Melodikrysset nr 2 2007

Det fanns ingenting i årets andra melodikryss, som jag för min del fann oöverstigligt svårt.

För att ta det mest moderna först: Marit Bergman sjöng ”No Party”. Ratata sjöng ”Jackie”. Och Eva Dahlgren sjöng ”Som ett äventyr”.

Men naturligtvis var det ännu lättare för mig att komma i håg Jules Sylvains ”Med dig i mina armar”. Och skulle jag inte känna igen Nat King Cole i ”Rambin´ Rose”?

Barnkulturen i det här krysset var heller inte särskilt svår. Vi hörde en låt, som skulle knytas till Emil i Lönneberga, och så ”Oh My Way” ur disneyfilmen ”Björnbröder”, där sångaren är Phil Collins.

Östen förekom dubbelt upp. Dels Östen Warnerbring i ”Sommaren med dig” eller ”En sommardröm i vitt”. Dels Östen med resten som sjöng ”Maria”.

Också Evert Taube förekom i dubbel uppsättning. Dels med ”Min älskling du är som en ros”. Dels med ”Fritiof och Carmencita”, där det sjungs om ”dragspel, fiol och mandolin”.

När det gällde TV-lustspelet, där John Harryson spelade Ludde, kände jag igen rösten på Inga Gill i rollen som Sofi. Men titeln på lustspelet mindes jag inte, så jag googlade. ”Gunghästen” hette det.

Beppe Wolgers´ ”När lyktorna tänds på Karlaplan” har som förlaga den av Vera Lynn insjungna ”The Nightingale Sung In Berkeley Square”, vilket senare skulle ge pluralen näktergalar. Såna frågor gillar jag!

Vakna först i sommartid

Elisabet Hermodsson (född 1927) är författare, konstnär, visdiktare och sångerska. Som författare har hon framträtt dels som lyriker, dels som debattör med socialism och feminism som grund. Jag lärde personligen känna henne som en konstnärligt mångsidig och intellektuellt spännande person, när vi i slutet av 1960-talet tillsammans satt i styrelsen för Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Uppsala. Vi har fortfarande sporadisk kontakt, eftersom vi båda bor i Uppsala.

När jag arbetade på socialdemokratiska partistyrelsen hade jag under de sista femton åren en dikt av henne på skrivbordet:

Vakna först i sommartid

Somna från all vinterns gnid
det är vad jag önskar
vakna först i sommartid
och när ängen grönskar

Somna från allt satans gräl
fly från sorgebrunnen
vakna med en sommarsjäl
och ta en ros i munnen

Somna, drömma, vara tyst
inte höra kivet
Vakna först när sommarn kysst
solens färg till livet

Den här dikten finns fortfarande på skrivbordet i mitt arbetsrum, numera beläget i våningen på Idrottsgatan 12 nb, Uppsala.

P M Nilsson: Bildt måste gå

Jag är ingen större vän av kvällstidningar i allmänhet och av Expressen mer specifikt. Men ibland finns där guldkorn.

I gårdagens Expressen (11 januari 2007) gjorde politiske redaktören P M Nilsson en briljant analys av den situation Carl Bildt har försatt sig i. Slutsatsen framgår av rubriken, Bildt måste gå.

De av mina läsare, som inte själva läser Expressen, kan ta del av artikeln här.

Läs Peter Gustavsson om partiledarvalet!

Som jag nyligen skrev i en kommentar till ett par kommentarer till vad jag har skrivit om Mona Sahlin: Jag är vid det här laget urless på debatten om henne. Men kommentarerna haglar in, och då hör det till god ton att svara.

Jag har ibland tyckt, att det är förvånande, att inte fler skriftligt ger uttryck för vad de säger till mig och andra. Ibland tänker jag lite elakt, att de med varm hand överlåter det till mig (som ju inte längre har någon karriär att försvara).

Men så kliver det då ut en ung lovande man, Peter Gustavsson, en kille i ungefär samma ålder som min son, och lyckas, kort och koncist, sammanfatta allt det som motståndet mot Mona Sahlin som partiledare handlar om. Hans text heter ”Jag borde egentligen inte heller skriva om Mona” och återfinns på hans blogg.

Två steg längre ner på Peter Gustavssons blogg finns en annan text med anknytning till ämnet, ”Partiledarvalet är en fars”. Jag har länge tänkt skriva ungefär den här texten, men nu är det gjort, så läs Peters text i stället.

Så som valberedningen har lagt upp sitt arbete, riskerar vi till slut att stå där med en partiledare, som få från början aktivt ville ha.

En fars är det. Med inslag av grekisk ödestragedi. Ett kortspel med bilder av så kallade kandidater på korten, fast så egendomligt konstruerat, att flertalet av oss till slut kommer att sitta med Svarte Petter i handen.

Sven Ingvar: Det spökar ombord

Sven Ingvar (född 1919) var på 1950- och 1960-talen, faktiskt också fortfarande under 1970-talet, en av Sveriges mest lästa ungdomsboksförfattare. Han var en av dem som, vid sidan av Astrid Lindgren, bidrog till att göra Rabén & Sjögren till det ledande barn- och ungdomsbokförlaget i Sverige.

Hans debutbok var ”Det spökar ombord”. Jag läste den, när den 1952 gavs ut i serien FiBs ungdomsböcker, med omslag och illustrationer av Hans Arnold. Det är en mycket tidstypisk bok: Dess huvudperson, Göran Askberg, som har gått igenom realskolan, drömmer om att i stället gå till sjöss. (Även jag hade minst en sådan realskolekamrat.)

Trots titeln är ”Det spökar ombord” inte en bok, präglad av tonårsdrömmar om äventyr ombord, för att inte tala drömmar om att få besöka främmande, sydliga länder (det senare något nästan ouppnåbart för pojkar i till exempel min ekonomiska situation).

Äventyr blir det förstås – det måste det finnas i en ungdomsbok som lockar stor publik. Men bokens litterära styrka i ligger i att den är en socialrealistisk, mycket stark skildring av vardagslivet till sjöss.

Där sockrar Sven Ingvar verkligen inte verkligheten. Allt finns med: en undermålig, ofta farlig arbetsmiljö, rostskrapning, brist på sömn, sjösjuka, vaktpass i mörker och kyla; inte ens manskapet ombord idealiseras. Livet till sjöss skildras så initierat, att jag – nu när jag läser om den – tar reda på hur det kommer sig. Jo, Sven Ingvar har själv varit sjöman, flydde förresten i den rollen 1938 för livet från nazisterna i Stettin.

Sen innehåller boken förstås också en serie spännande och mystiska händelser av sabotagekaraktär. Något spöke är det dock inte som genomför sabotagen. Förövaren drivs av en blandning av sinnessjukdom och förvridet klasshat.

Det är helt obegripligt att Rabén & Sjögren inte har återutgett den här boken utan i stället har släppt alla Sven Ingvars böcker till ett annat förlag.

Lisa Tetzner: Nybörjare i livet

Den andra ungdomsboken av Lisa Tetzner, utgiven 1957 i Bonniers ungdomsbokserie Önskeböckerna, som jag har köpt in på Tradera, heter ”Nybörjare i livet”. Att jag själv tidigare inte har läst den beror säkert på att jag när den gavs ut redan gick i andra eller tredje ring i gymnasiet (andra eller tredje beroende på om boken gavs ut under våren eller hösten).

Boken riktar sig, enligt baksidestexten, till flickor tretton år och uppåt. De här könsbestämningarna har jag aldrig brytt mig om. Jag klassar också boken snarare som ungdomsroman än som traditionell flickbok.

Men eftersom handlingen utspelar sig i tysk borgarklass, är dess samhälleliga ram just traditionell eller kanske snarare konventionell. Lisa Tetzners huvudperson Anne visar självständighet men sprattlar icke desto mindre i konventionernas garn. Skildringen av övergången från barndom till ungdom är, utifrån dessa förutsättningar, realistisk, också väl berättad (och väl översatt av Stig Kassman).

Men jag har även invändningar mot boken. Handlingen, som startar med nedslag i Annes släkts historia, är också fortsättningsvis nedslagsartad. Det som händer Anne i barndomens föräldrahem och sommarhus, på sanatoriet, på konvalescenthemmet och under den första riktiga förälskelsen kunde ha blivit (bättre) berättelser var och en för sig.

Nu får jag intrycket av att Lisa Tetzner har skrivit någons biografi eller memoarer: att hon frammanar en ung människas liv genom att i ord måla ett antal bilder. Detta förstärks av att boken är tillägnad hennes man, författaren Kurt Held, av att huvudfiguren Annes mormor är gift med en Theodor Held och av att boken har undertiteln ”Berättelsen om en barndom”.

För en vuxen läsare, intresserad av historia och kulturhistoria, är den här boken intressant, därför att den spänner över nästan hela den tyska språk- och kultursfär, som fanns före andra världskriget. Annes barndomshem finns uppenbarligen i Schlesien, som Tyskland tvingades avträda till Polen efter andra världskriget. (Från Schlesien kom också Miriam i ”Vi i 67an”.) Därifrån görs utflykter in i de delar av dåvarande Tjeckoslovakien, som var tyskspråkiga. När Anne blir lungsjuk, får hon först åka med mamma till Schweiz (fast till den italienskdominerade Lugano-trakten, varifrån förresten Tetzners Sotarpojken kom.) Barnsanatoriet ligger vid den tyska nordsjökusten; där träffar Anne också flickor från Berlin (där ju Barnen i 67an-serien startar. Sen tillbringar hon, tillsammans med en rad adliga flickor, en tid i en flickpension, som rimligen borde ligga i Wien i Österrike (vilket inte hindrar dansläraren från att, i boken oöversatt, starta danslektionerna med ”Faites attention, mes dames, un, deux, trois!”).

Jonas Morian 2006 års bästa politiska bloggare

Jonas Morian med bloggen ProMemorian vann omröstningen om 2006 års bästa politiska bloggare. Grattis, Jonas! Jonas blogg är mycket riktigt (i motsats till min, vilket jag påpekade, när jag nominerades, av Erik Laakso, visade det sig – tack!) just en politisk blogg. Oftast också intressant, tycker jag, även om jag inte alltid delar Jonas uppfattningar.

Själv har jag i dag inte lyckats nå Bloggen Bent, som ordnade omröstningen – det är något tekniskt tjall. Men genom Erik Laaksos blogg vet jag en del om resultatet.

Det mest anmärkningsvärda med omröstningen är egentligen, vilket Erik påpekar, det extremt låga antalet deltagare, 230 röstande. Det är ju verkligen inte mycket. Som en jämförelse kan jag nämna, att jag just nu dagligen har dubbelt så många besökare per dygn på min blogg, och jag har då och då haft långt flera, vid toppar över 700 per dygn.

Ändå har jag inte använt mig av några speciella knep för att ständigt öka min läsarskara. Jag har till exempel aldrig pingat på Intressant.se. Jag använder mig aldrig av foton och andra bilder. Jag skriver gärna texter, vars längd ligger långt över bloggenomsnittet.

Jag har i stället tryggt litat på att allt fler läsare, i takt med att de hittar eller tipsas om bloggen, ska stanna kvar som återkommande läsare, och så tycks det ha fungerat.

På den linjen tänker jag fortsätta.

Socialdemokratin är mer än ett idéparti

Peter Hultqvist var en av mina efterträdare som chefredaktör för Aktuellt i politiken (s); vi satt samtidigt i partiexpeditionens ledningsgrupp. Numera är han ordförande för det socialdemokratiska partidistriktet i Dalarna och riksdagsledamot.

I nummer 1 2007 (8 januari) av bådas vår gamla tidning har han skrivit ett klokt inlägg inför partikongressen och partiordförandevalet, ”S är mer än ett idé-parti”.

Inledningen är polemisk:

”Allt oftare dyker åsikten att socialdemokratin i huvudsak är ett idéparti upp. Även ledande partivänner markerar det ibland. För mig är socialdemokratin i grunden ett intresse- och klassparti. Ur detta förhållande har idéerna om ett jämlikt och rättvist samhälle hållits levande genom åren.”

Hultqvist fortsätter:

”Hela den facklig-politiska samverkan är en djup intressegemenskap. De som inte ser det har, som jag ser det, något grundläggande att lära sig om svensk arbetarrörelse. Den fackliga och politiska delen av arbetarrörelsen är två grenar på samma träd. Medlen och rollerna är olika men syftet detsamma, nämligen att värna och tillvarata löntagarnas intressen. Därför är det inte rimligt att karaktärisera socialdemokratin som ett renodlat idéparti.”

Också artikelns avslutning kan jag helhjärtat sluta upp bakom:

”När socialdemokratin nu ska välja väg och ny ledare får inte frågor som handlar om rättvisa och en skarp fördelningspolitisk profil glömmas bort. Där finns kärnan i både partiets idé- och intressebas. Att ha det klart för sig varje dag ger god orientering när liberalismens olika kastvindar gör sig gällande i mediabruset. Förnyelse är inte att surfa med på den spelplan som näringslivets lobbyister och kvällspressen erbjuder.”

Låt oss hoppas att Peter Hultqvists syn kommer att prägla både den politiska kurs partikongressen stakar ut och partiledarvalet.

Jag framhärdar: inte minst i detta perspektiv vore LOs ordförande, Wanja Lundby-Wedin, en bra partiordförande.

Vinterbesöket i Öregrund går mot sitt slut

Här om dan la sig ett pudersockertäcke av snö över trädgården. Täcke och täcke – marken är fortfarande mer grön än vit. Mycket vinter blev det alltså inte under årets nyårs- och trettonhelgsbesök i Öregrund.

Birgitta har eldat det ris hon inte hann elda upp i höstas, också ännu mer av det ruttnande virke vi har kvar i en trave efter om- och tillbyggnaden för nu rätt många år sen. (Det var uppsågat för att kunna användas till att elda med i öppna spisen i TV-rummet.) Vädret var perfekt för ändamålet: ingen brandfara.

Min insats utomhus bestod främst i att jag på nytt har låst fast grinden och den markstående brevlådan. Jag har tidigare berättat om att några slynglar en helgnatt när huset var tomt knipsade av det cykelslanglås och den plastade, alltför veka kabel ena grindhalvan och, vid den, brevlådan satt fast med. De bortburna grinden respektive brevlådan återfanns av grannar ute i terrängen; grannarna ställde tillbaka dem och ringde oss. Tack! Nu var jag på järnhandeln och köpte nytt, kraftigare cykelslanglås plus en stark stålvajer; den senare är fäst med vajerlås inne i den låsta brevlådan.

Jag inbillar mig inte, att ens det här hjälper, om någon vill jävlas. Men det blir svårare att göra det åtminstone.

I järnhandeln berättade dom att ett antal människor med plastbrevlådor har råkat ännu mer illa ut, fått dem sprängda med kraftiga fyrverkeripjäser.

De som måste roa sig med sånt här måste ha ett bra fattigt liv.

I fredags gjorde vi en tur- och returresa hem till Uppsala. Bo Strömberg, som är gift med vår Kerstin, fyllde år, och vi uppvaktade med böcker och orkidé. Vi uppvaktar verkligen inte av plikt. Bo är en jättefin pappa åt Viggo och Klara.

Viggo hade sovit dåligt och var på lite avigt humör. När jag försökte muntra upp honom, blev jag först avvisad. Men när jag hade fått i gång ett kuddkrig med honom i föräldrarnas säng, sken han upp och ville aldrig sluta. Senare kom han tillbaka och ville att jag skulle leka kuddkrig igen. Den här gången ville också lillsyrran, Klara, vara med, och vi hade faktiskt vansinnigt roligt tillsammans.

Vi blev sen bjudna på en mycket god chiligryta, som Bo hade smaksatt inte bara med peppar utan också med kaffe; till detta serverades sallad och pitabröd. Efterrätten fick jag med min diabetes tyvärr avstå från: mandelmusslor med hemgjord vaniljglass, hjortronsylt och vispgrädde.

Roligt var det också att få träffa barnens farföräldrar, Olle och Kristina Strömberg. Det blir inte så ofta. De bor i Sollefteå.

Om musik- och TV-kvällar här i huset i Öregrund har jag tidigare berättat. I går kväll såg vi en riktigt bra Sherlock Holmes-film. I kväll ska vi se dels Minnenas television med bland andra Hans Alfredson och Povel Ramel och, senare, minnesprogrammet om 1957.

Det var det året då jag och Birgitta fyllde 20 år.

I morgon städar vi, packar och åker hem till Uppsala.

Svenska Dagbladet: Sahlin tillbaka under luppen

I går (6 januari 2007) utkom inga morgontidningar, men i Svenska Dagbladets nätupplaga fanns en ledare, ”Sahlin tillbaka under luppen”, som utförligt kommenterar både det Britta Svensson i Expressen och jag på min blogg har skrivit om Mona Sahlin.

Du kan läsa artikeln här.