Gamla

Av Axel Österberg. signaturen Kluck

”Sista striden det är…”

Det var en gång i seklets kväll, när stormen gick kring världen
och väckte oss till kamp och tro och tog oss med på färden.
Vi höjde våra stormbaner mot orätts gråa murar
och sjöngo folkets egen sång med dån mot domens lurar.
I täta led, i långa led vi följde våra fanor
och röjde upp i ris och snår och bröto nya banor.
Vi hörde långt där utifrån den eggande signalen,
och över kartans gräns och bås steg Internationalen.

Det var en gång. Nu mörknar det. Nu vandra vi mot hösten.
Men ropar stormen än en gång, nog följa vi den rösten.
Nog veta vi den fanans färg vi följde första gången.
Än kan vår strupe sjunga ut den gamla stolta sången.

Väl blev vår fana smutsbestänkt och månget löfte brutet.
Dock ropa vi ur skymningen: Stå fast, stå fast till slutet!
Snart öppnas för oss dödens port. Snart halka vi ur tiden.
Så må det stå på varje kors: Soldat i sista striden.

* * *

Axel Österberg (1911-1968) var under många år en kvick och uddig och mycket begåvad dagsversskribent i LOs Aftontidningen (AT); han skrev under signaturen Kluck. Sina rötter hade han i anarkosyndikalismen. ”Han var skeptiker och relativist och misstrodde politiska slagord. Slutpoängen i denna dikt bör nog därför uppfattas ironiskt”, skrev Hans Haste i ”Dikter i kamptid” (Pogo press, 1977), ur vilken dikten är hämtad.

Ett bredare urval av hans dagsverser för AT hittar man i ”Det var år 1945… ” (i urval av Stig Carlson och Ulla Österberg, illustrationer Margareta Sylwan, MaS, FiBs lyrikklubb, 1970).

Biografi

Jag föddes en decembernatt,
kalenderns längsta. Öppen tog
jag till mig världen, sammansatt
av åkrar, fåglar, dal och skog.

Jag fick en bondes grova kropp,
men en med oro bäddad själ
gav prägeln åt mitt levnadslopp.
Snart säger jag till allt farväl:

till sol och måne, land och hav,
till rymder, stumma, utan slut.
– Håll inget liktal vid den grav,
där resenären vilar ut.

Johannes Edfelt

Ur ”Spelrum”, 1990

Kapten Hillman i en dunkel filmatisering

Folke Mellvigs (1913-1994) Kapten Hillman kom jag först i kontakt med under 1950-talet genom att lyssna på radiodramatiseringar.

Mellvigs ”Damen i svart” kom ut som detektivroman först 1959, men hade då redan 1958 hunnit bli film i regi av Arne Mattsson; med filmmanuset fick Mellvig hjälp av Lars Widding. Jag har sett filmversionen flera gånger, nu senast i dag i TV.

Trots att jag har sett filmen flera gånger, har jag varje gång – även nu – haft svårt att fatta alla detaljerna i storyn och att kunna placera alla rollkaraktärerna. Och eftersom jag är en ganska välsorterad filmtittare, antar jag att ansvaret för detta inte ligger bara hos mig. ”Damen i svart” är en i flera avseenden dunkel filmhistoria, vilket ytterligare markeras geom att den är filmad i svart-vitt. ”Damen i svart”, i och för sig snyggt fotograferad av Sven Nykvist, leker med de skrämseleffekter en handling, delvis förlagd i mörker, inbjuder till, men handlingen blir därför bitvis också svår att uppfatta, åtminstone i TV-format. Annat, som när kameran överdrivet tydligt får stanna vid ett ansikte eller en gest, är sannolikt regissörens, Arne Mattssons, fel. Mattsson har utan tvekan också ansvaret för att skådespelarna så ofta – med dagens mått komiskt ofta – ses tända eller röka en cigarrett. En skenande häst, detaljer som ljudet av en gång på gång ylande hund, en mystisk bifigur och illusionen att det finns ett spöke, Svarta damen, är väl alla tänkta att förtäta spänningen, men jag blir dess värre aldrig rädd.

Då funkar den andra ingrediensen, också den inlånad från Hitchcock, komiken, bättre. För den står till största delen kapten Hillmans assistent Freddy (Nils Hallberg), som slår sina lovar kring skulptrismodellen Sonja Svensson, spelad av en ung Lena Granhagen.

Freddy är assistent åt privatdeckarparet John och Kajsa Hillman, spelade av Karl-Arne Holmsten och Annalisa Ericson. Paret Hillman åker på semester till Holmfors bruk, detta trots att det brev frun där, Inger von Schilden (Anita Björk), har sänt till Kajsa aldrig kom fram. Det visar sig att den som skulle posta brevet, sekreterare åt Ingers man Christian (Sven Lindberg) mystiskt har försvunnit – en bit in handlingen hittas hon död i bruksån.

Det här bruket har av allt att döma ekonomiska bekymmer, dessutom flera arvtagare, vilket ju ofta är ingredienser i deckargåtor. Jag har hittat hela storyn, skildrad på ett begripligt sätt i Svensk filmdatabas, men eftersom det, trots att jag har sett filmen flera gånger, inte har varit så lätt för mig att uppfatta handlingens logik i alla dess detaljer, väljer jag att inte här ge er den kompletta historien. Men några ingredienser vill jag nämna: Kvinnan i huset dras till bruksingenjören, spelad av Lennart Lindberg – det finns alltså både ett svartsjukedrama och en kamp om vem som ska ärva bruket med i filmens handling. Ekonomiska intressen i bruket har också skulptrisen Aina Engström (Sif Ruud), syster till bruksdisponentens förra men nu döda hustru, samt bruksdisponentens syster Cecilia (speald av Isa Quensel). Bruksdisponenten försvinner – också han mördad? – och så hittar man även skulptrisen, systern till hans förra hustru, tagen av daga.

Nyckeln till alltihop finns bland den drunknade sekreterarens efterlämnade saker: en postförskottsavi från ett apotek, där medddelandet från apoteket visar att det på Holmfors pågår en mordkomplott med arsenik som medel.

Och sen, vid en upplösningsscen med viss dramatik, visar det sig att herren till Holmfors faktiskt fortfarande själv lever och tillsammans med sin syster slåss för familjekärnans ekonomiska intressen…

Dramatiskt således på slutet, bland annat med hjälp av en lönngång – men för att det ska bli lite spännande, skiljs de nu misstänksamma och gemensamt snokande damerna Kajsa och Inger påpassligt åt. Och kapten Hillman är förstås inte heller till städes, åtminstone till att börja med.

Bättre svenska filmer har jag sett.

…och Pete Seeger 2010

Pete Seeger har 2010, vid 91 års ålder, gett ut en ny CD, ”Tomorrow’s Children” (Appleseed Recordings APR CD 1123). Banjospelet låter fortfarande bra, men rösten är förstås skraltig. Dock sjungs solopartierna delvis av andra, inte kända men faktiskt i flera fall goda sångare och förbluffande bra instrumentalister. Och framför allt finns han i täten för en stor kör av skolbarn, The Riverton Kids.

The river town är här Petes hemstad Beacon nära New York och floden the Hudson river. Pete har redan tidigare engagerat sig i miljöfrågor som berör Hudsonfloden och det landskap den flyter igenom, och när en lärare i en av stadens skolor bad honom komma till sin skola och där arbeta tillsammans med barnen, växte detta, under medverkan av ytterligare människor som var engagerade av gröna frågor och dessutom arbetade med musik till det projekt, som nu finns utgivet på skiva.

Att döma av texthäftet var det här ett samarbete som inte tilltalade alla på skolan eller alla berörda föräldrar, men säg vad som kan stoppa Pete och människor som är som han! Och utan tvekan har det här samarbetet, utöver att ha resulterat i en CD, också fått en stor grupp mycket unga skolelever att engagera sig i viktiga miljöfrågor, bland annat sådana som rör Hudsonflodens vatten. Om detta vittnar sångtitlar som ”Down By the Riser”, ”River”, ”The River That Flows Both Ways” och ”River Song”. Men miljöengagemanget är bredare än det som gäller vattenkvalité och liknande frågor. ”Solartopia” handlar förstås om solkraft och ”It Really Is’nt Garbage” om återvinning.

Seeger har också fått de här ungarna att engagera sig på ett bredare sätt än det som gäller just miljöfrågorna. ”I See Freedom” handlar om en negerslav som tidigt fann en fristad i just Beacon, och om en klassisk medborgarrätts- och ickevåldskämpe handlar ”Take It From Dr King”. Seeger leder även in ungarnas engagemang på ännu mer aktuella diskrimineringsfrågor: ”De Colores” ger stöd åt Cesar Chavez och Union Farm Workers. Och så lär han ytterligare en (mycket ung) generation sjunga ”We Shall Not Be Moved”. Den kraft han behöver som stöd hämtar han inte från några i amerikanarnas ögon fördärvliga vänsterskrifter utan från Bibelns Predikaren/Ecclesiastes (i sin magnifika sång ”Turn, Turn, Turn”).

I skivans final hyllar han sina unga sångare med sin och Walter Lowenfels’ ”Tomorrow’s Children”, och så avslutar han liksom han började med sin egen fina och hoppfulla ”Quite Early Morning”:

Quite Early Morning

Text och musik: Pete Seeger, 1969

Don’t you know it’s darkest before the dawn
And it’s this thought keeps me moving on
If we could heed these early warnings
The time is now quite early morning
If we could heed these early warnings
The time is now quite early morning

Some say that humankind won’t long endure
But what makes them so doggone sure?
I know that you who hear my singing
Could make those freedom bells go ringing
I know that you who hear my singing
Could make those freedom bells go ringing

And so keep on while we live
Until we have no, no more to give
And when these fingers can strum no longer
Hand the old banjo to young ones stronger
And when these fingers can strum no longer
Hand the old banjo to young ones stronger

So though it’s darkest before the dawn
These thoughts keep us moving on
Through all this world of joy and sorrow
We still can have singing tomorrows
Through all this world of joy and sorrow
We still can have singing tomorrows

Pete Seeger 1965

Pete Seeger föddes 1919 och är således nu 91 år gammal. Han sjunger fortfarande lite ibland, men rösten är förstås långt ifrån vad den var i hans krafts dagar. Rikhaltiga exempel på vad han förmådde göra till exempel 1965, när han alltså var 46 år, finns på dubbel-CDn ”Live In ’65” (Appleseed Recordings APR CD 1118, 2009), en konsertupptagning gjord i Pittsburgh.

För mig som har praktiskt taget allt Seeger har gjort på skiva och som inte minst har lyssnat på det han spelade in under 1960-talet är inte mycket nytt på den här inspelningen, men det är alltid kul att få tillgång till ytterligare en seegerkonsert med mellansnack och allt och samtidigt påminnas om alla låtarna han sjöng då, både de politiska sångerna och det traditionella folksångmaterialet. För andra och kanske framför allt yngre lyssnare kan den här dubbel-CDn bli inträdesbiljetten till Seegers magiska sång- och musikvärld.

Vi kan ta det sista, musiken, först. Seeger växlar, som så ofta i konsertsammanhang, mellan sina båda huvudinstrument, banjo och tolvsträngad gitarr, väljer pricksäkert vad som bäst passar den låt han för tillfället ska sjunga. Ibland, som i ”Greensleeves”, kan han humma och vissla eller, som i ”I Once Loved a Lass”, tralla och vissla, och även den här gången använder han sig av sin smittande förmåga att få publiken att sjunga med i refrängen, men oftast hör man hans vackra och varma sångröst solo. Han har språköra, och därför kan man få höra honom sjunga både på spanska (”Guantanamera”), ryska (”May There Always Be Sunshine”) och skotska (”Manyura Manya”). ”Malaika” är en traditionell sång med afrikanskt ursprung. Och i ett musikaliskt mellanspel försöker han sig till och med på svensk hambo.

Dock finns en stor del av hans hjärta, här som alltid, i amerikansk folkmusik, som ju i många fall i sin tur har sina rötter i brittisk och irländsk och alltså även skotsk musik. Så vi får också höra ”Oh, Susanna”, ”This Little Light of Mine”, ”Old Joe Clark” och annat material ur den angloamerikanska repertoaren.

Det är den här blandningen som är så karaktäristisk för honom: ”All Mixed Up” för att låna titeln från en av hans låtar om nyttan av kulturell och mänsklig blandning.

Därmed är vi inne på Seegers politiska och sociala engagemang, och låtar som ger uttryck för detta är det gott om på de här båda CD-skivorna: ”Peat Bog Soldiers” (om Nazitysklands koncentrationsläger), ”Los Cuatro Generales” (om spanska inbördeskriget), ”Step By Step” (en gruvarbetarsång), ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” (Bob Dylans sång om det radioaktiva nedfallet), Seegers och Lee Hays’ ”If I Had a Hammer” och hans egen ”Where Have All the Flowers gone?”, båda fredssånger, och inte minst Woody Guthries alternativa amerikanska nationalsång ”This Land Is Your Land”.

Mycket annat kunde ha nämnts, men det här borde räcka för att både locka gamla seegerfans att återuppliva hörminnet av Seeger i hans krafts dagar och dra nya och yngre musikälskare. som jag på det här sättet har gjort nyfikna, till skivaffären.

Melodikrysset nummer 47 2010

Det blev ganska sent i går kväll – vi var på middag på Söder i Stockholm hemma hos Rolf och Monica Annerberg. Rolf var en gång i världen statssekreterare åt Birgitta och några av de gamla kumpanerna från departementstiden brukar någon gång per år ses hemma hos varann. I går kväll deltog också Kjell Jansson med hustru Ulla Svedjelid och så det nuvarande landshövdingeparet i Västerås Ingemar och Ingrid Skogö.

Det var en god middag och det bjöds diverse drycker till den. Eftersom vi sen tog var sin whisky när vi äntligen kom hem, blev jag nästan orolig, när Anders Eldeman aviserade att dagens kryss var svårt.

Jodå. Men jag klarade alltihop, detta trots att ideliga trafikmeddelanden störde sändningen av krysset.

Det gjorde att jag ibland förmodligen missade vissa ledtrådar. Men nog var det till exempel komikern och pianisten Jimmy Durante vi hörde.

Lite trög i huvudet var jag nog själv också. Det tog nämligen en stund att komma på att den ABBA-låt som spelades var ”When I Kissed the Teacher”, vilket i det här fallet skulle ge kryssordet lärare. Och ändå har jag hört den och större delen av ABBAs mest kända låtar på Broadway, i musikalen ”Mamma Mia”.

På samma sätt tog det en stund innan jag kom på att den grekiska melodin (av Mikis Theodorakis) jag så väl kände igen var hämtad ur filmen ”Zorba”. Melodin tycks gå under samma namn, men själv minns jag benämningen ”Zorbas dans”.

Mera dans: Vi fick också höra ”Can Can”. Can Can, mycket populär under en tid som ligger långt före min, ingick bland annat i Jacques Offenbachs ”Orfeus i underjorden”.

Evert Taube, ET, skrev ”Så skimrande var aldrig havet”, som vi i dag hörde med Marie Fredriksson. Jag måste bekänna att jag faktiskt aldrig tidigare hade hört den med just henne.

Däremot har jag naturligtvis många gånger hört Lill Lindfors sjunga ”Du är den ende”. Bo Setterlind skrev texten; melodin är spansk.

Hur Malena Ernman låter har väl många lärt sig genom Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Så även om man inte hade hört just ”Min plats på jorden”, kände väl de flesta igen hennes röst.

Vi som genom åren har lyssnat på Svensktoppen kan knappast ha undgått att höra ”Evert” – 72 veckor på listan – med den märkliga gruppen Matz Stefanz med Lailaz. En av medlemmarna – han som hördes mest här – var Stefan Ljungkvist. Låten skrevs av Eddie Meduza (mera z!).

Svårt eller inte, men det underlättar förstås om man har de spelade artisterna och de aktuella skivorna i sin egen skivhylla.

Själv har jag i stort sett rubbet med Creedence Clearwater Revival, så jag kände omedelbart igen deras sound och även låten, ”Bad Moon Rising”.

Och tro det eller inte: Jag har också ett antal skivor med John Mellencamp, han som under en period använde Cougar som mellannamn. I dag hörde vi honom i ”Small Town”.

Idol har jag däremot aldrig, ens ofrivilligt, lyssnat på. Men ”Higher” med Erik Grönwall har jag ändå hört och kände därför igen.

Annars är jag, som mina trogna läsare väl vid det här laget vet, en musikalisk allätare.

Så det är klart att jag har hört – och älskar – ”Smoke Gets In Your Eyes”, som skrevs av Jerome Kern och Otto A Harbach. Däremot håller jag med Eldeman om att rök är irriterande.

De som följer min blogg mer än på lördagarna vet att jag också regelbundet går på konserter med klassisk musik. I dag hörde vi ett stycke av Giacomo Puccini, ”O mio babbino caro”. Hon som sjöng var den fantastiska Maria Callas.

* * *

Ute snöar det. Nu ska jag slå mig ner i en fåtölj, dricka ytterligare en kopp kaffe och äntligen läsa våra tre morgontidningar.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Sånger med sjuttiotalsstuk

Jag lyssnar, allt mer häpen, på ”14 visor på fastande mage” (Kakafon Records, KAKA CD 001, 2010) med Gunnar Källström & Fridens liljer. Man kunde tro att det var en skiva gjord på MNW under sjuttiotalet – men så ser jag, när jag kollar på nätet, att det här gänget faktiskt har gjort ytterligare en platta för inte så länge sen, på YTFr. Fast med de här påpekandena har ni också fått en hint om vad det här är för slags platta.

Inte allt på den är suveränt bra, men den som gillar Cornelis’ mer krokiga karaktärer kan här hitta en del som han eller hon gillar. Fred Åkerström sjöng ju in dagsverser av Stig Dagerman, och här dyker det upp en sådan, ”Nu slår blomman ut”, fast tonsatt av Kaja med lite dragning åt det ryska. Det kära gamla paret Sonja Åkesson och Gunnar Edander möter vi i ”Humlan från Kumla”. Tonsatt dikt, vanlig på sjuttiotalet, hittar vi också i François Villons ”Balladen om nåd”, i översättning av Axel ”Kluck” Österberg och med musik av Martin Olsson.

Också musiken drar åt olika håll. Den inledande låten ”Tjena Charlie” liksom introt till ”Lullet och Elvira” kunde vara signerade Django Reinhardt, medan ”Kaffegök hemma hos Brittas moster” mer låter som gammeltjoa. ”Kärleken kom som en åsna” är skön rock n’ roll. ”Brännivinsskåpet” har textmässiga inlån från Evert Taubes ballad om Karl Stranne, ”Briggen Blue Bird av Hull”.

På sjuttiotalsvis har en del av Gunnar Källströms texter också politisk och annan tendens. ”Brev från Dawit” handlar förstås om Dawit Isaak. Och vad ”Kära vän (Visa till apatiskt barn)” handlar om behöver jag väl inte förklara. Men sjuttiotalistisk är alltså också Källströms dragning till samhällets udda existenser.

Den allra bästa låten har jag sparat till sist: ”Alba” med sin mycket vackra text och melodi:

Alba

Text och musik: Gunnar Källström, 2010

När natten andas ut och smyger mot min dörr
så är vår kärlek slut och allt ska bli som förr
Alba

Då går du ut i snö som om den vore ny
fast vintern sagt adjö och ljummen morgon gryr
Alba

I trappan står en vän. Hur fasen kom han hit?
Du vet det inte än. Han gjorde det med flit
Alba

Sen stannar vännen kvar på axeln några dar
som skugga eller hund, på tungan i din mund
Alba

Professorn i etik har skola i din kropp
till dess du ligger lik, till dess du druckit opp
Alba

Andra hyllar Stefan Sundström, 50

Stefan Sundström fyller femtio i år och hyllas av ett gäng andra artister med ”Andra spelar Sundström” (National NATCD 106, 2010).

Sundström har ett mycket eget sätt att sjunga, med egna betoningar, och därför undrar man, innan man börjar lyssna, hur de här andra ska lyckas med att sjunga hans låtar. Jo, det går bra, kanske delvis för att de som har medverkar har valt många låtar som inte hör till de allra vanligaste. Men även i fall där man minns låten i Sundströms original kan det gå riktigt bra: ”Vitabergspredikan” blir riktigt hörvärd i Dundertågets långsamma rocktempo.

Annat funkar inte så bra. Ola Magnell, annars en av mina favoriter, gör ”Sökte Gud” och en dansbandsaktig version av ”Johnny Dunder”, och det tillför inte något.

Lars Winnerbäck lyckas bra i ”Blåöga”, men ”Vårsamba” tänder inte mig i alla fall.

Miss Li är med och körar i de flesta låtarna och lyckas bra i solonumren ”När tåget går” och, ännu bättre, i sin rockiga ”Hög kan bli låg”. Däremot är jag inte så förtjsut i hennes ”Under isen”.

Love Antell gör två låtar, av vilka ”Amors pilar” är bäst.

Den riktigt stora positiva överraskningen på den här CDn är den avslutande låten ”Fula gubben Hitler” med Little Marbles. Den har häftigt rockkomp. och Julia Adams och Linn Tabdulong sjunger så man ryser av välbehag.

Och det senare till denna bisarra text:

Fula gubben Hitler

Text och musik: Stefan Sundström, 2004

I sin egen hjärnas skybar
med utsikt över Bromma
gör herr Crona upp kalkyler.
Högre än han kan ingen komma.

I sin egen hjärnas skybar
gör herr Crona upp kalkyler.
Fem trappor ner i källaren
räknar Jan Banan kanyler.

Välkommen till Bromma,
komma här o komma
in i Brommas övre medelklass.
Då får du skippa Jan Banan
och hålla käften om att du rökt brass.

Fula gubben Hitler
fyra trappor upp
ligger i sitt badkar
och läser en Pin Up.
Snart kliver han upp.

Sen ska han ha en kofta
av waldorfstickad ull.
Vänster eller folkpartist,
bara man inte faller kull.

Alla dårarna på Beckis
dom har släppts ut på Brommaplan,
men det är mottagning i källaren
hos doktor Jan Banan.

Lite spott i nacken
från nån på fjärde våningen,
från nån som hatar alla neranför
o vill upp i himmelen.
Ingen i Bromma är din vän.

Den som vill jämföra med Stefan Sundströms egen version bör gå till CDn ”Hjärtats melodi” (National NATCD 050, 2004).

Och vad är ”almosa”?

Som vanligt tar jag mig igenom Aftonbladet Kryss & Quiz. Det första ordet som möter mig, när jag ska lösa Mats Olséns Bikupan, är ALMOSA, och jag klarar att fläta in det, så det är inte det som är problemet.

Jag stirrar på det och undrar vad det är för ord.

Olsén har som egenhet att i sina orflätor fläta in mycket ovanliga ord – i den här bikupan, som inte är extrem i det avseendet, ord som ”rapsod” och ”trumla”. Men de här orden finns åtminstone, går att slå upp om man inte känner till dem.

Värre är det med ALMOSA. Jag har ett tiotal ordböcker och dessutom uppslagsverk, och ingenstans finner man ett sådant ord. Alltså, kan han mena verbet ALM-OSA, det vill säga osa alm? Eller något ännu mer långsökt, AL-MOSA = mosa någon eller något med en al?

Det låter långsökt, så jag antar att det är fråga om en felstavning av ALLMOSA, det vill säga en nådegåva till en nödlidande, ibland i modern svenska = otillräckligt anslag.

De dementa 60plusarna rockar vidare

Erik Gedeon föddes i Schweiz 1963 men har en svensk och en schweizisk förälder. Han har studerat piano och komposition, och trots att han huvudsakligen har ägnat sig åt teater, har musiken hela tiden spelat en central roll i det han har gjort för scenen. Som teaterman har han varit verksam vid teatrar i Tyskland, men med ”Evigt ung” (”Ewig jung”, 2007, en vidareutveckling av hans egen ”Bona Vista Social Club”) fick han en fullträff som väckte publikens jubel i en rad europeiska städer.

Och nu har den här succén, i svensk översättning av Klas Abrahamsson och regi av Olle Törnqvist, också nått Uppsala stadsteater. Jag var på premiären i lördags.

Att döma av publikens jubel – jag applåderade själv ofta – kommer det här att bli en succé också i Uppsala, troligen en långkörare. ”Evigt ung” är ett stycke habil underhållning, och mycket i den görs också både skickligt och roligt av ensemblen. Samtidigt är det en ganska tunn historia, inget för teaterns Hall of Fame – men det är alltså kul med musiken och alla skickligt utförda gags, så jag är beredd att förlåta en del av bristen på djup.

”Evigt ung” utspelas i det lokala fallet på Uppsala stadsteater år 2051. Vid det laget är vår stadsteater förvandlad till ålderdomshem – bokstavligen – och bebos av ett gäng skådespelare från dagens stadsteater. Med hjälp av Ulla Kassius, sconografi och kostym, och Per Åleskog, mask och peruk, har några av teaterns skådespelare, somliga av dem mycket välkända för uppsalapubliken, Mirja Burlin, Göran Engman, Robin Keller, Kettil Medelius, Aksel Morisse och Maria Sundbom, förvandlats till lemmalytta och dementa, nu 40 år äldre kopior av sig själva. Och det kan inte hjälpas: att se all denna kroppsliga skröplighet, alla dessa motoriska tillkortakommanden och alla dessa orgier i minnesförlust och manier, är roligt som fars, ofta slapstick.

Gamlingarna övervakas visserligen av syster Elisabeth (Elisabeth Wernesjö, i sin verkliga ålder), men så fort hon stänger dörren bakom sig, överfalls gamlingarna av ungdomens lustar. Sex orkar de väl inte med, men lite undanstoppat brass blir det, och framför allt turas de om med att sjunga sin ungdoms musik.

Några låtar är skrivna av Gedeon själv, men det mesta finns i publikens hörminnen: ”Bona Sera Signorina”, ”Eve of Destruction”, till och med Scott Joplins ”The Entertainer”.

Här har regissören Olle Törnqvist gjort en snygg anpassning för svensk publik genom att foga in ett medley med låtar från proggeran: Mikael Wiehes ”Titanic”, Ted Ströms ”Vinterresa”, Pugh Rogefeldts ”Små lätta moln”, Peps Perssons ”Oboy”, Tomas Ledins ”Blå blå vindar och vatten”, Tomas Forssells ”Vi ska rädda Kalixälven” och Leif Nyléns och Blå Tågets ”Staten och kapitalet”.

Det här funkar. Igenkänningseffekten och -glädjen hos publiken (inte bara hos mig) är stor. Men ska vi vara alldeles uppriktiga, är många av sånginsatserna sisådär. Dock gör Kettil Medelius på piano genomgående en god insats.

Också skådespelarna, med visst plusbetyg för de manliga, gör beundransvärda prestationer om vi håller oss till skådespeleri och plastik.

Proffsigt och, som sagt, fruktansvärt roligt i många enskildheter.

Problemet – för det finns ett problem – är väl att det, trots några korta ansatser att gå under ytan, till slut infinner sig en tomhet: Vad vill den här pjäsen egentligen säga oss? Vill den över huvud taget något utöver det i och för sig helt legitima, att roa?