Melodikrysset nr 25 2008

Midsommardagen – och jag kan inte heller i dag avhålla mig från att lösa Melodikrysset.

Och jag har löst det, korrekt, tror jag, detta trots att där fanns musik som inte direkt är min. Jag har till exempel aldrig aktivt lyssnat på Europe, för den delen inte heller på Lars Roos – örongodis är helt enkelt för insmickrande för mina öron.

Inte heller kan jag säga att Britney Spears, här med ”Oops! I Did It Again”, hör till de artister jag brukar lyssna på.

Och jag ska erkänna en blotta i mitt musikkunnande: Lisa Stansfield hade jag aldrig ens hört talas om förrän jag i dag fick höra henne (inte alls oäven) i ”Treat Me Like a Woman”. Jag fick veta vad hon hette genom att googla på låttiteln, som jag snappade redan innan Eldeman hade nämnt den.

Lionel Richie känner jag förstås däremot till. Men jag har aldrig sett filmen ”Vita nätter”, där den spelade låten, ”Say You, Say Me”, ingick.

Svensk-iranska Laleh har jag visserligen inte själv på skiva – har alltså inte hennes ”Prinsessor” – men lyssnar gärna på.

Och för att avverka också den sista någorlunda nutida ljudillustrationen i dag: CajsaStina Åkerströms ”Av längtan till dig” av och med Åsa Jinder är förvisso värd att lyssna på.

Resten var lätt för den äldre delen av lyssnarna, sådana som jag. Det gällde till exempel de tre frågor som hade anknytning till Alice Babs.

Redan 1939 spelade hon in ”After You Gone” till Nisse Linds hottrio. Nisse Lind var en mycket skicklig musiker med dragspelsjazz som specialitet.

Sen hörde vi ”Mocking Bird Hill” med Mary Ford och Les Paul. När Alice Babs sjöng den på svenska hette den ”Adress Rosenhill”.

Och så hörde vi Charlie Norman spela ”Swing It Magistern”, Alice Babs’ stora film- och skivsuccé. Charlie förekom på 1950-talet i tidiga morgonprogram i radio: spelade boogie woogie så att man höll på att missa bussen till skolan. Jag har också hört honom live under samma period, vid någon midsommarfest på Sågplan i mitt gamla Juniskär. Där sjöng förresten också Alice Babs.

En pianist i en lite annan jazzgenre, ännu skickligare än Charlie, var Jan Johansson, som vi här hörde i den svenska folkviseklassikern ”Och jungfrun gick åt killan” – ”Jag gick mig ut en afton” ska det vara, rättar mig ett par läsare. Och de har rätt!

Folkmusik i amerikansk tappning är Stephen Fosters ”Oh, Susanna”.

Och åtminstone klassikerstatus har väl i dag ”Paper Doll”, som jag minns med Mills Brothers.

Och så slutar vi väl där vi började, med midsommaren.

Vi hörde en känd snapsvisa:

När gäddorna leka i vikar och vass,
och sola går ner bakom Sjöbloms dass.
Ja, då är det vår.
Ja, då är det vår.

Till den tar man lämpligen en sup.

Jo, även jag tog ett par till sillen och färskpotarisen i går. Av Birgittas hemkryddade.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Miriam Makeba på Berns 1966

I våras hade jag åter igen lyckan att få höra Miriam Makeba, den här gången i Uppsala konsert & kongress (Musikens hus) vid Vaksala torg hemma i Uppsala.

Vi har en stor samling skivor med henne; hon har varit en ständig musikalisk följeslagare allt sedan våra unga år. (Du hittar mer om henne under Kulturspegeln, Musik.) Live hörde Birgitta och jag henne först 1966, på Berns i Stockholm.

Miriam Makeba är född 1932 och är nu alltså 76 år gammal. Då, på Berns, var hon 34.

Vår son, Matti, har gjort det möjligt för oss att få återse henne i hennes krafts dagar. Konserten vi var på finns nämligen nu på DVD, ”Miriam Makeba Live at Bern’s salonger, Sweden, 1966” (Gallo, Union Square Products USPDVD 010, 2006), och jag fick den på 71-årsdagen av Matti och hans Karin.

Det var en ren fröjd att få se och höra den här konserten igen, nu i svart-vitt – så filmades den av SvT.

Miriam Makeba kommer ju från Sydafrika men hade vid tiden för den här konserten etablerat sig i USA (bland annat i par med Harry Belafonte) och också av apartheidregimen berövats sitt sydafrikanska medborgarskap.

DVD-återutgivningen av konserten startar med en låt, som brukar förknippas med kampen mot apartheid, Solomon Lindas ”Mbube” (i Pete Seegers amerikanska version ”Wimoweh”): den handlar om lejonet som sover men som en dag ska vakna…

Två mycket fina nummer kommer från den sydafrikanska gruppen The Manhattan Brothers, som Miriam Makeba sjöng med så tidigt som 1953: ”Amampondo” och så ”Click Song”, som blev en stor hit. Det där märkliga xhosa-klicket förekommer också i andra sånger, till exempel ”Mayibuye”.

Men vid det här laget var Miriam Makeba långt ifrån uteslutande en sydafrikansk sångerska, när det gällde sångurvalet. På hennes repertoar fanns till exempel ”Forbidden Games” (”Everybody knows you belong to another…”) ur den franska filmen ”Les jeux interdit” och den karibiska sången ”The Naughty Little Flea”, som också fanns på Harry Belafontes repertoar (och som Owe Thörnqvist gjorde en svensk bearbetning av, ”Vart tog den stygga lilla loppan vägen?”).

Miriam Makebas utveckling till världsartist underströks vid framträdandet på Berns också av valet av kompmusiker: Bill Salter från New York spelade bas. Leopoldo Fleming Jr på percussion kom från Karibien. Och så kan ni, om ni skaffar den här DVDn, se och höra den legendariske brasilianaren Sivuca (Severino Dias de Oliveira, död 2006) spela dragspel och gitarr.

Födelsedag

I morse uppvaktades jag av Birgitta på sedvanligt sätt, med smörgåsbakelse och doftande och varmt kaffe. Och så fick jag förstås en del böcker och skivor, som det senare finns anledning att återkomma till.

Också vädret var med oss. Solen sken över trädgården.

Både huset och trädgården är midsommarfina. I går städade Birgitta huset, medan jag klippte gräset med den nu lagade motorgräsklipparen.

Blomningen är lite i otakt med hur det brukar vara så här års: Den vita bondrosen, Rosa alba maxima, som enligt familjemyten brukar slå ut till min fördelsedag, har i stort sett redan blommat ut – men Birgitta hade ändå hittat vita rosor till två fina buketter. Men där finns annat som prunkar desto mer i grönskan utomhus: lupinerna, trädgårdsklinten, aklejorna i sina olika färger, pionerna, min norska hurdalsros. Och i häcken nere vid vägen håller just apoteksrosen, även kallad Yorks vita ros (från rosornas krig), på att slå ut.

Birgittas tanke var att vi skulle gå ut och äta på restaurang i kväll, men jag har känt mig en smula hängig; kanske har det att göra med att det nu är åsktungt i luften. Vi var visserligen en vända ute på stan för att se på restaurangutbudet – det är främst Köket grill:kafé och Seglarbaren på Strandhotellet som lockar – men det får nog bli en annan kväll, kanske under loppet av midsommarhelgen. Annars är det påfallande att lilla Öregrund inte tycks kunna härbärgera restauranger med mer avancerade menyer och därmed priser som inte passar båtfolket och massturismen. Vi har under årens lopp sett flera fina restauranger komma och sen åter försvinna.

Så vi avslutade i stället dagens promenad runt stan med var sin kopp kaffe i Floras trädgård. Som även den har bytt ägare under vintern. Vi har än så länge ingen berättigad uppfattning om vad det senare har inneburit. Men den underbara miljön där är intakt, alltså underbar.

Nu skramlar Birgitta i köket med en middag för två.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 19 2008:

”Lama djur lösa i centrala Stockholm”

SR.se/Gävleborg

”DAGENS ROS
…till den person, som tog min sons sparpengar på Coop Forum i Fittja.”

Expressen

”TV Björn anföll älgjägare. Filmade dramat med mobilkamera.”

Expressen.se

”Lyckeby. En granne kände röklukt från lägenheten och slog larm. Det visade sig vara en blomkruka som rökte från vad Räddningstjänsten förmodade var en cigarettfimp.”

Blekinge Läns Tidning

Hittat i Grönköpings Veckoblad nummer 6 2007:

”Enligt Boråspolisen omhändertogs bara fem personer för fylleri natten mellan lördag och söndag, vilket är ovanligt lite för en fredagsnatt.”

Borås Tidning

”När vi var i Italien åt vi på ställen dit inga turister hittar. Vi åt korvar gjorda på kött från djuren som betade två meter från oss.”

Norrbottens-Kuriren

”Utslagna växter slås ut av kylan”

Rubrik i Svenska Dagbladet

Marjane Satrapi: Kyckling med plommon

Av den iranska serietecknaren Marjane Satrapi (född 1969) har jag tidigare läst den självbiografiska serien i fyra delar ”Persepolis” och så ”Broderier”. Satrapis stil som tecknare är konstnärligt utstuderad – hon arbetar med svart-vita kontraster, och hennes till synes enkla bilder är starkt betydelsebärande. Dessutom har hon alltid en intressant historia att berätta.

Satrapi bor numera i Paris, men hon återvänder ständigt till barndomens och ungdomens Teheran.

I ”Kyckling med plommon” (översättning Fabian Göransson, Galago/Ordfront 2008) är miljön 1950-talets Teheran och huvudpersonen hennes mammas farbror Nasser Ali Khan. Nasser Ali, en gudabenådad men mentalt nyckfull mästare på stränginstrumentet tar.

”Kyckling med plommon” är en tragisk och uttrycksfullt berättad kärlekshistoria: om kvinnan som Nasser Ali gifte sig med och som i vredesmod knäckte hans tar men också om en annan kvinna som han älskade men aldrig fick.

I den livssituation han har hamnat i – historien med taren är bara en utlösande faktor – beslutar han sig för att helt sonika lägga sig ner och dö. I åtta dagar ligger han till sängs utan förtäring och återupplever, i skarpa bilder snarare än som hallucinationer, bärande delar av sitt liv, det som har fört honom dit. På den åttonde dagen, då han hinner återuppleva hur hans ursprungliga käresta, nu gift, inte ens låtsas känna igen honom, möter han beredvilligt dödsängeln.

Irlands nej är välkommet!

Lite tankeväckande för EU-federalisterna borde det vara, att Lissabonfördraget har stjälpts av det enda medlemsland, som har låtit sina medborgare rösta om fördragets vara eller inte vara.

Regeringen, och så även socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin, verkar dock vilja låtsas som det regnar och gå vidare med den svenska ratificeringen av fördraget, detta trots att det efter Irlands nej inte kan träda i kraft.

Bortförklaringarna av resultatet i folkomröstningen på Irland är många – som om man kunde omintetgöra nejet genom att bevisa att majoriteten omväxlande består av reaktionärer, träskallar, oinformerade och bönder som vill ha ännu mer jordbrukssubventioner. Vän av ordning vill dock på den sista punkten påminna om att det kanske inte är särskilt överraskande, att de irländska bönderna vill ha mer, åtminstone inte mindre, av det som EU hittills har lockat dem med.

I EU-debatten, liksom i många andra debatter, för alltför få principiella resonemang – i stället argumenterar man utifrån sina egna darling-ämnen.

Jag vill därför göra tvärt om. Jag har i hela mitt vuxna liv varit anhängare av fri abort. Dagens Nyheter påpekar i sin huvudledare 16 juni 2008, att till nej-sidans seger i det katolska Irland sannolikt har bidragit bland annat oron för att via EU bli påtvingad en mer liberal abortlagstiftning. Jag är förvisso beredd att argumentera för en liberal abortlagstiftning, men i egenskap av övertygad demokrat anser jag, att medborgarna i den demokratiska republiken Irland själva måste få avgöra, vilka lagar de ska ha.

Det EU-federalisterna inte tycks kunna ta till sig är, att EUs medlemsländer inte bara har skilda språk utan dessutom också har religiösa, kulturella, ja rent av politiska särdrag, som man verkligen inte kan jämna ut med hjälp av en väghyvel, benämnd Lissabonfördraget.

DN-ledaren, vars samtliga slutsatser jag verkligen inte delar, har en ingress, som i ett nötskal fångar både orsaken till det irländska nejet och det som även vi svenska antifederalister anser vara centralt:

”Det finns många svar på varför irländarna röstade nej till Lissabonfördraget. Men den grundläggande orsaken är oron för förlorad suveränitet.”

Alltså: Frihandel (framför allt fri varuhandel) i princip ja – men inte så att alla nationella särdrag, som stör denna, i den heliga konkurrensneutralitetens namn måste utplånas! Mycket mer borde återföras för beslut i de nationella parlamenten. Låt många blommor blomma! Hittar något medlemsland någon egen kreativ lösning på något samhällsproblem, så lär andra länder så småningom följa efter alldeles frivilligt.

Den meningsyttring om den irländska folkomröstningen, som har avgetts av Socialdemokratiska EU-kritiker, innehåller en minimiplattform för det som EU nu borde företa sig:

– Den irländska nejet innebär att Lissabonfördraget har fallit och att förhandlingarna om EUs framtid öppnas på nytt. Vi är med i EU för att påverka, och det har aldrig varit så viktigt som nu, säger Anna Hedh, ordförande för Socialdemokratiska EU-kritiker.

Socialdemokratiska EU-kritikers styrelse har antagit nedanstående uttalande om konsekvenserna av Irlands nej till Lissabonfördraget. För mer information, kontakta Anna Hedh på 070-898 59 38.

UTTALANDE FRÅN SOCIALDEMOKRATISKA EU-KRITIKERS STYRELSE:

Respektera Irlands folkomröstning och använd tillfället att reformera EU!

Socialdemokratiska EU-kritiker välkomnar Irlands nej och konstaterar att Lissabonfördraget därmed fallit. Vi utgår från att EUs demokratiska spelregler respekteras. Det är nu upp till alla demokratiska krafter att motarbeta alla försök till manipulation av resultatet i den enda folkomröstning som tillåtits om detta fördrag. Nu gäller det för den europeiska arbetarrörelsen att ta tillfället i akt att skapa ett socialt Europa.

För att ett fördrag ska godkännas måste varje EU-land säga ja till det. Det irländska folkomröstningsresultatet innebär att Lissabonfördraget faller. Den svenska ratificeringsprocessen ska därför avbrytas. Allt annat vore odemokratiskt. Det finns inget skäl att ratificera ett dokument som inte kan antas som EUs fördrag.

Om EU nu väljer att gå vidare som om ingenting har hänt, signalerar det att små stater såsom Irland och Sverige kan köras över. Vi förutsätter att Sveriges regering och opposition gemensamt står upp för att det inte är acceptabelt med olika spelregler för små och stora medlemsländer.

Lissabonfördraget skulle ha inneburit en massiv överföring av makt till EU och dess institutioner. På centrala områden, såsom straffrätten, skulle Sveriges självbestämmande ha inskränkts. Unionen skulle alltmer ha fått karaktären av militärallians. Unionsrätten skulle formellt ha överordnats Sveriges grundlag. EU skulle i praktiken ha fått en president och en utrikesminister med stora befogenheter att styra över medlemsländerna. Lissabonfördraget skulle därmed ha lett till inskränkning av Sveriges självständighet och möjlighet att tala med en egen röst i världen.

Socialdemokratiska EU-kritiker välkomnar därför resultatet i den irländska folkomröstningen och betonar att detta måste respekteras av medlemsländerna. Detta är det tredje folkliga nejet till det fördrag som tidigare gick under namnet EU-konstitutionen. Vi är övertygade om att också andra länder skulle ha sagt nej om befolkningen i de övriga EU-länderna hade tillåtits rösta om fördraget. Europas ledare måste lyssna på detta utbredda missnöje över vart EU är på väg.

Fördraget måste nu omförhandlas. Detta är tillfället för den svenska socialdemokratin att påverka EU i en riktning bort från ökad överstatlighet och marknadsliberalism. Vi kan nu förverkliga visionen om ett EU som värnar sociala rättigheter, agerar solidariskt gentemot omvärlden och bygger på självständiga länder i samverkan.

Socialdemokratiska EU-kritiker uppmanar därför det socialdemokratiska partiet att inför de kommande fördragsförhandlingarna verka för:

1. Att strejkrätten skrivs in i fördraget som en rättighet överordnad fri rörlighet av tjänster, kapital och varor.

2. Att det i fördraget skrivs in att nationella lagar och kollektivavtal, vars syfte det är att skydda löntagarna, ska respekteras.

3. Att full sysselsättning införs som det överordnade målet för den samordnade ekonomiska politiken.

4. Att kontrollen över Europeiska centralbanken demokratiseras.

5. Att det inte fördragsfästs att euron är den gemensamma valutan, alternativt att svenskt undantag förs in i fördraget.

6. Att miljöskyddsregler ska fungera som minimiregler. Den inre marknadens regler ska inte kunna förhindra enskilda länder från att föra en mer progressiv politik.

7. Att medlemsländer enskilt ska kunna reglera såväl handel som införsel av vissa varor som anses ha stor betydelse för folkhälsan, exempelvis alkohol.

8. Att de nationella parlamentens makt ökar och kommissionens makt minskar. Bland annat bör de nationella parlamenten kunna föreslå lagar för EU.

9. Att unionsrättens företräde framför nationell lag inte skrivs in i fördraget eller i dess bilagor.

10. Att den så kallade pasarrellen, som gör det möjligt för EU att ge sig själv mer makt utan föregående fördragsändring, tas bort. Om EU ska få makt att besluta över fler områden med majoritetsbeslut, måste detta föregås av en fördragsändring.

11. Att det inte inrättas någon permanent ordförande (president) eller hög utrikesrepresentant (utrikesminister).

12. Att medlemsländerna ska ha rätt till en självständig utrikespolitik och inte tvingas in i någon ”gemensam utrikespolitik” med lojalitetskrav. Gemensamma ståndpunkter i utrikespolitiken kan ibland vara eftersträvansvärda, men det finns ingen orsak att fördragsfästa detta.

13. Att skrivningar som innebär en målsättning om ett gemensamt försvar stryks.

14. Att skrivningar som kan tolkas som gemensamma försvarsförpliktelser stryks.

15. Att inte tillåta förändringar i röstvikterna som förändrar maktbalansen till förmån för de stora länderna.

För mer information, kontakta Socialdemokratiska EU-kritikers ordförande Anna Hedh, 070-898 59 38.

___________________________________________________________________

Uttalandet utskickat av Socialdemokratiska EU-kritikers styrelse genom Peter Gustavsson.

Familjekalas

Anna fyllde 47 i lördags, den 14 juni. Själv fyller jag 71 på torsdag, den 19 juni. Eftersom Birgitta hade lyckats sy ihop ett födelsedagskalas för Anna på söndag, åkte vi in till lägenheten i Uppsala, som ligger bättre till än Öregrund för Annas syskon med familjer, också för Annas pappa Bengt och hans hustru Inger, som även de var inbjudna till Anna-firandet.

Det visade sig, att Birgitta hade hemlat med barnen och kommit överens med dem om att även jag skulle firas lite i förväg. Det började med att Kerstin och Bo anlände med Viggo, snart sex, och Klara, tre: barnbarnen uppvaktade morfar med var sin egenhändigt plockad blombukett, Klara dessutom med egna teckningar.

Medan vi drack av Birgittas traditionella födelsedagsbål – bild finns här – fick Anna och jag våra presenter. Från Anna (och dottern Amanda som också var med) fick jag en skål och ett fat, fina båda två. Kerstin med familj hade köpt en intressant kokbok med recept från Saltå kvarn. Och från Matti och Karin fick jag en DVD med Miriam Makebas konsert på Berns 1966 – det ska bli kul att få vara med om den igen; Birgitta och jag var på den. Och så en udda present från Matti och Kerstin, blyklichéer med sosserosen i lite olika utformningar, troligen emanerande från något tryckeri. Annas pappa Bengt gav mig en estnisk CD – han är varm estlandsvän.

I vår familj finns det en varm känsla av sammanhållning, och man kan alltid lita på att alla familjemedlemmar bidrar med eget arbete. Birgitta hade slitit redan i förväg med att göra en mycket god och matig sallad till rostbiffen, som tillagades i ugnen i köket i Uppsala. Till den serverade hon en mängd goda tillbehör, bland annat tre majonnässåser (naturell, senap och vitlök) ur vår jämtländska kokbok. Jag snoppade, trots att jag var födelsedagsbarn, jordgubbarna (och diskade efteråt den ganska stora disken). Matti bidrog med egenhändigt bakade bröd. Och Kerstin hade åstadkommit några fantastiska tårtor – du kan se dem på bild här och här och här.

Blommor, plockade av Birgitta i vår trädgård i Öregrund, fanns det förstås på alla borden. Du kan se en av de allra finaste, med kvistar av min just nu blommande Hurdalsros, här.

Fast det allra finaste under det här familjekalaset hände nog, när Anna och Amanda anlände tillsammans med sin nu ganska stora men fortfarande lika busiga hund Sudden. Lilla Klara blev lite rädd för den stora och framfusiga hunden och tog betäckning bakom morfars rygg: höll honom med båda armarna hårt om vänster lår – det är hennes höjd – och kikade försiktigt fram i riktning mot hunden.

Stora kalas kan bli tröttsamma för både stora och små. Men är man i Klaras ålder, kan man ju alltid – utan att någon gruffar – göra så här.

Kajsa Borgnäs inger hopp om socialdemokratins framtid

I en tid då det alltför ofta finns anledning att känna missmod om socialdemokratins framtid känns det befriande att läsa Kajsa Borgnäs tal vid Socialdemokratiska studentförbundets kongress.

Kajsa blev omvald som ordförande för ytterligare ett år.

Det alltför grovmaskiga nätet

Försvarets radioanstalt, FRA, ska – enligt förslag från regeringen – få signalspana i kabel: avlyssna teletrafik, ta del av e-posttrafik och faxmeddelanden till och från Sverige. Detta har mött berättigat motstånd, bland annat från publicister och bloggare som ser ett förverkligande av förslaget som ett allvarligt hot mot den personliga integriteten.

Jag instämmer. Det här föreslagna nätet är alltför grovmaskigt för att vara effektivt; i stället kommer en massa oskyldiga människor att misstänkas.

Att de aldrig lär sig! (Här syftar jag inte bara på regeringen utan också på socialdemokraterna, som ju under den förra mandatperioden initierade ett snarlikt förslag.) Det var inte länge sedan en statlig utredning kom fram till att IBs extensiva övervakning och registrering av svenska kommunister var ineffektiv när det gällde att hitta människor, som verkligen sysslade med landsförrädisk verksamhet – dessutom hade övervakningen och registreringen helt oacceptabla sidoeffekter.

Jag har studerat det här ämnet noga, på socialdemokratiska partiets uppdrag gett ut ”Vitbok”, en lunta på 500 sidor. När jag under arbetet med den här boken nyfiket frågade en gammal IB-man om hur det kom sig, att jag, välkänd som antikommunist, aldrig hade blivit kontaktad om att börja arbeta för IB, fick jag svaret, att jag gjorde större nytta utanför än innanför deras nätverk. Men som jag konstaterar i boken: i själva verket var jag, med mina vänsteråsikter och många vänsteraktiviteter, nog för röd för det här gråa brödraskapet.

Jag har faktiskt också blivit regelrätt hörd av två man från Säpo om bland annat mina kontakter med en man – en estländare som heter Kalle Seiger – på sovjetambassaden. Det hela blev i det fallet ganska komiskt med tanke på att Säpo hade hört också Seiger i Tallinn i det vid det här laget självständiga Estland, varvid han hade nämnt, att jag hade gett honom skriftligt material om löntagarfonderna – jag förstod plötsligt, att jag anklagades för att ha lämnat ut de svenska löntagarfonderna till Sovjetunionen!

Seiger var långt ifrån min enda kontakt på Sovjetamassaden. Genom åren – jag arbetade i 34 år på socialdemokratiska partistyrelsen – träffade jag också representanter för de polska, rumänska, ungerska och östtyska ambassaderna. (Jo, jag har haft kontakt med den amerikanska ambassaden också.) De här mötena innehåller både stupida och intressanta element; den nämnde Seiger hjälpte mig dessutom att få ut mamman till en judisk kvinna, bosatt här i Sverige, ur Sovjetunionen.

Östambassaderna hade regelbundet kontakt med till exempel partisekreteraren, internationelle sekreteraren och informationssekreteraren i det som föreföll vara det närmast evigt styrande partiet i Sverige.

Själv uppvaktades jag i egenskap av pressekreterare, chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) och huvudsekreterare i partiets programkommission, och jag förstod att jag i kontakttagarnas ögon var en intressant person: Under perestroikaperioden, när jag samarbetade intensivt med folkfronterna i de baltiska staterna och aktivt arbetade för återuppbyggande av socialdemokratiska partier där, hade jag god hjälp av en landsman på sovjetambassaden (själv absolut inte kommunist), och jag minns fortfarande hur han, när vi först möttes och jag presenterade mig, utbrast: ”Åh, den grå eminensen!”

Jag tror inte att någon (utom möjligen alltså Säpo) ser mig som en aningslös dumbom. Det är klart att de här ambassadrepresentanterna var ute för att samla intressant information från Sveriges största och oftast regerande parti. Därför måste man hålla tungan rätt i mun. Jag brukade dessutom ofta i förväg diskutera med den internationelle sekreteraren om vad vi aktivt ville få ut till dem jag skulle träffa. (Dessutom brukade jag, som en försiktighetsåtgärd, efter samtalen berätta för den internationelle sekreteraren, vad som hade tagits upp.)

Jag har fullständigt rent mjöl i påsen, men jag tvivlar på att folket på Säpo kan ta till sig, att det kan finnas människor utanför UD-byråkratin (till exempel anställda i Sveriges största parti), som är väl så bevandrade i internationella relationsfrågor och också kapabla att göra insatser. Har man sådana kontakter som jag hade på den tiden, får man finna sig i att bli misstänkt – karlns antikommunism kan ju vara spelad.

Jag berättar allt det här, eftersom Datainspektionen uppenbarligen har fått in en anmälan om att över 100 svenskar (verksamma i organisationer och företag) olagligt finns registrerade hos FRA för kontakter med Ryssland.

Jag borde ju vara väl kvalificerad för att finnas med i det här registret.

Nästa julkalender i TV:

Kontrolltider