Fula visor

Som en hyllning till Christina Mattsson, 60, på vars födelsedagsfest på Norrlands nation i Uppsala jag och Birgitta ska gå på lördag, ber jag att få återge följande recension ur Aktuellt i politiken (s) 3 1978 (9 februari):

Fula visor

Bengt af Klintberg och Christina Mattsson har gjort ett urval ”fula visor” genom tiderna, som Tidens förlag har utgivit med förord av Bengt Anderberg. ”Fula visboken” heter boken.

Den bjuder på en något ensidig men på det hela taget ganska nöjsam läsning. Visorna, kompletterade med bakgrundenderna längst bak i boken, ger ett stycke intressant men hittills undangömd kulturhistoria. Förr var det nämligen vanligt att visupptecknarna ”glömde” de här visorna, alternativt satte ut streck i eller friserade texterna.

Det mesta är manspräglat. Men här finns också visor upptecknade efter småflickor på kollo. Och äldre, stadgade bondmoror hör enligt utgivarna till de bästa och mesta uppgiftslämnarna.

Kvinnoförakt? Ja, ibland. Och det är förstås synd. Å andra sidan, men det ska ju inte leda till förakt, är sexualiteten kanske det enda område där könsskillnaderna verkligen äger någon relevans! Därav följer också att perspektivet ibland blir ensidigt. Även från kvinnornas sida, fastän det kulturella och sociala (för)trycket har lett till att de mindre än männen har uttryckt sig i form av fula visor.

I sitt förord citerar Bengt Anderberg Friedrich Engels:

”Också för de tyska socialisterna måste det komma ett ögonblick då de öppet kastar av sig den sista tyska småborgerliga fördomen, det förljugna, kälkborgerliga pryderiet, som för övrigt bara är en täckmantel för tvetydigheter i smyg. Läser man till exempel Freiligraths dikter, skulle man kunna tro att människorna inte har några könsorgan. Och ändå har ingen haft större nöje av en liten slipprighet än den i poesin så ultrakyske Freiligrath. Det ska så småningom komma en tid då åtminstone de tyska arbetarna vänjer sig vid att tala otvunget om saker som de själva bedriver dagligen och nattligen, nödvändiga och ytterst trevliga saker…”

* Bengt Sändh & Finn Zetterholm har på LPn ”Folklår” (YTF 50123) med underrubriken ”Våra allra fulaste visor”, sjungit in en god del av materialet ur ”Fula visboken” på skiva. De får hjälp av ett par utmärkta sångerskor, Kisa Magnusson och Kerstin Bagge, och en rad lika utmärkta musiker, till exempel Sture Nordin, Egil Johansen, Björn J:son Lindh, Jonny Soling och Wille Grindsäter. Det är en bra platta men den tycks mig möjligen lite för polerad, det icke salongsfähiga innehållet till trots. Tilläggen ur Sändhs och Zetterholms egen repertoar är utmärkta. Tråkigt nog fördärvar de dock ”Jag åkte till storstaden Mora” genom att förvandla antydningarna till pekpinnar.

Slutligen: att konsum bojkottar den här skivan är en ren blunder. Den borde inte blandas in i debatten om FiB-Aktuellt och Lektyr.

Bengt Berg

Jag skrev lite om den värmländske poeten Bengt Berg i anslutning till 60-årshyllningen av Göran Eriksson och lovade då återkomma till hans poesi.

I Aktuellt i politiken (s) nummer 13 1979 (23 augusti) publicerade jag följande recension:

Från Värmland

”Katta är som Leeds” (Tiden) heter den värmländske poeten Bengt Bergs senaste diktsamling. Titeldikten, samtidigt slutdikten, är ett exempel på Bergs förmåga att komprimera:

Katta är som Leeds
– seg och ettrig

Samma förmåga att i några få rader fånga stämningar, erfarenheter och händelser visar Bengt Berg i beskrivningar av sina värmländska vardagar. Hela bygden säljs på auktion men speglas i Monica Zetterlunds spikskor från Skolungdomens häckfinal. Och ”mellan tidningsställen och de plingande kassorna / har det konsumentägda fastlagsriset slagit ut, / åtminstone fjädrarna: gult rött orange violett”.

Också det politiska lyckas Bengt Berg ofta uttrycka ordknappt: ”Svultna hundar jagar bäst. / 8 000 mister jobbet, bara i Värmland.” Och ”Mellan naturens ved och folkets bark / finns en parasit / som lever av andras arbete / – hur länge än?”

Hos Bengt Berg finns också en bildmagi och ett språk som har klanger (inte efterklanger) av femtitalet:

I kvällsmörkret ligger ekorren som katten högg i morse
Kråkan har hämtat ögonen. Frosten dras ner i lungorna,
transformeras till andedräktens vita tystnad.
Katten på trappan trycker sig mot jeansbenet, vill in

Livets transitvisum nedpackat i resväskan
Varje gång den öppnas är tandborsten borta.

***

Vill du stifta bekantskap med Bengt Bergs poesi, rekommenderar jag ”Handelsresande i nordiskt vemod. Dikter i urval” (Heidruns förlag, 1999). En samling av hans texter för olika tidningar och tidskrifter finns samlade i ”Betraktelser” (Heidruns förlag, 2001).

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 8 2007:

”Expresidenten begravde sin styvfar tillsammans med Hillary och dottern Chelsea.”

Aftonbladet

”Det var förra året skådespelaren Mel Gibson förolämpade judar och deras tro på fyllan.”

Göteborgs-Posten

Det blir kongress i TV för min del

Jag har deltagit i samtliga socialdemokratiska partikongresser sedan 1968, mesta tiden som funktionär och chefredaktör. Vid 2001 års partikongress, när jag formellt hade gått i pension men fortfarande hade uppdrag kvar, hälsades jag tillsammans med Birgitta välkommen till kongressen i Göran Perssons hälsningstal:

”Självklart är vi också glada över att vår talman, Birgitta Dahl, tillsammans med den numera pensionerade partifunktionären Enn Kokk kommer att följa kongressen här och våra överläggningar. Enn och Birgitta hälsas välkomna hit.”

Också till påföljande kongress, den 2005 i Malmö, fick jag en personlig inbjudan och fanns uppräknad i kongressboken bland enskilda gäster.

Till årets kongress fick Birgitta men inte jag en inbjudan. När Birgitta för egen del tackade ja och samtidigt frågade, om inte också jag skulle få inbjudan, blev svaret nej. I svarsmejlet stod det, att jag däremot via partiets hemsida kunde anmäla mig som åhörare.

Jag tycker ju, att vederbörande då direkt hade kunnat föra upp mig på åhörarlistan.

Hur som helst: när jag nu, kanske i senaste laget, försöker göra det, går det inte längre; det är fullsatt.

När jag kontaktar en gammal arbetskamrat får jag veta, att det är brandmyndigheterna som säger stopp. Och jag förstår dem: där jag finns, brinner det!

Så jag får väl, för första gången i mitt liv, följa partikongressen via TV.

Men jag åker till Stockholm på fredag för att, vid den särskilda mottagningen, säga farväl till Göran Persson.

Lyrikvännen i ny skepnad och med ny ägare

Ordfront har, som aviserat, sålt den anrika, av Folket i Bild startade tidskriften Lyrikvännen till Ellerströms. Ansvarig utgivare är från och med nummer 1 2007 Jonas Ellerström, som också tillsammans med Erik Magntorn, Klara Petersson, Marie Pettersson och Clara Svensson ingår i den nya redaktionen.

Tidskriftens format har blivit lite mindre; dess layout är trevlig och läsfrämjande.

Det är naturligtvis för tidigt att efter ett enda nummer bedöma den nya redaktionens förmåga, men ska jag våga en gissning, har den folkbildande och läsfrämjande ambitioner. Texterna är korta och inte påfallande svåra. Det finns ett särskilt (100 kronor billigare) prenumerationspris, 280 kronor, för ungdomar under 25 år. Folkligheten understryks också av den nya avdelningen Knep och knåp.

De två nya akademiledamöterna Kristina Lugn och Jesper Svenbro presenteras genom essäer och med hjälp av egna dikter. Avdelningen Utblick (den här gången i riktning Rumänien) knyter an till Lyrikvännens och Lyrikklubbens gamla tradition att öppna svenska lyrikvänners ögon för poeter från andra länder. Den mångbegåvade Jonas Ellerström har hittat en okänd baudelairetolkning av Hjalmar Gullberg.

Nästa nummer har, annonserar man, Gunnar Ekelöf som tema. Det ser jag fram emot, så jag har anmält, att jag vill fortsätta att prenumerera. (Jag har för övrigt varit prenumerant allt sedan starten 1954.) 380 kronor kostar sex nummer för oss som är över 25, 500 för institutioner. Kontakta Nätverkstan, ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 99 00.

Svårt kryss?

Jag löser inte bara Melodikrysset. Jag brukar också lösa kryssen i Aftonbladets kryssbilaga varje vecka.

I den gångna veckans kryssbilaga hittade jag, i Bengt Löfstrands Svåra krysset, följande: BIRGITTA DAHLS KOKK, tre bokstäver.

Vad kan det vara?

Macbeth på Dramaten

William Shakespeare (1564-1616, tror man) är, obestritt, en av världens största dramatiker genom tiderna. Ett av de dramer, på vilka hans berömmelse vilar, är ”Macbeth”, skrivet 1605-1606.

Dramatenchefen Staffan Valdemar Holms version av ”Macbeth” vidgar dock detta drama från 1600-talets Skottland till en bild också av vår tid. Inte bara så att Macbeth, med allt mer blod på sina händer, har en mordisk pådrivare i sin hustru, Lady Macbeth – tyrannpar har det ju funnits också i vår tid. Bente Lykke Møllers scenbild är ett svart rum, som möbleras (sparsamt) med till exempel fåtöljer, som definitivt inte kommer från 1600-talet. Och hennes kostymer får åtminstone mig att associera till det förkrigstida och krigstida Europa, som styrdes av kommunistiska och nazistiska diktatorer.

Den här sortens tidsframflyttningar har naturligtvis också sina problem: Handlade det uttryckligen om 1930- eller 1940-talet, skulle allt mördandet knappast utföras med knivar.

Förändringar finns också i andra avseenden. Häxorna har ersatts av rader av lik, som ett i taget sätter sig upp på sina bårar och talar ut i luften. Dan Gisen Malmqvists musik – sjunger gör Christina Högman – bidrar starkt till att markera, att Shakespeares klassiska ödesdrama talar också till oss i vår tid.

Tre gestaltningar på scenen talar, starkare än de andra, till oss i publiken.

Reine Brynolfsson levandegör i rollen som Macbeth hur den maktgalenskap, som driver honom att mörda, gradvis bryter ner honom, så att han till slut – i avdelningen efter pausen, som har mest dramatisk nerv – välkomnar döden som enda utväg ur det ständigt uppskruvade våld han drivs till. Reine Brynolfssons Macbeth är utan konkurrens kvällens största scenprestation.

Den som driver på honom, Lady Macbeth, spelas av Lena Endre. Den här uppsättningen rymmer en mycket omskriven scen där hon naken och bloddränkt försöker två sina händer, men på mig gör hennes psykologiska gestaltning av hur maktbegärets korrupta moral driver henne över vansinnets gräns ett ännu större intryck.

Vid sidan av de här båda huvudfigurerna vill jag framför allt nämna Börje Ahlstedts trotjänare. Med små medel – gester, mimik, tonfall, sätt att gå – gör han en stor roll av något som egentligen inte borde kunna bära så här långt.

Möte med FiB-folket

I Aktuellt i politiken nummer 1 1983 (13 januari) berättar jag om ett möte i slutet av 1982 med gamla FiBare:

FiB-folket möttes igen

För tjugo år sen las legendariska gamla Folket i Bild i graven – den såldes till Åhlén & Åkerlund och blev FiB-Aktuellt. I december möttes i ABF-regi gamla FiB-vänner med chefredaktör Ivar Öhman i spetsen på Täljöviken. Syftet var inte bara att ventilera minnen utan också att förbereda 50-årsjubileet 1984. (Folket i Bild startades 1934.)

Bland deltagarna fanns fullt med gamla ombud och centralombud, till exempel Sigurd Elgh från Ljusne, Vilma Englund från Älvdalen, Sven Palm från Eskilstuna, Sixten Johansson, centralombud från Sundsvall, och hans ombud i Juniskär, Enn Kokk.

Där fanns också redakiktionella medarbetare och förlagsfolk och författare och folkbildare: Tor Bergner (som också underhöll), Per Anders Fogelström, Helmer Grundström, Hans Haste, Sven Jerstedt (som forskar i FiBs historia och hade åtskilligt att berätta), Ivar Ivre, Inge Johansson, Ragnar Lassinantti, Harry Levin, Birger Norman, Mats Rehnberg, Sven Rådberg, Anne Marie Rådström, Johan Sjödin, Axel Strindberg med flera.

Även FiB-ombudet Nils G Åsling deltog flitigt i meningsutbytet. Det gjorde också hans partikamrat Knut Nilsson.

* Saknades av alla gjorde eldsjälen och affärsgeniet Einar Ebe, om vilken Ivar Öhman yttrade: ”Jag ger mig fan på att om Ebe hade levat på Mose tid, så hade han sålt stentavlorna i 1.000 exemplar.” Seminariet sände blommor till den sjuke Ebe.

Ivar Öhman berättade FiB-minnen. Om sitt första möte med FiBs grundare, legendariske Kalle Kilbom (som just då var i färd med att slänga ut en tecknare som hade skojat lite vårdslöst om rysk kaviar). Om den äventyrliga ekonomin. Om folkböckerna (Jan Fridegård blev till exempel bokmiljonär genom FiB) och om FiB-författarna inklusive deras sociala liv och vänskaper som Öhman drogs med i: Helmer Grundström och Albert Viksten jagade, Vilhelm Moberg och Artur Lundkvist spelade fotboll och så vidare.

Från FiB-redaktionen, som skulle spegla svenska folkets vardag, berättade Öhman om hur reportern Anne Marie Rådström för första gången i sitt liv och fullt påklädd besökte nudistlägret på Ingarö. Fram stegade en naken man och bugade sig: – Mitt namn är Andersson, FiB-ombud.

Sammanträden & hyllningar

Bakom mig ligger en vecka fylld av sammanträden och uppvaktningar.

I måndags hade vi heldagsmöte med kulturnämnden. De anställda på kulturkansliet informerade, på ett föredömligt sätt, om de verksamheter som ligger under nämnden. Nästan hela nämnden är ju ny och behöver denna information.

Tisdag eftermiddag ägnades åt information om den del av kulturnämndens verksamhet, där nämnden har ett lagstadgat myndighetsansvar, det vill säga Stadsarkivet.

På fredag sammanträdde dessutom kulturnämndens arkivutskott – jag, två moderater och så chefen för Stadsarkivet, Ingegerd Ström – för genomgång av aktuella frågor på arkivområdet.

Dess förinnan, i onsdags kväll, hade minoritetsgruppen i kulturnämnden (s + v + mp) gruppsammanträde inför kommande sammanträde. Vi ägnade också en del av tiden åt att finputsa det visionsdokument, som blev resultatet av gruppsammanträdet hemma hos mig söndagen den 25 februari.

Kort sagt, vi sköter våra uppdrag som kommunalt förtroendevalda i kulturnämnden.

I torsdags kväll var jag i ABF-huset i Stockholm för att hylla, konkret, Göran Eriksson, 60 år, men i en vidare mening folkbildningen och ABF-huset som dess nav i regionen. Att ABF-huset har blivit det centrum för debatt, kultur och folkbildning det obestridligen är är naturlgitvis mångas (till exempel Bengt Göranssons och Daniel Suhonens) men inte minst Görans förtjänst. Denne gamle KFMLare är i dag en eldsjäl för demokratisk diskussion, där många olikartade stämmor tillåts komma till tals. Heder åt honom!

Birgitta och jag finns med på den Tabula gratualatoria, som följer med vänboken till Göran, antologin ”Överraska – men kännas igen. Om folkbildningen i framtiden” (Hjalmarson & Högberg, 2007), som förläggaren och kvällens conferencier Lars Hjalmarson plockade fram ur en ICA-kasse (publiken buade åt kassen!) och lämnade det allra första exemplaret av till jubilaren. Vi övriga, som finns med på Tabula gratulatoria och har betalt boken, fick också våra exemplar under kvällen. I den tryckta förteckningen finns nästan alla man kan förvänta sig – några som borde ha funnits där finns dock inte med, men jag nämner inga namn.

Lars håller ett hyllningstal till Göran, och senare under kvällen läser den underbare skalden Bengt Berg, Görans värmländske landsman och en av bidragsgivarna till boken, egna dikter. Jag ska vid tillfälle berätta mer om Bengt Berg.

Under sittningen lyckas jag få en stol bredvid min gamle kompis Jonas Sima, och vi hinner prata en hel del, innan han måste avvika för att gå på teater.

Jonas är, som man kan förstå av sammanhanget, inte den ende jag under den här kvällen hälsar på, växlar några ord med eller för samtal med. På väg in i restaurang Cirkeln kramar jag om partisekreteraren, Marita Ulvskog; senare under kvällen morsar jag på Ingvar Carlsson.

Jag har ett samtal, bland annat om min blogg, med min gamle arbetskamrat Tomas Wennström och Ordfronts ordförande, Stefan Carlén. (Flera närvarande, bland dem Lars Lönnback och Göran Baecklund, kommer för övrigt fram och berättar, att de regelbundet läser bloggen.)

Och apropå förlagsfolk: Jag stöter på min gamle KSF-styrelsekumpan från Uppsala, poeten Björn Håkansson och hans fru Margareta Rye, som har ett gediget förlagsförflutet. Ännu längre samtalar jag med förre förläggaren på Natur & Kultur, Lars Grahn, som jag faktiskt inte tidigare kände.

Med risk för att några nu blir sårade över att jag har glömt att nämna just dem, dristar jag mig ändå till att räkna upp de gamla bekanta jag mötte på folkbildningsfesten och i skrivande stund kommer på: Leif Andersson, Håkan Bengtsson, Kaj Björk, Maud Björklund, Berit och Björn Björnström, Sven-Åke Dahlbäck, Bo Elmgren, Bengt Göransson, Mats Hellström, C H Hermansson, Göran Holmberg, Lars Ilshammar, Kjell Jernberg, Sonja Johansson, Lena Josefsson, Gunnar Lassinantti, Olle Persson, Lars-Olof ”Loppan” Pettersson, Maria Schottenius, OIle Svenning, Gertrud Sigurdsen, Berit Skogsberg, Daniel Suhonen, Ylva Säfvelin, Karl-Petter Thorwaldsson, Lars Werner och Ebba Witt-Brattström. Har jag nu glömt några som jag också hälsade på, må det vara mig förlåtet; det var kanske upp emot 400 personer närvarande, möjligen ännu fler.

En av alla dem jag mötte – det kan kvitta vem – kom fram och flinade glatt: berättade att han nyligen hade träffat Mona Sahlin, ”men det har väl inte du gjort”. Och så la han till: ”Fast jag håller ju med dig.”

Fredag efter lunch åkte jag och Birgitta till Stockholm för att delta i ytterligare en hyllningskör, den här gången på Nordiska museet.

Åter igen för en sextioåring, museets styresman Christina Mattsson.

Birgitta, som är ordförande i Nordiska museets nämnd, öppnar mottagningen med ett långt och välförtjänt hyllningstal till Christina. I present får hon en fantastisk, lång linneduk för ett stort bord, specialvävd på Hemslöjdens gård Sätergläntan, där Birgitta också är styrelseordförande.

Jag och Christina kände ursprungligen inte varandra, men vi har förstås genom vårt sångintresse väl känt till varandra, och det har lett till ett hjärtligt umgänge från det att min hustrus ordförandeskap i Nordiska museet förde oss samman. Christina är en sådan där härligt bred kulturpersonlighet: har varit programledare i både radio och TV, chef för Sveriges Radios P2 (musikradion), tillsammans med Bengt af Klintberg 1990-2005 gjort det jätteroliga programmet ”Folkminnen” med mera.

Hennes böcker finns förstås i sång- och musikdelen av vårt bibliotek. Många minns säkert hennes och Bengt af Klintbergs ”Fula visboken” (1977). Själv uppskattar jag också mycket både ”Sjung. En svensk vishistoria” (2004) och biografin ”Lille Bror Söderlundh” (2000). Christina är förresten gift med Lille Brors och Lisbet Jobs’ son, konstnären Michael Söderlundh (som vi förstås också träffade på mottagningen). Och när vi är inne på den här familjen: Christinas och Michaels dotter Hedda (som doktorerar i Nordiska språk här i Uppsala) var födelsedagsfotograf.

Christina är också mycket känd för sitt intresse för snapsvisor, ett intresse som har resulterat i böckerna ”Helan går” (2002) och ”Från Helan till Lilla Manasse” (2002).

Föga förvånande fanns bland gratulanterna på Nordiska museet både förre chefen för Vin & Sprit Egon Jacobsson och Systembolagets nuvarande chef Anitra Steen. Vi känner sedan gammalt båda och pratade förstås med dem, med Egon om den pågående, sorgliga utförsäljningen av Vin & Sprit och om Bengt Barons lönsamhetsfixering, med Anitra Steen om hur Göran har det i livet numera. Vi hälsade till honom och lovade komma både till partikongressen och till mottagningen för Göran dagen före. (På kongressfesten kan vi dock inte närvara. Då är vi på Norrlands nation i Uppsala som gäster på Christina Mattssons egen födelsedagsfest.)

Även på Christinas mottagning träffade vi och hälsade på mängder av gamla bekanta (Anna-Greta Leijon, Mats Hellström, Michael Sohlman och många andra). Bland dem vi förde längre samtal med fanns Håkan Liby från Upplandsmuseet. Och åter kom vi in på min blogg; han är en av dem som läser den.

En riktigt kul grej hände så att säga i utkanten av mottagningen. I den ända av utställningshallen, där mottagningen ägde rum, finns en rolig utställning om samlare och deras samlarobjekt: leksaksbilar, porslinsfigurer, tablettaskar och mycket annat. Alla samlare utom en var okända för oss. Men en monter visade upp förstoringsglas, hopsamlade av Jan Eliasson. Precis när vi står där, kommer Jan själv för att titta på utställningen! Och så tvingar vi honom att hålla en liten improviserad föreläsning om var (ställen över hela jordklotet) denne FN-man och före detta utrikesminister har införskaffat sina förstoringsglas.

Från Nordiska museet tar vi oss vidare till Dramaten och Shakespeares ”Macbeth”.

Men det får bli en separat bloggtext.

Melodikrysset nr 10 2007

För första gången i år behövde jag inte knäppa på lampan ovanför köksbordet, när jag satte mig ner med morgonkaffet och melodikrysset. Vårljuset var nog!

Det gick bra att lösa melodikrysset, men i ett fall, vågrätt 10, måste jag gissa: Jag kände så väl igen melodin som spelades, men jag kom inte i håg titeln eller vad texten handlar om. Eftersom jag hade L och N som ledbokstäver och Eldeman frågade, vad man inte kan räkna med att få, vad som uteblir, är det rimliga svaret lön. Men jag vill betona, att detta är en gissning från min sida.

I övrigt var det bara ett par frågor till, som vållade mig initiala besvär.

Leann Rimes med Hank Williams-klassikern ”Lovesick Blues” finns inte i mina skivhyllor.

Inte heller Anna Ternheim, hon med ”Calling Love”.

Däremot mindes jag, för ovanlighetens skull, duon från Melodifestivalen 2004, Nina & Kim, de med ”En gång för alla”.

James Bond-filmen ”Casino Royale” har jag inte sett; följaktligen har jag heller inte hört ”You Know My Name” med Chris Cornell. Men jag har läst om filmen på Kulturbloggen.

Och även om Thomas Vincents musik från 1748 inte var mig bekant, var det lätt att identifiera det sökta instrumentet, en oboe.

Owe Thörnqvists calypso på svenska, ”Vart tog den stygga lilla loppan vägen?”, var förstås lätt att känna igen för en person av min generation. Owe känner jag vid det här laget också personligen – vi brukar ses vid hedersupplänningemiddagarna på Uppsala slott.

För folk i min ålder är det också lätt att känna igen den gamla schlagern ”Tulpaner från Amsterdam”.

Och skulle en visälskare inte veta, att den svenska texten till ”This Ole House”, ”34an”, gjordes av Olle Adolphson?

Eller inte känna till Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig, det var en sommardag”?

”Over the Rainbow”, här sjungen av Eva Cassidy, förekom ursprungligen i filmklassikern ”Trollkarlen från Oz”. Mindre känd här i Sverige är den bok den bygger på, Frank L Baums ”Trollkarlen från Oz” – men i USA är den desto mera känd: ”The Wonderful Wizard of Oz” (1900). Sam J Lundwalls svenska översättning finns som pocket från En bok för alla (2002).

Slutligen, den efterlysta amerikanska musikalen var Jerome Kerns och Oscar Hammersteins ”Teaterbåten”.

***

På jakt efter något svar i senaste melodikrysset? Prova då att gå direkt in på http://enn.kokk.se eller att gå in på Blog ovan. Bläddra dig i båda fallen ner till det aktuella Melodikrysset.