Savisaar fortsatt kung av Tallinn

Lokalval genomfördes i söndags i Estland. Resultaten har mycket liten likhet med de nationella opinionsmätningarna, delvis också med det fåtal lokala undersökningar som har presenterats.

Som exempel kan jag ta den lokala opinionsundersökning för Tartu, som jag har återgett och där Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet) med Heljo Pikhof som spetskandidat såg ut att kunna bli största parti.

Men valresultatet blev långt annorlunda.

Segrade gjorde, trots en liten tillbakagång från 30,8 procent 2009 (17 platser) till nu 28,14 procent (15 platser), nyliberala Reformierakond (Reformpartiet), detta trots att partiet sett över hela landet gjorde ett dåligt val.

På andra plats, med 21,08 procent och 11 platser, kom det socialkonservativa, nationalistiska och kristna Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), som i förra valet fick 23,5 procent och 13 platser.

På tredje plats kom det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) med 18,46 procent mot 17,4 procent i förra kommunvalet, vilket gav oförändrat antal platser i fullmäktige, 9.

Först på fjärde plats kom det framgångsspådda Sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokratiska partiet) med 15,79 procent, att jämföra med 15,9 i förra valet. Också det gav oförändrat antal mandat, 8.

Dessutom uppträdde i Tartu liksom på många andra ställen valkoalitioner och rent lokala partier. Två av dessa tog sig in i fullmäktige, vart och ett av dem med 3 platser: dels Isamaalik Tartu Kodanik med 7,04 procent, dels Vabakund med 6,02 procent.

Konservatiivne Erakond (Konservativa partiet) och Vasakpartei (Vänsterpartiet) blev med 2,74 procent respektive 0,09 procent (!) utan mandat.

I huvudstaden Tallinn blev valresultatet mer likt det som hade förutspåtts i opinionsundersökningarna. Oppositionen lyckade inte besegra Edgar Savisaar och hans allenastyrande Keskerakond (Centerpartiet), som fick 53 procent och 46 mandat (+ 2). Helt uppenbart har Tallinns stora ryska befolkning inte bara röstat utan också till mycket stor del röstat på Centerpartiet. Men Centern har säkert också plockat estniska röster bland mindre bemedlade med löftet om fri kollektivtrafik.

Utmanaren i det här valet blev framför allt Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika). Dess spetskandidat i Tallinn, Eerik-Niiles Kross, som var mycket synlig i media, bidrog säkert också till att IRL i det här valet blev så framgångsrikt över hela landet. Några dagar före valet sattes det in en motkampanj mot honom, på initiativ av Savisaar, hävdade en del, men det lär inte gå att bevisa: Kross efterlystes plötsligt av Ryssland via Interpol av svårgenomträngliga skäl, troligen vapenaffärer. Dock finns det inget utlämningsavtal mellan Estland och Ryssland, och man ska inte utesluta att anklagelserna mot Kross fick ryggmärgseffekter på många estniska väljare. I Tallinn landade IRL på 19 procent och fick 16 mandat (+ 3).

Det ledande regeringspartiet Reformierakond (Reformpartiet) fick i Tallinn bara 11 procent och 9 mandat, vilket är lika med ett tapp av 5 mandat.

Och Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond, gjorde i Tallinn ett uselt val: fick oförändrat 10 procent och 8 platser i fullmäktige.

Helt utanför fullmäktige hamnade valförbundet Vaba Tallinna Kodanik (Fri medborgare i Tallinn) med 4 procent, Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) med 3 procent och Valimisliit Tallinna Rohelised (Valförbundet de gröna i Tallinn) med 0 procent.

Till Socialdemokraternas tillkortakommanden i Tallinn bidrar säkert att inga ledande socialdemokrater verkar våga riskera sin karriär genom att ställa upp i just den center- och ryssdominerade huvudstaden.

Den som har fått flest personröster där av socialdemokraterna är den från Centerpartiet i Riigikogu (Riksdagen) avhoppade Rainer Vakra, och man ska nog inte utesluta ommöbleringar i ledningen för den lokala partiorganisationen. Partiledaren Sven Mikser har också i en valkommentar slagit fast, att det borde komma en framtid, då Estland är moget för att få en statsminister av rysk härkomst. Det är i och för sig en bra markering, men ska Socialdemokraterna lyckas i Tallinn, måste de där också knyta till sig lyskraftiga och respekterade ryssar, som är beredda att kandidera för (S).

Jag har i skrivande stund inga exakta valresultat från de ryssdominerade östra delarna av Estland, Narva och Ida-Virumaa, som tidigare har dominerats helt av Keskerakond, men socialdemokraten Jevgeni Ossinovski, som kandiderade där, har enligt en tidningsuppgift gjort ett gott resultat med 2,403 personröster. Och enligt ett reportage i tidningen Postimees finns det ryssar fån Narva som i det här valet har lagt sin röst på Socialdemokraterna.

Lite längre västerut längs kusten ligger Rakvere, Estlands femte stad. Därifrån har jag inga precisa valresultat, men enligt en tidningsuppgift kommer en koalition av tre partier, Isamaa ja Res Publika Liit, Reformierakond och Sotsiaaldemokraatlik Erakond, att tillsammans ta över styret av staden.

Lokalt finns det exempel också på andra håll på att Socialdemokraterna har gjort ett gott val – dock har detta i flera av de fall jag har läst om uppenbarligen haft mest att göra med att SDE där har haft ett lyskraftigt förstanamn.

I Kuressaare på Ösel (Saaremaa på estniska) kandiderade till exempel framgångsrikt Hannes Hanso för (S). Han drog 978 personröster, överlägset flest, och om detta också till någon del berodde på att han är känd som tävlingscyklist är svårt för mig att bedöma. Tydligen ska han nu regera tillsammans med IRL, medan Reformierakond kastas ur sadeln.

Också i Viljandi, Estlands i storlek sjätte stad, belägen i sydöstra delen av landet, ser både Reformierakond och Keskerakond ut att hamna utanför styret. Även här ser det ut att kunna bli en koalition mellan Sotsiaaldemokraatlik Erakond och Isamaa ja Res Publika Liit.

Övernationellt kan det ibland ganska brokiga valresultatet sammanfattas så här: Keskerakond har fått ungefär samma resultat som i valet för fyra år sen. IRL har genomgående förbättrat sina positioner. Sotsiaaldemokraatlik Erakond har gjort ett par kännbara förluster men här och var också bra resultat. Reformierakond har tappat över hela landet. Olika valkoalitioner har lyckats hyggligt. Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), resterna av det gamla Rahvaliit (Folkunionen) vars vänster/mittenflygel gick över till Socialdemokraterna, har misslyckats.

En fantastisk naturfilm, men dramaturgin är inte lika bra

Arne Sucksdorff (1917-2001) var en känd naturfilmare. Jag minns honom också för bildreportage om djur och natur i 1950-talets Folket i Bild.

I spelfilmen ”Pojken i trädet” (1961) stod han för manus och regi – Gunnar Fischer stod för fotot. Det här var ett nytt och djärvt steg för honom, och man måste – liksom tidens filmkritiker gjorde – konstatera att Gunnar Fischers svartvita filmfoto, som jag nu har fått möjlighet att se på en vid TV-skärm, var utomordentligt, medan Sucksdorffs filmhandling trots goda ansatser ändå inte riktigt håller måttet – därmed inte sagt att filmen inte skulle vara värd att se.

Man kan ana Sucksdorffs blick bakom Fischers foto, men Fischer var själv son till en jägmästare och behövde kanske inte så mycket instruktion. Sin kompetens som filmfotograf har han ju annars bevisat i flera av Ingmar Bergmans viktigaste filmer.

Här panorerar han landskap och fångar djur och fåglar i deras naturliga miljö. Vi får följa filmens tre ynglingar på tjuvjakt i stulen bil i nattliga skogar: den drivande av dem är Max (Heinz Hopf), och han åtföljs av den något barnsligare Manne (Björn Gustafson). Till dem har också den blott 16-årige Göte (Tomas Bolme) anslutit sig, och det är kring honom handlingen kretsar.

Eftersom rollerna och handlingen är en smula oklart utformade, tror man som tittare först, att ägaren till godset där han bor, John Cervin (Anders Henriksson), trots sin ålder kan tänkas vara Götes far, vilket också hans förmaningstal och välmenta mutpengar tyder på. I själva verket är godsets jägare Sten Sundberg (Åke Lindman) pappa både till Göte och husan hos Cervin, Marie (Birgitta Pettersson) – så småningom förstår man, varför hon ängslas så för Göte och varför hon därför då och då i smyg träffar det unga pojkgänget av tjuvjägare/biltjuvar.

Bakom Götes asociala beteende och så småningom flykt finns en revolt, men man förstår inte riktigt mot vem den i själva verket är riktad.

Göte är dock inte heller någon nickedocka åt pojkgänget och dess ledare Max. Han stjäl deras gevär och ammunition, som finns gömda i en ihålig ekstam, och drar likt en trapper ut i de omgivande träskmarkerna: bygger sig ett rede i ett väldigt träd, jagar vilt och fisk att halstra i elden under trädet, stjäl också en matsäckskorg av en familj på utflykt för att få lite variation i kosthållet.

De andra killarna hittar honom, fast inte där utan i träsklandskapet, och binder honom för att han ska avslöja var han har deras gevär. Göte lurar dem och passar på att själv överraskande hitta det laddade geväret och hotar dem sen med skjutvapnet – avlossar också några skott för att driva dem längre bort.

Sundberg hittar de flyende kompisarna och kväser handgripligt Max. Han meddelar försmädligt att grabbarnas bil nu inte längre har luft i däcken men slänger till slut till Max bilnycklarna som han också har tagit.

Återstår sen att hitta Göte. Den som hittar honom uppe i hans trädtopp är godsägaren eller rättare sagt hans hundar. Göte hotar honom med geväret, men Cervin hör inte på det örat utan sätter sig ner och väntar, medan han försöker med övertalning.

Men det hjälper föga. Plötsligt hörs ett skott uppifrån trädtoppen, och så ser man först geväret, sen pojken gren för gren ramla ner från trädet.

I filmens slut ser man på avstånd fadern/jägaren och systern bära i väg den döde Göte.

Men vad exakt som drev pojken till detta förblir oklart. Där hjälper varken Gunnar Fischers foto eller Quincy Jones’ musik, som jag annars också gillar.

I grunden en film om dödsstraffet

Jag såg Sidney Lumets ”12 edsvurna män” (”12 Angry Men”, 1957) när den var ny, och jag har därefter sett om den ett par gånger, nu senast på DVD.

Det är en mycket stor amerikansk film med manus av Reginald Rose och med Henry Fonda i huvudrollen; Fonda och Rose har också producerat den.

Reginald Rose skrev den 1954, ursprungligen som TV-drama. Året därpå, 1955, anpassades den för scen, och 1957 blev den alltså film. Också filmens uppläggning – praktiskt taget hela handlingen utspelar sig i ett juryrum, och dess dialog förs mellan jurymedlemmarna – vittnar om att den har en bakgrund som teaterpjäs. Det här hindrar inte att handlingen känns oerhört laddad och spännande. Framför allt i USA bidrog väl dess grundproblemställning till den stora framgången: Är det rätt att döma en 18-åring, en grabb som livet dessutom har farit illa med, till dödsstraff? Men också för oss andra rymmer den en samvetsfråga: Är vi inte alla ibland benägna att dra för snabba och enkelspåriga slutsatser?

Det gör alla utom en i den här juryn, Henry Fonda, i filmen arkitekt till yrket.

Av småpratet innan juryförhandlingarna formellt börjar framgår det, att de flesta redan verkar ha sin mening – skyldig! – klar, och många av dem ser fram mot att få rösta snabbt och sen ge sig i väg till roligare eller viktigare värv. Så man genomför en provomröstning, som slutar ”skyldig”, men till allas förvåning med 11-1.

Problemet är att juryn måste vara enig för en fällande dom.

Dissidenten Fonda ansätts hårt av flera av de övriga, som förstås också vill veta, varför inte också han har röstat för skyldig. Jurymedlem 8 (Fonda – ingen ges något rollnamn under förhandlingen) svarar då mer resonerande än tvärsäkert: Det finns osäkerheter som man först borde diskutera mer i det här fallet, innan man fäller ett utslag, som leder till att den här pojken avrättas.

Alltså måste juryn först seriöst granska fallet från olika aspekter.

Så juryn gör så, i några fall dock morrande.

Det här att steg för steg vända på åsikterna i en jury som delvis är starkt övertygad om pojkens skuld och inte heller har några betänkligheter om att döma honom till döden skulle lätt kunna ha blivit orealistiskt önsketänkande, men manusförfattaren och regissören samt, genom sitt återhållna och skickliga spel, Henry Fonda lyckas göra det här på ett intressant och i vissa stycken rent av nervkittlande sätt.

Jurymedlem 8 argumenterar ibland mot med små invändningar, men i några fall lyckas han få vittnesmålen i rätten att rasa ihop: Han har själv i en butik nära mordlägenheten köpt en precis likadan stilett som användes vid mordet – grabben som anklagas för mordet på sin pappa hade en likadan – och stilettbladets ingångsvinkel och ingångshöjd indikerar att det var någon som var längre än den anklagade sonen, som utförde dådet. Damen i huset mitt emot, som trots ett passerande tåg mellan husen sa sig ha sett mordet och mördaren, måste i så fall, av märkena på näsan att döma, ha hunnit få på sig de glasögon hon inte bar i rätten. Och grannen i våningen under mordvåningen kan knappast, eftersom han var halt och befann sig längst inne i sin egen lägenhet, ha hunnit ut till sin ytterdörr för att några sekunder efter mordet se grannens son rusa ner för trappan. Och hur säkert skulle någon, när man har blivit gripen och mordåtalad, vara, om han tvingades berätta om filmen han hade sett? Jurymedlem 8/Fonda testar en annan jurymedlems förmåga att minnas en film han under mycket mer gynnsamma omständigheter har sett.

Steg för steg får jurymedlem 8 (Fonda) de andra jurymedlemmarna att ändra sig, så även juryns ordförande (Martin Balsam).

Till slut står det 11-1 för frikännande. Kvar som ståndaktig anhängare av fällande dom står den temperamentsfulle – han får veritabla utbrott under juryns sammanträde – affärsmannen jurymedlem 2. Den rollen görs mycket trovärdigt av Lee J Cobb (för övrigt med förflutet som kommunist under McCarthy-eran; han föll till slut till föga för trycket och angav andra kommunister). Bakom hans hållning ligger en konflikt med en förrymd son: Vi ser honom riva ett fotografi av sonen i stycken, innan han besinnar sig och till slut röstar med de övriga.

Någon verbal försoning mellan honom och jurymedlem 8 (Fonda) sker inte, men vi ser den senare hämta den förres kavaj och sätta den på honom.

I filmens själva slut får också två av de agerande äntligen namn.

En klok, tidigt omvänd äldre juryman (nummer 9, Joseph Sweeney) går fram till nummer 8 (Fonda) och tackar honom och presenterar sig då som McCardle. Fonda skakar hand med honom och nämner också sitt eget namn, Davis.

Norge: upp för Arbeiderpartiet och Høyre, ner för Fremskrittsparteit

I en mätning som Opinion Perduco den 8-14 oktober gjorde för Avisenes Nyhetsbyrå, alltså i veckan före det formella regeringsskiftet i Norge, backade Fremskrittspartiet med 3,1 procentenheter till 13,8 procent. Partiet fick 16,3 procent i stortingsvalet.

Høyre, som man förhandlade med om regeringsbildning, gick samtidigt upp med 0,1 procentenheter och landade på 27,1 procent.

Också de två mindre borgerliga oppositionspartierna, som ställde sig utanför regeringen, gick framåt:

Kristelig Folkeparti fick 6,5 procent (+ 1,5) och Venstre 5,7 procent (+ 0,6).

Det största partiet i den koalition som fick lämna regeringsansvaret, Arbeiderpartiet, befäste sin ställning som Norges ledande parti med 31,7 procent (+ 0,1).

Sosialistisk Venstreparti fortsatte sin kräftgång med – 0,5 procentenheter och landade på 4,1 procent.

Senterpartiet, som liksom SV ingick i den förlorande regeringen, fick oförändrat 4,9 procent.

Yttervänsterpartiet Rødt ökade med 0,4 procentenheter till 1,5, och Miljøpartiet de Grønne, som inte tog ställning i blockstriden, ökade med 0,1 procentenheter till 4,1 procent.

* * *

När det gäller de tre stora partierna, är tendensen densamma i den mätning Respons har gjort för Aftenposten.

Høyre går fram med 1,3 procentenheter till 28,1 procent, medan Fremskrittspartiet faller med 1,5 procentenheter till 14,8 procent.

Även i den här mätningen är Arbeiderpartiet fortsatt störst med 31,7 procent (+ 0,9).

Venstre går i den här mätningen fram med 0,6 procentenheter och hamnar då på 5,8 procent, och Kristelig Folkeparti hamnar också på 5,8 procent (+ 0,2).

Senterpartiet minskar med 0,4 procentenheter och får då 5,1 procent.

Sosialistisk Venstreparti backar med 0,1 procentenheter och landar på 4,0 procent.

Även stödet för småpartierna minskar:

Miljøpartiet de Grønne får 2,9 procent (- 0,1) och Rødt 1,0 procent (- 0,1).

Melodikrysset nummer 42 2013

”Mamma Mia”, vad jag tyckte det var lätt i dag. Detta apropå att Melodikrysset avslutades med den här ABBA-klassikern, som jag själv bland annat har sett och hört på Broadway.

I och för sig började dagens kryss med något som jag inte kände igen, men i fallet Anders Eldeman kan man ju alltid gissa på något James Bond-anknutet. Och mycket riktigt: Låten härstammade från ”Skyfall”, där den sjöngs av Adele.

Eldeman gav sig också in på domäner, välkända för gamla uvar som jag.

Jag har det mesta av Karl Gerhard, kan också många av hans kupletter. ”Jazzgossen” gjorde han redan 1927, på basis av ett danskt original, ”En lille rystedans”. ”Jazzgossen” återkom sen också i en film av Gösta Hasse Ekman 1958.

Sholem Aleichems roman ”Tewje der Milchiger” utkom redan 1894, men den fick nytt liv och ny form i musikalen ”Fiddler on the Roof”, 1964, på svenska ”Spelman på taket”. En dröm där är ”If I Were a Rich Man”/”Om jag hade pengar”, det vill säga skulle bli rik.

Ännu äldre, från 1863, är ”Pärlfiskarna”, komponerad av George Bizet. Duetten vi hörde i dag exekverades av Jussi Björling och Robert Merrill.

Björling spökade sedan i ytterligare en låt, hans klassiker ”Till havs”, som i dag dock tolkades av Rebecka Törnkvist.

En svensk klassiker i visgenren förekom också i dagens kryss: Birger Sjöbergs ”Den första gång jag såg dig”.

Fast man kan, som Robert Broberg, stirra på sitt eget ansikte också. Hur många gånger har vi inte hört Lill Lindfors’ härliga version av hans ”Mitt lilla fejs och jag”?

Både Kim Larsen och Mats Ronander finns i min skivsamling, fast normalt inte tillsammans. I dag sjöng de i alla fall duett i ”Gör mig lycklig nu”.

Jag har för all del hört Gunnar Wiklund sjunga den också, men Jim Reeves’ version av ”He’ll Have To Go” är nog trots allt lite bättre.

Lite längre tid tog det för mig att komma på att den som sjöng ”Wild at Heart” (med frasen ”Wanna Fall In Love With You”) var Chris Isaak.

Men att det var Peter Jöback LeMarc som sjöng Mauro Scoccos ”Mellan en far och en son” var det, trots att jag har mycket av LeMarc på skiva, inte så lätt att lista ut – också Jöback har nämligen sjungit in den. Här var jag för snabb att dra slutsatser.

Och att jag har lärt mig att identifiera Takida hör nog främst samman med att de kommer från min ungdoms hemtrakter.

Fast för egen del ska jag i dag lyssna mer på en artist från sydligaste Sverige, Emil Jensen – läs mer i föregående inlägg.

Scenföreställning med Emil Jensen

Emil Jensen, född 1974, är som artist en mångsysslare. Han är skådespelare – medverkade i Jan Troells ”Maria Larssons eviga ögonblick”. Men han är också estradpoet samt singer/songwriter, och det var i dessa egenskaper han framträdde på Reginateatern i sin scenshow ”I det nya landet”. I den kompas han i sångnumren med klaviatur och slagverk (och spelar själv gitarr), men det rör sig om en utpräglad soloföreställning: Jensens sånger och mellanliggande ibland lätt rapartade monologer är det som bär upp föreställningen.

Som samhällssatiriker är han lågmäld och nyanserad och just därför så effektiv. Ändå har hans texter – somliga av hans sångtexter och i ännu högre grad monologer en stark slagkraft, partipolitiskt riktade mot höger, vilket den mestadels ungdomliga publiken hörbart uppskattade, både med skratt och applåder. Och vi med.

Fast ännu hårdare slog han mot Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna:

Jag bor i en värld där man rösat fram
Ett parti som styrs av ryggradslösa slemmigheter
Jimmie och några andra brännmaneter
Som delar upp folk efter kön, ras och sexualiteter
Skyller kriminaliteter på etniciteter
Och vill utvisa alla dom dom inte kan uttala vad dom heter

Men i ”Samma värld” – texten heter så – finns också motsatsen:

Jag bor i en värld som blomstrar av
Generositeter, öppenheter och solidariteter
Och det är samma värld, exakt samma värld

Därmed inte sagt att det här var ett renodlat politiskt scenframträdande. Allmänmänskliga temata, relationsfrågor och annat förekommer också i den här föreställningen.

Jag tyckte, liksom uppenbarligen den övriga publiken, mycket om den.

* * *

Före föreställningen på Regina gick vi in på Oasia snett över Drottninggatan (på nummer 9, i gamla Stadshotellets lokaler) för att få en bit mat. Det blev flera bitar, ett eget urval asiatiska smårätter (i realiteten inte så små) från deras meny, som är indelad i kategorier som Himmel och jord, Hav och Trädgård. Gott, men som sagt nästan mer än vi orkade.

Många osäkra inför estniska lokalvalet och olika trender i olika delar av landet

Det politiska landskapet i Estland präglas just nu av de nära förestående lokalvalen.

Resultaten kommer att variera mycket; det lätt vänsterpopulistiska Keskerakond (Centerpartiet) är till exempel mycket starkt i Tallinn och nordöstra Estland, där större delen av landets ryssar bor, och i övrigt spelar starka lokala kandidater och förekomsten av lokala listor och valkoalitioner roll för att valutslagen med all säkerhet kommer att variera rätt mycket över landet. I den senaste rikstäckande opinionsundersökningen kunde 36 procent av väljarna inte heller ange något favoritparti, men även det här kan ju variera över landet.

På stadig uppåtgång i riksmätningarna är för närvarande Keskerakond, som i oktobermätningen från TNS Emor får 29 procent. Detta kan säkert ha att göra med att partiets ledare, Edgar Savisaar, bland annat på grund av det förestående valet i Tallinn, har varit mycket synlig i media. (Jag återkommer nedan till en separat tallinnmätning.)

Det ledande regeringspartiet Reformierakond (Reformpariet) har på riksnivå repat sig och får nu 22 procent.

På delad tredjeplats – vartdera med 20 procent – ligger det kristna, nationella och socialkonservativa Isamaa ja Res Publika Liit (Förundet Fäderneslandet och Res Publika) och Socialdemokraterna, Sotsiaaldemokraatlik Erakond.

IRLs framgång har säkert också den med en mycket synlig och aktiv kandidat i Tallinn – Eerik-Niiles Kross – att göra. Socialdemokraterna, som för inte så länge sedan tävlade med Centerpartiet om förstaplatsen i mätningarna, har tappat stöd, vilket säkert har att göra med deras mer tillbakahållna kampanj.

Av partierna utanför den estniska riksdagen, Riigikogu, skulle möjligen det konservativa Eesti Konservatiivne Rahvaerakond ha en chans om det förestod riksdagsval i stället för kommunval: Partiet får i den här mätningen 4 procent – spärren ligger på 5 procent.

Rohelised, De gröna, får i den här mätningen bara 1 procent.

* * *

Samtidigt publicerar TNS Emor en särskild mätning för huvudstaden Tallinn, intressant både på grund av Tallinns storlek och dess stora ryska befolkning, bosatt främst i stadens betongförorter.

Ser man till det aktuella väljarstödet, 50 procent – också ryssar utan estniskt medbogarskap har rösträtt i kommunvalen – ser Edgar Savisaar åtminstone i förstone ut att förbli kungen av Tallinn. Men i lokalvalet 2009 fick Keskerakond hela 53,5 procent, vilket ledde till egen majoritet i fullmäktige: 44 platser av sammanlagt 79.

Partiets problem nu, även om man fortsatt blir det överlägset största partiet i Tallinn, är att det kan behöva stöd från ytterligare ett parti. Och de tre övriga riksdagspartierna har i Tallinn slutit en överenskommelse riktad mot Savisaar och Keskerakond: De lovar att tillsammans bilda en ny majoritetskoalition, om de får tillräckligt stöd i valet.

Isamaa ja Res Publika Liit har växt kraftigt i Tallinn, och får i den här undersökningen 20 procent (mot 11 procent föregående månad och 15,4 procent i föregående kommunval).

Det har till stor del skett på bekostnad av koalitionspartnern i riksregeringen, Reformierakond, som nu är nere på 8 procent (mot 13 procent i septembermätningen och 16,6 procent i föregående kommunval i huvudstaden).

Uppåt, + 1 procentenhet jämfört med september, går det också för Sotsiaaldemokraatlik erakond, som i oktobermätningen är uppe i 15 procent, att jämföra med bara 9,8 procent i kommunvalet 2009. Det är nog inte helt fel att gissa att SDEs kampanj bland ryssarna är en viktig förklaring till den här uppgången.

De tre oppositionspartier, som har lovat att styra Tallinn tillsammans, samlar därmed sammanlagt 43 procent, vilket ändå inte räcker. Men trenden kan ju fortsätta fram till valdagen, och ingen vet säkert hur stor andel av de savisaarsympatiserande ryssarna som vekligen kommer att rösta.

Det finns också andra osäkerhetsfaktorer. 7 procent av de tillfrågade säger att de ska rösta på enskilda kandidater eller valkoalitioner, och om några av dessa kommer in i fullmäktige, kan de ju övertalas att ge sitt stöd åt den ena eller den andra majoriteten. Och 10 procent säger sig än så länge inte veta hur de ska rösta i kommunvalet.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 12 2013:

”En armbåge träffade Mellberg i huvudet och låg kvar på marken.”

SvT text

* * *

”JO kräver svar om sterilisering av landstinget”

Rubrik på Sundsvalls Tidnings sajt

Riv nu – äntligen – Åhléns-huset, det gamla Tempo-huset!

Jag kom till Uppsala hösten 1959 och blev vid årsmötet våren 1960 vald till ordförande i den socialdemokratiska studentföreningen Laboremus. Vi engagerade oss i frågor som enprocentsmål för det svenska biståndet och ekonomisk demokrati – en av våra Första maj-paroller löd ”Ja till planhushållning – nej till slumphushållning”.

Och så utmanade vi till och med folk i Uppsala arbetarekommun med Första maj-parollen ”Riv Tempo-huset!”, ett ganska uppkäftigt krav eftersom Tempo-huset, det nuvarande Åhléns-huset, invigdes i april 1961, alltså precis före Första maj.

Hur om helst, den här parollen var provokativt formulerad, men det fanns ett djupt allvar bakom: Tempo-huset med sin tårtpappersfasad utgjorde förvisso det blickfång dess ägare ville att det skulle vara, men vi som inte styrdes av kommersiella ledstjärnor såg också hur illa det, estetiskt så väl som miljömässigt, passade in i den äldre arkitektoniska miljön runt Stora torget.

Och på den tiden fanns det också en betydande opinion mot den förfulning av stadsmiljön i centrum som Tempo-huset innebar.

Sen dess har den här fasaden steg för steg åldrats och fordrat underhåll, och under senare år har ägarna börjat diskutera en ändring av fasaden på huset, som sedan 1985 har hetat Åhléns-huset. 2009 diskuterades en ny typ av fasad med böjda glaspartier, vilket väckte en ny storm av ilska – men Byggnadsnämnden tillstyrkte förslaget. Husets ägare har därefter modifierat förslaget. främst av hänsyn till inomhusklimatet.

Det intressanta – och sorgliga – är att en stor andel av uppsalaborna vid det här laget har vant sig vid husets milt talat avvikande utseende. Enligt en opinionsundersökning gjord för Upsala Nya Tidning 2010 vill 54 procent av de tillfrågade bevara den nuvarande fasadens utseende, medan 37 procent antingen vill göra om den eller att man ska bygga ett helt nytt varuhus.

För min del är jag mot alla förslag, som inte passar in i den omkringliggande äldre centrumbebyggelsen.

Riv, äntligen, Åhléns-huset, det gamla Tempo-huset! Bygg gärna modernt, men i en stil som inte bjärt avviker från stadsmiljön runt Stora torget.

En ny TV där man till exempel kan läsa texten

Vi har två TV-apparater i lägenheten i Uppsala. En i vardagsrummet, den apparat som vi oftast har använt. Och så en i den förutvarande barnkammaren, senare använd av främst barnbarnen.

Mina (nu övervunna) synproblem har gjort att jag under en lång period har haft allt svårare att läsa TV-text. Därför har jag heller inte brytt mig särskilt mycket om att det har varit problem med de här TV-apparaterna.

Båda de här apparaterna är gammaldags apparater, den i vardagsrummet också ganska ålderstigen. De har funkat, men plötsligt la fjärrkontrollen på den äldsta TVn helt av med att fungera, och man kunde bara få in TV 1 i den. Så om vi ville se tvåan eller fyran fick vi flytta in till den något yngre TVn i biblioteket, det som förr var barnkammare. Där kunde man å andra sidan plötsligt inte se ettan – men den kunde vi ju fortfarande se inne i vardagsrummet.

När därför hustrun nyligen föreslog, att vi skulle köpa en ny TV åtminstone till vardagsrummet, få hjälp med att få den installerad och samtidigt kolla om vi också måste byta den lite modernare TVn i biblioteket, blev jag – stärkt därtill av min återerövrade syn – rent av entusiastisk. Så hustrun var och kollade in en TV-firma med en servicenivå lämplig för oss gamlingar/tekniska idioter, och i dag åkte vi tillsammans dit för att välja ut en ny TV, få den levererad hem – vi har inte bil – och installerad.

Lite senare i eftermiddags kom mannen vi hade handlat av med vår nya TV, vår första platt-TV, och installerade den. Samtidigt blev vi av med vår gamla TV och två förbrukade videoapparater.

TVn i biblioteket/barnkammaren fick han också att funka som den skulle: Nu kan man åter se även TV 1 i den.

Den nya TVn i vardagsrummet har inte bara en så stor skärm, att man med vår åldrade synförmåga kan läsa text och få en bildkvalitet som vi tidigare inte har haft. Fastän vi håller oss till basutbudet i vår bostadsrättsförening, har vi plötsligt även fått tillgång till en rad kanaler – somliga digitala, andra analoga – som vi aldrig har sett på tidigare.