Svart himmel över Ísland

I Arnaldur Indriðasons ”Svart himmel” (översättning Ylva Hellerud, Norstedts, 2011, i isländskt original ”Svörtuloft”, 2009) har fokus åter flyttats. Normalt är ju Erlendur den huvudagerande polisen. Men i förra boken var Elínborg den som förde utredningen i hamn, och nu är det alltså Sigurður Ólis tur – Erlendur är bortrest på okänd ort.

Indriðason lyckas väl med att individualisera sina poliser, och det är slående att de inte görs till polishjältar, på alla punkter värda läsarnas beundran. Sigurður Óli tecknas som en mänskligt begränsad typ – läsaren blir knappast förundrad över att han definitivt överges av sin före detta sambo. Men hans konservativa, i vissa avseenden nästan reaktionära värderingar hindrar honom inte från att ta en dust med en kollega som, också utifrån liknande värderingar, har tagit rätten i sina egna händer.

Det här greppet att skildra ett poliskollektiv för naturligtvis tankarna till Ed McBains 87e-deckare, men miljöerna i Indriðasons polisdeckare, Reykjavík och Ísland, ligger mycket långt från McBains, och många av figurerna i hans böcker styrs av begripliga mänskliga psykiska mekanismer.

Liksom en del av McBains böcker rymmer ”Svart himmel” en sidohisoria; den i ”Svart himmel”, med sexuellt utnyttjande av ett barn, belyser visserligen den moraliska problematiken i huvudhistorien, men de båda historierna har inget konkret samband, och historien om den lille pojken får sin tragiska men separata upplösning i slutet av boken.

Huvudhistorien knyts ihop med ramhistorien genom att de agerande där tjänar grova pengar på barnpornografi. Det handlar om fyra bankanställda som i den växande finansbubblans Ísland av en svensk-fransk (skumrask)affärsman frestas att tvätta svarta pengar: I den isländska luftekonomin går det att få pengarna att växa så pass mycket att de räcker till att berika även de här islänningarna.

Men en av de här islänningarna visar sig få moraliska dubier, när han förstår varifrån pengarna kommer, och han röjs följaktligen undan – ”försvinner” under dåligt väder under en arrangerad fjällutflykt vid kusten. Den historien hade kanske aldrig uppdagats, om inte fjälltursarrangörens hustru, för övrigt en kvinna med vidlyftiga sexuella böjelser, hade varit med på turen och sen, i samband med en kort relation med en av bankmännen, fått honom att prata bredvid mun – vilket i sin tur ledde till att hon började idka utpressning.

Det gjorde hon nu, ganska amatörmässigt, också i några andra fall, i ett av dem mot människor som hör till Sigurður Ólis bekantskapskrets. Till slut hittar han den småskurk som råkade bringa den här kvinnan om livet, av misstag och för att driva in en knarkskuld, hävdar den gripne, men Sigurður Óli har vid det laget börjat förstå att det finns en uppdragsgivare med ett annat motiv, och han ringar, efter flera samtal med de tre återstående bankmännen, in den svaga länken i trion och får honom att bryta ihop och bekänna.

Det besök han dess förinnan gör i den nyrike bankmannens eleganta hem hör till bokens höjdpunkter: ett kliv in i den nyrika värld som byggdes av några innan finansbubblan sprack.