Melodikrysset nummer 36 2016

10 september 2016 12:24 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Ur dagboken | 4 kommentarer

Jag sov lite för lite i natt men kom ändå upp i god tid före Melodikrysset.

I dag innehöll det en del saker, som ligger utanför min horisont, men till slut lyckades jag ändå begripa, att John Lundviks ”It’s All About the Games” tydligen hade med OS, som jag aldrig följer, att göra: Den är tydligen den svenska OS-sången.

Jag har givetvis läst Alexandre Dumas’ ”De tre musketörerna” från 1844, men filmatiseringen från 1993 har jag inte sett. Dock har jag hört ganska mycket med de tre herrar som i den sjöng ”All For Love”, Sting, Rod Stewart och Bryan Adams.

Filmatiseringarna av Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga har jag däremot sett, så det var ganska lätt för mig att känna igen ”Fattig bonddräng”, fastän den i dag spelades som ett klassiskt stycke. Musiken är komponerad av Georg Riedel och texten är knuten till drängen Alfred.

Därifrån är inte steget långt över till den suveräna barn-TV-serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter” med Magnus Härenstam, Brasse Brändström och Eva Remaeus.

Annat som har gått i TV är mig mycket mer främmande, så serien som på svenska hette ”Omaka par”. Men hjälpbokstäver hjälper.

Sedan unga år är jag en inbiten radiot. Alltså lyssnade jag troget på ”Karusellen” i radio, missade heller inte Gösta Snoddas Nordgrens succédebut i programmet med ”Flottarkärlek”. Och den har jag sen hört så många gånger, att jag genast förstår, att refrängen – ”haderian, hadera” – saknades vid det här första framträdandet.

Jag har själv sjungit både den senare adaptionen ”August och Lotta” och originalet ”Fia Jansson”, hämtad ur Emil Nordlanders revy från år 1900 jämnt, ”Den förgyllda lergöken”.

Och jag har förstås, eftersom jag relativt troget har följt melodifestivalerna, ganska bra kläm på åtminstone de låtar som har höjt sig över mängder, till exempel ”När vindarna viskar mitt namn”, detta även när den framförs i karaokeversion och inte i original med Roger Pontare.

Inte heller förvillas jag av att få höra Jules Sylvains ”Jag vet ett litet hotell” på gitarr med The Steelmen.

Eller av att Lennart Palm spelar en instrumentalversion av Gösta Ekmans (text) och Johnny Bodes (musik) ”En herre i frack” från 1935.

Så jag har faktiskt en viss förståelse för att Markoolio och Linda Bengtzing har hyllat ”Värsta schlagern”.

Och jag har till och med, så irreligiös jag är, en viss kärlek till Pelle Karlssons religiösa adaption av Elvis Presley-hiten ”There Goes My Everything”, ”Han är min sång och min glädje”.

Till min egen glädje bidrar det faktum att vi fortfarande bor kvar i sommarhuset. I morgon ska jag och Birgitta visserligen göra en utflykt till Uppsala för att fira dotterns, Kerstins, och dottersonens, Viggos, födelsedagar, men jag återvänder till Öregrund till kvällen.