Orkla expanderar i Danmark

Norska Orkla, som jag skriver om ibland, senast i går (OBS att jag inte har några som helst aktier i företaget, givetvis inte heller är arvoderad för att skriva om det), är intressant i egenskap av stort och ständigt växande nordiskt företag med tillverkning av bland annat livsmedelsprodukter. Oerhört många av de svenska märkesvaror du hittar i din butik tillverkas av svenska företag som i dag har Orkla som ägare: ABBA, Bob, Ejderns, Ekströms, Felix, Frödinge, Grebbestads, Hållö, Jokk, Kung Gustaf, Paulúns, Risifrutti, Svennes. I butiken finns också fullt av Orkla-tillverkade livsmedelsprodukter från övriga nordiska länder. Orkla har tillverkning och försäljning även i Baltikum och i många andra europeiska länder samt i Indien.

Och i dag är det dags att redovisa ytterligare ett företagsköp, den här gången i Danmark: Orkla har genom ett av sina danska dotterbolag, det delägda och i Randers belägna Dragsbæk A/S, som utvecklar bageriprodukter, köpt 80 procent av aktierna i sälj- och distributionsföretaget SR Food A/S med huvudkontor i Randers.

SR Food säljer pizzadeg och annan deg, korv, tapas, snacks, ekologiska pålägg, potatisprodukter, köttbullar och färsbiffar.

Som ett viktigt skäl till det här köpet anger Orkla att man ytterligare vill öka sin tillverkning av ekologiska och vegetariska livsmedel.

Danska Orkla tillverkar redan en rad produkter, somliga av dem välkända också från svenska butikshyllor: Anamma vegetarisk köttersättning, Beauvais ketchup, Blombergs glögg, Bähncke senap, Den gamle fabrik marmelad, Det gode liv frukostprodukter, Grønne Gaarden ekologisk saft, K-sallat färdiga sallader, Pastella pasta och Sunsweet torkade sviskon. Man säljer också importprodukter, utöver de Orkla-ägda även från Quaker och Tropicana.

Orkla satsar på ekologiska varor

Den norska livsmedelsjätten Orkla gör en bred satsning på vegetariska och ekologiska produkter.

Här i Sverige lanseras till exempel Felix Veggie morotsbullar, och från Paulúns kan vi köpa Superknäcke rotfrukt där 26 procent består av rotfrukt, antingen morot eller rödbeta. Felix lanserar Veggie morotsbullar.

Norska Pizzabakeriet lanserar en ny pizzavariant med grillade ekologiska grönsaker.

I Danmark börjar Den gamle fabrik tillverka ekologisk och växtbaserad sylt. I Danmark lanseras också serien Funky Fields, bland annat växtbaserad glass i olika smaker och sojabaserade middagsrätter.

Orkla Foods i Litauen lanserar Felix ketchup med mindre socker och mindre salt samt Spilva ättiksgurka.

Gutta Smoothies från Orkla Foods i Lettland är till 100 procent baserade på grönsaker eller frukt och helt utan tillsatt socker.

Tjeckiska Vitana lanserar nya varianter av sin Farmer’s Soup, fria från palmolja och artificiella tillsatser. Hamé lanserar en serie smakrika glutenfria pastasåser och grönsaksblandningar på burk samt barnmat baserad på grönsaker.

Och i Indien, där Orkla är stort på vegetarisk mat, lanserar MTR en rad nya smakrika färdigrätter, som enkelt kan värmas.

Norge: Flest vill ha Støre som statsminister

Enligt en undersökning, gjord av Respons analyse för Aftenposten, vill 47 procent av de tillfrågade se Arbeiderpartiets ledare Jonas Gahr Støre som ny statsminister. Den nuvarande statsministern, Erna Solberg, Høyre, backas upp av 40 procent.

Det är bara i den äldsta åldersgruppen, personer över 60 år, som Solberg vinner den här dragkampen.

Hos de kvinnliga väljarna har den manlige kandidaten ett stabilt stöd: 53 procent av kvinnorna vill se Støre som statsminister, medan bara 33 procent föredrar Solberg.

Danmark: Majoritet för fortsatt gränskontroll

EU har försökt förmå Danmark att slopa gränskontrollen, men danskarna säger enligt en gallupundersökning som Voxmeter har gjort för nyhetsbyrån Ritzau ja till fortsatt gränskontroll.

Det rör sig inte om någon absolut majoritet, men 47 procent av de tillfrågade anser att Danmark bör fortsätta trotsa EU, om regeringen finner det nödvändigt att fortsätta använda gränskontroll.

43 procent är av motsatt uppfattning, och 8 procent svarar ”vet ej”.

Motståndet mot fortsatt gränskontroll är störst i huvudstadsregionen, där det finns många som har upplevt olägenheterna av kontrollerna mellan Danmark och Sverige.

I sydligaste Danmark finns däremot en majoritet som är för fortsatt gränskontroll.

Danmark: Socialdemokratiet ner, Enhedslisten upp

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 14 maj publicerades en mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 26,1 procent
Radikale Venstre 4,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 9,1 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 19,3 procent
Dansk Folkeparti 19,0 procent
Konservative Folkeparti 3,6 procent
Liberal Alliance 6,1 procent
Nye Borgerlige 1,2 procent

Det ledande oppositionspartiet, Socialdemokratiet, tappar terräng och ligger nu snäppet under sitt valresultat. Av partierna på vänstersidan ökar Enhedslisten, som just har genomfört en kongress, där det ställdes krav på Socialdemokratiet.

Venstre ökar nu, från att ha varit nere i för partiet bekymmersamma siffror, men har Dansk Folkeparti hack i häl.

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,2 procent
Radikale Venstre 5,5 procent
Socialistisk Folkeparti 4,3 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 18,9 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 3,9 procent
Liberal Alliance 5,8 procent
Nye Borgerlige 1,2 procent

Mer av sångbar text och musik, bort med rökeffekter och dans!

Jag såg inte den andra delfinalen i Eurovision Song Contest – jag var på konsert den kvällen – men eftersom jag såg finalen i går, har jag ju nu hört också åtminstone de bidrag som gick vidare dit.

Portugals seger i årets schlager-EM, där Europa också innefattade Australien och Israel, var ju förkrossande, och Salvador Sobrals ”Amar pelos dois” hade ju, som jag skrev redan efter delfinal 1, åtminstone fördelen, att den sjöngs på sitt lands eget språk, portugisiska. Men det här bidraget kan inte ha gått så långt bara för att tittarna ville visa sin sympati för den hjärtsjuke Sobral, så något fanns det väl hos låten, som appellerade till många i många länder.

Tvåan, Bulgariens bidrag ”Beautiful Mess” med 17-årige, välfriserade och snygge Kristian Kostov, hade jag inte hört förut. Pojkbandsmusik är inte precis mitt bord, men jag kan åtminstone intellektuellt förstå att Moldavien hamnade högt upp.

Trean, ”Hey Mamma” med SunStroke Project från Moldavien, avvek från mainstream fast då inte i någon positiv mening, skrev jag efter första delfinalen, och jag har inte ändrat mening och förstår inte varför den här låten hamnade så högt.

Fjärdeplaceringen för Belgien med ”City Lights”, sjungen av Blanche, förstår jag åtminstone lite bättre än när jag hörde den i första delfinalen. Efter att ha hört den här låten också i finalen vill jag revidera mitt omdöme till hygglig men inte tillräckligt bra.

Sverige och Robin Bengtsson kom femma med sin ”I Can’t Go On”. Jag sörjer inte över att Bengtsson inte hamnade högre upp, men hans bidrag hade i alla fall refräng.

På sjätte plats kom Italien, ett av de länder som har garanterad finalplats, med ”Occidentali’s Karma”, sjungen av Francesco Gabbani. Det här var åtminstone popmusik om än inte i klass med forna tiders italienska schlager, mycket populära också här i Sverige.

Är joddling verkligen vanligt i Rumänien? Detta undrar jag med anledning av Ilinca och Alex Floreas märkliga ”Yodel It”. Och talar de rumänska joddlarna i så fall engelska? Varför den här låten hamnade på sjunde plats förstår jag inte.

Zigenarmusik hör till det jag har lyssnat på, men i mina öron lät Ungerns bidrag, ”Origo” med Joci Pápai, inte tillräckligt genuint romsk, detta trots att den delvis sjöngs på romani. Men den kom på åttonde plats, och kanske var det ett uttryck för att europeisk publik värnar om nationella minoriteter.

Nia kom Australien med ”Don’t Come Easy”, sjungen av Isaiah Firebrace. Här står jag fast vid mitt ”nja” från första delfinalen. I slutomgången slogs jag av att den manlige sångaren gav ett så feminint intryck.

Lite av en överraskning för mig var däremot JOWST med Aleksander Walmann från Norge. De kom tia med ”Grab the Moment”, en låt med märklig rytm.

På elfte plats hamnade Nederländernas ”Lights And Shadows” med O’G3NE – de senare är en stämsjungande damtrio. Men jag tyckte att Harmony Sisters på sin tid var bättre.

Frankrikes ”Requiem”, framförd på franska oh engelska av Alma, gjorde inget större intryck på mig men tydligen på andra, eftersom den hamnade på tolfte plats.

På trettonde plats kom Kroatien och Jacques Houdek med ”My Friend”, som han sjöng på engelska och italienska. Låten har drag av opera eller åtminstone musikal, så även om jag inte ger mycket för sångarens utstrålning, avvek låten på ett positivt sätt från mängden.

Om nummer fjorton, Azerbajdzjans ”Skeletons” med Dihaj skrev jag efter första uttagningsomgången, ”märklig, alltså inte i någon positiv betydelse”. Den här gången såg jag det här bidraget mest som en bildshow.

Storbritannien och Lucie Jones hamnade på femtonde plats med ”Never Give Up On You”. Bättre än så här borde det förr så framgångsrika poplandet kunna prestera.

Inget vidare var heller Österrikes bidrag ”Running On Air”, av någon anledning sjunget på engelska av Nathan Trent. Det här kom på sextonde plats.

”Amatörmässigt men glatt” antecknade jag om låten som blev nummer sjutton, Vitrysslands ”Story of My Life” med NAVI.

Om Armeniens bidrag, ”Fly With Me” med Artsvik, antecknade jag under sändningen att den var ett sång- och dansnummer men inte var någon schlager. Den hamnade på artonde plats.

På nittonde plats kom Grekland och ”This Is Love” med Demy. Discoartad den här också.

Danmark hade valt en mycket tråkig låt, ”Where I Am” med Anja Nissen. Tjugonde plats var i högsta laget.

Cyperns bidrag, ”Gravity” med Hovig, är ett exempel på oskicket att hämta låtskrivare från helt andra länder än det land som låten i fråga tävlar för. I det här fallet hade man anlitat Tomas G:son från Sverige. Det här ledde till tjugoförsta plats. Till låtens försvar vill jag anföra, att den åtminstone hade ansatser till refräng.

På tjugoandra plats hamnade Kasia Mos från Polen med den rätt intetsägande ”Flashlight”. Jag har läst att hon är en ganska lyckad jazzsångerska, så jag undrar förstås varför hon inte sjöng något som hon tydligen behärskar bättre. Jag vill påminna om att tävlingsbidragen i forna tiders melodifestivaler och eurovisionsfinaler musikaliskt var mycket mer diversifierade.

På plats nummer tjugotre hamnade Israels bidrag, ”I Feel Alive” (en devis för landets palestinier?) med Imri Ziv. Han sjöng charmlöst och falskt.

På tjugofjärde plats placerade sig värdlandet Ukraina och O.Torvald. Musikaliskt spänner ”Time” över vida vidder men resan leder inte någonstans.

För Tyskland tävlade Levina med ”Perfect Life” (således en låt på engelska). Det är fullständigt hopplös låt, så nästsistaplatsen, nummer tjugofem, förvånar mig inte.

Sist, på plats tjugosex, kom Manuel Navarro, Spanien, med ”Do It For Your Lover”, framförd på engelska och spanska. Låten är ett slags hawaiipop i baktakt.

Det fanns för övrigt nästan ingenting som i den här tävlingen över huvud taget berörde mig eller gjorde mig positivt överraskad.

För mig får den här tävlingen i och för sig fortleva i den här formen, om det nu finns publik som vill se den och dessutom rösta.

Men skulle man i så fall inte kunna arrangera och TV-sända också en gammaldags schlagertävling med diversifierad musik där sångerna framförs på respektive lands eget språk? Viktigt är då också att det oavsett genre blir fråga om melodier som fastnar i lyssnarnas/tittarnas musikminne och är av det slaget att dessa själva kan sjunga bidragen.

Melodikrysset nummer 19 2017

I dag skulle Anders Eldeman ha kunnat kalla Melodikrysset för Filmkrysset. Inte mindre än åtta av de sammanlagt tolv frågorna hade nämligen filmanknytning.

Krysset började med sång av Helen Sjöholm i Py Bäckmans och Stefan Nilssons ”Gabriellas sång”, som förekom i Kay Pollaks film ”Så som i himmelen” från 2004. Jag såg den på bio när den var ny.

Sen följde ”Flicka från Backafall”, vars text Gabriel Jönsson skrev 1920 och som Gunnar Turesson tonsatte 1936. Jag hör till en generation som är bekant med både Gabriel Jönssons diktning och med Gunnar Turessons tonsättningar, och jag vet dessutom att Backafall ligger på Ven, där Jönsson hade sommarställe. I dag spelades melodin av Roland Cedermark, men av intresse här är också att ”Flicka från Backafall” blev film 1953.

Dagens James Bond-film var ”Diamonds Are Forever” (1971), på svenska ”Diamantfeber”, och således var det ord Eldeman sökte ”smycke”. I filmen sjöngs det vi hörde av Shirley Bassey.

”As Time Goes By” spelades i dag med Liberace, men ursprungligen ingick den i filmen ”Casablanca” (1942), där Ingrid Bergman och Humphrey Bogart hade huvudrollerna. Jag har sett den här filmen åtskilliga gånger, för övrigt också från scen hört Tage Danielssons svenska version ”Men tiden går”, sjungen av Monica Zetterlund i Hasses och Tages ”Glaset i örat” på Berns 1973

Ett par av filmmelodierna var hämtade ur filmer för barn.

Den första, ”Can’t Stop the Feeling” med Justin Timberlake, var hämtad ur ”Trolls” från 2016.

Och den andra, ”Mio, min Mio”, var ju ursprungligen titeln på en bok av Astrid Lindgren från 1954, men här hörde vi den melodi Benny Andersson och Björn Ulvaeus skrev för filmen med samma titel (1987).

Att Carl Michael Bellman inte skrev sin ”Färiln vingad syns på Haga” för film är självklart, men det hindrar inte att den har förekommit i inte mindre än 14 filmer – den som vill kolla vilka kan ju själv läsa om det på Wikipedia. Fast i dag hörde vi den på transpiranto, och jag tror inte att den någonsin har filmats i just grönköpingsmiljö.

Slutligen, ”Hjärtats saga” från sent 1800-tal, med text av Alfred Hedenstierna (signaturen Sigurd) och musik av Wilhelm Åström, exekverades av Lars Roos, men intressant just här är att den också har förekommit i sex filmer.

Därefter de fyra frågor som inte hade någon filmanknytning:

Men Amanda Jensen gjorde ändå sin version av ”När vi gräver guld i USA” i TVs ”Så mycket bättre”. Låten skrevs ursprungligen av Anders Glenmark, Thomas ”Orup” Eriksson och Niklas Strömstedt till VM i fotboll 1994, således på ett ställe på andra sidan av Atlanten.

Thore Skogman var ju med i krysset också förra veckan, så i dag fick vi höra en dansbandsversion av hans ”Jämtgubben”, den vars refräng börjar ”Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma”.

”You Know I’m No Good” sjöng Amy Winehouse på sitt sista album, från 2006. Sen dog hon.

Jag önskar inte livet av Robert Wells, lika lite som jag ville uppleva Amy Winehouses hädanfärd, men nog är han en betydligt bättre pianist än sångare. Detta sagt med anledning av hans ”Upp på berget” (1986).

Och apropå transpiranto: I går, när jag var i Uppsala och skulle hämta ut mina kemtvättade kostymbyxor, fick jag upprepade bevis på att många av dagens många invandrare inte behärskar svenska språket riktigt så flytande som jag själv, gamle est. På den restaurang jag valde för lunch fick flickan jag beställde av ta hjälp av en kollega, men det är ju jättebra att hon har ett jobb där hon varje dag kommer att utöka sitt ordförråd och sin förståelseförmåga.

Fast det roligaste av det här slaget hände på kemtvätten, där jag skulle hämta mina brallor. Mannen bakom disken – jag har träffat honom åtskilliga gånger – kommer från ett annat land men talar bra svenska, om än med lite brytning. Kunden före mig, en ganska mörkhyad man, försökte tala engelska med kemtvättsinnehavaren, som dock inte behärskade detta annars ganska vanliga språk, så kunden vände sig till mig för att höra, om jag kunde översätta. Det kunde jag, och därmed drogs jag in i ett rätt märkligt meningsutbyte. Kunden ville ha hjälp med inte bara kemtvätt utan också lagning av ett par korta byxor av jeanstyg, och efter besiktning ruskade kemtvättsinnehavaren på huvudet: De här mycket slitna jeanskortbrallorna hade bland annat spruckit längs hela gylfen.

När jag å kundens vägnar hade ställt kompletterande frågor, förklarade mannen bakom disken till slut, att det skulle bli så dyrt att laga de här trasiga och gamla byxorna, att priset dess värre skulle bli oförsvarbart högt. Hur dyrt då? undrade kunden genom mig. Ja, in emot 500 kronor förklarade kemtvättsinnehavaren. Men kunden lät sig inte avskräckas utan sken som en sol – det skulle han gärna betala, om han återfick sina älskade byxor i användbrt skick. Och då åtog sig till slut kemtvättsinnehavaren uppdraget.

Själv tyckte jag att jag hade gjort dagens goda gärning.

En epok är slut på Musikens hus i Uppsala

Paul Mägi, est liksom jag själv, har varit chefdirigent för Uppsala kammarorkester i 13 år. En rad inlånade gästdirigenter har, inte minst under denna vår (om man nu ska kalla den så), skapat omväxling, men Mägi bör hedras för ett mycket gediget, inte så sällan briljant ledarskap. Nu koncentrerar han sig i stället på sitt andra uppdrag, som chefdirigent för orkestern på Vanemunine-teatern i Tartu. Men Mägi avtackades för sitt långa och i många avseenden berömvärda orkesterledarskap genom att utnämnas till kammarorkesterns Förste kapellmästare, vilket väl ska tolkas som att han är välkommen tillbaka som gästdirigent.

Den enda mer allvarliga invändning jag har till gårdagens avskedskonsert är att den i programbladet hade döpts till ”Våryra”. De två verk som spelades präglades verkligen inte av någon våryra, men detta ska inte tolkas som att jag har några invändningar mot valet av musik eller kompositörer. Den musik av Bartok respektive Sjostakovitj, ungrare respektive ryss, som framfördes var båda komplicerade, inte insmickrande, och jag gissar att Mägi själv ville sätta punkt på det sättet.

Kvällens solist var violinisten Bernt Lysell, som i Béla Bartóks (1881-1945) ”Violinkonsert nummer 2” (1937-1938) spelade med både känsla och teknisk bravur.

Jag kommer själv inte från en hemmiljö där klassisk musik, allra minst om den lät som Bartóks, stod högt i kurs, och detsamma gällde väl de flesta av mina klasskamrater i realskolan, så musiklektionerna i Högre allmänna läroverket i Sundsvall blev ofta ganska stökiga, men jag minns i alla fall ett tillfälle då vår musiklärare, Music kallad, på grammofon spelade Bartók för oss – jag tror det var något baserat på ungersk folkmusik – och jag med intresse började lyssna: Det här var ju hörvärt!

Senare i livet har jag gärna lyssnat på musik av Bartók, så också under gårdagskvällens konsert, där ett komplicerat och musikaliskt varierat verk lyftes inte bara av solisten utan i ett variationsrikt spel där hela orkestern samspelade och det väl.

Fast själv tyckte jag ännu mer om Dmitrij Sjostakovitjs (1906-1975) ”Symfoni nummer 1 i F-moll” från 1926. Det här är ett kontrastrikt verk – redan i det inledande allegrettot förekommer de mycket häftiga partier med slagverk och blåsare, som även senare återkommer.

* * *

Före konserten åt vi middag på Lucullus tillsammans med Bengt och Inger samt Anna och hennes dotter Amanda. För min del valde jag ostgratinerad rödspättafilé med räkor och sparris i vitvinssås.

Efter konserten tog jag och Birgitta bussen till Öregrund. 811an har hållplats på Vaksalagatan, men det visade sig vara ett helt företag att ta sig dit – gatan är spärrad av staket på den sida som vetter mot Vaksala torg plus mot östra sidan på grund av ett tydligen oändligt långt gatuarbete, så vi fick ta en lång omväg, men vi hann ändå till öregrundsbussen.

Eesti/Estland: Ett av regeringspartierna under spärren

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i viss avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,7 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

Turu-uuringute AS har för ERR, Eesti Rahvusringhääling, under perioden 25 april-9 maj genomfört en partisympatimätning, som omfattade 1.001 tillfrågade:

Keskerakond (Centerpartiet) 26 procent (30 procent i april).
Reformierakond (Reformpartiet) 25 procent (20 procent i april).
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 14 procent (13 procent i april).
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 12 procent (13 procent i april).
Vabaerakond (Fria partiet) 8 procent (7 procent i april).
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 4 procent (8 procent i april).

Som synes är det ledande oppositionspartiet, Reformpartiet, nu hack i häl på det ledande regeringspartiet, Centerpartiet. Socialdemokraterna ligger kvar på sin låga nivå. Det tredje oppositionspartiet, IRL, har halverats sedan aprilmätningen och ligger under riksdagsspärren. Rohelised (De gröna), som i snaste valet inte tog sig in i parlamentet, ligger nu på 3 procent.

Eurovision Song Contest, en närmast oslagbart usel semifinal 1

Nästan inga av 18 olika länders bidrag i gårdagskvällens semifinal 1 i Eurovision Song Contest hade någon melodi, som lyssnarna/tittarna i dag själva skulle kunna sjunga eller nynna åtminstone någon del av melodin på, förr kriteriet på att låten i fråga var just en schlager. I dag är ESC väsentligen en scenshow, där utanverket betyder mer än musiken.

Robin Bengtsson, som representerade Sverige och fick framträda allra först, hör inte till mina favoriter, men hans bidrag, som gick vidare, ”I Can’t Go On”, hade i alla fall refräng, och kanske bidrog det till framgången.

Därefter skrev jag ”Nja” som sammanfattande omdöme för flera låtar, bland dem Australiens bidrag ”Don’t Come Easy” med Isaiah Firebrace.

Belgiens i förväg uppskrivna bidrag, ”City Lights” med Blanche, gjorde mig besviken.

Azerbajdzjans ”Skeletons” med Dihaj fann jag märklig, alltså inte i någon positiv betydelse.

Salvador Sobrals ”Amar pelos dois” var inte bra den heller men hade åtminstone den fördelen, att den sjöngs på portugisiska. Alla andra länders tävlande sjöng på engelska!

Demy från Grekland med ”This Is Love” fick inte bara ett ”nja” utan ett ”Nä!” i mitt privata protokoll.

Kasia Mos från Polen tävlade med den ganska intetsägande ”Flashlight”, men eftersom hon egentligen är jazzsångerska – varför tävlade hon inte i stället med en jazzlåt?

Moldaviens bidrag, ”SunStroke Project”, avvek från mainstream i den här tävlingen, tyvärr inte i positiv mening.

Cyperns ”Gravity” med Hovig var ett exempel på oskicket att nationella tävlingsbidrag ibland är skrivna av någon från ett helt annat land, i det här fallet Tomas G:son från Sverige.

Och ”Fly With Me” med Artsvik från Armenien var modern popmusik, men i vilket avseende var den en schlager?

Det här var de tio låtar som gick vidare i tävlingen.

Av de nordiska länderna tävlade förutom Sverige även Finland (där klaviaturinslaget var bättre än låten och sången) och Island (med en låt som mer var modern pop än schlager), men inget av dem gick vidare i tävlingen.

Deltävlingens nog mest usla bidrag stod Lettland för: ”Line” med den förfärligt utstyrda Triana Park.

Mer positivt avvikande var då Slavko Kalezic från Montenegro med ”Space”, popig, snabb och faktiskt danslockande.

Fast själv fäste jag mig mest vid Tjeckiens bidrag, ”My Turn” med Martina Bárta, inte bara för att hennes deltagande mest var ett sångframträdande. Men någon schlager var ju inte heller den här låten.