Melodikrysset nummer 39 2016

1 oktober 2016 13:40 | Film, Media, Musik, Politik, Resor, Teater, Ur dagboken | 7 kommentarer

Jag antar att jag fick min svåra snuva och hosta från hustrun, som också – fast lite före mig – har drabbats av samma åkommor. Jag var riktigt under isen under senare delen av den gångna veckan, men att jag inte har skrivit något på bloggen de senaste dagarna beror faktiskt inte på det, inte heller på att hustrun har använt vår i Öregrund gemensamma dator till att på engelska skriva ett anförandemanus om Dag Hammarskjöld inför ett kommande framträdande.

Datorn i Öregrund, som Birgitta också behöver för att gå igenom sitt nu satta och ombrutna manus till en politisk självbiografi, som utkommer som bok senare i höst, la plötsligt av, på ett helt obegripligt sätt: Den går att använda som avancerad skrivmaskin, men internetuppkopplingen är bruten. Jag har gjort de sedvanliga försöken, som omstart, men datorn anger ett fel som ligger utanför mina datakunskaper. Vi har tillkallat service från den datafirma som har levererat datorn och några gånger tidigare har hjälpt oss, men de har inte kunnat skicka assistens förrän efter helgen.

Så vad fan gör man? Jag vill ju inte svika den stora publik, som följer det jag på lördagarna skriver om Melodikrysset, så jag bet ihop i mitt fortfarande ganska dassiga tillstånd och tog efter middagen i går kväll bussen in till Uppsala, där jag vet att min dator funkar. Men tråkigt var det, både att lämna hustrun och att jag på det här sättet missade en gammal favorit, Paul Simon, i fredagskvällens ”Skavlan”.

Lite tröst gav det därför att Melodikrysset i dag började med en rad gamla hits av Paul Simon och partnern Art Garfunkel: ”Cecilia”, ”Mrs Robinson”, ”Bye Bye Love” och ”The Boxer”.

Men jag är långt ifrån återställd, och jag kan bli sämre igen. ”Underbart är kort”, som Povel Ramel sammanfattade det 1955. Den finns också insjungen av Monica Zetterlund, som jag skrev om förra lördan. Fast i dag hörde vi en instrumentalversion med Putte Wickman och Ivan Renliden.

Både Monica Zetterlund och Ivan Renliden finns också bland de medverkande i Jonas Simas film ”Putte Wickman à la clarinette”, gjord 1990 för SvT Göteborg. Sima är en gammal vän från tiden i Laboremus, och jag använde honom senare dels som film- och mediakolumnist i Aktuellt i politiken (s), dels för att göra en film om Olof Palme, producerad av Socialdemokraterna till minnet av partiets tragiskt mördade store ledare. Och jo, Jonna Sima, som nu ingår i Aftonbladets ledarredaktion, är dotter till Jonas.

Förlåt denna utvikning. Men det är min blogg, och jag behövde balansera upp förekomsten i krysset av melodifestivalbidrag, som trots att de är helt färska inte har slagit rot i mitt musikminne.

Jag har inget ont öga till Pernilla Andersson, men hennes ”Mitt guld” från 2016 mindes jag inte ens.

Robin Bengtssons ”Constellation Prize” från samma tävling minns jag åtminstone – fast jag hade för mig att den hette ”Beautiful”.

Jag menar inte att vara nedlåtande mot Peg Parnevik – hennes ”Ain’t No Saint” låter inte så pjåkigt – men man kan inte utesluta att det spelade viss roll att hennes farfar, Bosse Parnevik, är en känd imitatör, när redaktionen bestämde, att hon skulle få vara med i ”Allsång på Skansen”.

Kändes det här för ifrågasättande, tar jag tillbaka och adresserar Tore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” till henne.

Ewa Roos, 1968 i 13 veckor på Svensktoppen med ”Vilken härlig dag”, kan man ju inte skicka i väg så där, ens tankemässigt.

Men en annan sånguppmaning (från 2011), ”Glöm alla sorger”, från Östen med resten är ju desto mer användbar i denna sorgedal.

Jag är en hängiven vän av Bertolt Brecht – har sett honom på teater, läst honom och lyssnat på hans sånger, många av dem tonsatta av Kurt Weill. I dag fick vi höra ”Mack the Knife” med Robbie Williams, en inte oäven version, men på sätt och vis är väl Louis Armstrongs mer skrovliga version faktiskt musikaliskt bättre. Vill ni söka tyska originalinspelningar, sök efter ”Die Moritat von Mackie Messer” ur ”Die Dreigroschenoper” (1928).

I kriminella kretsar, om än flygande sådana, rör sig också Gioachino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan” (1817).

Jag har läst hela J R R Tolkiens ”Sagan om ringen”, men jag har inget emot Peter Jacksons filmversion heller.

”Heidenröslein” var ursprungligen en dikt, skriven 1771 av Johann Wolfgang von Goethe men publicerad först 1799. Den tonsättning som vi oftast förknippar med dikten är Franz Schuberts från 1815, den som vi i dag hörde i sånglig tolkning av Malena Ernman. Henne gillar jag inte bara för hennes sångförmåga och vackra utseende utan inte minst för hennes politiska mod och engagemang.

Det fanns en tid då fler vågade vara som hon.

Det var bättre förr.