Judy Dyble, en gång i världen sångerska i Fairport Convention

Judy Dyble var en gång i världen sångerska i den brittiska folkrockgruppen Fairport Convention. Hon är född 1949, och när hon förra året, alltså vid 60 års ålder, vad jag förstår lite oväntat gav ut soloplattan ”Talking With Strangers” (Fixit Records FXTRCD 113, 2009, distribution Universal), väckte det viss uppmärksamhet åtminstone i Storbritannien. Hon har nämligen under en ganska lång period inte spelat in nya skivor. En skandinavisk upplaga av skivan gavs 2010 ut av norska Termo Records.

Hennes ljusa röst är, när hon nu kommer tillbaka, väl bevarad. Musikaliskt är hon inte alldeles lätt att placera – i vart fall skulle jag inte vara beredd att karaktärisera den här nya skivan som folkrock. Snarare framträder hon som singer-songwriter – hon har skrivit flertalet av låtarna på CDn tillsammans med ett par av sina medmusiker – lite i Joni Mitchells anda; hon har för övrigt tidigare tolkat Mitchell.

Den nya CDn och flera av de enskilda låtarna på den har fått ett gott mottagande i Storbritannien, delvis också i USA, men jag måste erkänna att den här musiken inte griper tag i mig på samma sätt som den gamla brittiska folkrocken, så som den spelades av Fairport Convention och andra, gjorde. De här låtarna är oftast balladartade men vetter, genom urvalet av instrument, körpartier och annt, mer åt konstmusik än åt rock. Dock finns det jazzinfluenser i dem, till exempel i ”Jazzbirds” och i den som helhet kanske bästa låten ”Grey October Day”.

De musikaliskt allra bästa bitarna finns i den avslutande, 20 minuter långa sviten ”Harpsong” – fast där är det varken helheten eller Judy Dybles sång som gör det största intrycket utan några häftiga rent instrumentala partier med starkt jazzinfluerad rockmusik,

Bara tjejer

Galago tar i nummer 4 2010 (nummer 101 från starten) greppet att presentera serier bara av kvinnliga serietecknare. Numret har redigerats av ett anonymt kollektiv, kallat Dotterbolaget. Inte heller får de enskilda medverkande tecknarna några personpresentationer av det slag som annars brukar finnas i Galago.

Tyvärr är intentionen med numret intressantare än resultatet. Det mesta av materialet har samma slags brister som allt för många av de serier, tecknade av killar, som man normalt brukar hitta i Galago. I flera av serierna hittar jag stav- och språkfel. En del är illa tecknat, annat ostrukturerat. Alltför många av serierna saknar dramaturgi och poäng. Av de för mig helt nya serieskaparna är det främst Hanna Gustavsson med ”Lonesome Riderz”, en serie i vilken Jihad Jane figurerar, som väcker mitt intresse – men hur den slutar får jag veta först i nästa nummer, eftersom detta är det här numrets enda fortsättningsserie.

I någon mån räddas numret av några redan etablerade kvinnliga serieskapare. Jag tänker då inte på den normalt mycket läsvärda Sara Granér utan mer på Liv Strömquists märkliga uppslag med kvinnor med nikab ner till midjan och naken underkropp där en stor skrattande mun har fått ersätta – ja, gissa vad.

Men allra bäst är Åsa Grennvalls imiterade textila väggbonad med texten

Det finns en särskild plats i helvetet för män som tar åt sig äran för det arbete kvinnor gjort.

Den politiske Bob Dylan

I min skivaffär, Örat i Uppsala, får jag tag på ytterligare en mini-CD med Bob Dylan: ”Bob Dylan In Concert: Brandeis University 1963” (Columbia Legacy 88697 80442 2, 2010, distribution Sony). Det är en konsertupptagning gjord på ett universitet i Massachusetts 10 maj det året. Dylan låter som den unge Dylan brukar göra (sång, akustisk gitarr, munspel), och här finns väl egentligen inget som jag saknar i min redan tidigare väldiga dylansamling av officiella skivor, bootlegs och sångböcker – fast framförandet, med publiknärvaro i form av bland annat applåder, gör det hela levande.

Men det slår mig medan jag lyssnar, att den här lilla plattan (sammanlagt sju låtar) är en handfast dementi av det Bob Dylan senare, dumt nog, har försökt förneka. Påtagligt många av de sånger han skrev som ung artist var nämligen samhällsbeskrivande och samhällskritiska, rent av politiska. Det främsta exemplet på det på den här CDn är ”Masters of War”, som han ju också senare har gjort upprepade inspelningar av.

Under samma konsert sjöng han också ”Talkin’ World War III Blues” och ”Talkin’ John Birch Paranoid Blues” – John Birch var under den här tiden en ökänd symbol för rashatet i USA. Och så sjöng han under den här konserten ”Ballad of Hollis Brown”, en mörk ballad om den verklighet som också har varit många amerikaners.

”Talkin’ John Birch Paranoid Blues” är enligt sångboken copyrightad först 1970 men fanns alltså redan 1963. På skiva med Dylan dök den dock upp först 1991, på ”The Bootleg Series, Volume 1”.

”Masters of War” fanns med på ”The Freewheelin’ Bob Dylan”, 1963.

På den fanns också ”Talkin’ World War III Blues”.

”Ballad of Hollis Brown” fanns med på LPn ”The Times They Are A.Changin’”, 1964.

Den som vill kolla de åberopade texterna kan till exempel gå till Bob Dylans ”Lyrics 1962-1985” (Harper Collins,1988) eller till Bob Dylans ”Sångtexter 1962-2001” (Prisma, 2004). Han skrev många fler sångtexter av det här slaget, men det är särskilt slående att vi i just det här fallet talar om fyra sånger av sju från samma konsertupptagning.

Ytterligare en förvirrad Hillman-film, fast nu i färg

Folke Mellvig skapade kapten John Hillman, som tillsammans med sin hustru Kajsa och assistenten Freddy löser mordgåtor i en rad deckare, bland andra ”Mannekäng i rött” (1959). Men redan dess förinnan hade han tillsammans med Lars Widding skrivit manus till filmversionen, regisserad av Arne Mattsson (1958).

Den här gången har filmen gjorts i färg; för fotot står Hilding Bladh. Handlingen utspelar sig till stor del i modehuset La Femme, och modekreationerna – skapade av Mago (Max Goldstein) – är onekligen värda att titta på. De och en del av heminteriörerna är intressanta som tidsdokument, men de hörde inte hemma i min dåtida värld. Mer intressanta för mig – jag kom som student till Uppsala hösten 1959 – är alla miljöer hämtade från Konsums då relativt nya Forum-galleria i centrala Uppsala. Det här är kul för mig och andra som minns, men det räcker naturligtvis inte för att bära upp filmen som helhet.

Problemet är nämligen att den här filmen, liksom föregångaren ”Damen i svart”, är ofokuserad, ibland så rörig att det är svårt att uppfatta handlingen, detta sagt fastän jag tidigare har sett filmen flera gånger. Och då tänker jag inte på att den börjar med att ett helt annat fall avslutas.

Den här gången får John Hillman (Karl-Arne Holmsten) av kriminalkomissarie Sune Öhrgren (Kotti Chave) i uppdrag att hjälpa till att lösa ett försvinnande. Den försvunna, mannekängen i rött, arbetar på modehuset La Femme, och dess chef, den rullstolsbundna Thyra Lennberg (Lillebil Ibsen), anställer Johns fru Kajsa Hillman (Annalisa Ericsson) som mannekäng, samtidigt med uppgift att hålla koll på vad som händer bland personalen. Det står heller inte på länge förrän Hillman och assistenten Freddy (Nils Hallberg) upptäcker att den skyltdocka i modehusets skyltfönster som påpassligt faller omkull när de anländer i själva verket är den försvunna mannekängen, med en kniv i ryggen.

Undan för undan får vi nu träffa en rad andra agerande, anställda i modehuset respektive medlemmar i ägarinnans familj. Bland de anställda finns främst chefmannekängen Birgitta Lindell (Anita Björk) och så Freddys fästmö Sonja Svensson (Lena Granhagen), expedit. Maktambitioner och krav på pengar har Thyra Lennbergs fosterson Robert ”Bobbie” Nordahl (Bengt Brunskog) och så hennes systerson Rickard (Lennart Lindberg) respektive systerdotter Gabriella von Hook (Gio Petré). Där utöver förekommer ett otal andra agerande, och samtliga förekommer i en rad disparata miljöer, som valda för att förvirra tittarna ytterligare: Nordiska museet, Ulriksdals travbana och en av mig oidentifierad slottsteater.

Historien är späckad av mystifikationer och ond bråd död. Bobbie har av sin fostermor nekats pengar för affärer. Den röda mannekängen tycks ha idkat utpressning gentemot Rickard. Den dolk hon har mördats med är en av fyra likadana, ägda av de fyra i familjekretsen. Fru Lennbergs hus bränns ned och man hittar ett förkolnat lik. På en byggarbetsplats intill varuhuset ses en docka i en galge – men i själva verket är det Gabriella som hänger i galgen. Birgitta bekänner för polisen att hon har gett Bobbie falskt alibi för mordnatten, men Bobbie flyr och hittas sedan, med en pistol i handen, skjuten på slottsteatern. Ändå har jag här hoppat över en rad mystifierande detaljer.

Rickard deklarerar att han vill överlåta modehuset, som han nu är ensam arvtagare till, till sin blivande hustru, Birgitta.

Men sen kommer den dramatiska upplösningen: John och Freddie hittar i Bobbies stuga bevis på att han i själva verket var redskap åt Birgitta. Och Birgitta tycks, i det nedsläckta modehuset, möta en gengångare, fru Lennberg i sin rullstol. Fast det visar sig att det förkolnade lik man hittade i hennes nedbrända hus i själva verket inte var hennes, utan att hon hela tiden har levt, vilket förklarar den henne liknande skugggestalt som har skymtat i handlingen tillsammans med hennes vita katt. När det visar sig att branden också har brutit fru Lennbergs psykiskt betingade (!) förlamning, den som har gjort henne rullstolsbunden, faller den skräckslagna Birgitta över ett trappräcke och slår ihjäl sig när hon landar på våningen nedanför.

Avslutningsvis vill jag sammanfatta med att säga att så här logisk och klar framstår inte handlingen, när man ser filmen. Som min hustru uttryckte saken, när TV-sändningen var slut: Är det slut nu?

Men jag har därefter kollat handlingen i Svensk filmdatabas.

Johan Laidoner och Estlands självständighet

Ahto Uisk, född 1938 i Estland och således ungefär jämngammal med mig som också kommer från samma land, tillhör en gren av vänstern här i Sverige men en annan än den jag valde. Jag har arbetar för socialdemokratin, medan han har varit en känd företrädare för syndikalisterna, bland annat 1969-1983 chefredaktör för SACs tidning Arbetaren. Eftersom vi båda bor i Uppsala, har vi naturligtvis träffats några gånger genom åren. Dock är vi inte närmare bekanta med varandra.

Eftersom vi båda hör hemma inom en demokratisk vänster har vi – utan att för den skull alltså i alla stycken dela politiska åsikter – i vissa grundläggande avseenden likartade värderingar, när det gäller vårt gemensamma gamla hemland och dess historia. Vi är båda anhängare av Estlands självständighet, i vilket ligger att vi båda tar avstånd från ryska/sovjetiska så väl som tyska anspråk på vårt forna hemland. Vi är båda skarpa kritiker av så väl kommunismen som nazismen samt, vilket särskilt måste poängteras i fallet Estland, den allt mer högerradikala, i centrala stycken rent fascistiska veteranrörelse, Eesti Vabadussõjalaste Keskliit (De estniska frihetskämparnas centralförbund), ”Vapsid”. De senare var framgångsrika i sin kampanj för författningsförändringar, bland annat innebärande en stark presidentmakt, och lyckades också driva igenom förändringar som i praktiken innebar slutet för den unga estniska demokratin.

Dock förhindrades ett maktövertagande från deras sida av den sittande statsäldsten/presidenten Konstantin Päts, ledare för ett bondeparti; många av de ledande vapsarna fängslades. För just det bör Päts inte klandras, dock för att han utan stöd i parlamentet också efter en begriplig övergångstid behöll makten och lotsade igenom ännu flera av författningsidéerna i det allt brunare samtida Europa, till exempel en korporativt utsedd kammare i riksdagen.

Päts och hans vapendragare från det framgångsrika estniska frihetskriget, ÖB Johan Laidoner, gjorde utan tvekan en behjärtansvärd insats genom att förhindra att Estland fick en öppet fascistisk president och regering, men det skedde till priset av ett auktoritärt styre, som satte demokratin ur spel och faktiskt hade hämtat många av sina bärande drag från den rörelse man hade lyckats hindra att ta över den politiska makten i landet. Det fanns under senare delen av 1930-talet bruna och svarta regimer som var mycket värre än Päts-regimen i Estland, men demokratisk i den mening vi lägger i ordet var den heller inte.

Den bild Ahto Uisk ger av Konstantin Päts i sin bok ”Laidoners krig” (Neeme förlag, 2010) är bilden av en skicklig maktspelare, dock mot slutet av sitt av den sovjetryska ockupationen avbrutna presidentskap faktiskt också allt mindre intresserad av annat än den privata sfären.

Men Uisks bok heter alltså ”Laidoners krig” och har dessutom underrubriken ”En berättelse om Estlands frihetskrig”, och just i det avseendet är framställningen problematisk. Det estniska frihetskriget, det som avslutades med freden i Tartu den 2 februari 1920, var förvisso i hög grad just Laidoners krig – dock upptar det här kriget långt mindre än hälften av innehållet i boken. Resten av boken är en i många stycken förtjänstfull genomgång av Estlands självständighetshistoria fram till landets undergång under andra världskriget, då för övrigt inte bara Päts och Laidoner hade en gåtfull och mycket omduskutead roll: Varför beslutade de att Estland, utan väpnat motstånd, först skulle upplåta baser åt Sovjetunionen och sen lät landet sväljas av grannen i öster? En möjlig förklaring är att man ville spara estniska liv i avvaktan på det tyska anfall på Sovjetunionen man ändå trodde skulle komma.

Ett problem med boktitelns fixering vid Laidoner är att man i hans fall vet ändå mindre om hur han resonerade. Laidoner hade kontakt med företrädare för vapsarna och lovade till och med att ställa upp som president men spelades sedan bort av en av vapsarnas ledande intrigmakare. Han verkar senare, lite naivt, ha trott på Sovjetunionens försäkringar; till de märkligare episoderna i Uisks bok hör hans ännu senare middag med Stalin. Detta hindrade inte att han fängslades och 1952 erkände sig skyldig till ”aktiva antirevolutionära handlingar och en politik riktad mot Sovjet”. Han dog den 13 mars 1953 i fängelset i Vladimir men man vet inte på vilket sätt – hans kropp har aldrig återfunnits.

För egen del tycker jag mig ändå inte ha fått veta tillräckligt om Laidoner, Päts och andra som figurerar i den här boken, men det kan ju i till exempel Laidoners fall bero på att det saknas relevant källmaterial om till exempel hans politiska värderingar i närmare bemärkelse. Jag önskar över huvud taget att jag hade fått veta mer om de agerandes politiska hemvist, vad de och de partier de representerade stod för. Också mer om de socioekonomiska bakgrundsfaktorer som bidrog till att det ena men inte det andra bar.

Ett musikaliskt geni träder fram på scenen

Bob Dylans ”The Witmark Demos: 1962-1964” (The Bootleg Series Vol 9, Columbia 88697761792, 2010) innehåller 47 av hans tidiga låtar, här fördelade på 2 CD. Det rör sig om demoinspelningar han har gjort hos sitt musikförlag, bland annat för att locka andra att spela in hans låtar. Inspelningarna, på rullbandspelare, är gjorda på enklast tänkbara sätt. Oftast sjunger Bob Dylan till sin egen gitarr, ibland kompletterad med munspel; på några av låtarna spelar han i stället piano.

En och annan harkling förekommer, och den allra första låten är bara ett fragment, men trots den enkla formen låter mycket förbluffande bra. Sådant som ”Hero Blues”, ”Watcha Gonna Do?” och ”John Brown” blir högst hörvärt i den här avskalade formen.

Det är också slående hur bra ett antal av hans mest kända sånger låter, när han arbetar bara med sin egen (då fortfarande unga och välbevarade) röst plus något enda kompinstrument: ”Blowing In the Wind”, ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall”, ”Tomorrow Is a Long Time”, ”Baby, I’m In the Mood For You”, ”Masters of War”, ”Farwell”, ”Don’t Think Twice, It’w All Right”, ”Walkin’ Down the Line”, ”Boots of Spanish Leather”, ”Girl From the North Country”, ”When the Ship Comes In”, ”The Times They Are A-Changin’”, ”Paths of Victory”, ”Mama, You Been On My Mind”, ”Mr. Tambourine Man” – ja, ännu fler kunde nämnas.

Naturligtvis är ljudkvalitén växlande, och spelskickligheten varierar – men ibland är även spelet lysande.

I de tidigast inspelade låtarna, till exempel i ”Hard Times In New York”, märks fortfarande inflytandet från den av Dylan beundrade Woody Guthrie, och man kan ju åtminstone leka med tanken att Bob Dylan hade hamnat på Folkways i stället för hos John Hammond och Columbia – i så fall hade säkert den sång till akustiskt komp som vi hör på hans Witmark-demos åtminstone dominerat längre. Det här är inte bara en förflugen tanke – Bob Dylan kände starkt för Folkways där många av de stora folksångarna, inte bara Guthrie, fanns.

För egen del gillar jag också de rockigare versioner han lite senare gjorde av flera av de nämnda låtarna, så det är inte det. Men det är kul att också få höra de här mer avskalade versionerna.

Och så ska man väl nämna att de här båda CDna innehåller en bunt låtar som Bob Dylan aldrig själv har gett ut på skiva. Några har bara spelats in av andra och 15 av sångerna har aldrig tidigare getts ut på skiva över huvud taget.

Melodikrysset nummer 48 2010

Anders Eldeman vidhöll att förra veckans kryss var svårt, medan den här veckans kryss tydligen var lättare.

Och visst fanns det sådant som var lätt i dagens kryss, åtminstone för oss som genom åren har lyssnat på Svensktoppen. Inte mindre än fem av de spelade låtarna har nämligen hörts där.

”Jag vill ha en egen måne” hörde vi med Ted Gärdestad i 14 veckor 1972. Det här var en dubbelfråga, så vi skulle också kunna att månen ibland står i nedan.

1968 låg Ewa Roos 13 veckor på listan med ”Vilken härlig dag”.

Ännu längre, 22 veckor, höll sig Yngve Forssells kvar 1973 med ”Så gick det till när farfar var ung”.

”Glöm ej bort det finns rosor” i svensk tappning av och med Östen Warnerbring men med franskt original av Gilbert Becaud låg 1968 på listan i åtta veckor.

Jan Höiland höll sig 1968 kvar i sex veckor med ”Tiotusen röda rosor”. Den hade skrivits av Thore Skogman, och just det året – då för övrigt Thore turnerade för Socialdemokraterna tillsammans med Sten Andersson och skrev en kampanjlåt åt sitt parti – hade man ju nästan kunnat tro att det där med rosorna hade en mer symbolisk betydelse.

Det slår mig för övrigt, när jag är inne på det här spåret, att även det vi i dag hörde med Jokkmokks-Jokke, som alltså kom från Jokkmokk, ”Rallarsving” / ”Det var vi som byggde landet”, en hyllning till det arbetande folket, är ett exempel på att innehållet i populärmusik inte måste vara så enahanda som det så ofta är.

Därmed absolut inte sagt att man inte ska få besjunga sådant som flickorna i Småland, för att knyta an till en annan av de låtar som spelades i dag.

Över till filmfrågorna. Jag konstaterar att de onekligen är lättare att knäcka om man har sett filmerna ljudillustrationerna är hämtade ifrån.

Steven Spielbergs ”Jakten på den försvunna skatten” med Harrison Ford som Indiana Jones har jag sett flera gånger i TV, så där var det lätt att känna igen musiken.

Också Woody Allens ”Everyone Says I Love You” har jag sett, men där fick jag googla för att få bekräftat att det var Alan Alda som sjöng ”Looking At You”.

Andra kan ha haft svårigheter med att känna igen Mozart-stycket om många kvinnliga erövringar, men jag hade för egen del inga problem med att känna igen ”Katalogarian” ur ”Don Juan”/”Don Giovanni”.

Likaså förstod jag med detsamma att det var John Lennons son Julian Lennon vi hörde i ”Saltwater”.

Egentligen var det väl bara två frågor jag hade lite problem med för egen del – men jag löste dem också.

Jag brukar se ”Allsång på Skansen”, men jag mindes inte spontant sångerskan och trombonisten Gunhild Carling. Men det var alltså henne vi hörde i ”In the Middle of the Night”.

Och sopresenärerna Morgan Alling och Lasse Beischer känner jag inte heller till. Svårigheten att lösa den här frågan och den jag nyss nämnde ökade på grund av att de båda efternamnen är inflätade i varann, men jag knäckte först Alling med hjälp av de bokstäver jag hade, och sen var det hyfsat lätt att komma på också Carling.

* * *

I kväll missar jag en musikalisk begivenhet här i Uppsala, ODs Caprice och det efterföljande Stor-OD. Hustrun är så kallad moster i OD, men jag fick i går ringa återbud, eftersom vårdcentralen skickade henne vidare till Akademiska, där jag hälsade på henne tidigt i går kväll. Hon har hjärtflimmer, vatten i lungorna och för högt blodryck, men hon får behandling och läget är under kontroll.

Under dagens lopp kommer hon att få besök även av barnen och av mig igen.

Hon är anbefalld lugn och vila vilket kan bli nog så knepigt att förmå henne till när hon släpps ut igen.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Att våga utmana mobbaren

Kevin och Peter Iversen, far och son, har tillsammans skrivit en bok om mobbing, ”Utmaningen” (BIMP förlag, 2007). Den har lästs i radions P1, i anslutning till Samhällsredaktionens serie ”Skolan”, men jag hörde den inte då utan har läst den nu – jag har fått den mig tillsänd av Kevin.

Den är skriven som en spännande bok om ett inte ovanligt problem i alltför många av landets skolor men kan med fördel också läsas av vuxna: föräldrar, lärare, människor som professionellt arbetar med problem bland barn och ungdomar. Till det som gör den här boken läsvärd hör bokens realism – att bokens Lars blir mobbad beror egentligen inte på något särdeles påtagligt hos honom själv; utses man en gång till offer, förblir man offer. Hela den här processen skildras utifrån offrets, Lars’, perspektiv utan att några av detaljerna får några förskönande omskrivningar. De vuxnas oförmåga att se vad som händer skildras också på ett verklighetsnära sätt.

Det avvikande med det här fallet av mobbing är att offret reser sig och går till motanfall, och i det stycket är bokens Lars nog dess värre ett remarkabelt undantag. Han utmanar den ledande mobbaren Jonas på en väghalsig duell i att visa mod – vad det handlar om ska jag inte avslöja för nytillkommande läsare. Att det bakom hans seger – för han vinner – finns ett element av långsiktig och listig förberedelse gör inte saken sämre.

Men om hur Lars bär sig åt får ni läsa själva.

Pressgrodor

hittade via Journalsiten nummer 14 2010:

”Den yngste pappan är 15 år, den äldste 106. Tillsammans har de omkring fem miljoner barn som kan uppvakta dem på söndag.”

Helsingborgs Dabblad

”Hon föddes i Svarvarböle som näst yngst i en syskonskara av fem barn och växte upp med dem på ett litet jordbruk. Fadern dog vid sju års ålder.”

Tidningen Ångermanland

”Den nya gravplatsen invigs halv elva på torsdagsförmiddagen av kontraktsprost Johan Blix.
Redan nu köar fyra avlidna för att få gravsättas i den nya askgravplatsen.”

Mitt i Södra Roslagen

Resecentrum som pepparkakshus

Vår dotter Kerstin är gift med Bo Strömberg (som för övrigt också är webmaster för min blogg), och jag brukar ju då och då skriva om deras barn, Viggo, åtta, och Klara, fem, sex i mars. Mormor och morfar ska för övrigt hämta dem i skolan respektive på dagis i eftermiddag.

De här barnen har en pappa som vi har blivit allt mer imponerade av ju längre vi har känt honom. Till vardags arbetar han på Systembolagets huvudkontor (medan hans hustru, vår dotter, är aktiv i nykterhetsrörelsen). Han är ett veritabelt språkgeni och lär sig ständigt nya språk, levande så väl som döda, och inför sin förestående 40-årsdag har han önskat sig bidrag till en resa till ett land, vars språk han ännu inte behärskar, till exempel Turkiet, Ungern eller Litauen. Men framför allt är han en så fin pappa till sina och vår dotters barn.

Inför varje jul gör han en sak, som fascinerar barnen men som är hans, pappans, och inte deras, barnens, verk. Av ett reportage i dagens (2 december 2010) Upsala Nya Tidning om tre helidor framgår det hur årets upplaga av familjens pepparkakshus växer fram.

Och som framgår av bildreportaget i UNT, signerat Lotta Fritiof (text) och Emma Eriksson (foto), är det inte riktigt vanliga pepparkakshus som Bo bygger. Tidigare år har han bland annat byggt pepparkakskopior av familjen Kokk-Strömbergs hus på Kadettgatan 3, Tuna backars förskola, det som först var både Viggos och Klaras, numera bara Klaras dagis, och så, förra året, en pepparkakskopia av Musikens hus.

Och vad skulle det bli i år om inte den nya Centralstationen i Uppsala? För UNTs medarbetare berättar Bo att han verkligen har gått metodiskt till väga, bland annat via internet laddat hem ritningar över Resecentrum. Exakt ska det vara – dock har han ersatt skulpturen vid cykelbanan med en polkagrisstång!

UNTs artikel kan du hitta här – med artikeln följer också en länk till ett bildspel. På Bos blogg, här, finns ytterligare bilder.

* * *

När barnen kommer hem till oss i kväll, tänker mormor Birgitta baka pepparkakor med dem. Det går ju att göra på det vanliga sättet också, i form av hjärtan, bockar, gubbar, gummor och allt vad det är.

Men pappa är bäst i pepparkaksfacket. Honom slår ingen!