Melodikrysset nr 45 2007

I dag var det många låtar från Svensktoppen och melodifestivalerna.

Den enda av de frågor, som var knutna till dessa och som jag själv först hade svårt att komma på svaret till, var vågrätt 10 – varför vet jag inte. Men visst var det Björn Skifs’ och Bengt Palmers ”Det blir alltid värre fram mot natten”.

Den kan jag ju egentligen mycket bättre än till exempel ”Jag tror på människan” som Tommy Nilsson sjöng så sent som i årets melodifestival.

”Maria” med Östen med resten minns jag däremot mycket väl.

I fallet ”Vilken härlig dag” hade jag ingen svårighet att minnas låten, men vem sjöng den? Jo, Ewa Roos.

När det gällde ”Jag ska måla hela världen, lilla mamma”, mindes jag både låten och att den sjöngs av Anita Hegerland. Här låg klurigheten i Eldemans fråga: ”Det ska göras detta”. Svaret skulle alltså bli målas, inte måla.

Karin och Anders Glenmarks ”Var har du dina tankar” kände jag i och för sig inte spontant igen, låten alltså. Men det var inte svårt att höra att det var de som sjöng. Och de är ju syskon. / Fast låten heter ”Kall som is”, rättar mig Karin Nygren./

Och vem kommer inte i håg Galenskaparna, deras ”Man ska ha husvagn” och TV-serien ”Macken”. Även här måste man observera frågeformuleringen, ”utspelar sig på en sådan”. Svaret skulle alltså bli mack, i singularis obestämd form.

Också i en låt som återfinns inom visgenren, ”Jag hade en gång en båt”, fanns det en formglidning i det efterfrågade svaret. Det saknade skulle anges i bestämd form, så svaret blev båten. Cornelis Vreeswijks svenska text hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Där framgår det också, att den melodi Cornelis använde ursprungligen är karibisk och i USA känd som ”Sloop John B” eller ”Wreck John B”.

Ganska lätt att känna igen var väl också Frank Sinatras ”Come Swing With Me”, här framförd av Count Basie. Gärna mer sådant i Melodikrysset! /Man ska aldrig lita på sitt dåliga minne – Sinatras låt heter ”Come Fly With Me”, påpekar Karin Nygren./

Jag ska villigt medge att jag kan betydligt mer om både Sinatra och Basie än om Joe Cocker. Men det var i alla fall han som tillsammans med Jennifer Warns sjöng ”Up Where We Belong” ur filmen ”En officer och en gentleman”. Den har jag inte sett, men filmtiteln var till hjälp när jag kontrollgooglade – att det var Cocker som sjöng hade jag redan klarat med hjälp av de stödbokstäver jag hade.

Jag har däremot sett nästan alla filmer av Alfred Hitchcock – något av detta finns redovisat ovan under Kulturspegeln, Film. Jag kom inte i håg ur vilken hitchcockfilm den här spelade musiken härstammade, men jag vet att den kompositör Hitchcock använde för många av sina filmer – bland dem en av mina favoritfilmer, ”I sista minuten” – hette Bernhard Herrmann.

Kvar att redovisa är då bara svaret på veckans operafråga. Vi hörde ett stycke ur ”Trollflöjten” av Wolfgang Amadeus Mozart. Den har jag sett och hört både på Operan, på CD och som film.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Medmänsklighet

Som alla läsare av den här bloggen vet, lider jag sedan länge – alltför länge: nu nio veckor – av svår ischiais. Jag går klumpigt och sakta på grund av smärtan i framför allt vaderna. I morse, när jag gick till sjukgymnasten på Vårdcentralen (nu för tredje gången), måste jag stanna och vila mig med några tiotals meters mellanrum.

Varje företag, som kräver förflyttning till fots, är ett kraftprov. Från Konsum kom jag i dag hem helt utmattad, och då ska man veta, att jag har Konsum på kvarters avstånd.

Sen återstod ännu ett projekt. Jag hade fått en avi från Posten om att jag hade ett paket att hämta i tobaksaffären vid Torbjörns torg, Kalle Anka-posten som Bo kallar den. Birgitta har i några dar varit på möten i København respektive Lund, så jag måste, trots mitt eländiga tillstånd, gå och hämta paketet själv.

Det visade sig att paketet, som innehöll gamla Folket i Bild, inköpta på Tradera, vägde 20 kilo. Tidningarna var dessutom emballerade i en så stor kartong, att jag nätt och jämt fick ner paketet i den jättelika bag med axelrem jag hade tagit med mig. Personalen i tobaksaffären såg min prekära benägenhet, och jag förklarade att jag hade ischias sen nio veckor men inte hade just något annat val än att försöka släpa hem det här kollit.

Då visade det sig, att världen inte är så befriad från medmänsklighet och vänlig omtanke, som man kunde tro, när man läser kvällstidningarna. En för mig helt okänd ung dam, som själv var där i paketärende, kom fram och erbjöd sig att skjutsa hem mig och mitt kolli i sin bil. Hon till och med bar upp min väska med det tunga paketet halvtrappan upp till lägenheten.

Tack och heder åt sådana medmänniskor!

Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära

Jonathan Safran Foer (född 1977) är, trots sin ålder, redan en mycket uppmärksammad amerikansk författare.

Han är av judisk familj, men ändå är det inte ett judiskt utan mer ett tyskt – bombningarna av Dresden under andra världskriget – arv av sönderslitande minnen som präglar en av de viktiga figurerna i Safran Foers roman ”Extremt högt och otroligt nära” (översättning Hans-Jacob Nilsson, Norstedts, 2007). Berättelsens under en stor del av handlingen försvunne farfar minns bombningarna. Dessutom finns en nyckel till varför han kom att gifta sig med bokens farmor, till att han gav sig i väg från henne och slutade tala, i de traumatiska händelser som drabbade honom där.

Den pojke som är avkomma till farmor och farfar bor i Manhattans Upper West Side, med farmor boende i ett hus nära intill. Han heter Oscar Schell, och jag har sett att Andres Lokko har velat ge detta namnval ytterligare en tysk anknytning: den här Oscar är namne med Oskar i Günter Grass’ ”Blecktrumman”. Visserligen spelar den här aktuelle Oscar tamburin, men jag skulle för egen del behöva ha ”Blecktrumman” mer aktuell än jag har för att våga dra några mer vittgående slutsatser.

Vår Oscar är nio år och en otroligt lillgammal och udda figur. Han lever i sin egen värld, utan jämnåriga vänner. Han har en böjelse för svåra ord som ”googolplex”. Han är ständigt i gång med att (i fantasin) konstruera märkliga uppfinningar. Han designar också smycken (vilket kanske är mindre förvånande med tanke på att familjen driver en juvelerarfirma). Han är amatörarkeolog i Central Park. Han skriver brev till kända personer som Ringo Starr (åter igen en trumslagare!). Han lider av höjdskräck och klaustrofobi. Han tar lektioner i franska, åtminstone fram till dess att den märkliga odyssé som är bokens huvudhandling tar över.

Utgångspunkten för huvudhandlingen är den 11 september. Oscars pappa råkade befinna sig högst upp i World Trade Center den där ödesdigra dagen. Pappan ringer fem gånger hem till bostaden (där bara Oscar finns), först med lugnande besked. När det femte och sista samtalet kommer, förmår Oscar inte lyfta luren, och samtalen, som finns inspelade på band, får förbli den känslomässigt helt förlamade Oscars hemlighet.

Oscar blir helt fixerad vid vad som har hänt – mycket riktigt finns grå bilder av attacken mot tvillingtornen på flera ställen i boken.

I pappans garderob hittar han en vas, som han råkar ha sönder, varvid han hittar ett kuvert med en nyckel i. På kuvertet finns också namnet Black skrivet med pappans handstil.

Oscar blir besatt av den här nyckeln, tror att den ska leda honom till något slags svar på alla hans frågor. Men vart går nyckeln? Han beslutar sig för att själv söka upp alla de 472 Black, som finns i New York-katalogen. Trots att han får hjälp av en 103 år gammal krigsreporter, tar projektet åtta månader att genomföra. Hur det kommer sig att hans mamma släpper i väg honom varje veckohelg framgår av slutet på berättelsen. Nyckelgåtan får också en lösning – fast kanske inte den som Oscar och läsaren väntade sig.

Berättartekniskt är ”Enormt högt och otroligt nära” en mycket avancerad och komplicerad bok: också det jag ovan har återberättat någorlunda rakt framträder först som pusselbitar som man så småningom lägger ihop till en bild. Olika personers minnesfragment, ibland från nuet, ibland från det förflutna – ofta i form av brev – blandas med varandra. Farfadern som har tystnat kommunicerar med ja respektive nej skrivna i handflatorna och med lappar; i partier av boken upptar sådana korta skriftliga meddelande à la lappar i övrigt helt blanka boksidor. Farmodern har skrivit sin berättelse utan färgband. Läsbar text övergår i ett först grått, sedan svart bokstavsgytter. Vissa textavsnitt har märkliga röda inringningar av ord eller delar av meningar. Ofta svårtydbara foton i gråskala finns inspränga här och var mellan textsidorna. Det finns till och med helt blanka sidor. Jag tolkar detta så att författaren ibland låter en alltför smärtsam känsla inför skeendet övergå i det som vi inte riktigt kan analysera rationellt.

Ändå har bokens slut ett drag av försoning. Oscar kommer på talefot med sin mamma och återfinner också sin farfar – hur och vem det är tänker jag inte berätta, eftersom det skulle minska spänningen för andra läsare.

Konstinvigning i Musikens hus

Som ledamot av kulturnämnden blir jag med jämna mellanrum inbjuden till olika kulturarrangemang här i Uppsala. I går kväll var jag och Birgitta således med på invigningen av konsten i vårt nya Musikens hus, Uppsala konsert & kongress vid Vaksala torg.

Husets VD och konstnärlige ledare Magnus Bäckström hälsade välkommen, och kulturnämndens ordförande, Jan-Erik Wikström (fp), höll ett kort invigningsanförande.

Därefter överlämnade direktören för Statens konstråd, Mikael Adsenius, Katarina Löfströms konstverk ”Coloratura”, varefter konstnären samtalade med projektledaren Anders Boquist.

”Coloratura” är ett ljudinteraktivt konstverk i foajén på plan 6 (där Stora salen ligger): Det funkar så att mikrofonupptaget ljud från konsertsalarna A och B omvandlas till digitala signaler för ljusspel i foajén. (I går kom ljudimpulserna från Bill Evans & co.)

Vi kunde se ljusskiftningarna, men egentligen ser man dem mycket bättre utifrån kvälls- och nattetid under den mörka delen av året. Själv sökte jag under ceremonin stöd för mina ömmande ben genom att luta mig mot en bordsramp och tittade under en stor del av tiden ut över Vaksala torg. Borde inte också Vaksalaskolan få fasadbelysning? löd en berättigad fråga från Ola Carlsson, som stod bredvid oss.

Sen fick vi ta oss ner till utrymmen på plan 5, som normalt är stängda för publik, VIP-logen och artistfoajén. Där finns Fredrik Wretmans ”Kombinationer”, en serie parkonstverk dels i brons, dels i videoteknik. Vid det laget var inte bara mina ben utan också Birgittas onda ben slutkörda, så vi lyckades kämpa oss till ett par stolar bakom ett serveringsbord med bubbel. Eftersom vi då hade alla inbjudna stående framför oss, såg vi inget och hörde bara delar av det konstnären samt museichefen på Uppsala konstmuseum, Elisabeth Fagerstedt, hade att säga. Vi lyckades mot slutet också få se ett av parkonstverken.

Hissen underlättade nedfärden till garderoben, sen upp igen till entrévåningen. Varefter det blev taxi hem.

Men kom inte och påstå, att jag inte offrar mig för kulturen.

Dan Fägerquist sjunger Vysotskij på Regina

Dan Fägerquist heter en utmärkt artist, som har gett ut ett par hörvärda CD med sånger (på svenska) av den ryske vissångaren Vladimir Vysotskij (1938-1980). Vysotskij var en mycket kontroversiell sångskapare, samtidigt poetisk och tonsäker.

Nu under hösten turnerar han i Norge, Finland och Sverige med ett Vysotskij-program.

Till Uppsala och Reginateaten på Trädgårdsgatan 6 kommer han måndagen den 12 november klockan 19.00. Biljettpris: 100:-.

Biljettkassan på Regina är öppen onsdag-fredag klockan 11.00-17.00, lördag klockan 11.00-13.00 samt en timme före varje föreställning.

Biljetter kan även köpas hos www.ticnet.se, telefon 077-170 70 70, samt hos UNT City, telefon 018-478 10 70.

Arbetarrörelsens kulturarv offras

Peter Gustavsson har på sin blogg skrivit en mycket angelägen text om arbetarrörelsens kulturarv som håller på att förskingras. Texten börjar så här:

”Under de dryga tjugo år som folkrörelse nästan var ett skällsord gjorde arbetarrörelsen självmål på självmål när man avvecklade det som en gång gjorde oss starka. Rörelseriktningen var mot professionalisering, juridifiering och avradikalisering. Högern är på offensiv – låt oss sluta vara vänster. Vi tappar medlemmar och engagemang – låt oss anställa fler rörelsebyråkrater, ofta med grumlig koll på vad rörelsen egentligen är för något. Låt oss avveckla våra Folkets Hus och kursgårdar – eller göra flashiga konferenscentra av dem.”

Hans huvudexempel på det kulturmord som pågår är planerna på att flytta de två monumentalmålningar, som finns på var sin sida om stora scenen i Stockholms Folkets hus: den stora demonstrationsbilden av Albin Amelin (1902-1975) och Sven X-et Erixons (1899-1980) protest mot apartheid i Sydafrika. Hyresgäster utan anknytning till arbetarrörelsen – de som föredrar namnet Stockholm City Conference Center framför Folkets hus – har länge kunnat täcka de här klassiska målningarna med fördragbara draperier. Men det räcker tydligen inte.

Läs hela Peters artikel här. Den innehåller också länkar till artiklar, av vilka en har bilder av de förgripliga arbetarrörelseverken.

En arbetarrörelse som offrar sitt eget kulturarv är verkligen ingenting att beundra.

* * *

Allt fler media uppmärksammar nu, vilken kulturskandal folketshusrörelsen och dess delägare i arbetarrörelsen just nu iscensätter.

I kulturdelen av måndagens Svenska Dagbladet (5 november 2007) fanns artikeln ”Folkets hus kastar ut X:et och Amelin”. Du kan läsa artikeln här.

Och i dagens Aftonbladet (6 november) har Åsa Linderborg en artikel på kultursidan med titeln ”Upp till kamp – ner i källaren”. Du kan läsa artikeln här.

Novemberdagbok

I torsdags kväll, 1 november, hade Ordfront i Uppsala författarafton i Missionskyrkan. Missionskyrkan håller på att bli något av ett Folkets hus – det riktiga Folkets hus hotas nu av sin ägare, AP-fastigheter, att byggas om till galleria. Tur att det fortfarande finns folkrörelser som klarar att hålla månglarna utanför templet!

Missionskyrkan sjuder av aktiviteter på kvällarna, många av dem med kulturella förtecken. I lokalen bredvid den vi hyrde var det möte med den nye chefen för Upsala stadsteater, Linus Tunström. Vi hade alltså konkurrens om publiken den här kvällen, vilket säkert bidrog till att vårt möte inte drog lika mycket publik som föregångaren i samma mötesserie, ”Klass och skrivande” – förra gången medverkade Elsie Johansson och Anneli Jordahl.

Den här gången hade vi engagerat författarna Åsa Linderborg och Doris Dahlin, som till undertema hade valt ”Klass, kärlek och kollektiva stereotyper”. Som samtalsledare fungerade, nu som förra gången, vår lokale ordförande, deckarförfattaren Kjell Eriksson, men det visade sig, att både Åsa och Doris själva var mycket talföra, så Kjell behövde verkligen inte dra ur dem några synpunkter. Till det livfulla helhetsintrycket av kvällen bidrog också mängder av frågor från publiken.

Både Åsa och Doris berättade förresten för mig, var för sig, att de hade läst vad jag har skrivit om deras böcker här på bloggen. Det är roligt att notera, att en blogg numera kan fungera ungefär som en kultursida.

För att klara den här kvällen behövde jag med mina fortfarande ischiasonda ben göra en jätteansträngning. Före författaraftonen klarade jag till och med att köpa in ett kassaskrin och biljetthäften – jag är kassör i uppsalaavdelningen av Ordfront. Sen fick jag, som tur är, skjuts hem av en vän från laboremustiden, Bernt Jonsson. Han är radikal missionsförbundare. För sin del hade han varit på mötet med Linus Tunström.

Tidigt nästa morgon, fredag, tog Birgitta och jag (med hänsyn till mina skrala ben) taxi till öregrundsbussen. Allhelgonahelgen brukar traditionsenligt vara sista veckohelgen under hösten då vi är i vårt sommarhus.

Vi brukar använda allhelgonahelgen till att stuva undan de saker som står utomhus, grill, verktyg, trädgårdsmöbler och annat. Min arbetskapacitet i det avseendet är tyvärr fortfarande noll, så hustrun har nu, sedan veckor tillbaka, helt fått ta över alla rörelsekrävande sysslor. Vi har, med visst vemod, konstaterat, att det aldrig någonsin har varit så i vår familj – vi har delat på allt arbete. Birgitta har verkligen fått slita ont, särskilt som även hon just nu har ont i en benmuskel och i ett knä. Jag har uttryckt min djupa tacksamhet direkt till henne, men jag vill på det här sättet lyfta fram det hon har gjort även inför offentligheten.

När någonting jävlas, tycks allting jävlas. Inte nog med att också Birgitta har fått ont i ett ben – vår gräsklippare har strejkat helg efter helg. Vi har lämnat den till reparatör och fått den tillbaka, bara med samma resultat. Den här gången konstaterade reparatören, att det måste vara något fel på bränsletillflödet. Vår gräsklippare är kvar hos honom, just nu sönderplockad, och vi får tillbaka den till våren. I fredags kom han hit i bil och lånade ut en egen gräsklippare åt Birgitta. Under fredagseftermiddagen klippte så Birgitta hela vår väldiga gräsmatta, pulvriserade samtidigt alla de lövmassor från träden som täckte stora delar av den.

Det var tur att hon hann med det i fredags. På lördag morgon vaknade vi nämligen upp i ett snörike. Ett ordentligt täcke snö täckte trädgården, och träden utanför fönstret såg julkortsaktiga ut: vit rand på svarta grenar.

På ett sätt passade detta Birgittas planer: Hon skulle nämligen elda upp allt ris vi har samlat i högar sedan i våras. Snön på allt riset gjorde det förstås svårt att få i gång brasan, men när elden väl tog fart, var det ju ingen fara för att den skulle sprida sig.

I dag, söndag, är snön väck igen; solen lyser över en trädgård i klara höstfärger. Det är vackert, och jag önskar att jag kunde göra min normala andel av arbetet utomhus. Jag brukar till exempel under allhelgonahelgen alltid sätta rundlar av hönsnät runt fruktträden.

Dagarna är nu så korta, att det blir mörkt redan under eftermiddagen.

Kvällarna inomhus blir långa. Vi läser romaner, ser på TV, lyssnar på musik. I kväll ska vi se på dels Parlamentet, dels den andra i serien av Van Veeteren-deckare – jag skrev ju nyligen om deras skapare, Håkan Nesser.

Och så äter vi god mat. I går kväll bjöd Birgitta på lammstek, ett måste under våra allhelgonahelger.

Ständigt denna Birgitta. Vad skulle jag göra utan henne?

Höstvisa

Text: Tove Jansson
Musik: Erna Tauro

Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mej en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det är så mycket saker jag skulle sagt och gjort,
och det är så väldigt lite jag gjorde.

Skynda dej älskade, skynda att älska,
dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
snart är den blommande sommaren slut.

Jag letar efter nånting som vi kanske glömde bort
och som du kunde hjälpa mej att finna.
En sommar går förbi, den är alltid lika kort,
den är drömmen om det man kunnat vinna.
Du kommer kanske nångång, förr’n skymningen blir blå
innan ängarna är torra och tomma.
Kanske hittar vi varann, kanske hittar vi då på
något sätt att få allting att blomma.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Nu blåser storm därute och stänger sommarns dörr,
det är för sent för att undra och leta.
Jag älskar kanske mindre än vad jag gjorde förr
men mer än du nånsin får veta.
Nu ser vi alla fyrar kring höstens långa kust
och hör vågorna villsamma vandra.
En enda sak är viktig och det är hjärtats lust
och att få vara samman med varandra.

Skynda dej älskade, skynda att älska…

Joakim Lindengren: Kapten Stofil – För en handfull folkvett

Joakim Lindengren (född 1962) är en av mina absoluta favoriter bland svenska serieskapare. För egen del kom jag först i kontakt med hans seriekonst (och hans kolumner) i vuxenserietidningen Galago. Senare har jag av och till läst hans serier i tidningen ”Kapten Stofil” men framför allt i albumform.

Jag kan inte säga att jag har gillat riktigt allt Lindengren har gjort; så till exempel har jag lite svårt för hans dragning till kiss- och bajshumor.

Men jag älskar desto mera – älskar är rätt ord – hans skapelse ”Kapten Stofil”. (David Nessle har av och till också varit inblandad i skapandet av den här serien, men jag ser den som ett verk av i huvudsak Joakim Lindengren.)

”Kapten Stofil” är en humoristisk snarare än parodisk variant av superhjälteserie. Den imiterar, ofta på kornet, kända superhjälteserier men är tryfferad med göteborgsvitsar och vanvettigt roliga varianter av hemliga krafter och vapen. Och samtidigt finns det i den en grundstory, som både är spännande och slåss för värden, som Kapten Stofil så väl som hans skapare är svaga för.

Kapten Stofil är milt talat en bakåtsträvare, då i meningen att han ser goda värden från en bit bakåt i historien hotas. Kort sagt är han en själsfrände till mig. I detta inryms också kärlek till äldre tiders socialdemokrati och konsumentkooperation. I det senaste Kapten Stofil-albumet jag har läst, ”För en handfull folkvett” (Optimal, 2007), yttrar sig detta bland annat i att fyra gigantiska ansikten av fyra socialdemokratiska giganter – Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme – utmejslas på en fjällsida i Strömsund, med presidentansikterna i Mount Rushmore i South Dakota (minns hitchcockklassikern ”I sista minuten”) som känd förebild. I ett annat avsnitt får han hjälp av konsumhjältarna Juvel, Winner och Den blåvite hämnaren i sin kamp mot superskurken Galne Gunnar (!).

Äldre sorters märkesvaror (inte minst Konsums Cirkelkaffe) samt utrotningshotade produkter som svagdricka, hårpomada och piptobak spelar över huvud taget ofta en viktig roll i de olika avsnitten av ”Kapten Stofil”.

Redan i vinjetten får man associationer till klassiska superhjälteserier: Kapten Stofil skrivs grafiskt som Stålmannen och hans partner Lädernuckan som Läderlappen. Och inte nog med det: I ett avsnitt i det aktuella albumet dyker en ny figur, Stofilpojken, upp.

Kapten Stofil har förstås en hemlig identitet: Han är, också i serien, identisk med Joakim Lindengren, alltså seriens skapare; i serien framträder Joakim Lindengren som Kapten Stofils brorson.

Som alla bättre superhjältar ingår Kapten Stofil och Lädernuckan i en grupp av superhjältar, ”Vänner av Ordning”. Även de övriga har hemliga identiteter: Senilo är således David Nessle, Féskar’n är Johan Wanloo, Jazzgossen är Karl Gerhard och Doktor Glas är Hjalmar Söderberg. Det här gänget har sitt högkvarter, Stofilskrapan, i kanten av Slottsskogen i Göteborg.

Givetvis har Kapten Stofil också en ärkefiende, Bunnyflickan.

Miljön, ofta men inte alltid Göteborg som är Lindengrens hemstad, är minutiöst tecknad. I ett avsnitt i det här albumet rövas Göteborgs stolthet, Skansen Kronan, bort och placeras på Skansen i Stockholm. Ett annat äventyr utspelas i Fiskekyrkan. Ibland förekommer rent naturalistiskt tecknade bilder; ett exempel är en fasadbild från Linnégatan, ett annat bilden av Nordostpassagen.

Hur skickligt tecknad ”Kapten Stofil” är framgår också av att Joakim Lindengren perfekt kan imitera andras tecknarstilar. När man i det här albumet kommer fram till avsnittet ”Stofil i Stömsund”, hajar man först till: Har serien plötsligt bytt teckarstil? Ja, men momentant: förlagan är här Hergés ”Tintin i Tibet”.

I andra avsnitt imiterar han inte bara serier (en vildavästernserie utspelar sig i Värmland) utan också böcker.

Albumets styvaste avsnitt är ett exempel på det senare. ”Hennes namn var Exter…” fullkomligt stinker av Dashiel Hammet och Raymond Chandler, med Kapten Stofil i rollen som den hårdkokte detektiven, Sam Spade eller Philip Marlowe. Avsnittet blir inte mindre roligt av att Göteborgs starke man under många år, Göran Johansson, förekommer där, mycket porträttlikt avbildad. Här står han på fel sida – men jag tror nog att han har humor nog för att stå ut med det.

Melodikrysset nr 44 2007

I dag har jag gått bet på en av frågorna i Melodikrysset, nittiotalstryckaren. De sista orden i originaltiteln efterfrågades. Eftersom Eldeman använde ordet ”originaltitel”, antar jag, att det handlar om en engelskspråkig titel. Jag saknar egentligen bara en bokstav i vartdera av de två efterlysta orden, men ingenting dyker upp i melodiminnet. Jag kan dock gissa – observera nu att det rör sig om en gissning: de två orden i slutet av titeln skulle kunna vara is red eller in red. /Tryckaren var, visade det sig, Chris De Burghs ”Lady In Red”. Tack, Paul Ekberg! Jag minns den hur som helst inte; den här låten tycks ha förbigått mig helt och hållet./

Ace of Base har jag i och för sig inget emot, men gruppen finns inte i min skivsamling. Men jo, Google visade att det var dom som hade gjort ”Beautiful Morning” och att en av medlemmarna heter Ulf Ekberg.

Det jag i övrigt fick kämpa en stund med var signaturen till Expedition Robinson. Jag har sett delar av den här serien, men som jag tidigare har skrivit, har jag ett mycket selektivt minne, när det gäller just TV-signaturer. I det här fallet klarade jag frågan, när jag hade fått några ledbokstäver.

I dag hade Eldeman med en radioanknuten fråga också, dock inte illustrerad av någon signaturmelodi. Sonja Aldéns ”För att du finns” skulle leda oss till andra halvan av det sammansatta ordet Svensktoppen.

Vi kan ju från det dagsaktuella gå över till populärmusikklassikerna.

Vi hörde Johnny Bode sjunga ”Två solröda segel” och så sin och Hasse Ekmans ”En herre i frack”. Den här märklige mannen har jag i min skivsamling, i den årtiondeindelade utgåvan av svenska schlager jag skrev en lång artikel om i Aktuellt i politiken (s) – se ovan under Kulturspegeln, Musik.

Tvingas ro kan man, om man hamnar ”I en grönmålad båt”, stor schlager en gång i världen; vi förknippar den främst med Ernst Rolfs kumpan John Wilhelm Hagberg.

En stor hit på sin tid var också Povel Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”. Men jag betvivlar starkt, att den, trots sitt innehåll, främst skulle vara av intresse för en ornitolog.

”Volare”, populärbeteckningen för ”Nel blu dipinto di blu”, hörde jag senast under vår sjuttioårsresa till Sorrento i Italien. Det var en låt som omedelbart satte sig i musikminnet, när den 1958 vann Eurovision Song Contest och sen blev storschlager över hela världen. /Nej, den blev bara trea, rättar mig Gunnar Bergquist. Ibland minns man fel./

Som höjdarlåt får man nog också beteckna den jamaicanska calypson ”Underneath the Mango Tree”. Diana Coupland sjöng den i James Bond-filmen ”Doctor No” (svensk stavning, Doktor, godkänns också, sa Eldeman). Jag har sett filmen.

Och för att hoppa i geografin: Ivan Rebroff sjöng en klassisk rysk visa, ”Pråmdragarsång”, som här skulle ge yrket pråmdragare.

Veckans barnvisa var ”Blåsippan ute i backarna står” med text av Anna Maria Roos och musik av Alice Tegnér. Den spelades ofta hemma hos oss, när våra barn var små; vi hade den på LP med Alice Babs. Senare har jag köpt den på CD till vår egen skivsamling.

Då är det väl bara den inledande låten kvar, Billy Strayhorns fina jazzstandard ”Take the A-Train”, som blev Duke Ellingtons signaturmelodi. Det är klart att den också finns i våra skivsamlingar. Här skulle den ge fortskaffningsmedlet tåg.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sedan ner till aktuell lördag.

Gregers hutt

I en artikel i Svenska Dagbladet – var annars – ”Idag föredrar jag Anders Borg” har Greger Hatt, tidigare bland annat talskrivare åt Ingvar Carlsson, deklarerat, att han i förra riksdagsvalet röstade på moderaterna och därefter också har utträtt ur det socialdemokratiska partiet – det senare alltså trots att han ju under en period arbetade i närheten av Mona Sahlin, som rimligen ligger honom ideologiskt närmare än vad Göran Persson gjorde.

Andra har redan kommenterat det här på ett sådant sätt, att jag inte har mycket att tillägga – jag kan till exempel hänvisa till Katrine Kielos, vars text ”Greger Hatt har fått fnatt” du kan läsa här.

Fast något plötsligt fnatt tror jag inte det är fråga om.

Inom socialdemokratin hörde Greger till de där ”förnyarna”, vid vars anblick jag alltid får reflexen att osäkra min revolver.

Min misstro mot hans ideologiska pålitlighet gav jag faktiskt uttryck för på ett mycket tidigt stadium: jag skrev en snapsvisa om honom; den ingick i ett snapsvisehäfte jag gjorde för någon av den socialdemokratiska partiexpeditionens personalfester.

Att döma av textens innehåll måste Greger ha sällat sig till den skara som föreslog, att alkoholförsäljning lika gärna kunde försiggå i livsmedelshandeln som på Systembolaget. Det skulle ju öka valfriheten!

Själv hör jag till dem som av både nykterhets- och sortimentsskäl föredrar ett detaljhandelsmonopol för Systembolaget, så jag skrev så här:

Gregers hutt

Musik: ”Min hatt den har tre kanter”

Min hutt är från Systemet,
systemköpt är min hutt.
Men är den köpt på Konsum,
så är det Gregers hutt.

Med tanke på vad mannen nu har gjort, vill jag ogärna förknippa hans namn heller med Konsum.

Så ska ni använda min text, så byt ut Konsum mot ICA.