Estland: Deportationerna till Sibirien. Avrättningarna
3 mars 2017 18:00 | Film, Politik | 2 kommentarerDet finns förmodligen inte många ester bland dem som upplevde den första sovjetockupationen under andra världskriget vilka inte med fasa upplevde de massdeportationer till Sibirien och de avrättningar som genomfördes sommaren 1941. Samma öde drabbade grannländerna Lettland och Litauen. Mer än 40.000 balter landsförvisades. En del av framför allt männen avrättades, men flertalet av de deporterade hamnade i Sibirien, där också många dog av svält och umbäranden.
Det här skildras i en estnisk långfilm, ”Där vindarna möts” (i original ”Risttuules”, 2014), i regi av Martti Helde, en både historiskt/dokumentärt välgjord och konstnärligt stark spelfilm.
Helde bygger filmscenariot på de brev och dagboksanteckningar Erna Tamm (i filmen spelad av Laura Peterson) skrev allt ifrån de ödesdigra händelserna 1941 och 15 år framåt, till dess att hon äntligen kunde återvända till hemlandet från Sibirien.
Erna och hennes man Heldur (Tarmo Song) samt deras dotter Eliide (Mirt Preegel) valde, sangviniskt på grund av Ernas lite oskuldsfulla verklighetsuppfattning, att stanna i Estland när ryssarna tog över, men för de nya makthavarna räckte det att Heldur hade varit med i en frivilligorganisation av hemvärnstyp. Hela familjen deporterades, mamman och dottern till Sibirien – vad det kom att bli av maken/pappan undrade hon sedan över under alla deportationsåren; några svar på breven hon skrev kom aldrig. Förts i slutet av filmen får man reda på att han ganska snart efter fängslandet förstod vad som skulle hända med honom – inga av de fängslade som fördes till rättegång verkade bli frikända, och detta slutade alltid framför en exekutionspatrull.
Men det är Ernas och Eliides fortsatta öde som är filmens fokus. Eliide blir sjuk redan under den långa tågtransporten och förblir sängliggande under deras nya liv i Sibirien. Matransonerna är små, och barnen får ingen extra tilldelning, så när Erna en gång försöker få reda på vad dottern drömmer om, blir svaret, hur hon än försöker, bara ”bröd”.
En gång stjäl mamman ett stycke bröd ur förrådet men stölden upptäcks och hon kallas till kolchosledaren, som ställer henne inför valet att antingen skickas till något värre ställe eller dricka vodka och ligga med honom.
Till den här filmens suveräna berättarteknik hör att den aldrig visar det förnedrade samlag hon tvingas till, bara den utnyttjade kvinna som finns där som en rest, efteråt.
Och inte räddade det här någonting heller. Lilla Eliide dör och får sin grav i det från Estland fjärran Sibiriens jord.
Hennes mamma visar sig ha en enastående tåga och livsvilja: arbetar hårt och lyckas mot slutet rent av få ihop pengar till en egen ko. I motsats till en del andra estniska kvinnor finner hon sig inte, bildar inte par med någon rysk man.
Och efter femton år, när det redan har gått en tid efter Stalins död (1953), får hon till slut tillstånd att återvända till sitt gamla hemland, Estland.
Där förstås inte mycket längre är sig likt och där hennes älskade Heldur inte heller finns.
Och ändå är den här filmen så vacker, i Erik Põllumaas suveräna foto, allt från bilderna av sommarens idyll 1940 över bilderna från Sibirien till det sorgsna slutet.
Norge: Senterpartiet snart större än Fremskrittspartiet? Rødt större än MDG och nästan lika stort som SV
2 mars 2017 21:52 | Politik | Kommentering avstängdVi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:
Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent
Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.
I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.
Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.
Norstat har för Vårt Land gjort en opinionsundersökning som publicerades den 2 mars. Mätningen gjordes under perioden 21-27 februari. Också den här mätningen visar en omfördelning av partisympatierna inom det röd-gröna blocket till förmån för dess gröna del, men Senterpartiet tycks också hämta väljare från annat håll. Det ligger nära att gå om Fremskrittspartiet.
Høyre 23,8 procent (+ 1,2 procentenheter)
Fremskrittspartiet 13,2 procent (- 2,8)
Venstre 3,9 procent (+ 0,4)
Kristelig Folkeparti 5,4 procent (+ 1,2)
Senterpartiet 10,9 procent (+ 2,3)
Arbeiderpartiet 31,2 procent (- 3,1)
Sosialistisk Venstreparti 3,4 procent (- 0,4)
Rødt 3,2 procent (+ 1,3)
Miljøpartiet De Grønne 2,7 procent (- 0,9)
Också här ligger både borgerliga Venstre och SV under spärren. Som vanligt ligger MDG rejält under fyraprocentsspärren – hur länge accepterar medlemmarna, att partiet har en partiledning, som inte förmår bättre?
Rødt har nu ett högre stöd än MDG och ligger i hälarna på SV.
Sagor, sånger, lekar och pyssel
1 mars 2017 21:48 | Barnkultur | Kommentering avstängdDet är väl inte riktigt säsong för ”Nu är det äntligen jul”, sagor, sånger, lekar och pyssel utvalda och redigerade av Suzanne Öhman och Susanna Hellsing (Rabén & Sjögren, 2016) – jag fick den själv i julklapp – men det är faktiskt en bok av bestående värde. Framför allt några av sagorna hör till de klassiska julberättelserna: Astrid Lindgrens ”Kajsa Kavat hjälper mormor”, illustrerad av Ilon Wikland, och ”Mössens julafton” av Alf Prøysen med illustrationer av Kjell Midthun. Inte lika kända men mycket läsvärda är också Prøysens av Jens Ahlbom illustrerade ”Snickar Andersson och jultomten” och Lindgrens ”Tomten är vaken”, illustrad av den själv prisbelönta Kitty Crowther.
Lennart Hellsings versartade ”Tomten” (illustrerad av Catarina Kruusval) är en trevlig bagatell, och den följs av ytterligare en höjdare, ”Måns och Mari firar jul”, hämtad ur Kaj Beckmans ”Måns och Mari om vintern”, utgiven av Folket i Bilds förlag 1974. Borde inte Rabén & Sjögren ge ut alla de fyra årstidsböckerna av Kaj Beckman igen?
”Är det jul nu igen! sa lilla spöket Laban” av Inger och Lasse Sandberg är också trevlig men inte någon av de allra bästa historierna om lilla spöket Laban. och ungefär detsamma tycker jag om Jean de Brunhoffs ”Babar och jultomten”.
Några klassiska julsånger innehåller den här boken också. Närmast självklara är Astrid Gullstrands ”Tre pepparkaksgubbar” och Alice Tegnérs ”Sockerbagaren”, och det är verkligen inget fel på Catarina Krusvals illustrationer, men i de fallen är åtminstone jag så fångad av Elsa Beskows klassiska illustrationer, att jag har svårt att ta till mig andra. Mia Nilssons nya bilder till Alfred Smedbergs ”Tomtarnas julnatt” känns helt OK. Lite svårare har jag för Maria Nilsson Thores bilder till Rafael Hertzbergs ”Nu har vi ljus här i vårt hus”, men jag vacklar och är inne på att det kanske är en fråga om tillvänjning.
Och OBS: Jag vet att ”Mössens julafton” också är tonsatt av Prøysen, kan också melodin. Men jag har redan från början upplevt den främst som en sagobok.
Lekarna och pysslet i slutet av boken är väl OK, men för mig kunde de gärna ha utelämnats.
Byracka av obestämd ras är heller inte så dumt
1 mars 2017 16:38 | Barnkultur | Kommentering avstängdAnna Härmäläs ”Du hör inte hit, Beiron” kom ut på finlandssvenska Schildts 2011 och återutgavs av En bok för alla 2016.
Den är en i alla avseenden, text såväl som bild, originell barnbok, dessutom med ett angeläget budskap, om rasism om än bland hundar.
Beiron är en nyfiken hundracka, dock med lust både för att sova och för att äta. det senare ibland med påföljden atr han får ont i magen. Han har en kompis också, Jori, som är både klokare och äldre än han själv.
En dag hittar han på ett träd inom sitt revir en affisch med reklam för HUNDUTSTÄLLNING / KOIRANÄYTTELY – det här äger nämligen rum i Finland. I den här boken kan svenska barn också få lära sig att TAX på finska heter MÄYRÄKOIRA och FINSK SPETS SUOMEN PYSTYKORVA.
Beiron vill vara med i hundutställningen och beger sig därför dit.
Det visar sig dock att hundarna tävlar i olika rasgrupper, så Beiron testar några. Nej, Chihuahua är han nog inte – han är för stor. Och afghanhundarna kallar honom för snorvalp. Han klistrar på sig ludd som han hittar i ryggsäcken, detta för att likna en pudel, men så kommer det en vindpust och avslöjar honom. Han utger sig också för att vara bulldog men blir avslöjad, när gummibandet som håller in nosen går av. Och när han målar prickar på sig för att bli dalmatiner, häller en riktig sådan vatten på honom, så att han i stället blir randig som en zebra.
Till slut är han nära att lyckas, när han rakar av sig pälsen och låtsas vara nakenhund, men då får han själv dåligt samvete och avslöjar att han har lurats.
Och så blir han utsparkad från hundutställningen.
Väl hemma igen hälsas han välkommen av Jori och de andra kompisarna, som tycker att han är skogens modigaste hund. De bär honom i guldstol till en riktig hundfest, där ingen är förmer än den andre. Ett riktigt kalas blir det!
Janssons frestelse
1 mars 2017 12:31 | Mat & dryck, Media, Serier | 2 kommentarerJag kollar dagligen Helsingin Sanomat på nätet. Primärt för att hitta politiska nyheter från vårt östra grannland.
Men i den här nätupplagan förekommer också Pertti Jarlas serie ”Fingerpori”, som också någon stockholmstidning borde publicera.
I dagens nätutgåva av Helsingin Sanomat finns en fullkomligt obetalbar strip:
Man ser en Tove Jansson-lik kvinna med en spis med ugn i bakgrunden och en aluminiumform med ett livlöst Mumintrollet liggande däri. I nästa serieruta har kvinnan förslutit formen och på locket skrivit ”Janssonin kiusaus”, på svenska ”Janssons frestelse”.
Danmark: Vilka vinner respektive förlorar på närmandet mellan Socialdemokratiet och Dansk Folkeparti?
28 februari 2017 17:57 | Politik | Kommentering avstängdVi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:
Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent
Den 26 februari publicerades en ny mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau.
Socialdemokratiet 28,7 procent
Radikale Venstre 5,4 procent
Socialistisk Folkeparti 4,8 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 17,2 procent
Dansk Folkeparti 15,7 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 6,9 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent
Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:
Socialdemokratiet 28,0 procent
Radikale Venstre 5,7 procent
Socialistisk Folkeparti 5,0 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,4 procent
Venstre 18,2 procent
Dansk Folkeparti 16,7 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 6,3 procent
Nye Borgerlige 1,7 procent
Socialdemokratiet klarar sig bra, medan Dansk Folkeparti, som (S) numera flirtar med, ligger långt under sitt valresultat
Noteras bör också här det svaga stödet för ultrahögerpartiet Nye Borgerlige.
Megafons mätning den 20-23 februari för Politiken och TV2 gav följande resultat:
Socialdemokratiet 24,0 procent
Radikale Venstre 7,0 procent
Socialistisk Folkeparti 6,5 procent
Enhedslisten 8,9 procent
Alternativet 6,9 procent
Venstre 16,9 procent
Dansk Folkeparti 14,9 procent
Konservative Folkeparti 4,7 procent
Liberal Alliance 4,7 procent
Den här mätningen uppvisar intressanta skillnader jämfört med mätningen och genomsnittet ovan. Socialdemokratiet ligger märkbart lägre och övriga partier i vänster-mittenblocket märkbart högre.
Både Venstre och Dansk Folkeparti ligger lägre, så också Liberal Alliance.
I en nyhetsartikel i Information säger den politiske ledaren för socialliberala Radikale Venstre, Morten Østergaard att S-ledaren Mette Frederiksen måste välja mellan hans parti och Dansk Folkeparti – han ser dagens socialdemokrati mer som ett problem än som en del av lösningen.
I den svarsintervju Mette Frederiksen har gett till Jyllands-Posten försöker hon gjuta olja på stormvågorna och påminner om att Radikale Venstre själva har valt att arbeta blocköverskridande. Socialdemokratiet tänker samarbeta med DF bara i frågor, där partierna är överens.
Norge: Senterpartiet vinner väljare från Arbeiderpartiet
27 februari 2017 21:40 | Politik | Kommentering avstängdVi börjar som vanligt med stortingsvalet år 2013. Då blev utfallet det här:
Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent
Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida, alltså i stället stödja en röd-grön regering, men just nu verkar partiets huvudlinje vara en borgerlig regering med Høyre, KrF och Venstre men inte Fremskrittspartiet. Den senaste budgetförhandlingen har dock ändat i att båda mittenpartierna har gjort upp med regeringen om ny budget.
I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.
Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig nu sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.
MMI har för Dagbladet gjort en opinionsundersökning som publicerades den 24 februari. Mätningen gjordes under perioden 20-22 februari. Också den här mätningens mest intressanta del är omfördelningen av partisympatierna inom det röd-gröna blocket till förmån för dess gröna del.
Høyre 23,8 procent (+ 0,9 procentenheter)
Fremskrittspartiet 14,1 procent (- 0,7)
Venstre 3,5 procent (- 0,2)
Kristelig Folkeparti 5,2 procent (+ 0,3)
Senterpartiet 11,4 procent (+ 3,4)
Arbeiderpartiet 31,6 procent (- 3,7)
Sosialistisk Venstreparti 3,8 procent (- 1,2)
Rødt 3,0 procent (+ 1,5)
Miljøpartiet De Grønne 2,2 procent (- 0,7)
Ytterligare en mätning bekräftar, att Senterpartiet vinner ungefär lika mycket som Arbeiderpartiet tappar. En fråga som säkert har spelat en roll för det här är motståndet ute i bygderna mot kommunsammanläggningar.
Här ligger både borgerliga Venstre och SV under spärren. Som vanligt ligger MDG rejält under fyraprocentsspärren.
Hasse Andersson och Nisse Hellberg var bäst i Mellon i går
26 februari 2017 18:40 | Musik | Kommentering avstängdJag överdriver inte: Det fanns inte ett enda bidrag i gårdagens Mello som jag skulle ha kunnat tänka mig att rösta på.
Jag tyckte synd om Jon Henrik Fjellgren eftersom han såg så nervös ut, men den låt han gjorde tillsammans med Aninia, ”En värld utan strider”, karaktäriserades mer av mystik än musik. Nå, eftersom det fanns låtar som var betydligt sämre, röstade väl folk med fötterna.
Vidare direkt till final gick också ”As I Lay Me Down” med Wiktoria. Hon har en för ljus röst för min smak. Och jag undrar hur många som i dag egentligen kommer i håg själva låten.
”När ingen ser” med Axel Schylström hade åtminstone lite tempo, men skulle den här låten någonsin kunna bli schlager?
Liksom den kommer ”Statements” med Loreen till Andra chansen, och så uppskrivna som den och hon var i förväg, hade det väl närmast varit en sensation, om den hade åkt ut. Men frågan är om det inte är det den borde ha gjort. Den här låten saknar nämligen alla schlagerkvalitéer.
Hasse Andersson och Nisse Hellberg var bäst i Mellon i går. Men de gjorde sitt gemensamma nummer utom tävlan.
Bland Helga Henschens vänner
26 februari 2017 15:43 | Barnkultur, Film, Helga Henschens Vänner, Konst & museum, Mat & dryck, Musik, Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 2 kommentarerJag är en av initiativtagarna till föreningen Helga Henschens vänner, valdes också till dess förste sekreterare.
Jag mötte Helga – kände henne inte tidigare – under en konferens för socialdemokratiska kulturarbetare på Bommersvik i midsommarveckan 1967. Vi blev vänner, för livet visade det sig. Där, på Bommersvik, bildade Helga och jag och författaren Bernt Rosengren en trio, som höll ihop från frukosten i matsalen till sen kväll. Vi blev till slut en treenighet, där det ibland blev svårt att särskilja vem som var vem. Som när Helga en morgon vid frukosten spärrade ut två fingrar, som pekade på Bernt respektive mig, och inledde med ”Du som är est…”. Bernt har förresten skrivit om oss och den där konferensen i sin roman ”En dröm om styrka”.
Maj Britt Theorin läste, innan vi påbörjade den formella delen av gårdagens årsmöte i Helga Henschens vänner, upp ett underbart textstycke om samma kulturarbetarkonferens i Helgas bok ”Vägen till Rebella” (1981). Om ni vill läsa hela det här textavsnittet, kan ni gå upp till Kulturspegeln, Prosa och lyrik, Henschen, Helga – där finns det i inledningen till min långa essä om Helga för DELS’, de litterära sällskapens, tidskrift.
När jag sedan hade blivit formellt vald till mötesordförande, sa även jag några ord om Helga och min personliga vänskap med henne, berättade bland annat pekhistorien ovan och om vårt mycket intensiva politiska samarbete i valrörelsen 1973, då ett antal kulturarbetare bildade en egen valorganisation, på Helgas förslag döpt till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering. Vi publicerade bland annat av Helga tecknade motståndsrörelseteckningar som annonser på DNs Namn och Nytt, publicerade den av Helga tecknade boken ”Min gröna dröm är röd” och en affisch med den av Helga och Bernt Rosengren skapade pojken Busen med text på samma tema.
Före årsmötesförhandlingarna visades en film med Helga, då still alive.
Årsmötesförhandlingarna var som sådana brukar vara, och eftersom vi hade fått en i många avseenden imponerande verksamhetsberättelse att behandla och föreningens finanser är i god ordning, genomfördes de i god sämja. Den mycket alerta ordföranden Lilian Larsell gav då och då ytterligare substans åt det skrivna och avslutade med att redovisa spännande planer inför nästa verksamhetsår, då 100-årsminnet av Helgas födelse ska firas. Jag kan nämna att den 22 mars 2018 blir det releaseparty på Hedengrens bokhandel för Birgitta Holms Helga Henschen-biografi.
Under det här årsmötet träffade jag många gamla vänner, till exempel valberedningens ordförande Ami Lönnroth, Laila Nygren (den här gången bland annat kvinnan bakom den utmärkta gravade lax som serverades efter årsmötesförhandlingarna), den forna förlagsredaktören Berit Skogsberg (som jag hade vid min sida som sekreterare), den redan nämnda Maj Britt Theorin, som satt på min vänstra sida – på min högra sida satt min hustru – vidare min gamla arbetskamrat från Socialdemokratiska partistyrelsen Maud Björklund, som satt mitt emot mig, samt föreningens förra ordförande, Barbro Werkmäster, som satt till höger om min hustru, och så vidare.
Efter årsmötesförhandlingarna fick vi ta del av ett program med dikter och sånger (av Gunnar Edander tonsatta dikter) av Helga Henschen. De agerande var, förutom Edander, Kent Malte Malmström och Marie Thérèse Sarrazin.
Och efter måltiden avslutades programmet av Birgitta Dahl, som hade vidtalats att medverka efter att nyligen ha haft Helga som en av fyra symboliska gäster vid ett middagsbord – det här visades i ett café-program i TV från Umeå. Birgitta berättade minnen och läste dikter av Helga och visade upp omslag till och illustrationer ur Helgas böcker. Av särskilt intresse var kanske avsnittet om Birgittas, då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam, och Helgas resa i slutet av vietnamkriget till Vietnam och Laos. Bland annat visade Birgitta upp den både mycket vackra och mycket slagkraftiga affisch Helga gjorde åt Vietnamkommittén, den med en vattenbuffel, en lite pojke som spelar flöjt och texten ”Stöd Indokinas folk”.
Av årsberättelsen framgick det, att Helga Henschens vänner förra året hade 129 medlemmar, och Lilian Larsell berättade, att antalet medlemmar just nu är 134. Årsavgiften fastställdes oförändrat till 175 kronor, 75 kronor för make eller maka som också är medlem. Årsavgiften betalas in på plusgiro 24 73 94-0. Informationsmaterial om föreningen kan man få om man mejlar till ordföranden, lilian.larsell@telia.com.
* * *
Vid mötena sker försäljningar av Helga-relaterat material. Själv köpte jag ett exemplar av En bok för alla-utgåvan av Britt G Hallqvists ”Festen i Hulabo”, kongenialt illustrerad av Helga Henschen. Den kommer nog att hamna hos ett barnbarn.
Melodikrysset nummer 8 2017
25 februari 2017 23:21 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Teater, Ur dagboken | 2 kommentarerJag löste alltså Melodikrysset i morse men hann inte då skriva om det, eftersom jag och Birgitta skulle åka till Stockholm för ett årsmöte med Helga Henschens vänner. Jag hade ombetts att vara mötesordförande och Birgitta att berätta egna minnen av Helga.
Vi hann hem lagom till Melodifestivalen och såg både kvällens avsnitt från Skellefteå och slutet av ”Morden i Midsomer” innan jag kunde börja skriva.
Men här är nu det jag redan i morse kom fram till.
Nu var dagens kryss inte något av de svårare, men ett par saker var lite knepiga för mig.
TV-serien ”House of Cards” har jag aldrig sett, aldrig heller läst den roman av Michael Dobbs den tydligen bygger på.
Det krävdes också tankemöda för att klara dagens fråga om en låt, framförd på finska. Jo, i original hette den ”I’m So Exited” när den sjöngs av Pointer Sisters.
”Miss Saigon” har jag på skiva, men jag har aldrig sett den på scen, alltså inte heller här i Sverige, men den här frågan nystade jag upp genom att Anders Eldeman som ledtråd gav att den manliga rösten i inspelningen av ”Last Night of the World” tillhörde Niklas Andersson. Nätsökning visade då att den kvinnliga rösten tillhörde Malena Laszlo.
Den näraliggande operafrågans svar var Giacomo Puccini – vi hörde nämligen ett stycke ur ”La Bohème”.
Krysset började med en fråga om efternamnet på sångaren vi hörde, och det var helt uppenbart Håkan Hellström. ”Lämna mig inte i det här skicket” heter låten han sjöng.
Men jag är ju, som ni vet, ganska förtrogen också med äldre sångare, så jag hade faktiskt inga svårigheter med att identifiera den som sjöng Evert Taubes ”Flickan i Peru”. Jo Sven-Olof Sandberg, populärt kallad SOS.
Sen var det en hel räcka låtar med artister som jag har i min skivsamling och/eller har ett personligt förhållande till.
Ed McCurdys ”Last Night I Had the Strangest Dream” och dess svenska översättning ”I natt jag drömde något som…”, signerad Cornelis Vreeswijk, finns båda i min sångbok ”Upp till kamp!” från 1970.
Cornelis Vreeswijk har jag allt av som finns på svenska skivor, således också ”Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”, så mig förvillar inte Anders Eldeman genom att spela den med Göteborgs Sinfonietta.
Också Paul Simon tror jag att jag har allt med. Så visst känner jag igen ”You Can Call Me Al”.
Lasse Åberg har jag träffat ett antal gånger – han är liksom min hustru så kallad hedersupplänning, och dessa med respektive bjuds årligen på middag hos landshövdingen i Uppsala. Dessutom vet ju mina läsare, att jag varje år följer uttagningarna i Melodifestivalen – alltså har jag hört och sett Electric Banana Band göra ”Kameleont” i 2006 års upplaga.
Därmed närmar vi oss, så här på slutet, det barnsliga, och övergången blir inte så stor till sista frågan, även om vi i dag fick höra Astrid Lindgrens och Georg Riedels Pippi Långsrrump-relaterade ”Sommarsången” i en mycket jazzig version. Nå, hur som helst: i texten talas det om bruna ben.
Ack, vore det den tiden på året!
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^