Hitchcock-film efter Joseph Conrad

Joseph Conrad (1857-1924, egentligen Teodor Jósef Konrad Korzeniowski) var polack, född i Ukraina, men bosatte sig efter ett antal år på sjön i England och blev också brittisk medborgare. Bland hans många läsvärda böcker finns ”The Secret Agent” (1907); jag har den på svenska, utgiven i serien Tidens klassiker: ”Anarkisten” (1976, översättning Roland Adlerberth).

Den här historien filmatiserades av Alfred Hitchcock 1936 och fick då titeln ”Sabotage” – den har dock också förekommit med titeln ”The Woman Alone”, men på svenska har den alltid hetat ”Sabotage”. Det här är alltså en av Hitchcocks tidiga brittiska spelfilmer, gjord före hans avflyttning till Hollywood, men den liksom flera av hans tidiga filmer är mer sevärda än vad de kan synas i skuggan av Hitchcocks hollywoodfilmer, gjorda i fyrfärg och med betydligt större ekonomiska resurser.

I centrum för handlingen står Karl Verloc (Oscar Homolka), ägare till en liten biograf i London, hans fru (Sylvia Sydney) och hennes lillebror Stevie (Desmond Tester). Verloc är av obestämt utländskt ursprung – möjligen ville Hitchcock, eftersom filmen gjordes 1936, att denne utländske sabotör skulle associeras till Nazityskland, som ju inte fanns när Conrad skrev sin roman.

Redan i filmens inledning mörkläggs stora delar av centrala London, eftersom ett stort elverk avsiktligt har blivit saboterat. Hitchcock låter oss också mycket snabbt förstå att den som har utfört sabotaget är Verloc.

Verloc låtsas ha sovit under elavbrottet, men hans hustru tycker sig ha sett något annat, och hon får snart ett slags bundsförvant i grönsakshandlaren Ted Spencer (John Loder), egentligen en hemlig polis på spaningsuppdrag. Att han inte genast ingriper beror på att han via Verloc vill fånga både fler och helst ännu större fiskar i det här anarkistnätverket.

Verloc tvingas till större försiktighet eftersom han inser att han är övervakad, så inför nästa och större terroristdåd skickar han hustruns lille bror Stevie att leverera den tidsinställda och redan aktiverade bomben till sitt mål. Grabben, som naturligtvis inte vet vad det handlar om, får noggranna instruktioner om att leverera snabbt och i tid. Här leker Hitchckock med åskådarans nerver: det finns mycket på en sådan här väg som kan fånga en liten killes uppmärksamhet och uppehålla honom.

Och sen händer det ohyggliga: Bomben smäller och både pojken och andra som befinner sig på samma spårvagn dör.

Också upplösningen blir dramatisk. Verloc tvingas att för hustrun erkänna sin skuld till vad som hände, även om han försöker hävda att det ju inte var hans avsikt att döda grabben. Frun dödar då honom med en kniv under ett handgemäng. Det gör att hon är nära att själv råka illa ut, men en annan av terroristerna dyker upp i deras bostad för att undanröja spår, och när han hotas av att åka fast, spränger han sig själv i luften – och undanröjer därmed samtidigt spåren av fru Verlocs knivdåd.

I slutet av filmen finns en antydan om att detektiven nog kommer att ta hand om fru Verloc och då inte sätta in henne i kurran utan på ett mer personligt sätt.

Svagheten med filmen, som alltså är spännande och välgjord, är möjligen att man aldrig får reda på roten till Verlocs samhällshat, inte heller vad det var för idéer och föreställningar som drev de andra med honom förbundna anarkisterna.