En britt i USA

Martin Simpson (född 1953 i England) bor och verkar numera i huvudsak i USA, men han har fortfarande djupa rötter i brittisk folkmusik. Det händer att han själv skriver musik och text, men oftast gör han tolkningar – mycket personliga sådana – av andras sånger. Hans instrument är banjo och gitarr. På skiva omger han sig med andra musiker, valda med hänsyn till arr och arten av musik.

2011 kom CDn ”Purpose + Grace” (Topic Records TSCD 584), en fin blandning av traditionellt och modernt material. Skivan innehåller traditionellt material bakom vilket man hittar namn som Hedy West, The Watersons och Leadbelly, ibland – som i fallet ”Barbry Allen” – i ny ton, ibland – som i den betydligt snabbare men mycket snygga ”Little Liza Jane” – med ett texttillägg om BP-katastrofen i Mexikanska golfen.

Politik är således inget främmande ämne för Martin Simpson. ”Brothers Under the Bridge” är till exempel en sång, signerad Bruce Springsteen, om vietnamveteraner i Californien. Och ur den radikala amerikanska trettiotalserfarenheten har han hämtat Yip Harburgs och Jay Carneys fina ”Brother Can You Spare a Dime” – du hittar texten och ett antal andra bra inspelningar ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Ett par låtar, signerade Simpson själv, är värda ett omnämnande. Dels ”Banjo Bill” för dess fina melodi. Dels hans roliga låt om den trasiga banjo han fick av Mike Waterson men fick i skick igen, ”Don’t Put Your Banjo In the Shed Mr Waterson”, kompad inte bara på banjo utan också på dragspel.

Men allra bäst är den avslutande låten, ”Lakes Of Ponchartrain”, en traditionell låt från cajunbältet nere i det franska Södern. Den har rask danstakt och spelas, utöver av Simpson, sång och gitarr, också på till exempel fiol och dragspel.

Progg i backspegeln: NJA-gruppen

NJA-gruppen uppstod ur en korsning av musikgruppen The Mascots med skådespelare vid Dramaten. 1969 gjorde den här gruppen en egen pjäs om Norrbottens Järnverk AB i Luleå – därav dess namn – men när den hade framträtt i samband med en strejk, fick den lämna Dramaten och började sedan kalla sig först för Proteatern, därefter för Fria Proteatern.

1970 gjorde den för tidens stora proggbolag, MNW i Vaxholm, en LP, ”Hör upp allt folk”, som till drygt hälften av innehållet bestod av material ur NJA-pjäsen. Två av sångerna var hämtade ur föreställningen ”Blågul atom” från 1970 – i både detta och föregående fall var gruppens metod samarbete med anställda, i det senare fallet vid AB Atomenergi. På skivan fanns också två sånger med text av Bertolt Brecht och musik av Hanns Eisler, och så FNL-sången ”Befria Södern”.

Musiken skrevs av Stefan Ringbom, och bland musikerna fanns också till exempel Gunnar Idering. I kärntruppen av skådespelare fanns Thomas Bolme och Stig Engström. Men i NJA-pjäsen medverkade också till exempel Stefan Böhm, Helena Henschen, Gunnar Ohrlander, Anders Linder och Ove Tjernberg.

Det är ingen tvekan om att NJA-gruppen och dess efterföljare var starkt influerade av det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets bokstavsvänster, den del som attraherades av Kina. Det ledde till att den var mycket kritisk till tidens – märkligt nog Palme-tidens – socialdemokrati, och dess företrädare i parti och fack fick sålunda ständigt sina fiskar varma.

Jag har senare haft mycket hjärtlig kontakt med flera av de nämnda: Thomas Bolme träffade jag och Birgitta i samband med en teaterföreställning långt senare. Stefan Böhm träffade jag flera gånger och hade samtal med när han var chef för Uppsala stadsteater. Och Helena Henschen – i dag tyvärr död – blev jag bekant med inom ramen för Helga Henschens vänner.

Åtskilligt av det Fria Protearn lite senare gjorde var både bra musik och bra teater, men när jag i dag åter igen lyssnar på CD-utgåvan från 1970 av NJA-gruppens ”Hör upp allt folk” (MNW MNWCDJ 2), ser jag många brister med den, något som nog inte bara har att göra med att de politiska motsättningarna från decennieskiftet 1960-tal/1970-tal väcks till liv igen. Jag har svårt att tro att så begåvade människor som Bolme och Böhm och Henschen (om hon alltså levde) i dag skulle yttra sig så fyrkantigt om verkligheten som de gjorde då.

Till det kommer också att en del av materialet är så tidsbundet – vilka yngre lyssnare vet i dag vem till exempel Åke Nilsson var? Vidare: ”Ljugarbänken” innehåller talade mellanpartier, som ibland är svåra att uppfatta men som inte återges i texthäftet.

Bäst fungerar i dag vardagliga miljöbilder som ”När han kommer hem”, vars innehåll är helt begripligt än i dag.

Och i Brechts och Eislers ”Enhetsfrontsång” och ”Solidaritetssång” finns de konstnärliga kvalitéer som man hade önskat sig mer av i gruppens eget material.

”Befria Södern” tog jag för övrigt själv med i min arbetarrörelsespridda sångbok ”Upp till kamp! Sånger om arbete, frihet och fred” från 1970.

Coop öppnar nytt – och handeln växlar spår

Ett nytt Coop Konsum har just öppnats på Stationsgatan 14 i Uppsala, på den östra sidan om gången under järnvägen. Den nya butiken ligger alltså på det nya centralstationsområdet, men med sina 1.000 kvadratmeter kan den inte karaktäriseras bara som en servicebutik.

Naturligtvis är den i ett avseende en servicebutik: den är öppen 06.00-22.00 på vardagar, 08.00-22.00 på söndagar, och framför allt öppnandetiderna på vardagsmorgnarna vittnar om att den siktar in sig på Uppsalas många pendlare. För dessa finns också färdigbryggt kaffe plus tilltugg att ta med på tåget och även lunchrätter att ta med till jobbet. Men tanken är uppenbart att pendlarna också ska kunna handla mat där på hemvägen från jobbet, och så finns det runt om butiken fullt med bostadshus, vars invånare man vill locka att handla i en välförsedd fullsortimentsbutik.

Ytterligare en av de stora livskedjorna, Hemköp, har redan tidigare anpassat sig till pendlarnas rörelsemönster genom att flytta från Åhléns-huset till Svava-gallerian väster om Kungsgatan och Centralstationen.

Sedan livsbutiken i Forum-gallerian, på slutet reducerad till en Servus-butik, stängde, har det – alltså fram till nu – inte funnits någon Konsum-butik i centrum av Uppsala, landets fjärde stad.

Själv minns jag både från Luthagen/Stabby, mitt område under studenttiden på sextiotalet, och från Svartbäcken och angränsande Tunabackar, där Birgitta och jag sedan bosatte oss, ett tätt nät av Konsum-butiker. De hade alla en gång i världen etablerats på bekvämt gångavstånd från närliggande bostadshus.

Det var egentligen inget fel på de här butikerna, men konsumenterna bytte handlingsmönster: i bil tog de sig till stormarknader eller i varje fall större butiker med gott om parkeringsplatser, och man började i större utsträckning veckohandla i stället för att dagligen handla i en butik på nära håll. Många av de här mindre konsumbutikerna omvandlades då i förta skedet till Servus-butiker för att senare helt slås igen.

Ett antal större butiker med bra parkeringsplatser utanför klarade sig. Ett exempel år vår hemmabutik i Uppsala, belägen vid Torbjörns torg.

Och så kan man tydligen lägga butiker där de passar pendlarnas behov. I Coop Konsum på Stationsgatan kan man handla middagsmat på väg hem från jobbet och sen ta med matkassen i bilen, på cykeln eller på bussen.

Nordisk livsmedelsjätte skapas

Orkla heter ett norskt industrikonglomerat med 30.000 anställda i mer än 40 länder. Verksamheten har ändå koncenterats till färre branscher, och numera ligger tyngdpunkten på livsmedel, vilket ytterligare kommer att accentueras av den fusion, som just har avsiserats – mer om den nedan.

Livsmedelsdelen av Orkla är till stor del inriktad på kända märkesvaror, och eftersom Orkla förvärvade svenska Procordia Food, som härbärgerade både gamla Statsföretags och Volvos mycket omfattande livsmedelsdivisioner, är oerhört många av de kända märkesvarorna i våra livsmedelsbutiker numera Orkla-ägda: Abba (sill och Kalles kaviar), Bob och Fun (saft), OLW (chips), Ekströms (krämer och efterrätter), Risifrutti, Önos (sylt och marmelad), Göteborgs kex, Felix (djupfryst, grönsakskonserver, burksoppor), Grandiosa (pizza) med flera. Till det kommer norska märkesvaror med namn som Stabburet (färdigrätter, fiskkonserver, bröd, dressing, saft, pizza), Idun (senap, ketchup, dressing), Sætre (kex) och Nidar (godis), danska som KiMs (mer chips), Den gamle fabrik (marmelad) och Beauvais (ketchup, senap, dressing, konserverade färdigrätter, rödbetor). Flera av de här företagen har också starka marknadspositioner i Finland och Baltikum genom dotterföretag, till exempel Felix; i Finland och i Estland äger Orkla till exempel godisföretagen Panda (bland annat mycket god lakrits) respektive Kalev.

Men som sagt: Orkla äger livsmedelsföretag också i till exempel Ryssland och i andra delar av Europa, ja numera i ganska avlägsna delar av världen.

I Norge har det hittills funnits ytterligare en stor livsmedelskoncern, till större delen familjeägda Rieber & Søn. Orkla har nu slutit avtal med några av de centrala ägarna om att få förvärva till att börja med 90,11 procent av aktierna i Rieber, med sikte på att senare lösa in också övriga aktier.

Rieber & Søn har en omsättning på över 5,0 miljarder norska kroner. Koncernen har 4.000 anställda, i Norge, Sverige, Danmark, Nederländerna, Polen, Tjeckien och Ryssland. Företaget har dessutom säljverksamhet i Tyskland, Storbritannien och Slovakien.

Rieber & Søn har ledande märkesvarunamn som Toro, Denja, Mr Lee, Vossafår, Vestlandslefsa, Trondhjems (Norge), Mrs Cheng’s och Frödinge (Sverige), K-salat och Bähncke, det senare marknadsledare på senap (Danmark), Delecta (Polen), Vitana (Tjeckien och Slovakien) och Chaka (nötter, Ryssland).

Man kan naturligtvis ha sympunkter på ytterligare koncentration i den här branschen. Men i stället för att ropa på konkurrensmyndigheterna ska vi kanske glädjas åt att åtminstone ett storföretag i den här branschen är nordiskt, i det här fallet norskt.

Svåra krysset, nu med Mats Olsén

Mats Larsson, som efterträdde Anna Hagberg som konstruktör av Svåra krysset i Aftonbladet Kryss & Quiz, fick i början mycket kritik för knappologiska kunskapsfrågor. Han skärpte sig dock och tog till sig kritiken, och trots enstaka återfall konstruerade han sedan svåra kryss, som ändå var lösbara för en hyggligt allmänbildad korsordslösare. När han i somras blev uppsagd från uppdraget att göra Svåra krysset, vädjade han rent av till mig om stöd och fick det, dock utan att det hjälpte.

I den stora specialtidningen Aftonbladet Kryss Sommar återkom min gamla favorit Anna Hagberg som konstruktör av en hel rad Svåra krysset, och jag löste dem alla i ett enda långt glädjesvep.

Det betydde dock inte att hon återfick sitt gamla jobb som konstruktör av Svåra krysset i Aftonbladets ordinarie kryssbilaga. Där fick i stället Mats Olsén uppdraget.

Mats Olsén har länge i varje nummer av Aftonbladet Kryss & Quiz stått för två fasta ingredienser. Dels har han gjort det tämligen enkla Hitta orden. Dels har han gjort den lite svårare men ändå lösbara ordflätan Bikupan. Den har jag dock kritiserat för det myckna användandet av konstifika ord, ibland inte ens kända av en profesionell ordbrukare som jag.

Nu har han också anförtrotts uppgiften att konstruera Svåra krysset, och jag har redan fått en kommentar här på min blogg om att han med hästlängder slår Mats Larsson när denne var som värst.

Mats Olséns första svåra kryss kom under en period då jag hade mycket annat för händer, men jag vill vara ärlig och erkänna att där fanns nycklar som jag inte lyckades knäcka, faktiskt inte förstår ens nu då svaren har publicerats.

Att jag är inne på det här spåret beror på att Mats Olsén verkar ha en viss kärlek för även för hyggligt geografikunniga – jag gick i skolan på fyrtio- och femtiotalen och var i pojkåren frimärkssamlare – okända domäner. PÅ DEN GRÖNA ÖN ska bli NAAS – jag klarade det genom att googla – men på Google läste jag också att det är en ort med 16.000 invånare. Ska man kunna alla småorter på Irland?

DALÄLVEN ska bli NAMSEN – jag klarade till slut även det. Förklaringen är att den norska älven Namsen går genom Namdalen. Vad jag minns lärde vi oss aldrig namnet på Namsen på den tiden då geografi fortfarande var ett viktigt ämne i skolorna.

Religion – kristendomskunskap och därmed i någon mån även en del om judendomen – pluggade vi också i skolan på min tid. Visserligen finns det en hel del turkar i dagens Sverige, men hur många av er övriga vet, att det i Turkiet finns en Adam-gestalt vid namn ADNAN? Nyckel: HAN FRÅN TURKIET.

Och ni är väl förtrogna med egyptisk mytologi och vet att BLEV BRORSANS FRU ska bli NUT?

Mats Olsén förefaller att ha en stark kärlek till mycket ovanliga ord, vilket vi redan tidigare har fått exempel på i hans Ordflätan. TROP till exempel är ett ord som används i klassisk retorik, liktydigt med att säga något genom att använda ett annat slags utsaga än den direkta, vilket i Olséns nyckelvariant blir GÅR RUNT HET GRÖT (vilket i det här fallet alltså inte ska bli KATT).

ÄR KANSKE STIFTETS ADRESS ska bli PUTIG. Även om det är långsökt kan det här handla om läppstift och läpp.

Långsökt förefaller mig dock nyckeln VÄCKER UPPSEENDE, som ska ge svaret ESRANGE.

Det är lösbart liksom en del förkortningar – jag hatar dem i korsord – som LAN (Local Area Network) = ORSAK TILL PARTY. Något IMCO (= I OMTALAD KRASCH) minns jag dock inte.

Och minns ni alla skådespelerskan ANN Miller?

Mats Olséns svåra kryss i numret därpå lyckades jag dock efter viss möda lösa.

Men det är inte roligt ens när man klarar det. Bra korsord kan förutsätta ordfantasi – som Sarah Kinmans Tvetydigt – och/eller hyggligt bred allmänbildning.

Knappologiska konstruktörer ger jag inte mycket för.

Sommar i P1 med Henrik Dorsin

Många av oss har sett Henrik Dorsin, till exempel i TV4s ”Parlamentet”. Själv har jag också träffat honom, en gång. Birgitta och jag hade varit på en av ODs, Orphei Drängars, capricer i universitetsaulan, där Henrik Dorsin hade varit bejublad gästartist, och eftersom Birgitta är så kallad moster i OD, hamnade vi liksom Dorsin vid honnörsbordet under den efterföljande middagen på Uppsala slott. Vi satt inte alldeles intill Dorsin men fick ändå tillfälle att hälsa på honom och berömma honom för hans insats.

Han tackade men verkade närmast vara generad, lite blyg.

Jag berättar det här för att han i sitt Sommar-program i dag bekände att han, trots att han ständigt står på scen, har ett sådant drag i sin personlighet.

Den som får uppdraget att göra säsongens sista Sommar-program – det här var årets sista – väljs, vad jag förstår, ut på grund av sin förmåga att göra riktigt bra program, och Henrik Dorsin var, med alla mått mätt, lysande i rollen som säsongsavslutare.

Hans berättelse om mor- och farföräldrarna – jag kände inte till hans fantastiska släkthistoria på de senares sida – var mustig och rolig och glimtarna av uppväxten och skolgången på Lidingö präglade av humor, självdistans och social insikt.

Att Dorsin både är en skämtare och en reflekterande människa framkom bland annat i kupletten ”Får man skämta om vadsomhelst? ”. Att balansen ibland, på grund av att alla i publiken inte riktigt hänger med, är svår framkom av de ilskna reaktioner han hade fått efter att i ett Allsång på Skansen-program ha sjungit ”Allt är bögarnas fel”. Så i dagens program hade han för säkerhets skull ändrat texten till ”Allt är krögarnas fel”.

Henrik Dorsin hade nämligen gjort något för Sommar-programmen mycket ovanligt: I stället för att spela skivor hade han till studion tagit med sitt lilla kompband, så musik så väl som sång framfördes live. Det medgav också en ovanlig grad av integration mellan prat och mellanliggande musik.

Dessutom spelade det här lilla bandet under livligt tjoande och i allt högre tempo ”Wiggen” inte mindre än fem gånger.

Sommar i P1 med Marie Göranzon

Marie Göranzon är rimligen en av Sveriges mest kända skådespelerskor. De som inte själva har sett henne på Dramaten har kanske ändå sett henne i TV-uppsättningen av Ingmar Bergmans ”Den goda viljan”, och ännu fler har säkert sett henne i de många Beck-filmer som har visats i TV. Andra har kanske i kvällstidningarna läst om hennes dramatenbråk med Mikael Persbrandt.

I sitt Sommar-program i dag berättade Marie Göranzon om konflikter och påfrestningar men var ganska återhållsam med att till exempel namnge kolleger som hon tyckte hade burit sig klandervärt åt. Dock inte genomgående: Ingmar Bergman fick retroaktivt sina fiskar varma i historien om en efterfest efter en premiär, då den utvalda ”gräddan” i ensemblen var bjudna på middag i en restaurang, dit även hon och hennes make råkade gå.

Marie Göranzons berättelse om sitt liv inom teatern var genomgående intressant och framfördes med den mycket rutinerade skådespelerskans hela briljans.

Möjligen tyckte jag att hon, på grund av tidiga upplevelser på Dramaten av delar av gänget bakom Fria Proteatern, var för snål i bedömningen av dem.

Musikaliskt bjöd hon likväl på musik ur periodens livskraftiga, vänsterpräglade proggtradition, sådant som Ted Ströms ”Vintersaga” med Monica Törnell och Mikael Wiehes insjungning av Björn Afzelius’ och Silvio Rodriguez’ ”Sång till friheten”, även äldre nummer i samma radikala sångtradition: Lars Forssells och Leo Ferrés ”Säg vad ni vill” i insjungning av dramatenkollegan Ulla Sjöblom och Karl Gerhards ”En katt bland hermelinerna”.

Men vi fick också lyssna på andre maken Jan Malmsjö, Frank Sinatra och Evert Taube (”Calle Schewens vals”) och en befriande respektlöst lång radda av låtar av och med Olle Adolphson: med Adolphson själv ”Gustav Lindströms visa”, ”Grön kväll i Margretelund”, ”Råd till dej och mej” och ”Det gåtfulla folket”, med Eva Dahlgren ”Mitt eget land” och med Tommy Körberg ”Nu har jag fått den jag vill ha”.

Jag gillade det här programmet – ett av sommarens allra bästa – både för dess frispråkiga och intelligenta ton och för dess musikval.

Melodikrysset nummer 33 2012

Anders Eldeman varnade för att dagens melodikryss bitvis skulle vara svårt, men för min del tyckte jag att egentligen bara en enda fråga var det. Visserligen har jag sett Skavlan-programmen i TV, men jag kom ändå inte i håg Melody Gardot, som vi i dag hörde i ”Who Will Comfort Me”.

Dagens Thore Skogman-låt var heller inte en av de vanligaste, men ledbokstäverna antydde vilket ord som söktes, och mycket riktigt är låttiteln ”En evig sång”.

Vid min ålder får man då och då påminnelser om att kroppen inte är evig, men när det gäller den äldre musiken i krysset har man ju ändå glädje av att ha levt länge.

Så visst minns jag ”Jag vill vara din, Margareta” från Svensktoppen 1976 med Sten & Stanley – jag blev inte ett dugg förvillad av att hon i den finska version vi fick höra i dag kallades för Marja-Leena.

Och Gunnar Wiklund har jag ju hört oändligt många gånger i ”Vi ska gå hand i hand”.

Gullan Bornemark var poppis när vår Anna var liten, så visst har jag, minst lika många gånger, hört hennes moralistiska ”Sudda, sudda bort din sura min”, med buskapet att man inte ska vara sur.

Samma Anna och senare hennes syskon har alla hört Babar som godnattsaga. Filmerna om honom kom först i TV, men numera finns han också i vår växande barnfilmhylla här i Öregrund – barnbarnen måste ju ha något att göra även regniga dagar.

Någon ”Evil Woman” har jag inte i huset och skulle inte vilja ha heller. Det gäller även låten med E.L.O.. Electric Light Orchestra har gjort bättre låtar.

Några Babushki har vi inte heller – våra är döda. Men Buranovskiye Babushki lyssnade jag gärna på i Eurovision Song Contest. De framförde för övrigt sin ”Party For Everybody” delvis på udmurtiska, avlägset släkt med mitt barndomsspråk estniska. I Eurovision Song Contest representerade de dock Ryssland.

I en av de svenska uttagningsomgångarna framförde Ola Svensson sin ”Unstoppable”. Men det var den inte.

Åter igen blev det mycket film i Melodikrysset.

Bo Widerbergs ”Elvira Madigan” från 1967 har varit med tidigare i krysset, men för all del: musiken, signerad Wolfgang Amadeus Mozart, var värd att lyssna på den här gången också. Läs gärna vad jag tyckte ovan under Kulturspegeln, Film.

Också ”Gabriellas sång” – som här skulle ge namnet Gabriella – med Helen Sjöholm i Kay Pollaks ”Så som i himmelen” har förekommit tidigare i krysset. Själv såg jag den på bio när den kom 2004.

Federico Fellinis ”La dolce vita” (1960), som utspelar sig i Rom och har Anita Ekberg i en av rollerna, kan man också läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Film. Här låg Eldemans upprepning i att han åter igen spelade filmmusik, signerad Nino Rota.

Också ”Jag vet ett litet hotell” med musik av Jules Sylvain skrevs för en film, ”Juninatten” (1940) med Ingrid Bergman i huvudrollen.

Fast nu är de ljusa juninätterna redan avlägsna. Augustimörkret har lagt sig över vår lantliga boning.

Men även augusti har sitt behag; i går kväll åt vi årets första kräftor.

* * *

Har Google fört dig hit i din jakt på något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 9 2012:

”1 person
1 st rödingfilé
Bulgursallad
50 g bulgur
1 st röd paprika
1 st rödlök
1 st salladslök

Gör så här
Börja med att koka bulgaren i saltat vatten i 10 min och tillsätt gurkmeja så den får lite färg.”

TV3.SE

”Jag slog ena känt i en stubbe som på kvällen började svälla och värka.”

Dagens Nyheter

Sommar i P1 med Amanda Svensson

Amanda Svensson har redan med sina två första romaner, ”Hey Dolly” och ”Välkommen till den här världen”, etablerat sig som en skönlitterär författare att räkna med.

Hennes far, Per Svensson, tidigare bland annat kulturchef på Expressen, har troget tjänat bonnierpressen, men hon valde, klokt nog, att i stället uppvakta Norstedts med sitt förstlingsverk, och där har hon blivit kvar.

I dag gjorde hon ett ganska ovanligt och annorlunda Sommar-program. Dess somriga sida handlade om sådant som när hon under familjens semester på franska atlantkusten skulle lära sig surfa, och också i övrigt handlade hennes Sommar-program om kvinnors/tjejers fysiska tillkortakommanden när det kommer till att tävla med män och deras styrka.

Några mysiga minnen i sommarprogramanda innehöll hennes program över huvud taget inte. En mycket stor del av programmet handlade i stället om den fysiska smärta hennes kvinnokropp hade förorsakat henne. Frispråkigt berättade hon om en åkomma, vestibulit, som förvisso inte drabbar alla kvinnor men som för den skull inte är mindre smärtsam att hantera för de tjejer som drabbas av den.

Nå, till slut hade hon fått hjälp, och därefter hade hon, visserligen också i smärta men ändå i glädje, fött sitt första barn, en dotter.

Det här var ett djärvt, i meningen utmanande, program, och inte heller den musik hon spelade var insmickrande. Själv hittade jag egentligen bara en artist och låt jag gillade i det här programmet, Annika Norlin och Säkert med ”Honung”. Varken Per Gessle och Gyllene Tider eller, ännu mindre, Nirvana, är min bag, och det mesta hon spelade hade jag inte och fick inte heller något förhållande till.