man. Det förekom veckor då jag såg fler filmer än veckans dagar – mitt personliga rekord är fyra långfilmer samma dag.

Åren med småbarn att lägga hemma plus arbetsresor till Stockholm reducerade kraftigt mina biobesök (och dagens popcornosande salonger känns inte längre så inbjudande). Men två nya möjligheter att se film har tillkommit. Dels har TV länge visat bland annat äldre svenska långfilmer. Dels har vi skaffat först VHS-, sen DVD-filmer att se hemma i den egna TVn.

Så komna så här långt i texten har nog mina läsare förstått, att dottern Kerstins julklapp till mig i julas, boken om drömfabriken, hamnade hos precis rätt person.

Eftersom jag har sett nästan alla filmer från femtiotalet och fram till decennieskiftet 1960-tal/1970-tal, omnämnda i den här boken, och eftersom jag också har sett en mycket stor del av de äldre filmerna, allt från stumfilmseran och de tidiga ljudfilmerna till de filmer som gjordes före, under och efter andra världskriget, väcker de många filmbilderna i den här boken egna minnen av de här filmerna – jag har ju för övrigt skrivit om många av dem; se ovan under Kulturspegeln, Film. Mikaela Kindblom refererar inte heller i någon större utsträckning handlingen i de filmer hon skriver om, men blandningen av i allmänhet träffande iakttagelser, publikt och kritikermässigt mottagande samt, inte så sällan, udda men intressanta sidospår gör hennes framställning av den svenska filmens historia nöjsam att läsa. Fokus ligger naturligtvis på filmer, helt eller delvis tillkomna i Filmstaden i Råsunda, men när det krävs för sammanhanget, nämner hon också filmer producerade utanför SF-sfären.

Hon kan naturligtvis inte göra någonting åt det faktum, att både regissörer och de verksamma i filmindustrins många andra yrkeskategorier har varit män, men jag vill ge henne en särskild ros för att hon verkligen lyckas visa, att många skickliga filmmakare i ordets varierande mening – och jag talar här inte om kvinnor i filmroller – har varit kvinnor. Mai Zetterlings ”Älskande par” från 1964 är ett bra exempel – men det har alltså funnits betydelsefulla kvinnor inom produktionsdelen av filmbranschen långt tidigare.

Jag är också glad för att Mikaela Kindblom lyfter fram bredden i svensk film. I den här boken kan man såldes läsa både om Ingmar Bergman och hans filmer och om så kallade pilsnerfilmer, typ Weyler Hildebrands ”Pensionat Paradiset” från 1937. Och jag tycker det är bra, att hon också ser förtjänsterna hos en mångproducerande regissör som Hasse Ekman.

Till det som gör den här boken till ett stycke levande filmhistoria hör Gösta Ekmans (den yngres) minnen från Filmstaden i Solna.

En film om det som var folkhemmet

Jag har inte läst Fredrik Backmans roman ”En man som heter Ove” från 2012, men en del filmrecensenter, vars omdömen jag har lärt mig att lita på, skriver att Hannes Holms (manus och regi) film från 2015 med samma namn är en mycket träffsäker filmversion av boken, möjligen med lite mer allvar och svärta blandade med alla skratt filmen framkallar.

Vi möter Ove, radhusområdets självutnämnde ordningsman, i filmens nutid lysande spelad av Rolf Lassgård, i filmens dåtid inte heller så tokigt gestaltad av Filip Berg. Både med hjälp av händelser i nutid och genom Oves tillbakablickar, utlösta av sådant som besök vid hustruns, Sonjas (Ida Engvolls) grav, djupnar bilden av Ove: Han blir begriplig mot bakgrund av sin arbetarbakgrund och det som hände hustrun och det barn som aldrig hann komma levande till världen. Vilken lysande skådespelare Lassgård är kommer också fram i andra enskildheter, till exempel när han ska läsa en sagobok för den nyinflyttade iranskan Parvanehs (Bahar Pars) barn.

Bahar Pars gör också hon en mycket fin rollprestation. Inte bara genom de yttre omständigheterna (inflyttning i området, svensk make med tummen mitt i handen) utan främst genom att spela en hjärtevarm och intresserad medmänniska med hjärtat på rätta stället.

Till det här kommer det hot en vitskjortad pamp (Johan Widerberg) i den kommersialiserade vårdsvängen utgör mot en av Oves grannar – men den senare räddas av, i någon mån, Ove och, framför allt, av en journalist (Anna-Lena Bergelin).

Allt det här är utomordentligt väl berättat. Möjligen tycker jag att den inlagda historien om två unga homosexuella män känns lite för konstruerat samhällstillvänd.

Men Ove själv känns oerhört äkta med sina gammaldags ideal, nu manifesta främst genom alla de taggar Ove riktar utåt. Också hans lust att ända sitt liv genom hängning (repet går av) och andra misslyckade försök känns äkta, faktiskt inte bara som en serie komiska malörer.

Och när Parvaneh mot slutet hittar honom död på riktigt, gråter jag lite i biomörkret.

Och när filmen är slut och jag ska gå sätter jag på mig min keps, en huvudbonad också filmens Ove alltid gick omkring i.

30 år sen vi gifte oss

Birgitta och jag har levt samman sen mitten av 60-talet, men i går, söndag, var det 30 år sen vi gifte oss. Vid det laget var våra barn för länge sen födda – Kerstin var så pass stor att hon, när vi kom hem efter den mycket oceremoniella vigseln, bjöd på egenhändigt lagad bröllopsmiddag, pizza.

Vi har aldrig gjort någon stor sak av vår bröllopsdag, men jag och Birgitta brukar fira den genom att göra något trevligt tillsammans.

Den här gången gick vi på bio; jag lyckades få biljetter på Royal – vi ville båda se ”En man som heter Ove”. (Jag ska skriva mer om den här högst sevärda filmen.)

Den här mannen, som heter Enn, gick därefter med sin hustru den ganska korta biten över Järnvägsparken till restaurang Stationen, kallad så för att den är inhyst i det som förr var Uppsala C.

Där åt vi tillsammans en mycket god och också i övrigt mycket trevlig middag. Vi valde att äta Entrecôte Café de Paris med tomat- och löksallad samt pommes frites och drack till det alkoholfritt rött vin. Avslutade sen med var sin dubbel espresso.

Sen tog vi taxi hem till Idrottsgatan och hann också se kvällens Agatha Christie-deckare i TV, en vad gäller huvudperson ändrad version av ”Den gula hästen” (”The Pale Horse”).

Melodikrysset nummer 2 2016

Våldsamt svårt var väl inte veckans Melodikryss.

Jag gissar dock att en del melodikrysslösare, som inte är så hemma på klassisk musik, kan ha haft svårt med veckans exempel, vars titel man dessutom ville ha på tyska: ”Also sprach Zarathustra”, skriven 1896 av Richard Strauss.

Dagens första historia för barn skrevs av norrmannen Thorbjørn Egner: ”Folk och rövare i Kamomilla stad”. Den var mycket populär, när våra barn var små, men jag har ingen aning om hur känd den är för dagens barn.

Inte riktigt lika lätt var det att genast identifiera vem som läste ”Sagan om pannkakan”. Ledbokstäverna tydde på att det var fråga om någon Inga, så jag googlade sagotiteln tillsammans med Inga Gill, och det visade sig vara korrekt.

Två av dagens frågor var TV-anknutna.

Jag hörde till dem som såg ”Bröderna Cartwright” i TV, så den här seriens signaturmelodi kände jag omedelbart igen.

Också den svensk-danska ”Bron”, i vart fall den senast sända delen, har jag med intresse följt i TV. Fast här tog det ett tag, innan jag förknippade signaturmelodin med serien.

Utan tvivel var det Whitney Houston som sjöng ”Wanna Dance With Somebody”.

Och Adele (Adkins) har ju Anders Eldeman spelat tidigare i krysset, så det var inte heller svårt att komma på, vem vi i dag hörde i ”Hello”.

After Dark fick vi höra i ”La Dolce Vita”, känd från Melodifestivalen 2004.

Och så fick vi höra två melodifestivalare till:

Dels Carola Häggkvists ”Främling” från 1983, dels Arja Saijonmaas ”Högt över havet” från 1987.

Lennart Palm spelade Magnus Ugglas ”Jag mår illa”. För egen del har jag inte alls mått illa, men jag har kallats till en rad blodprov på Vårdcentralen för Waran-dosering av för mig själv helt obegripliga skäl. Just nu verkar mina värden ligga rätt igen i alla fall.

Hjärtat pumpar på det också, fast med hjälp av pacemaker. Så jag känner inte heller någon spontan lust att sjunga Bonnie Taylors ”It’s a Heartache”. Fast om jag tvangs sjunga den svenska versionen, ”Om du går nu”, skulle jag nog känna mig mindre väl till mods.

Inte heller väntar jag mig att det ska gå med Idrottsgatan 12 som med kära gamla 34an: ingen rivning är, så vitt jag vet, planerad av huset vi har bott i allt sedan mitten av 1960-talet.

Också er önskar jag ett liv i godan ro.

Jan Lööf, 75

Jan Lööf, serieskapare, barnboksförfattare, filmmakare, skådespelare, musiker med mera, fyllde 75 förra året, och hans serieförlag, Kartago, hyllade honom med boken ”Jan Lööf – 75 år”, på omslaget med tillägget ”av dumheter”. Den som har lyckats få till stånd det här verket, bland annat genom en rad samtal med den omvittnat motsträvige Jan Lööf, är Ika Johannesson, och hon har gjort ett gott jobb: har varit väl påläst och har sedan ställt relevanta frågor.

I boken medverkar också ett antal gamla kompisar och samarbetspartners med personliga vittnesbörd, några av dem intressanta, andra lite väl egotrippade, och allra sist ligger en text av Jan Lööf själv som faktiskt heller inte lägger något till helheten. Fast strax före den hittar man Isabella Nilssons mycket kunniga presentation av Jan Lööf för en utställningskatalog, tryckt för en utställning om Lööf och hans bildkonst på Göteborgs konstmuseum 2011, och den texten, måhända inte den roligaste men mest heltäckande, ger verkligen en bra bild av Lööf och hans verk. Utställningspresentationen kompletteras sen av en årtalsserie, där man kan se, vad Lööf har åstadkommit genom åren. Och det är inte lite!

När jag, med start i julnumret 1974, gjorde om det gamla partiorganet (s) Aktuellt i politiken till ett familjemagasin med inte bara politik utan också allmänreportage, noveller och annat à la seriös veckotidning, började jag också publicera tre tecknade serier. Ett av de självklara valen var Jan Lööfs ”Felix”, en märklig mix med inlån av klassiska äventyrsberättelser som Fantomen, Tarzan och Dracula. Det blev tre strippar per nummer, och jag skrev själv de resumétexter som skulle få nytillkomna läsare att gå in i de här äventyren.

Ett par andra veckotidningar gjorde också försök att få Lööf att teckna något helt nytt åt dem. Folket i Bild/Kulturfront publicerade till exempel hans ”Bellman”, ett projekt som havererade, kanske mindre på grund av att Lööf var sosse än på grund av att redaktionen försökte lägga sig i hur han gjorde serien.

Lite längre gjorde han ”Ville” för KFs Vi, och jag hörde till dem som jublade. Jublade gjorde däremot inte familjen Palme, detta eftersom den tyckte, att Olof, som Lööf gav en roll i serien, enligt dem var så fult tecknad. För egen del försvarade jag Lööf och försökte förklara för den här uppenbarligen serieovana familjen, att den nog helt enkelt inte var tillräckligt van vid serier. Och jag fortsatte självfallet för egen del att publicera ”Felix”. I den aktuella boken relaterar Lars Westman, dåförtiden på Vi, sina försök att blidka familjen Palme genom att få Lööf att teckna Olof Palme lite snyggare.

Boken om Jan Lööf och hans verk lever också i mycket hög grad på att dess nära 300 sidor i så hög grad återger Jan Lööfs bilder, även till hans många barnböcker. Det Ika Johannesson förstås tar upp med Lööf är också den kritik han har fått för att hans bokhjältar, Pelle och andra, i så hög grad är killar. Avsaknaden av tjejer förklarar Lööf med att han faktiskt har haft svårigheter – tekniska alltså – att få till tjejer på bild. Men det finns undantag som Matilda.

Annars hör det till Lööfs mästerskap som tecknare att få till märkliga och detaljrika miljöer, och han klarar också att teckna historiska och andra personer, som man omedelbart kan identifiera.

Den här hyllningsboken är faktiskt en mycket bra introduktion till Jan Lööfs värld.

För egen del är jag övertygad om att ni, om ni på någon av de många vägarna dit – se ovan – tar er in i den, för evigt kommer att vara fast.

Melodikrysset nummer 1 2016

Alla helgerna har gjort att jag lite har tappat kollen på vad det är för veckodag. Så när jag i morse vaknade en stund före åtta, gick jag först och la mig igen. Men så ringde hustruns väckarklocka, och efter en stund kom jag på, att det ju var lördag och melodikryss. Sen gick jag raskt upp och gjorde mina vanliga morgonbestyr: rakning, dusch, kläder på och sen ett par mackor, osockrad juice, lättfil och nybryggt kaffe.

Så jag var på bästa humör, när Melodikrysset startade, och den musik Anders Eldeman i dag spelade gjorde mig genomgående ännu gladare till sinnet.

Allt från Monica Zetterlund med ”Gröna små äpplen” (Stikkan Anderssons översättning av ”Little Green Apples”) till M A Numminen med ”Haren satt i gropen”. Jag har allt som Monica har gjort på skiva och det mesta också av M A Numminen.

”Allt går ju mä elektricitet”, elström alltså, sjöng Tage Danielsson i ”Elektricitetsvisan” – vilket inte hindrade att han var mot kärnkraft.

Två exempel på filmmusik fick vi också, båda hämtade ur filmer som jag minns med glädje. Vi fick höra ”Zorbas dans” ur Michael Coroyannis’ ”Zorba” (1964), där Anthony Quinn gjorde titelrollen som Zorba. Och så fick vi höra ”April In Paris” ur filmen med samma namn (1952) med Doris Day i en av huvudrollerna. Men melodin är mycket äldre, från 1933, och skriven av Yip Harburg, den amerikanske radikalen jag tidigare har skrivit om.

En tidig vänsterman, fast i Sverige, var också Martin Koch. Han var både arbetarförfattare och diktare, tonsatte själv också egna vistexter. Till de mest kända hör ”Lyckan”.

Tänker man efter vad ”Euphoria” egentligen betyder, är steget faktiskt inte så långt till titeln på Martin Kochs visa. Loreen, Lorine Talhaoui med marockansk familjebakgrund, vann segern i både Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 2012 med den här låten.

År 2000 vann Roger Pontare Melodifestivalen med den låt vi i dag fick höra på engelska. Men i svenskt original hette den ”När vindarna viskar mitt namn”.

1961 gjorde Neil Sedaka ”Happy Birthday Sweet Sixteen”, bättre i original, tycker jag, än Flamingokvintettens svenska version, ”Hon är sexton år i dag”. Men i båda versionerna finns alltså en tonåring.

Fast ännu bättre, åtminstone i min smak, är Nina Simone i ”My Baby Just Cares For Me”.

Jag är inte det minsta religiös, men jag lyssnar gärna också på religiös musik, om den har musikaliska och/eller textmässiga kvalitéer. En sån där sång som det svänger om är ”There Goes My Everything”, i Pelle Karlssons svenska version ”Han är min sång och min glädje”.

Fast själv håller jag med Jan Malmsjö när han sjunger ”Vår bästa tid är nu”, åtminstone om man med det menar medan man är i livet. I just det här fallet fick jag dock googla, om kompositören. Han visade sig heta Ture Rangström – men det handlar alltså inte om den Ture Rangström som vi som lyssnar även på hans sort av musik först kommer att tänka på.

Har ni som läser det här andra meningar än jag om dagens musikillustrationer, får ni gärna avge avvikande mening. Att jag har infört förhandsgranskning av inkommande inlägg har att göra med att jag inte vill att min mycket lästa blogg ska bli ett skyltskåp för rasistiska och främlingsfientliga kommentarer. Sådana stryker jag utan pardon.

Underbara människor som drivs över sina och ländernas gränser

”Underbara människor” kallades i Sverige Jasmin Dizdars film ”Beautiful People”.

Den gjordes 1998, med kriget i Bosnien som bakgrund, och dess regissör, Jasmin Dizdar, är själv bosnier. Men filmens handling utspelar sig, med ett remarkabelt undantag, i London, och de flesta medverkande är britter. Sammantaget är den här filmen ändå en på många sätt enastående skildring av hur det kom sig, att människor under krigen i forna Jugoslavien hamnade i Storbritannien (och för den delen också i Sverige).

Det intressanta är att Dizdar avhåller sig från att peka ut en enda skyldig sida. I stället pekar han på den blinda nationalismens galenskap, och det här skruvar han i filmens engelska miljö upp till en galenskap nära fars.

På en buss i London får två män, en kroat (Faruk Pruti) och en serb (Dado Jehan), syn på varann, och ett vilt slagsmål utbryter, detta utan att vi då ännu har en aning om varför de här båda slåss. Trots att busschauffören skiljer dem åt, återtar de strax slagsmålet och kastas sen av bussen. Sen följer en nästan chaplinartad jakt med avbrott för mer slagsmål på gatorna, och småningom hamnar båda på sjukhus. Eftersom de hamnar på samma sal, fortsätter fientligheterna med urkopplade dropp och liknande sabotage. Den tredje intagne på den här salen, en walesisk rebell och brandbombare (Nicholas McGaughey) kallar på hjälp från den resoluta sköterskan Tina (Sharon O Clarke), och mot slutet av filmen får hon hela det här gänget att tillsammans med henne spela kort.

Skildrad på det här sättet blir filmens handling alltför rätlinjig – Dizdar förflyttar oss åskådare ständigt mellan olika människor och situationer. Jag förstår ambitionen, att visa att det överallt på jorden och i alla delar av samhället finns olyckliga och galna människor, men en lite högre grad av stramhet hade kanske varit bra för helheten.

Nå, någon annanstans i London råkar en annan flykting från Bosnien, Pero Guzina (Edin Dzandzanovic), ut för en bilolycka och måste tas till sjukhus. Där vårdas han av en kvinnlig läkare, Portia Thornton (Charlotte Coleman), och de blir snart förälskade i varann. Hans möte, lite senare, med familjen Thornton – välbeställd; pappa Thornton (Roger Sloman) är Tory och hoppas snart få en ministerplats – blir också lätt farsartad. Till dess att Pero, vid själva bröllopsmiddagen, för gästerna på bruten engelska om sig själv berättar, att han under kriget i hemlandet har dödat andra, också kvinnor och barn.

Ytterligare en delhistoria har sin bakgrund i krigets Bosnien. Dzemila Hazibegovic (Valentina Giorgieva) och hennes man Ismet (Radoslav Youroukov) ber båda läkaren, doktor Mouldy (Nicholas Farrell), på bruten engelska om abort. Bakgrunden är att hon hemma, under kriget i Bosnien, utsattes för en massvåldtäkt, vars resultat babyn i magen är. Men doktorn, som först inte förstår, vägrar, och när barnet väl är fött, tar de ovilliga föräldrarna det till sina hjärtan. Barnet döps sedan till Chaos.

Doktor Mouldy själv har det heller inte lätt i livet. Hans rödhåriga hustru (Malee Hutton) har övergett honom, och mellan de båda föräldrarna pågår det lite av en dragkamp om de likaledes rödhåriga, dessutom bråkiga tvillingpojkarna Tims och Toms (Bobby och Joseph Williams) gunst. För att slippa leva helt ensam, låter Chaos med föräldrar bo hos sig.

Vi får också möta huliganen Griffin Midge (Danny Nussbaum) och hans mycket borgerliga föräldrar Roger (Roger Sloman) och Felicity (Heather Tobias). Griffin, med nazisympatier och drogproblem, utför tillsammans med två kompisar ett rån för att få råd att åka till Rotterdam för en VM-kvalmatch mellan Holland och England men kanske minst lika mycket för att kunna köpa heroin. På vägen hem är de så drogade, att Griffin på flygplatsen vacklar i väg till en lastvagn och somnar under dess presenning. Helt borta hamnar han sen i ett flygplan ur vilket han, tillsammans med förnödenheterna han har sovit på, med hjlp av fallskårm släpps ner över ett av Bosniens stridsområden. Han lyckas hejda en FN-konvoj och hamnar på ett fältsjukhus. Där förbereds just en benoperation utan hjälp av bedövningsmedel. Griffin bistår dock med heroin som ersättningsmedel och intervjuas till och med av brittisk TV. Väl hemma ser han ut att nå försoning med sina föräldrar. Griffin tar också hand om en bosnisk pojke, som har blivit blind under en granatattack.

Den Griffin på det bosniska fältsjukhuset har hjälpt genom att erbjuda heroin som bedövningsmedel vid operationen är BBC-reportern Jerry Higgins (Gilbert Martin). Higgins kommer hem helt förstörd, framför allt psykiskt. Terapeutisk behandling tycks åtminstone hjälpligt få honom att bli någorlunda normal igen. Men till sitt gamla värv som krigsreporter vill han inte tillbaka.

Och det är väl också filmens sens moral. Människor kommer tillbaka till normala värv, men aldrig kommer de tillbaka till det de var och det de ville bli. Ofta öppnas inte ens nya vägar, som för den afrikanske kvinna som, lite i förbigående i filmhandlingen, grips av polis för att utvisas.

Melodikrysset nummer 53 2015-2016

Det är fortfarande mörkt ute, när jag, för att hinna göra morgontoalett och äta frukost, går upp tidigt på morgonen. Lite trött känner jag mig till att börja med, men två koppar nykokt kaffe gör underverk.

För egen del tyckte jag att dagens kryss innehöll en del knepigheter, vilket jag uppskattar.

Till det jag själv inledningsvis hade lite problem med var den allra första låten. Det lät som Niklas Strömstedt, men eftersom jag inte brukar se ”Så mycket bättre”, hade jag aldrig hört honom sjunga ”Drake”. (Och den som har gjort originalet tror jag att jag över huvud taget aldrig har hört.)

”One Night With You” har jag förstås hört, men vem var den belgiske artisten som sjöng den här? Jo, Helmut Lotti, kom jag fram till efter diverse googlande.

Lite mer bekant, mest genom Eurovision Song Contest, är irländaren Johnny Logan. Det var han som sjöng ”Galway Girl”.

På 1980-talet var jag upptagen av annat än att lyssna på internationell, till exempel tysk, popmusik. Så sorry, Sandra (Menges), hon med ”I’ll Never Be) Maria Magdalena” från 1985, har jag inga som helst minnen av.

Betydligt mer bekant är jag med amerikansk populärmusik av traditionellt slag. Ett exempel ur dagens kryss är ”The Man I Love”, med text av Ira Gershwin. Den som vi hörde sjunga den var Liza Minnelli.

Och faktiskt behärskar jag en del av operarepertoaren. I dag fick vi höra ett smakprov på ”Rigoletto” av Giuseppe Verdi.

Lasse Dahlquists många låtar, till exempel för Edvard Perssons filmer, är välbekanta för mig. I dag hörde vi, fast instrumentalt, ”Kalle på Spången”.

Ulf Peder Olrogs låtar är också välkända för mig, bland dem ”Se Sundbyberg och sedan dö – möt våren i Södertälje”.

Ytterligare ett par av det här landets stora sång- och musikmakare förekom i krysset, fast i båda fallen instrumentalt.

Dels spelades Evert Taubes ”Stockholmsmelodi”, som skulle ge oss kryssordet Stockholm.

Dels spelades, mycket väl av Ulrik och Mikael Neumann, Povel Ramels ”Gräsänkling Blues”. Den börjar ju ”Det är måndag morgon…”. Men här ville Anders Eldeman som svar ha nästa dag, det vill säga tisdag.

Men jag har ingenting mot traditionella schlager heller. Ett exempel är ”Mälarö kyrka”, som skrevs 1968 av Sven Lindahl. Här spelades den på trumpet, men i texten förekommer ju en orgel. Fast vad Eldeman ville veta, förstod jag så småningom, var vad den kallas som spelar på orgeln. Jo, organist.

Kvar sedan är bara Tage Danielsson, kär i åminnelse. Kaffe och bullar sjöng han om i ”Lådan”, 1966.

Och sen återstår det bara för en allt äldre man att önska läsarna ett gott nytt år.

Ring, klocka, ring!

Dan före nyårsafton tog vi bussen till Öregrund – som vanligt ville vi möta det nya året i vårt sommarhem på jorden. Vi har gjort det här i åratal, och vissa år, när snön har gått ända upp till övre delen av grinden, har det här projektet inte varit så lätt att genomföra. Men på den tiden var vi unga och starka.

Den här gången behövde den här snart sjuttionioårige farbrorn inte göra något sådant. Det var faktiskt mindre snö här ute vid roslagskusten än i Uppsala.

Vi har låg grundvärme på även när vi själva inte är i vårt hus i Öregrund, men det behövdes rejält uppskruvade element för att få hygglig temperatur i huset. Jag gick också runt i huset och drog upp persiennerna.

Birgitta gick ut och hämtade in enris till två stora krukor, en i köket och en på glasverandan, och tog fram det lilla förråd av julsaker vi har också i huset i Öregrund.

Tillsammans gick vi sedan till Coop – det var mycket som behövde köpas, nu när vi inte har varit i vårt sommarhus på länge.

Jag handlade också till nyårsafton, då det var min tur att laga maten.

Till lunch serverade jag min estniska sylta, som vi hade tagit med ett par portioner av till Öregrund. Men som mat till nyårsaftonen köpte jag ett par stora och matiga humrar – de hade levererats till Coop av lokala Stora Risten Fisk, men den måste ju ha annat ursprung än havet här utanför. Med pain riche till plus ett alkoholfritt vitt vin blev det här en både god och mättande måltid.

Som efterrätt åt Birgitta, som får äta sådant, hade jag köpt en stor ask fin choklad från Lindt. Själv höll jag mig till frukt.

Men dess förinnan, alltså före middagen, satte vi oss i TV-rummet och såg Victor Flemings filmatisering av en barnbok, skriven av L Frank Baum. Filmatiseringen är, tycker jag, faktiskt bättre än bokförlagan, och eftersom den är gjord så tidigt som 1939, är det märkligt att Dorothys (i filmen en mycket ung Judy Garland) möte med ”Trollkarlen från Oz” (som filmen heter) görs i utstuderad fyrfärg. Jag har sett den här filmen upprepade gånger, också skrivit om den – se ovan under Kulturspegeln, Film.

Huvudmelodin i filmen, ”Over the Rainbow”, skrevs av Yip Harburg tillsammans med Harold Arlen. Harburg, som kom från en från Ryssland invandrad judisk familj, är en av dessa konstnärliga begåvningar med radikala politiska åsikter som hör till det bästa i det amerikanska samhället. Politiskt kämpade han för ras- och könsjämlikhet och för fackföreningar. Musikaliskt är han känd inte bara för ”Over the Rainbow” utan också för till exempel ”April In Paris” och ”It’s Only a Paper Moon”.

Som alltid på nyårsafton såg Birgitta och jag förstås också ”Grevinnan och betjänten” i TV. Rolig tycker vi fortfarande den är, även nu när vi för egen del avstår från de alkoholhaltiga drycker, som betjänten gradvis blir mycket påverkad av.

Senare på kvällen bjöd Fredrik Skavlan på frågesport mellan två lag, ett norskt och ett svenskt. Båda lagen innehöll en socialdemokratisk exminister, och jag har förstås mött båda: Anne Holt respektive Thomas Bodström. Båda är dessutom deckarförfattare. Och Vanna Rosenberg, som parjobbade med Thomas, hör väl inte heller hemma till höger. Skavlan sjabblade med poängräkningen, men nog var det norska laget som vann.

Sen såg vi TV-utsändningen från Skansen. En del av artistframträdandena var se- och hörvärda, men jag tycker nog, att Alfred Tennysons ”Nyårsklockan” har fått ett lyft med Malena Ernman som uppläsare. När man hörde henne deklamera den här dikten och mindes hennes rakryggade ställningstagande i fråga om flyktingarna var hon trovärdig, och trovärdighet är en bristvara i dessa tider.

Ring ut bekymren, sorgerna och nöden,
och ring den frusna tiden åter varm.
Ring ut till tystnad diktens gatularm,
men ring till sångarhjärtan skaparglöden.

Ring ut den stolthet, som blott räknar anor,
förtalets lömskhet, avundens försåt.
Ring in det rätta på triumfens stråt,
och ring till seger mänsklighetens fanor.

Ring, klocka, ring… och seklets krankhet vike;
det dagas, släktet fram i styrka går!
Ring ut, ring ut de tusen krigens år,
ring in den tusenåra fredens rike!

Säkert är det ingen slump, att Tennysons ”Ring Out, Wild Bells” från 1850 fick en svensk tolkning 1890 av just Edvard Fredin. Han har också översatt ”Marseljäsen” till svenska, och han var en av det sena 1800-talets kulturradikala vänsterliberaler – till hans vänner hörde Karl Staff men också socialdemokraten Hjalmar Branting.

Runt vår lantliga boning brann de burkljus jag hade varit ute och tänt.

Vår nyårsafton avslutade Birgitta och jag på glasverandan, med alkoholfri skumpa, levande ljus och fyrverkeri – inte vårt – mot natthimlen. Själva lyssnade vi på den årliga utsändningen på nyårsnatten av klangen från kyrkor i alla Sveriges stift. Vi är inte det minsta religiösa, men vi ser det här som en viktig del av svensk kultur genom århundradena. Dessutom har vi, i egenskap av partiarbetare och politiska talare, besökt alla delar av Sverige, även de städer där de här kyrkorna ligger.

Minnen är allt viktigare för en gammal man.

Till slut: Gott nytt år, ett rödare år!

En mycket amerikansk julfilm

Frank Capra, född 1897 på Sicilien, död 1991 i USA, var en mycket framstående filmskapare. Jag har bara skrivit om en av hans många filmer, ”Arsenik och gamla spetsar” (1944), men det finns flera tiotal, gjorda mellan mitten av 1920-talet och mitten av 1960-talet, att välja bland.

”Livet är underbart” (”It’s a Wonerful Life”, 1946) är högst sevärd den också. Tycker jag, som varken tror på skyddsänglar eller under, naturliga för en regissör som kom från Sicilien och för en amerikansk publik, som älskade den här filmen och fortfarande ser den juletid, det senare för att den är en julsaga.

Vi möter en man, George Bailey (James Stewart), som står på en bro och tänker ta sitt liv i floden under den, detta dessutom på självaste julafton.

Men någon där uppe tycker att han ska få en chans undan fördärvet, och uppdraget att frälsa George Bailey går till Clarence Odbody (Henry Travers), en ängel än så länge utan vingar – ska han få sådana måste han lyckas, kvalificera sig för vingar. Det här är så amerikanskt så att det blir roligt.

Största delen av filmhandlingen blir sedan att ängeln, i filmsekvenser från George Baileys förflutna, lär känna den själ han ska frälsa, från mycket unga år, då han räddar livet på sin bror, över kärleken till den som blir hans hustru och mor till deras barn, Mary Hatch Bailey (Donna Reed) till hans verksamhet som bankman i den lilla stad där han bor och där han också bygger bostäder åt de små och medellösa i samhället.

Kontrasten till honom är stans hårdhudade ärkekapitalist Henry F Potter (Lionel Barrymore), som – när ingenting annat hjälper – försöker köpa honom. Bailey är för ett ögonblick frestad, men sedan segrar hans mer moraliska hållning.

Kriser drabbar förstås även vår lilla stad och den lille mannens bundsförvant, bankmannen George Bailey. Effekterna av depressionen lyckas han hantera så att kunderna/medborgarna blir nöjda. Men i alldeles fel ögonblick förvinner en summa pengar, som den lätt demente farbror Bill Bailey trodde sig ha satt in på banken, och nu har inte heller George pengar nog för att rädda situationen.

Han vänder sig då i sin nöd till Potter för att få hjälp men får kalla handen. Potter vill krossa honom.

Det är det här som är startmotorn för hans gräl med hustrun och barnen där hemma, barbesöken i decembernatten, en halkkrock med bilen mot ett träd och till slut det planerade självmordshoppet från en bro.

Det är här ängeln utan vingar griper in: Han hoppar själv i floden och ropar sen på hjälp. Bailey blir sitt forna jag: hoppar i och räddar mannen i nöd.

När George sedan undslipper sig, att han önskar, att han aldrig hade blivit född, förvränger den listige ängeln synen på sin räddare: George Bailey går en lång promenad genom sin stad, men ingen, inte ens hans hustru, känner igen honom, och miljöer, som han själv har räddat är i stället slum och ruiner. Han inser till slut, att det han har gjort har varit värt något för andra.

Så han återvänder till bron och ängeln och ber om en andra chans och får den – men när han kommer hem, finns polisen där för att arrestera honom.

Och då inträffar ett riktigt under: Hem till honom kommer alla de där små människorna han själv har hjälpt när de var i ekonomiskt trångmål. De vill hjälpa honom allihop, var och en inte med någon imponerande stor summa, men sammantaget räcker det och blir över.

Väldigt amerikanskt och kanske inte särskilt realistiskt. Men även jag blir varm om hjärtat och lite blank om ögonen.