Kort mening om fredspriset

EN HYGGLIG GISSNING: Nästa år kommer Nobels fredspris att gå till Fred Flinta.

Melodikrysset nummer 41 2012

I dag började Melodikrysset med en kombination jag för egen del aldrig skulle ha kunnat föreställa mig, Carola och Magnus Uggla. Ännu svårare att föreställa sig den här kombinationen blir det när man hör titeln, ”Jag vill ha dig baby”.

Som vanligt spelade Anders Eldeman åtminstone något som ligger helt utanför min musikhorisont, dansbndsmusik med Wizex. Själva frågan var å andra sidan desto lättare att besvara. Man hörde att sångerskan sjöng Åhus – låten heter ”Hem till Åhus” här i Sverige – och då är det ju ganska lätt att räkna ut att man i det danska original som jag aldrig heller har hört sjunger om Århus.

Eftersom jag följde Melodifestivalen 2011, måste jag ju ha hört Rasmus Viberg sjunga ”Social Butterfly”, men jag mindes honom inte ens när jag hade googlat fram hans namn.

Jag brukar inte se på såpor, varken australiska eller andra, men av signaturmelodin förstod jag, att dagens exemplar hette ”Neighbours”, på svenska ”Grannar” prövade jag på Google, och det stämde.

Inte heller har jag följt ”Så mycket bättre” i TV 4, men jag förstod av rösten att det var Eva Dahlgren som sjöng ”This Is the Way”, tydligen en låt av E-type.

Annat var urlätt, bland annat mot bakgrund av att låten har varit med tidigare i krysset. Vi hörde Roger Whittakers ”Streets of London”, som ju i Pierre Isacssons svenska version blev ”Gatorna på Söder”.

Hur många gånger Evert Taubes ”Calle Schewens vals” har förekommit i krysset minns jag inte, men vi som kan vår Taube minns förstås oavsett detta att man där sjunger om nyslaget hö. Hela texten hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Men klassiker är klassiker, så jag hör gärna både den och Cole Porters ”I’ve Got You Under My Skin”, även om jag hellre hör den med Frank Sinatra än som i dag i instrumentalversion – men annars hade det ju blivit för lätt.

En ungefär lika lätt klassiker är ”It’s Now Or Never”, stor i Elvis Presleys engelskspråkiga version. Fast i original heter den ”O sole mio”.

Det för oss naturligt vidare till den klassiska musikvärlden, närmare bestämt operavärlden. ”Don Juan” är en opera av Wolfgang Amadeus Mozart.

Musical kallas en modern variant av scenmusikaliska verk. Svenska storheter på det här området är Benny Andersson och Björn Ulvaeus, vars ”Chess” stod för en av dagens ljudillustrationer. Ur den hörde vi ”One Night In Bangkok”, som skulle ge oss ordet natt.

Uppsluppna verk för scen med mycket musik skapas också av Galenskaparna och After Shave. I dag fick vi höra Knut Agnred framföra ”Borås, Borås”, en svensk version av Frank Sinatras gamla hit ”New York, New York”.

Till allra sist har jag sparat ”Happy Birthday To You”. Just i dag är det ingen som fyller år här hemma, men vi har slagit ihop flera födelsedagar och har gemensam fest för främst Birgitta, vår dotter Kerstin, hennes son Viggo och lite grann, i efterskott, också för vår son Matti och hans fru Karin.

Happy birthday to you!

Estlands kristdemokrater i bankrutt – fusioneras med Fäderneslandet-Res Publika?

Partikartan i Estland förändras – storleksordningen mellan partierna i Riigikogu (Riksdagen) förskjuts – men är i grunden mycket stabil: Bara fyra partier klarar numera femprocentsspärren.

Det finns naturligtvis småpartier, som inte klarar spärren, till exempel Kristlikud Demokraadid, Kristdemokraterna, men vi talar då om ett parti som brukar få runt en procent i gallupmätningarna. Kanske har det senare att göra med att Estland i likhet med Sverige är ett ganska sekulärt land.

Just nu håller det på att gå åt helvete med de estniska kristdemokraterna, åtminstone ekonomiskt – partiet har förklarat sig själv i bankrutt. Inget talar för något vare sig ekonomiskt eller annat lyft för partiet, och partiet har därför genom sin ordförande, Peeter Võsu, fört fusionssamtal med riksdagens minsta parti, det socialkonservativa och nationella Isamaa ja Res Publika liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika).

Kristdemokraternas kongress den 26 oktober måste godkänna ett sådant samgående, men det finns tecken på att den andra parten välkomnar kristdemokraterna, vare sig det nu blir alla 1.777 medlemmarna eller bara delar av medlemskåren som kommer över: 9 november kommer IRL att i Tartu grunda en ny kristen sidoorganisation.

IRLs eget medlemstal är 9.662.

Ett bergmanskt familjedrama från förra seklets början

Jag såg aldrig Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” på bio, när den hade premiär 1982 – däremot har jag sett den både i TV och på video, vilket har sina poänger eftersom det är en ganska lång film.

Titeln, ”Fanny och Alexander”, är en smula missvisande, eftersom handlingen i så hög grad fokuseras på Alexander (Bertil Guve) sonen i familjen Ekdahl; att Fanny har en jämförelsevis mer blygsam roll i handlingen beror dock på regissören/manusförfattaren och inte på Pernilla Allwin som spelar Fanny.

Också i övrigt kastar Bergman ett medvetet ojämnt fördelat ljus över de agerande.

Så länge Sven Nykvists kamera riktas mot teaterfamiljen Ekdahl – farmor Helena (Gunn Wållgren), de redan nämnda barnbarnens föräldrar, teaterdirektören Oscar (Allan Edwall) och hans hustru Emelie (Ewa Fröling) samt Oscars bröder Gustav Adolf (Jarl Kulle) med hustru Alma (Mona Malm) och Carl (Börje Ahlstedt) med hustru Lydia (Christina Schollin), är skildringen ystert livfull: julkalas med långdans, en pilsk Gustav Adolf som både jagar husan Maj (Pernilla August) och lägrar hustrun Alma och mer av det slaget. Uppbådet av stjärnskådespelare i avsnitten från det ekdahlska huset är över huvud taget magnifikt – bland dem som spelar mindre roller kan nämnas Sonya Hedenbratt, Käbi Laretei, Kristina Adolphson, Siv Ericks, Lena Olin, Gösta Prützelius och Hans Strååt.

Också i avsnittet om den ekdahlska teatern möter vi kända namn både i lite större roller och i statistroller: Gunnar Björnstrand, Heinz Hopf, Sune Mangs, Nils Brandt, Georg Årlin, Gus Dahlström med flera – här har Bergman varken sparat på krutet eller inspelningskostnaderna. Och, så karaktäristiskt för teater- och filmregissören Bergman, på teatern finns den här historiens peripeti: Oscar får en hjärtinfarkt och dör strax därefter. Och, så karaktäristiskt även det för Bergman: den döde teatermannen, som skulle ha spelat Hamlets vålnad, går senare igen, helt uppenbart för att han är bekymrad över det som sker med hans familj.

Efter en passande lång paus börjar nämligen biskopen, Edvard Vergéus, mästerligt spelad av Jan Malmsjö, uppvakta Oscars änka Emelie, som svarar ja på hans frieri, och snart befinner sig inte bara hon utan också de båda barnen sig i en ny, sträng och asketisk, i många avseenden falsk och, för barnen, helt omänsklig miljö. Allt det här markeras med både kala och avhumaniserade interiörer och de hållningar som präglar de ursprungliga medlemmarna av hushållet, utöver biskopen också hans mor Blenda (Marianne Aminoff) och syster Henrietta (Kerstin Tidelius). Ett slags dubbelroll har pigan Justina (Harriet Andersson): hon både förråder Alexander och berättar om hur en tidigare hustru till biskopen och deras två barn drunknade under flykt från biskopshemmet.

Det biskopen har fått reda på om Alexander är att han i skolan har berättat historier om att hans mor har sålt honom till en cirkus, vidare också att han har mött biskopens döda familj. Hela den långsamma maktkampen mellan biskopen och Alexander, som kulminerar i att Alexander får piskrapp och tvingas bekänna samt därefter får isoleringsstraff, hör till det starkaste Bergman har gjort på film – man får som åskådare lust att kasta sig över biskopen och slå ner honom och sen slå honom om och om igen.

Ryktet om vad som sker i biskopsgården når, trots systematisk isolering av barnen och deras mamma, yttervärlden, framför allt den judiske ljusgestalt, Isak Jacobi (Erland Josephson), vi tidigare har mött som deltagare i familjen Ekdahls julkalas. Isak Jacobi låtsas vilja träffa biskopen för att få lov att köpa en kista, som han tidigare har funderat på att köpa, och när han i ett obevakat ögonblick har tagit sig uppför trapporna och befriat Fanny och Alexander, smugglar han ner dem i den stora kistan, köper den och fraktar bort dem.

Därmed är barnen befriade men saken inte slutgiltigt löst – det hjälper inte att barnens farbröder försöker komma överens med biskopen om ett bokstavligt friköp av barnen. Men Emelie, fången i biskopsgården även hon, söver biskopen med en kopp preparerad buljong och flyr även hon, vid det här laget sedan länge med en dotter till biskopen i magen.

Den som slutgiltigt löser problemet, fast oavsiktligt, är dock biskopens sängliggande faster, som orsakar en eldsvåda genom att välta en fotogenlampa: biskopen förgörs i något som för tanken till helvetet eld.

Det här är en i många stycken mästerligt berättad historia, som inte blir sämre av att den exteriört skildras i autentisk och väl fångad uppsalamiljö, till stor del i vinterskrud; det här är en berättelse från en tid då man fortfarande åkte släde i centrala Uppsala. Och alltihop blir så pricksäkert uppsalienskiskt trots att de här exteriöra platsmarkeringarna har gjorts på en så begränsad yta i centrala Uppsala. Det vi som bor i Uppsala genast känner igen och identifierar oss med är sådant som domkyrkan, det skytteanska valvet, Upplandsmuseet som föreställer biskopsgården och så Kvarnfallet och Islandsfallet i Fyrisån.

Nobelpriset i litteratur till Mo Yan

Jag är, ohjälpligt och för evigt, litteraturälskare, och det är följaktligen litteraturpriset av alla nobelprisen som intresserar mig.

Ganska ofta finns det redan när pristagarens namn tillkännages något av författaren i fråga i vårt omfattande privata bibliotek, men så var inte fallet den här gången: Vi har ingenting och har inte läst något av Mo Yan. Och kanske är det inte så konstigt, eftersom bara några få av hans böcker finns översatta och utgivna på svenska.

Det lilla jag nu har hört om honom i samband med att Svenska akademien gav sin motivering har dock genast väckt min nyfikenhet, och jag kommer följaktligen att bli en av de oerhört många som med anledning av priset går till bokhandeln för att köpa de översättningar som finns. Tyvärr brukar de till att börja med ta slut med detsamma. Men bokförlaget brukar snabbt trycka fler exemplar.

Det lyckliga bokförlaget i det här fallet heter Tranan, och jag är verkligen glad också för deras skull: Tranan har gjort ett enastående arbete för att för svensk publik introducera intressant och läsvärd litteratur från jordens alla hörn, en djärv kulturgärning som har gjorts trots att den sällan ger någon ekonomisk utdelning att tala om. Desto roligare är det att den här närmast ideella satsningen nu också får även sin ekonomiska belöning!

En murvels minnen

Jag gissar att många känner till Björn Kumm, framför allt genom hans mångåriga medarbetarskap i radio, förr också TV, eller genom hans artiklar under årtionden i fackförbundspress och tidigare även Aftonbladet. För att friska upp ert minne: till hans legendariska journalistbedrifter hör att han 1966 i Aftonbladet avslöjade Säpos åsiktsregistrering och i radio i mitten av 1980-talet avslöjade Bofors’ vapensmuggling till diverse diktaturer, som formellt var uteslutna som mål för svensk vapenexport. Till Björn Kumms journalistiska landmärken hör också att han 1967 fanns närvarande när den dödade Che Guevara låg lik i Bolivia och då fotograferade den döde gerillaledaren.

Mina och Björns vägar korsades tidigare och av helt andra skäl. När jag 1960 blev aktiv i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus i Uppsala och strax därefter föreningens ordförande, blev jag, bland annat genom förmedling av Björn Kumms far, journalisten Evert Kumm, bekant med Anna-Greta Leijon, som också hon snart blev aktiv i Socialdemokratiska studentförbundet; dessutom hade vi en kort romans.

Genom henne fick jag en stor vänkrets av likaledes radikala studenter som alla bodde på Arken, Nykterhetsvännernas studenthem på Sturegatan 12, bland dem Hans O Sjöström, i Björns bok nämnd i egenskap av, senare, ledarskribent i Aftonbladet, Björns yngre bror Gunnar och inte minst Birgitta Dahl (då Kettner), hon som skulle komma att bli min hustru. (I fråga om henne har den annars minutiöst faktakollande Björn Kumm faktiskt gjort en liten miss: hon har aldrig varit energi- och näringsminister, däremot i omgångar energiminister, miljö- och energiminister samt avslutningsvis miljöminister. Däremot är det både korrekt och roligt det som Björn berättar, att jag till Birgittas dotter Anna ritade och skrev en hel lång bilderbok om flickan Ulla-Kajsa, som bland annat under en utflykt till Afrika red på en fräknig flodhäst för att hälsa på Björn Kumm.)

Björn hade, visade det sig, varit förlovad med Anna-Greta men hade slagit upp förlovningen under en stipendieresa till USA. När jag själv träffade Anna-Greta och Birgitta och de andra i hans gamla vänkrets i SSUH, Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund, hade jag aldrig träffat honom i levande livet, men jag drogs förstås också in i den studentikosa insamling, Björn Kumm Foundation, hans gamla SSUH-vänner startade, när de fick reda på att han i USA hade förlovat sig med en ny tjej, dessutom katolik. Det visade sig för övrigt också att den gamle nykterhetskämpen, väl over there, dessutom hade avfallit från nykterismen.

Så småningom övergav han – rymde från, sas det här hemma – också från fästmö nummer två och dök upp i Uppsala, där jag vid det laget redan hade städslat honom för att skriva USA-kapitlet i Laboremus´ debattbok till föreningens 60-årsjubileum 1962, ”Förändringens vind”. Björn var, liksom jag själv, socialdemokrat på vänsterkanten och blev också aktiv i Laboremus. Vi fann varandra genast, faktiskt inte alls bara genom en mängd gemensamma vänner utan kanske framför allt för att vi delade ganska många intellektuella och politiska hållningar. Ur det här utvecklades en livslång vänskap, som har varat trots Björns mångåriga utlandsvistelser och våra delvis mycket olika liv.

Det var för övrigt jag som 1962 skickade honom till Oslo, där han under en afro-skandinavisk ungdomskongress träffade sitt hjärtas dam nummer tre, Julie Ama Ikomi. I den där kongressen deltog många afrikaner, som skulle komma att låta höra av sig i många sammanhang, men Björn fastnade alltså, på ett mer personligt plan, för den här nigerianskan. Och inte nog med det: han lyckades så småningom ta sig till henne i Nigeria, också gifta sig med henne. Även jag har förstås kommit att träffa och lära känna henne, men ett långt parti i Björns bok handlar om den mycket långa period då han bodde med henne i Nigeria. Avsnitten i boken om Nigeria hör avgjort till de intressantaste, inte minst mot bakgrund av att han som journalist och viting levde lite på nåder i landet och tvingades vara mer återhållsam än vad som är hans natur. Dock påminner han i memoarerna om sina rapporter från Biafra.

Björn skaffade sig både under de här åren och i övrigt enorma kunskaper om Afrika, om de före detta koloniala länderna i så väl västra som östra och södra Afrika. Till hans journalistiska bedrifter hör bland annat att ha fått en lång TV-intervju med Idi Amin – en bild av dem under intervjun finns på omslaget till boken, som heter ”Uppdrag världen” (Leopard förlag, 2012). Men jag vill betona att vi i Björn Kumm har en världsreporter: Hans skildringar av resor till Cuba och olika länder i Latinamerika är ytterst lärorika, och han har alltså personligen också varit i till exempel Indien – han granskar kritiskt Sveriges vapenaffärer och till exempel Mats Hellströms, men även Olof Palmes eventuella, roll för dem.

Själv skulle jag tro att den här borne murvelns mångåriga flackande är en av huvudorsakerna till hans relativt många partnerbyten genom åren, några av dem okända till och med för mig. Med Julie, som han länge levde och lappade med, fick han inga barn, men de adopterade en flicka som är systerdotter till Julie, och mitt i ett av sina uppbrott i livet adopterade han (och Julie) ytterligare en flicka i Brasilien. Och faktiskt fick han en biologisk dotter med en amerikanska, en flicka som i samband med moderns död i cancer kom att få ett nytt hem hos Björns yngre syster.

Björns nuvarande fru Irka Cederberg, vars engagemang för romer och andra han skildrar, har jag däremot träffat några gånger. I det fallet anar jag att relationen har utsikter att vara livet ut. Både för att hon är trevlig och för att hon, enligt Björns vittnesmål i boken, följer med honom på hans fortfarande långa resor.

I bokens slutkapitel tar Björn Kumm sin startpunkt i den bok jag åter bad honom medverka i, nu i samband med Laboremus’ 100-årsjubileum 2002, ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront). Och liksom jag själv i den bokens inledning kommer han fram till att alltför många, även tidigare åsiktsfränder, tyvärr verkar ha släppt sina drömmar om en rimligare värld.

Konsum Stockholm äger en fjärdedel av Polarn o Pyret, JC och Brothers & Sisters

Hört talas om Retail and Brands? Inte – men du har kanske handlat i Polarn o Pyret, JC eller Brothers & Sisters, som ägs av Retail and Brands? Är du inte i rätt ålder själv, har du kanske ändå handlat där åt barn eller barnbarn?

Det har varit skakigt i klädbranschen ganska länge nu, och till exempel KF har gjort sig av med alla sina klädbutiker, främst bland dem Kapp-Ahl. Men Konsumentföreningen Stockholm har gått motströms och blivit storägare i Retail and Brands: senast i september ökade man sitt innehav i bolaget med 6,6 miljoner aktier och äger nu sammanlagt 26 procent. Det handlar helt uppenbart om en långsiktig satsning.

Nästa steg blir nu att göra Med mera-kortet gångbart i de nämnda tre kedjorna (dock inte de ytterligare, fristående butiker Retail and Brands har i NK-gallerian).

Det ska också bli intressant att se, om Med mera-kortet blir giltigt bara i de här kedjornas stockholmsbutiker – det är ju stockholmsföreningen med 630.000 medlemmar, inte KF, som står för det här ägandet – eller om alla de 3,2 miljonerna medlemmar i KF får glädje av Konsumentföreningen Stockholms satsning. Polarn o Pyret, JC och Brothers & Sisters finns ju över hela landet och inte bara i Stockholm.

Regelbundna medlemserbjudanden och återkommande påminnelser om att de här tre klädkedjorna ingår i Med mera-konceptet borde ju rimligen styra fler kunder till butikerna och därmed hjälpa dem att uppnå rimlig lönsamhet.

…men än har DN inte backat tillräckligt

Läsarprotesterna fick Dagens Nyheter att backa, åtminstone om söndagsserierna.

Men den som hoppades att reträtten också skulle genomföras på vardagarna hoppades förgäves: ingen återupprättad seriesida i sikte. Som tidigare två serier på Namn och Nytt-sidan – Ulf Lundkvists ”Assar” och Sven-Bertil Bernarps ”Medelålders Plus”, och så Martin Kellermans ”Rocky”, numera på sidan 2 i kulturdelen. Utmärkta serier alla tre, men ynkligt få i en så stor tidning som DN.

Som både mångårig DN-läsare och serieälskare kräver jag en återupprättad seriesida!

Finns det ingen i ansvarig ställning på DN som kan någonting om serier, ska jag bistå med några tips.

Marten Toonders ”Tom Puss” gick förr i åratal i DN och borde nu vara mogen för att återkomma. Publicera ”Tom Puss” i kronologisk ordning och från början, ungefär som kollegan Svenska Dagbladet nu gör med Tove Janssons ”Mumin”.

Liksom SvD behöver DN en äventyrsserie. Vore jag serieansvarig på DN, skulle jag åter börja publicera en DN-klassiker i den genren, Jan Lööfs ”Felix”. Jag kan tipsa om att Lööf håller på att färglägga sina gamla Felix-strips inför en samlad nyutgivning på Kartago.

På skämtseriefronten skulle DN kunna lägga beslag på Pertti Jaralas mycket märkliga ”Fingerpori”, ursprungligen gjord för Helsingin Sanomat, men den finns översatt till svenska och går i Serieparaden.

I samma serietidning hittar man också Kieran Meehans ”De professionella”, som skulle kunna bli en uppskattad ingrediens även på DNs seriesida (om det nu fanns någon).

Var så god! Råden är gratis.

Serieälskarna har fått DN att backa

Jag har tidigare skrivit ett par inlägg om massakern på serierna i Dagens Nyheter.

Av allt att döma har jag inte varit ensam om att protestera. I dagens söndagstidning finns åter en helsida serier. Och att det faktiskt handlar om en redaktionell reträtt vittnar dagens (7 oktober 2012) avsnitt av Sven-Bertil Bernarps ”Medelålders Plus” om.

Även Lise Myhres ”Nemi” och Arja Kajermos ”Tuula” är tillbaka på sina vanliga platser.

Och så finns där en intressant nykomling, Johan Wanloos ”Kapten Klara”. Den är väl främst ämnad för den yngre publiken, men vi 75-åriga serieälskare läser den också gärna – vi väntar med spänning på fortsättningen.

Melodikrysset nummer 40 2012

TV 4as ”Så mycket bättre” såg jag aldrig, men artisterna som medverkade där och som nu ofta förekommer i Melodikrysset är ju välkända.

I dag figurerade en av dem till och med dubbelt i krysset. Tomas Ledin sjöng ”Bjurö klubb”, en låt skriven av Laleh.

Och i slutet av krysset hörde vi Timbuktu sjunga en låt, skriven av samme Tomas Ledin.

Lite melodifestival blev det också. 2007 kom Måns Zelmerlöw trea med ”Cara mia”, en låt med en refräng som fastnar i minnet.

Sonja Aldén har också varit med i det sammanhanget. I dag hörde vi henne i duett med Uno Svenningsson i ”Du är en del av mej”. Inte så tokig – men jag kan berätta att jag har gett bort min enda CD med Svenningsson; jag hade köpt den av misstag.

Då föredrar jag vida Miss Li, inte för att jag har hört henne live på en socialdemokratisk partikongress utan för att hon har en härlig musikalisk utlevelse, så även i den låt vi hörde i dag, ”My Heart Goes Boom”.

Också Tore Skogman var sosse, turnerade bland annat med Sten Andersson, men jag har ju för den skull inte skivhyllorna fulla med hans oändligt många – kanske för många och för ojämna – skivor. Men ”Plättlaggen”, den som i dag skulle leda oss till ordet spis, spritter åtminstone av gott humör.

För egen del har jag däremot mängder av skivor med M A Numminen i skivhyllorna. Många av hans låttolkningar är inte bara oefterhärmliga utan också, som dagens ljudillustration, ”Jag har sett fröken Ellen i badet”, riktiga pärlor.

Om ni av detta drar slutsatsen att jag bara gillar konstig musik, tar ni gruvligt fel. Jag är stor fan av ”Snabbköpskassörskan”, stor hit 1985 med Di sma under jårdi (Göran Ringbom med flera) och skriven av Tomas Ledin.

Och förvisso har jag lyssnat på mycket Elvis genom åren, till exempel den sentimentala ”Are You Lonesome Tonight?”, på svenska ”Är du ensam i kväll?”.

Jag är över huvud taget inte fast i någon genre.

Jag har, med stort utbyte, sett ABBA-musicalen i New York och då bland annat hört ”Dancing Queen”, som i dag skulle ge oss verbet dansar.

Och otaliga är de versioner jag under the radio days har hört av ”Två små fåglar på en gren”, med till exempel Harry Brandelius, Siw Malmkvist och Anita Lindblom. I dag skulle vi svara på var de där fåglarna sitter, nämligen på grenen.

Jag har sett Richard Rogers’ och Oscar Hammersteins ”Sound of Music” i filmversionen (1965), aldrig i scenversionen (1959), men jag minns handlingen – med familjen von Trapp i centrum – mycket väl. I dag skulle vi också kunna att den musik som spelades spelades av en orkester, ledd av Mantovani.

Och då är det väl bara en ljudillustration och ett frågesvar kvar att redovisa: Vi hörde Birger Sjöbegs fina ”Den första gång jag såg dig”.

Den har nog många av oss, när vi har lyssnat på texten – den finns ovan under Kulturspegeln, Sångtexter – tillägnat någon vi älskar.