Om ryskt och tyskt och ryskt förtryck och vad förtrycket gör med människorna i ett ockuperat land

Sofi Oksanen är född 1977 i Jyväskylä i Finland. Hennes far är finne men var under en av de finska byggnadsarbetare, som under senare delen av sovjeteran i Estland fick jobb i Tallinn. Där träffade han en estnisk kvinna, som han gifte sig med och som fick de sovjetestniska myndigheternas tillstånd att bo med honom i Finland.

Deras dotter Sofi är alltså uppvuxen i Finland, har gått i skola där och har finska som förstaspråk. Men modern företog redan under senare delen av sovjeteran resor över Finska viken till sitt gamla hemland, och på dessa resor fick också dottern, Sofi, följa med. Sofi träffade under dessa många resor estniska släktingar, också utanför Tallinn, och kom, både med hjälp av modern och dem, att lära sig estniska, som ju är ett språk, relativt nära släkt med finskan.

I moderns hemland lärde Sofi Oksanen också känna det politiska förtryck som rådde där (och som man helst inte skulle tala högt om), så småningom också allt mer om människoöden, som man också borde tiga om. Detta förtryck finns som en viktig ingrediens i flera av hennes romaner, hittills ganska få till antalet men med stort genomslag inte bara i Finland och Estland – böcker av henne finns i översättning i ett tjugotal länder, däribland Sverige. Och hon har redan också hunnit bli prisad för sitt författarskap, inte bara i Finland med Runebergpriset 2008 och Finlandiapriset 2009 utan även i andra länder: Nordiska rådets litteraturpris 2010 och Svenska akademiens nordiska pris 2013.

Hennes roman ”När duvorna försvann” (översättning Janina Orlov, Bonniers, 2013) kom i finskt original (”Kun kyyhkyset katosivat”) ut 2012. Också den gräver, ännu mer systematiskt, i Estlands nutidshistoria, som ju under andra världskriget och årtiondena därefter rymmer först en sovjetisk, sen en nazitysk och därefter åter en sovjetisk ockupation.

Systematiskt om man ser till innehållet men inte till kronologin. Jag förstår, särskilt när jag har kommit in i handlingen, behovet av att avslöja ett mönster genom att gradvis rikta strålkastarljuset mot olika människor och händelseförlopp, men särskilt för läsare som inte har de olika momenten i Estlands nutidshistoria klara för sig, tar det säkert tid att se alla sammanhangen, också att se att en för handlingen mycket central person i olika skeden uppträder under olika namn, ja till och med med helt olika ideologi.

Som hjälp att orientera sig har man dels kapitelrubrikerna, dels vinjetterna till dessa, de senare avbildningar av frimärken med årtal och sovjetisk eller nazitysk bild och text.

I dessa olika delavsnitt/kapitel får vi möta ett antal ester och deras personhistoria och ideologi. En för handlingen central sådan är Edgar, växelvis med efternamnet Parts respektive Fürst. Han hinner vara allt från estnisk finlandsfrivillig till samarbetsman och till och med lägervakt åt tyskarna till, slutligen, efter en lägervistelse i Sibirien, ”historieforskare” åt den sovjetiska efterkrigsregimen.

Själv är han impotent, men han misstänker att hustrun under hans långa bortovaro har haft en kärlekshistoria med kusinen och den oböjlige estniske motståndsmannen Roland, under efterkrigstiden som försvunnen från jordens yta. Hustrun, nu allt mer alkoholiserad, har för övrigt under den tyska ockupationen också haft ett förhållande med en SS-officer – det är för övrigt intressant att notera, att den här tysken bland annat skildras som sympatisk i sin relation till den estniska kvinnan, som till råga på allt heter Juudit; dessutom har han en kultiverad musiksmak.

Roland skildras, i motsats till en del landsmän, som en ståndaktig förvarare av Estlands frihet både gentemot ryssarna och tyskarna. Men inte heller han klarar sig, visar det sig, oskadd genom detta helvete – han dövar sig med sprit.

I slutet av den här historien hittar Edgar honom och får sin belöning i form av judaspengar. Och Edgar slipper oket, sin hustru: Hon ska interneras i ett mentalsjukhus, troligtvis i Minsk.

* * *

Janina Orlovs översättning till svenska flyter på bra, dock med ett viktigt undantag. Jag vet inte vilket ord Oksanen i sitt finskspråkiga original använder för det som i den svenska översättningen kallas skjutsningarna, vilket gör begreppet obegripligt för en svensk läsekrets. Det det handlar om är något som på estniska kallas küüditamised, vilket mycket riktigt kan översättas till ”skjutsningarna”, men för ester i det här sammanhanget är liktydigt med deportationerna: Den sovjetiska ockupationsmakten massdeporterade människor till läger främst i Sibirien på grund av motstånd mot sovjetiseringen men ofta också av rent klassmässiga skäl. Många av de deporterade dog i fångläger; andra kunde så småningom, ibland knäckta, återvända till det gamla hemlandet.

I slutet av den svenska utgåvan av boken finns en nyckel till organisationsförkortningar som användes under den ryska respektive den tyska ockupationstiden. Det är bra – men läsningen skulle ha underlättats ännu mer för en svensk publik, om noterna hade varit flera och omfattat också annat. Nu citeras i ett avsnitt om motståndet bland annat i studentkretsar i mitten av 1950-talet till exempel en nationalistisk variant av en sång samt den förbjudna nationalsången. Det här gör författaren på estniska. Begripligt för ester och finnar – men normala svenska läsare kan inte förvänts kunna estniska.

Ytterligare en dansk gallup bekräftar uppgång för (S) och nedgång för Venstre

I en Voxmeter-mätning för Ritzau bekräftas den uppgång för Socialdemokratiet och nedgång för Venstre jag rapporterade om i går.

Socialdemokratiet har i den här undersökningen ett stöd av 22,5 procent, vilket är det bästa resultatet sedan januari i år – men fortfarande ligger partiet alltså under det mediokra resultatet i senaste valet, 24,8 procent.

Och också i den här undersökningen går det utför för det stora borgerliga oppositionspartiet Venstre: Venstre går tillbaka från 30,1 till 28,4 procent, vilket är det sämsta resultatet i en Voxmeter-mätning sedan folketingsvalet 2011.

Venstres gamla regeringspartner De Konservative har det också fortsatt svårt. Partiet närmar sig, med en uppslutning om bara 2,7 procent, spärrgränsen.

Fast den borgerliga majoriteten består även i den här mätningen: Vore de val i dag, skulle regeringspartierna S, SF och R plus stödpartiet Enhedslisten sammanlagt få 82 mandat mot det blå blockets 93 mandat.

Danska media, även ledande borgerliga sådana, ser samfällt klavertramp från venstreledaren Lars Løkke Rasmussens sida som de främsta orsakerna till Venstres tapp och Socialdemokratiets uppgång. Tidningarna, främst kvällspressen (OBS inte socialdemokratisk), har fyllts av den ena negativa historien om venstreledaren efter den andra: Løkke har använt över en miljon kronor på sina förstaklassresor (på flyg) som ordförande i den internationella klimatorganisationen Global Green Growth Institute, som årligen får 90 miljoner kronor i danskt bistånd. Ytterligare en historia som har lagts honom till last är ett par skor för 2.000 kronor.

Källa: Jyllands-Posten.

Danska S nästan tillbaka på sitt (usla) valresultat från 2011

Danska Socialdemokratiet har nu länge brottats med historiskt låga opinionssiffror, 17,5 procent i september. I den senaste mätningen från Rambøll/Analyse för Jyllands-Posten går pariet starkt framåt, till 24,2 procent. Det är nästan lika med partiets i och för sig mediokra valresultat från 2011, 24,8 procent.

Partiet självt ser den här uppgången som ett tecken på att regeringens framgångsrika politik nu börjar ge också opinionsmässiga resultat. Andra tror att det mer handlar om självmål – ogenomtänkta uttalanden och eget beteende – från oppositionsledaren Lars Løkke Rasmussens sida. För den teroin talar Venstres resultat i den nämnda opinionsmätningen, 26,7 procent, vilket är detsamma som i senaste valet – i förra mätningen låg Venstre på 28,7 procent.

Den S-ledda regeringens opinionsmässiga problem kvarstår lika väl. Socialistisk Folkeparti ligger med 4-5 procent av sympatierna kvar på en rekordlåg nivå – inför det förra kommunalvalet låg SF på nivån 18-19 procent.

Melodikrysset nummer 41 2013

I det stora hela var väl det här inte något av de svåraste kryssen, men kanske hade de yngre lyssnarna problem med några av ljudillustrationerna/frågorna.

Stig Järrel är ju inte känd som just sångare ens för oss äldre krysslösare, och ”Solvalla-valsen” har väl aldrig slagit i någon ålderskategori.

Thore Skogman är väl inte heller inne i dag, men han har ju skrivit och sjungit in så mycket, att även yngre lyssnare måste ha stött på en del av hans många schlager, till exempel ”En evig sång”.

Och kan man inte en hel radda Jules Sylvain-låtar, bör man nog ägna sig åt något annat än Melodikrysset, åtminstone så länge det konstrueras av Anders Eldeman. I dag spelade han ”Jag vet ett litet hotell”.

Hur kända Baccara är i dag kan jag inte riktigt bedöma, men nog är deras ”Yes Sir, I Can Boogie” värd att leva ett evigt liv i hithistorien.

Också Olivia Newton John, i dag i ett potpurri, är väl känd bland många.

Agnetha Fältskog var mer i ropet under ABBA-tiden, men kanske får hon nya fans med nya albumet, där man bland annat kan höra ”Dance Your Pain Away”.

Därmed kan vi osökt gå över till raddan av svenska artister, som har hörts på Svensktoppen och/eller i Melodifestivalen.

”Vill ha dig” sjöng Freestyle på Svensktoppen 1981.

”Satellit” – i dag på finska med Kari Mikkonen – minns vi här i landet med Ted Gärdestad i Melodifestivalen 1979.

Och Anna Bergendahl sjöng ”This Is My Life” i Melodifestivalen 2010.

Fast ännu bättre än det här är, åtminstone enligt min mening, ”Ta av dig skorna”, skriven av Povel Ramel och Beppe Wolgers för revyn med samma namn 1965-1966. Povel stod för övrigt inte själv på scen i den revyn.

Povels och Beppes barnsliga charm leder oss över till ”Blinka lilla stjärna där”, ett av de mest kända numren i den svenska barnrepertoaren. Men till sitt ursprung är den inte svensk: Textens förlaga är engelsk, ”Twinkle Twinkle Little Star”, och dess melodi är fransk. Visste ni förresten att Mozart har skrivit en rad variationer på den här melodin?

Sen återstår det att redovisa svaren på två frågor, för vilka det spelades musik som starkt avvek från det som oftast spelas i Melodikrysset.

Jean Sibelius skrev ”Finlandia” redan 1899, men många i min generation och med min bakgrund förknippar den också med vårt grannlands vinterkrig och fortsättningskrig.

För egen del äger jag ingen kristen eller annan religiös tro, men kulturarv ska man inte svära sig fri från. Psalmskatten är ett sådant. Och många, många år efter min egen folkskoletid ekar fortfarande många psalmer i mig. En sådan är ”Bereden väg för Herran”, skriven av Frans Michael Franzén 1812 till en tysk melodi.

Ha en bra dag, alla kryssvänner!

Själv ska jag i eftermiddag vara ute i trädgården och skörda äpplen. Men så varmt att man kan ta av sig skorna är det inte längre.

Ett återbesök i den sommar som inte längre är

Vi har inte varit i Öregrund på ett par veckor nu.

Men eftersom väderleksutsikterna såg lovande ut, tog vi i förmiddags buss 811 ut till vårt sommarviste vid kusten.

Bussen åkte längs vägar, kantade av gula björkar, och höstsolen lyste upp både dem och en och annan lönn vars blad flammade i rött. Under färden läste jag först en rad artiklar om litteraturpristagaren Alice Munroe – vi har ett par av hennes böcker, och nu kommer jag att köpa ännu fler – men sedan njöt jag av landskapets skönhet.

Också vår trädgård skiftar nu i olika nyanser av gult. Inomhus får hösten effekten att det blir ljusare: den lummiga grönska som sommartid omger huset har inte bara gulnat utan också glesnat. När vi sitter vid köksbordet och äter vår lunch, rykande varm ungersk gulaschsoppa, kan man relativt obehindrat se gatan utanför staketet och de skolbarn som går hem efter veckans sista arbetsdag.

Medan Birgitta är i Konsum och handlar, går jag en runda i trädgården. Jag har med mig en plastbytta, och den fyller jag med goda ätäpplen. Men många av fallfrukterna är förstås fågelhackade eller anfrätta på något annat sätt. I morgon ska jag sortera: spara respektive slänga. Och jag ska också plocka av ätmogna äpplen från träden. Vinteräpplena spar jag nog till ett lite senare besök.

Birgitta är ute nu och höstansar en av sina blomrabatter.

Senare, när det skymmer, kommer hon säkert in med några buketter av de höstblommor, som fortfarande blommar.

Själv ska jag läsa en stund; jag närmar mig slutet i Sofie Oksanens ”När duvorna försvann”, en roman om Estland under först ryskt, sedan tyskt och därefter åter ryskt ok och om vad allt detta gjorde med en del allt för svaga eller anpassliga människor. Sofie Oksanen är halvestniska men skriver på finska, så kanske är hon ämnet för en finsk nobelpristagare i litteratur. Fast ett sådant pris är inte aktuellt än på länge. För att få det, måste man ha en större del av sitt livsverk bakom sig, och hon är ju fortfarande så ung.

Poesi till musik

Lars Winnerbäcks ”Hosianna” (Sonet / Universal Music 060253745292, 2013) är ett i flera avseenden märkligt album. Minst förvånad är jag av att dess titel (och titellåten) har sitt ursprung i den religiösa sfär, där Winnerbäck har sina rötter; mycket riktigt förekommer i en annan låt också referenser till Jesus och Den helige anden.

Men texterna på det här albumet rymmer mycket lite av den förtröstan religiösa människor har. I låt efter låt möter oss i stället en dundrande depression. Han tar en halv potatis från den rikaste buffén. Orden tryter, som i den här refrängbörjan: ”Vänner, jag har ingenting att säga er längre”. Flera av texterna handlar om en relation, mer präglad av avstånd än av närhet. Jaget i ”Vem som helst blues” känner ibland som att han har gått sönder, är låst i en cirkel, är rädd att göra fel. Fast i den här sången försöker han skapa distans genom att personligen kliva ur det den beskriver:

Vi satt en kväll på Stora Hotellet
Lasse Winnerbäck kom in genom dörren
Vi bjöd honom på vin
och vi pratade en lång stund
Det var inget särskilt med honom
Han var som vem som helst

Också till exempel ”När det blåser från ditt håll” har en text, som jag skulle beskriva som depressiv. ”Har vi skilt oss femton gånger nu” lyder en av fraserna i den. Och det finns åtskilligt mer av det här slaget.

Textmässigt, i formell mening, är det här ett mycket djärvt album. Någon enstaka text, som ”Ett slags liv” innehåller visserligen rim, men i övrigt är det fråga om texter som jag mer skulle karaktärisera som fyrtiotalsartad poesi, inte bara på grund av dess oregelbundna form utan främst på grund av dess associativa bildspråk. Lättolkad och insmickrande är den här poesin sällan. Den innehåller, liksom Bob Dylans texter, referenser till personer och saker som man bör känna till för att förstå sångtextens fulla innehåll, och här finns inga insmickrande förklaringar: Har man aldrig tidigare hört ”Iftah ya Simsim” (arabiska), gör man klokt i att slå upp det och få svaret att det är lika med ”Sesam, öppna dig!”.

Många fler av låtarna, utom de redan nämnda, är värda att nämnas, till exempel ”Monsterteorin”, den mycket rockiga ”Det gick inte” och ”Utkast till ett brev”.

Utöver av utmärkta musiker får Lars Winnerbäck också assistans av Thåström i ”Gå med mig vart jag går” och i flera av de andra låtarna av Sara Isaksson.

Cornelis om damen och droger

Cornelis Vreeswijk är ju sedan länge död, men då och då dyker det ändå upp nya skivor med honom, gamla bandningar gjorda vid hans många liveframträdanden.

Ett och annat av det där är hörvärt, eftersom det ena liveframträdandet inte är identiskt med det andra och liveversioner av låtar ibland kan ha alldeles speciella kvaliteter.

Inget av det här gäller tyvärr den CD som nu (2013) har gjorts på ett framträdande i Örebro hösten 1976, ”Cornelis Vreeswijk på Powerhouse” (Darrow BLCD 48, distribution Border Music).

Det mesta Cornelis sjöng den här kvällen är inte bara välkänt från andra skivor – där, när låtarna till exempel har gjorts i musikaliskt genomtänkta studioversioner, låter de påfallande mycket bättre än de här ganska enahanda versionerna med en kompande gitarrist och basist, som låter likadant från låt till låt.

Jag hade hoppats en smula på den mindre bekanta ”Ballad till J M” – J M är Jeanne Moureau och melodin hämtad ur François Truffauts underbara film ”Jules och Jim” – men den här texten hör inte till Cornelis’ bästa skapelser.

Och nog för att sjuttiotalet var så där, men trots att jag har en viss acceptans av Vreeswijks, liksom föregångares som Bellman, fascination inför berusningsmedel och fala damer, tycker jag att det blir för mycket av det här på den här skivan, kanske betingat av att den återger en livekonsert för publik på krog.

”Getinghonung provençale” och ”Ångbåtsblues” samt ”Deirdres samba”, ”Sportiga Marie” och ”Fiffiga Nanette” kan anföras som exempel på det ena respektive det andra slaget av visor. I andra sammanhang, i en mer blandad repertoar och med bättre musikalisk uppbackning, har jag gillat dem – men inte här. Exemplen kunde mångfaldigas.

Till slut är det inte utan en viss skadeglädje jag hör på självbekännelsen ”Balladen om hurusom Don Quijote åkte på en blåsning”.

Här kommer inte ens slagnummer som ”Felicia adjö” och ”Balladen om Fredrik Åkareoch den söta fröken Cecilia Lind” riktigt till sin rätt.

Lokalval i höst i Estland

Lokalval i Estland genomförs den 20 oktober.

De regelbundna opinionsmätningar som genomförs varje månad ger föga vägledning om utgången, detta främst av två skäl.

Framför allt utanför städerna spelar fortfarande personvalet en mycket stor roll. Meriterade och välkända kandidater, ibland uppsatta på rent lokala vallistor, tar många röster.

Och så har även de ryssar som fortfarande saknar estniskt medborgarskap rösträtt i lokalvalen. Och eftersom ryssarna är koncentrerade dels till Tallinns betongförorter, dels till Narva och övriga nordöstra Estland, avviker valresultaten där starkt från dem i övriga Estland. Det parti som i dessa områden får de ryskspråkigas röster är det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) under ledning av Edgar Savisaar.

I Tallinn handlar maktstriden följaktligen främst om ifall Savisaar och hans parti ska lyckas behålla den egna majoriteten i fullmäktige – alternativet är antingen att han lyckas bilda koalition med något av de mindre partierna eller att dessa, trots inbördes politiska skillnader, kan komma överens om att bilda en ny majoritetskoalition.

De opinionsmätningar som har gjorts om de här partiernas inbördes styrka ger inga entydiga resultat – att Socialdemokraterna, Eesti Sotsiaaldemokraatlik Erakond, har mycket höga tal i landsgenomsnitt, slår inte igenom på samma sätt i Tallinn. Det man möjligen vågar gissa är att IRL, Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), med den förslagne och synlige Eerik-Niiles Kross som spetskandidat, kan göra ett gott val.

Socialdemokraterna i Tallinn har nu försökt profilera sig genom att bland annat kräva daghemsplats åt alla barn och höjda löner till dagispersonalen, höjd pension och bevarande av subventionerad sjukvård till mindre bemedlade, bevarande av (den av Keskerakond införda) avgiftsbefrielsen i kollektivtrafiken samt en utökning av avgiftsbefrielsen också till personer som inte bor i Tallinn.

Den här kravlistan ska sannolikt också ses som partiets villkor för att ingå i den koalitionsöverenskommelse som i princip har slutits mellan Socialdemokraterna och de båda borgerliga oppositionspartierna i Tallinn, Reformpartiet och IRL.

Än så länge ter sig ett maktövertagande i Tallinn som något långt ifrån självklart. I EMORs septembermätning i huvudstaden fick de här partierna sammanlagt 38 procent, medan Centerpartiet fortsatt hade egen majoritet.

Men man ska inte utesluta överraskningar. Andelen osäkra – de som alltså inte kunde ange något favoritparti – var i den här undersökningen hela 43 procent.

* * *

I universitetsstaden Tartu, en mycket mer purestnisk och dessutom intellektuellt präglad miljö, är Socialdemokraterna, SDE, däremot med 23 procents stöd nu största parti enligt en färsk opinionsundersökning, gjord av TNS Emor.

På delad andra plats ligger det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) och det nationalkonservativa och kristna IRL, Isamaa ja Respublika Liit, båda med 20 procents stöd.

I Tartu stöds Keskerakond bara av drygt 10 procent.

Borgmästaren, i dag en representant för Reformpartiet, riskerar att förlora sin plats till Socialdemokraternas Heljo Pikhof. (Till er som inte kan estniska: Heljo är ett kvinnonamn.)

Men det är intressant att notera att också bland de tillfrågade i Tartu 16 procent säger sig vilja rösta på någon enskild kandidat och fyra procent på ett valförbund. Estlands Gröna, Eestimaa Rohelised, stöds i den här undersökningen av fyra procent men kommer att gå till val inom ramen för ett valförbund.

0,8 procentenheter upp för det röda blocket i Danmark

Socialdemokratiet, Radikale Venstre och Enhedslisten går sammanlagt fram med 0,8 procentenheter i Voxmeters senaste opinionsmätning, medan Socialistisk Folkeparti ligger kvar på samma nivå som föregående månad.

I procentandelar betyder detta följande (siffran inom parentes anger förändring i förhållande till förra valet, inte till förra mättillfället):

Socialdemokratiet 21,1 procent (- 3,7).
Radikale Venstre 8,1 procent (- 1,4).
Socialistisk Folkeparti 5,5 procent (- 3,7).
Enhedslisten 10,1 procent (+ 3,4).

Det blå blocket får i den här mätningen sammanlagt 54,6 procent:

Venstre 30,1 procent (+ 3,4 i jämförelse med föregående val), vilket är en tillbakagång med 0,5 procent jämfört med föregående mätning.
Konservative Folkeparti får rekordlåga 2,9 procent (- 2 i jämförelse med förra valet).
Liberal Alliance faller kraftigt tillbaka, från 6,6 procent i föregående mätning till nu 4,7 procent (- 0,3 i jämförelse med förra valet).
Dansk Folkeparti ökar från 15,1 procent förra månaden till nu 16,9 procent (+ 4,6 jämfört med föregående val).

Antalet intervjuade är 1037 personer, 18 år och äldre. Mätperiod: 30 september-5 oktober.

Uppgifterna är hämtade ur Jyllands-Posten.

Tidiga verk av Mozart

Torsdagens konsert med Uppsala kammarorkester, med Nils-Erik Sparf som solist och ledare samt Klara Hallgren som konsertmästare, benämndes ”Mozart och Sparf II”.

Wolfgang Amadeus Mozart levde 1756-1791 och blev således blott 35 år gammal men hann icke desto mindre skriva långt över 600 verk för olika instrument. Han började komponera häpnadsväckande tidigt, och det var just fyra av hans ungdomsverk vi fick lyssna till.

I det första av dem, ”Symfoni nummer 27 i G-dur” från 1773, medverkade inte kvällens solist, utan här stod orkestern under ledning av kvällens konsertmästare Klara Hallgren. Den här symfonin brukar inte spelas så ofta, så det var därför särskilt intressant att få höra den. Enligt min smak är den avslutand prestosatsen inte riktigt i nivå med de två föregående, och jag talar här om Mozart, inte om orkestern.

Sen spelades, med Nils-Erik sparf som violinsolist, Mozarts tre första violinkonserter i svit efter sina tillkomstår.

”Violinkonsert nummer 1 i B-dur” har ofta åsatts 1775 som tillkomstår, men den är troligen ännu tidigare, kanske skriven redan 1773. Det här verket har sina svagheter, men det är ändå häpnadsväckande bra för att vara skrivet av en så ung person.

”Violinkonsert nummer 2 i D-dur” är tillkommen 1775, när Mozart var 19 år. Här är han säkrare som kompositör: den här konserten känns också mer enhetlig.

I ”Violinkonsert nummer 3 i G-dur”, skriven och framförd samma år, finns ännu mer av egenarten i Mozarts musik, en melodiös lekfullhet. Här fick Nils-Erik Sparf också visa upp sin egen tekniska behärskning och virtuositet.

* * *

Före konserten och i pausen träffade vi som vanligt Anna. Vi åt först thailändsk middag på Amazing Thai i gallerian snett emot vårt konserthus. I pausen bjöd Anna på kaffe i Konserthuset.