Jag hann lösa Melodikrysset, men kåseriet med svaren kommer först sent i kväll

Jag hann lyssna på och även lösa Melodikrysset, men eftersom jag strax ska åka till Stockholm, kan jag skriva mitt sedvanliga lördagskåseri med svaren först sent i kväll.

Orsaken till det här är att jag ska på årsmöte i Stockholm med Helga Henschens vänner, där jag har ombetts sitta ordförande. Också det ska jag i sinom tid rapportera om här på bloggen.

Ett land, delat av andra viljor än den egna

Estland försökte, förgäves, hålla sig undan kraftmätningen mellan Hitlertyskland och Sovjetunionen under andra världskriget. Men först prisgav Molotov-Ribbentrop-pakten Estland åt Sovjetunionen. Sen erövrades landet av Nazityskland. Och så slutade det med att landet åter slukades av grannen i öster.

De som kunde – bland dem min familj – flydde och hamnade oftast här i Sverige. Tiotusentals estniska män tvingades att slåss på den ena eller den andra sidan. Visst fanns det ester som var övertygade kommunister eller nazister, men flertalet av dem som hamnade i den ena eller den andra armén gjorde det inte på grund av politisk sympati. Själv hade jag två morbröder som ville slåss mot ryssarna men inte i den tyska armén, så de sällade sig till de så kallade finlandspojkarna: bildade egna estniska enheter i den finska armén.

Min ene morbror återvände till Estland i krigets sista skälvande minut och försökte, när tyskarna gav upp Estland, tillsammans med andra likasinnade själva försvara sitt land mot den invaderande Röda armén – jag har läst hans brev till min mamma om det helvete han upplevde – jag minns att en god vän fick huvudet avskjutet – innan han själv stupade.

Sent i går kväll såg jag i TV en estnisk spelfilm från 2015, Elmo Nüganens ”1944”, lika sevärd som till exempel Edvin Laines filmatisering av Väinö Linnas ”Okänd soldat”. Dess många stridsscener är hemska, ibland vedervärdiga, aldrig heroiserande. Det senare är desto mer begripligt som ju en mycket stor del av soldaterna inte hade hamnat i den ena eller den andra armén av ideologisk övertygelse. Men den här filmen döljer verkligen inte heller, att det på båda sidor fanns män som stod i nazismens eller kommunismens tjänst. I ett avsnitt får vi se en representant för den ”estniska” regeringen stulta ut ur en bil och sen med fysisk möda ta sig fram till det segerrika estniska förbandet för att där hålla ett tal på temat att man nu har lyckats visa att även esterna är arier och sen försöka dekorera en av de stridande, som dock vägrar, med järnkorset. Och på den segrande sidan, i Röda armén, finns en estnisk officer, som försöker värva en annan est att bli angivare. I slaget om det sista tyska fästet på Ösel (estniska Saaremaa) tvingar det framgångsrika sovjetestniska förbandet några i tyska uniformer – tre darrande fjortonåriga grabbar, visar det sig – att med händerna i vädret komma fram ur sitt gömställe, och då beordrar officeren manskapet att avrätta pojkarna. När då han som ska leda arkebuseringen (samma man som vi har talat om ovan) vägrar, blir han skjuten. Men då rinner sinnet på en av mannarna, och han skjuter officeren.

Han som först blev skjuten på grund av ordervägran har kommit tillbaka till sitt hemland i ett Röda armé-förband. Han har tidigare visat den här klyvnaden. När han och hans förband var på väg att utplåna en motståndsficka, som visade sig också bestå av ester fast i tysk uniform, lät han de överlevande löpa till skogs. Under en till synes oändlig marsch på landsväg – flyende civilbefolkning så väl som militärer – dyker det upp ett stridsflygplan, som urskillningslöst skjuter på alla, och när en liten flicka inte har vett att ta skydd i den intilliggande skogen, räddar han henne i sista stund.

När Tallinn har intagits söker han upp en ung dam – hennes namn och adress finns på ett kuvert han tog till vara när han i strid dödade en man på den andra sidan – i tron att hon är den fallnes fästmö eller fru, men hon visar sig vara hans syster. Han vågar inte berätta, att det är han som har skjutit brodern, blir dessutom förälskad i henne och uppger för säkerhets skull fel efternamn.

I filmens slut kommer en av hans kamrater i förbandet hem till henne – den stora våningen är nu på känt sovjetiskt maner bebodd av en mängd människor – och överlämnar ett brev från den skjutne, han som alltså räddade de tre unga grabbarna.

Inte mycket hopp finns det i den här filmen. Men mitt i allt det hemska ändå mänsklighet.

Ritualer vid läggdags

Alla vi som någon gång i livet har haft barn som vi med hjälp av sagoläsning och olika ritualer har försökt få att somna känner igen oss i Gunilla Hanssons bilderbok ”God natt har jag sagt” (En bok för alla, 2016, ursprungligen på Cikada, 1983).

Pappa läser godnattsaga för lille Max och den aningen äldre Mia, och historien om tigern är så spännande, att han måste läsa den en gång till.

Men sen säger pappa, att nu måste de ta sig till sina sovhyddor, innan mörkret faller, och första biten genom djungeln får barnen rida på den gamla elefanten, det vill säga pappa. Därefter måste de simma över en flod full av krokodiler. På andra stranden smyger de för att inte väcka tigern. Väl inne i regnskogen måste de ha paraply, för det regnar ju där. Till slut är de ändå framme vid sovhyddorna, som är märkvärdigt lika en våningssäng. Nu måste pappa säga god natt också till nallarna, långa ormen, papegojan, hunden, kaninen och alla småråttorna.

Fast nu är det mörkt, och pappa säger god natt till sina barn.

Men vad är det som hörs? Har tigern vaknat? Mia klättrar ner till Max som bökar i sin hydda. Mia gör ett filttält som ska skydda dem. Fast där inne blir det så mörkt att Max blir rädd. Han vråltjuter så att hela tältet rasar.

Men det är inte tigern som kommer utan pappa. Och då somnar Max lugnt.

I sängen ovanför känner sig Mia ensam, så hon klättrar ner och lägger sig bredvid Max.

Då vaknar han igen och frågar: – Mia, vad sa tigern?

Och Mia svarar: – Tigern sa, god natt har jag sagt.

En trevlig berättelse om ett känt och kärt ämne, alltså.

Väl, möjligen lite för gulligt tecknad, men det är ju en smaksak.

Norge: Det rödgröna blocket nu mer grönt

Vi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Sentio har för Dagens Næringsliv gjort en opinionsundersökning som publicerades den 23 februari. Mätningen gjordes under perioden 14-20 februari. Dess mest intressanta del är omfördelningen av partisympatierna inom det röd-gröna blocket till förmån för dess gröna del.

Høyre 23,7 procent (+ 0,9 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,1 procent (+ 2,0)
Venstre 5,3 procent (+ 1,0)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (- 0,1)
Senterpartiet 11,4 procent (+ 2,1)
Arbeiderpartiet 30,2 procent (- 5,5)
Sosialistisk Venstreparti 3,9 procent (- 1,2)
Rødt 1,7 procent (- 1,0)
Miljøpartiet De Grønne 2,2 procent (+ 0,6)

Arbeiderpartiet ligger i den här mätningen till och med aningen under sitt usla resultat i senaste valet. Senterpartiet har mer än fördubblat sitt stöd sedan senaste valet.

Märk att de båda regeringspartierna trots en liten ökning fortfarande båda ligger under sina respektive valresultat.

Borgerliga Venstre klarar spärren, och det gr nog också SV, när det väl blir dags för val.. Som vanligt ligger MDG under fyraprocentsspärren.

Jo, jag var på bokrean i år också

Den som har varit hemma hos oss tycker nog, att vi har mer än nog av böcker – i alla rum finns det bokhyllor som svämmar över av böcker. Men hos mig är det en last att själv äga böcker, och eftersom även hustrun är en läsande människa, tar det här väl slut först när vi båda dör. Det kan ske fortare än man anar, under ett skred av böcker som bokstavligen begraver oss.

Som vanligt var jag på bokrean på Akademibokhandeln/Luneq. I år fick jag ihop en hel tantvagn full av böcker plus en extra kasse att bära. Det var inga slumpköp – jag hade noga gått igenom bokreakatalogen och prickat för de böcker jag ville köpa, och väl där fick jag låna en kundvagn – de känner mig – och hjälp att hitta böcker jag inte själv kunde hitta av ett par äldre damer som jobbar där och gärna hjälper en känd gammal bokälskare.

Jag fick faktiskt tag på allt jag hade tänkt köpa.

Tyngdpunkten i det här köpet ligger på nutida skönlitteratur och litterära klassiker.

Så jag köpte Lars Ahlins ”Noveller”, Susanna Alakoskis ”April i anhörig-Sverige”, Lars Anderssons ”De våra”, Margaret Atwoods ”MaddAddam”, Umberto Ecos ”Upplaga noll”, Ian McEwans ”Domaren”, Peter Høegs ”Effekten av Susan”, Roy Jacobsens ”De osynliga”, Karl Ove Knausgårds ”Ut ur världen”, Arto Paasilinnas ”På spaning efter farfar”, Agneta Pleijels ”Spådomen”, Philip Roths ”Nemesis” och Stina Stoors ”Bli som folk”.

Vårt klassikerbibliotek kompletterade jag med Nizami ’Aruzis ”Fyra skrifter”, Charles Dickens’ ”Historien om två städer”, George Eliots ”Silas Maner”, E M Forsters ”Maurice”, Hans Falladas ”På livstid” och Niccolò Machiavellis ”Florentinsk historia”.

Och så blev det tre böcker av lite olika slag i kategorin memoarer/biografier: Göran Greiders ”Städerna som minns Joe Hill”, Maja Hagermans ”Käraste Herman” och Yvonne Hirdmans ”Medan jag var ung”.

En enda deckare köpte jag, Michael Connellys ”Det brinnande rummet”.

Till det stora musikbibliteket köpte jag Ingemar Hahnes ”Våra käraste allsånger & örhängen” och så ”Evert Taube. 50 visor i urval av Sven-Bertil Taube”.

Slutligen fyra barnböcker, avsedda för våra egna bokhyllor, alltså inte köpta till barnbarnen – men de kan ha glädje av dem vid besök: ”Elsa Beskows sagoskatt” plus, separat, hennes ”Hattstugan”, Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Max favoriter” och så Barbro Lindgrens ”Vi leker att vi är pippifåglar”.

Flera av de nämnda författarna har jag förstås läst tidigare, men jag slås av att jag i några fall också har träffat dem personligen. Göran Greider har jag inlett seminarier tillsammans med ett par gånger; jag har också en gång i världen engagerat honom att talar inför en socialdemokratisk partikongress. Roy Jacobsen har jag träffat under en norsk arbeiderpartikongress och haft ett långt och hjärtligt samtal med under en lunch arrangerad av dåvarande norske utrikesministern. Agneta Pleijel och jag plockades under vår gymnasietid ut för en stipendieresa till Norge, och vi hade sen brevkontakt under lång tid; vi har också träffats senare. Yvonne Hirdman har jag under min Ordfront-tid arrangerat ett möte med här i Uppsala.

Danmark: (S) behåller sin ställning trots närmandet till Dansk Folkeparti, men yttervänstern växer

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 19 februari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau.

Socialdemokratiet 27,3 procent
Radikale Venstre 5,3 procent
Socialistisk Folkeparti 5,1 procent
Enhedslisten 9,4 procent
Alternativet 5,8 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 16,8 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 5,7 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,3 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,9 procent
Enhedslisten 8,7 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,6 procent

Det här innebär inga stora förändringar jämfört med förra mätningen i samma serie. Det mest intressanta med den här mätningen är nog att Socialdemokratiet inte ser ut att ha tappat något (mer än ideologin) genom sitt närmande till Dansk Folkeparti. Dock verkar yttervänsterkoalitionen Enhedslisten ha vunnit nya anhängare.

Noteras bör också det svaga stödet för ultrahögerpartiet Nye Borgerlige.

Ísland: De vänstergröna störst i ytterligare en opinionsmätning

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av MMR (Market and Media Research), fördelar sig partisympatierna så här:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 27,0 procent (+- 0 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 24,4 procent (+ 0,6)
Píratar (Piratpartiet) 11,9 procent (- 1,7)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 10,7 procent (+ 1,0)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 10,0 procent (+ 2,2)
Viðreisin (Renässans) 6,2 procent (+ 0,6)
Björt framtíð (Ljus framtid) 5,4 procent (+ 0,1)

De tre borgerliga regeringspartierna får alla tre ett aningen ökat stöd. Det likaledes borgerliga Framstegspartiet ökar lite mer.

Det ledande oppositionspartiet, de vänstergröna, ökade enormt i förra mätningen och blev då Íslands största parti, vilket det är också enligt den här mätningen.

Piratpartiet går kräftgång.

Socialdemokraterna ökar faktiskt mest men ligger fortfarande på en mycket låg nivå jämfört med fornstora dagar.

Boogieman Blues

Owe Thörnqvist bor ju inte längre här i Uppsala, men Birgitta och jag brukar träffa honom och hans fru, Berit Gullberg, vid middagarna för hedersupplänningar hos landshövdingen på Uppsala slott, och vi har där blivit så pass bekanta, att vi har fått biljetter till en av konserterna i hans av allt att döma never ending tour – han är 87 nu och ställer som den äldste någonsin upp i Melodifestivalen.

I lördagens melloförhands dissade DNs Hanna Fahl honom och hans ”Boogieman Blues” och trodde att de skulle komma allra sist. Men Owe har alltid haft många fans och fick säkert också många nya med sitt eleganta framförande av tävlingslåten, vilket nog också det i sammanhanget udda kompbandet och doatjejerna bidrog till. Så Owe skrällde, även om ”Boogieman Blues” inte riktigt når höjden på den förlaga den lite grann anknöt till, ”Varm korv boogie”. Och det ändade i finalplats plus ett slags reträtt från Hanna Fahls sida.

Den här sjungande gubbjäveln kan sina saker.

Till segrare hade Hanna Fahl för sin del korat ”I Can’t Go” med Robin Bengtsson, och den här åttiotalspräglade poplåten var faktiskt den andra låten som gick direkt till final. Som så många andra bidrag i den här tävlingen fick Bengtssons uppbackning av dansare, men till låtens försvar kan man anföra, att den faktiskt hade refräng. Det intressanta i det här fallet är att Hanna Fahl, för att åter knyta an till henne, ville belöna det här bidraget på grund av något annat, nämligen för att ”högkonceptuella scenshower” alltid bör premieras. Själv lever jag i villfarelsen, att Melodifestivalen primärt handlar om låt och sångligt framförande.

Själv tyckte jag att ”Kiss You Goodbye” med Anton Hagman var en usel låt, men 18-åriga good looking boys har väl sin skara av beundrande tjejer. Så den här låten gick vidare till andra chansen.

Ännu fler unga killar – tre: Felix, Oscar & Omar – stod för det andra bidraget som gick till andra chansen, ”Gotta Thing About You”. Och om FO&O är faktiskt Hanna Fahl och jag tämligen eniga. Av henne fick de här killarna en tvåa, och med viss tvekan inför ett så högt betyg ansluter jag mig.

Det sista för att den här deltävlingen hur som helst inte innehöll något mer, värt att nämna.

Spelman på taket mycket sevärd på Uppsala stadsteater

Musikaluppsättningar på stadsteatrar blir inte alltid bra i alla avseenden. Men ”Spelman på taket” på Uppsala stadsteater är ett exempel på att musikaler kan göras i mycket se- och hörvärda versioner även på scener, som primärt är avsedda för talteater. I det här aktuella fallet finns dessutom egentligen bara en låt, som har slagit så där ordentligt, ”Om jag hade pengar”. Nå, den här aktuella teatern har bland sina skådespelare faktiskt några som också kan sjunga och dansa, och inlån och träning under tillräckligt lång repetitionstid gör resten. I det här fallet har man heller inte nöjt sig med att använda bandad musik – under avslutningen visas orkestern upp och blir föremål för publikens applåder. Också scenbild (Martin Chocholousek) och dräkter (Lena Lindgren) är valda och skapade med omsorg.

Skådespelarna är många, men få av dem har bärande roller, främst bland dem Lars Väringer som mjölkutköraren Tevye. Väringer har tidigare spelat på Uppsala stadsteater men hör inte till den fasta ensemblen. Lolo Elwin gör förtjänstfullt rollen som hans hustru Golde, men den scengestalten är mer en kontrastyta till Tevyje än en lika stark motpol till honom och hans världsbild. (Mot slutet sitter det ganska hårt åt, innan Golde medger något slags kärlek till sin make.)

Tevyes och Goldes döttrar ska alla giftas bort med viss hjälp av en äktenskapsmäklerska, Yente (Siw Erixon), men den som fattar det slutgiltiga beslutet är flickornas far, Tevye. Fast att hans besked inte heller kan ses som det som i verkligheten kommer att gälla visar episoden då han, nog lite förhastat, lovar bort en av döttrarna till slaktaren (Gustav Levin) och hon vägrar.

Döttrarna har nämligen sina egna preferenser och vägrar låta pappa bestämma. En vill ha en fattig skräddare, en annan en lärare, till lika revolutionär, och en tredje en man som är ryss, alltså inte ens jude.

Men inte bara en ny tid i kulturell mening bryter in över den judiska värld i ett Ukraina runt sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal som den här historien utspelas i – antisemitismen, som senare ju skulle komma att få en våldsam utveckling i stora delar av Europa, tar sig uttryck i pogromer, så också mot judarna i vår lilla ukrainska by. Judarna ska bort! Soldater, ledda av en officer (Aksel Morisse) marscherar in i byn, skjuter och bränner ner hus. Judarna tvingas packa nödvändiga ägodelar på en vagn och dra vidare – ja, vart?

Ännu fler av de agerande – de är många – skulle kunna nämnas, men framför allt måste man nämna en gestalt som rör sig i, ibland svävar över myllret på scenen: spelmannen på taket, den närmast Marc Chagallska gestalt som här spelas av Victor Morell.

Sammantaget är det här en av Uppsala stadsteaters riktigt stora (även i kvalitativ mening) uppsättningar på mycket länge. Om Ronny Danielssons regi finns bara gott att säga, och Gösta Berhards svenska översättning står sig gott.

Men ”Spelman på taket” gjordes faktiskt inte ursprungligen för scen. Det vi ser på scenen utspelar sig 1905, men ”Fiddler On the Roof” hade scenpremiär på Broadway 1964, och scenversionen skapades av Joseph Stein (text) och Jerry Bock (musik).

Scenversionen har en mycket äldre litterär förlaga, ”Spelman på taket” av Sholem Alejchem (översättning Stefan Lindgren, Ordfront 1992), på jiddish ”Tevje der Milkhiker”, 1894 – Milkhiker = mjölkutkörare, därav den i teaterversionen centrala vagnen. Jag vill gärna rekommendera den här bokutgåvan, också för att den avslutningsvis innehåller en lista över alla de bibelallusioner och mer eller mindre ordagranna citat ur Gamla testamentet den formligen kryllar av. Jag bekänner mig varken till kristendomen eller till judendomen, men den som vill förstå den kulturkrets vi lever i bör skaffa sig kunskap om sådant som starkt har bidragit till att forma den.

* * *

Biljetterna till den här förställningen köpte Birgitta som julklapp till mig. Ofta går vi ut och äter före eller efter konserter och teaterföreställningar, men eftersom jag också ville se kvällens avsnitt av Melodifestivalen, hade hon i stället den här gången varit på konditori Trianon och köpt danska smørrebrød till en snabbt framdukad men desto godare middag.

Finland: Oppositionens övertag består

I Kantar TNS nya opinionsmätning för Helsingin Sanomat, består Socialdemokraternas ledning.

Det ledande oppositionspartiet, Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokratiska partiet), stöds av 21,6 procent. Det här är en liten minskning sen förra mätningen i samma serie men en rejäl upphämtning sen valet 2015, då partiet bara fick stöd av 16,9 procent.

Den borgerliga regeringens ledande parti, Suomen Keskusta (Centern), tappar också i den här mätningen och hamnar då på 19,8 procent. I valet 2015 fick partiet stöd av 21,1 procent.

Centerns främsta stöttepelare i regeringen, Kokoomus (Samlingspartiet), tappar också och hamnar då på 18,4 procent. I valet 2015 fick partiet stöd av 18,2 procent.

Det tredje benet i den borgerliga koalitionsregeringen, Perussuomalaiset (Sannfinländarna), ökar visserligen i den här mätningen men ligger fortfarande kvar på en för partiet ovanligt låg nivå, 9,1 procent. I valet 2015 stöddes partiet av 17,7 procent av väljarna.

Övriga partier är samtliga i opposition.

Vihreä Liitto (Gröna förbundet) backar en aning men hamnar då på 11,1 procent – det har nu länge varit större än Sannfinländrna. I valet 2015 fick partiet 8,5 procent.

Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) ökar en aning, till 9,1 procent, och är då jämnstora med Sannfinländarna. I valet 2015 fick partiet 7,1 procent.

Svenska Folkpartiet ökar också något och landar då på 4,8 procent. I valet fick partiet stöd av 4,9 procent.

Och Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) minskar till 3,5 procent, vilket är samma resultat som i senaste valet.

2.260 personer tillfrågades under perioden 16 januari-11 februari.