Här tar hushållerskan befälet

”Bröderna Östermans huskors”, från 1945 och i regi av Ivar Johansson, hade som ursprunglig förlaga Oscar Wennerstens komedi med samma namn, uruppförd på Folkets Hus-teatern i Stockholm 1913. Pjäsen filmades ytterligarfe fyra gånger, två gånger i Sverige och två gånger i Danmark, så man kan ju ana, att den var en bred publiksuccé. Just den här filmversionens framgång kan väl som en av förklaringarna ha, att manus i det fallet var ett samarbete mellan regissören och den mycket kvicke kåsören Eld, Erik Lundegård, som jag själv en gång i världen träffade några gånger, när han skrev kåserier till den på den tiden av mig redigerade Aktuellt i politiken (s).

Men till succén hos den breda publiken bidrog säkert också ett antal mycket folkkära skådespelare: bröderna Österman, Kalle spelad av Adolf Jahr, Lasse spelad av Artur Rolén och Nisse spelad av John Elfström, den manhaftiga hushållerska de anställer, Anna Söderberg (Emy Hagman) och till exempel bröderna Östermans syster Helena Vestman (Julia Caesar). För er som inte är förtrogna med den tidens skådespelare kan jag nämna, att de nämnda fortfarande långt fram i tiden hörde till de mycket kända och älskade skådespelarna i Sverige.

Utöver mycket gott humör innehöll den här filmen också hela mängder av populär musik, till exempel – bara för att nämna några som har överlevt och varit populära genom åren – ”Kostervalsen”, ”Tess lörda’n”, psalmen ”Stilla natt, heliga natt”, ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, ”Nu är det sommar, nu är det sol” och ”En sjöman älskar havets våg”.

Storyn har som grund tidens ganska åtskilda könsroller, men det här huskorset, den ganska egensinniga nya hushållerska bröderna Österman lockar ut till sitt milt talat förfallna hus i skärgården, tar snart befälet, även om bröderna som har anställt henne hela tiden försöker smita ut med båten till sitt kära fiske. Manlig hjälp att få gården i bättre skick tar hon av Axel (Nils Kihlberg), som efter att ha varit sjöman har kommit hemöver igen. Axel är oäkta son till Helenas man Janne Vestman (Arthur Fischer) och inte erkänd halvbror till fjärdingsman Vestman (Siegfried Fischer).

Låter det snårigt? Det blir inte mindre krångligt av att Axel och Ella Vestman (Solveig Wedin), dotter till Helena och Janne, är kära i varann.

Under tiden får huskorset ordning inte bara på hus och hem utan till och med i någon mån på bröderna Österman. Hjälp tar hon av Axel, och nymålningen av hus och en del andra helt nödvändiga åtgärder finansierar hon genom att få bröderna Östermans fullmakt att sälja en av dem ägd och som värdelös bedömd ö för den för den tiden stora summan 9.000 kronor – hushållerskan förmår de häpna bröderna att använda 2.000 kronor till renovering.

Efter det överenskomna tjänsteåret i skärgården ska så Anna sluta, och nu hr hon gjort sig så populär, att en av bröderna Österman friar – men får förstås nej.

Men Anna kommer ändå med den ultimata lösningen: De ska i stället städsla Ella, och inte nog med det: Anna tvingar bröderna Österman att skriva på ett testamente, enligt vilket deras systerdotter Ella inte bara ska sköta hushållet utan sen också ärva huset.

Och faktiskt innehåller den här filmen ytterst lite av buskis. Snarare handlar det om folklustspel, inte utan mening.

Melodikrysset nummer 40 2016

Förra lördagen fick jag åka in till lägenheten i Uppsala för att kunna lägga ut min text om Melodikrysset, men nu har en TV-tekniker varit här och fixat den dator vi har i sommarhuset i Öregrund.

För egen del har jag haft risig hälsa hela veckan, men mina lungor är nog inte jobb för en TV-tekniker. Jag hoppas i alla fall vara i form för den stora höstflytten in till stan nästa veckoskifte.

Dagens kryss upplevde jag inte som något av de våldsamt svåra.

Jag har inte bara sett utan äger också Walt Disney’s tecknade filmversioner av klassiska sagor, så till exempel ”Snövit och de sju dvärgarna”, där Snövit sjunger ”Someday My Prince Will Come”, på svenska ”En dag är prinsen här”. Disney gjorde den här filmen 1937, som är mitt födelseår.

Vi kan väl, när vi är inne på sånger för barn, också ta ”Har du sett herr Kantarell?”, som jag liksom många andra starkt förknippar med Elsa Beskows illustrationer i den läsebok vi använde i småskolan, ”Vill du läsa?”. Men det är inte heller Alice Tegnér som har tonsatt den, utan det har Herman Palm gjort. Jeanna Oterdahl skrev texten.

Det bästa inom bildkonst, tonsättning med mera tycks ha ett närmast evigt liv. Ett exempel från Melodikrysset i dag är Wolfgang Amadeus Mozarts ”Figaros bröllop” från 1786, den som skulle ge oss kryssordet Figaro.

Ett annat exempel är den avslutande låten i dag, ”Alexander’s Ragtime Band”, skriven av Irving Berlin 1911.

”Låt hjärtat va’ me'” med Sten-Åke Cederhök och Sonya Hedenbratt sändes i TV 1969 och 1971, men att vi minns den här serien fortfarande har nog ändå inte främst som skäl, att vårt behov av nostalgi är omättligt.

Ska en låt bli en evergreen, fordras oftast en unik kombination av text och melodi, där bådadera har unika kvalitéer och där en speciell artist lägger till det där lilla extra. Ett bra exempel på detta är melodiklassikern ”Du är den ende” med text av Bo Setterlind och sjungen av Lill Lindfors.

Ett annat är Per Myrbergs klassiska insjungning av ”34an”, den där han sjöng ”nu ska hela rasket rivas”. Olle Adolphsons fina svenska text fick vi dock inte höra i dag – Eldeman spelade en instrumentalversion med Medevi Brunnsorkester.

Själv har jag inget emot att diktar- och eller musikklassiker ges nytt liv och ny publik genom nya versioner. Heder således åt Mando Diao, som har gett Gustaf Fröding och ”Strövtåg i hembygden” nytt liv.

Som mina läsare vet, hyser jag inget förakt gent emot schlagergenren – min kritik mot dagens melodifestivaler och Eurovision Song Contest handlar om att där spelas låtar, som snarare är scenshower än melodier, vars refräng och/eller text omedelbart hakar fast sig i musikminnet.

Ett exempel på klassiska sclagerlåtar, spelat i dagens kryss, är ”Bra vibrationer” av paret Ingela Pling Forsman och Lasse Holm och sjungen av Kikki Danielsson i Melodifestivalen 1985.

Finländska Lordi vann naturligtvis utommusikaliska poäng genom sin utstyresel i ESC 2006, men det faktum att vi fortfarande minns deras ”Hard Rock Hallujah” har nog också med själva låten att göra.

Själv ser jag regelbundet ”Allsång på Skansen” bland annat för att snappa upp artister, som kan tänkas dyka upp även i Melodikrysset. I dag fick vi höra programledaren själv, Petra Marklund, sjunga ”Som man bäddar”, och så skulle vi kunna, att Skansen finns på Djurgården.

Jag är ju i den åldern, att jag har skivor med Maritza Horn i min stora skivsamling, men jag har faktiskt plattor med dottern, Melissa Horn, också. Och jag tycker att även dottern, i dag med ”Det går an”, är en hörvärd sångerska.

Melodikrysset nummer 39 2016

Jag antar att jag fick min svåra snuva och hosta från hustrun, som också – fast lite före mig – har drabbats av samma åkommor. Jag var riktigt under isen under senare delen av den gångna veckan, men att jag inte har skrivit något på bloggen de senaste dagarna beror faktiskt inte på det, inte heller på att hustrun har använt vår i Öregrund gemensamma dator till att på engelska skriva ett anförandemanus om Dag Hammarskjöld inför ett kommande framträdande.

Datorn i Öregrund, som Birgitta också behöver för att gå igenom sitt nu satta och ombrutna manus till en politisk självbiografi, som utkommer som bok senare i höst, la plötsligt av, på ett helt obegripligt sätt: Den går att använda som avancerad skrivmaskin, men internetuppkopplingen är bruten. Jag har gjort de sedvanliga försöken, som omstart, men datorn anger ett fel som ligger utanför mina datakunskaper. Vi har tillkallat service från den datafirma som har levererat datorn och några gånger tidigare har hjälpt oss, men de har inte kunnat skicka assistens förrän efter helgen.

Så vad fan gör man? Jag vill ju inte svika den stora publik, som följer det jag på lördagarna skriver om Melodikrysset, så jag bet ihop i mitt fortfarande ganska dassiga tillstånd och tog efter middagen i går kväll bussen in till Uppsala, där jag vet att min dator funkar. Men tråkigt var det, både att lämna hustrun och att jag på det här sättet missade en gammal favorit, Paul Simon, i fredagskvällens ”Skavlan”.

Lite tröst gav det därför att Melodikrysset i dag började med en rad gamla hits av Paul Simon och partnern Art Garfunkel: ”Cecilia”, ”Mrs Robinson”, ”Bye Bye Love” och ”The Boxer”.

Men jag är långt ifrån återställd, och jag kan bli sämre igen. ”Underbart är kort”, som Povel Ramel sammanfattade det 1955. Den finns också insjungen av Monica Zetterlund, som jag skrev om förra lördan. Fast i dag hörde vi en instrumentalversion med Putte Wickman och Ivan Renliden.

Både Monica Zetterlund och Ivan Renliden finns också bland de medverkande i Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, gjord 1990 för SvT Göteborg. Sima är en gammal vän från tiden i Laboremus, och jag använde honom senare dels som film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s), dels för att göra en film om Olof Palme, producerad av Socialdemokraterna till minnet av partiets tragiskt mördade store ledare. Och jo, Jonna Sima, som nu ingår i Aftonbladets ledarredaktion, är dotter till Jonas.

Förlåt denna utvikning. Men det är min blogg, och jag behövde balansera upp förekomsten i krysset av melodifestivalbidrag, som trots att de är helt färska inte har slagit rot i mitt musikminne.

Jag har inget ont öga till Pernilla Andersson, men hennes ”Mitt guld” från 2016 mindes jag inte ens.

Robin Bengtssons ”Constellation Prize” från samma tävling minns jag åtminstone – fast jag hade för mig att den hette ”Beautiful”.

Jag menar inte att vara nedlåtande mot Peg Parnevik – hennes ”Ain’t No Saint” låter inte så pjåkigt – men man kan inte utesluta att det spelade viss roll att hennes farfar, Bosse Parnevik, är en känd imitatör, när redaktionen bestämde, att hon skulle få vara med i ”Allsång på Skansen”.

Kändes det här för ifrågasättande, tar jag tillbaka och adresserar Tore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” till henne.

Ewa Roos, 1968 i 13 veckor på Svensktoppen med ”Vilken härlig dag”, kan man ju inte skicka i väg så där, ens tankemässigt.

Men en annan sånguppmaning (från 2011), ”Glöm alla sorger”, från Östen med resten är ju desto mer användbar i denna sorgedal.

Jag är en hängiven vän av Bertolt Brecht – har sett honom på teater, läst honom och lyssnat på hans sånger, många av dem tonsatta av Kurt Weill. I dag fick vi höra ”Mack the Knife” med Robbie Williams, en inte oäven version, men på sätt och vis är väl Louis Armstrongs mer skrovliga version faktiskt musikaliskt bättre. Vill ni söka tyska originalinspelningar, sök efter ”Die Moritat von Mackie Messer” ur ”Die Dreigroschenoper” (1928).

I kriminella kretsar, om än flygande sådana, rör sig också Gioachino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” (1817).

Jag har läst hela J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men jag har inget emot Peter Jacksons filmversion heller.

”Heidenröslein” var ursprungligen en dikt, skriven 1771 av Johann Wolfgang von Goethe men publicerad först 1799. Den tonsättning som vi oftast förknippar med dikten är Franz Schuberts från 1815, den som vi i dag hörde i sånglig tolkning av Malena Ernman. Henne gillar jag inte bara för hennes sångförmåga och vackra utseende utan inte minst för hennes politiska mod och engagemang.

Det fanns en tid då fler vågade vara som hon.

Det var bättre förr.

Melodikrysset nummer 38 2016

Också jag har fått en rejäl släng av hustruns svåra förkylning, och följaktligen var jag lite rädd för att i mitt tillstånd behöva lösa ett rejält svårt Melodikryss, men så där våldsamt svårt var det ju inte.

Jag vet av erfarenhet, att en del andra krysslösare ibland finner frågor, som illustreras med klassisk musik, svåra, men Ludwig Van Beethovens ”Für Elise” har väl nästan alla hört någon gång.

Och även den som inte så väl känner till Jacques Offenbach och hans ”Orfeus i underjorden” kunde ju, med hjälp av de många ledbokstäver man så småningom fick, lista ut kompositörens namn.

Krysset började med en urlätt fråga. Vilka melodikrysslösare har inte någon gång hört Lasse Berghagens ”Stockholm i mitt hjärta”?

Och det slutade med ”Diana”, som har namnsdag den 29/1, där månaden förkortas till Jan.

Och de melodifestivalanknutna frågorna hörde också till dagens lättaste:

Vem minns inte Lotta Engberg och ”Fyra bugg och en Coca Cola” från Melodifestivalen 1987, även om Anders Eldeman försökte konstra till det genom att spela en gotländsk version med Tommy Wahlgren?

Linda Bengtzing hör för all del inte till mina egna favoriter, men hon medverkade ju i den senaste Melodifestivalen med ”Killer Girl”.

Det som ska leva kvar i musikminnet i decennier ska nog ha något mer. Ett exempel spelades i dag, ”Aj, aj, aj – vilken röd liten ros”, signerad Jules Sylvain och Gösta Stevens, lanserad på film av Tutta Rolf och inspelad av blanda andra Ulla Billquist och, i senare tid, BAO. Och i texten hittar man följande:
”Om vaggan stått i Lund eller Granada – jada –
d’ä’ det som gör skillna’n så rasande stor,
på en falsk eller äkta spanjor.”

Många svenska visklassiker skrevs av Ruben Nilsson. I dag hörde vi ett exemepl, ”Fimpen och tändstickan”, med John Ulf Andersson och så den mycket saknade vissångerskan Margareta Kjellberg. Ofta undrar jag över varför det finns så liten återutgivning och nyproduktion av visor på skiva.

Därmed inte sagt att jag håller mig till bara svenska artister och låtar.

I dag fick vi till exempel höra Nina Hagen i ”Viva Las Vegas”.

Och Bob Marley i ”Could You Be Loved”.

Graham Greenes ”Den tredje mannen” och filmatiseringen av den med Orson Welles i den bärande rollen har jag tidigarfe skrivit om, så nog kände jag igen ”The Harry Lime Theme”, även om Eldeman i dag spelade en version långt underlägsen originalet med Anton Karas.

Återstår då som sista fråga den om vilka som skrev den svenska texten till ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”. Jo Hasse Alfredson och Tage Danielsson.

Jag har använt den här sångens titel som titel på en hel bok, kallad just ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), och den inleds med hela sångtexten. Och eftersom den är ännu mer aktuell nu än då, gör jag det här om igen:

I Svenska Ords revy “Svea Hund på Göta Lejon”, med premiär den 9 februari 1976, sjöng Monica Zetterlund – med adress till socialdemokratin – en sång, som andades sviken kärlek:

VAR BLEV NI AV, LJUVA DRÖMMAR?

Svensk text: Tage Danielsson & Hans Alfredson, 1976
Originaltext och musik: Gloria Sklerov & Henry Lloyd (”Where Did They Go?”)

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj:
alla tåg som går mot lyckans land på första maj
– svara på en fråga från en vän som tappat tron:
när är dom framme vid sin slutstation?

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.

Frihetens gudinna står på vakt i New Yorks hamn.
Om du har en dollar får du rum i hennes famn.
Hon som hade fred och frihet som sitt stolta mål
– så synd att hennes huvud var ett hål!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare värld?
Hon hjälper förtrycket med att låna det sitt svärd.
Var är dom nu, alla löss från barbariets dunkla natt,
fascismens korpraler? Jo, dom sitter där dom satt.

Vi som satts att leva i besvikelsens epok
– ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på – trots allt!

Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är han nu, våra frihetsdrömmars junker Morgonröd?
Han rör ju på sej, så han är nog inte riktigt död…

“Var blev ni av, ljuva drömmar?” utgavs sen på LPn “Ur Svenska Ords arkiv” (1981) och därefter på Monica Zetterlunds CD “O vad en liten gumma kan gno. Monica sjunger Hasse & Tage”. Låten finns också på CD i Monica Zetterlund-boxen “Ett lingonris som satts i cocktailglas, Volym sex, 1959-1976, Underbart är kort. Live och revy” (1995).

Jag har varit med om att ge ut en hel bok med den här låten som utgångspunkt, laboremusboken “Var blev ni av, ljuva drömmar?” (red Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren, Ordfront, 2002). Den handlar om sextio- och sjuttiotalsvänsterns röda idéer – och vad det sedan blev av dem.

Svaren varierar. Thomas Östros ifrågasätter, om vi verkligen har satts att leva i “besvikelsens epok”, medan Hans O Sjöström menar, att vi i själva verket har utsatts för en bakvänd revolution, alltså en kontrarevolution. Den före detta medlemmen i KFML(r) Stig-Björn Ljunggren “tror alltjämt att det är rätt att göra uppror men tvivlar på ett kommande paradis”.

Mitt eget kapitel, inledningskapitlet “Vart tog den där elden vägen?”, slutar så här:

“Så ge inte upp. Ge aldrig upp!

Som det står i den underbara och vemodiga sången, som inleder den här boken:

Ett sätt är att, även om det blåser lite kallt,
tro på det vi trodde på, trots allt.”

Melodikrysset nummer 37 2016

Det fullkomligt regnade dubbelfrågor i dagens Melodikryss, vilket gjorde att jag ibland i mitt eget kryssprotokoll antecknade fel och ibland inte heller hann göra nödvändiga kollar, medan jag fortfarande hade de spelade melodierna kvar i huvudet.

Ett exempel på det senare är dubbelfrågan, där svaret, de båda kompositörerna, skulle bli George Gershwin och Duke Ellington. Så långt var det ganska enkelt, men sen, när jag skulle skriva mitt lördagskåseri om krysset, mindes jag inte längre, vad som hade spelats och hade heller inga anteckningar att gå efter. Märk att jag har båda herrarna på skiva i stor mängd, så jag har verkligen lyssnat mycket på deras musik, men jag är inte av den sorten att jag chansar.

Annat i dagens kryss var knepigt redan när det gällde fråga och svar. Jag känner förstås till Mia Skäringer, men inte primärt som sångerska, och hennes ”Som eld” tror jag aldrig jag har hört förut.

Annat var desto lättare. Jag har sett och hört både Povel Ramel och Mikael Ramel på scen, så när jag hörde dem i ”En ren familjeprodukt”, förstod jag genast, att efternamnet Ramel skulle in på två ställen i krysset.

Jag har genom åren sett rader av James Bond-filmer, men det är faktiskt inte alltid lätt att minnas, vilken musik som spelades i den ena eller den andra av de nu ganska många Bond-filmerna. Dagens exempel måste ha varit hämtat ur ”Älskade spion” med Roger Moore i rollen som agent 007. I original (1977) hette den ”The Spy Who Loved Me”.

På polarprisgalorna har jag inte gått, men visst känner jag till den amerikanska sångerskan med mera Patti Smith med ”April Fool”, sångerskan som fick priset 2011.

Den som har skrapat ihop pengarna till och skapat det här priset är ju Stikkan Andersson. Även han förekom i dagens kryss, med ett av sin tidiga alster, ”Det blir inget bröllop på lördag”.

Själv tillbringade jag tillsammans med hustrun samt hennes syster och systerns man gårdagskvällen hos vår ungdomsvän Hans O Sjöström och hans hustru Lill, så det ligger nära till hands att stämma in i det vi i dag hörde med Helen Sjöholm, Tommy Körberg och BAO, ”Timmarna går så fort när man har roligt”.

Och när vi så småningom återses också hos oss, kan jag väl ta en annan av dagens ljudillustrationer, ””It’s My Party”, i dag dock med Amy Winehouse.

I dag är vi tillbaka i Öregrund, och eftersom jag har hustrun med mig, får det bli ”En stilla flirt”, för att citera en låt i en film med Tutta Rolf från 1934. Och fram mot kvällen, när gatlyktorna tänds nere på gatan, får jag väl ta ”Nu tändas alla ljusen i min lilla stad”, även om texten där handlar om Östersund, den stad textförfattaren, Per-Martin Hamberg, kom ifrån.

Men just nu är det mer passande att sjunga ”Himlen är oskyldigt blå”, med text av Teds bror Kenneth Gärdestad. Jessica Anderssons version, som spelades, är väl OK, men jag gillar originalet bättre. Vet ni förresten att det finns en film med samma titel också?

”Irma la Douce” är en fransk musikal från 1956, med musik av Marguerite Mannot och sångtexter och libretto av Alexandre Breffort. Den har getts också här i Sverige, men jag har själv aldrig sett den på scen. Däremot spelades förstås de bästa sångerna i radio, så dagens ljudillustration hade jag inga svårigheter med att placera.

I dag går vi i mål med en barnklassiker, skriven av den mycket skickliga Britt G Hallqvist: ”Var bor du lilla råtta?”

Själv har jag försökt få den frågan besvarad med ”Inte här i alla fall!”, så jag måste bekänna att jag genom åren har tagit död på en och annan genom att på lämpliga ställen (alltså inte utomhus, tillgängligt för fåglar) lägga ut råttgift.

PS En annan varelse ur djurriket i vid mening hade jag tydligen glömt att redovisa. Vi hörde också ”Gökvalsen”, och svaret skulle där bli gök.

Melodikrysset nummer 36 2016

Jag sov lite för lite i natt men kom ändå upp i god tid före Melodikrysset.

I dag innehöll det en del saker, som ligger utanför min horisont, men till slut lyckades jag ändå begripa, att John Lundviks ”It’s All About the Games” tydligen hade med OS, som jag aldrig följer, att göra: Den är tydligen den svenska OS-sången.

Jag har givetvis läst Alexandre Dumas’ ”De tre musketörerna” från 1844, men filmatiseringen från 1993 har jag inte sett. Dock har jag hört ganska mycket med de tre herrar som i den sjöng ”All For Love”, Sting, Rod Stewart och Bryan Adams.

Filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga har jag däremot sett, så det var ganska lätt för mig att känna igen ”Fattig bonddräng”, fastän den i dag spelades som ett klassiskt stycke. Musiken är komponerad av Georg Riedel och texten är knuten till drängen Alfred.

Därifrån är inte steget långt över till den suveräna barn-TV-serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Annat som har gått i TV är mig mycket mer främmande, så serien som på svenska hette ”Omaka par”. Men hjälpbokstäver hjälper.

Sedan unga år är jag en inbiten radiot. Alltså lyssnade jag troget på ”Karusellen” i radio, missade heller inte Gösta Snoddas Nordgrens succédebut i programmet med ”Flottarkärlek”. Och den har jag sen hört så många gånger, att jag genast förstår, att refrängen – ”haderian, hadera” – saknades vid det här första framträdandet.

Jag har själv sjungit både den senare adaptionen ”August och Lotta” och originalet ”Fia Jansson”, hämtad ur Emil Nordlanders revy från år 1900 jämnt, ”Den förgyllda lergöken”.

Och jag har förstås, eftersom jag relativt troget har följt melodifestivalerna, ganska bra kläm på åtminstone de låtar som har höjt sig över mängder, till exempel ”När vindarna viskar mitt namn”, detta även när den framförs i karaokeversion och inte i original med Roger Pontare.

Inte heller förvillas jag av att få höra Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell” på gitarr med The Steelmen.

Eller av att Lennart Palm spelar en instrumentalversion av Gösta Ekmans (text) och Johnny Bodes (musik) ”En herre i frack” från 1935.

Så jag har faktiskt en viss förståelse för att Markoolio och Linda Bengtzing har hyllat ”Värsta schlagern”.

Och jag har till och med, så irreligiös jag är, en viss kärlek till Pelle Karlssons religiösa adaption av Elvis Presley-hiten ”There Goes My Everything”, ”Han är min sång och min glädje”.

Till min egen glädje bidrar det faktum att vi fortfarande bor kvar i sommarhuset. I morgon ska jag och Birgitta visserligen göra en utflykt till Uppsala för att fira dotterns, Kerstins, och dottersonens, Viggos, födelsedagar, men jag återvänder till Öregrund till kvällen.

Engelsk road movie med Bob Dylan

I april-maj 1965 gjorde Bob Dylan en hyllad turné i England. D A (Don Alan) Pennebaker fick hans tillstånd att filma turnén, dock med reservationen att inga omtagningar fick lov att göras; inte heller fick han störa Dylan. Den som Pennebaker, vad jag förstår, kontinuerligt diskuterade filmningsprojektet med var Dylans manager Albert Grossman. Dock bidrog Dylan själv till några klassiska ingredienser i den här dokumentären, till exempel greppet att använda textade kort med texten, bit för bit. Av det här blev det sen (1967) en kronologiskt upplagd film, ”Don’t Look Back ”. 2007 kom en till 96 minuter förlängd DVD-version, ”Don’t Look Back – revisited”, på svenska ”Se dig inte om”.

Sammantaget blev det av det här projektet något som främst ska ses som en dokumentär.

Med på den här turnén var även Joan Baez – hon och Dylan betraktades på sin tid som ett par. Men också andra av tidens stora finns med, till exempel Donovan (på den tiden större än Dylan i Storbritannien), Marianne Faithful och John Mayall. Joan Baez sjunger Bob Dylan’s fina ”Percy’s Song” och ”Love Is Just a Four-Letter Word”. Donovan sjunger sin egen ”To Sing For You”.

Och så får vi höra Bob Dylan själv i några av sina tidiga pärlor: ”The Times They Are A-Changin’”, ”Gates of Eden”, ”It’s Alright, Ma (I’m Only Bleeding”, ”The Lonesome Death of Hattie Carroll”, ”It’s All Over Now, Baby Blue” och ”Subterranean Homesick Blues”.

Amerikanska samurajer

1954 gjorde den japanske regissören Akira Kurosawa sin mycket prisade film ”De sju samurjerna” (>七人の侍, ”Shichinin no samurai”).

1960 gjorde John Sturges (regi) en amerikansk västernversion av den här historien, och också den blev häpnadsväckande bra: ”The Magnficent Seven”, på svenska ”Sju vågade livet”. I den spelades motsvarigheten till de sju samurajerna, sju revolvermän i det som ännu var Vilda västern, av Yul Brynner, Steve McQueen, Horst Buchholz, Charles Bronson, Robert Vaughn, James Coburn och Brad Dexter.

En liten mexikansk by plågas/plundras med jämna mellanrum av ett rövarband, lett av rövarhövdingen Calvera (Eli Wallach). De marterade bybornas ledare beslutar sig då för att nästa gång det händer försvara sig och skickar därför några ledare över gränsen till USA för att köpa vapen. De träffar då en ärrad revolverman, Chris Adams (Yul Brynner), som i stället råder dem att hyra en grupp revolvermän för ändamålet, vilket leder till att han själv får bud att ta det här uppdraget. De har egentligen inte mycket i penningväg att erbjuda, men Adams åtar sig i alla fall till slut uppdraget att få ihop en grupp om ett halvt dussin användbara karlar. Dessa har skiftande motiv för att ställa upp: några förstår vad saken gäller, medan åtminstone en tror att Adams håller inne med att de i själva verket kommer att bli förmögna på ett guldfynd. Bara en av dem, den unge och oerfarne Chico (Horst Buchholz), drivs av att få visa upp sin inbillade skicklighet som gunfighter.

Männen i den mexikanska byn har gömt undan kvinnorna där, inte för rövarna utan för sina inhyrda försvarare, men kvinnorna lagar i alla fall den lilla mat de har råd med och som serveras den inhyrda legostyrkan. Dock hittar den unge Chico på en rekognosceringstur den likaledes unga och ganska motsträviga Petra (Rosa Monteros), och tycke uppstår så småningom.

Samme Chico, som lätt kan låtsas att han är mexikan, följer också vid ett tillfälle Calveras spanare tillbaka till rövarnas basläger och förstår då, att också dessa lever ett svårt liv, till exempel inte har nog med mat. Chico leder sen sina förbundna till rövarnas läger bara för att finna det tomt. När de sedan återvänder till byn, har byborna, som redan tidigare har visat vacklan, gett upp, och byn är nu intagen av Calvera och hans rövare.

De inhyrda amerikanska revolvermännen överraskas och tas till fånga, men Calvera låter dem, ädelt men kanske osannolikt, löpa, med vapen och allt – den rationella motiveringen för detta är att då kanske slippa repressalier från den amerikanska arméns sida.

Adams och alla övriga utom Harry (Brad Dexter) beslutar sig ändå för att återvända till byn och slutgiltigt besegra rövarna.

Och det blir en fantastisk slutstrid, också för att förekomma i en västernfilm. Mängder av banditer skjuts men så också knivexperten Britt (James Coburn) och veteranen Lee (Robert Vaughn), så även lycksökaren Harry, som har ändrat sig och återvänt. Desperadon Bernardo O’Reilly (Charles Bronson) faller när han skyddar barn. Bara Chris och Vin Tanner (Steve McQueen) rider hemåt igen, när allt är över. Dess förinnan har Chris skjutit rövarhövdingen Calvera, som dock, innan han dör, frågar Chris varför en man som han har kommit tillbaka till en plats som den här.

Men unge Chico (Horst Buchholz) väljer att stanna i den mexikanska byn. För där finns ju Petra (Rosenda Monteros).

Melodikrysset nummer 35 2016

Åter en lördagsmorgon med morgontidningar, god frukost och sen Melodikrysset.

Dagens kryss innehöll väl egentligen ingenting, som jag absolut inte känner till.

Därmed inte sagt att jag brukar lyssna på allt som Anders Eldeman i dag spelade. ”Lycklig” med Sven Ingvars tror jag inte ens att jag har hört förut, men nog var det Sven-Erik Magnusson som sjöng.

Jag gillar och minns för all del inte allt som förekommer i Melodifestivalerna heller, men att känna igen Magnus och Henrik Rongedal i ”Just a Minute” klarade jag i alla fall, och för övrigt lät de riktigt bra.

Det som gjorde dagens kryss lite kul var att Eldeman spelade en del inte alldeles färsk popmusik.

Det var ganska länge sen jag hörde något med Ola And the Janglers, så deras ”Alex Is the Man” hörde till det där jag tyckte det var roligt att höra igen.

Och det var också länge sen jag sist hörde ”Annie’s Song” med John Denver.

Tyska Modern Talking, i dag med ”You Are My Heart. You Are My Soul” från 1984, var det också ganska länge sen jag lyssnade på.

Amerikanska Guns ’N Roses har jag egentligen hört mer med, även om jag inte mindes just ”Paradise City”.

”Dödligt vapen” har jag aldrig någonsin sett, men jag har desto fler skivor med Eric Clapton och Sting, som framförde ”It’s Probably Me”.

Och på tal om film: Hollywoodstjärnan Mae West, hon med ”Come Up And See Me Sometime”, minns jag förstås också. Jag har alltid gillat hennes fräcka, sexkryddade jargong, och jag gillar också hennes gravskrift: ”Man lever bara en gång. Men om man gör det rätt, räcker det med en gång.”

Jag gillar också Hagge Geigerts av Eva Rydberg insjungna ”Den närsynta bofinken Knut”, en ny text till Helfrid Lamberts tonsättning av Gustaf Frödings ”Det var dans bort i vägen”.

Den vals (ur en balett) som spelades av Kungliga hovkapellet kom från Pjotr Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten”, vilket skulle ge oss kryssordet nöt.

Evert Taube har jag, som jag tidigare har berättat, en fullständig skivsamling av, bland dem ”Fragrancia”, i dag visserligen i instrumental version med Dana Dragomir. Men den efterlysta första raden lyder: ”I Cubas natt en röst från din estancia.”

Och så avslutar vi med Alice Tegnérs tonsättning av den hjärtvärmande och vackra ”Ute blåser sommarvind”.

Måtte den där ljumma sommarvinden fortsätta att blåsa ännu ett tag!

Woody Allen om Woody Allen

Jag hör avgjort till Woody Allens fanclub, och det bidrar till att jag med ganska stort utbyte har sett också Robert Weides TV-dokumentär, 2012 nedklippt till spelfilmsformat och utgiven som DVD, ”Woody Allen A Documentary: Manhattan, Movies & Me”.

Eftersom han medverkar i filmen, sätter han – också bortsett från att en lång räcka av hans filmer återges med representativa scener plus kommentarer samt intervjuer med medverkande och andra – sin egen prägel på presentationen av sitt digra livsverk. På minussidan i det avseendet finns att alla kommentatorer är generösa och positiva, och även om jag för egen del tycker att Woody Allen är en av de riktigt stora filmskaparna, hade det kanske blivit ännu bättre, om filmen också hade skildrat det mindre lyckade och kriserna i filmskapandet. Också Mia Farrow förekommer självfallet i en film, som i så hög grad handlar om Woody Allens filmer, men hon intervjuas inte, så heller inte hennes adoptivdotter Soon-Yi Previn, som Allen trots den stora åldersskillnaden hade en affär med.

Men mycket annat är både charmerande och upplysande, det senare också i fråga om hans arbetsmetod som regissör: Skådespelarna är så noga utvalda för sina respektive roller, att de inte behöver instruktion och det följaktligen inte heller behöver göras tidsödande omtagningar, detta för att Woody vill gå hem och titta på någon basebollmatch.

Några av de roligaste inslagen i den här filmen är partierna om hans unga år: barndomen i Brooklyn, skolåren då han snart tjänade mer än sin pappa – han hade en fantastisk förmåga att skriva skämt åt scenkomiker – och så det egna genombrottet i den genren. Han skrev alltsammans på en bärbar Olympia-skrivmaskin (och den använder han för övrigt fortfarande).

Allen är född 1935, är således 81 nu, men lär fortfarande ha en hög lappar med nedklottrade idéer till nya filmer utöver de mer än 50 han hittills har gjort. Hans livsfilosofi är att till varje pris undvika döden, och eftersom hans farsa blev 100 har han väl åtminstone några år kvar.