Trettiotalskris och jordenruntresa

25 september 2008 16:10 | Barnkultur, Politik | Kommentering avstängd

”Kom med ut i världen” (Axel Holmströms förlag, 1934) är en av Lisa Tetzners tidiga böcker. Namnet på det tyska originalet nämns inte i den svenska utgåvan, men boken hette ”Hans Urian oder Die Gesichte einer Weltreise” (1929); däremot har boken fått behålla Bruno Fuks fina originalillustrationer.

På Dan Byströms översättning till svenska måste man ha två ganska väsensskilda synpunkter. Dels är översättningen språkligt häpnadsväckande modern – unga läsare av i dag skulle utan svårigheter kunna läsa den. Dels, och det är det tveksamma, är den svenska översättningen även innehållsligt anpassad för svensk publik: Hans, som ju egentligen är tysk, har här gjorts till svensk, och handlingen har därför i viss (men ringa) utsträckning tvingats revideras en smula för att passa detta byte av ursprungsland.

Formellt är boken, faktiskt på ett vällyckat sätt, en märklig blandning av gammaldags folksaga och socialt medveten pojkbok. Ofta förenar Tetzner de båda perspektiven, som när hon i bokens själva inledning konstaterar, att Hans var en riktig fattiglapp men att han trots detta trivdes i det ruckel där han bodde.

Som så många andra nioåriga pojkar i sagans värld råkar Hans ut för stora prövningar, men dessa är hämtade ur trettiotalets arbetarverklighet: Pappan dör i en olycka på fabriken. Mamman försörjer Hans och hans småsyskon så gott hon kan men blir sjuk.

Och i den här sagan går lille Hans ut i världen för att skaffa mat åt mamma, sig själv och syskonen. Mycket snart upptäcker han dock hur den kapitalistiska ordningen (även om den inte kallas så i boken) fungerar. Det är pengarna som styr. Åt den som inget har ska inget bli givet, även om överflödet både i brödbutiken och på bondgården tycks stort.

På det här stadiet i handlingen blir berättelsen en klassisk saga. Hans möter haren Trillevipp och upptäcker, att han kan tala med haren – Hans är en unik människa som kan tala djurens språk – och att haren kan tala med honom.

Dessutom kan den här haren flyga med hjälp av sina löstagbara öron – de fungerar ungefär som en propeller. Pojken och haren beslutar sig tillsammans för att ta sig till Amerika, där det – enligt vad Hans har hört – finns mat och pengar i överflöd, medel som han behöver för sin svältande familj.

Och så börjar raden av äventyr. Omständigheterna för dem jorden runt.

Första äventyret äger rum på en atlantångare. Sen hamnar de på Grönland, där de räddar med sig en ensam, föräldralös och plågad eskimåpojke, Kagsagsuk. Och trots den ökade bördan på ryggen lyckas Trillevipp flyga dem till Amerika.

Lärdomen där blir, att det även där finns ett fåtal rika och ett flertal mindre bemedlade. En extra och ännu mer provocerande poäng i den här delen av historien är att de möter pojken Bill, vars pappa äger och driver en kanonfabrik. Den amerikanska delen ändar våldsamt med att vårt gäng på nu tre pojkar plus en hare med hjälp av provskjutning – de har gömt sig i kanonrören – hamnar ombord på ett fartyg, som ska till Afrika.

Där skildrar Tetzner, på sagovis, något som förefaller vara ett kolonialistiskt krig – men man kan också notera att hennes skildring av afrikanerna, ännu mer framhävd i illustrationerna, är rätt så präglad av tidens syn på ”infödingar”. I Afrikas djungler råkar våra vänner förstås ut för vådliga äventyr. Och värst av allt, pojkarna skiljs från Trillevipp och Trillevipp från sina löstagbara magiska öron – dem råkar Hans gå och bära på.

Trillevipp hamnar i bur hos en turnerande indisk trollkarl och pojkarna tillfångatas och luras av kinesen Hang-Song-Lu, som använder dem som slavarbetskraft på båten till Kina och därefter säljer dem vidare till den fete fabriksägaren Wang. Wang driver ett silkesspinneri med hjälp av barnarbetskraft – märk att den här boken alltså skrevs redan 1929!

Nå, pojkarna rymmer och träffar sen av en slump – sagans under! – på den indiske trollkarlens ambulerande tivoli, där han förevisar den öronlöse Trillevipp, av släktet ”Sine auribus”. Genom list lyckas de befria Trillevipp, och sen anträder de den långa vandringen – Trillevipp klarar inte tre pojkar på ryggen – genom Kina, Mongoliet och Sibirien, på väg hem till Sverige som det heter i översättningen.

I Ryssland blir de tillfångatagna – ingen vill tro på deras fantastiska historia, och de placeras på barnhem och får också gå i skola. Hur ska de nu komma vidare?

Barnhemstillvaron skildras som trygg och fin, och den lille eskimåpojken Kagsagsuk beslutar sig för stanna. Bill får till slut kontakt med sin far, som lovar komma och hämta hem honom till USA.

Så Hans tar farväl av sina vänner och flyger vidare hemåt med Trillevipp. Hans skolryggsäck är nu full av pengar, intjänade när de på väg hemöver från Kina har haft uppträdanden med Trillevipp som attraktion.

Hans och Trillevipp tar ett varmt farväl av varann, och Hans kommer hem till mamma, som nu är på benen, och till småsyskonen. Nu kan han, som alla sagors pojkar på äventyr, återvända med en skatt, åtminstone en liten sådan.

En saga med social insikt och medvetenhet således. Man kan möjligen invända mot att skildringen av Ryssland, det vill säga Sovjetunionen, under den här perioden var alldeles för idyllisk, men vida värre var den reaktion den här boken efter nazisternas maktövertagande väckte i Tyskland: den hamnade på bokbålslistan.

Lisa Tetzner och hennes man Kurt Held såg till att, innan det blev för sent, själva undkomma de tilltagande förföljelserna i hemlandet. De tog sin tillflykt till Schweiz.