Anders F Rönnblom, återuppstånden

Anders F Rönnblom recenserade jag en del plattor av under min redaktörstid på Aktuellt i politiken (s). Dock kom hans debut-LP för tidigt, 1971, för detta: ”Din barndom skall aldrig dö” (Decca). Förra året (2009) fick jag syn på en återutgivning på CD (F Records LPCD-49 / F0802) och köpte den.

Anders F Rönnblom har genom åren hunnit göra mycket på platta, en del så där, annat – som ”Det är inte snön som faller” från 1980 – fullkomligt lysande.

De riktigt bra numren gör att jag med förväntan börjar lyssna på hans nu återutgivna debutplatta men konstaterar, att han där inte riktigt har funnit formen än. Innehållsligt är den, som titeln antyder, till största delen en utgrävning av barndomens minnen, till stor del med de många och oväntade detaljer som utmärker till exempel Beppe Wolgers’ text till ”Det gåtfulla folket”. Fast musiken är i så fall mer släkt med James Hollingworths (han med ”Älgarna demonstrerar”) än med Olle Adolphsons. Texten i den allra sista sången, ”Mamma hjälp mig”, skulle, om den vore bara aningen mer raffinerad, kunna komma från Lennart Hellsing, men den låter med sitt häftigt tunga rockkomp ändå inte hellsingsk.

Det här är mest en intressant, ibland också kul förövning till det som skulle komma senare.

Men jag har hittar en låt som skiljer ut sig, inte för att den är en av de rockigare kompositionerna på den här plattan utan för att den spränger ramen av barndom. Den heter ”Jag har hennes nummer”, och dess huvudperson är inte längre i den ålder då man samlar på stenar:

Åh, vilken gryning
Jag kommer in i hamnen på en dyning
Lägger till bredvid Bills lilla fiskebåt
Och stämmer upp en låt
Nu är jag äntligen hemma
Nu har jag tid att träffa Emma
Men först ska jag stilla min törst
Med en stor flaska vin
Det är min medicin
Jag har hennes nummer
Och jag har hennes namn
Men jag är en dummer
Och därför missar jag hennes varma famn

Jag hoppas att Sofie Livebrant får många lyssnare

Sofie Livebrant har jag tidigare, så väl på skiva som på scen, mött tillsammans med Sofia Karlsson. När Sofie nu ger ut den egna CDn ”From Here to Here” (Playground PGMCD 62, 2010), återgäldar Sofia detta med att medverka på några spår. ”So Easy” är värd att nämna, och kanske ännu mer ”No 950/949 Sunset” med text av Emily Dickinson, där de båda tjejerna sjunger stämsång utan ackompanjemang.

Jag lyfter verkligen inte fram Sofia Karlsson för att förminska Sofie Livebrants roll: Det här är, på alla sätt, hennes egen skiva, dessutom en nästan häpnadsväckande bra sådan. Melodierna har karaktär och kvalitet – Sofie har utbildning i komposition. Hennes ljusa röst harmonierar med de sparsmakade och vackra musikarrangemangen, dominerade av olika slags gitarrer och stråkinstrument. Sverige har med den här CDn fått en ny singer-songwriter värd att lyssna på.

Varför hon har valt att göra skivan på engelska vet jag inte – kanske när hon ett hopp om att slå i USA, vilket hon vore värd – men där styr en hård marknad som oftast väljer mer kommersiellt insmickrande uttryck än de som är Sofies.

Också på ett annat sätt uttrycker hon sig musikaliskt, så att det borde passa en amerikansk publik. Hennes sånger kan sägas höra hemma i den blandgenre inom folklig amerikansk musik som kallas americana och som hämtar impulser bland annat från folkmusik, bluegrass, icke-kommersiell country och country blues. Till dem som, åtminstone delvis, gör musik av det här slaget hör artister som Emmylou Harris, Gillian Welch, Lucinda Williams och Steve Earle, ja också ärrade kämpar som Neil Young och Bob Dylan.

Det allra mesta på ”From Here to Here” vinner mitt gillande: ”Alcohol” med sin vackra melodi, ”I’m Yours, Goodbye” med sin snygga ljudbild, ”Honey” med sin förföriska musikaliska uppbackning, den åter igen mycket vackra ”Go Slowly”.

Hennes egna texter – som hon måste ha lagt ner mycket möda på för att få till engelskan – talar i allmänhet för sig själva. Men en sång, ”Good King Wenceslas” med text av John Mason Neale, skulle nog ha behövt en kort introduktionstext i CD-häftet. Därför ska jag bidra med en genväg för dem jag lockar vidare till Sofie Livebrants CD: Wenceslaus (907-935, på tjeckiska kallad Václav) var en tidig kristen kung, som mördades av sammansvurna, bland vilka fanns hans egen bror, och senare helgonförklarades.

Varför Sofie Livebrant har fastnat för just den här, i och för sig suggestiva, historien, vet jag inte. Men jag noterar att hon redan i refrängen till den allra första sången på CDn, ”What If?”, använder sig av en fras som vi känner från Bibeln: ”take thy bed and go”.

Ane Brun, en sångerska att ta till sitt hjärta

Jag har hört och sett Ane Brun live på scen, dock inte 3 oktober 2008 på Konserthuset i Stockholm. Det borde jag nog ha gjort, konstaterar jag, när jag lyssnar på hennes CD ”Live at Stockholm Concert Hall” (Ballroom Concert Recordings DEMCDDVD01, 2009).

Ane Brun, född 1976, är en mycket begåvad låtskrivare och hörvärd artist. Hon är norska men nu sen ganska länge bosatt i Stockholm – vad hon har för anknytning till mitt Uppsala vet jag inte, men man skriver sannolikt inte en låt med titeln ”Sleeping By the Fyris River” så där helt utan orsak.

Hon skriver och sjunger på engelska, vilket väl har att göra med att hon sedan länge har turnerat i länder långt bort från Skandinavien, USA och Japan till exempel; hon har bland annat turnerat med Peter Gabriel.

Hennes således mycket hörvärda låtar är svåra att kategorisera utan att detta leder tanken fel. Att kalla henne popsångerska vore att reducera henne, och att kalla hennes musik symfonisk rock skulle göra den alldeles för larmande, även om det absolut finns drag av seriös konsertmusik i det hon skapar – det här draget understryks på den här konsertupptagningen av att det bland de inte våldsamt många instrumenten finns en viola och en cello, vilket ger hennes musik ett mjukt drag, detta utan att den någonsin blir smörig. Utöver att sjunga kompar hon sig själv på gitarr.

Hennes sånger är balladartade och kan ibland, utan att det handlar om någon mer uppenbar påverkan, föra tankarna till Leonard Cohen. Ett par exempel är ”Big In Japan” – ett av de få lånen på skivan – och hennes egen ”My Lover Will Go”.

Flera av hennes egna låtar gillar jag starkt: ”Humming One of Your Songs”, ”The Treehouse Song” och ”Lullaby For Grown-Ups” kan nämnas som exempel.

Med CDn följer också en DVD med en filmupptagning av hela konserten, som rymmer fler sånger än vad som har tagits med på CDn. På så sätt får man dels höra ytterligare några musikaliskt avancerade nummer – ”Armour”, ”Petrified Forest Road” och ”Falling Down” – dels se hela den mäktiga kören – utöver körtjejerna elva personer, bland dem Anna Ternheim, Elin Ruth Sigvardsson och Lisa Ekdahl – i till exempel det mycket hörvärda numret ”Song No. 6”.

Men det allra bästa numret på CDn har hängts på i form av en studioinspelning: ”My Baby’s Arms”, med jättefint pianoackompanjemang av Martin Hederos.

Musik och folkdans från Serbien och dess omvärld

I maj 2006 gjorde Birgitta och jag en minnesvärd båtresa på Donau, nerströms från Wien, genom alla länder som ligger längs den här floden. Bland de länder vi besökte fanns alltså också det svårt krigsmärkta Serbien.

Ombord på fartyget bjöds i anslutning till detta på en kväll med den serbiska folkmusik- och folkdansensemblen Talija, vars framträdande – säkert förstärkt av den närhet vi kom att få till dansarna – gjorde ett mycket starkt intryck. Jag köpte då också deras DVD, ”Folk Dance Ensemble Talija”, inspelad 2006.

På den förekommer dansare i mycket större mängd än vad som hade fått plats under framträdandet på kryssningsfartyget. Repertoaren är också mycket bredare: utöver musik och danser från det forna Jugoslavien (dock inte Kroatien, Slovenien och Bosnien) hittar man här material även från Rumänien och Ryssland samt ungersk czardas.

Danserna och musiken är en fest för öronen och ögonen. Danserna är förstås koreograferade – de framförs på scen för publik – men min erfarenhet av folkdans och folkmusik från olika länder säger mig att man även bland icke-professionella utförare förbluffande ofta finner artistisk elegans och behärskning.

Problemet med den här, mycket njutbara, vill jag genast tillägga, DVDn är att den inte innehåller någon skriftlig bakgrundsinformation. Jag googlar på några titlar som förefaller vara orts- eller regionnamn, och mycket riktigt tycks de här spåren spegla lokal musik och dans. Men vilka särdrag som utmärker musiken och dansen just där vet jag ju inte. I det allra första inslaget mixas danser från Serbien och Montenegro, och där skulle jag förstås ha velat veta vad som kommer varifrån och vad det har för karaktäristika. I ett bidrag från Kosovo finns titelformuleringen ”Serbian dances from Kosovo” – men hur är det med danserna från Makedonien och från det starkt ungerskpräglade Vojvodina?

Annat skulle man vilja ha insatt i något kulturellt och tidsmässigt sammanhang: när och i vilka sammanhang framfördes till exempel den dramatiska piskdansen som vi får se i senare delen av programmet?

En sak är jag hur som helst glad över: DVDn avslutas med en svit livfulla zigenska danser. Under vår donauresa mötte vi i flertalet av länderna vi besökte romer, både fysiskt och som ett allmänt omdiskuterat samhällsproblem. Läs gärna mer om detta i min serie bloggreportage från de olika länder vi besökte – du hittar dem med den gemensamma sökfrasen ”Rapport från Donau”.

Men romernas musik fanns allestädes närvarande, inte bara på den här DVDn. Jag köpte till exempel CD-skivor med zigensk musik i Budapest.

Den psykedeliska och symfoniska delen av proggmusiken

Ganska mycket av den politiska delen av proggmusiken har getts ut på nytt på CD. Jag antar att det är därför, alltså i polemiskt syfte, ett 4 CD-set från proggeran har getts titeln ”The Essence of Swedish Progressive Music 1967-1979: Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers” (Premium Publishing, Premium Box 016, 2007). Utgivarna har velat lyfta fram att det sena sextiotalets och sjuttiotalets svenska ungdomsmusik inte alls var så genomgående politisk som man i efterhand ibland har velat göra gällande. ”Whereas most of the previously released compilations of the Swedish rock history have focused more on the political content than the musical qualities, this time we do the opposite. It’s time to let the music do the talking!” heter det i ett anonymt förord till den bok de fyra CDna är instoppade i.

Nu är väl saken inte så enkel.

Jag köpte mitt exemplar av Peter Ericson på Örat i Uppsala – han ingick på sin tid i uppsalabandet Rävjunk, som gick från progg till punk. Här spelar de, för övrigt utmärkt, en instrumental låt, ”Inferno”, men nog var de också politiskt engagerade.

Ska man skildra proggeran, finns det ju ett antal band och personer man inte bara kan gå förbi. Ta Hoola Bandoola Band och Mikael Wiehe som exempel. Av dem får vi höra deras tidiga (1972), på engelska insjungna ”You And I”, och det är ju kul, men jag har ändå en känsla av att valet har fallit på den mest för att passa en redaktionell linje. Mycket av det som kunde illustrera det här står musikaliskt på starka ben, men urvalskriteriet känns ändå fånigt: ”Gånglåt efter Lejsne Per Larsson, Malung” är en utmärkt låt, men Arbete och fritid var ju inte sämre när de sjöng politiska texter. Ungefär samma resonemang kunde man föra om ”Flugornas hage” med Norrbottens järn och ”Efterdyning” med Nynningen.

I andra fall har man fastnat för långt ifrån oskyldiga samhällsskildringar, som ”Jack the Ripper” med Nationalteatern och ”Lära för livet” med Motvind.

Och trots den polemiska uppläggningen har man också tagit med några låtar som faktiskt har politisk text, ”Slavsång” med Pugh Rogefeldt och Nature och ”To the Children of Song My” med Turid.

Låt mig genast tillägga att jag lika fullt tycker att den här bokboxen förmedlar mycket hörvärd musik från proggeran, musik som i flera fall har varit försvunnen från skivaffärerna, i några fall till och med svåråtkomlig.

Allt är naturligtvis inte försvunnet; här förekommer så kommersiellt framgångsrika grupper och artister som Contact (”Convul’sions”), Hansson & Karlsson, Made in Sweden (Jojje Wadenius, Bosse Skoglund med flera), Björn Skifs, Claes af Geijerstam, Janne Schaffer, Björn J:son Lindh, Solar Plexus (Monica och Carl-Axel Dominique, Slim Borgudd och den redan nämnde Wadenius), Monica Törnell med flera – att man inte har dragit någon gräns mellan de egentliga proggbolagen och de kommersiella bolag som i flera fall producerade dessa artister känns också naturligt.

Andra band, ofta med fantasifulla namn, var stora under 1970-talet, spelade ofta symfonisk eller psykedelisk eller eljest experimenterande musik: Fläsket brinner, International Harvester, Kaipa, Samla mammas manna (med bland andra Coste Apetrea och den fantastiske Lars Hollmer, nu tyvärr död) och Träd, gräs och stenar.

Andra är kanske inte lika kända i dag, så det är bra att här få exempel på psykedelisk musik (”Ta ett steg in i sagans land”) med November.

Och naturligtvis är det så att också en person som jag, som ganska noga följde allt som rörde sig i sjuttiotalsmusiken, i den här bokboxen hittar enstaka spår, som innehåller musik som man – dess värre, hittills – inte har hört, långt mindre hört talas om. Ett sådant fynd är för min del ”High Priest”, ett stycke jazz-rock med gruppen Pop Workshop. I den spelade den förvisso även för mig kände Janne Schaffer, gitarr, men sen också den danske basisten Mads Winding, den amerikanske trummisen Tony Williams, och så, sist men inte minst, två polska musiker, Wlodek Gulgowski, keyboards, och Zbigniew Namyslowski, saxofon.

Som bokstavligt och överraskande exempel på symfonisk rock kan jag nämna Romans ”Drottningholmsmusiken”, första satsen i tolkning av gruppen Blåkulla.

För min dotter Kerstin och för andra som nyligen på video har sett den svenska TV-deckarserien från 1976 ”Ärliga blå ögon” kan jag berätta, att dess musiktema, ”You Never Come Closer”, 1970 gjordes på skiva med Doris (med efternamnet Svensson) – den finns med i den här bokboxutgåvan.

Titelns ”Pregnant Rainbows For Colourblind Dreamers” är hämtad från titeln på ett svårbeskrivbart musik/scenstycke med samma namn, skrivet av multikonstnären Ardy Strüver. Bland de medverkande (på percussion) finns också Lasse Åberg, som jag har haft nöjet att lära känna under senare år. Det här paret förekommer också tidigare i den här CD-samlingen, med ett stycke musik av Janne Schaffer, ”Black Sallad”. Associationen till Black Sabbath är given.

En del av den musik som speglas i den här samlingen finns i mina skivhyllor, har funnits där sedan 1970-talet. Mycket av den är musikaliskt hörvärd, inte så sällan konstnärligt bra – att jag i mina återblickar inte har skrivit så mycket om den som om den politiska musiken från eran har, ska jag gärna erkänna, sin bakgrund i att det fanns drag i 1970-talets unga kultur som jag inte gillade: Jag fångades aldrig av de då florerande haschdimmorna, för att inte tala om tidens ännu mer drabbande droger. Jag har till och med sett människor gå under i droghelvetet.

Melodikrysset nummer 23 2010

Något ”Plocka vill jag skogsviol”-väder är det inte direkt här i Öregrund i dag. Det har regnat ymningt, och nu blåser det. Men visst minns jag den här vackra visan från småskoletiden i Nylands skola nära Juniskär, där jag på den tiden bodde.

På den tiden spelade man ofta i radio en annan av dagens ljudillustrationer, Ulf Peder Olrogs ”Tjo och tjim och inget annat” från 1946. ”Handklaver och klarinett ska det va” heter det i den.

Från radion på 1950-talet skvalade – snyft, snyft – ofta även ”Vildandens sång” med Thory Bernhards, som här skulle ge and.

Mera djur: ”Noaks ark” tror jag att jag minns med Svante Thuresson.

På Svensktoppen låg, fast kort, år 1978 ”Musik ska byggas utav glädje” med Lill Lindfors. Lill har själv skrivit den tillsammans med Björn Barlach.

Annat i dagens kryss låg längre från det jag spontant kan.

VM i fotboll intresserar mig inte nu och intresserade mig heller inte 1998, då Ricky Martin gjorde ”Allez, allez, allez”.

Och Idol har jag aldrig följt. Men någonstans har jag ändå hört vinnaren 2009, ”Higher”, och snappat att det var Erik Grönwall som sjöng den.

Melodifestivalerna följer jag men numera nog mest för att snappa nyttiga saker för Melodikrysset.

Så årets tvåa, ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir, kom jag faktiskt fortfarande i håg.

Och efter lite grävande i minnets gömslen kom jag också i håg ”Just a Minute” med bröderna Rongedal, av vilka den ene alltså är den andres bror och tvärt om.

Uttrycket ”just a minute” kunde vara hämtat ur ett telefonsamtal, och telefonens uppfinnare, Graham Bell, förekom också i dagens kryss, fast i en annan fråga. Det som skulle få oss att tänka på Bell och hans telefon var Stevie Wonders ”I Just Called To Say I Love You”.

Evert Taubes fina ”Nocturne” (”Sov på min arm”) för också den tankarna till kärlek. Dock måste jag bekänna att jag aldrig tidigare hade hört Mia Skäringer sjunga den och att jag heller aldrig har sett en minut av TV-serien ”Solsidan”, där hon tydligen medverkar.

Tom Paxton förde med ”I Give You the Morning” kärleken ett litet stycke längre fram i dygnets gång. Av den gjorde Fred Åkerström en fin svensk version 1972, ”Jag ger dig min morgon”. Både Paxton och Åkerström är rikligt representerade i mina skivhyllor.

Där finns också allt av Allan Edwall, vars skivor jag för övrigt var med om att ge ut på arbetarrörelsens tyvärr nedlagda skivbolag a disc. Alltså känner jag också genast igen hans ”Sommarvisa”, där han med en liten släng åt Taube sjunger ”Själv blandar jag fredligt min T-sprit med Kir”.

Det kan bli stor poesi av sådant också.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Musik från tidigt 1950-tal med Sonny Rollins och den övriga amerikanska jazzeliten

Sonny Rollins (född 1930) är en av de riktigt stora i efterkrigtstidens amerikanska jazzmusik. Han började mycket tidigt spela altsax men valde sen, sägs det, tenorsax för att inte behöva tävla med Charlie Parker. Rädd för jämförelser med andra skickliga musiker på samma instrument verkar han för den skull inte vara: Lyssna till exempel på Sonny Rollins Quintet i ”Tenor Madness”, där både han och John Coltrane spelar tenorsax, eller på ”The Serpent’s Tooth” med Miles Davis Sextet där faktiskt både Collins och Parker spelar tenorsax.

De här inspelningarna från 1956 respektive 1953 kan man hitta på dubbel-CDn ”Scoops” (Le chant du monde 254 1535-1536, 2007), vars första låt är inspelad 1949 och som i övrigt täcker det tidiga 1950-talet fram till 1956, en epok då jazzen fortfarande levde ohotad av den därefter anstormande rockmusiken; många av jazzens höjdpunkter nåddes då.

Rollins brukar stilmässigt etiketteras som bopmusiker, men han räknas då inte till genrens mainstream, bebopen, utan till hardbopen med dess mer harmoniska rytm och känsla. Själv tycker jag att sådana avgränsningar känns begränsande. Rollins är en egensinnig musiker som tar sig den konstnärliga frihet han behöver. Dessutom spelar han ofta ihop med musiker med en framstående roll inom bebopen. Rollins är över huvud taget en gränsöverskridare, vilket en låttitel som ”Valse Hot” vittnar om.

Rollins spelade under den aktuella perioden i egna band, kvartetter eller kvintetter, men på de här båda CDna möter man både gästande musiker i hans band och honom själv i andras, till exempel med Miles Davis, Thelonius Monk, Art Farmer och Max Roach som ledare.

Sammantaget möter man i dessa olika konstellationer musiker som hör till epokens främsta, till exempel alltså Miles Davis på trumpet (ja även piano), Thelonius Monk, piano, Art Farmer, trumpet, och Max Roach, trummor, och dessutom till exempel Clifford Brown, trumpet, Milt Jackson, vibrafon, John Lewis, trumpet, Horace Silver, piano, Kenny Clarke, trummor, Donald Byrd, trumpet, och Art Blakey, trummor – listan skulle kunna göras mycket längre.

Sonny Rollins är själv en suverän låtskapare: ”Oleo”, ”Doxy” och inte minst den fantastiska ”St. Thomas” kan nämnas som exempel.

Några av de nämnda musikerna har åstadkommit annat hörvärt: ”Let’s Call This” (Thelonius Monk) och ”Confab In Tempo” (Art Farmer). Annat var redan eller blev senare klassiker: ”In a Sentimental Mood” (Duke Ellington), ”It’s All Right With Me” (Cole Porter), ”Love Is a Many Splendored Thing” (Sammy Fain och Paul Francis Webster), ”In Your Own Sweet Way” (Dave Brubeck).

Men mot slutet av andra CDn dominerar åter Sonny Rollins’ egna låtar, sådana som man inte vill upphöra att lyssna på trots att de är långa, till exempel ”Strode Rode” och ”Decision”.

Rödgrön ledning – men spela inte bort den!

SCBs stora förvalsundersökning (närmare 9.000 tillfrågade) ger en ganska hygglig rödgrön ledning, 50,2 procent mot alliansens 44,2 procent. Att SD hamnar under spärren är också det ett välkommet resultat.

Bortförklaringarna från alliansens sida har som väntat omedelbart startat. Det heter att det har skett en kraftig svängning i borgerlig favör nu på sluttampen, men SCB-undersökningen har sträckt sig så pass långt fram i tiden att den rödgröna ledningen borde bestå, även om det mot slutet skulle ha blåst i blå favör. Och för fortsättningen ska heller inte den psykologiska effekten av den här mycket stora undersökningen underskattas.

Socialdemokratins sammantaget inte våldsamt imponerande siffra, ännu sämre i Storstockholm, skulle kunna tänkas locka partiet till ett handlande som i längden kan visa sig kontraproduktivt. Den allra största risken löper partiet, om man – som det har funnits tendenser till – i stockholmsregionen försöker besegra borgerligheten med att göra sin egen politik mer borgerlig – varför skulle mängder av stockholmare välja en kopia, när de kan få the real thing? På kuppen skulle man då samtidigt riskera att stöta bort en mängd väljare med vänsterbetonade värderingar i andra delar av landet, där socialdemokratins relativt sett mycket starkare ställning är förklaringen till den röd-gröna ledningen i SCB-mätningen. Stockholmsväljarna ska naturligtvis inte lämnas åt sitt öde men de måste på sikt, med start redan nu, vinnas för en vänsterbetonad socialdemokratisk politik.

På kort sikt – det vill säga under perioden fram till valet – ser jag på samma sätt på ett par andra väljarsympatiobalanser som framgår av SCB-mätningen. Enligt den är socialdemokratins ställning bland dels de unga väljarna, dels bland de kvinnliga väljarna hyggligt stark.

Naturligtvis måste vi på sikt vinna över både fler äldre och fler män – men nu när det gäller att vinna valet bör vi ju rimligen inte sudda till bilden av socialdemokratin hos de grupper som verkligen gillar vår politiska profil.

Städ- och sammanträdesliv

Journalisten Bengt Lindroth ska inför valet för Godmorgon, världen! i radions P1 göra en serie inslag om partiernas musik genom åren. Eftersom jag torde ha en av landets största samlingar av politisk musik och dessutom har gett ut ett par sångböcker och skrivit mapptexter till skivor, vill han intervjua mig om socialdemokratins musik genom åren.

Vi kom överens om att vi skulle ses i morgon, torsdag, i lägenheten i Uppsala, där min samling av skivor och sångböcker finns.

Dagen valdes utifrån att stamrenoveringen av lägenheten då skulle vara klar – rummen där skivorna och sångböckerna finns har under renoveringen varit plomberade, en del av materialet dessutom oåtkomligt på grund av att det har stått möbler och andra tunga saker framför skiv- och bokhyllorna. Så Birgitta och jag har använt de senaste dagarna till att åter göra lägenheten någorlunda användbar både för det här ändamålet och för andra syften. Birgitta har gjort en mycket stor del av det mest slitsamma jobbet, men även jag har gjort en del. I eftermiddags satte jag till exempel upp taklamporna i hallen igen.

Men jag har förstås också plockat fram en del material inför mötet med Bengt. Jag har till exempel ur datorn plockat fram manus till en del egna program (med grammofon- och/eller bandillustrationer) om arbetarrörelsens musik. Först blev jag, när jag satte i gång datorn, förskräckt, eftersom stamrenoverarna hade lyckats bryta så väl den trådlösa routeruppkopplingen som telefonuppkopplingen, men det jag letade efter fanns i datorns eget minne och kunde sålunda skrivas ut – senare i dag har jag dessutom lyckats få tillbaka internetuppkopplingen och, med hjälp av en tillfällig skarvsladd längs hallgolvet, tillgången till telefonnätet.

I kväll har jag varit på rödgrönt gruppsammanträde inför nästa veckas sammanträde i kulturnämnden. De flesta ärendena var föga upphetsande, men vi hade åter en ganska lång diskussion om konstmuseifrågorna, främst om det nuvarande museets sätt att fungera och inte fungera (och vad det senare kan bero på).

För egen del är jag dock fortsatt övertygad om att konstmuseiverksamheten inte kan få något lyft förrän den har flyttats från det otillgängliga slottet till en mer centralt belägen lokal, helst i en helt ny och funktionell byggnad.

Paradisrapport

Nu blommar syrenerna som besatta. Äppelträden håller på att slå ut – humlorna tumlar omkring i äppelblommen, så det blir nog äpplen också i år. Under den stora asken nere vid grinden finns en tät matta av sötdoftande liljekonvaljer, och i askens undervegetation lyser också midsommarblomstren.

Det är den vackraste tiden på året.

I bara skjortärmarna tar jag en tur i härligheten, men nu måste jag lämna den.

Fast bara för ett par dar.