Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 7 2017:

”Även den tunga profilen Margit Silberstein fick sluta på SVT när hon fyllde 67 år mot sin vilja.”

Expressen.se

* * *

”I dag hålls en konferens om EU:s svar på terrorn i Estland.”

Metro

Danmark: Det politiska läget efter Första maj

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 7 maj publicerades en mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 27,5 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 4,5 procent
Venstre 18,6 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,4 procent
Nye Borgerlige 1,9 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,6 procent
Radikale Venstre 5,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,6 procent
Dansk Folkeparti 18,0 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 5,7 procent
Nye Borgerlige 1,2 procent

Socialdemokratiet har backat lite, så också övriga partier på vänstersidan. Märk att flera av de senare i dag är starkt kritiska mot Socialdemokratiet – i en intervju inför Enhedslistens kongress varnar Pernille Skipper Socialdemokratiet för att hennes parti inte kommer att stödja Socialdemokratiets allt mer restriktiva flykting- och invandringspolitik. Hon tar också upp att antalet fattiga i Danmark påtagligt har ökat i antal.

I Voxmeters mätning närmar sig ultrahögerpartiet Nye Borgerlige tvåprocentsspärren.

Orkla växer inom tillverkningen av glassingredienser

Norska Orkla är mycket stort inom livsmedelstillverkning av olika slag.

Företaget har tidigare i Norden, Storbritannien, Nederländerna och Tyskland köpt företag med anknytning till glasstillverkning, i fallet Tyskland Eisunion GmbH.

Det sist nämnda företaget har en stark position i södra Tyskland, så nu har Orkla köpt ett liknande företag med fäste i norra Tyskland, Eis Ludwig Gräbner GmbH (”Eis Gräbner”). Det har 18 anställda, en omsättning på 6,5 miljoner euro och är lokaliserat till Hannover.

Danmark: Fler arbetare röstar blått än rött

Det danske valgprojekt har publicerat siffror över hur den danska arbetarklassen röstade i folketingsvalet 2015.

Socialdemokratiet får visserligen flest arbetarröster, men Dansk Folkeparti får nästan lika många, och det blå blocket leder bland arbetarna över det röda med 53-47, räknat i procent. Och då ska man veta att ett par av partierna i det röda blocket, socialliberala Radikale Venstre och mittenpartiet Alternativet, inte är några självklara delar av det röda blocket.

Så här fördelades arbetarklassens röster i folketingsvalet 2015:

Socialdemokratiet 31 procent
Dansk Folkeparti 30 procent
Venstre 16 procent
Enhedslisten 7 procent
Socialistisk Folkeparti 4 procent
Liberal Alliance 4 procent
Alternativet 3 procent
Radikale Venstre 2 procent
Konservative Folkeparti 2 procent

I Danmark har LO sedan nu ganska länge inte tagit uttrycklig partipolitisk ställning utan i stället drivit sina egna intressefrågor, vilket säkert har bidragit till det här.

Men de socialdemokratiska partiernas politik och medlemsutveckling (med allt sämre förankring i arbetarklassen) i en rad europeiska länder har på många håll, Sverige inte undantaget, lett till att de har förlorat terräng, tappat tidigare närmast givna arbetarklassröster. Och på många håll, senast nu i Frankrike, har de här arbetarrösterna i stället gått till den populistiska högern. Fast i delar av södra Europa har de också gått till nya populistiska vänsterpartier.

Har de socialdemokratiska partierna något vett och vågar se även obehagliga sanninar i vitögat, bör de snarast analysera det här med målet att åter göra arbetarklassen till sin sociala bas. Det går, som historien visar, mycket väl att förena med att locka också andra grupper av löntagare att rösta socialdemokratiskt.

I Öregrund i maj månad

Nej, se det snöar och det ganska ymnigt.

Och det är inte roligt, ingenting vi har önskat, så vi säger inte hurra.

Gubbliv

Vårvädret försvann. I förmiddags, när jag var ner till brevlådan för att hämta morgontidningarna, var det isande kallt – jag frös trots att jag var fullt påklädd.

I någon mån kan det senare ha berott på att jag har sovit dåligt och för lite i natt.

Men låt oss börja från början.

Birgitta kom tillbaka till Öregrund efter att tillsammans med Helle Klein på ABF-huset i Stockholm ha inlett ett seminarium i regi av tidskriften Tiden och lett av Jesper Bengtsson.

Här väntade ett antal lådor med växter, främst rosor, beställd från och levererade av Eds Trädgård i Östhammar, så hon använde stora delar av den gångna helgen till plantering, kombinerad med rensning, grävning, jordförbättring och gödsling. Trädgården är annars präglad av att våren har dröjt med sin ankomst.

Men min hustru är inte den som ger sig, och en del tid hade hon också ägnat åt att förbereda en partiväns begravning, som har ägt rum i dag i Stillhetens kapell i Uppsala. Birgit Hedén, dotter till en legendar i uppsalapolitiken, Tycho Hedén, och själv under många år politiskt aktiv (s) i bland annat kommunfullmäktige och kulturnämnden, dog vid 93 års ålder men hade enligt den anförvant som kontaktade Birgitta uttryckt önskemål om att få Birgitta som begravningsförrättare. De som vill läsa mer om Birgit kan läsa Hans Alséns och Mary Erixons minnesord i dagens Upsala Nya Tidning.

För att allt skulle klaffa och hon själv kunna välja för en begravning lämpliga kläder tog Birgitta bussen in till Uppsala relativt tidigt i går kväll.

Dess förinnan bjöd jag på söndagsmiddag, tvärnöskinka med tomat och blandad sallad samt ungerskt bröd, och till det rött alkoholfritt vin. Och eftersom Birgitta inte ville komma allt för sent till Uppsala, åtog jag mig också att diska efter maten.

Helt naturligt hade jag sen, när Birgitta hade åkt, TVn på för att få reda på hur det gick i det franska presidentvalet.

Strax efter 20.00 presenterades en prognos, enligt vilken den oberoende mittenkandidaten Emmanuel Macron skulle vinna över den nationella frontens tillfälligt avgångna ledare Marine Le Pen med 65 procent mot 35. (Vad jag förstår blev utfallet sedan 66,1-33,9.)

Självfallet välkomnar jag Macrons seger, skulle också ha röstat på honom om alternativet var Le Pen och jag hade haft rösträtt i det här valet. Men egentligen är Macron, trots att han har tillhört den socialistiska regeringen, för mittenbetonad/liberal utifrån mina politiska värderingar.

Själv skulle jag heller inte ha röstat på socialistpartiets kandidat utan troligen på vänsterkandidaten Jean-Luc Melanchon, också han förutvarande minister i samma regering, som han dock av politiska skäl lämnade 2014. Jag skriver det här trots att jag har invändningar också mot en del av hans program, till exempel medborgarlön.

Att rösta på Marine Le Pen ligger inte i min föreställningsvärld. Ändå kan jag förstå en del av skälen till att hon lockar en del människor i de samhällsskikt som tidigare med ryggmärgen har känt sig hemmahörande bland de franska socialist- och kommunistväljarna. När till exempel socialistpartiet styrs av människor med helt annan bakgrund och helt andra värderingar än de klassiska vänsterväljarna har och dessa inte längre kan rösta efter devisen ”ni där uppe, vi här nere” och många av dem som förr blev arbetarrörelsens ledare nu har klättrat socialt och flyttat till andra bostadsområden, griper många av dem som blev kvar där nere efter de halmstrån ytterhögern erbjuder.

Fram till nio följde jag ändå valrapporteringen från Frankrike, fastän utgången verkade klar, men sen slog jag om TVn till fyran och kvällens Beck-film.

Tyvärr var gårdagskvällens Beck-film inte någon av de bättre. Att de många morden hade sin bakgrund i det faktum att de måste ha begåtts av någon av de många i filmen som hade en skruv lös förstod man relativt tidigt, och filmen blev inte bättre av attraktions/missförstånds/bortstötningsrelationen mellan Beck och hans kvinnliga chef.

Efter filmen kollade jag franska valet lite igen och gick också igenom de sista av mina dagliga nordiska tidningar. Och sen gick jag, när klockan var ganska mycket, äntligen och la mig.

Bara för att finna att jag absolut inte kunde somna – när jag till slut äntligen somnade, var klockan runt 03.00. Jag har sen kommit på varför jag, som normalt har ganska lätt för att somna, inte gjorde det i natt. Förklaringen var med all säkerhet den cola jag drack under filmen, visserligen sockerfri men icke desto mindre uppiggande.

Och sen förflöt natten som den i mitt fall oftast brukar göra: Med cirka en och en halv timmes mellanrum måste jag gå till toaletten och kissa.

Fast i natt mådde jag dessutom dåligt av ett annat skäl. Två gånger hade jag, när jag vaknade och skulle gå på toan, också kramp i nedre delen av vänstra benet. Vid det ena av de här tillfällena gjorde det faktiskt mycket ont, och krampen ville inte ens släppa när jag travade runt i huset för att få tillbaka normal rörlighet. Så det slutade med att jag satt på sängkanten och löste färdigt ett krypto i Aftonbladet Kryss & Quiz. Vid det laget var det redan så ljust att jag inte behövde tända någon lampa.

Men när jag som vanligt vaknade runt 08.00 för att jag behövde gå på toa, återvände jag till sängen och sov – mot mina vanor – till 10.00.

Norge: Många mindre partier under spärren – men Rødt på väg över den?

Det politiska havet verkar storma i Norge.

Men vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

I Norfaktas mätning under perioden 2-3 maj för Nationen och Klassekampen den 6 maj lever flera av de mindre partierna ett farligt liv. Inte bara MDG utan också liberala Venstre ligger under spärren, så även, men bara knappt, SV. Och FrP backar.

Høyre 23,9 procent (+ 0,1 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,0 procent (- 1,3)
Venstre 3,2 procent (- 0,4)
Kristelig Folkeparti 5,0 procent (+ 1,2)
Senterpartiet 11,0 procent (+ 0,3)
Arbeiderpartiet 33,7 procent (+ 1,5)
Sosialistisk Venstreparti 3,7 procent (- 0,1)
Rødt 2,3 procent (- 0,4)
Miljøpartiet De Grønne 2,9 procent (+ 0,1)

InFacts mätning, också gjord 2-3 maj, för Verdens Gang den 6 maj ger följande resultat.

Høyre 21,6 procent (+ 2,3 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 11,2 procent (- 1,7)
Venstre 3,9 procent (+ 0,2)
Kristelig Folkeparti 5,5 procent (- 0,5)
Senterpartiet 12,7 procent (- 0,8)
Arbeiderpartiet 32,6 procent (+ 0,9)
Sosialistisk Venstreparti 4,4 procent (- 0,5)
Rødt 3,0 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 3,0 procent (+ 0,5)

Här ligger alltså Venstre bara lite under spärren, SV lite över, MDG som vanligt under. Och också här går det utför med Fremskrittspartiet.

En intressant fråga, nu så väl som inför kommande val, är hur Kristelig Folkeparti tar ställning i regeringsfrågan. Det finns en diskussion i partiet om att byta sida och tillsammans med Senterpartiet (och eventuellt också Venstre) gå in i en arbeiderpartiledd regering. Partiledaren, Knut Arild Hareide, håller nu frågan om sidbyte öppen, och fler av partiets fylkesledare stöder numera en sådan strategi – men det finns också ett motstånd mot sidbyte i partiet. En Arbeiderparti-mitten-regering skulle dock sannolikt leda till att Arbeiderpartiet måste avsluta sitt nu långvariga samarbete med Sosialistisk Venstreparti.

Fremskrittspartiet motsätter sig emfatiskt att bli utknuffat ur regeringen av KrF och Venstre men kan tänka sig att släppa in dem i den.

Fremskrittspartiets tillbakagång registreras också i den mätning Norstat under perioden 25 april-1 maj gjorde för Vårt Land och som publicerades den 5 maj, dagen före partiets landsmöte.

Høyre 24,3 procent (+ 3,7 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 11,7 procent (- 4,1)
Venstre 2,1 procent (- 0,6)
Kristelig Folkeparti 4,3 procent (- 0,2)
Senterpartiet 12,8 procent (- 1,5)
Arbeiderpartiet 32,6 procent (+ 1,0)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (- 0,5)
Rødt 3,3 procent (+ 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 3,0 procent (+ 0,5)

Vore det här resultatet i ett stortingsval, skulle liberala Venstre åka ur Stortinget och Arbeiderpartiet kunna bilda regering tillsammans med Senterpartiet – skulle även SV ingå, skulle regeringen förstås få ännu större majoritet.

Annars är väl det mest anmärkningsvärda med den här mätningen, att yttervänsterpartiet Rødt är större än MDG, och även om det här forna maoistpartiet inte skulle klara spärren, skulle det få mandat i Oslo, där partiet är förhållandevis starkt. Rødt har också aktiemajoriteten i tidningen Klassekampen, en mycket intressant tidning, som finns tillgänglig på nätet. En intressant sak är att flera stora norska LO-förbund har köpt ganska mycket aktier i Klasskampen.

Grattis, Bertil Blues Johansson!

I dag klarade en tävlande i TVs ”Smartare än en femteklassare” den allra högsta nivån i den här tävlingen och vann 250.000 kronor. Den som lyckades med det här mycket ovanliga var Bertil Blues Johansson – han heter faktiskt också Blues.

Bertil är korsordskonstruktör, vilket bör ha varit till hjälp i den här breda och oförutsägbara frågetävlingen. Hans kryss publiceras regelbundet i Aftonbladet och i tidningens separat sålda bilaga ”Aftonbladet Kryss & Quiz”. I den senare gör han ”Svåra krysset”, som bereder mig, gamle krysslösare både ansträngning och nöje, vilket verkligen inte alla kryss i den här bilagan gör – alltså brukar jag regelmässigt börja med att lösa hans ”Svåra krysset”. Och jag kan, på heder och samvete, intyga, att jag har löst hela hans svåra kryss i veckans utgåva av den nämnda korsordstidningen, nummer 18 2017. ”Är styv i lederna” blir till exempel LOTS, och ”Den kan vara ett brevinnehåll” = NÅLEN.

Eftersom jag flera gånger här på bloggen har skrivit om Aftonbladets kryss och kryssmakare, har några av dem, bland dem Bertil Blues Johansson, hört av sig med kommentarer, vilket jag som lösare (som dock aldrig skickar in svar) tycker är mycket trevligt.

Men vi har aldrig träffats i verkliga livet, så det var kul att få se hur Bertil faktiskt ser ut.

Och ett stort grattis från en gammal krysslösare, inte bara av Melodikrysset!

Melodikrysset nummer 18 2017

I morse då jag gick upp kände jag mig helt väck, och allting tog en oändlig tid. När jag sen som alla morgnar mätte mitt blodsocker, förstod jag varför: Blodsockret låg extremt lågt, på 2,3. Nå, efter tomatjuice, fil och ett par mackor, estniskt surbröd med pålägg och paprika, kom kroppen gradvis i balans igen.

Humöret steg också, när jag hörde första ljudillustrationen i Melodikrysset. Anders Eldeman spelade George Formby’s ”When I’m Cleaning Windows”, och jag klarade utan något större besvär svaret, fönsterputsare.

Nästa spelade låt var ”Barcelona”, men vilka var det som sjöng den i duett? Det var två artister med bakgrund i ganska olika musikgenrer, Freddie Mercury och Montserrat Caballé.

Vi håller oss kvar i den klassiska musiken: Den operamusik som spelades var hämtad ur Igor Stravinskijs operaversion av H C Andersens ”Näktergalen”.

En klassisk film, byggd på en klassisk bok av Jules Verne, ”Jorden runt på 80 dagar”, bildade bakgrund till en dubbelfråga. Dels skulle vi kunna, att den här resan innebar, att man passerade tullen flera gånger. Dels skulle vi identifiera andra ordet i titeln på melodin, ”Jorden runt”.

En resa i mer begränsad skala företas i Siw Malmkvists ”Flickor bak i bilen”, som Jörgen Mörnbäck använde i sin Ian Wachtmeister-låt.

Till England förde oss Robbie Williams i ”Lose My Life”.

Amerikansk är ”Old Macdonald Had a Farm”, här i Sverige känd som ”Per Olsson han hade en bonnagård”.

Och apropå old: Sigge Fürst sjöng tillsammans med låtens upphovsman Thore Skogman ”De’ e’ inte åldern som gör att man e’ gammal”. De här båda herrarna hade för övrigt olika politiska värderingar. Thore valturnerade med Sten Andersson 1968 och skrev till och med en egen socialdemokratisk vallåt. Sigge ville inte ens ställa upp i en intervju i partiorganet Aktuellt i politiken (s), detta trots att tidningen alltid var mycket noga med att korrekt återge dem man intervjuade.

Gamla schlager är ju lite av mitt gebiet, så en av dagens lättaste frågor var att känna igen ”Med en enkel tulipan”. Kanske får jag en sådan också på min 80-årsdag, som firas i den närmaste familjekretsen här i Öregrund strax före midsommar.

Fast när man är i min ålder vet man ju inte, när det är dags för begravning, kanske med Olle Ljungströms ”Jag och min far” som en av sångerna. Det är en fin sång, också insjungen av andra artister. I dag hörde vi den med Pernilla Andersson och Dregen.

Jag har ju ganska ofta skällt på en rad inslag i de senaste årens melodifestivaler, men min aversion mot det som framförs där har säkert att göra med allt utanverket: rök- och ljuseffekterna, dansarna med mera. Avskalade, på skiva, kan en del av de här låtarna faktiskt bli bättre. ”Hold On” med Nano (Omar) kan tjäna som exempel.

Men det fanns en låt i dagens kryss som ändå ligger mitt hjärta närmare: ”Snurra min jord” med svensk text av Lars Forssell, i dag i originalversion av och med Leo Ferré, ”Elle tourne la terre”. Just den här sången finns inte med i min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!”, men där finns samma upphovsmäns ”De fattigas piano” (och Ferrés original ”Le piano du pauvre”), dessutom Forssells svenska version av Boris Vians ”Le déserteur”, ”Jag står här på ett torg”.

Jag lyssnar, som ni vet, gärna på musik i mycket olika genrer. Och till det som mitt hjärta verkligen slår för hör ”sånger om arbete, frihet och fred ” för att citera undertiteln till ”Upp till kamp!”.

Så kallad tandvård

I februari råkade jag ut för något som inte bara människor i min ålder råkar ut för ibland: En plomb lossnade, i mitt fall överst till vänster. Alltså gick jag till Folktandvården där jag sen länge är kund. Och eftersom jag kom dit som akutfall, togs jag om hand av en annan tandläkare än min vanliga.

Han gjorde koll och rengöring, men efter kontakt med min ordinarie tandläkare meddelade han, att jag skulle få tid hos den som normalt har ansvaret för min tandvård. Den ordinarie tandläkaren visade sig sen inte ha någon ledig tid förrän i går, alltså i början av maj månad.

Sen har jag gått med den här trasiga tanden, fått lov att efter varje måltid rensa hålet med en tandsticka.

Så här års bor jag i Öregrund, så för att klara den tandläkartid jag hade fått fick jag lov att gå upp klockan 06.00 och sen åka buss in till Uppsala.

När det skulle bli min tur, kom det ut en tandsköterska i väntrummet och frågade, om jag hade gjort PK/Waran-prov. På det svarade jag nej, undrade också i mitt stilla sinne varför jag skulle göra det. Så småningom återkom hon och meddelade då, att jag i så fall inte kunde få min trasiga tand utdragen. Jag blev då ganska sint och krävde att få tala med tandläkaren, vilket efter en bra stund till beviljades.

Jag förklarade för honom att jag inte ens var medveten om att jag skulle ta ett sådant prov – så vitt jag vet har jag inte fått någon skriftlig order om ett sådant, och om den förre tandläkaren till äventyrs skulle ha nämnt det, har jag – ganska begripligt med tanke på hur länge sen jag träffade honom – glömt det.

Jag försökte argumentera på linjen att min Waran-dos är ganska låg – bakgrunden till det här kravet är Waranets inverkan på blodet – men tandläkaren framhärdade: Jag måste få en ny tid och då, dagen före, ta PK-prov på Vårdcentralen.

Tandläkarens egen almanacka visade sig också den här gången vara fulltecknad, och när en föreslagen tid långt fram dessutom visade sig ligga så tidigt på morgonen, att jag inte skulle klara den inklusive resa från Öregrund, hamnade vi till slut på den 5 juli som besökstid, föregått av provtagning på Vårdcentralen i Öregrund den 4 juli.

Men har jag tur, tappar jag också tandroten innan dess.

För egen del åkte jag alltså tillbaka till Öregrund med oförrättat ärende.