Ísland: Den borgerliga regeringen tappar stöd – ett av partierna under spärren. Socialdemokraterna ökar, men de vänstergröna är i hälarna på det ledande regeringspartiet

Valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016 utföll så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Efter långa förhandlingar blev det en borgerlig regering, stödd av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Den här regeringen har dock bara ett mandats övervikt i Alltinget.

I den senaste opinionsmätningen, gjord av MMR under perioden 11-26 april, fördelar sig partisympatierna så här:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet) 25,2 procent (- 0,2 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie, gjord i mars)
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 23,4 procent (- 0,1)
Píratar (Piratpartiet) 12,8 procent (+ 1,0)
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 11,1 procent (- 0,3)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 10,6 procent (+ 1,8)
Viðreisin (Renässans) 5,0 procent (- 0,5)
Björt framtíð (Ljus framtid) 3,2 procent (- 1,8)

De vänstergröna ligger i hälarna på Självständighetspartiet. Renässans ligger nu precis på spärrgränsen, och Ljus framtid har backat under den. Det är att märka att ett parti som i valet inte klarade spärrgränsen, Flokk fólksins (Folkets parti), stöds av 3,2 procent.

Socialdemokraterna, som gjorde ett katastrofval, ökar nu med 1,8 procentenheter till 10,6 procent, partiets bästa siffra på närmare ett år.

926 personer, 18 år och äldre, har intervjuats i den här undersökningen.

Danmark: Det politiska läget inför Första maj

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 30 april publicerades en mätning från Voxmeter, gjord för nyhetsbyrån Ritzau:

Socialdemokratiet 28,0 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,4 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,8 procent
Venstre 18,4 procent
Dansk Folkeparti 18,0 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 5,4 procent
Nye Borgerlige 0,7 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,9 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,3 procent
Alternativet 5,4 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 17,8 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 5,8 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Inga stora förändringar registreras om man jämför med tidigare mätningar – återstår att se om Första maj har gett några förändringar i opinionen, men någon mätning som inkluderar perioden Första maj och framåt föreligger ännu inte.

Norge: En stor majoritet vill ha folkomröstning om EES-avtalet

Norge har två gånger haft folkomröstning om medlemskap i EG/EU med mycket högt valdeltagande, och båda gångerna har nej-sidan vunnit med övertygande majoritet, 1972 53 procent, 1994 med 52,2 procent. Ett brett folkligt motstånd har besegrat den ja-linje som fanns i både Arbeiderpartiet och Høyre.

Under den senare kampanjen besökte jag några gånger Norge i egenskap av de svenska Socialdemokraternas nordiske sekreterare – jag var själv hemma i Sverige engagerad på nej-sidan, men vid de här besöken hade jag rollen av neutral observatör. Jag minns särskilt något som hände i samband med att jag flög till Nordnorge för att vara med vid ett möte med Nordiska rådet: Planet anlände sent på kvällen, och när vi i mörkret kretsade över flygplatsen, såg vi på ett fjäll nedanför oss ett jättelikt NEI brinna – det vi såg brinna under oss hade åstadkommits med hjälp av tjärtunnor. Stora delar av passagerarna i planet applåderade.

Nå, det här nejet ändade i att Norge förhandlade sig till ett EES-avtal, gynnsamt för handeln, men som samtidigt tvingade Norge att följa EU-regler som bara de fullvärdiga medlemmarna hade inflytande över.

De norska EU-anhängarna bekymrade sig inte över detta. De såg tiden an – så småningom skulle, trodde de, norrmännen inse, att landet borde ta steget fullt ut, alltså bli EU-medlem. Men motståndarna skulle vilja ha haft en folkomröstning också om EES-avtalet – bland annat samlade dåvarande Nei til EF 175.000 namnunderskrifter för detta krav. Norge har senare infört 11.400 EU-regler. Cirka en tredjedel av alla norska lagar har ändrats till följd av EES-avtalet.

Nu, 25 år efteråt men kanske också inspirerat av utgången av EU-omröstningen i Storbritannien, har Nei til EU låtit Sentio under perioden 20-24 april fråga 1.000 personer om deras inställning till frågan om en folkomröstning om EES-avtalet.

En stor majoritet av de tillfrågade, 47 procent, vill ha en sådan folkomröstning.

Bara 20 procent säger att de är emot.

33 procent svarar ”vet ej”.

Samma personer fick också svara på frågan, hur de skulle ha röstat, om alternativet till EES vore ett handelsavtal.

23 procent hade då valt EES och 35 procent ett handelsavtal. 43 procent svarade ”vet ej”.

Första maj – första vackra dan i maj

Tidigt i morse gick vi upp för att höra Rigmor Olssons långa intervju med Birgitta Dahl om hennes minnen från ett innehållsrikt liv, ”I rörelse” (Premiss, 2016). Det blev ett intressant samtal, i mycket ett panorama över socialdemokratin när den fortfarande var den politiska kraft, som formade Sverige. Hennes memoarbok kom ut i höstas, men allt fler – vi upplevde det senast på partikongressen i Göteborg – hittar den och prisar den för att den inte riktigt har någon motsvarighet. Och föreningar – nu senast Odd Fellow – bokar in henne för mötesmedverkan, och på de här mötena säljs det ännu fler böcker.

* * *

När jag tillsammans med pappa och mamma och två yngre bröder under den stora estniska flyktingvågen i slutet av andra världskriget kom till Sverige, upptäckte jag snart, som den förste i vår familj, att socialdemokratin inte bara var den stora, folkliga och demokratiska förändringskraften i det här landet utan också att de som styrde här gav även obemedlade barn och ungdomar det stöd vi behövde.

Själv sögs jag tidigt in i arbetarrörelsen – bland annat blev jag ombud för Folket i Bild och dess folkböcker – och i mycket unga år började jag på Första maj ta bussen in till stan, Sundsvall, för att gå med i Första maj-tåget.

Hela mitt vuxna liv har jag sen arbetat för och alltid röstat på Socialdemokaterna. Det är inte liktydigt med att jag okritiskt har följt den aktuella partilinjen, men jag har alltid när det gäller grundvärderingar och samhällsanalys varit socialdemokrat, en demokratisk socialist.

Att människor som jag år efter år, årtionde efter årtionde, fortsätter att demonstrera på Första maj hånas både av människor som själva inte ids engagera sig och av politiska motståndare – de senare använder argumentet, att människor som har den politiska makten inte borde demonstrera mot samhälleliga missförhållanden. Bortsett också från det faktum att dagens socialdemokrater inte har tillräcklig makt för att på centrala områden förändra verkligheten i enlighet med sin egen vision av ett bättre samhälle ska man även ha klart för sig en annan och ideologiskt mycket central sak: I reformismens grundhållning finns en prövande attityd; visar det sig, att de åtgärder man föreslår och genomför inte är tillräckliga eller rent av inadekvata, prövar man en modifierad eller ny väg för att nå det önskade målet.

Men den heliga marknaden måste åter reduceras till att ge medborgarna sådant den är bra på, främst erbjuda ett utbud av konsumtionsvaror. Som jag och andra demokratiska socialister ser saken, bör skola, vård och omsorg drivas i samhällets regi, inte som det nu har blivit till stor del i form av privata företag. Märk att också verksamheter, drivna av stat/landsting/kommuner, kan erbjuda lösningar som går individuella behov och önskemål till mötes, dock inte i former som bidrar till ojämlikhet och segregering.

* * *

Från ett Öregrund i solsken – jag kommer att tänka på Corelis Vreeswijks ”Första vackra dan i maj” – tar vi bussen in till Uppsala för att delta i Första maj-firandet där. Det blir varmare och varmare ju närmare Uppsala vi kommer.

Efter lunchfika på Uppsala C skils våra vägar. Jag som med stigande ålder har fått allt fler fysiska besvär tar bussen till Stadsparken, där – i Parksnäckan – Socialdemokraternas och LO-distriktets Första maj-möte ska genomföras, medan Birgitta går till Vaksala torg, som Första maj-tåget ska utgå från. Hon berättar sen, att hon av demonstrationsledningen ombads att gå i tätklungan med talarna, de lokala organisationsledarna med flera, men att det bitvis var ansträngande för henne att hänga med i takten.

Jag höll en plats åt henne längst fram på den högra bänken, men när vi hade satt oss till rätta, kom flera, bland dem Magdalena Andersson, som var huvudtalare, fram till oss och hälsade, och så uppmanades vi att flytta till ett par lediga platser på den bänk, som hade reserverats för talarna och demonstrationsledningen.

Enligt UNT och polisen gick 620 personer i vårt tåg, men under mötet var bänkarna i Parksnäckan fullsatta – det var inte bara jag som hade gått direkt till Första maj-mötet.

Finansminister Magdalena Andersson, själv uppvuxen i Uppsala – hennes mamma satt nära oss under mötet – höll ett traditionellt och mycket applåderat huvudanförande. Bland det hon tog upp fanns regeringens ökade satsningar på välfärd, som hon kontrasterade mot borgarnas ofinansierade skattesänkningslöften. Hennes rundpall mot moderatledarens oblyga flirt med Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna fick mötets längsta applåd.

Men också de två övriga talarna, Ludde Eriksson från Transport och Sara Gille, ordförande för SSU i Uppsala, sa saker som jag och många med mig gärna ville höra. Eriksson manade till facklig kamp med medlemmarna som främsta redskap, och ideologiskt hade han också ett klassperspektiv. Det senare utmärkte också Gilles anförande, och hon parade det dessutom med könskamp för jämställdhet.

Scenen var dekorerad med mängder av röda fanor plus en svensk flagga och en FN-fana. Mötet öppnades med ”Arbetets söner”, unison sång ackompanjerad av blåsorkester under ledning av Erik Lundberg, och avslutades på samma sätt med ”Internationalen”.

Och när vi sjöng ”Internationalen” höll vi under refrängen på socialdemokratiskt sätt varandras händer. Med min högra hand höll jag då Birgittas vänstra hand i min, och med min vänstra hand höll jag först arbetarekommunens unga ombudsman, Emmy Sjöblom, i hennes högra hand, och sen, när hon skulle fotografera det här, Sara Gille.

Norge: Resulterar nästa val i en arbeiderpartiledd mittenregering?

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Ipsos MMI har under perioden 24-26 april för Dagbladet gjort en opinionsmätning, som publicerades den 28 april.

Høyre 21,9 procent (- 3,4 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,9 procent (+ 2,3)
Venstre 4,3 procent (+ 0,1)
Kristelig Folkeparti 4,9 procent (- 0,4)
Senterpartiet 11,1 procent (- 2,3)
Arbeiderpartiet 33,5 procent (+ 2,5)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (+ 0,6)
Rødt 3,9 procent (+ 1,4)
Miljøpartiet De Grønne 2,4 procent (+- 0)

Resultat värda att notera i den här mätningen är Arbeiderpartiets uppgång och yttervänsterpartiet Rødts uppgång till en nivå nära fyraprocentsspärren.

Sentio har under perioden 18-24 april (OBS före mätperioden för ovan refererade resultat) för Dagens Næringsliv gjort en opinionsmätning, som publicerades den 29 april:

Høyre 25,1 procent (+ 2,4 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 11,4 procent (+ 0,6)
Venstre 3,1 procent (- 0,8)
Kristelig Folkeparti 4,5 procent (- 0,5)
Senterpartiet 13,1 procent (+ 0,6)
Arbeiderpartiet 32,8 procent (- 1,3)
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent (- 0,1)
Rødt 2,0 procent (- 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 2,5 procent (- 0,1)

Här ligger alltså Venstre under spärren. Men över lag kan ju de förändringar, som finns i Ipsos MMIs aningen senare mätning ha hunnit äga rum.

En intressant fråga, nu så väl som inför kommande val, är hur Kristelig Folkeparti tar ställning i regeringsfrågan. Det finns en diskussion i partiet om att byta sida och tillsammans med Senterpartiet (och eventuellt också Venstre) gå in i en arbeiderpartiledd regering. Partiledaren, Knut Arild Hareide, håller nu frågan om sidbyte öppen, och fler av partiets fylkesledare stöder numera en sådan strategi – men det finns också ett motstånd mot sidbyte i partiet. En Arbeiderparti-mitten-regering skulle dock sannolikt leda till att Arbeiderpartiet måste avsluta sitt nu långvariga samarbete med Sosialistisk Venstreparti.

Melodikrysset nummer 17 2017

Jag bor alltså så här års i Öregrund. Det är en förträfflig liten stad, men numera finns här inte längre någon bank, något nödvändigt för mig som envisas med att göra alla mina penningtransaktioner med kontanter. Alltså tog jag i går förmiddags bussen till näraliggande Östhammar, där Handelsbanken fortfarande har ett kontor, som hanterar även reda pengar.

Dessutom behövde jag kemtvätta ett par kostymbyxor. Förr fanns i gränden ned mot hamnen i Öregrund en klädaffär, som också tog emot kemtvätt, men den har upphört, och något nytt inlämningsställe har inte dykt upp. Så jag tog med mig brallorna till Östhammar – åtminstone i kommunens centralort borde det ju finnas en kemtvätt, antog jag. Men tji vad jag bedrog mig. Efter att ha irrat runt på affärsgatorna i Östhammar utan att se någon kemtvätt gick jag in på Turistbyrån och frågade, där två mycket trevliga damer försökte hjälpa mig, dock utan att lyckas – det tycks inte finnas någon kemtvätt i Östhammar heller. De kom till slut fram till att det finns kemtvätt i Gimo och Alunda, båda knutna till en firma i Tierp, men eftersom jag inte har något annat ärende till någondera orten, får jag väl ta med mina kostymbyxor till Uppsala nästa gång jag ska dit. Men nu undrar jag: Finns det inga andra herrar i de här uppländska kuststäderna som använder kostymer som måste kemtvättas? Eller slänger de kostymen när den har blivit smutsig?

Vi lämnar det verkliga livets gåtor för att i stället besvara dem som ställdes av Anders Eldeman i dagens Melodikryss.

Syntpop har väl aldrig riktigt varit mitt bord, men Depeche Mode känner jag åtminstone till. Fast deras ”Heaven” (från 2013, tror jag) har jag nog aldrig tidigare hört.

Ace Wilder har jag hört i flera melodifestivaler – nu senast (2017) sjöng hon där ”Wild Child”. Fast varför måste Alice Gernandt kalla sig för Ace Wilder, och varför måste hon liksom nästan alla andra melodifestivaltävlande sjunga på engelska i stället för svenska?

Tage Danielsson, ett snille i svensk scenkonst, översatte ju utländska sångtexter till svenska – ett utmärkt exempel är ”Kaffe och bullar” ur ”Lådan” (1968).

Jag har verkligen inte något emot att lyssna på sånger, framförda på andra språk, men jag talar då om originaltexter. ”American Pie” skrevs 1971 av Don McLean, men i dag spelades den i instrumental tappning av Hank Marvin. Tar jag inte fel, finns det också en film med samma titel.

När det gäller ”Om hundra år så kommer säkert våren” sjöngs den in redan 1934 av Isa Quensel, och även om inte heller det här var någon filmfråga, fick vi som hjälp av Anders Eldeman, att sångerskan även medverkade i ”Änglar finns dom?” från 1961, en bitvis banal men ändå roande sommarsaga.

Men dagens kryss rymde också mer uttalade filmfrågor.

Nino Rota förekommer då och då i Eldemans melodikryss, och i dag fick vi höra musik han skrev för ”Gudfadern” (1972).

Och veckans James Bond-tema var hämtat ur ”Live And Let Die” från 1973. Inget fel på Paul McCartneys musik, men är det Anders Eldemans plan att ta död på lyssnarna med hjälp av Agent 007?

Som film betraktad är Carol Reeds ”Den tredje mannen” överlägset bäst i dag. I dag fick Herb Alpert spela filmtemat, men nog föredrar jag för egen del ”Harry Lime’s Theme” i Anton Karas’ cittra-original. Orson Welles är suverän i den här filmen, och jag vill också gärna rekommendera Graham Greenes bok med samma titel som filmen.

För oss operafans spelade Anders Eldeman musik ur inte mindre än två olika verk.

Först Giuseppe Verdis ”Maskeradbalen” från 1858.

Och sen ”Nessun dorma!” ur Giacomo Puccinis ”Turandot”. Här skulle svaret bli tre tenorer – de som åsyftas är Plácido Domingo, José Carreras och Luciano Pavarotti.

I den klassen var väl aldrig Carli Tornehave, men jag kommer faktiskt fortfarande i håg hans insjungning av ”Under ekars djupa grönska” från 1962.

Och sen är det bara veckans Evert Taube kvar: ”Så länge skutan kan gå”.

Den här skutan tuffar fortfarande på, så länge hjärtat kan gå. Men ”snart får du vila för eviga tider” tröstade Taube.

Danmark: Socialdemokratiet ligger högt, men är Venstre eller Dansk Folkeparti näst störst?

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 25 april publicerades en mätning från Norstat, gjord för Altinget:

Socialdemokratiet 28,6 procent
Radikale Venstre 6,0 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,7 procent
Venstre 17,1 procent
Dansk Folkeparti 17,4 procent
Konservative Folkeparti 3,5 procent
Liberal Alliance 5,9 procent
Nye Borgerlige 2,5 procent

Samma dag publicerades också en mätning från Epinion för Danmarks Radio:

Socialdemokratiet 27,7 procent
Radikale Venstre 5,6 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,2 procent
Alternativet 4,5 procent
Venstre 18,6 procent
Dansk Folkeparti 18,3 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 6,4 procent
Nye Borgerlige 1,9 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, ger nu följande resultat:

Socialdemokratiet 27,8 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,5 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,4 procent
Venstre 18,3 procent
Dansk Folkeparti 17,7 procent
Konservative Folkeparti 4,0 procent
Liberal Alliance 5,4 procent
Nye Borgerlige 1,5 procent

Jag har nyss – se nedan – publicerat och kommenterat en mätning från Voxmeter för nyhetsbyrån Ritzau. De här återgivna mätningarna ger inte exakt samma resultat och är också sins emellan skiljaktiga. Socialdemokratiet ligger särskilt i Norstats mätning mycket högt, medan Venstre oh Dansk Folkeparti byter plats med varann om man går från den ena mätningen till den andra. Särskiljande för Norstats mätning är också, att Nye Borgerlige där ligger över den danska tvåprocentsspärren.

Danmark: Socialdemokratiet en smula framåt, men frågan är om det längre finns underlag för en vänsterregering

Vi utgår som vanligt från resultatet i det senaste folketingsvalet, 2015:

Socialdemokratiet 26,3 procent
Radikale Venstre 3,8 procent
Socialistisk Folkeparti 4,2 procent
Enhedslisten 7,8 procent
Alternativet 4,8 procent
Venstre 19,5 procent
Dansk Folkeparti 21,1 procent
Konservative Folkeparti 3,4 procent
Liberal Alliance 5,5 procent

Den 23 april publicerades en mätning från Voxmeter, gjord för Ritzau:

Socialdemokratiet 27,9 procent
Radikale Venstre 6,3 procent
Socialistisk Folkeparti 4,7 procent
Enhedslisten 8,6 procent
Alternativet 5,3 procent
Venstre 18,4 procent
Dansk Folkeparti 17,3 procent
Konservative Folkeparti 4,1 procent
Liberal Alliance 5,8 procent
Nye Borgerlige 0,9 procent

Ritzau Index, ett snitt av de senaste opinionsmätningarna, gav då följande resultat:

Socialdemokratiet 27,6 procent
Radikale Venstre 5,9 procent
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent
Enhedslisten 8,4 procent
Alternativet 5,5 procent
Venstre 18,7 procent
Dansk Folkeparti 17,6 procent
Konservative Folkeparti 4,2 procent
Liberal Alliance 5,7 procent
Nye Borgerlige 1,1 procent

Socialdemokratiet ligger här åter över den nivå partiet hamnade på i valet. Men det politiska läget är osäkert, vilka partier som kommer att bilda ny regering efter nästa val likaså. Socialdemokratiets främsta allierade under nu lång tid, socialliberala Radikale Venstre, känner stark frustration över den kurs Socialdemokratiets ledare, Mette Frederiksen, har lagt för flykting- och invandringspolitiken och även den flirt hon och hennes parti har haft med Dansk Folkeparti. Radikale Venstre säger nu, att om Socialdemokratiet inte ändrar sin flykting- oh invandringspolitik i mer generös riktning, kan partiet i stället komma att stödja en Venstre-ledd regering.

Och eftersom mittenpartiet Alternativet inte heller har någon självklar tillhörighet till just vänstersidan, har det nu blivit mycket mer osäkert, om den regering som bildas efter nästa val kommer att ledas av Mette Frederiksen.

Födelsedagsfest en kall och sen vår

Jeg velger meg april!

av Bjørnstjerne Bjørnson

Jeg velger meg april
I den det gamle faller,
i den det ny får feste;
det volder litt rabalder, –
dog fred er ei det beste,
men at man noe vil.

Jeg velger meg april,
fordi den stormer, feier,
fordi den smiler, smelter,
fordi den evner eier,
fordi den krefter velter, –
i den blir somren til!

Ur ”Guldkorn”, 1888

Det här är en fantastisk dikt. Den har följt mig ända sen gymnasietiden och en stipendieresa till Norge i början av höstterminen 1956.

Men ska jag vara ärlig, dröjer aprilvåren här på upplandskusten. Jag frös när jag i dag gick till Coop för att handla mat till middag plus ett antal andra saker som har tagit slut under vårt ständiga resande till Uppsala och sen tillbaka till Öregrund igen.

I går blev vi hämtade i bil från stationsområdet i Uppsala för vidare transport till Vallentuna. Bilen tillhörde Birgittas syster Karin och hennes man Hasse, och i bilen satt redan Birgittas och Karins faster, också med namnet Karin och 96 år gammal, 97 i höst.

Vi var på väg till ett födelsedagskalas, fast för en betydligt yngre dam – Gunnel, gift med syskonskaran Dahls yngste, Ragnar, fyllde 70 och firade detta med en mottagning i det hus med servicefunktioner, bland annat gillestuga/restaurang, de har flyttat till.

I husets entré anslöt också ytterligare en i syskonskaran, Gunnar, dock ensam eftersom hans hustru Annica hade blivit sjuk.

Sen tågade vi i samlad tropp in till födelsedagsbarnet, i enlighet med den dahlska traditionen sjungande ”Röda små smultron”. Birgitta höll ett litet tal och överlämnade vår gemensamma present.

På serveringsbordet väntade oss en varierad och välsmakande buffé, och när vi med fyllda tallrikar gick in till festbordet i rummet bredvid, satt där redan andra, tidigare anlända.

Jag tänker inte ägna mig åt galapeteri, men självfallet hade Gunnels och Ragges nu sedan länge vuxna barn, Lena och Anders med respektive plus barn kommit till det här födelsedagsfirandet.

Lena och Anders har vi känt ända sedan de var helt små, och Lena har, liksom ännu tidigare hennes mamma, bott hos oss på Idrottsgatan i Uppsala under sin respektive studietid.

Under sittningen runt det långa matbordet äskade sedan den allra äldsta bland deltagarna, 96-åriga Karin, tystnad och höll det allra finaste talet – formellt så väl som innehållsligt – till den som firades.

Eesti/Estland: Främlingsfientligt parti ökar. Ett av regeringspartierna under spärren

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i viss avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,7 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

Turu-uuringute AS har för ERR, Eesti Rahvusringhääling, under perioden 28 mars-10 april genomfört en partisympatimätning, som publicerades den 17 april:

Keskerakond (Centerpartiet) 30 procent.
Reformierakond (Reformpartiet) 20 procent.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 13 procent.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 11 procent.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 8 procent.
Vabaerakond (Fria partiet) 7 procent.

Regeringsledande Centern är fortsatt största parti. Men det nu i opposition förpassade Reformpartiet har sedan mätningen i mars minskat med 5 procentenheter.

Centerns koalitionspartners i den nya regeringen ligger kvar på den nivå de hade i den förra mätningen, men Socialdemokraternas, förr ett av de stora partierna, ligger nu på en mycket låg nivå.

Socialdemokraternas fall med 5 procentenheter kan ha att göra med att partiledaren, Jevgeni Ossinovski, har lagt fram ett bland många impopulärt förslag om mer restriktiv alkoholförsäljning och -reklam. Främlingsfientliga Konservativa Folkpartiet lockar 9 procent. Fria partiet verkar ha tappat väljare till Reformpartiet, varifrån stommen i partiet ursprungligen kom. Mycket besviken måste ledningen för det tidigare mycket större IRL vara – bytet av koalition verkar inte ha gett partiet någon ny vind i seglen.

Den här mätningens stora sensation är det estnationalistiska och främlingsfientliga Konservativa Folkpartiets uppgång med 2 procentenheter till 13 procent – EKRE blir därmed tredje största parti, aningen större än Socialdemokraterna.

Den 21 april publicerade tidningen Postimees en opinionsmätning, beställd tillsammans med nyhetsbyrån BNS och gjord 10-18 april av Kantar Emor:

Keskerakond (Centerpartiet) 24,8 procent.
Reformierakond (Reformpartiet) 24,5 procent.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 15,4 procent.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 14,1 procent.
Vabaerakond (Fria partiet) 11,2 procent.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 4,7 procent.

Värt att också notera är att Eesti Rohelised (Estlands Gröna), som i februari och mars stöddes av bara 1,9 procent, i den här mätningen med 4,9 procent ligger strax under femprocentsspärren.

I den här mätningen är det ledande regeringspartiet, Centern, och det ledande oppositionspartiet, Reformpartiet, nästan jämnstora, och Centerns koalitionspartner Socialdemokraterna snäppet större än Konservativa Folkpartiet.

Men det mest sensationella resultatet i den här mätningen är IRLs mycket låga resultat, snäppet under spärren. Om mätningen på den här punkten har rätt, finns det flera tänkbara förklaringar. Partiet ska vid en kongress den 13 maj välja ny partiledare och ny partistyrelse, och osäkerheten i fråga om både partiledning och politik kan ha gjort gamla anhängare osäkra. Bland partiets konservativa och kristna och estnationalistiska medlemmar och väljare kan det också finnas en misstro mot sidbytet, när det gäller regering.

Stödet för den nuvarande trepartikoalitionen har samtidigt minskat från 52 till 45 procent.

Kantar BNS presenterar också en del intressanta bakomliggande fakta om väljarnas val av parti.

Estland har ju en stor rysk och annan postsovjetisk befolkningsandel, och det här ger också markanta effekter i väljarbeteendet, även om en ökande andel av de inflyttade numera behärskar även estniska. Det parti som bäst har lyckats locka ryssar med flera är Keskerakond (Centerpartiet): 77 procent av dem med utländsk, alltså främst rysk bakgrund röstar på Centern, medan detta parti bara får 12 procent av esternas röster. SDE (Socialdemokraterna) har försökt ta upp kampen med Centern om de ryska väljarna – partiet har till exempel en etnisk ryss som ordförande – men bara 11 procent av ryssarna röstar på partiet, medan 17 procent av esterna stöder partiet. Nationalkonservativa IRL har praktiskt taget bara estniska väljare.

Ser man till kön och partival, har Centern en viss övervikt av män, medan Reformpartiet har en övervikt av kvinnor.

I huvudstaden Tallinn (med många ryssar) stöds Centern av 36 procent och Reformpartiet av 23 procent, Socialdemokraterna av 13 procent. I landets övriga städer är stödet för (s) 18-19 procent.