En lysande konsert

Vi har ju årsabonnemang på konsertserien med Uppsala kammarorkester, men eftersom jag under torsdagen hade tid dels hos min tandläkare, dels på ögonkliniken på Ackis och dessutom måste gå till Vårdcentralen för att inför tandläkarbesöket kolla den aktuella effekten av det intag jag gör av Waran (ett blodförtunnande medel), åkte jag in till lägenheten i Uppsala redan på onsdag kväll. Birgitta och Annas dotter Ella, som har varit i Öregrund för att hjälpa till med höstarbetet i trädgården, tog bussen till Uppsala först påföljande eftermiddag.

Birgitta hade sen ett möte inbokat på Stadsbiblioteket för att tala om sina memoarer, ”I rörelse. Minnen från ett innehållsrikt liv” (Premiss förlag) och kom därför till Konserthuset först i pausen, lagom till fikat med Bengt, Inger, Anna och Annas dotter Amanda, och det var först då jag kunde berätta för de nämnda om min ganska svåra dag. PK-värdet var i och för sig lågt, så jag kunde genomföra tandläkarbehandlingen, men den krävde bedövning och omfattade två olika saker, dels att spränga resterna av en alltför skadad visdomstand i vänstra överkäken och sen, inte utan möda, dra ut de olika delarna av tanden. Sen tog tandläkaren och sköterskan en paus, men därefter fortsatte de med att laga en tand på nedre sidan och till höger. Jag är verkligen inte smärtkänslig, men det är klart att effekterna också kändes när behandlingen var klar. Därifrån tog jag mig till ögonkliniken på Akademiska för kontroll, som fordrade förberedelse med två sorters ögondroppar, som sen hade effekter också efter avslutat besök.

Efter det här irrade jag runt i centrum för att bland annat gå på bank, apotek och Coop, och till slut anlände jag, egentligen i tidigaste laget, till Konserthuset och insåg då, att jag skulle kunna hinna hem till Idrottsgatan för en kort visit. Så jag gjorde försök, dock fruktlösa sådana, att på Sivia-sidan av Musikens hus, försöka få tag på en taxi – jag hör till de gammaldags typer som inte har mobiltelefon. När jag så klev ut i den taxifil som finns på den här sidan av Konserthuset, hände det en komplicerad olycka: Precis när jag skulle kliva ner från trottoaren ner i taxifilen, lossnade axelremmen på min väska, och när jag försökte fånga väskan i fallet, föll jag själv, gamle man, ner på marken. Och eftersom jag har problem med benen och där inte fanns något att gripa tag i med armarna för att få stöd, blev jag liggande där, fullkomligt hjälplös. Det kom snart en yngre dam som försökte hjälpa mig upp, men det visade sig vara svårt. Men snart kom ytterligare en dam, en som jag känner från Svartbäckens socialdemokratiska förening, Kia Alfredsson, och med förenade krafter fick mina nu två hjälpande änglar upp mig på benen igen, och den första av dem beställde via sin mobil en taxi åt mig.

Det har sina sidor att bli gammal, men det är samtidigt tur att det finns så många hjälpsamma kvinnor.

Så jag hann hem och bytte där byxor, så att jag skulle se anständig ut när det blev konsertdags.

* * *

Och jag hann till och med (i en annan taxi) tillbaka till Konserthuset i tid för att inte ens missa den presentation av Jean Sibelius som föregick konserten.

Den här konserten blev minnesvärd, ja lysande: Allt som spelades var mycket hörvärt. Kammarorkestern var i sitt esse. Den litauiska dirigenten Giedrė Šlekytė ledde suveränt och med användande av hela kroppen orkestern. Och den tyske violinisten (i Sibelius-verket) Tobias Feldmann var en virtuos på sitt instrument – publiken belönade honom med dånande applåder.

Hela första delen av konserten bestod av två verk med 100-årsfirande Finland som klangbotten.

Konserten startade med Jukka Linkolas (född 1955) ”Winds” från 1992, ett verk som inte präglas av kompositörens starka band till jazzmusiken – i det här verket spelar stråkarna något som är inspirerat av vindarnas sus och växlingar mellan vindar av olika styrka. Här har stråkinstrumenten en bärande roll.

Jean Sibelius (1865-1957) började skriva sin ”Violinkonsert” redan kring förra sekelskiftet. En första version uppfördes 1904, men sin definitiva och mycket uppskattade form fick verket 1905. Det är ett svårspelat verk, men violinsolisten, Tobias Feldmann, spelade det suveränt i alla delar och avseenden, bland annat de många tempo- och temperamentsskiftena.

Jag hoppas att den här inkännande (också från orkesterns sida) tolkningen av verket ges ut på CD; jag vill nämligen gärna infoga den i min mycket sora samling av skivor med musik av Sibelius.

Felix Mendelsohn-Bartoldys (1809-1847) ungdomsverk ”Midsommarnattsdröm” är förstås skådespelsmusik, skriven till William Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”. Uvertyren, som alltså spelades efter pausen, skrevs redan 1826 och spelades året därpå. Resten av verket skrevs först 1843. De olika delarna har ett tydligt samband med Shakespeares pjäshandling: scherzot presenterar till exempel Puck och Oberon. Det som de flesta i konsertpubliken säkert kände till och hade ett förhållande till var det avslutande stycket med bland annat ”Bröllopsmarschen”. Det här, också det mycket välspelat och med utnyttjande av hela orkestern, blev en mycket lyckad avslutning på en alltså även i övrigt mycket minnesvärd konsertkväll.