Danmark: Intressant EU-kritiskt inlägg från gruppordföranden (s)

Det går en intressant EU-kritisk våg genom Europa – Storbritanniens utträde ur unionen är ett exempel – och det är verkligen inte bara populistpartier på högerkanten och yttervänsterfrondörer som i dag opponerar sig mot ett allt mer omfattande och överstatligt samarbete.

Jag är, som mina läsare vet, verkligen inte någon okritisk supporter av danska Socialdemokratiet, men när nu – se Berlingske den 27 november – partiets gruppordförande i Folketinget Henrik Sass Larsen skissar en ny socialdemokratisk EU-kurs, finns där mycket att fundera över, också här.

Sass Larsen konstaterar, att stora grupper av väljare – också gamla socialdemokratiska väljare – vänder sig mot invandring, globalisering, frihandel och EU, alltså sådant som socialdemokratin i årtionden har omfamnat.

Hans huvudpoäng är att Europa består av nationalstater. EU behövs för att lösa gemensamma och mellanstatliga problem men ska inte användas för att utplåna nationalstaterna och ta över dessas uppgifter.

Vidare, väljarna är till exempel inte för fri invandring när den hotar skola, socialpolitik och arbetstagarnas rättigheter. Och de ser poänger med frihandel, dock inte när den innebär inskränkningar i löntagarnas i det egna landet lön respektive arbetsvillkor. Fri rörlighet får inte heller leda till en invasion av daglönare och tiggare.

Sass Larsen förespråkar därför bland annat en minimilön för hela Europa, också en ”skatteunion” med minimiuttag för att täcka offentliga utgifter – i det senare fallet kunde man starta med en nordisk överenskommelse.

Det här är naturligtvis varken färdigtänkt eller färdigdiskuterat men faktiskt värt en seriös och öppen diskussion också här i landet.

Danmark: Nye Borgerlige klarar nu spärren i mätning efter mätning

Överenskommelsen om att bilda en ny, trepartibaserad koalitionsregering har självfallet ännu inte hunnit ge något utslag i den allra senaste opinionsmätningen.

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 22 november kom en ny mätning från Epinion, gjord för Danmarks Radio:

Socialdemokratiet 28,0 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 7,9 procent
Alternativet 6,4 procent
Venstre 18,4 procent
Dansk Folkeparti 16,6 procent
Konservative Folkeparti 2,9 procent
Liberal Alliance 7,2 procent
Nye Borgerlige 3,2 procent

Det nya ytterhögerpartiet Nye Borgerlige verkar nu vara etablerat bland de partier som med god marginal klarar den danska tvåprocentsspärren.

Ritzau Index, en sammanvägning av olika mätningar, ger då följande genomsnitt:

Socialdemokratiet 27,7 procent
Radikale Venstre 5,1 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 6,3 procent
Venstre 19,0 procent
Dansk Folkeparti 16,4 procent
Konservative Folkeparti 3,0 procent
Liberal Alliance 6,9 procent
Nye Borgerlige 2,2 procent

Danmark: Ny borgerlig trepartiregering, men en minoritetsregering

Statsminister Lars Løkke Rasmussen breddar sin Venstre-regering genom att omvandla den till en borgerlig trepartiregering med deltagande också av Liberal Alliance och Konservative folkeparti. Men också det kommer att bli en minoritetsregering. Venstre har 34 mandat i Folketinget, Liberal Alliance 13 och De Konservative bara 6. Det blir 53 av sammanlagt 179 mandat. Så det blir till att förhandla vidare med främst Dansk Folkeparti.

Hur ministerplatserna ska fördelas har ännu inte framgått, men en framförhandlad regeringsplattform har presenterats. Sänkt marginalskatt med lättnader i toppen finns bland det man har blivit överens om, likaså försiktighet med att höja fastighetsskatten.

Melodikrysset nummer 47 2016

Nu verkar jag ha klarat av mina akuta hälsoproblem för den här gången. Men varje sådan här utdragen kamp mot den ena eller den andra åkomman sätter ju ändå sina spår i form av nedsatt kondition.

I går kväll såg jag och hustrun, när hon hade kommit hem efter en klassåterträff i Stockholm, på SvTs jubileumsprogram, späckat av för oss kända journalister och programledare och fyllt av minnesvärda bitar ur program de hade gjort.

På motsvarande sätt har vi genom åren lyssnat på framför allt radions P1. Jo, jag har lyssnat på program i andra radiokanaler också, sådana som ”Svensktoppen” och ”Melodikrysset”.

Men där har det funnits perioder, då jag har varit för upptagen av annat.

Så var det 1965, när Sven Ingvars gjorde ”Någon att hålla i hand” – jag är, som mina läsare vet, ingen vän av dansbandsmusik, men ganska många av Sven Ingvars’ låtar har jag hört, och de har fastnat i mitt musikminne. I det här fallet har jag inget minne heller av originalet, ”Somebody To Love” med Brad Newman.

Men alla har vi våra luckor. Självfallet har jag hört mycket musik, skriven av Andrew Lloyd Webber, men ”Starlight Express” verkar aldrig ha kommit i min väg. Ändå kom jag ganska snabbt på att det här måste handla om något slags tåg, vilket stöddes av Eldemans ledtråd ”full fart”.

Det är å andra sidan i dag inte självklart att alla, trots hans gotländska idiom i ”En härlig svensk sommardag”, kan identifiera Göran Ringbom heller, men själv skulle jag vilja ge honom och en del andra sångare och sångerskor en eloge just för att de håller de svenska dialekterna levande.

Monica Zetterlund sjöng till exempel in ett och annat på sin barndoms och ungdoms värmländska. Fast den låt hon sjöng i Melodifestivalen 1961, ”När min vän”, är inte något exempel på detta – den skrevs av uppsaliensaren Owe Thörnqvist.

I Melodifestivalen 2010 sjöng Anders Ekborg ”The Saviour”/”Il Salvatore”.

Och så fick vi höra Ola Salo och The Ark i 2007 års svenska bidrag till Eurovision Song Contest, ”The Worrying Kind”.

För egen del gillar jag också visgenren.

Jag har det mesta av Karin Boye i bokhyllan och uppskattar också Gunilla Röör som scenartist. Gunilla Röörs insjungning av Boyes ”Midsommardans” tyckte jag var fin.

Mats Paulson har jag haft kontakt med, eftersom vi båda har ägnat oss åt Joe Hill. Men han har skrivit en del mycket fina egna visor också. ”Visa vid vindens ängar”, i dag i en instrumental version med Dana Dragomir, är ett exempel.

Povel Ramel ses ju av många mer som en lustigkurre än som en visdiktare, men visst har hans ”Underbart är kort” (men trist varar länge) ett exempel på att hans sångtexter ofta har också poetiska kvalitéer. ”Bara en enda ros på ett evigt klänge” börjar texten, men det framgick inte av ljudillustrationen, eftersom vi i dag fick höra låten i en instrumentalversion med Flashback Big Band.

En tredelad musikgeografifråga ingick i dagens kryss, också den förstås instrumental. Först skulle vi känna igen ”I Left My Heart In San Francisco”. Sen skulle vi identifiera musikstilen, disco, och eftersom det som spelades i discoversion var ”Copacabana”, måste svaret på sista frågan om vad staden i fråga kallas bli Rio.

En smula kortare väg är det till Danmark, hemlandet för komikerparet Fyrtornet och Släpvagnen, som fortfarande förekom på svenska biografer, när jag började gå på sådana under senare delen av 1940-talet. Fyrtårnet og Bivognen hette de hemma i Danmark. Rollerna spelades av Carl Schenstrøm och Harald Madsen.

Under mina första skolår på 1940-talet sjöng vi förstås bland annat sånger av Felix Körling, så visst känner jag igen ”Nej, se det snöar”, även om den i dag spelades i jazzversion.

Fast här i Uppsala har det budskapet ingen relevans. Gräsmattan är grön igen. Men i natt, när jag var uppe på ett av mina eviga toabesök, lyste julgranen utanför köksfönstret.

Kammarorkestern med inlånad dirigent, gästsolist och ett lite ovanligt program

Uppsala kammarorkester spelade vid torsdagskvällens konsert under ledning av en inlånad dirigent, Emil Eliasson, och musiken man spelade kändes också ovanlig.

Konserten startade med ”Colours of Autumn”, ett verk för stråkorkester skrivet 2002 av den ryska, i Sverige bosatta men i Ryssland 1969 födda Victoria Borisova-Ollas. Jag är för egen del öppen för ny musik, men den här höstmusiken – måste jag tillstå – grep mig inte riktigt. Och det var verkligen inte orkesterns fel – den återgav, vad jag förstår, inkännande och nyansrikt tonsättarens intentioner.

Därefter spelades Clara Schumanns (1819-1896) Pianokonsert i A-moll från 1835, med den utmärkte Peter Friis Johansson som gästsolist på piano. Claras make Robert Schumann, som vi också fick höra ett litet stycke av, dominerade stort den här familjens musikaliska skapande – Clara hade säkert mer än nog av arbete med de åtta barn hon fick 1841-1854, men man kan nog inte skylla den här snedbalansen bara på Robert – också efter makens död fortsatte hon att framför hans musik.

Pianokonserten i A-moll från 1835, hennes enda bevarade större verk, skrevs redan när hon var tonåring. Den är icke desto mindre så pass musikaliskt intressant, att man undrar, vad hennes eget skapande kunde ha gett, om hon inte i stället hade ägnat sig åt att framföra makens musik.

Efter pausen spelade orkestern ”Symfoni nummer 1 i C-dur”, komponerad 1832 av Adolf Fredrik Lindblad (1801-1878). Det här verket har musikaliskt intressanta särdrag men bär också spår av påverkan från framför allt Felix Mendelssohn. Själv blev jag musikaliskt mer intresserad än överväldigad.

* * *

Före konserten åt vi middag på Amazing Thai, tvärs över Vaksalagatan. Själv valde jag starkt kryddad wokad anka med tillbehör – vad de andra, det vill säga Birgitta, Bengt och Inger samt Anna och hennes i Västerås musikstuderande dotter Amanda, valde, varierade. Jag drack en flaska Zeunerts lättöl till.

Norge: Bakåt för Arbeiderpartiet men också för Fremskrittspartiet

I förra stortingsvalet, år 2013, blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och väl inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget.

Miljøpartiet De Grønne är i princip blockneutralt, även om det i en rad kommuner har samarbete med den röd-gröna sidan.

Norstats opinionsmätning för Nationen gjordes den 5-21 november och publicerades den 24 november.

Høyre 24,8 procent (+ 2,9 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,7 procent (- 3,4)
Venstre 4,7 procent (+ 0,7)
Kristelig Folkeparti 4,5 procent (+ 0,7)
Senterpartiet 7,6 procent (+ 1,4)
Arbeiderpartiet 34,7 procent (- 3,7)
Sosialistisk Venstreparti 3,4 procent (+ 0,3)
Rødt 1,6 procent (- 0,2)
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent (+ 0,8)

Ísland: Kan regeringsförhandlingarna sluta i en mittenregering utan egen majoritet?

Ledaren för landets näst största parti, Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), Katrin Jakobsdóttir, har nu presidentens, Guðni Th Jóhannessons, uppdrag att bilda en flerpartiregering.

Hon har meddelat presidenten och berörda partiledare, att hon har misslyckats med att få med det nya partiet Viðreisin (Renässans) i den blocköverskridande regering hon försöker få till stånd. Det här mitten-högerpartiet har svårt att svälja de skattehöjningar regeringsbildaren ser som nödvändiga både för att täcka de ofinansierade nya utgifter den fallna regeringen har lämnat efter sig och de nya välfärdssatsningar hon anser nödvändiga.

Kvar blir då populistiska Pirátar (Piratpartiet), liberala Björt framtíð (Ljus framtid) och det numera mycket lilla socialdemokratiska Samfylkingin (Samlingsfronten).

En sådan minoritetsregering är naturligtvis möjlig men fordrar åtminstone en välvillig neutralitet från Renässans´ sida.

Estland: Centern försöker lugna savisaarfalangen

Ett av problemen för den nya partiledningen i Keskerakond (Centerpartiet) är förstås vad den stora gruppen av savisaaranhängare, till stor del landets ryssar, nu skulle ta sig till. Det var naturligtvis en bravad att äntligen erövra regeringsmakten, men ingen av de tre mest kända nya estniska centerministrarna har stått på Savisaars sida eller har någon personlig rysk bakgrund.

Lösningen blev två nya ministrar med rysk bakgrund. Den ene, regionalminister Mihhail Korb, hör uttalat till antisavisaarfalangen. Men den andre, landsbygdsminister Martin Repinski är uttalat savisaarvänlig.

Ja, nu är Birgitta i rörelse!

”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” heter Birgitta Dahls memoarer (Premiss, 2016), och den här boken har medfört att hon själv just nu befinner sig i ständig rörelse.

I förmiddags var hon till exempel hos Radio Uppland för en liveintervju.

Här i Uppsala är hon fortfarande vid 79 års ålder en känd profil. Många, kända så väl som okända, hälsa på henne när hon är ute på stan. Senast i går, när vi hade hjälp med städningen här hemma, sa en av killarna i teamet, att han hade undrat, om det var den Birgitta Dahl han skulle hem till, och det var det alltså. Och i kväll, när vi var på konsert – jag ska återkomma till den – kom en dam fram till henne och talade om boken.

Det är självklart att hennes nyutkomna bok väcker särskild uppmärksamhet i hemstaden sedan årtionden tillbaka.

Akademibokhandeln exponerar den väl synligt, och Studentbokhandeln ordnar en författarafton med henne lite längre fram – annons kommer i UNT.

På gång är också ett möte om boken på Stadsbiblioteket med Lisa Pelling som samtalspartner.

Den 8 februari klockan 13.00 anordnar pensionärsklubben på Akademiska sjukhuset (Hedstrandsalen, Ingång 70) ett möte för tidigare sjukhusanställda.

Intresset för att ordna möten om boken sprids nu också till andra delar av landet. Vuxenskolan i Göteborg anordnar till exempel ett bokmöte torsdagen den 23 februari med John Chrispinson som intervjuare.

Och mer av det här slaget lär det bli i takt med att Birgitta framträder i allt fler etermedia.

Fredagen den 2 december klockan 15.45-16.00 medverkar Birgitta till exempel i SvT 2. ”Politik i bokhyllan” heter programmet, som har Katarina Sandström som programledare.

Och fredagen den 13 januari har hon lovat att vara middagsvärd i ”Go’kväll” i TV. Det här är ett fiktivt samtal med fyra personer, som alla ska ha koppling till Birgitta och till det hon har gjort, och hon har som sina middagsgäster valt Helga Henschen, Hans Palmstierna, Anna Lindh och Nelson Mandela. Det här samtalet utgår inte från hennes bok, men alla fyra förekommer självfallet även i den.

Och mer av det här slaget kommer säkert.

När flodhästar invandrar sker det med försiktiga steg

”De nya flodhästarna” heter en barnbok med bild och text av Lena Landström (En bok för alla, 2016), tidigare utgiven av Rabén & Sjögren, 2002, och den har inte blivit mindre aktuell sen den först gavs ut, för den handlar om invandring, fast i det här fallet bland flodhästar.

I djungelbrynet till flodhästbyn, förstås på en flodstrand, dyker en dag två helt obekanta flodhästar upp – en mamma och hennes unge – och de har bagage med sig.

Fin plats och gott om utrymme, tycker nykomlingarna. Men flodhästarna som bor i byn på stranden håller sig avvaktande.

Den lilla nykomlingen skulle gärna vilja prova trampolinen, som småflodhästarna dyker från, men det går inte.

Fast nästa morgon när de kommer ner till sin trampolin ser de den nya lilla flodhästen inte bara dyka från trampolinen utan också volta på väg ner i vattnet. Och nu blir det annat ljud i skällan: Hur gjorde du? Visa oss!

Också den nya flodhästmamman visar sina talanger: bygger en hydda som är annorlunda konstruerad än de som tidigare finns i flodhästbyn.

När nykomlingarna nästa morgon är borta, börjar alla leta, till och med i Mörka grottan och bland krokodilerna.

Men där är de ju tillbaka, i djungelbrynet med ett helt knyte goda frukter!

Och så är allt frid och fröjd.

Tills det åter har dykt upp tre nya flodhästar, en stor och två små, i djungelbrynet.