Suomi/Finland: Samlingspartiet mycket större än Centern. Socialdemokraterna vinner terräng igen men nu med De gröna i hälarna

I valet 2015 till Eduskunta (Riksdagen) fördelade sig rösterna så här:

Suomen Keskusta (Centern), ett borgerligt och landsbygdsbetonat mittenparti, fick 21,1 procent.
Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ett borgerligt högerparti, fick 18,2 procent.
Perussuomalaiset (Sannfinländarna), ett populistiskt parti, fick 17,7 procent.
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), ett socialdemokratiskt parti, fick 16,9 procent.
Vihreä Liitto (Gröna förbundet), ett miljöparti, fick 8,5 procent.
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), ett vänsterparti, fick 7,1 procent.
Svenska Folkpartiet, ett borgerligt parti för den svenska minoriteten i Finland, fick 4,9 procent.
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), ett borgerligt parti med kristna värderingar, fick 3,5 procent.

Finland har under efterkrigstiden haft breda koalitionsregeringar, ofta över blockgränsen, men det här valet ändade i en borgerlig regering med Centerns partiordförande Juha Sipilä som statsminister och bestående bara av tre partier: Centern, Samlingspartiet och det här valets raket, Sannfinländarna.

Centerledarens, till lika statsministerns kantighet har lett till att Samlingspartiet har blivit större än Centern.

Sannfinländarna, vars popularitet har rasat på grund av att partiet inte har kunnat leverera det dess väljare hoppades på, har tappat jättemycket i stöd, och när partiledaren, utrikesminister Timo Soini, meddelade att han tänkte avgå, valde partikongressen den mer högerextreme Jussi Halla-aho till ny partiledare och den nya partistyrelsen fick samma profil. Det här ledde till att Soini och övriga sannfinländska ministrar och många riksdagsledamöter beslöt sig för att lämna sitt gamla parti och först bilda en egen riksdagsgrupp, Uusi vaihtoehto (Nytt alternativ), som sen skulle ombildas till partiet Sininen tulevaisus (Blå framtid).

Socialdemokraterna, som i det senaste riksdagsvalet fick ett historiskt lågt resultat, bytte bland annat partiledare och lyckades genom profilerad oppositionsparti åter bli stort, i vissa mätningar till och med Finlands största parti.

I den senaste opinionsmätningen, publicerad av Yle och gjord av Taloustutkimus, fortsätter det att hända intressanta saker. Samlingspartiet är nu obestritt största parti med Socialdemokraterna på andra plats. De Gröna är större än regeringsledande Centern och är nu Finlands i storlek tredje största parti. Och de numera rasiststyrda Sannfinländarna stöds av 9,9 procent, medan Soinis ST/UV i den här mätningen bara får 1,5 procent.

Det här är fördelningen av partisympatierna i den aktuella mätningen; jämförelsesiffrorna gäller motsvarande mätning förra månaden:

Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) 20,8 procent (21,7 i föregående mätning i samma serie)
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna) 17,3 procent (15,9)
Vihreä Liitto (Gröna förbundet) 16,6 procent (17,3)
Suomen Keskusta (Centern) 15,8 procent (17,3)
<Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 9,9 procent (8,8)
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) 8,3 procent (7,7)
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) 3,9 procent (3,7)
Svenska Folkpartiet 3,5 procent (4,8)
Sininen tulevaisus (Blå framtid) 1,5 procent (1,6)

Det är alltså den rasistiskt färgade medlemskadern i Sannfinländarna som får stöd, medan den del av partiet, som sitter kvar i och stöder den borgerliga regeringen, knappt får något stöd alls.

En estnisk poet som skriver på svenska

En av mina, i det här fallet också positivt kommenterade, bloggtexter har rubriken ”Alla dessa ester” och handlar om de många ester som gjort sig ett namn inom svenskt kulturliv – som författare, illustratörer, bildkonstnärer, musiker och så vidare eller i svensk politik och journalistik. Den här texten har fått många uppskattande kommentarer, inte minst av andra exilester.

Tills nu då jag har blivit avhyvlad av Sirje Kaerma, dessutom i frågor som över huvud inte avhandlas i just den text vid vilken den har fästs som kommentar.

Jag har funderat över vad som föranledde detta utfall, och plötsligt fick jag, eftersom namnet Sirje Kaerma föreföll mig bekant, en idé om varför det här skedde: Hon är själv författare, och kände sig kanske förorättad av att inte vara nämnd i min text om bland annat ester, som har gett ut böcker här i Sverige. I sak håller det här inte. Hennes bok ”Pizza” kom ut på Norstedts 1986 – jag har den – men mina sista recensioner, bland dem av estniska författares verk på svenska, skrevs och publicerades i Aktuellt i politiken (s) fram till början av 1986 – jag lämnade AiP för ett jobb i partisekreterarens (s) kansli. Och för min del blev Kaermas debutbok länge oläst – jag hade fortfarande inte läst den när jag den 10 februari 2008 publicerade min bloggtext om estniska kulturutövare, politiker, journalister och så vidare.

Nå, jag ska nu äntligen skriva om Kaermas ”Pizza”, en ganska omfattande samling av dikter och prosalyrik – jag har i dag läst om den.

”Pizza” är, för att vara en debutbok i den här genren, ett ganska omfattande verk, på drygt 130 sidor, och skrivet på svenska, alltså inte översatt. Dessutom är den, eftersom den rymmer en mycket stor del prosalyrik, ovanligt textspäckad.

Prosadikterna myllrar av infallsvinklar och iakttagelser och känns ibland lite ofokuserade. Dessutom rymmer de till mycket stor del bilder och intryck från resor i Indien – Kaerma har förutom att ha rest där också pluggat bengaliska, dessutom filosofi och psykologi; den senare inriktningen verkar mycket rimlig också när man läser hennes poesi. Mitt problem i just det här fallet är att jag känner mig ganska främmande för indiska levnadsmönster och indisk filosofi och religion.

Själv gillar jag mer hennes mer traditionella lyrik, även om jag också i den hittar enskilda dikter (som ”Kollontaj: en erinran”) som inte öppnar sig för mig.

Jag hittar ibland, som i ”Rost”, enskilda formuleringar som är mästerliga och roliga: ”Det kliar, det kliar / är det sorgen eller lopporna?”

Ett exempel på en hel, lysande dikt är ”Besöket” med sina onomatopoetiska inslag och björlingskt textreducerade rader:

Besöket

strumpff, klumpff
den gröna krisen har klor som vattnas
daralitt, daralitt
ocka, smocka, bocka
audiens av ålar
minsta sista upp i rök
mitt öga är en ål
gröna lampor, röda lampor nödutgång
orka sorka
rosa fitta, gröna fitta
jag drar i en båge av spännvidd
mitt i snön ett litet hål
korka storka mitt oceanöga
djunnakocko, djunnakocko
tro mig på den gröna sladden
nullah, mullah, mullah
som en duva är en aning småborgerlig
kan långa korridorer ha sin skönhet
viss, viss, vss, vss
ullabucka är min lilla affär
lyser jag över tomma rader av stolar
känner jag det tröttas närvaro
en svart prick att ta spjärn mot
ulla bulla, lyfta in i crowden
så följer små myrsteg ballonguppstigningen
sedd och avlyssnad
krymper världen till en rullstol därutanför
en vissling av en galen gud

Mannen utanför borde kanske släppas ut ur arkivskåpet

Kurt Salomonson är född 1929 och verkar nu med ålderns rätt ha slutat att skriva nya romaner. Men han var från mitten av 1950-talet och ända in på 1980-talet en vass och klarsynt arbetarförfattare och publicerades därför i Folket i Bilds folkbokserie, arbetade under en period även som reporter på tidningen Folket i Bild.

Han var också skribent i syndikalistiska SACs Arbetaren, vilket hade att göra både med att den här tidningen hade en alert både kultur- och samhällsbevakning och med att Salomonson själv var syndikalist.

Av det senare följde att LO och även en del fackliga och socialdemokratiska tidningar mer av organisations- än av sakskäl var kritiska mot Salomonson och hans böcker, men riktigt så illa var det inte som man kunde tro av ett inslag i dagens Babel i TV. Både ”Grottorna” och ”Mannen utanför” publicerades i FiBs folkbokserie – tidningen Folket i Bild och Folket i Bilds förlag ägdes av det socialdemokratiska Tidens förlag.

Jag hamnade själv tidigt i arbetarrörelsen genom att under 1950-talet länge vara ombud för Folket i Bild och folkböckerna.

När jag i slutet av 1950-talet som student kom till Uppsala och sen ganska snart blev ordförande för Laboremus och redaktör för Socialdemokratiska studentförbundets tidskrift Libertas, breddade jag föreningens verksamhet och också innehållet i tidskriften till att omfatta publicering av skönlitterära texter och recensioner av skönlitteratur.

I Libertas nummer 6 1960 och 1 1961 publicerade jag en jätteessä i två delar om Kurt Salomonsons författarskap, ”Arg ung man” respektive ”Idealism och realism”. Den som är intresserad kan hitta den ovan under Kulturspegeln, Prosa och poesi, Salomonson, Kurt.

Jag etablerade mig under 1960- och 1970-talen som en ganska ofta publicerad kulturskribent och politisk debattör, till exempel i Aftonbladet (där jag tidigare kände Jacob Branting och också lärde känna Karl Vennberg) och gamla Stockholms-Tidningen, där jag fick allt bättre kontakt med Thomas von Vegesack och Göran O Eriksson. Stockholms-Tidningens kulturredaktion bad mig till exempel 1962 att skriva en stor recension av Kurt Salomonsons ”Skiljevägen”. Det blev en mycket positiv recension, och den citerades sen i förlagets (Norstedts) annonser för boken.

”Sveket” (ursprungligen utgiven av Norstedts 1959) gavs ut i nyutgåva år 2009, den här gången av bokförlaget h:ström. Jag har den med dedikation från författarern: ”Till Enn med varma hälsningar Kurt”.

Den här nyutgivningen är glädjande, men varför ger inte Salomonsons ursprungliga förlag, Norstedts, ut alla Salomonsons viktigare böcker på nytt? Gärna då i sällskap med andra betydande svenska och utländska arbetarförfattare. Det vore ganska lätt att göra nytryck av Tidens förlags serie Arbetarberättare (där det också finns mycket sakkunniga författarpresentationer, skrivna av Lars Furuland) och sen utvidga serien till de bäst numren ur Folket i bilds folkbokserie samt böcker, till exempel några av Salomonson, ur Norstedts utgivning.

I dag skulle en sådan utgivning te sig ny och överraskande.

Och vet inte Norstedts och dess nya ägare vad det rör sig om för titlar (någonstans i deras källarlager), kan jag bistå med goda råd. Jag har koll på vad de nämnda förlagen har gett ut. Och jag är inte ute efter att tjäna pengar.

Melodikrysset nummer 42 2017

Förra veckan tillbringade jag i min barndoms land, Estland; förra lördagen besökte jag släktingar i min födelseby, Juminda, på en halvö som går ut i Finska viken. Jag har redan skrivit om det estniska kommunalvalet, som ägde rum i i söndags, och jag återkommer med en mer personlig reserapport.

Men i dag, en ny lördag, har jag förstås som vanligt löst Melodikrysset. Inte utan visst besvär, vill jag gärna tillägga.

Ett av mina återkommande problem i samband med krysslösandet är att jag i alla reklamkanalerna i stort sett bara ser klassiska deckarfilmatiseringar, i TV 4 dessutom Nyheterna.

TV-såpor har jag praktiskt taget aldrig sett i någon kanal, och ”Nya tider”, i TV 4 1999-2006, kände jag inte ens till. Men jag saknade bara mittbokstaven i det första, efterlysta ordet i titeln, så jag antog, att det sökta ordet var NYA, och nätsökning gav resten.

Lotta Engberg, som inledde dagens kryss, hör, trots att jag gillade hennes uthängning en gång i världen av Christer Sjögren, inte till mina favoriter, och jag har aldrig sett hennes TV 4-program ”Kär och galen” och ”Bingolotto”.

Anders Eldemans nya påfund, dubbelfrågor utan inbördes samband, tycker jag bara är ett störande inslag i Melodikrysset, och i dag trappade han upp: vi fick en sådan trippelfråga. Tommy Nilsson sjöng 1994 ”Öppna din dörr”, och sen fick vi höra Thore Skogmans ”Tio tusen röda rosor” – Jan Höiland låg på Svensktoppen med den. Inte för att de här två låtarna har något annat samband än att de är schlager, men ännu värre blev det när den tredje ljudillustrationen kom: ”Unter dem Doppeladler” av Joseph Franz Wagner, på svenska ”Under dubbelörnen”. Den måste man ju dela med två för att komma fram till svaret, örn. En lite kul, icke efterlyst grej: Povel Ramel använde en snutt av den här marschen (och flera andra kända marscher) i TV-inspelningen 1951 av sin ”Den gamla vaktparaden” – är någon road, har jag på min blogg publicerat en initierad kommentar till den rameltexten av Magnus Andersson.

När vi nu har halkat in på Povel Ramel, kan vi ta oss an frågan där vi hörde Roger Hinchliffes ”Happiness Will Fly”. Den är nämligen en översättning till engelska av Ramels ”Underbart är kort (ursprungligen i filmen ”Ratataa” från 1956. I Ramels svenska text hittar vi den växt Eldeman ville ha som svar i krysset, lyckoklöver:

Underbart är kort

Text och musik: Povel Ramel, 1956 i filmen ”Ratataa”, 1956

Bara en enda ros på ett evigt klänge
så är livet
trist varar länge
men underbart är kort –
alldeles för kort

Följer du ödets väg genom dunkla gränder
når dig solen
en glimt i sänder
ty underbart är kort –
alldeles för kort

På var sommaräng du finner bara en
lyckoklöver
någonstans
och likaså en enda gång du möter just den vän
du behöver
så grip din chans
Men fort – innan den flyr bort
underbart är kort –
alldeles för kort

I serien av julkalendrar för TV finns en del pärlor, och det är knappast någon slump att ”Trolltider” från 1979 har repriserats två gånger, 1985 och 1995. Historien bakom har skrivits av en av Sveriges bästa barn- och ungdomsboksförfattare, Maria Gripe, tillsammans med dottern Camilla Gripe, och Britt G Hallqvist, som även hon finns i våra bokhyllor, har skrivit sångtexter till den här julkalendern.

”Seventysix Trombones” ingick ursprungligen i musikalen ”The Music Man” från 1957 (men jag tror att den sen kom också som film). Första delen av den här dubbelfrågan handlade om instrumenten i titeln, tromboner, men den andra delfrågan konstrade Eldeman till igen. Här skulle vi halvera sista delen av antalet tromboner, och delar man sex med två få man ju en trea. När Melodikrysset fullt ut blir Mattekrysset, kommer jag att hoppa av.

För övrigt har Eldemans frågor ofta anknytning till filmer. I dag sökte han filmtiteln ”En officer och en gentleman”. Den har tidigare förekommit i krysset, så i dag kom det en ny variant. I stället för originallåten, ”Up Where We Belong”, fick vi höra en svensk version med Ann-Louise Hansson och John Ballard, ”Vår kärlek övervinner allt”.

Anders Eldemans egen kärlek till Jan Johansen manifesterades också i dagens kryss. Johansen blev 1995 etta i Melodifestivalen med ”Se på mig”, fast i dag fick vi höra den på engelska, ”Another Night”.

Ytterligare en av Eldemans favoriter är Rihanna, Robyn Rihanna Fenty från Barbados. ”Kiss Is Better” hette den här låten.

Från Barbados kan vi förflytta oss till en annan karibisk ö, Cuba. Där utvecklades under tidigt femtital dans- och musikstilen cha-cha-cha, vilket i USA förkortades till cha-cha. Och i dag nöjde sig Eldeman med svaret cha. Tja.

Förflyttar vi oss ännu längre söderut, kommer vi till Brasilien och Rio de Janeiro. Staden illustrerades med Kai Gullmars och Gus Morris’ ”Uti Rio, Rio de la Janeiro”, som förekom i två trettiotalsfilmer, ”På kryss med Albertina” från 1938 och ”Adolf i eld och lågor” från 1939.

Och då är det bara en fråga kvar, en operettfråga. Vi hörde Malena Ernman och Ann-Sofie von Otter i barkarollen i ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach. Offenbach blev preliminärt klar med det här verket 1877, men han hann dö innan den 1881 spelades i sin slutliga form, då något bearbetad av en annan person.

Själv är jag ensam hemma, i lägenheten i Uppsala. Birgitta kommer hem först sent i kväll, från ett seminarium i Wigforss-föreningens regi nere i Halland. Men bra att några fortfarande håller liv i diskussionen om den demokratiska socialismen.

Eesti/Estland: Centern lyckades hålla ihop partiet

Det estniska kommunalvalet i söndags, den 15 oktober, var spännande att följa mot bakgrund av att den avsatte, åtalade och handikappade (ett ben amputerat) centerledaren Edgar Savisaar ställde upp med en egen spränglista i Tallinn. Centern har, inte minst tack vare den gamle folkfrontsledaren Savisaars skickliga manövrerande, blivit de estniska ryssarnas parti framför andra – en mycket stor andel av dem röstar i val efter val på Centern. Men Savisaars nya valförbund, Savisaare valimisliit ja Tegus Tallinn (där det senare ledet, och Aktiva Tallinn, var ett valförbund, som främst lockade Savisaar för att det hade pengar) ställde upp med en lista späckad med ryssar.

I det här läget hoppades det socialdemokratiska partiet, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, som har en ryss, Jevgeni Ossinovski, som partiledare och också har lyckats dra till sig en del av landets ryssar som medlemmar (fast i betydligt mindre grad än Centern) men därmed ändå är ryssparti nummer två, kunna kapa åt sig fler av de ryska rösterna – ryssarna, till en helt övervägande del en effekt av den sovjetiska annekteringen, bor till största delen i ett par av Tallinns betongområden samt i nordöstra Estland bort mot Narva och gränsen mot Ryssland.

Men Centern har alltså genom åren blivit partiet framför andra bland Estland ryssar, också på så sätt att många av dem har förtroendeuppdrag i partiet. Till att börja med ställde två av de mer kända upp för Savisaar även när han fronderade mot sitt gamla parti. Yana Toom, som är halvryska och mycket känd (även för att ha goda kontakter i Kreml), hoppade dock i sista minuten av från stödet till Savisaar och hans nya gruppering och kandiderade som tidigare på Centerns lista, vilket hon belönades för: Av Centerns invalda i fullmäktige kom hon med 4.820 personröster på fjärde plats av samtliga invalda.

Savisaar blev också invald, med 3.611 personröster, i fullmäktige, men han var den ende som kom in från sitt valförbund. Det här tycks leda till att fler av dem som ställde upp på hans spränglista nu ångrar sig – till exempel har centerledamoten i Riigikogu (Riksdagen) Olga Ivanova efter valutgången sagt, att hon i nästa val åter ska kandidera för Centern. Så min slutsats är att Savisaar, en gång en så karismatisk och lyckosam ledare, nog kommer att leva på ruinerna av sitt politiska liv.

Innan jag redovisar fler valresultat, vill jag påminna om de rösträtts- och valbarhetsregler som gäller i estniska kommunalval. Även den krympande andel av landets ryssar, som saknar rösträtt och valbarhet i de estniska riksdagsvalen, har detta i kommunalvalen. Dessutom har rösträtts- och valbarhetsåldern i detta val sänkts till 16 år. Landets befolkning är 1,3 miljoner, av vilka 68,6 procent är ester och 25,6 procent ryssar. Antalet ryssar är cirka 342.000, färre än de var efter den estniska frigörelsen. Märk att den minskande andelen ryssar inte bara beror på återflyttning till Ryssland – många av främst de unga ryssarna i Estland har med stöd av Estlands EU-medlemskap valt att flytta till och arbeta i andra EU-länder.

Huvuddelen av de politiska partierna i Estland har inställningen att landet dock även fortsättningsvis kommer att ha en jämfört med den förra självständighetsperioden mellan det två världskrigen under 1900talet märkbart högre andel av ryssar i befolkningen och att man ska göra det bästa möjliga av den situationen, och flertalet ryssar (möjligen med undantag för delar av befolkningen i de mycket ryssdominerade områdena i nordost) talar numera en hygglig estniska – den socialdemokratiske partiledaren Jevgeni Ossinovski talar en idiomatisk estniska, säkert och snabbt. I Tallinn träffar man fullt upp av taxichaufförer, servicepersonal på hotell samt butiksägare/butiksanställda som man, om man som jag är est, i och för sig förstår har ryskt ursprung – men vi kan utan några egentliga problem förstå varann. Också på den socialdemokratiska valvakan i söndags kväll träffade jag ryssar; jag och Birgitta hade bland annat en kvinnlig bordsgranne som hjälpte oss att få mat och sen blev jätteentusiastisk när jag berättade, att vi kom från Uppsala – hon berättade då att hon har en dotter som pluggar där.

I röster räknat blev Centerpartiet (27,3 procent 2017 mot 31,9 procent i förra kommunalvalet) landets största parti. Nästan lika många röster samlade dock olika valförbund, oftast utan partipolitiska förtecken. En bit under dem (med 19,5 procent mot 13,7 procent i förra kommunalvalet) kom det borgerliga, bitvis nyliberala men också taktiskt beräknande Reformierakond (Reformpartiet). Fyra, men med betydligt lägre andel av rösterna (10,4 procent mot 12,5 procent i förra kommunalvalet), kom Socialdemokraterna. Och sett över hela landet noterar jag att det främlingsfientliga Eesti Konservatiivne Rahvaerakond med 6,7 procent av rösterna mot 1,3 procent förra gången ändå kom först på sjätte plats, med det estlandssinnad men konservativa och kristna Isamaa ja Res Publica Liit (Förbundetr Fäderneslandet och Res Publica), som fick 8,0 procent mot 17,2 procent förra gången,
före sig – det sist nämnda partiet sitter i regeringskoalition med Centern och Socialdemokraterna.

Nu är det ju inte rikssiffrorna som är intressanta i ett kommunalval; dessutom kan resultaten variera kraftigt mellan olika delar av och orter i landet.

Jag och Birgitta hade alltså anmält oss till Socialdemokraternas valvaka i Tallinn, som ägde rum i restaurang Humalakoda i en ny byggnad vid Balti Jaam – taxichauffören hittade inte riktigt dit, men sen letade vi oss fram till rätt ställe.

Där kryllade det av folk, de flesta av dem helt okända för oss och påtagligt många av dem hoppfullt unga. Men så småningom fick jag kontakt med talmannen i Riigikogu, Eiki Nestor, som jag känner hyggligt väl sen tidigare, och han kom sen med jämna mellanrum till vårt bord och informerade mig och Birgitta. Nära oss satt också förre partiledaren Sven Mikser, och jag såg även Marianne Mikko, som bland annat har varit EU-parlamentariker. Den ledande tallinnpolitikern Rainer Vakra var förstås där, likaså partiordföranden Jevgeni Ossinovski – jag och Birgitta hälsade på honom och talade kort med honom.

Fast det inte såg ut så under valkvällen, ändade valet i att Keskerakond (Centerpartiet) i fullmäktige i Tallinn fick egen majoritet, dock knappast möjliga, 40 platser av 79. Reformierakond (Reformpartiet) fick 18 platser. Sotsiaaldemokraatlik Erakond fick 9 platser. Eesti Konservatiivne Rahvaerakond fick 6, IRL 5 och Savisaars parti 1.

Centern vill nu gärna åstadkomma en mer stabil majoritetsbas och har därför redan inlett förhandlingar med Socialdemokraterna. Dessa är när detta skrivs inte avslutade, men Socialdemokraternas lokale ledare Rainer Vakra ställer sig inte avvisande – utgången är enligt honom avhängig av vad partiet får igenom av sitt eget valprogram.

Som tidigare fick Centern sitt starkaste stöd i de rysstäta områdena i Tallinn, Lasnamäe och Mustamäe. Socialdemokraterna har omvänt fått sina starkaste resultat i delar av huvudstaden, som domineras av ester (22,2 procent i Nõmme, 16,7 procent i Kesklinn, centrala staden).

Sammanlagt fick alltså Socialdemokraterna i Tallinn 9 platser i fullmäktige.

Flest personröster fick, föga förvånande, den som framträdde som Socialdemokraternas ledare i Tallinn, Rainer Vakra. Vakra är en övergångare från Centerpartiet men företräder med bravur sitt nya parti, som han representerar i Riigikogu, riksdagen. Han fick 3.296 personröster, vilket gav honom tionde plats när det gäller invalda i fullmäktige.

Tvåa bland Socialdemokraterna kom talmannen i Riksdagen och förre partiledaren Eiki Nestor, som fick 1.425 personröster (= 22a plats).

Trea i sitt parti kom partiledaren Jevgeni Ossinovski, som fick 1.375 personröster (= 25e plats). En del estniska media har försökt göra ett nummer av att partiledaren kom först på tredje plats, men han har knappast sett fullmäktige i Tallinn som sin huvudarena – han kandiderade främst som dragplåster för de ryska väljarna i Tallinn, ett ämne som jag har avhandlat ovan.

Den fjärde invalda socialdemokraten, Helve Särgava, är en jurist från mitt gamla hemlän Harjumaa. När det gäller personröster (1.372) fick hon alltså nästan lika många som partiledaren och hamnade därmed på 26e plats.

På plats 28 med 1271 personröster hamnade Jaak Juske, historiker, lärare, författare med mera. Juske har när han var yngre under en period varit verksam i ett högerparti.

På 31a plats hamnade med 1.143 personröster kulturminister Indrek Saar, tidigare bland annat partisekreterare.

Förre partiledaren, numera utrikesministern Sven Mikser kom med 826 personröster på 43e plats. Mikser är en övergångare från Centerpartiet.

På 47e plats hamnade inrikesministern, Andres Anvelt (734 personröster).

Sista platsen för Socialdemokraterna, plats nummer 57, gick till Anastassia Kovalenko, som fick 274 personröster. Hon är en ung akademiker (jurist, 26 år) med familjerötter i Ukraina – men hon är född i Estland. Hon är en kändis från livet utanför politiken: Hon är en också i internationella tävlingar framgångsrik motorcyklist men sägs dessutom också vara en duktig pianist.

I det här sammanhanget är hon dock mest intressant i egenskap av ung kvinna utan långvarig politisk erfarenhet – av de socialdemokratiska fullmäktigeledamöterna är hon en av sammanlagt två kvinnor, vilket nog mer beror på väljarna än på partiet, som presenterade varvade listor som årets nyhet. Väljarna premierar kandidater som redan, på det ena eller andra sättet, redan är kända, och skulle de estniska sossarna till exempel lyckas dubbla sitt stöd i Tallinn, skulle säkert också könsbalansen bli mer jämn. Fast samtidigt är det estniska samhället också mycket merit- och utbildningsfixerat. Ett socialdemokratiskt parti bör, enligt min mening, vara arbetarklassbaserat, vilket också måste avspeglas i de politiska förtroendeposter partiet förmår erövra.

Som jag redan har noterat varierar valresultaten ganska mycket i olika delar av Estland – dessutom är lokala valförbund utan partipolitiska förtecken ofta stora, ibland störst i val. Också för Socialdemokraterna kan valresultaten variera mycket kraftigt. Bra går det ofta om partiet har en känd och respekterad person som förstanamn på sin lista. Dåligt kan det gå i vissa områden där, trots att där egentligen inte bor särskilt många ryssar, motviljan mot ryssar är stor – och Socialdemokraterna har ju en ryss som partiordförande, det räcker.
Jag vill avslutningsvis ge några exempel på områden, där Socialdemokraterna har gjort ett bra eller åtminstone hyggligt val.

Estlands näst största ö, Hiiumaa (Dagö) får ett av Socialdemokraterna lett styre. Sotsiaaldemokraatlik Erakond fick där 26 procent, vilket gav 7 mandat av 23, men partiet har snabbt nått en koalitionsöverenskommelse med ett lokalt valförbund, som fick 6 mandat.

På landets största ö, Saaremaa (Ösel), blev partiet tvåa med 24,9 procent.

I staden Tartu, landets stora universitetsort, blev partiet tvåa med 16,6 procent.

I Järva maakond (län) blev (S) näst störst med 19 procent.

I Jõgeva maakond kom (S) på fjärde plats med 17,6 procent.

I Valga maakond nere vid lettiska gränsen fick (S) 16,6 procent.

I Viljandi maakond i sydost fick (S) 16 procent.

I Võru maakond i öster blev (S) tvåa med 13,7 procent.

I det rysstäta Ida Virumaa i nordost fick (S) 10,4 procent, medan Centern, här med ryska väljare som bas, fick 27,3 procent.

Men i Harju maakond, det län i Estland där också huvudstaden Tallinn ligger, lockade (S) bara 11,6 procent. Min hemby, Juminda, ligger på en halvö i det här länets östra del.

Och mitt besök där hade andra syften än att förhöra släktingar och andra om vad de hade röstat på eller skulle rösta på.

Jag är i Estland – inget melodikryss den här veckan

I dag åker jag till mitt gamla hemland, Estland, bland annat till Tallinn och till min födelseby, Juminda.

På lördag åker jag till mina hemtrakter på nordkusten mot Finska viken, först till Leesi för att lägga blommor på mina mor- och farföräldrars gravar, sedan till Juminda där jag ska träffa släktingar och också besöka mitt barndomshem, kallat Tabani.

Så sorry folks – det blir inget melodikryss för mig den här lördagen.

Melodikrysset nummer 40 2017

Jag har fått lov att dra ner på bloggandet under den gångna veckan, faktiskt inte främst för att jag är förkyld. Vi har flyttat in till stan, Uppsala, efter ett drygt halvår i sommarhuset i Öregrund, och jag har ännu inte hunnit packa upp alla väskorna. Samtidigt har vi förberett oss för en ny resa, Birgittas 80-årspresent till mig, en veckolång resa till mitt forna hemland, Estland: Vi ska bland annat vara med på de estniska Socialdemokraternas valvaka och besöka min födelseby Juminda på kusten mot Finska viken.

I går var jag hos min husläkare, som undersökte mig och tog en rad prover som jag ännu inte har svaren från – dessutom ska jag själv till Akademiska för en kompletterande röntgenundersökning. Läkaren kommer att höra av sig efter hemkomsten, men under vistelsen i Tallinn och utflykten till min forna hemby kommer jag linka precis som nu.

Hur som helst, i går kväll var hustrun och jag bjudna på en stor länsmiddag hos landshövdingen i Uppsala län, Göran Enander, och hans sambo, Monika Sarstad. Enander, som själv inte kommer från Uppsala, berättade att han är en av de många som brukar kolla min blogg (som ju för övrigt också innehåller en hel del, skrivet i en annan del av länet, Öregrund). Till bordsdam hade jag Malin Mattsson, som jag inte tidigare har mött, eftersom hon är verksam på annan ort, men vi bekantade oss en smula med varann under kvällen – det visade sig att hon för egen del hade googlat på mitt namn inför den här middagen och då förstås hamnat på min blogg. På min vänstra sida hade jag bordsvärden, Charlotte Skott, ny näringslivschef i Uppsala. Henne kände jag heller inte sen tidigare men hade faktiskt träffat och samtalat med under samlingen tidigare under kvällen, då hon sökte upp och faktiskt pratade ganska länge med min hustru. En intressant iakttagelse från en rad samtal under kvällen: flera personer med värv inom miljöpolitiken i vid mening – här väljer jag att inte nämna namn, jobb eller partitillhörighet – kom fram till Birgitta och tillskrev henne rollen av att ha skapat en ny och radikal miljöpolitik, och jag är faktiskt ganska säker på att det inte handlade om artighetsfraser.

Jag vill också passa på att prisa den goda middagen vi bjöds på:
Ceviche på tonfisk och röding toppad med kalixlöjrom och serverad med avocadoaioli samt örtbulle
Lammrostbiff med marsalasky, svampkåldolme samt rostade rotsaker
Passionsfruktsorbet med chokladsås och torkade höstfrukter

Hustrun och jag, som satt vid skilda bord, drack genomgående alkoholfria alternativ, så också min bordsdam som skulle köra bil hem.

Nå, så småningom, efter kaffe i andra lokaler, tackade vi värdparet och åkte hem.

Och då är det väl dags för Melodikrysset.

Och då kan jag väl börja med de få frågor som jag inte spontant kunde.

Pojkband har aldrig riktigt varit mitt bord, och det brukar få följdverkningar också när medlemmar i sådana, i dag Ronan Keating, gör soloplattor (”As Long As We’re In Love”).

Och någon vän av dansbandsmusik är jag ju inte heller. Fast i dagens fall, Christer Sjögren och Vikingarna, har Anders Eldeman använt samma låt, ”Du försvann som en vind” som ljudillustration en gång tidigare. I dag fick vi höra den på tyska, men inte heller den här gången har jag lyckats komma på vad den här låten kallades när den gjordes på tyska.

Eldeman har ju en viss tendens att gång på gång återkomma till samma grupper och soloartister och varianter av samma sång.

Det mest flagranta exemplet i dag var väl ”My Way”, i dag visserligen i instrumentalversion, men den har ju tidigare spelats med Frank Sinatra i den engelskspråkiga version Paul Anka gjorde 1969) och i franskt original, ”Comme d’habitude”.

ABBA förekommer ju, helt naturligt, ganska ofta i krysset, men i dag hade Eldeman valt att spela en låt som inte hör till deras allra mest kända, ”Does Your Mother Know”.

Norah Jones spelar Eldeman också relativt ofta. Inget ont för den skull sagt om henne och ”Come Away With Me”.

Frågan, som illustrerades med Anders de Wahls deklamation av ”Nyårsklockan” (”Ring klocka, ring”), var väl originell bara om man ser till årstiden för dagens kryss. Och jag tror nog att de flesta förknippar den med Alfred Tennyson. Han skrv sin dikt, ”Ring Out, Wild Bells”, redan 1850, och jag minns den fortfarande med Anders de Wahl i radio. Den svenska tolkningen gjordes 1890 av Edvard Fredin.

Vi gamla stötar minns från forna tiders ångradio Max Hansen och ”Det måste vara underbart” ur ”Vita hästen” av Ralf Benatzky (1887-1951).

Vi lite äldre minns också Zarah Leanders insjungning från 1957 av Paul Linkes ”Berlinerluft”, i Karl Gerhards svenska tolkning kallad ”Sekelskiftets luft”. Samarbetet mellan Zarah Leander och Karl Gerhard väckte på sin tid mycket uppmärksamhet. Leander sjöng under nazi- oh krigsåren mycket i Tyskland och fick därigenom en politisk stämpel, medan Karl Gerhard öppet visade sin avsky för nazismen och hade en del kommunistiska kontakter. Så småningom kom det fram saker som pekade på att Leander i själva verket under sin tid i Tyskland hade haft uppdrag från Sovjetunionen.

Vi minns från forna tiders ångradio också Karl Wehles och Tor Bergströms ”Någonting att äta, någonting att dricka”, något som skulle leda oss till kryssvaret mat. Och inte för att Eldeman frågade efter just det, men den förekom 1932 i en film som hette ”Kärleksexpressen”.

Stephen Spielberg gjorde sin ”ET” 1982, så den är säkert mer bekant för yngre generationer, även om de kanske inte har fäst sig vid just John Williams soundtrack.

Chansen är väl också ganska stor, att många av dagens krysslösare har sett filmen ”De tre musketörerna” från 1993 och där hört Sting, Bryan Adams och Rod Stewart sjunga ”All For Love”.

Kvar att redovisa är då ”The Typewriter”, i dag i en version med Mikael Tornving, om jag uppfattade rätt. Originalet med sitt skrivmaskinsknatter gjordes hur som helst 1950 av Leroy Anderson, och det här originella stycket spelades ofta i radio under 1950-talet.

Själv fick jag min första skrivmaskin under gymnasietiden på just 1950-talet och lärde mig skriva snabbt och med alla fingrarna på Åtvidabergsinstitutet i Sollefteå under min lumpartid på I 21 1958-1959.

En lysande konsert

Vi har ju årsabonnemang på konsertserien med Uppsala kammarorkester, men eftersom jag under torsdagen hade tid dels hos min tandläkare, dels på ögonkliniken på Ackis och dessutom måste gå till Vårdcentralen för att inför tandläkarbesöket kolla den aktuella effekten av det intag jag gör av Waran (ett blodförtunnande medel), åkte jag in till lägenheten i Uppsala redan på onsdag kväll. Birgitta och Annas dotter Ella, som har varit i Öregrund för att hjälpa till med höstarbetet i trädgården, tog bussen till Uppsala först påföljande eftermiddag.

Birgitta hade sen ett möte inbokat på Stadsbiblioteket för att tala om sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag) och kom därför till Konserthuset först i pausen, lagom till fikat med Bengt, Inger, Anna och Annas dotter Amanda, och det var först då jag kunde berätta för de nämnda om min ganska svåra dag. PK-värdet var i och för sig lågt, så jag kunde genomföra tandläkarbehandlingen, men den krävde bedövning och omfattade två olika saker, dels att spränga resterna av en alltför skadad visdomstand i vänstra överkäken och sen, inte utan möda, dra ut de olika delarna av tanden. Sen tog tandläkaren och sköterskan en paus, men därefter fortsatte de med att laga en tand på nedre sidan och till höger. Jag är verkligen inte smärtkänslig, men det är klart att effekterna också kändes när behandlingen var klar. Därifrån tog jag mig till ögonkliniken på Akademiska för kontroll, som fordrade förberedelse med två sorters ögondroppar, som sen hade effekter också efter avslutat besök.

Efter det här irrade jag runt i centrum för att bland annat gå på bank, apotek och Coop, och till slut anlände jag, egentligen i tidigaste laget, till Konserthuset och insåg då, att jag skulle kunna hinna hem till Idrottsgatan för en kort visit. Så jag gjorde försök, dock fruktlösa sådana, att på Sivia-sidan av Musikens hus, försöka få tag på en taxi – jag hör till de gammaldags typer som inte har mobiltelefon. När jag så klev ut i den taxifil som finns på den här sidan av Konserthuset, hände det en komplicerad olycka: Precis när jag skulle kliva ner från trottoaren ner i taxifilen, lossnade axelremmen på min väska, och när jag försökte fånga väskan i fallet, föll jag själv, gamle man, ner på marken. Och eftersom jag har problem med benen och där inte fanns något att gripa tag i med armarna för att få stöd, blev jag liggande där, fullkomligt hjälplös. Det kom snart en yngre dam som försökte hjälpa mig upp, men det visade sig vara svårt. Men snart kom ytterligare en dam, en som jag känner från Svartbäckens socialdemokratiska förening, Kia Alfredsson, och med förenade krafter fick mina nu två hjälpande änglar upp mig på benen igen, och den första av dem beställde via sin mobil en taxi åt mig.

Det har sina sidor att bli gammal, men det är samtidigt tur att det finns så många hjälpsamma kvinnor.

Så jag hann hem och bytte där byxor, så att jag skulle se anständig ut när det blev konsertdags.

* * *

Och jag hann till och med (i en annan taxi) tillbaka till Konserthuset i tid för att inte ens missa den presentation av Jean Sibelius som föregick konserten.

Den här konserten blev minnesvärd, ja lysande: Allt som spelades var mycket hörvärt. Kammarorkestern var i sitt esse. Den litauiska dirigenten Giedrė Šlekytė ledde suveränt och med användande av hela kroppen orkestern. Och den tyske violinisten (i Sibelius-verket) Tobias Feldmann var en virtuos på sitt instrument – publiken belönade honom med dånande applåder.

Hela första delen av konserten bestod av två verk med 100-årsfirande Finland som klangbotten.

Konserten startade med Jukka Linkolas (född 1955) ”Winds” från 1992, ett verk som inte präglas av kompositörens starka band till jazzmusiken – i det här verket spelar stråkarna något som är inspirerat av vindarnas sus och växlingar mellan vindar av olika styrka. Här har stråkinstrumenten en bärande roll.

Jean Sibelius (1865-1957) började skriva sin ”Violinkonsert” redan kring förra sekelskiftet. En första version uppfördes 1904, men sin definitiva och mycket uppskattade form fick verket 1905. Det är ett svårspelat verk, men violinsolisten, Tobias Feldmann, spelade det suveränt i alla delar och avseenden, bland annat de många tempo- och temperamentsskiftena.

Jag hoppas att den här inkännande (också från orkesterns sida) tolkningen av verket ges ut på CD; jag vill nämligen gärna infoga den i min mycket sora samling av skivor med musik av Sibelius.

Felix Mendelsohn-Bartoldys (1809-1847) ungdomsverk ”Midsommarnattsdröm” är förstås skådespelsmusik, skriven till William Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. Uvertyren, som alltså spelades efter pausen, skrevs redan 1826 och spelades året därpå. Resten av verket skrevs först 1843. De olika delarna har ett tydligt samband med Shakespeares pjäshandling: scherzot presenterar till exempel Puck och Oberon. Det som de flesta i konsertpubliken säkert kände till och hade ett förhållande till var det avslutande stycket med bland annat ”Bröllopsmarschen”. Det här, också det mycket välspelat och med utnyttjande av hela orkestern, blev en mycket lyckad avslutning på en alltså även i övrigt mycket minnesvärd konsertkväll.

Melodikrysset nummer 39 2017

Dagens melodikryss tyckt jag för min del inte var särskilt svårt. Men naturligtvis innehöll det åtminstone en fråga som jag inte kunde spontant.

Bruno Mars, i dag med ”Just the Way You Are”, tror jag aldrig jag har lyssnat på, men Google hjälper.

Då är Glenn Miller och hans ”In the Mood” desto mer bekanta. När jag under realskoletiden under tidigt femtiotal gick i dansskola i Sundsvall, spelades ofta Glenn Miller-låtar, och eftersom de är oerhört bra danslåtar, använde hustrun och jag långt senare vid en gemensam födelsedagsfest med många deltagare ett band med Millers mest kända låtar som dansmusik.

När jag under senare delen av femtiotalet gick i gymnasiet (Högre allmänna läroverket i Sundsvall) och dessutom på latinlinjen, fick vi en mycket omfattande och sakkunnig genomgång av den svenska litteraturhistorien, läsa mängder av litteratur i original, och tidigt köpte jag också själv Gustaf Frödings samlade dikter. Det här intresset har hållit i sig genom åren, och jag har följaktligen också köpt ”Strövtåg i hembygden” med Mando Diao och då verkligen inte för att vår son – han heter Matti Dahl – och hans band har varit förband åt Mando Diao.

Erik Axel Karlfeldts poesi hörde också till det jag läste under gymnasietiden, och tonsättningen av ”Dina ögon äro eldar”, i dag i instrumentalversion, tycker jag är fin.

Och under min folkskoletid i Nylands skola i dåvarande Njurunda kommun sjöng vi med hjälp av ett sånghäfte som jag har kvar det som kallades svenska stamsånger. I det här sånghäftet fanns bland annat ”I sommarens soliga dagar”, som jag delvis fotfarande kan utantill.

Många av Evert Taubes sånger hör också till den klassiska svenska sångskatten – det som spelades i dag, fast med Herrgårdskvintetten, ”Så skimrande var aldrig havet”, är en mycket vacker text till en vacker melodi. Fast här skulle illustrationen leda oss till ordet skimra.

Också den alltför tidigt bortgångne Fred Åkerström hör till de stora inom svensk viskonst – jag använde honom själv vid den stora lanseringskonserten för min sångbok från 1970, ”Upp till kamp!”. I dag hörde vi Freds dotter, Cajsa-Stina Åkerström, sjunga pappans ”Oslo”, en stad där jag allt sedan gymnasieåren har en del av mitt hjärta.

Jag såg Nanne Grönvall i Doobedoo i TV i går kväll, men jag har faktiskt också hört henne live, på en socialdemokratisk partikongress. I Melodikrysset föekom hon tillsammans med The Boppers och Brolle i elvishyllningen ”The King”.

Kul var det också att få höra John Legends ”All of Me” spelad i Django Reinhardt-stil – men det var inte Django Reinhardt som spelade gitar i det här fallet.

Kul var det också att åter få höra Alf Robertson sjunga ”Skomakare Anton”. Ursprungligen gjordes den på skånska av Hasse Kvinnaböske Andersson.

Sist kvar att redovisa i dag, sist också i krysset, var ”Baby Goodbye” med E.M.D., det vill säga Erik Segerstedt, Mattias Andréasson och Danny Saucedo. Det här var ursprungligen ett melodifestivalbidrag, dessutom ett som man fortfarande minns.

Ísland: Nya Centerpartiet större än Framstegspartiet

Ísland skakas av politiska strider, som ser ut att i viktiga avseenden förändra den politiska maktbalansen i landet.

Men låt oss börja med resultatet i valet till Alltinget i Ísland den 29 oktober 2016:

Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), ett borgerligt både liberalt och konservativt parti, lett av Bjarni Benediktsson, 21 mandat, 29,0 procent
Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir, 11 mandat, 15,9 procent
Píratar (Piratpartiet), ett populistiskt parti, lett av Birgitta Jónsdóttir, 10 mandat, 14,5 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), ett liberalt och centristiskt parti, lett av Sigurður Ingi Jóhannsson, 8 mandat, 11,8 procent
Viðreisin (Renässans), ett nytt borgerligt och liberalt parti, lett av Benedikt Jóhansson, 7 mandat, 10,5 procent
Björt framtíð (Ljus framtid), ett liberalt parti, lett av Óttarr Proppé, 4 mandat, 7,2 procent
Samfylkingin (Samlingsfronten), ett socialdemokratiskt parti, fram till och med valet lett av Oddný G Harðardóttir, nu lett av Logi Már Einarsson, 3 mandat, 5,7 procent

Det här valet ändade i en borgerlig regering med minsta möjlig övervikt och bestående av Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), Viðreisin (Renässans) och Björt framtíð (Ljus framtid). Statsminster är Bjarni Benediktsson från Självständighetspartiet.

Nu senast har Ísland drabbats av en politisk skandal (jag har tidigare skrivit om den), som i den opinionsmätning jag här om dan redovisade bland annat ledde till att Gröna vänstern gick om Självständighetspartiet som Íslands största parti. Den nämnda skandalen, där en dömd person efter att ha suttit i fängelse skulle strykas ur straffregistret efter beslut av justitieministern (Självständighetpartiet) och vädjande från statsministerns far, väckte en våldsam proteststorm, och ledde opinionsmässigt till att Gröna vänstern med stor marginal i en opinionsmätning gick om det regeringsledande och inblandade partiet och till att Ljus framtid beslöt sig för att lämna regeringen, som då inte längre hade majoritet i Alltinget. (Ljus framtids beslut var säkert också en effekt av att partiet nu under lång tid har legat under femprocentsspärren.)

I det läget återstod det för presidenten, Guðni Th Jóhannesson, inget annat än att utlysa nyval – nyvalet kommer att genomföras den 28 oktober.

En möjlighet för statsminstern hade kunnat vara en rekonstruerad koalition, den här gången med deltagande av Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet), som fram till förra valet satt i koalition med Självständighetspartiet, men Framstegspartiet är fullt upptaget av egna bekymmer. Det senare partiets dåvarande ledare, Sigmundur Davið Gunnlaugsson, manövrerades, efter att familjen, med hustrun som agent, hade placerat sina pengar i ett karibiskt skatteparadis, bort från posten som partiledare och ersattes av Sigurður Ingi Jóhannsson.

Det här har Gunnlaugsson aldrig förlikat sig med, och första steget i den fortsatta maktkampen var att bilda en ganska stor grupp av likasinnade, Progressiva samfundet, och detta håller nu på att omvandlas till ett konkurrerande mittenparti med namnet Miðflokkurinn (Centerpartiet). Dess ledande namn kommer att bli Sigmundur Davið Gunnlaugsson. Och med sig på det nya partiets lista kommer han bland annat att ha förre utrikesministern Gunnar Bragi Sveinsson, som föll i onåd i sitt gamla parti när han stödde USAs och EUs hållning mot Ryssland, som ledde till att Ryssland svarade med ekonomiska sanktioner som drabbade Íslands export av lammkött till Ryssland.

Fler framstegspartister är på väg att lämna Framstegspartiet för det nya Centerpartiet, och den senaste isländska opinionsmätningen visar att Miðflokkurinn inte bara har goda chanser att ta sig in i Alltinget utan också bli en aning större än Framsóknarflokkurinn.

I och med detta och med Gröna vänsterns framryckning samt inträdet av ett helt nytt vänsterpopulistiskt parti, Flokkur fólksins (Folkets parti), i Alltinget plus Ljus framtids sorti plus Renässans’ eventuella sorti ur den isländska riksdagen kan den isländska partibilden komma att se helt annorlunda ut efter extravalet:

Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna) 24,7 procent (+ 4,2 procentenheter)
Sjálfstæðisflokkurinn (Självständighetspartiet), 23,5 procent (- 1,0)
Samfylkingin (Samlingsfronten) 10,4 procent (- 0,2)
Píratar (Piratpartiet) 10,0 procent (- 3,5)
Flokkur fólksins (Folkets parti) 8,5 procent (+ 1,8)
Miðflokkurinn (Centerpartiet) 7,3 procent
Framsóknarflokkurinn (Framstegspartiet) 6,4 procent (- 3,7)
Viðreisin (Renässans) 4,9 procent (- 1,1)
Björt framtíð (Ljus framtid) 2,5 procent (- 1,1)

Partisympatimätningen har utförts av MMR.

Nyheter kommer snart sagt varje dag. Ekonomen Ólafur Ísleifsson har till exempel beslutat sig för att kandidera för Folkets parti och kommer sannolikt att toppa en av partiets listor. Flera kända personer med lång politisk erfarenhet har anslutit sig till det nya Centerpartiet.

I en mätning gjord av Félagsvisindastofun för Morgunblaðið säger 46 procent av de tillfrågade, att de vill ha Gröna vänsterns ledare Katrin Jakobsdóttir som ny statsminister, 48 procent att hon är den mest sannolika nya statsministern. 24 procent hoppas på den nu avgångne Bjarni Benediktsson, men bara 6 procent tror att det blir han som blir nästa statsminister.