Melodikrysset nummer 31 2012

Dagens kryss var verkligen lätt. Det började till och med med en låt, som vi har hört förut i Melodikrysset, ”Då är sommaren säkert här”, vars text och musik har gjorts av en av Anders Eldemans favoriter, Lars Berghagen. Berghagen sjöng tillsammans med Jan Malmsjö, som vi ju såg i ”Allsång på Skansen” här om kvällen.

Det här är en av Berghagens bättre låtar, men som musikalisk sommarmålning föredrar jag själv ändå George Gershwin’s ”Summertime”:

Summertime,
And the livin’ is easy
Fish are jumpin’
And the cotton is high

Your daddy’s rich
And your mamma’s good lookin’
So hush little baby
Don’t you cry

One of these mornings
You’re going to rise up singing
Then you’ll spread your wings
And you’ll take to the sky

But till that morning
There’s a’nothing can harm you
With daddy and mamma standing by

Summertime,
And the livin’ is easy
Fish are jumpin’
And the cotton is high

Your daddy’s rich
And your mamma’s good lookin’
So hush little baby
Don’t you cry

Också fortsättningen blev amerikansk. Först hörde vi ragtime.

Därefter kom ett potpurri med The Beach Boys.

”Ovan där” har, från 1939 och framåt, sjungits in av en rad svenska artister och också blivit omåttligt populär, inte bara i religiösa kretsar. Men originalet, C A Tindley’s ”Over There” är amerikanskt.

Sen använde Eldeman i dagens kryss av massor av musik som har förekommit i filmer.

Kirk Douglas sång var hämtad ur Walt Disney’s version av ”En världsomsegling under havet” från 1954, där kaptenen för Nautilus ju hette Nemo. Fast själv har jag sen unga år gärna läst Jules Verne i textoriginal – det har blivit mycket Verne genom åren, även i vuxen ålder.

Nu ska ni inte tolka det här som att jag generellt är emot allt det Walt Disney har gjort – när han var som bäst var han ett geni i genren tecknad film. Varje julafton ser jag med glädje disneykvalkaden, inte minst det årligen återkommande klippet ur ”Snövit”, där hon dansar med dvärgarna tills att Prosit flyger i luften. Men i dag skulle vi inte spåra honom utan Glader.

”Lascia ch’io pianga” ur ”Rinaldo” med musik av Georg Friedrich Händel förekom i Bo Widerbergs sista långfilm ”Lust och fägring stor” från 1995.

Och Albert Carlssons ”Arholmavalsen” – som i dag skulle ge oss Arholma – har förekommit i en rad svenska långfilmer, till exempel ”Lars Hård” från 1948 och ”Den enfaldige mördaren” från 1982.

Och så återvände Anders Eldeman än en gång till en av sina egna filmfavoriter, James Bond. ”Under the Mango Tree” ur ”Dr No” har vi väl dessutom hört tidigare i krysset?

Ett tips till er som inte regelbundet följer min blogg: Jag skriver regelbundet om långfilmer – du hittar ett stort antal recensioner ovan under Kulturspegeln, Film.

I ”Dr No” finns scener inspelade på Jamaica. Dagens kryss innehöll ytterligare en anknytning till Västindien, närmare bestämt till Barbados. Därifrån kommer nämligen Rihanna – Robyn Rihanna Ferity – som vi i dag hörde i ”Te amo”, vilket jag väl inte behöver översätta.

Själv har jag sen barnsben älskat Povel Ramel – när kusin Kreete hade skaffat ”Tjo vad det var livat i holken i lördags”, höll vi på att slita ut den med detsamma på glasverandan i Juniskär, där vi hade placerat Kjell Nordins vevgrammofon.

Det är för övrigt rätt så livat här i Öregrund också, eftersom det pågår båtvecka.

Nå, den går väl över, och sen blir det lugnt och skönt igen.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att i stället antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Kakor och bullar till vårt 75-årskalas

Jag har berättat om att vår dotter Kerstin har varit hos oss i Öregrund och då inte bara på badutflykt tillsammans med barnen. Mellan de dagliga turerna till Tallparksbadet hann hon också med att baka bullar och massor av kakor.

På sin blogg – länk finns här – har hon dokumenterat allt sitt bakande.

Hon är ett riktigt proffs.

Sommar i P1 med Ebbot Lundberg

Ebbot (= Tobbe baklänges) Lundberg gjorde ett ganska egensinnigt men intressant Sommar-program. Egensinnet bestod musikaliskt bland annat i att han spelade ett par tidiga låtar med sig själv, i att han ibland tonade av det han spelade och i att han hoppade över presentationerna av de låtar han spelade. Men det blev mycket Beatles och annan musik som även jag gillar: John Lennon (”Working Class Hero”), The Byrds, Canned Heat, ELO, The Who, Simon and Garfunkel, till och med Evert Taube. Ytterligare annat skulle jag säkert ha omnämnt med gillande, om jag alltså hade fått vägledning om grupp/artist plus låt i samband med att de förekom i programmet.

Tyvärr blev mitt lyssnande lite splittrat i dag, eftersom vi äntligen hade fått hem en dataservicekille, som kunde byta ut ett konstrande tangentbod och ge mig tillträdet till internet tillbaka – jag har hela sommaren till exempel tvingats skriva min blogg via hustruns del av den delade datorn. Men jag uppfattade ändå större delen av Ebbot Lundbergs berättelse om hur han, från mycket unga år drogs in i musiken.

Och så har jag övertygats om att min stora och ständigt växande skivsamling bör kompletteras även med he Sondtrack of Our Lives.

Sommar i P1 med Elise Lindqvist

Elise Lindqvist gjorde ett Sommar-program, som var starkt gripande, i vissa delar innehållsligt nästan outhärdligt att lyssna till. Det här handlade om en från barndomen missbrukad och misshandlad människas upplevelser, och som lyssnare reagerade man starkt på vad hon hade varit med om: att av sin mamma gång på gång bli instängd i en mörk garderob och dessutom etiketteras som dum, att av en spritmissbrukande styvpappa med delirium flera gånger närapå bli dödad, att som barn bli sexutnyttjad hos ett grannpar – han tillfredsställde sig på henne med dörren öppen till hustrun, som därefter hotade henne med att döda henne, om hon skvallrade – och att av en kvinna, som hon fick bo hos när hon hade rymt hemifrån, dras in i prostitution. Jag blir gråtfärdig av att höra hennes berättelse och föga överraskad över att den sedan fortsätter med sprit och droger, mer självförnedring och misshandel från olika manliga partners sida.

Den här kvinnan tog sig ändå till slut ut ur det här helvetet med hjälp av en resolut syster och ett kristet behandlingshem. Jag är själv inte kristen, men jag kan naturligtvis ändå förstå att det här hos henne födde en kristen tro och ännu mer att hon senare, som aktiv i Klara kyrka, har försökt hjälpa medsytrar i det som förr var också hennes egen nöd, ibland också lyckats rädda dem från gatuprostitution och gravt missbruk.

Naturligtvis blev det lite väl mycket religiös musik för min smak, men det Elise Lindqvist spelade rymde också sådant som talade till mig: Joseph Haydn, Eric och Leon Bibb och så Anna Stadling med Ulf Lundells ”Lugna vatten”.

Pappa Långben som dansfilm

Jean Websters ungdomsroman ”Daddy Long-Legs” kom ut redan 1912. Jag har en gång i världen läst Helge Åkerhielms svenska översättning ”Pappa Långben” (Rabén & Sjögren, 1973), och nyligen såg jag Jean Negulescos filmatisering från 1955 med samma namn.

När jag nu såg den här filmversionen – boken har filmatiserats många gånger – mindes jag inte längre så mycket av boken, men en sak var helt uppenbar: medan bokens Jerusha ”Judy” Abbott växte upp på ett barnhem på den amerikanska östkusten, hittades hon i den här filmversionen av sin anonyme välgörare ”John Smith”, alias den stenrike amerikanen Jervis Pendleton (spelad av Fred Astaire), i ett barnhem i Frankrike. I filmen spelas den unga damen, i filmen omdöpt till Julia, av Leslie Caron.

I både boken och filmen fattar den stenrike Abbott tycke för barnhemsflickan och börjar betala ett månatligt bidrag för att bekosta hennes fortsatta utbildning, i filmen återigen förlagd till USA. De här båda har bara råkats tillfälligt och han hemlighåller sin identitet genom att kalla sig för John Smith. Flickan drömmer om vem som kan vara hennes okände välgörare och döper honom, efter en uppdykande minnesbild, till Pappa Långben. Hon skriver många och långa brev till sin välgörare (”John Smith”), och därigenom får vi bland annat följa hennes utveckling från flicka till ung kvinna.

Bokens, som jag minns det, mer beskedliga slut förvandlas i filmen, trots den stora åldersskillnaden mellan miljonären och flickan, till en kärlekshistoria, som tar en mycket stor del av utrymmet i handlingen – fan vet om inte miljonären blir förälskad i flickan redan när han först möter henne på barnhemmet i Frankrike. Och senare, när han möter henne på college och till och med deltar i en skolbal, är det förstås klippt. Även hon faller för hans charm (och danskonst) och avvisar en yngre kavaljer i mer passande ålder – miljonären använder sig till och med av ett fult trick, lockar i väg den yngre konkurrenten till ett jobb långt bort i världen.

Det här är för gubbigt för min smak, men filmen lever förstås på de inlagda dans- och sångnumren. Ekvilibristiska trumsolon, dagdrömmar och mardrömmar förekommer, men den här filmen innehåller egentligen bara ett minnesvärt musikinslag, Johnny Mercers ”Something’s Gotta Give”.

Sommar i P1 med Soran Ismail

Soran Ismail har jag sett ett antal gånger i TV4s ”Parlamentet” – han är en icke oäven ståuppkomiker. Som man kan ana av namnet har han rötter någon annanstans än i Sverige, närmare bestämt i Kurdistan. Av familjens flykt därifrån gav han en vältalig skildring – vi förstod, om vi inte var döva, att det fanns andra än ekonomiska skäl till familjens flykt, den som så småningom ändade i det fjärran Sverige. Det jag, med min egen estniska flyktingbakgrund, också kände igen var att den här kurdiska flyktingfamiljen från början inte alls hade planerat att stanna i Sverige för gott.

Sedan gick våra erfarenheter ganska vitt i sär.

Mitt rotslående här i Sverige underlättades av att esterna utseendemässigt, religiöst och kulturellt – om än inte språkligt – lätt kunde smälta in i det svenska samhället, och även om in emot 30.000 estniska flyktingar på kort tid anlände till Sverige, var det dock inget stort nytillskott jämfört med senare årtiondens flyktingströmmar. Även jag har utsatts för – ändå ganska få och relativt oförargliga – trakasserier som att i skolan bli retad för mitt svenska uttal, men det tog jag snart igen genom att bli bäst i klassen i svenska.

Soran Ismails många vittnesbörd om ganska många trakasserier i det ändå föga invandrartäta Knivsta söder om mitt eget Uppsala vittnar om att tonen mot invandrare har hårdnat – uppenbarligen hjälper det inte ens att anpassa sig till svenska normer och beteenden. Hans lilla berättelse om stipendiatvistelsen i ett religiöst hem i det amerikanska bibelbältet gav också en, tror jag, omedveten sidobelysning åt den här problematiken. Han prisade amerikanarna för att vara bättre än till exempel svenskarna på att omfamna en yngling från ett fjärran land. Nu vet jag i och för sig ingenting om Soran Ismails och hans kurdiska familjs religiösa tro, men var inte den där amerikanska omfamningen också en reflex av att Soran så flitigt deltog i bibelbältets religiösa liv?

Trots enstaka sådana här invändningar tyckte jag ändå att Soran Ismails Sommar-program var en nyttig predikan särskilt för svensk-svenska xenofober. Och jag delar definitivt hans slutsats, att man samtidigt kan vara både svensk och kurd, liksom man samtidigt kan vara både svensk och est.

Hans musikval var inte i alla stycken mitt, men han spelade också ett och annat som även jag har lyssnat på: Moneybrother, Cat Stevens och Dixie Chicks. Och Bruce Springsteen (”Born In the USA”) och Mikael Wihe (i Woody Guthrie’s ”Det här är mitt land”) är definitivt min musik.

Sommar i P1 med Anders Wijkman

Musikaliskt hörde Anders Wijkmans Sommar-program till de allra bästa under den här säsongen. Låtvalet skvallrade om både bredd och djup i hans umgänge med musiken. Ofta brukar sommarpratarna, lite pliktskyldigt, ta med något klassiskt stycke, men när Wijkman spelade Schumann, Bach, Mozart, Verdi och Beethoven, förstod man, att det han hade valt ut var sådant han både var bekant med och tyckte om. Och mycket av det han i övrigt spelade stod också mitt hjärta nära: Suzanne Vega, Björn Eidsvåg, Bob Dylan, John Fogerty, Van Morrison, Ane Brun och ytterligare annat.

Wijkmans politiska bana kan, vilket han också berättade om i sitt program, knappast ses som spikrak. Jag kan, åtminstone intellektuellt, förstå den oppositionslusta som en gång i världen förde honom till Ungmoderaterna, och jag kan också begripa, att hans växande miljöengagemang fick honom att begripa, att Moderaterna då kanske inte var rätt parti för honom – när han så småningom av sitt parti tillfrågades om ifall han kunde tänka sig att bli partiledare, tackade han nej. Han hann för övrigt också bli tillfrågad om samma sak av Folkpartiet innan han till slut – ganska obegripligt för mig – tackade ja till ett bud från Kristdemokraterna om att kandidera för dem till EU-parlamentet. Kanske finns det ett kulturkonservativt drag hos honom, men om det gav han oss inte någon vägledning i sitt program. Däremot berättade han att han i miljöfrågorna hade fått tämligen fria tyglar i EU-parlamentet, vilket höll ända till dess att han förstod att han stod rätt ensam i sin parlamentsgrupp. Numera hade han, berättade han, inte kvar sitt partimedlemskap i Kristdemokraterna utan agerade som en fri miljödebattör, ibland tillsammans med partipolitiskt obundna miljöorganisationer.

Mitt intryck, både av det här programmet och i allmänhet, är att Anders Wijkmans miljöengagemang är äkta och i ett antal frågor radikalt.

Den invändning mot hans Sommar-program jag har, har alltså inte med detta att göra – ändå kunde jag, när jag lyssnade, önska mig mer av engagemang i framställningen, mer glöd i formuleringarna.

Kerstin är här igen och dokumenterar öregrundssommaren

Vår dotter Kerstin är här igen tillsammans med barnen, Viggo och Klara. Hon vill nog ge också dem minnen för livet av somrarna i Öregrund.

Liksom Kerstin själv en gång i världen får hennes barn åka buss till Öregrund – bilder från bussfärden och ankomsten till morfars och mormors trädgård finns här.

Kerstin passade genast på att ta kronblad från en blommande Rosa Alba Maiden’s Blush att senare användas i en tårta, här.

Kerstin är här bland annat för att göra en del förberedelser till vårt 75-årskalas ganska snart. Men självfallet har hon också gjort badturer till Tallparken, här och här. Det är varmt i vattnet nu!

Morfar har stekt falukorv till middag, och efter maten var han med barnen ute i Tallparken – barnen ville plocka blåbär, och vi hittade också sådana.

Och just i änden på det som förr också hörde till vår tomt men nu alltså är kommunal parkmark såg vi en koja under uppförande: stege till en plattform mellan några träd och början till en vägg. En gång i världen byggde jag en koja till våra egna barn alldeles i närheten.

Sommar i P1 med Sara Bergmark Elfgren

Jag har inte bara läst J R R Tolkien och hela J K Rowlings Harry Potter-serie utan också en del annat i fantasygenren. Jag försvarade den faktiskt redan på 1970-talet då annars andra vindar blåste genom barn- och ungdomslitteraturen. Det betyder nu inte att jag är nörd på det sätt som författaren Sara Bergmark Elfgren framställde sig själv i dagens Sommar-program. Jag har ännu inte läst hennes och Mats Strandbergs prisade ”Cirkeln” och ”Eld”, men efter att ha läst recensionerna har jag haft i tankarna att både läsa de här båda böckerna (och den tredje planerade delen i den här trilogin) själv och ge dem i present åt en mycket yngre person, som just nu är uppslukad av Harry Potter. Böckerna verkar vara inte bara spännande utan också, vilket Sara Bergmark Elfgren var inne på i sitt Sommar-program, med i huvudsak unga häxor som agerande, ha en, jämfört med genren i stort, intressant – uppvägande – könsbalans.

Det betyder nu inte att jag tycker att det här programmet som helhet var tillräckligt bra – därtill var det för ensidigt inriktat på sitt alltså ganska nördiga tema, och man fick heller inte nycklar till dörrar som därmed öppnades mot den värld fantasylitteraturen skildrar.

Sara Bergmark Elfgrens musikval hade i någon del – ”Gollum’s Song”, temat ur ”Star Wars” – anknytning till hennes ämne, men jag noterade, att hon i ganska få fall – Annika Norlin är ett exempel – spelade sådant som jag brukar lyssna på. Det ska inte tolkas som ett avståndstagande eller en distansering – flera av artisterna hon spelade skulle jag nog kunna lyssna på om jag kände till dem bättre.

Sommar i P1 med Lars Lerin

Lars Lerin är en av Sveriges främsta akvarellmålare. Jag har bara besökt Sandgrund i Karlstad på den tiden det var dansrestaurang där, men jag vet att det numera inrymmer ett Lars Lerin-museum och har noterat, att hans utställning på Waldemarsudde i Stockholm hade mer än 100.000 besökare.

Vägen till de här framgångarna var milt sagt krokig, och han berättade själv i sitt Sommar-program i dag om sitt knepiga förhållande till konststudierna i Göteborg.

Under en stor del av sitt liv har han, berättade han, också plågats av social fobi – människor, situationer och miljöer har fått honom att fly. Dels i fysisk mening, som när han omedelbart åkte hem igen när han som ung fältbiolog hade följt med på en resa till Island. Dels med hjälp av läkemedel och alkohol – han berättade både om detta och om hur han till slut, med hjälp av behandling, lyckades bryta sitt drogberoende.

Det som främst stack ut i hans program var dock berättelsen om hans homosexualitet – en enda kyss hade han fått av en kvinna, Monica Zetterlund, men det var en kompiskyss; han hade till och med försökt förhindra den genom att försäkra att han inte var intresserad av kvinnor. Den här berättelsen började, utan förklaringar, med hur han, efter tips från och förmedling av en vän, träffade sin blivande man, den brasilianske dansaren Manoel ”Junior” Marques – till det säregna med det här mötet, på en flygplats här, hörde att Lerin inte talade portugisiska och Junior inte svenska. I sitt program berättade Lerin om hur han flera gånger i sitt liv har tvärbackat från relationer, och även i det här fallet tog det tid innan det ville sig. Junior fick åka fram och tillbaka flera gånger innan det blev förlovning och till slut äktenskap av.

Först så småningom la Lars Lerin fler klargörande pusselbitar till sitt livs sexuella sida: berättade om tidig lust att klä ut sig till flicka och om hur han tillsammans med en ung pojkkompis, uppenbarligen med samma läggning, med hjälp av gummibollar som bröst lurade gubbar på ålderdomshemmet.

Men ska jag vara alldeles uppriktig tycker jag nog ändå inte att jag riktigt fick grepp om personen Lars Lerin, varken hans fobier eller sexuella preferenser. Och inte tyckte jag att jag kom honom närmare genom berättelserna om besöken i Juniors hemland, Brasilien: färgrika som gjorda av en målare (och det är ju Lerin) men med bilder av en verklighet som jag delvis tycker är motbjudande.

Hans musikval rymde både sådant som inte står mitt hjärta nära – Queen, Diana Ross, Pretenders – och annat som jag gärna lyssnar på: Ruben Nilsson (”Sjukbesök”), John Lennon, Chet Baker med flera, George Harrison, Bob Marley och så Värmlands lingonris i ett cocktailglas, Monica Zetterlund.