Ísland: Ny regeing ledd av de vänstergröna?

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, 3 mandat, 5,7 procent

Det här var ett i nästan alla avseenden överraskande valresultat, ett slags politiskt vulkanutbrott. Det ledande borgerliga partiet i regeringen, Självständighetspartiet, klarade sig bra, trots att det för året nya partiet Renässans, till stor del bildat av folk från Självständighetspartiet, gjorde ett bra val. Ljus framtid klarade sig efter en långvarig kris åter in i Alltinget. På den borgerliga sidan gjorde Självständighetspartiets koalitionspartner Framstegspartiet en jätteförlust efter att den förre statsministerns skatteplaneringsfiffel hade avslöjats. Uppstickaren Piratpartiet gjorde inte alls ett så bra val som opinionsmätningarna hade förutsagt, vilket bland annat fick till följd att Vänsterpartiet – de gröna blev näst största parti. Och Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval, blev minsta parti, vilket bland annat fick till följd, att både partiordföranden och partisekreteraren avgick – i avvaktan på nästa partikongress har ordförandeklubban tagits över av vice ordföranden, Lógi Már Einarsson.

Sedan valet har presidenten, Guðni Th Johansson, försökt sy ihop en ny regering, vilket med så många skadskjutna partier inte är alldeles lätt. Så småningom hamnade han på alternativet borgerlig regering, ledd av Självständighetspartiet och med deltagande av Renässans och Ljus framtid – en sådan regering skulle ha kunnat få en rösts övervikt i Alltinget. Men det har visat sig att det var svårt att i regeringsställning förena Självständighetspartiet och utbrytarna ur detta, Renässans, och EU-anslutning är inte lika självklar för Självständighetspartiet som för Renässans och Ljus framtid, ännu mindre tänkbar för Framstegspartiet om även det skulle tas med – Framstegspartiet värnar böndernas intressen och fiskegränserna.

Alltså har nu presidenten bollat över frågan om att bilda en ny regering till ledaren för de vänstergröna, Katrin Jakobsdóttir. Men också det har sina problem. Socialdemokraterna är inte regeringsfähiga och har hur som helst så få mandat. Piratpartiet har egna bekymmer efter den valsmäll partiet råkade ut för. Ljus framtid och möjligen även Renässans (som dock inte gillar vänsterpolitik) skulle kunna ingå i regeringen, men hur skulle man hantera EU-frågan, där ju vänstern har en betydligt svalare inställning än de båda hökarna? Ännu mer svårlöst blir det här pusslet, om man även tar med Framstegspartiet i förhandlingarna om ny regering.

Det är, också mot den här bakgrunden, intressant att ta del av en ny opinionsmätning från MMR.

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) är störst med 26,0 procent.
Den stora vinnaren i den här mätningen är Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) med 20,7 procent.
Píratar (Piratpartiet) rasar till 11,9 procent
Viðreisin (Renässans) ligger nu på fjärde plats med 10,6 procent
På femte plats ligger Björt framtíð (Ljus framtid) med 9,6 procent. Därmed är partiet större än
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som i den här mätningen bara får 9,4 procent – märk att det här partiet i förra valet var Íslands näst största parti.
Och sist även i den här mätningen ligger socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten) med 5,6 procent.

Estland: Förhandlingarna om ny vänster-mittenregering slutförs på fredag

I Estland förhandlar nu, efter det att regeringen, egentligen bara det delvis nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), efter en omröstning i Riigikogu (Riksdagen) har fallit, de två mindre regeringspartierna, Sotsiaaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) och Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), med oppositionspartiet Keskerakond (Centerpartiet) om att bilda en koalitionsregering, ledd av centerledaren Jüri Ratas.

Det estniska Centerpartiet är ett mitten-vänsterparti, och en koalitionsöverenskommelse med Socialdemokraterna måste rimligen i en del avseenden förskjuta regeringens politik åt vänster. Problemet med den nya tilltänkta koalitionsregeringen med IRL som tredje part är att IRL är nationalkonservativt, till exempel mycket mer estnationalistiskt än Keskerakond, som flertalet av landets ryssar röstar på, och Socialdemokraterna, som har en ryss, Jevgeni Ossinovski, som ledare.

Regeringsförhandlingarna fortgår hur som helst, med sikte på att det ska finnas en trepartiöverenskommelse klar på fredag. Hittills verkar det ha gått bra att komma överens i flertalet frågor – IRL har även en socialkonservativ sida. Stötestenar är sådant som medborgarskaps- och integrationsfrågor. Men Ossinovski är ändå optimistisk; han tror att det ska gå att komma överens också om de problematiska förhandlingsfrågorna.

Danmark: Dansk Folkeparti tappar till Nye Borgerlige

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 10 november kom en ny mätning från Gallup, gjord för tidningen Berlingske:

Socialdemokratiet 26,9 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 6,1 procent
Venstre 18,8 procent
Dansk Folkeparti 16,5 procent
Konservative Folkeparti 3,1 procent
Liberal Alliance 7,1 procent
Nye Borgerlige 2,2 procent

Även här ligger här Dansk Folkeparti anmärkningsvärt lågt.

Det medialt mycket uppskrivna nya partiet Nye Borgerlige skulle, om det här vore ett valresultat, klara 2 procents-spärren till Folketinget.

Ritzau Index, en sammanvägning av olika mätningar, ger då följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 26,8 procent
Radikale Venstre 5,2 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,5 procent
Alternativet 6,3 procent
Venstre 18,6 procent
Dansk Folkeparti 16,9 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 7,0 procent

Norge: Fremskrittspartiets på väg utför. Även Arbeiderpartiet minskar. MDGs kris verkar konstant

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Respons Analyses opinionsmätning för Aftenposten gjordes den 1-9 november och publicerades den 11 november.

Høyre 24,1 procent (+ 0,6 procentenheter)
Fremskrittspartiet 12,4 procent (- 1,6)
Venstre 6,6 procent (+ 1,5)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (+ 1,1)
Senterpartiet 7,0 procent (+- 0)
Arbeiderpartiet 33,7 procent (- 2,1)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (+ 0,8)
Rødt 2,1 procent (+ 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 2,3 procent (- 1,0)

Kristelig Folkeparti men framför allt Venstre tycks ha vunnit på att vilja knuffa ut Fremskrittspartiet ur regeringen och i stället själva regera tillsammans med Høyre.

Litauen: Nya regeringerngen en koalition mellan den segrande unionen av bönder och gröna och de valförlorande Socialdemokraterna

I det litauiska valet fick Lietuvos valstičių ir žaliųjų sajunga (Litauens union av bönder och gröna) en fantastisk valframgång, ökade med 53 mandat från 1 till 54 mandat. Därmed var det närmast givet att det skulle bli regeringsbildare.

Redan tidigt pekade dess ledare ut Lietuvos socialdemokratų partija (Litauens socialdemokratiska parti) som tänkbar regeringspartner. Men skulle Socialdemokraterna vilja regera efter sin stora valförlust, en nedgång med 21 mandat till 17? Valförlusten förorsakades i och för sig till stor del av ett populistiskt koalitionsparti, som mer eller mindre utplånades, men det är ju ändå inte alldeles självklart att fortsätta ta regeringsansvar efter den smäll också det under förra perioden ledande regeringspartiet fick.

Men jag kan ana, att den segrande unionen av bönder och gröna, där flertalet av de många nyvalda saknar erfarenhet av både parlament och regerande, såg sig om efter en partner, som kunde bidra med detta, och de kan då – jag vet inte utan gissar – ha gett Socialdemokraterna löften om både poster och en del av innehållet i regeringspolitiken.

Fördelningen av ministerposterna och det kommande regeringsprogrammet vet vi inget om än, men processen att bilda en ny regering har nu inletts genom att presidenten, Dalia Grybauskaitė, har gett Saulius Skvernelis från det valvinnande partiet i uppdrag att bilda ny regering.

Nordegren & Epstein i P1 klockan 15.04 i dag, tisdag: Birgitta Dahl intervjuas om sina memoarer

Thomas Nordegren har tagit kontakt med Birgitta Dahl om medverkan i Nordegren & Epstein i radions P1 i dag, tisdagen den 15 november, klockan 15.04. Ämnet är förstås Birgittas högaktuella memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag, 2016). Thomas Nordegren ringde henne åter i dag efter att själv ha läst boken, och vad jag förstod, skulle samtalet bland annat komma att handla om jämställdhet.

Här i Uppsala har boken redan sålts – och sålt bra – under den socialdemokratiska distriktskongressen och i samband med Birgittas mötesmedverkan hos en pensionärsorganisation. Och den socialdemokratiska arbetarekommunen har ringt och avtalat om ett bokmöte om Birgittas memoarer: Birgitta kommer att få samtala med Lisa Pelling, och fler böcker är beställda för försäljning vid det här mötet.

Du kan läsa mer om den här boken, om du googlar på Premiss förlag: Klicka sen på omslaget som visas, så får du en liten sammanfattning av innehållet. Där anges också pris, 200 kronor, men jag skulle tro att det normala bokhandelspriset, som ju kan variera, ligger högre än så.

* * *

Jag har nu själv lyssnat på intervjun med Birgitta och tyckte att den blev riktigt bra, ett engagerat och intresseväckande samtal. Som aviserat om jämställdhet men också om några andra intressanta frågor, bland dem förstås också den om Birgittas inställning till Pol Pot, där politiska högerkrafter trots hennes egna klarlägganden, till exempel i ett inlägg i Dagens Nyheter och i 100-årsjubilerande Laboremus’ debattbok från 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, redaktörer Enn Kokk, Klas Gustavsson och Stig-Björn Ljunggren), har fortsatt att smutskasta henne. Men också det här klarade Birgitta med bravur i dagens radiointervju.

Missade ni direktsändningen, kan jag tipsa om att de enskilda programmen i ”Nordegren & Epstein” finns tillgängliga för lyssning via nätet.

Far, 79, fick många barn- och ungdomsböcker

När sonen, Matti, ringde i går, sa jag, innan han hann få en syl i vädret: Gratulerar på Fars dag! Han skrattade hjärtligt. Och jo, visst hade också han blivit firad av sina barn, Ella och Sofia, den senare dock fortfarande för liten för att förstå vad det här egentligen handlar om.

Här hemma hos oss hade hustrun, som seden bjuder i vår familj, varit uppe före far i huset och åstadkommit en smörgåstårta, grann att skåda och god att äta. Bredvid den, vid min plats vid köksbordet, stod en fin amaryllis.

Men innan vi grep oss an med smörgåstårtan, blev det paketutdelning. Det var idel bokpaket, och inte nog med det: Alla bokpaketen utom två innehöll barn- och ungdomsböcker.

Och det här var ingen ploj. Hustrun vet att jag älskar att läsa och i bokhyllorna samla pärlorna ur det som primärt har getts ut med sikte på betydligt yngre läsare än 79-åringar.

J K Rowlings böcker om Harry Potter har jag tidigare och har naturligt också läst, i något fall i engelskt original men i de flesta fall i Lena Fries Gedins översättning, på den tiden utgivna av Tidens förlag. Nu börjar Rabén & Sjögren, som ju har slukat Tiden, ge ut de här böckerna igen, den här gången i betydligt större format och med många och stora nya illustrationer signerade Jim Kay. Den bok jag har fått är ”Harry Potter och Hemligheternas kammare”, 2000″ (”Harry Potter and the Chamber of Secrets”, 1998).

Också en annan klassisk barnbok, som jag redan har och förstås har läst, fanns också bland de böcker jag hade önskat mig: Lewis Carrolls ”Alice i underlandet” (”Alice’s Adventures In Wonderland”, 1865). Den här boken nyillustrerades, när den 1966 gavs ut av finlandssvenska Schildts förlag, av Tove Jansson, och det är en nyutgivning av den 2016 på Bonnier Carlsen jag har fått.

Roald Dahl (1916-1996) var en mycket känd brittisk författare, bland annat av barnböcker. Jag har läst och mycket uppskattande skrivit om de senare men har bara ett par av dem i det egna bokbeståndet – de hamnade nog när det begav sig bland julklapparna och födelsedagspresenterna till mina egna barn, men ett par av de här böckerna finns faktiskt i våra bokhyllor i sina ursprungliga svenska utgåvor på Tidens förlag. Nu håller Rabén & Sjögren på med en nyutgivning, dock fortfarande med Quentin Blake som illustratör, på att återutges av Rabén & Sjögren: ”Kalle och chokladfabriken” i översättning av Viveka Tuner (”Charlie and the Chocolate Factory”, 1964), ”Den fantastiska räven” i översättning av Meta Ottosson (”Fantastic Mr Fox”, 1970) och ”Häxorna” i översättning av Meta Ottosson”(The Witches”, 1983). Om ni undrar över författarens namn: Han föddes i Wales, men hans föräldrar kom från Norge.

Sven Nordqvist, han med Pettsson och Findus, är en av de riktigt stora i svensk barnboksutgivning. Jujja Wieslander är i och för sig inte heller så dum, men det var nog ändå mest för Nordqvists skull jag hade önskat mig ”Mera fart Mamma Mu!” (Rabén & Sjögren, 2016).

Skrönor, fast för vuxna, är den finske författaren Arto Paasilinnas, verk. Hans tjugosjätte bok på svenska – jag tror jag har allihop – heter i Camilla Frostells svenska översättning från 2016 ”Krigshästen och andra kämpar” (Brombergs), i finskt original från 1979 ”Sotahevonen”.

I en helt annan genre är den allra sista boken till far på Fars dag, ”Hur blind jag var för dig. Peter Weiss brev till Helga Henschen”, sammanställda och kommenterade och med inledning av deras dotter Rebecca Weiss (Ordfront, 2016). Den här boken, som för övrigt också är illustrerad med delvis privata foton, består väsentligen av Peters brev till Helga mellan 1942 och 1958. Jag lärde senare känna Helga och samarbetade även med henne i socialdemokratiska valkampanjer. Dottern, Rebecka, träffade jag första gången under en resa i Israel på 1960-talet, och vi hade ganska mycket kontakt när jag efter Helgas död var med om att bilda sällskapet ”Helga Henschens vänner”, som fortfarande är livaktigt. Peter Weiss har jag aldrig träffat personligen, men jag skaffade och läste tidigt hans böcker.

Och för att avsluta den här texten om vårt farsdagsfirande – Birgitta var på konsert tillsammans med dottern Anna och tog sen med Anna plus Annas hund, Sudden, hem hit till oss på farsdagsmiddag. Gott och smakrikt blev det – pepparbiff med guacamole – och eftersom det var Fars dag, behövde jag inte ens diska.

Last Chorus: Åke Cato

Trots att jag under stora delar av mitt liv har varit journalist och träffat många i samma yrke, har jag aldrig träffat Åke Cato (1934-2016) personligen. Men jag har förstås läst honom under många, många år, först i Expressen, sen ännu längre i Aftonbladet. Och jag har förstås i TV sett mycket av det ganska mångskiftande han gjorde för mediet i olika genrer och format. Vem minns inte hans och Sven Melanders insatser som kockarna Werner & Werner och då inte minst den klassiska repliken ”Det går lika bra med selleri”.

Andra må skriva om de många ofta briljanta saker han har skrivit och gjort. Jag rekommenderar den likaledes briljante Johan Cronemans minnesruna över Cato i dagens (13 november 2016) Dagens Nyheter.

För egen del har jag haft ett annat slags band till Åke Cato.

Jag upptäckte nämligen, för nu ganska länge sen, att Åke Cato också bloggade, och eftersom han så ofta åstadkom mycket läsvärda bloggtexter, infogade jag hans blogg i min bloggroll, skrev också en och annan kort kommentar på hans blogg. Det intressanta var att detta ledde till att han tog med min blogg i sin egen ganska sparsmakade bloggroll, nu på slutet fyra bloggar. Och inte nog med det: Jag fick nätvägen en del frågor från honom på områden som han hade förstått att jag behärskade – mest hade de här frågorna att göra med sångtexter och musik.

Men så kom då den där olyckan – hans allra sista bloggtext publicerades den 9 augusti i år, och den heter ”På knäna”.

Den har av Åke själv sorterats in under bloggkategorin ”Döden o dylikt”.

Allan Pettersson och Astor Piazolla i Norrköpings symfoniorkesters tappning

I Uppsala konsert & kongress’ abonnemangsserie ingår också en del gästspel, i torsdags av Norrköpings symfoniorkester. Vi fick således lyssna till en betydligt större orkester än den kammarorkester vi normalt brukar få lyssna på under de här konsertkvällarna. Det här orkesterinlånet visade sig också ha andra poänger. Dels visade sig dirigenten, Christian Lindberg, ha stor talang för att själv berätta, varför man hade valt att spela just det man spelade och vad som utmärkte den spelade musiken. Dels var det program man hade satt samman både uppkäftigt och musikaliskt intressant.

Vi har Astor Piazolla (1921-1992) i vår stora skivsamling, så för oss var inte hans ”Las Cuatro Estaciones Porteñas” för bandoneon och stråkorkester, komponerade 1965-1970, någon musikalisk nyupptäckt. Som man kan ana har Piazolla här inspirerats av Antonio Vivaldis ”De fyra årstiderna”, men tangorytmen och soloinstrumentet bandoneon, ett slags litet dragspel, mycket populärt i Argentina, förde oss i Jens Lundbergs mycket skickliga traktering av instrumentet in i en helt annan klangvärld. Solisten backades i det här fallet upp av en hel stråkorkester i stället för endast en stråkkvartett.

Allan Pettersson (1911-1980) är en av de verkligt nyskapande modernisterna i svensk musikhistoria, unik också i det att han med sin arbetarbakgrund sprängde så många gränser.

Norrköpings symfoniorkester startade torsdagskvällens konsert med att spela hans sista och ofullbordade verk, fragment av det som uppenbarligen var tänkt att bli han Symfoni nummer 17. I det här fallet har dirigenten Christian Lindberg gjort ett berömvärt försök att fylla i musikaliska luckor, detta utan att för den skull ens försöka fullborda verket.

Men efter pausen återkom orkestern till Pettersson, den här gången hela hans ”Symfoni nummer 7” från 1968. Det var en musikalisk upplevelse att här få höra den här symfonin i alla dess nyanser och tonskiftningar, också kontraster när det gäller volymen.

* * *

Stackars Anna hade problem med sin bil och kunde inte komma, men vi övriga, Birgitta och jag samt Inger och Bengt, upplevde det här, som vanligt genom att starta med att äta middag tillsammans, den här gången på Amazing Thai snett över Vaksalagatan. Jag valde Geng keo win, kyckling med grön curry. Till det drack jag Zeunerts utmärkta lättöl.

Snökaos och middag i Vallentuna

I onsdags kväll var jag och Birgitta samt våra vänner Hans O och Lill Sjöström bjudna på middag hemma hos Birgittas syster Karin och hennes man, Hans Strandin. Detta råkade sammanfalla med årets första riktigt stora snöoväder, så det tedde sig milt talat osäkert hur vi skulle kunna ta oss dit i tid, om vi använde allmänna kommunikationsmedel.

Nu är Hasse en mycket skicklig chaufför – han har bland annat under lång tid arbetat som busschaufför inom SL – så han erbjöd sig att hämta oss hemma i Uppsala och även, som avslutning på kvällen, skjutsa oss tillbaka dit, och vi tackade förstås ja. Han skulle då också plocka upp Hans O, som numera åter bor här i Uppsala.

Hans Os hustru, Lill, hade tidigare på dan åkt på olika förrättningar i Stockholm och skulle ta sig till Vallentuna med SL-tåg. Men när vi kom fram, hade hon inte dykt upp. Och för att göra en lång historia kort: Hon och en väninna hade hittat en kvinna som hade halkat i snöovädret och brutit vristen, tror jag, och som de, solidariska medmänniskor som de är, hjälpte tills hon till slut blev omhändertagen. Sen blev det en massa tågtrassel på grund av all snön, men till slut anlände hon i alla fall hem till Karin och Hasse.

Vid det laget hade vi övriga ätit förrätten, kantarellsoppa, vilket dock visade sig passa bra, eftersom Lill är allergisk mot kantareller. Däremot åt hon, liksom vi andra, friskt av huvudrätten, mangolddolmar. Och till efterrätt fick vi sen en chokladkräm som till och med jag, som ju är diabetiker, kunde äta.

Samtalet runt kaffebordet i ett angränsande rum spände över allt från Birgittas nyutkomna memoarer – hon hade med sig ett par av de allra första exemplaren – till aktuell politik – inte minst diskuterades Donald Trumps framgång i det amerikanska presidentvalet och högerpopulistiska framryckningar också på andra håll. I det här sällskapet finns ingen som inte står till vänster.

I mina unga år, då jag var ordförande för socialdemokratiska Laboremus i Uppsala, fanns bland mina nära vänner och partivänner både Hans O och, ganska snart, Birgitta, och även Birgittas syster Karin och hennes man sedan mycket länge, Hasse, har varit mycket partiaktiva (s), båda med kommunala uppdrag. Lill träffade Hans O under bådas tid som aktivister i Folket i Bild/Kulturfront. Så som ni kan ana hade Trump inga supporters i det här sällskapet.

Därmed inte sagt att vi inte borde ägna mycket mer tankearbete åt att analysera, hur det kommer sig, att högerpopulistiska strömningar i dag vinner framgångar också i delar av arbetarklassen.