Ett bergmanskt familjedrama från förra seklets början

Jag såg aldrig Ingmar Bergmans ”Fanny och Alexander” på bio, när den hade premiär 1982 – däremot har jag sett den både i TV och på video, vilket har sina poänger eftersom det är en ganska lång film.

Titeln, ”Fanny och Alexander”, är en smula missvisande, eftersom handlingen i så hög grad fokuseras på Alexander (Bertil Guve) sonen i familjen Ekdahl; att Fanny har en jämförelsevis mer blygsam roll i handlingen beror dock på regissören/manusförfattaren och inte på Pernilla Allwin som spelar Fanny.

Också i övrigt kastar Bergman ett medvetet ojämnt fördelat ljus över de agerande.

Så länge Sven Nykvists kamera riktas mot teaterfamiljen Ekdahl – farmor Helena (Gunn Wållgren), de redan nämnda barnbarnens föräldrar, teaterdirektören Oscar (Allan Edwall) och hans hustru Emelie (Ewa Fröling) samt Oscars bröder Gustav Adolf (Jarl Kulle) med hustru Alma (Mona Malm) och Carl (Börje Ahlstedt) med hustru Lydia (Christina Schollin), är skildringen ystert livfull: julkalas med långdans, en pilsk Gustav Adolf som både jagar husan Maj (Pernilla August) och lägrar hustrun Alma och mer av det slaget. Uppbådet av stjärnskådespelare i avsnitten från det ekdahlska huset är över huvud taget magnifikt – bland dem som spelar mindre roller kan nämnas Sonya Hedenbratt, Käbi Laretei, Kristina Adolphson, Siv Ericks, Lena Olin, Gösta Prützelius och Hans Strååt.

Också i avsnittet om den ekdahlska teatern möter vi kända namn både i lite större roller och i statistroller: Gunnar Björnstrand, Heinz Hopf, Sune Mangs, Nils Brandt, Georg Årlin, Gus Dahlström med flera – här har Bergman varken sparat på krutet eller inspelningskostnaderna. Och, så karaktäristiskt för teater- och filmregissören Bergman, på teatern finns den här historiens peripeti: Oscar får en hjärtinfarkt och dör strax därefter. Och, så karaktäristiskt även det för Bergman: den döde teatermannen, som skulle ha spelat Hamlets vålnad, går senare igen, helt uppenbart för att han är bekymrad över det som sker med hans familj.

Efter en passande lång paus börjar nämligen biskopen, Edvard Vergéus, mästerligt spelad av Jan Malmsjö, uppvakta Oscars änka Emelie, som svarar ja på hans frieri, och snart befinner sig inte bara hon utan också de båda barnen sig i en ny, sträng och asketisk, i många avseenden falsk och, för barnen, helt omänsklig miljö. Allt det här markeras med både kala och avhumaniserade interiörer och de hållningar som präglar de ursprungliga medlemmarna av hushållet, utöver biskopen också hans mor Blenda (Marianne Aminoff) och syster Henrietta (Kerstin Tidelius). Ett slags dubbelroll har pigan Justina (Harriet Andersson): hon både förråder Alexander och berättar om hur en tidigare hustru till biskopen och deras två barn drunknade under flykt från biskopshemmet.

Det biskopen har fått reda på om Alexander är att han i skolan har berättat historier om att hans mor har sålt honom till en cirkus, vidare också att han har mött biskopens döda familj. Hela den långsamma maktkampen mellan biskopen och Alexander, som kulminerar i att Alexander får piskrapp och tvingas bekänna samt därefter får isoleringsstraff, hör till det starkaste Bergman har gjort på film – man får som åskådare lust att kasta sig över biskopen och slå ner honom och sen slå honom om och om igen.

Ryktet om vad som sker i biskopsgården når, trots systematisk isolering av barnen och deras mamma, yttervärlden, framför allt den judiske ljusgestalt, Isak Jacobi (Erland Josephson), vi tidigare har mött som deltagare i familjen Ekdahls julkalas. Isak Jacobi låtsas vilja träffa biskopen för att få lov att köpa en kista, som han tidigare har funderat på att köpa, och när han i ett obevakat ögonblick har tagit sig uppför trapporna och befriat Fanny och Alexander, smugglar han ner dem i den stora kistan, köper den och fraktar bort dem.

Därmed är barnen befriade men saken inte slutgiltigt löst – det hjälper inte att barnens farbröder försöker komma överens med biskopen om ett bokstavligt friköp av barnen. Men Emelie, fången i biskopsgården även hon, söver biskopen med en kopp preparerad buljong och flyr även hon, vid det här laget sedan länge med en dotter till biskopen i magen.

Den som slutgiltigt löser problemet, fast oavsiktligt, är dock biskopens sängliggande faster, som orsakar en eldsvåda genom att välta en fotogenlampa: biskopen förgörs i något som för tanken till helvetet eld.

Det här är en i många stycken mästerligt berättad historia, som inte blir sämre av att den exteriört skildras i autentisk och väl fångad uppsalamiljö, till stor del i vinterskrud; det här är en berättelse från en tid då man fortfarande åkte släde i centrala Uppsala. Och alltihop blir så pricksäkert uppsalienskiskt trots att de här exteriöra platsmarkeringarna har gjorts på en så begränsad yta i centrala Uppsala. Det vi som bor i Uppsala genast känner igen och identifierar oss med är sådant som domkyrkan, det skytteanska valvet, Upplandsmuseet som föreställer biskopsgården och så Kvarnfallet och Islandsfallet i Fyrisån.