Konsertbesök i backspegeln

I torsdags var jag och Birgitta på en av säsongens abbonnemangskonserter med Uppsala kammarorkester i vårt Musikens hus – jag har bara inte hunnit skriva om det ännu på grund av många andra värv.

Orkestern leddes av den unga och skickliga koreanska dirigenten She-Yeon Sung, kvinna är det bäst att tillägga för er som i likhet med mig inte kan utläsa sådant av koreanska namn.

I vår värld är det inte heller lätt att göra nationsbestämningar med hjälp av namn. Det visade sig sålunda att kvällens första kompositör, Albert Schnelzer, var svensk – han var nämligen uppe på scenen för avtackning efteråt. Det visade sig också att det var den unge man (född 1972) som satt tvärs över gången, alldeles bredvid mig.

Det fanns förr en utbredd vanföreställning om att konsertmusik, ju längre fram i tiden man kom, blev allt mer obegriplig (och onjutbar). Efter att i olika konsertsammanhang ha lyssnat på ganska mycket relativt modern musik måste jag kraftfullt protestera. Det är inte bara så att modern musik ofta kan vara intressant att lyssna på; i Schnelzers fall – jag kan anföra det verk av honom vi hörde, ”A Freak In Burbank”, som exempel – är den utveckling av konsertmusiken han representerar inte ens lineär. Titeln syftar förvisso på något nutida, den amerikanske filmregissören Tim Burton, han med ”Edward Scissorhands” ”Batman” och ”The Nightmare Before Christmas”. Men Schnelzers musik blandar många element, allt ifrån hårdrock och Burtons musikskapare Danny Elfman till Joseph Haydn och Igor Stravinskij.

Det är faktiskt mycket glädjande att Uppsala kammarorkester vänjer sin publik vid modern musik genom att ofta lägga in ett nutida stycke i programmet.

Den redan nämnde Igor Stravinskij (1882-1917) stod för det andra numret före pausen, ”Dances Concertantes”. Det här är konsertmusik, musik för orkester, men första ledet i titeln leder förstås tanken också till de baletter Stravinskij är så känd för, ”Eldfågeln, ”Våroffer” och annat sådant. Jag har själv sett och hört dem, men dessutom kan jag ju inte undgå att höra de balettartade elementen i ”Dances Consertantes”. Vidare är namnen på ett par av satserna hämtade ur balettvärlden: ”Pas d’action” och ”Pas de deux”.

Konsertens tredje del, den som låg efter pausen, hade, kanske något oegentligt, fått namnge hela kvällens program, ”Jubilaren Mendelssohn”. Men Felix Mendelssohn föddes ju 1809 – han dog 1847 – så låt gå för det.

Det konserten avslutades med var hans ”Symfoni nummer 3” kallad den skotska symfonin, opus 56 i A-moll från 1842. Det som förenade den med de två verken före pausen var att alla tre kompositörerna – Stravinskij verkade ju inte bara i Ryssland utan också i USA – har hämtat influenser från andra håll i världen än från det land de själva kom/kommer ifrån. Mendelssohn har förvisso sina rötter i tysk musik – han var en stor beundrare av Johann Sebastian Bach – men han vistades också relativt länge i Storbritannien: ouvertyren till Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”, ”Hebriderna” och, således, hans skotska symfoni bär vittnesbörd om detta. Det är också helt uppenbart att det finns element av skotsk folkmusik i den här symfonin.

Sammantaget blev det en fin konsertkväll.

Samtidigt stör det mig att debatten om Musikens hus’ underskott – cirka tio miljoner över budget – har satt ny fart på gnället över Uppsalas fortfarande ganska nya konserthus. Må så vara att det i ekonomiska kristider är svårt att få den kommunala ekonomin att gå ihop.

Men också kultur behövs och måste få kosta!

Melodikrysset nummer 41 2009

Jag såg på Sitemetern att jag gjorde ett mycket stort antal besökare besvikna i går, när jag inte kunde leverera mitt sedvanliga kåseri om veckans melodikryss. Men jag hade laga förfall: var hos den socialdemokratiska arbetarekommunen i Vallentuna och berättade om den svenska arbetarrörelsens historia, illustrerade dessutom det jag sa med tidstypisk musik med politisk text. Jag skulle tro att jag har Sveriges största skivsamling med politisk musik från hela världen.

I går kväll anlände vi åter till sommarhuset i Öregrund, såg bland annat ”Här är ditt liv” med Sven Wollter som gäst. Jag delar inte hans politiska åsikter, men det blev ett levande program med mycket värme. Wollter har jag faktiskt också träffat personligen: vi satt mitt emot varann på en OD-middag – han hade medverkat i programmet – och talades vid tvärs över bordet. Jag berättade bland annat om mitt intresse för politisk musik för honom.

Nu är det söndag, och när jag i sedvanlig ordning hade lyssnat på ”Godmorgon världen” i P1, satte jag mig och löste Melodikrysset på webben.

Det var inte våldsamt svårt den här gången. Själv hade jag bara lite problem med den allra sista frågan, innan polletten slutgiltigt trillade ner. Först asocierade jag melodin till filmen ”1939”, men där fanns den inte med. Men sen kom jag på att det ju var ”Vår sista dans” av och med Helen Sjöholm och BAO. Fast här hörde vi den förstås med Svenssons Treooo och Monika Bring, hon med den vita saxofonen – jag har hört Monika både som gatumusiker i Stockholm och på socialdemokratiskt Första maj-möte i Uppsala.

Lite melodifestivalmusik var det förstås med även i dagens melodikryss.

Vi hörde Gigi Hamilton och Freestyle i 1986 års upplaga, där de tävlade med ”Dover Calais”.

Och så hörde vi Måns Zelmerlöws bidrag till årets tävling, ”Hope & Glory”.

TV-serier och deras signaturer brukar ju inte vara min starka sida – jag ser så sällan TV-serier och minns heller inte, när jag har sett dem, deras signaturmelodier. Men ”Törnfåglarna” (”The Torn Birds” från 1983) hade en så särpräglad signaturmelodi, att den är lätt att komma ihåg. Den här serien baserades förresten på en roman av Colleen McCullough med samma namn.

Eftersom TV regelbundet visar också gamla svenska långfilmer, kan det vara lämpligt att då gå över till dem.

Vi hörde ”Klart till drabbning” sjungas av ett slags namne till mig, Mattias Enn. På sin tid var den mycket känd i insjungning av Åke Söderblom och Sickan Karlsson, som framförde den i filmen ”Klart till drabbning” från 1937. För regin stod Edvin Adolphson, och den aktuella låten skrevs av Jules Sylvain.

Ännu äldre, från 1931, är ”En kärleksnatt vid Öresund”. Melodin med samma namn skrevs av Fred Winter, som egentligen hette Sten Njurling. Det är lite kul det här att kompositörer och textförfattare förr så ofta använde signatur – den ovan nämnde Jules Sylvain hette till exempel egentligen Stig Hansson.

Därmed är vi också tillbaka i den riktigt gamla schlagervärlden. I dag spelade Eldeman till och med en av de äldsta och allra mest spelade melodierna över huvud taget, ”La Paloma”, som alltså skulle ge oss ordet duva. Förr spelades till exempel ofta den version vi i dag hörde, den med Edmundo Ross, i radio. Låten skrevs av spanjoren Sebastián Iradier, när han under ett besök på Cuba 1861 hörde habanera spelas.

En annan kär gammal bekant i dag var ”Drömmen om Elin”, för övrigt mycket bättre som melodi än med Peter Himmelstrands långt senare tillfogade text. Melodin tillskrivs Carl Jularbo men tycks ha en förlaga i ”Borgholmsvalsen”.

Vi som har ett antal år på nacken minns naturligtvis Egon Kjerrman, allsångsledaren som sjöng hellre än bra. I dag hörde vi honom i ett ännu mer udda sammanhang, som rocksångare. Själv slogs jag en smula av att det fanns en viss likhet mellan ”Kom ner från taket” och ett antal tidiga verk av Owe Thörnqvist – fast Owe var förstås mycket bättre.

Av lite yngre datum är Lasse Berghagens ”Teddybjörnen Fredriksson” från 1969, en av de bättre låtarna i hans stora men ojämna produktion.

”I Washed My Hands In Muddy Water” sjöngs på sin tid av Elvis Presley. I dag hörde vi den med Sten & Stanley (Sten Nilsson, Stanley Granström, Ebbe Nilsson med flera). För egen del tycker jag dock att det finns en ännu bättre svensk version, med Björn Skifs. Den hade jag en gång i världen på mitt ”städband”, som innehöll musik som skulle överrösta dammsugaren när jag lördagsstädade.

Religiös musik kan ju tyckas ligga utanför det jag intresserar mig för – jag är sen tidiga tonår ateist – men allt sedan barndomens psalmtragglande och besök i frikyrkokapell har jag fortsatt att betrakta det jag då lärde mig som en del av vårt kulturarv. Så när jag nu i radio hör Eldeman spela ett stycke ur den här repertoaren, kommer svaret blixtsnabbt: ”O, hur saligt att få vandra”. Det är en väckelsesång från 1800-talet, ”Shall We Gather At the River”; den svenska texten skrevs 1876 av Joel Blomqvist och Per Ollén.

Och på tal om svensk tradition i olika former: Evert Taube är också han en självklar del av vårt kulturarv. I dag hörde vi ”Brevet från Lillan”, den som börjar ”Pappa, kom hem…”.

Och därmed är vi inne på dagens sista ämne, barn. I vårt hem har vi flitigt både läst och spelat Thorbjørn Egners underbara ”Folk och rövare i Kamomilla stad”, i norskt original ”Folk og røvere i Kardemomme by”. Jag kan fortfarande se Kasper och Jesper och Jonatan framför mig.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Rörelsehindrad – Melodikrysset kommer först på söndag

Den här lördagen är jag i Vallentuna, hos den socialdemokratiska arbetarekommunen, för att i ord och ton berätta om den svenska arbetarrörelsens historia.

Alltså kan jag inte ägna lördagsförmiddagen åt att lösa Melodikrysset.

Men jag ber att få återkomma, på söndag.

Nobelpriset i litteratur till Herta Müller

Den 56-åriga tysk-rumänska författaren Herta Müller får årets nobelpris i litteratur.

Oftast har jag läst något, ibland till och med mycket, av den som får litteraturpriset, men just i det här fallet är hon ett okänt kort för mig, finns inte ens i vårt mycket stora bibliotek. Det jag nu har hört i radio och i morse läst i DN – grattis, åter, Maria Schottenius till att ha prickat rätt – väcker dock genast min nyfikenhet: Müller verkar, både innehållsligt och stilistiskt, vara en författare som jag helt enkelt måste läsa.

Les jours de gloire sont arrivés

På begäran av Hans O Sjöström, god vän, laboremit och samtidigt verksam med redigeringen av SSUHs – Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbunds – tidskrift Polstjärnan, skrev jag efter hemkomsten från en resa till det då fortfarande franskockuperade Algeriet en artikel, som publicerades i Polstjärnan nummer 9 1960, ”Les jours de gloire sont arrivés”.

Hans O, antar jag, försåg artikeln med följande ingress:

Enn Kokk, ordförande i den socialdemokratiska föreningen Laboremus i Uppsala och tillika medlem i SHS, inbjöds i slutet av augusti tillsammans med ett tjugotal andra studenter från Västeuropa, USA och Canada av franska utrikesdepartementet till Algeriet för att där studera de politiska och ekonomiska förhållandena. Han kom hem med tre rullar färgfilm, en kraftig solbränna och en god portion skepsis. Här några algeriska intryck.

Det finns mycket kritiskt att säga också om utvecklingen i det senare självständiga Algeriet, men den ursäktar inte de franska övergreppen. Och jag tycker att min analys av dem samt mina intryck från den här algerietresan hör till det bättre jag har skrivit i så unga år, så här kommer artikeln i repris:

Det är natt i Alger. Vår buss klättrar uppför en sluttning, mot Cité Universitaire där vi bor. Som alla städer blinkar Alger av ljus. Men natten är varmare än i svenska augustistäder. Det verkar så osannolikt, att detta kan vara ett land i krig. Idyllen hade varit fullständig, om inte vår buss nyss hade fått stanna vid en vägspärr utanför stan – reseledaren stack bara ut huvet och sa någonting om utländska studenter, och vi fick åka vidare; officeren på vägen gjorde honnör. Engelsmannen i sällskapet, Brian Walsh, sitter som vanligt och diktar nya ”FLN songs”, smått spetsiga sånger med udd mot fransmännen. Han lär ut dem till sällskapet runt omkring:

Ben Bella is over the ocean
Ben Bella is over the sea
Ben Bella is over the ocean
Oh, bring back Ben Bella to me
Bring back, bring back… och så vidare.

Ben Bella är ledaren för den algeriska motståndsrörelsens (FLNs) militaristiska grupp men sitter fången hos fransmännen.

Strax innan vi är framme, gör vår vän Monsieur X en inbjudan. Han har en god vän, som bor i en villa alldeles i närheten; de som vill får gärna följa med upp på ett improviserat party. Vi kliver ur bussen och går med.

Från gatan kommer vi in i en stor trädgård. Det är mörkt mellan träden. Långt nedanför ser vi Alger breda ut sej. Inte en vindil rör upp den varma nattluften. Vi går uppför en vindlande trappa och kommer upp på en terrass. Terrassen är skyddad av träd. Vid den murade balustraden ut mot stan står en grupp trädgårdsmöbler. På bordet brinner ett levande ljus. Inga blommor syns i mörkret, men ett tungt moln av söt doft pressas ner mot jorden. Mitt på golvet en ung kvinna: smärt, i långbyxor, hisnande blond. Hon leker med igelkottsungar. Monsieur X presenterar: Madame T, hustru till hans gode vän och konstnärinna med utbildning i London. Vi går in.

När jag kommer in, kommer jag omedelbart att tänka på miljön i en film jag nyligen har sett: ”Kusinerna”. Våra värdar är två unga män, som båda är påfallande elegant men ledigt, kanske en smula slarvigt klädda. De och en stor radiogrammofon med en trave skivor, mest jazz, kontrasterar mot miljön i övrigt. Villan har smak av gammal, fransk kolonialism: elegant, mycket stor. Möblerna är antika. På väggarna hänger god konst. På bokhyllor och bord står arabiskt konstsmide. Till och med Françoise, vår förtjusande och ärligt oskuldsfulla franska medresenär, hajar till och frågar officeren, som eskorterar oss i bussen: Är det såna här människor ni är här för att försvara? När jag efteråt frågar samme man, vilka de unga männen var, ruskar han på huvet, ler och säjer: Playboys.

Behaglig turistresa

Resan i Algeriet blev i stort sett en behaglig turistresa. I en militärförläggning på landsbygden blev vi bjudna på helstekt får, som soldaterna bar in på den palmbladsprydda gården, under det att en infödd musikkår med besynnerliga lurar och märkliga slagverk frambringade sällsamma ljud. De första kvällarna lämnade vi Alger och åt middag på badrestauranger. Vattnet var lika varmt som på dagen, och de sena simturerna blev en upplevelse: man flyter lätt i det salta vattnet; bara enstaka ljud stör ensamheten i mörkret. Måltiderna var storslagna med kryddade rätter och mängder av viner. (Den svenske delegatens önskemål att bli serverad mineralvatten skakade servitörerna på huvet åt. Men mineralvattnet kom.) Vi gjorde rundvandringar i Cashbans trånga och illaluktande gränder och fotograferade platta, arabiska hustak. Soldater vakade över vår säkerhet. På nätterna flöt serenader till gitarr in genom de öppna fönstren – det var svårt att sova i hettan. Vårt privata plan förde oss från Alger till Hassi Massoud i Sahara och Bone och Constantine och Oran. I buss åkte vi omkring ute på landsbygden. Därför är det man främst minns av Algeriet en himmel, som det aldrig regnar från i augusti, en sol, som ger Sahara femti graders värme i skuggan, och blomprakten: parkernas flora och bougainvillier, som klänger på alla Algers murar.

Ekonomiska framsteg

De ekonomiska framstegen var fransmännen angelägna om att få visa de utländska studenterna. Och visst har fransmännen åstadkommit en hel del men allting efter 1956 – det år då den algeriska revolutionen nådde sin kulmen. Fransmännen har byggt vägar och skolor och industrier, men därför att de har varit tvungna till det. På sätt och vis skulle man kunna säja, att FLN har vunnit allt utom kriget. Och kriget är ännu ingalunda avslutat.

Swimmingpool i öknen

Oljeanläggningarna i Sahara gör ett fantastiskt intryck. Estetiskt och – finanspolitiskt. För att ta det sista först: man kan inte riktigt fatta, att det i detta månlandskap, som en 900 kilometer lång väg förbinder med kusten, kan ha växt upp anläggningar av det slaget. Vad oljefälten med sina väldiga tillgångar betyder för Frankrike, förstår man, när man ställs inför fransmännens benhårda politiska attityd i algerietfrågan. Oljearbetarna är en välbetald grupp. Det fordras mycket, för att man ska står ut med hettan och isoleringen i Sahara, och därför bjuder bolaget på flyg till Alger en gång i månaden; fritiden koncentreras till dessa besök, och i övrigt har arbetarna inga lediga dagar. (För lediga stunder ute i öknen har oljearbetarna ett rekreationscentrum. Där finns utebio och bar och swimmingpool och palmer och kiosk med veckotidningar, som berättar om de kvinnor och den kärlek, som väntar i Alger. Studentdelegationens damer förbjöds att bada under motivering, att det var för farligt. Man undrar, hur de tio kvinnor, som enligt uppgift bor bland tolvhundra män därute, bär sej åt.) Så den estetiska aspekten. Oljeanläggningarna i solsken verkar konkret konst. Rören är målade i gult och svart. Husen i påfågelsblått och vitt och grönt. Över öknen flammar gasfacklor, som ger 90 graders hetta runt omkring. På nätterna lyser de upp dynernas vågkamma; en halv natt gick vi barfota i den varma sanden: tittade, pratade och fotograferade. I övrigt kan noteras att man på hotellet i Hassi Messaoud måste borsta tänderna i hett vatten.

Privata promenader

Befolkningens inställning till fransmännen är svår att bedöma för en främling, som inte talar arabiska. Om man tar i beaktande, att 1,5 miljon muselmaner på landsbygden har flyttats ihop i stora byar, så kallade regroupements, och detta ofta tvångsvis, tror man emellertid inte på fransmännens försäkringar, att FLN inte har resonans bland folket. Man har också svårt att tro, att de representanter för den mohammedanska befolkningen, som fransmännen låter en komma i kontakt med, verkligen har representativa åsikter. De Gaulle är vår far, och vi är alla bröder, sa en byhövding, som vi fick tillfälle att intervjua. Själv försökte jag bilda mej en uppfattning genom att göra promenader ute bland araberna och fråga dem. Förmodligen var den franske polisofficerens kommentar till min ensampromenad i Les Arcades Romaines i Constantine berättigad: Ni är galen! Detta att döma av de misstänsamma blickar, som mötte mej överallt i denna arbiska del av stan. När jag gick in i en butik och försökte öppna ett samtal med ägaren, som uppenbarligen kunde franska, vände han demonstrativt ryggen till och gick ut.

Annars gör fransmännen allt för att få befolkningen över på sin sida. De officerare, som var med om nederlaget i Indokina, har lanserat beprövade kommunistiska metoder i Algeriet. En särskild, militärt präglad förvaltning hjälper den ordinarie civila och håller ständigt kontakt med den muselmanska befolkningen. Till sitt förfogande har den kortregister med fotografier av alla människor den ska vaka över. Kollektivjordbruken leds av militära experter. Skolorna har som mål att göra fransmän av de muselmanska barnen. De Gaulles porträtt hänger på väggen i klassrummet; där finns också en karta, där Algeriet är en del av Frankrike. Algeriets historia är i skolan Frankrikes historia. Också de vuxna utsätts för ständig propaganda. De politiskt oppositionella sätts i interneringsläger; misstanken om samröre med FLN är skäl nog. Valen dirigeas av armén, som av regeringen i Paris får order att måla franskvänliga paroller på väggar och plank. Överallt längs gator och vägar: Vive de Gaulle, Algerie française.

Elektrisk tortyr

Inte ens tortyr drar man sej för att använda. Jag hade läst mycket om den franska tortyren i Algeriet, innan jag åkte dit, och var fast besluten att inhämta fakta i målet. I bagaget hade jag en bunt av den i Algeriet förjudna rebelltidningen El Moudjahid, som trycks på franska i Tunis, och som jag i egenskap av ordförande i Laboremus i Uppsala får varje månad. (Jag undrar, vad tullen skulle ha sagt, om den hade letat bättre.) I en av dessa tidningar fanns en artikel om en arabisk flicka vid namn Djamila Boupacha; enligt FLN hade hon, trots att hon var oskyldig, utsatts för tortyr. Jag citerar ur en artikel av författarinnan Simone de Beauvoir i Le Monde: Man fäste elektroder vid hennes bröstvårtor med Scotch tape, vid benen, ljumskarna, könsdelarna och ansiktet. Omväxlande med den elektriska tortyren slog man henne med knytnävarna och brände henne med cigarretter. Till slut hängde man henne i en stång över ett badkar och sänkte henne upprepade gånger ned i vattnet. ”Vi ska inte våldta dig, Det är för stor risk att du tycker om det”, sa några dagar senare de män, som förhörde henne. – Djamila förklarar närmare: ”De utsatte mig för flasktortyren; det är det hemskaste av allt. Efter att ha bundit fast mig i en viss ställning, körde de in en flaskhals i magen på mig.” Artikeln om Djamila Boupacha, som var ett referat av Simone de Beauvoirs, visade jag för en general, som satt mitt emot mej vid en middag på en badrestaurang i Alger. (Vi blev överallt mottagna på generalsnivå.) Han och övriga officerare läste men slog ifrån sej och skrattade: Det var FLN-propaganda. Så sa också reseledaren och andra jag pratade med. Utom en. Honom träffade jag i en liten stad, som heter Tlemcen och ligger nära marockanska gränsen. Hans namn är Léo Palacio, och han är informationschef i armén. Vi åt lunch tillsammans, och han förklarade lugnt, att tortyr inte bara förekom utan också var försvarbart. Utan något initiativ från min sida berättade han dessutom, att man hade brukat använda den elchocksmetod, som beskrevs i artikeln om Djamila Boupacha. När jag efteråt visade Palacios visitkort för reseledaren och berättade, vad han hade sagt, gav denne med sej: tortyr hade använts, det visste han, men den var inte så farlig, den kunde rädda människoliv, och FLN använde mycket värre metoder; förresten hade man tillsatt en undersökningskommission i Paris. Ungefär Palacios egen argumentation.

* * *

Ordförklaringar:

SHS = Studsenternas helnykterhetssällskap, lokalavdelning av SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund.

FLN = Front de libération nationale, den algeriska nationella befrielsefronten.

Kurt Salomonson i helfigur

Kurt Salomonson är en arbetarförfattare väl värd att läsa. Med anledning av hans 80-årsdag i somras har bokförlaget h:ström – Text & Kultur återutgivit hans mycket läsvärda roman ”Sveket” från 1959. Skaffa den och läs den!

I Kurts hemlandskap Västerbotten har man bildat Salomon(s)son Sällskapet Anita och Kurt – s-et inom parentes är ingen partibeteckning utan en följd av att Kurt stavar sitt efternamn med ett s, Salomonson, medan hans syster Anita, likaledes författare, skriver sitt med två s, Salomonsson.

Med anledning av Kurts 80-årsdag ägnar sällskapet sitt senaste, mycket fylliga medlemsblad åt hans samlade författarskap. Bladet, med temat ”Arbetarförfattaren Kurt Salomonson”, är en hel liten bok. Den här ambitiösa utgåvan har möjliggjorts genom bidrag från ABF och Umeå Kulturnämnd.

Skriften inleds med några inledande ord av ordföranden i sällskapet, Meta Lindström. Dess längsta text består av mina recensioner av Salomonsons böcker, de som har publicerats mellan 1955 och 1979, enligt Lindström av särskilt intresse därför att det jag skrev direkt speglar den tid, då böckerna gavs ut. Mitt bidrag till skriften finns tillgängligt också här på bloggen; du hittar det under Kulturspegeln. När jag nu läser om det jag har skrivit om Salomonson, känner jag åter den tvekan jag ibland tidigare har känt i livet: Borde jag inte, som jag i mycket yngre dar avsåg, i stället ha ägnat mig åt litteraturvetenskap, kritik och kanske eget skönlitterärt författarskap? Men vid 72 års ålder är det väl för sent att sadla om.

Hur som helst, skriften innehåller också bidrag av andra.

Mats Rosin, inte obekant för läsarna av min blogg, har intervjuat Kurt Salomonson, om hans unga år i Hjoggböle – ”I Hjoggböle hade man inget för att man kunde skriva…” – och om hans journalistår på bland annat syndikalistiska Arbetaren.

Och så får vi ta del av Gunnar Balgårds efterord till nyutgåvan av ”Sveket”. I den finns en del intressanta kompletteringar till det jag själv skrev om ”Sveket”. Min enda invändning är att Balgård möjligen är aningen för onyanserad i fråga om arbetarrörelsens reaktion på ”Sveket” och övriga med den sammanhängande arbetarskildringar. Visst väckte det Salomonson skrev motreaktioner från framför allt LO-håll, men reaktionerna på hans böcker var långt ifrån genomgående negativa. Det jag själv skrev i Libertas (s), Stockholms-Tidningen (s) och Aktuellt i politiken (s), där Salomonson dessutom fick medverka med noveller, var ju verkligen inga sågningar; i Mats Rosins intervju med Salomonson nämner denne själv även Stig Carlsons uppskattande recension av ”Hungerdansen” i Morgon-Tidningen (s). Och riktigt stor publik nådde Salomonson genom att Folket i Bilds förlag, ägt av socialdemokratiska Tidens förlag, återutgav flera av hans arbetarskildringar i sin folkbokserie.

Nå, det är en randanmärkning. Även jag har lärt mig en del nytt genom att läsa Balgårds text, till exempel att den företagsläkare Salomonson risar fanns på riktigt: Det var den legendariske Einar Wallqvist.

Medlemsbladet om Kurt Salomonson får du genom att bli medlem i Salomon(s)son Sällskapet Anita och Kurt. Du sätter in medlemsavgiften, 150 kronor, på plusgiro 1004415-4. Mer information finns på sällskapets hemsida.

Pressgrodor

Hittade via Journalisten nummer 11 2009:

”Avdelningen stängdes så snart bakterien upptäckts och enligt klinikchefen finns den inte kvar längre.”

Aftonbladet

”Fadderfamilj
åt bärplockare”

Rubrik i Norrbottens-Kuriren

”Dubbelt så många
köper sex i city
Polisens hårdare tag har gett resultat”

Metro

”DE VANLIGASTE SKADEDJUREN
1. Möss och råttor
2. Kackerlackor
3. Mjölinsekter
4. Kattloppor
5. Väglöss”

Helsingborgs Dagblad

Slutet är nära

I går försökte jag, trots att morgonen var kylig med spår av nattfrost, fortfarande låtsas att livet här i vår lantliga idyll kommer att vara för evigt. Detta trots att vi under den senaste tiden har åkt som skottspolar mellan Öregrund och Uppsala och jag ju vet att tidningarna och posten från och med måndag kommer att gå till lägenheten i Uppsala.

Jag var ute i trädgården en stund, en alltför kort stund, men hann ändå plocka in plommon och päron, goda att äta som efterrätt framför TVn. Som väl många, många andra tittade vi på ”Här är ditt liv”, den här gången med Stina Dabrowski. Det blev ett program med värme, närvaro och liv – det märktes att Stina inte besvärades av den medianervositet som ofta präglar andra som utsätts för den här ”kidnappingen”.

Under den gångna veckan var jag och Birgitta förresten på en avskedsmottagning, en tillställning vars långa kö med paket och blommor för föremålet i fråga nog har lite ”Här är ditt liv” över sig. Vi fanns bland de många som köade för att avtacka Küllike Montgomery, som nu efter långt och väl förrättat värv går i pension från jobbet som chef för Bror Hjorts hus i Uppsala. Bror Hjorts hus, som består av Hjorts ateljé där hans målningar och skulpturer nu ställs ut, plus en nybyggd del som används för tillfälliga utställningar av konst av andra konstnärer, har formen av en fristående stiftelse men finansieras till stor del av Uppsala kommun genom kulturnämnden, där jag sitter. Jag har upplevt Küllike som en synnerligen kompetent chef, vilket jag verkligen inte säger för att hennes förnamn skvallrar om att också hon är en av alla dessa ester i Sverige, vilka jag tidigare har skrivit om.

På väg tillbaka till Öregrund, medan vi väntar på bussen, slinker vi in på Bistro Hijazz på Centralen för att äta middag. Vi har varit där förr, är på talefot med chefen, så han fixar fram en rätt som egentligen inte finns på kvällens meny: Kuzu guveç, en het gryta i lerkärl av lamm. champinjoner, aubergine, paprika, tomat. vin och bladtimjan. Gudomligt gott!

Sen är vi alltså tillbaka i Öregrund för några fattiga dagar. På måndag ska vi packa våra ägodelar – kläder, krukväxer, böcker, skivor, en del håvor ur trädgården – i en minibuss från Öregrunds taxi för transport till lägenheten i Uppsala. Det kostar en slant, men det är praktiskt och ekonomiskt försvarbart när man som vi inte har egen bil.

I morse när jag var ner till brevlådan för att hämta tidningarna duggregnade det – och det märktes att det hade regnat ännu mer rejält under morgonsidan av natten. Jag läser tidningarna, länge och omständligt – vill inte kliva upp och börja packa; både kroppen och själen stretar emot.

Vi har nyss ätit lunch – rökta laxfenor med kokt potatis – och jag ska strax dricka en kopp av mitt kokkaffe och så läsa Aftonbladet.

Men sen måste jag packa.

Slutet är nära, som det brukar heta.

Melodikrysset nummer 40 2009

Veckans melodikryss tyckte jag inte hörde till de lättaste. Den allra sista melodin kände jag alls inte igen, men eftersom jag hade alla bokstäver utom den första, måste svaret rimligen bli Under. Och när jag googlar på Don Patterson, som Anders Eldeman nämnde, hittar jag en låt som heter ”Under the Boardwalk”.

Betydligt lättare var det då att komma på svaret på den allra första frågan. Det var Lili och Susie som i årets Melodifestival sjöng ”Show Me Heaven”.

Fast själv tycker jag nog att Laleh är ett strå vassare i ”Simon Says”.

Och självfallet lyssnar jag med glädje på Povel Ramels ”Tänk dej en strut karameller”, som han gjorde tillsammans med Gunwer Bergkvist.

Lill-Babs är en artist som under årtiondenas lopp har gjort mycket, både sånt som är bra och sånt som är mindre bra. Till hennes mer lyckade låtar hör avgjort ”En tuff brud i lyxförpackning”, den som här skulle ge ordet lyx. Musiken skrevs av Simon Brehm och Sven Paddock och texten av samme Paddock plus Gösta Stevens. Lill-Babs sjöng den i filmen ”Svenska Floyd”, 1961.

Därmed är vi inne på temat filmer.

”Wonderful Copenhagen”, som här skulle ge Köpenhamn, förekom i en Danny Kaye-film från 1952 om Hans Christian Andersen.

Och så plockade Eldeman fram en James Bond-film igen, ”Dr No”. I den förekom den låt vi hörde, ”Under the Mango Tree”.

Till filmkategorin får man väl också räkna Astrid Lindgrens ”Hujedamej” med musik av Georg Riedel. Ja, ett sånt barn han var, Emil!

TV-serier och deras signaturer brukar inte vara min starka sida. Men Alex Haleys bok ”Rötter” finns i våra bokhyllor – även om jag inte har sett TV-serien med samma namn.

Däremot har jag sett rätt många avsnitt av ”Det kommer mera”, som gick i TV 1993-1996.

Och så över till scenen.

Claude-Michel Schönbergs och Alain Boubils ”Miss Saigon” har jag visserligen inte sett på någon teater, men vi har den på CD. Här var det Peter Jöback som sjöng ”Varför Gud”.

Noel – eller Noël – Coward känner vi både från scen och bioduk, även som sångare. Här hörde vi dock Dinah Washington sjunga hans ”Mad About the Boy”.

En ännu mer smittsam gammal goding – det spritter i bena – är ”Alexander’s Ragtime Band”, som tillskrivs Iving Berlin men möjligen också kan ha komponerats av Scott Joplin. Dagens Alexander exekverades av Roland Cedermark.

Själv har jag inte varit dansant, snarare då krasslig, under en längre tid, men det börjar bli bättre nu, så än är det inte dags att sjunga ”Du ska få min gamla …. när jag dör”. Bland det som med den här sångens hjälp har testamenterats vidare finns en gammal kortlek, i vilken det ju bland annat ingår ess.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Bläddra sen ner till aktuell lördag.

Barndomsskildring från Provence

På 1980-talet, när jag var medlem av Bra Böckers bokklubb Bra Deckare, läste jag med stigande förtjusning en för mig då ny och som jag tyckte fantastiskt bra fransk deckarförfattare, Pierre Magnan. Hans böcker i deckargenren har litterära kvalitéer, både vad gäller människoskildringen och skildringen av den provençalska miljön. Dessutom är de spännande.

Magnan blev med rätta prisbelönt, hemma i Frankrike 1978 för ”Le sang des astrides”, 1976 (på svenska ”Cyklistens tysta död”, 1983), här i Sverige 1983 med The Martin Beck Award för ”Guldsvampen” (i franskt original ”Le commissaire dans la truffière”, 1978). Sammanlagt kom det, fram till 1987, ut åtta Magnan-deckare på svenska. De är sedan länge utgångna ur utgivningslistorna. Funnes det någon kvalitetsdeckaråterutgivning värd namnet i Sverige, skulle Magnan ha en given plats i en sådan deckarklassikerserie. Hans böcker är i klass med Georges Simenons bästa Maigret-deckare – men ändå ganska olika dem.

Efter den där deckarutgivningen på 1980-talet har det varit tyst om Magnan här i Sverige. Jag har till och med funderat över om han kunde vara död, född 1922 som han är. Men han lever, är nu alltså 87 år gammal.

Huruvida han har producerat sig litterärt under senare år, vid så pass hög ålder, vet jag inte, men nu har i alla fall Elisabet Grate bokförlag plötsligt åter gett ut en bok av honom, dock utgiven i Frankrike 1988: ”L’amant du poivre d’âne”, på svenska ”Kyndelälskaren. En barndom i Provence” (översättning Dagmar Olsson, 2009).

Som man kan ana av den svenska undertiteln, är det här inte en deckare utan memoarer, minnen från hans barndom i Manosque i Provence. De här minnena är, som de flesta hågkomster från barndomen, till att börja med fläckvisa men växer sedan i detaljrikedom. Och de är sinnliga: de miljöer, dofter, människor Magnan skildrar blir tydliga också för läsaren.

Det Manosque Pierre – ”Piare” på lokalt idiom – växer upp i under perioden efter första världskriget är, med sina småbönder med fält utanför staden, sina hantverkare. handelsmän och kufar, en värld som Magnan med hjälp av sitt minne tvingas återskapa. I dess slutkapitel berättar han hur detta uråldriga Manosque bit för bit rivs, förvandlas och går under. Det är ingen tid längre för åsnor, getter, koleldade värme- och matlagningshärdar, vildsallad och fält som doftar av kyndel.

En styrka i de här memoarerna är att han ingalunda heroiserar sig själv. Han är duktig i skolan, dock usel i matematik, och slits mellan bildningsvärlden och den kroppsarbetartillvaro hans förfäder alla har varit en del av. Han finns också i skärningspunkten mellan tradition och modernitet – hans far är något i den här miljön mycket utmanande, både ateist och kommunist.

Så vitt jag förstår har bokens översättare Dagmar Olsson gjort ett storverk. Pierre Magnans språk är i den här boken fullt av lokal, provençalsk dialekt, vilket hon klarar genom att dels återge ord och hela fraser som Magnan har skrivit dem, dels parentetiskt översätta dem rakt av till svenska. Det har således varit en njutning att läsa den här boken också i svensk språkdräkt.