Arbetarrörelsens historia i ord och ton

I lördags var jag i Vallentuna, av arbetarekommunen där ombedd att under loppet av en förmiddag berätta om arbetarrörelsens historia. Naturligtvis hade de närvarande möjlighet att avbryta med frågor och kommentarer, men jag hade också själv lagt in musikillustrationer för att slippa hålla låda tre föreläsningstimmar i sträck. Artonhundratalets utveckling av näringsliv och kommunikationer, som i sin tur skapade förutsättningarna för att bygga en arbetarrörelse, illustrerade jag sålunda med att spela ”Arbetsmannen”. Och när jag kom in på 1970-talet och dess alla vänstersekter, var det dags för KFMLr-gruppen Knutna nävar att framföra ”Lär av historien” med musik av John Fogerty.

Det här greppet höll men tog sin tid – jag skulle ha behövt ytterligare en föreläsningstimme.

Jag uppehöll mig mycket vid de sociala reformer socialdemokratin genomförde från 1930-talet och fram till och med 1980-talet – jag skulle nog tro att åhörarna slogs av hur grundligt det här partiet omvandlade Sverige, från klassamhälle till välfärdsstat.

Och jag drog mig inte – även om det alltså blev lite bråttom på slutet – för att problematisera socialdemokratins utveckling under de senaste årtiondena. Jag pekade på det vikande deltagandet i de allmänna valen och det stadigt låga valdeltagandet i EU-valen, påminde också om partiets mediokra resultat i de här valen, främst EU-valen, och i mängder av opinionsundersökningar. Och så drog jag serien av medlemssiffror, med slutsatsen att partiet i dag inte har fler medlemmar än det hade i börjat av förra seklet.

Det här gjorde jag inte för att trycka ner åhörarna i skorna. Nej, eftersom min föreläsning bara var upptakten till en lång serie träffar, där man inte minst ska diskutera organisatoriska frågor, bad jag dem uttryckligen att själva diskutera, vad man bör göra för att vända den här trenden.

Jag kan ha synpunkter även på det, men ska rörelsen klara att vända utvecklingen, måste detta – för att travestera Karl Marx – vara dess eget verk.