Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 12 2009:

=- Min mamma har gått bort tidigare. Det var andra gången, men det tror jag alla vet som varit i den situationen att det är inget man kan förbereda sig på.”

Sportbladet

”Brandmän vill avveckla Iggesund helt”

Rubrik i Sundsvalls Tidning

Manipulerar ICA priserna?

ICA har åter igen fått dålig publicitet. Den här gången handlar publiciteten inte om ommärkning av gammal köttfärs utan om prissättning som verkar anpassad för att manipulera PROs prisundersökningar.

Det är DN som i dag toppar sin etta med den här nyheten.

Bakgrunden är att ICAs storbutiker, Maxi och Kvantum, har klarat sig bra i PROs matkasseundersökningar: det har sett ut att vara billigast att handla där.

Sen har DN gjort nya egna undersökningar som visar, att många av de här butikerna – så många att DN ser ett mönster – när PROs prisjämförelser väl har publicerats plötsligt har höjt sina priser, ganska mycket till och med. DN skriver att tidningens granskning pekar mot ”att många av butikerna ändrar priserna i samband med undersökningen”, alltså sänker dem tillfälligt, och att ”när placeringen är säkrad blir maten dyrare igen”. Ett exempel: PROs matkasse kostade 1.050 kronor när PRO gjorde sin prisundersökning på ICA Maxi i Norsborg. Efter PROs mätning har priset för varorna i samma kasse i samma butik gått upp till 1.290 kronor, vilket är + drygt 20 procent. Även om en del av de prisökningar DN har registrerat kan ha att göra med till exempel stigande råvarupriser, har tidningen ändå hittat ett nog så intressant mönster.

Man kan inte utesluta att butikschefer har ringt varann och varnat, när de första prisundersökarna från PRO har dykt upp. I TVs nyhetssändningar i kväll var det märkvärdigt många av de butikschefer man hade sökt som antingen inte var anträffbara eller ville kommentera.

Själv handlar jag alltid i Konsum.

Till en ny tid som aldrig riktigt blev verklighet

Jag läser just nu Anders Thunbergs intressanta bok ”Karin Lannby – Ingmar Bergmans Mata Hari” (Natur & Kultur, 2009). I den finns bland annat det ménage à trois den då fortfarande mycket unga Karin Lannby hade med Elisabet Sjövall (senare under många år socialdemokratisk riksdagsledamot) och Arnold Ljungdal; de var alla under det tidiga 1930-talet aktiva i Clarté i Stockholm.

Arnold Ljungdal (1901-1969) var då bibliotekarie på Stockholms stadsbibliotek men också poet och, framför allt, en mycket beläst marxistisk intellektuell. Den som, i vår tid av kvalm och nöd, söker vägledning rekommenderar jag att läsa Ljungdals ”Marxismens världsbild” (1947), något av det allra bästa som på svenska har skrivits om marxismen. Senaste bokhandelsupplagan är, tror jag, pocketutgåvan från Pan/Norstedts 1967. Jag har själv – ett samarbete mellan Socialdemokraternas programkommission och Norstedts förlag, gett ut en print on demand-upplaga av den 1998, men jag vet inte, om den fortfarande går att få tag på – print on demand-tekniken möjliggör ju i princip evig återutgivning. Annars finns den väl hur som helst på bibliotek.

Jag nämnde att Arnold Ljungdal också var poet. En av hans dikter, ”Till den nya tiden”, publicerad 1926 i en diktsamling med samma namn, tonsattes i mitten av 1930-talet – jag saknar exakt årtal, men den gavs ut på stenkaka med sång av Gösta Kjellertz, och eftersom den här skivan också innehåller ”Sverige för folket”, vars original skrevs i Danmark 1934 (”Danmark för folket”) och som i Sverige var något av kampanjsång för Per-Albin och socialdemokratin i 1936 års val, förefaller det troligt att den tonsattes 1934 med sikte på publicering i ”Tidens sångbok”.

Den tonsattes av den bland annat genom radio mycket kände kapellmästaren (för radions populärorkester) Sune Waldimir (1907-1967); Waldimir var också kompositör, repetitör på Operan med mera. ”Till den nya tiden” sjöngs ofta under senare delen av 1930-talet samt under 1940-talet och då särskilt inom SSU och på Brunnsviks folkhögskola. Den förekom i ”Tidens sångbok” från och med 1934 års upplaga, och där har första raden i andra strofen av sångbarhetsskäl ändrats till ”Sänd högt, ja sänd högt över torn och tak”.

Så här lyder den i Arnold Ljunddals ursprungliga version:

Till den nya tiden

Text: Arnold Ljungdal (i diktsamlingen ”Till den nya tiden”, 1926)
Musik: Sune Waldimir (troligen för ”Tidens sångbok”, 1934 års upplaga)

Jag hälsar dig, gryende, stolta tid,
som stiger ur kvalm och nöd
och lyfter för folken i dådlös frid
din fackla flammande röd!
I år av förnedring och fasa
vi bidar ditt heliga sken.
Låt det bli till en dånande brasa,
som bränner all världen ren!

Sänd högt, sänd högt över tinnar och tak
dina eldslågors tungor mot skyn!
Låt de vacklande murarna störta med brak
och allt murket begravas i dyn!
Ur en kullstörtad världs ruiner
vi resa, skimrande ny,
den stad, där rättfärdighet skiner
i glans av dagar som gry.

Den här sången finns insjungen med kör och orkester under ledning av Sigurd Ågren på den av Hans Hastes Pogo och Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening, KSF 1976 utgivna dubbel-LPn ”Arbetarrörelsens sånger” (PogoPlattan 102-103). Den här dubbel-LPn, där Per Myrberg och Ulla Sjöblom medverkar som solister, borde återutges på CD av den arbetarrörelse som numera alltför sällan vårdar sig om sitt kulturarv och sin historia.

Året därpå, 1977, förekom den i ett öppningsspel med musik och dikt vid öppningen av Metalls kongress. Där sjöngs den av Musikhögskolans kammarkör till en ensemble ur Stockholms filharmoniker under ledning av Gunnar Hahn. Hela programmet, i vilket medverkar också bland andra Jan Malmsjö, Arja Saijonmaa och Håkan Serner, finns på LPn ”Om frihet, om kamp” (a disc BS 770911, 1977).

En sångversion finns med umeågruppen Eld och lågor på LPn ”Mot ljuset” (a disc BS 780317, 1978).

Text och noter hittar man, förutom i olika upplagor av ”Tidens sångbok”, dels i min egen gamla sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970), dels i Kjersti Bosdotters och Rune Nordins (redaktörer) kampsångsamling ”Vår röda fana” (Prisma, 1977), dels i Rune Nordins och Kjersti Bosdotters (redaktörer) till ABFs 75-årsjubileum 1987 utgivna sångbok ”Så stiger en sång” (Tidens förlag).

I höstrusket

Vi har tagit oss några dagar i Öregrund igen – trädgården fordrar ständigt nya insatser innan det är dags att vinterstänga huset. Birgitta har nu under en ganska lång tid gjort det mesta av trädgårdsarbetet, framför allt det tunga arbetet utomhus – hon har till exempel skött gräsklippningen, som vi annars brukar turas om med.

Skälet är min skraltiga hälsa och min usla ork. Jag har en hosta som aldrig tycks gå över, och så har jag en remiss från läkaren på Vårdcentralen här i Öregrund till hjärtkliniken på Akademiska. Jag har fått tid där men tyvärr först om någon månad.

Under tiden vet jag ju inte riktigt vad jag vågar anstränga hjärtat med. I dag har jag i alla fall i höstrusket varit ute i trädgården och plockat fallfrukt, äpplen: sparat fin frukt i papperskassar och slängt skadad ute på allmänningen. I min nuvarande kondition är det här ett besvärligt arbete. Att gå upp från knäböjande till stående innebär en svår kraftansträngning.

Dess förinnan planterade jag bergenior längs kanten på mitt renoverade stenparti. Jag har nio plantor i jord nu men skulle ha behövt tre till för att täcka hela kanten mot den icke renoverade delen under det gamla äppelträdet, den som fortfarande innehåller knölklocka. Men jag ska komplettera till våren.

De nysatta stenpartiväxterna har tagit sig, så också de rosor jag planterade om där. Bara en av de nya växterna, tråkigt nog den vackra Lewisian, har mystiskt försvunnit. Trivdes den inte där? Eller gillar dom förbannade rådjuren den här blomman?

Eva-Lotta från Eds trädgård utanför Östhammar var här i förmiddags och levererade både mina bergenior och en hel binge växter, framför allt rosplantor, till Birgitta. Hon har använt eftermiddagen till att sätta dem i de rabatter där hon i förväg hade berett plats åt dem. Och sen, delvis när det redan hade börjat skymma, har hon satt alla sina födelsedagsblomsterlökar i jorden.

Hoppas man lever till våren och får se hela härligheten blomma.

Nu ska jag laga vardagsmiddag, falukorv, kokt potatis och vita bönor.

Efter TV-nyheterna ska vi se ytterligare en Poirot-film på DVD. Och sen, väl i säng, ska jag fortsätta läsa Anders Thunbergs nya bok om Karin Lannby, ”Ingmar Bergmans Mata Hari”. Jag fick den per post från förlaget – tack, Anders! Jag återkommer med recension.

Seriemord

Veronica von Schencks andra deckare om den halvkoreanska gärningsmannaprofileraren Althea Sang Min Molin kom raskt: ”Kretsen” (Ordfront, 2009). Den är en spännande historia, mot slutet en bladvändare, men några av de invändningar jag hade mot debutboken kvarstår: De partier som handlar om Altheas privatliv och kärleksliv lyckas inte riktigt fånga min uppmärksamhet, och miljöskildringen känns fortfarande, trots sin detaljrikedom, doftlös. På den senare punkten har von Schenck åtskilligt att lära av mer impressionistiska stockholmsskildrare som Trenter och Sjöwall-Wahlöö.

Deckarintrigen, med sina inslag av dataintrång, känns inte bara modern utan är också välkomponerad och spännande. Författaren vilseleder till att börja med skickligt läsarna i fråga om mordmotiv: Tarotkorten polisen hittar i offrens munnar ska få både polisen och läsarna att tro att det rör sig om en ensam seriemördares gärningar – även om boktiteln för läsarna utgör en ledtråd om något annat.

Som van deckarläsare började jag också ganska snart ana vem som kunde tänkas vara hjärnan i bokens ”krets” – han borde ju enligt normal deckarkonvenans ha förekommit någonstans i den tidigare handlingen – och det visade sig också, att jag hade prickat alldeles rätt.

Men det här hindrar inte att jag ändå tyckte att boken, framför allt i sin senare del, var spännande att läsa.

Melodikrysset nummer 42 2009

Dagens melodikryss hade jag faktiskt en del problem med, men efter en del googlande och ännu mer tankemöda löste jag det ändå.

Anders Johansson, numera Fernette, känner jag till exempel inte till, vilket ju kan ha att göra med att jag aldrig har sett Fame Factory.

Och trots att jag såg Melodifestivalen i år, har jag inget som helst minne av Star Pilots, vars ”Higher” Eldeman spelade i dag.

Barry Whites ”You’re the First, the Last, My Everything” borde jag väl kanske ha klarat, men jag måste bekänna att jag fick googla för att bli säker på vem det var som sjöng.

Jag brukar ju inbland hävda, att man med hjälp av Google kan hitta alla efterfrågade svar – därför ska jag ge ett exempel. Det är klart att jag som schlagerlyssnare kom i håg ”Som stormen river öppet hav” med Mikael Rickfors och Susanne Alfengren. Men jag associerade den inte till någon film. /Det här var, som Kait Bessing visar i sin kommentar, fel väg fram till svaren, som är helt korrekta:/ Dock, eftersom den film som efterfrågades utspelas i militär miljö, kunde det röra sig om ”En officer och en gentleman” – den har jag aldrig sett, men vad jag kan komma i håg, har den figurerat i krysset tidigare. Så jag googlade på den här filmen, som för övrigt kom 1982. Och efter en stunds letande hittade jag uppgiften att där förekom en sång. ”Up Where We Belong”, som blev en hit med Jennifer Warnes och Joe Cocker, förlagan till den svenska version som jag kom i håg.

Andra filmer i dagens kryss – de var många – var desto lättare för mig, eftersom jag har sett dem.

”Smile” associerade jag genast till Charlie Chaplin – han komponerade också! – och till hans mycket sevärda film ”Moderna tider”, i original ”Modern Times”, 1936. Jag har faktiskt skrivit en ganska innehållsrik artikel om den här filmen – ta dig gärna tid att läsa den: den finns ovan under Kulturspegeln, Film.

Likaså är det klart att jag genast associerade ”As Time Goes By” till ”Casablanca” (1942) med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den.

”Söderkåkar” var ursprungligen ett folklustspel av Gideon Wahlberg men filmades redan 1932. De flesta i dag har väl, liksom jag själv, sett den mycket fina TV-filmatiseringen från 1970 med Arne Källerud, Tor Isedal, Sune Mangs, Gunn Wållgren, Mille Schmidt och Monica Zetterlund – vi hörde för övrigt hennes röst i ljudillustrationen i dagens kryss.

Jag såg de allra första avsnitten av oändlighetsserien ”Dallas” också men la ganska snart av. Det hindrar inte att jag vet att JR där spelades av Larry Hagman. ”My Favourite Sins” har jag dock aldrig hört förut.

Folkvisan ”Och jungfrun gick åt killan” kommer naturligtvis inte från någon film. Men om man läser texten, särskilt dess sista del, är det ju uppenbart att Ingmar Bergmans ”Jungfrukällan” med dess inledande våldtäktscen, associerar till den här gamla visan:

Och jungfrun gick åt killan

//Och jungfrun gick åt killan,
Hon skulle hämta vann,//
//Där stod en liten hasselgren,
Han var så mycket grann.//

//”Ack, hör du liten hasselgren,
Varför är du så grann?”//
//”Jag äter mull, jag dricker vann,
Därför är jag så grann.”//

//”Ack, hör hon liten jungfru,
Varför är hon så fin?”//
//”Jag äter socker, dricker vin,
Därför är jag så fin.”//

//”Ack, hör du liten hasselgren,
Försmå du ej min ord://
//Jag har två bröder på konungens gård,
De hugga dig i rot.”//

//”De hugga mig om vinteren,
Om sommarn står jag grön;//
//Men mister jungfrun äran sin,
Den får hon ej igen.”//

Peter LeMarc har jag en hel del av på skiva. I dag hörde vi honom i ”Sången dom spelar när filmen är slut”, en passande låt i ett kryss med så många filmer.

Många minns väl Östen Warnerbrings insjungning av ”Glöm ej bort det finns rosor”. Färre kanske vet att den ursprungligen är en Gilbert Bécaud-låt.

Eftersom jag hade lite med Fred Åkerström att göra – han medverkade i lanseringskonserten 1970 för min politiska sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” – och jag har alla hans skivor, intresserade jag mig tidigt också för hans dotter, CajsaStina Åkerström. Och hon kan väl sägas ha klarat sig bra på egna ben. I dag fick vi höra ”Dagen är vaken”.

Då återstår väl bara ett frågesvar att redovisa. Det stycke gitarrmusik vi hörde var hämtat ur Andrew Lloyd Webbers musikal från 1981, ”Cats”. Den har jag av någon anledning aldrig sett på scen, men det är klart att jag ofta har hört musik ur den spelas. Musikalen bygger på T S Eliots bok från 1939, ”Old Possum’s Book of Practical Cats”.

Det senare hör till onödigt vetande i just melodikryssammanhang men kan vara kul att veta i alla fall.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda frallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

God jul!

Bob Dylans CD ”Christmas In the Heart” (Columbia 99608 57323 2, 2009, distribution Sony) har en omslagsbild – slädfärd – à la gammaldags pappersväggbonad. I det minimala medföljande CD-häftet ser man hans musiker utstyrda i tomtedräkter och tomteluvor. Och på häftets baksida finns en färgbild som trotsar allt man förväntar sig i det som ändå är feminismens tid: en mycket kurvig ung dam, också hon iförd tomteluva och en minimal tomtejacka, båda i rött med vit pälsbräm – den här klädedräkten döljer varken brösten (dock i röd BH) eller låren (där man skymtar svarta strumpeband). Mig påminner hon starkt om de tecknade omslagen man under 1950-talet såg på tidningar som Cocktail och Paris Hollywood.

Det här är naturligtvis kitsch, och jag kan se en viss logik i den: När Bob Dylan har gjort det osannolika, en julskiva, har han, precis som när han har gjort de radioprogram som nu delvis finns på skiva, bland annat grävt i 1950-talsmusiken, där man ju också hittar julsånger med artister som Bing Crosby och Frank Sinatra.

När han nu gör deras och andras gamla julsånger är kontrasten förstås slående – det är ju inte precis någon sammetsröst han sveper in julsångerna i. Även för en hängiven gammal Dylan-fan – jag har följt honom i stort sett från starten och har alla hans officiella skivor plus en drös bootlegs – är det först lite av en chock att börja lyssna på den här skivan, även om jag förstår den goda avsikten med den: alla artistarvoden från försäljningen går till World Food Programme.

Skivan är, trots Dylans vid det här laget mycket skrovliga röst, traditionellt amerikansk, vilket betyder att till exempel en svensk publik inte känner igen en rad av sångerna som julsånger. Vilket inte betyder att allt är obekant: ”Winter Wonderland” (här med tjejkör-intro), ”Mark the Herald Angels Sing” och ”O’ Come All Ye Faithful (Adeste Fideles)” torde till exempel vara bekanta även här.

De två sistnämnda plus ”The Firts Noel” är hämtade ur den traditionella sångskatten, och jag märker till min förvåning att de går bra att framföra också med Dylans spruckna röst och inte bara som harmoniska Christmas Carols.

Men Dylan bjuder verkligen på blandad kost. ”Must Be Santa” görs som snabb square dance, och ”Christmas Island” är ett stycke ren och oförfalskad hawaiimusik, med coconut tree i texten och allting. Ibland, som i ”Have Yourself a Merry Little Christmas”, blir det jävligt smörigt, men ”The Christmas Blues” är, som titeln antyder, blues, riktigt hygglig sådan förresten bland annat med hjälp av Dylans munspel.

Svartrock

Det finns fortfarande balladartat material på Lars Winnerbäcks senaste CD, ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen” (Sonet/Universal ö60252711335, 2009) – den avslutande låten, ”Berätta hur du gör”, är ett högst hörvärt exempel.

Men den här CDn domineras av en annan ljudbild. Ibland känns närheten till Kent mer påtaglig än den till en hel del av det som Winnerbäck själv tidigare har gett ut på skiva.

Tyngdpunkten ligger på tung rockmusik, och väger man in också texterna, kan man rent av karaktärisera höstens Winnerbäck-platta som tungsint rock. Relationssvårigheter är en viktig ingrediens – ”om jag tappar dig igen” är en fras i ”Jag får liksom ingen ordning” – och ambivalens en annan; den speglas redan i titeln ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen”. ”Jag tror det svajar i min själ”, sjunger Winnerbäck i ”Du som reser mig”, för övrigt en av de bästa låtarna.

Det finns en svärta i texterna som gör att man vill karaktärisera innehållet på skivan som svartrock: Miljön kan vara ”en slaskig trottoar” (”Du som reser mig”). ”Om jag tappar allt igen” är en reell möjlighet i ”Du min vän i livet”. Och ”natten blev så virrig / för att känslorna gick runt” heter det i ”Jag fattar alltihop”.

Ändå är det här en CD som innehåller material, som man gärna lyssnar på. Redan den inledande ”Järnvägsspår” får en att nyfiket lyssna vidare.

En mycket tidig arbetarsång

I raden av svenska arbetarsånger är ”Arbetsmannen” en av de mycket tidiga. Den skrevs redan 1882, men Wilhelm Åhlunds svenska text var en till att börja med rätt så knagglig översättning av ett tyskt original från 1870, ”Die Arbeitsmänner”, av Johann Most.

Sången översattes av gelbgjutaren (mässingsgjutaren) Wilhelm Åhlund (1854-1926) och publicerades först med titeln ”Arbetarsång” i August Palms Folkviljan den 1 april 1882. Den togs sedan bearbetad in i ”Socialistisk sångbok” 1888 och senare – med skiftande titlar: ”Vem skaffar guld i dagen?”, ”Arbetsmannen” – in i de olika upplagorna av ”Tidens sångbok”. I ”Tidens sångbok” förkortades den också till tre verser, den första, den andra och den fjärde, men här är hela texten:

Arbetsmannen

Svensk text: Wilhelm Åhlund, 1882
Tysk originaltext: Johann (Johannes) Most, 1870
Musik: Karl Immermann (”Zu Mantua in Bande”), i bearbetning av Karl Nordström. (På ursprungsmelodin går också Heinrich Eildermanns ”Lied der Jugend”, 1907, i Sverige känd som ”Det unga gardet”).

Vem skaffar guld i dagen,
vem odlar säd och vin?
Vem väver duk av siden,
som gör den rike fin?
Vem skaffar åt den rike bröd,
men lever själv i bitter nöd?
Jo det gör arbetsmannen
av proletariat!
Jo, det gör arbetsmannen
av proletariat!

Vem trälar hela dagen
och sliter ut sin kraft,
åt andra skaffar skatter,
bekvämlighet och prakt?
Vem driver världens hjul så lätt,
fast själv han äger ingen rätt?
Jo, det gör arbetsmannen…

Som fosterlandets söner
vi äga ingen rätt,
till föda åt kanoner
vi skickas rätt och slätt,
man ser här folkförräderi’t:
Det lekes med vårt blod med flit.
Nej, upp I arbetsmänner…

Och svärjen trohetseden
i krets kring fanan röd,
att såsom hjältar kämpa
för frihet och för bröd.
Vår fana fladdrar stolt och röd –
framåt, till seger eller död.
Vak upp, I arbetsmänner…

Vi hava kraft i armen!
Om eniga vi bli,
så skola vi snart störta
en styv bourgeoisi.
På spillrorna av dennas fall
ett rike fritt se’n byggas skall.
Vak upp, I arbetsmänner…

Snart morgonrodna’n breder
sin glans vid nordens strand,
och segerfanan bäres
av kraftig arbetshand.
Då vinner slaven högsta pris,
och jorden blir ett paradis.
Då segrar arbetsmannen…

Hela texten plus noter finns i Pierre Ströms (redaktör) ”Sånger för socialism” (Arbetarkultur, 1981) samt i Rune Nordins och Kjersti Bosdotters ”Så stiger en sång!” (Tidens förlag, 1987). Den förkortade texten och noter finns i olika upplagor av ”Tidens sångbok” (Tidens förlag).

1977 spelades den in på svenska på LPn ”…med hjärtat fyllt av trots” (a disc BS 770314). Det är en mycket hörvärd skiva, tyvärr inte återutgiven som CD. Monica Nielsen och Tommy Körberg sjunger, arrangemangen har gjorts av Georg Riedel, och bland de medverkande musikerna finns Rune Gustafsson, Egil Johansen, Björn J:son Lindh, Jannes Schaffer och Georg Riedel.

En utmärkt insjungning återfinns på en arbetarångkassett med Lars Hedberg, ”Allihop, allihop!” (ABF Uppsala län, 1982). Jag har själv skrivit en kort introduktionstext till den här kassetten, som består av sånger som Lars Hedberg och jag tillsammans lärde ut vid sångkurser, anordnade av ABF i Uppsala län.

1973 gav Pierre Ström och Finn Zetterholm ut LPn ”Första maj” (YTF), där också ”Arbetsmannen” fanns med. Jag har ägt den här skivan, men någon annan tycks dess värre ha lagt beslag på den.

Thores trio (Erik Helin, Nanna Helin och Thore Allan Nilsson) från Båtskärsnäs i Norrbotten gav 1981 ut LPn ”Thores trio” (Kulturföreningen Källan). Även på den finns ”Arbetsmannen”.

Den tyska originaltexten, ”Die Arbeitsmänner”, med noter finns bland annat i den östtyska sångboken ”Mit Gesang wird gekämpft. Lieder der Arbeiterbewegung” (redaktör Inge Lammel, Diez VBerlag, Berlin, 1967).

Die Arbeitsmänner

Tysk originaltext: Johann (Johannes) Most, 1870
Musik: Karl Immermann (”Zu Mantua in Bande”). (På den obearbetade ursprungsmelodin går också Heinrich Eildermanns ”Lied der Jugend”, 1907, i Sverige känd som ”Det unga gardet”).

Wer plagt vom frühen Morgen
sich bis zur späten Nacht?
Wer schafft für andre Schätze,
Bequemlichkeit und Pracht?
Wer treibt allein das Weltenrad
und hat dafür kein Recht im Staat?
Das sind die Arbeitsmänner,
das Proletariat!
Das sind die Arbeitsmänner,
das Proletariat!

Wer war von je geknechtet
von der Tyrannenbrut?
Wer musste für sie kämpfen
und opfern oft sein Blut?
O Volk, erkenn, dass du es bist,
das immerfort betrogen ist!
Wacht auf, ihr Arbetsmänner!
Auf, Proletariat!…

Rafft eure Kraft zusammen
und schwört zur Fahne rot!
Kämpft mutig für die Freiheit!
Erkämpft euch bessres Brot!
Beschleunigt der Despoten Fall!
Schafft Fieden dann dem Weltenall!
Zum Kampf, ihr Arbeitsmänner!
Auf, Proletariat!…

Ihr habt die Macht in Händen,
wenn ihr nur einig seid!
Drum halten fest zusammen,
dann seid ihr bald befreit.
Drängt Sturmschritt vorwärts in den Streit,
wenn auch der Feind Kartätschen speit!
Dann siegt, ihr Arbeitsmänner,
das Proletariat! …

Originatexten till ”Arbetsmannen” skrevs alltså av Johann(es) Most, född 1846 i Augsburg i Tyskland och bokbindare till yrket. Som andra i den här typen av yrken, gesällvandrade han också i andra europeiska länder och kunde då själv se den nöd som fanns i arbetarklassen. Han fångades av de socialistiska lärorna och agiterade snart själv; han sågs som en skicklig talare. Det här ledde till att han ofta blev avskedad som socialistisk uppviglare och bråkmakare.

Den 16 december 1869 häktades Most och andra socialister i Wien i Österrike. Most dömdes till fem års fängelse men fick amnesti i februari 1871. Det var under den här tiden han skrev ”Arbetsmannen”.

Most blev i två omgångar riksdagsman i Berlin. Som så många andra socialister kom han också att fängslas fler gånger och blev till slut utvisad. Det här gjorde också att Most blev allt mer revolutionär. I exil i London gav han bland annat ut en radikal tidning.

Efter nya trakasserier, bland annat ett frihetsberövande (han lär sammanlagt ha tillbringat nio år i fängelse), utvandrade han till USA, där han umgicks i anarkistkretsar. Där dog han, blott 60 år gammal.

Den melodi som parades ihop med Mosts ”Die Arbeitsmänner” är hämtad ur Karl Immermanns (1796-1840) drama från 1826 ”Das Trauerspiel in Tirol” (”Sorgespelet i Tyrolen”). Det här dramat bearbetades ytterligare 1833 och fick då namnet ”Andreas Hofer, das Sandwirt von Passeier”.

Andreas Hofer (1767-1810) föddes i Passeierdalen, där han drev det ärvda värdshuset Am Sand – Wirt i Sandwirt = värd (som i värdshusvärd). Immermanns sorgespel utspelades i det Tyrolen, om vilket det pågick en dragkamp mellan Bayern och Österrike: 1805 avträdde Österrike Tyrolen till Bayern, men i april 1809 utbröt ett uppror i Tyrolen, och landet befriades under ledning av Andreas Hofer. I oktober gick emellertid Österrike med på att avträda Tyrolen, och frihetsrörelsen kvävdes. Hofer togs till fånga och avrättades i februari 1810 i Mantua (italienska Mantova) i nuvarande norra Italien. Hofer blev i egenskap av tyrolsk martyr föremål för hyllningar i sånger och dikter.

I Immermans skådespell om Andreas Hofer finns bland annat ”Zu Mantua in Bande” (Till Mantua i bojor), som alltså har fått låna ut sin melodi till Mosts ”Die Arbeitsmänner”, alltså ”Arbetsmannen”.

Arbetarrörelsens historia i ord och ton

I lördags var jag i Vallentuna, av arbetarekommunen där ombedd att under loppet av en förmiddag berätta om arbetarrörelsens historia. Naturligtvis hade de närvarande möjlighet att avbryta med frågor och kommentarer, men jag hade också själv lagt in musikillustrationer för att slippa hålla låda tre föreläsningstimmar i sträck. Artonhundratalets utveckling av näringsliv och kommunikationer, som i sin tur skapade förutsättningarna för att bygga en arbetarrörelse, illustrerade jag sålunda med att spela ”Arbetsmannen”. Och när jag kom in på 1970-talet och dess alla vänstersekter, var det dags för KFMLr-gruppen Knutna nävar att framföra ”Lär av historien” med musik av John Fogerty.

Det här greppet höll men tog sin tid – jag skulle ha behövt ytterligare en föreläsningstimme.

Jag uppehöll mig mycket vid de sociala reformer socialdemokratin genomförde från 1930-talet och fram till och med 1980-talet – jag skulle nog tro att åhörarna slogs av hur grundligt det här partiet omvandlade Sverige, från klassamhälle till välfärdsstat.

Och jag drog mig inte – även om det alltså blev lite bråttom på slutet – för att problematisera socialdemokratins utveckling under de senaste årtiondena. Jag pekade på det vikande deltagandet i de allmänna valen och det stadigt låga valdeltagandet i EU-valen, påminde också om partiets mediokra resultat i de här valen, främst EU-valen, och i mängder av opinionsundersökningar. Och så drog jag serien av medlemssiffror, med slutsatsen att partiet i dag inte har fler medlemmar än det hade i börjat av förra seklet.

Det här gjorde jag inte för att trycka ner åhörarna i skorna. Nej, eftersom min föreläsning bara var upptakten till en lång serie träffar, där man inte minst ska diskutera organisatoriska frågor, bad jag dem uttryckligen att själva diskutera, vad man bör göra för att vända den här trenden.

Jag kan ha synpunkter även på det, men ska rörelsen klara att vända utvecklingen, måste detta – för att travestera Karl Marx – vara dess eget verk.