Och Essbjörn brann upp

24 september 2008 22:08 | Ur dagboken | 26 kommentarer

Med en dags fördröjning – jag har haft sammanträde i kulturnämnden i Uppsala under förmiddagen – anländer jag till Öregrund, dit Birgitta kom redan i går kväll. Hon har under tiden hunnit upprätta en förteckning över allt som brann upp i den mordbrand vi utsattes för, när vi hade lämnat sommarhuset för vår New York-resa.

Ingenting av det myckna som fanns i det uthus som tändes på finns kvar i användbart skick. Av sonens spark, en present från hans farmor och farfar, båda döda, finns bara medarna kvar. Allt detta skrot finns nu utomhus, ditsläpat av brandkåren som var där och släckte. Det underlättar förtecknandet, men hur klarar man att för försäkringsbolaget värdera allt det som förstördes i branden? Ja, knappast i alla fall genom att, vilket försäkringsbolaget föreslog, kolla med dem som i samband med en jämn födelsedag gav Birgitta kastspön och drag och annan fiskeutrustning, och då tänker jag inte främst på det faktum att en av givarna, min bror Matti, är död.

Lättast att värdera är den stora snöslunga Birgittas syskon med respektive samt den nämnde Matti gav oss pengar till vid vår sjuttioårsmottagning förra året. Den inköptes först den 29 februari 2008 – vi har kvittot kvar, och eftersom den förra, snöfattiga vintern gjorde, att den aldrig behövde användas, stod den helt ostartad i uthuset.

Brann gjorde också gräsklipparen och många andra trädgårdsrelaterade saker. I övrigt fanns där bland annat utrustning till Birgittas båt och kanot samt spel och leksaker för utomhusbruk, en del använda redan av våra barn, annat anskaffat med tanke på barnbarnen. Viggos gunga och den hängmatta från Vietnam barnbarnen använde i somras använde mordbrännaren som bränsle utomhus för att få elden att ta sig. Viggos och Klaras riddarborgstält, svärd och sköldar, roliga minnen från sommarens barnbarnsbesök hos morfar och mormor, fanns i det totalförstörda leksaksförrådet inne i boden.

I det sist nämnda fallet har jag varit inne i leksaksbutiken i Uppsala, där jag i somras köpte riddarleksakerna, och fått rätt pris. I eftermiddags gick Birgitta och jag med vår sorgliga förteckning till järnhandeln i Öregrund, där åtskilligt av det som nu försvann har köpts undan för undan – dessutom är den här affären lite av varuhus och färghandel och trädgårdsverktygs- och fiskeutrustnings- och sportaffär, vilket sammantaget täcker ganska stora delar av det vi förvarade i den brandhärjade boden.

Vi känner naturligtvis sen tidigare dem som arbetar där, och de å sin sida – liksom andra i lilla Öregrund – kände förstås till vad vi har råkat ut för. Så självfallet ställde de hjälpsamt och tålmodigt upp med att svara på vad olika saker vi har förlorat är värda, i nyskick men där det går att räkna fram också när de en gång anskaffades.

Alltså fick vi till exempel veta priset på vår gamla, nu brunna gräsklippare. Vi passade samtidigt på att beställa en ny, med automatstart och därmed dyrare. Men som de hederliga människor vi är, kommer vi inte att för försäkringsbolaget försöka göra gällande, att det var en ny gräsklippare av den senare sorten vi förlorade i branden.

Naturligtvis vill vi ha ersättning för uppförande av en ny bod och för sådant som går att på ett rimligt sätt värdera.

Men sen finns det sådant som inget försäkringsbolag i världen kan kompensera för. Bland det som brann upp fanns till exempel den stora vävstol med alla möjliga tillbehör, som Birgitta hade ärvt efter sin mamma. Birgitta, som bland annat sitter som ordförande för Sätergläntan, den svenska hemslöjdens kursgård i Dalarna, kan säkert få reda på vad en vävstol av den här åldern och med den här utrustningen har för aktuellt saluvärde, men det är ju inte det som är kruxet. Just den här vävstolen, sin mammas gamla vävstol, kan hon aldrig få igen.

Själv förlorade jag några saker, som rent pekuniärt knappast har något värde alls: fyra frisbees av plast brann upp. Nya sådana kan jag köpa utan någon som helst försäkringsersättning. Men det är inte det. Det här var några reklamfrisbees som vi lät tillverka när jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s). Och inte nog med det: På de här fanns bilden av Essbjörn, den Bamse-liknande björn serieskaparen Rune Andréasson specialtecknade som symbol för AiP. På frisbeena fanns också en, med tanke på hur man använder en frisbee, vitsig text, ”Vänner emellan”, vars tidningsanknytning var att den var vinjettext för en spalt med prylannonser och kontaktannonser.

De här frisbeena har våra barn och sen deras barn haft mycket kul med på somrarna.

Men mest av alla kommer jag själv att sakna Essbjörn.

26 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Det är ju för d-t rent ut sagt. Jag är ledsen för er skull för vad som hänt men mest av allt arg. Mina gamla värderingar faller sönder i grus och vad som kommer i stället vill jag helst inte tänka på.

    Comment by Bengt O. — 2008 09 24 22:35 #

  2. Så otroligt tråkigt, speciellt vad gäller ärvda saker. Vävstolen! Samtidigt gav sig andra gäng på butiker i Malmö. Det är en sorglig utveckling.

    Comment by A-K Roth — 2008 09 25 13:22 #

  3. Till A-K Roth, Bengt O och Patrik L: Jo visst är det ledsamt. Dessutom har det här brutit den frid som har präglat vårt lantliga pensionärsliv.

    Vem eller vilka som har tänt på vet vi ju inte, lika lite som varför. Jag är inte av den gammaltestamentligt straffande typen; däremot skulle det återställa sinnesfriden om vi visste. Och den här sortens vandalism måste stoppas, både för alla andras och inte minst förövarnas egen skull.

    Comment by Enn Kokk — 2008 09 25 13:30 #

  4. Jag noterar att A-K Roth snabbt som ögat kopplar vandaler i Öregrund till bankfönsterkrossare vid European Social Forum i Malmö. Det är nog att dra förhastade slutsatser. Men så som medierna behandlade ESF är jag benägen att hålla med Michael Hardt, uppskattad föreläsare i Malmö: det finns en tyst konspiration mellan medierna och fönsterkrossarna. De behöver varann. Vad som avhandlades på ESF:s seminarier, debatter, filmvisningar, teaterföreställningar i Malmö fick betydligt mindre uppmärksamhet i våra vanligaste blaskor än kalabaliken fredag kväll under några timmars ställningskrig mellan polisen (som höll sig överraskande lugn) och Reclaim the Street-demonstrationen som – faktiskt, och jag citerar Ilmar Reepalu, Malmös socialdemokratiske regeringschef – sabbade färre fönsterrutor än vad resultatet brukar vara vanliga veckändor, när Malmö inte besöks av tusentals engagerade unga människor från stora världen.

    Comment by Björn Kumm — 2008 09 25 17:44 #

  5. Det jag mest undrar över, Enn och Björn Kumm, är om det verkligen var vandaler som satte branden i Öregrund. Det är allvarligare än så. Jag tror jag kan ha antagit för mycket när jag kopplar till andra ungdomars kravaller. Jag vet ju inte ens om branden hos Enn lades medvetet mot familjen, av en pyroman, av en ungdom eller äldre. När jag tänker efter och minns kravaller, upplopp eller riots i USA liknar de mer de odängda (obs inte för aga) ungarna i Malmö. Det blir betydligt allvarligare – i min syn – när man anlägger bränder som potentiellt kan döda eller skada familjer eller tillryckande hjälp.

    I vilket fall torde det ta tid innan man kommer över en sån sak och tid innan man ens minns alla saker som försvann.

    Comment by A-K Roth — 2008 09 26 12:45 #

  6. Till A-K Roth: Odängda är ett ord som jag glömt bort att det fanns!

    Comment by Mats Rosin — 2008 09 26 12:55 #

  7. Det ordet är nog förbjudet nu! :) Men en väninna, svenskfödd 91-åring i USA, använder det. Ungdomarna i Malmö skulle nog må bra av att … nej nu är jag på fel väg igen. Brandanläggarna i Öregrund borde få sitta inne ett långt tag.

    Comment by A-K Roth — 2008 09 26 13:50 #

  8. Till A-K Roth: Eftersom branden i Öregrund inte är uppklarad, är det svårt att veta varför vi utsattes för den. För nu ganska länge sen, när Birgitta var statsråd, utsattes vi för politiskt betingad vandalism i mindre skala (ständigt insparkad brevlåda och annat sådant). Men nu är det länge sen, och den här gången brändes, samma natt, också en sjöbod ner; dessutom hittades en bensindunk vid skolan. Så den här gången ser det mer ut som vanlig ungdomsvandalism som har gått långt över gränsen.

    Det här kan över huvud taget inte jämföras med det som hände i Malmö.

    Comment by Enn Kokk — 2008 09 26 14:43 #

  9. Ordet odängda har jag inte träffat på tidigare, men förefaller så intressant att jag ”googlade”. Fyra träffar, varav en i en tidigare kommentar av A-K Roth: ”Jag har inte menat att fria Israel från anklagelser för att ha överagerat eller överreagerat eller att sopa odängda bosättarungars handlingar under mattan.” (Enns blogg – Brecht, emigranten 24 januari 2008).

    Ingår ”odängda” i någon dialekt, då ordet inte finns med i Sv A ordlista, åtminstone inte i 11 upplagan tryckt 1986?

    Comment by Sven Bengtsson — 2008 09 26 16:36 #

  10. Till Sven B: Ja, det är säkert dialektalt. Ouppfostrad eller otuktad torde vara den snällaste översättningen, men att få däng betyder ju att få smörj så det handlar alltså oftast om handgriplig uppfostran som vederbörande gått miste om.

    Comment by Mats Rosin — 2008 09 26 18:12 #

  11. ”Odängd” har jag aldrig hört, däremot ”ohängd” som användes flitigt i min barndom (bara om andras ungar förstås). ”Din ohängda unge!”XXX och hennes ohängda ungar.”

    Comment by Bengt O. — 2008 09 26 18:38 #

  12. Ja ursäkta: ”ohängd” kanske betyder någon som borde hängas men ännu inte hängts. ”Odängd” skulle då kunna vara en eufemism: någon som borde få däng men som sluppit undan. Litet mindre drastiskt alltså.

    Comment by Bengt O. — 2008 09 26 18:39 #

  13. Jag har nog alltid varit medveten om uttrycket ”odängda ungar” men så kommer jag från O-delen av landet, delen där o-språket florerar. Kommer man ”uppifrån” kan man göra ett o-ord av nästan alla verb. Min väninna som använde det här uttycket bodde dock i sin ungdom på Öfvre Östermalm och i Uppsala på den tiden när smäll och aga fanns och tom förespråkades i skolböcker. Det låter som ett ord som skulle kunna dyka upp i äldre svenska kåserier eller i en komedi som t.ex. Anderssonskans Kalle. Undrar om inte någon i filmen kallade Kalle ”din odängda unge”?

    ”Ohängda” har jag aldrig hört sägas om barn. Det låter som sagt alldeles för drastiskt. Det enda ohängda jag hört om är kött.

    Comment by A-K Roth — 2008 09 26 22:34 #

  14. @A-K.Roth. ”Korken är oi”. Jo men visst, jag kommer från samma landsända. Du kan ju googla på ”ohängd” så får du se.

    Men nu är vi långt ifrån hur vi började tråden. I min första kommentar skrev jag ”Mina gamla värderingar faller sönder i grus och vad som kommer i stället vill jag helst inte tänka på.” Nu uttrycker jag min beundran för Enn och, med viss reservation, för Björn Kumm. Ni tänker ungefär som jag gjorde förut. Men i takt med samhällsutvecklingen förändras mitt perspektiv:
    det måste finnas en gräns för tolerans och förståelse. Hårdare tag är inte alltid fel. Jag antar att de nämnda skribenterna i likhet med mig menar att det är själva samhället som måste förändras. Men innan vi kommer dit (aldrig?) kan vi inte tolerera vad som helst.

    @ Björn Kumm: Du skriver balanserat och förstående. Men du har ju tillräckligt med kunskap och erfarenhet för att veta att äldre generationers socialdemokrater och fackföreningskämpar inte tolererade några ”löss i den röda fanans veck.” Nog borde det vara ESF:s skyldighet att förebygga och gripa in mot det våld som ju var förprogrammerat. Att skylla på ”medierna” känns billigt.

    Att berusade ungdomar slår sönder fönster på nätterna kan ju inte tas som ursäkt för politiskt motiverad vandalism. Ingen får slå sönder fönster, oavsett motiv.

    Nu varnar jag er: om ni skriver ett elakt svar kommer jag att rösta på KD nästa gång ;-) Det är nämligen så att i de valbarometrar som figurerar på nätet får jag alltid exakt lika många poäng för (s) och (kd) och endast obetydliga för andra partier. Jag tolkar det som att jag vill gå tillbaks till rötterna för den sociala rörelsen: då var det ordning och reda och vandalism tilläts inte.

    Comment by Bengt O. — 2008 09 26 23:31 #

  15. I en jämtländsk by fanns det två bröder som gärna tjuvjagade älg. Bara en av dem hade dock än så länge åkt dit och fått sitta inne.
    För att skilja dem åt gick den andre i fortsättningen under benämningen ”han som ha osutte'”.

    Comment by Mats Rosin — 2008 09 27 8:12 #

  16. Till Bengt O: I ett tidigare svar skrev jag: ”Vem eller vilka som har tänt på vet vi ju inte, lika lite som varför. Jag är inte av den gammaltestamentligt straffande typen; däremot skulle det återställa sinnesfriden om vi visste. Och den här sortens vandalism måste stoppas, både för alla andras och inte minst förövarnas egen skull.”

    Det här betyder ju inte på något sätt att jag accepterar vandalism (eller, för den delen, politiskt våld i en demokrati). Och även om jag inte är för stegling av de skyldiga, är jag självfallet för staffpåföljd. I det senare ligger både allmänprevention och en ambition att återföra de skyldiga till ett mer normalt mänskligt beteende.

    Comment by Enn Kokk — 2008 09 27 12:42 #

  17. Mats Rosin: “han som ha osutte’”! :)
    Enn: Jag hoppas verkligen att han som var ansvarig för det ni förlorade i värdefulla ärvda saker och i sinnesfrid inte kommer att ha ”osutte”!

    Fler o-ord: Mjölka’ ä oi bringarn. Ja’ ha’ oföre på affärn! Å ja’ ha’ okvällspinka pojken!

    Bengt O: Det var ju kontrovers om annat på ESF också, varningsvimplar många noterade om konferensämnen, titlar som fick en att undra om de hade bjudit in konspirationsfanatiker om världssionismen. Till syvende och sist handlar det som vanligt om att arrangerarna från topp till botten, vilka de än var, måste ta ett ansvar för innehåll och säkerhet. Låt dem ta ut extra färsäkringar. Låt fotbollsarrangörer ta ansvar för skadegörelser vid matcher och låt ESF ta ansvar för skadegörelse vid sina evanemang.

    Och låt de personer som åker fast för skadegörelsen arbeta av sin skuld, på något sätt gottgöra vad de gjort. Individen är närmast ansvarig. Ska verkligen malmöborna vara ansvariga för kostnaden?

    Comment by A-K Roth — 2008 09 27 14:13 #

  18. A-K Roth: ”Jag hoppas verkligen att han som var ansvarig…”

    Han???

    Comment by Gunnar — 2008 09 27 19:12 #

  19. Birger Norman har berättat för mig att ordet ‘oi’ som han har i sin bok ‘Utanikring’ är ett påhitt av honom och att han aldrig hört det. Vilket inte
    hindrar att det var högfrekvent på andra platser i Ångermanland.

    Comment by Nicke Sjödn — 2008 09 27 21:22 #

  20. Till Nicke Sjödin: Jag tänkte själv på Norman, när frågan om de ångermanländska o-formerna kom upp. Skulle också gärna citera – men ”Utanikring” och Normans övriga böcker befinner sig i Uppsala, medan jag själv nu är i Öregrund.

    Välkommen till den här bloggen förresten! I dag har jag haft över 2.400 besökare – Melodikrysset måste ha innehållit något som folk tyckte var svårt.

    Comment by Enn Kokk — 2008 09 27 22:20 #

  21. Hemma i Dorotea så sa (säger?) man att bussen har ”okomme” när man står och väntar och att man är ”oäten” när man inte har ätit, men också i betydelsen att man är hungrig. Det verkar som att det här sättet att använda o, använts mycket brett, jag kan också minnas att som barn så roade vi oss med att hitta på nya mer eller mindre omöjliga kombinationer. Oi var bara ett av dem och tillslut var det omöjligt att skilja på det som var nyskapningar och det som var del av det gamla språket. Vi var med andra ord medvetna om språkvariantens humorpotential.

    Comment by Anders Nilsson — 2008 09 28 8:47 #

  22. Stor uppskattning till alla kända namn som fört vidare uppskattningen av landsmål, L.A. Ledin, Nicke Sjödin, Birger Norman och Erik Törnqvists roligheter inte att förglömma!
    Nog är det väl fantastiskt att man kan uppskatta och numera stolt minnas sin barndoms dialekter. Jag vet inte om andra upplevde sin dialekt som jag, aningen genant, och att man försökte tala ”fin svenska”. I gymnasiet hade vi ju så fina och rikstalande adjunkter att man ansträngde sig att tala fint. Samtidigt kande man sig som ogenuin, likksömm. Man kände det – och jag känner det fortfarande när jag talar svenska med icke-nordbor – som om jag fortfarande ibland vill vara på min vakt; riktigt befriande och roligt blir det när jag talar med mina kusiner som kan ”tala som folke'” och som minns gamla uttryck, som t.ex. ”rit opp dä” (stå rak).
    Som tur var hade min familj intresse för dialekter och talade mycket om ord och uttryck. En numera avliden faster skrev ner alla uttryck hon mindes i en speciell skrivbok som någon i släkten nu har.

    En tremänning i Happsta – ligger längs Moälven – var trött på sin mors ständiga förmaningar och sa som liten, på så fin och bokstavsgrant uttalad svenska hon kunde,”Ni skall icke farka mig”, till allmän munterhet i familjen. Nu var dialektordet ”färke” men hon ville göra det fint.

    Comment by A-K Roth — 2008 09 28 13:16 #

  23. Till alla o- och Y-människor. Jag kan inte låta det vara osagt (sic) när ‘n Nicke Sjödin inte nämner det själv: han kommer med en ny diktsamling på ångermanländska nu, änteligen. Det är nio år sen sist. Nyboka heter Åtabak (bra ord det också) och ges ut på Jengel förlag. Släppfest i Sollefteå den 9 oktober.

    Comment by HO — 2008 09 28 17:37 #

  24. Åtabak! Och ÄntEligen! Jag minns hur man kallade tur-och returbiljetter på bussen ”fram och åtabak”! Tack för tipset. Jag ska se om nån släkting i Sverige kan skaffa den. Vad hette gammboka eller gammböckern borte’n Nicke hänna då?

    Comment by A-K Roth — 2008 09 28 21:33 #

  25. Jo, Åtabak, blir min 13:e bok på mål. En del är utgångna men nu har jag fått kontakt med ett nytt förlag (Jengel i Östersund som ger ut Åtabak) och där kan man tänka sig trycka om sånt som är slut på förra förlaget (tagit över rättigheterna). Särskilt Förste Moseboka är det många som frågar efter. Flera av dess böcker finns även på kassett och CD.
    Vidare upplysningar kan mailas till mig.
    nickesjodin@telia.com
    Tack för välkomsthälsningen Enn Kokk. Vi kände inte varann under Uppsalatiden, men jag använde ditt namn i en visa på en Lussegask – minns ej riktigt men det var kanske en hyllning till köket med ‘n Lars å’n Bo å’n Kokk ! Kul va+

    Comment by Nicke Sjödin — 2008 09 29 12:33 #

  26. Till Nicke Sjödin: Jag var med i Norrlands nation men egentligen aldrig aktiv där. I stället ägnade jag min tid åt Laboremus.

    Comment by Enn Kokk — 2008 09 29 15:57 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^