När det moderna känns överlägset det klassiska

Flytten ut till sommarhuset i Öregrund och den omständiga packningen inför transporten hit har bidragit till att bloggen inte i alla avseenden har varit à jour.

I torsdags kväll i förra veckan var vi på abonnemangskonsert i Musikens hus i Uppsala, men jag har helt enkelt inte haft tid att skriva om den förrän nu.

Konserten började i och för sig med en miss, och konsertouvertyren nummer 4, ”Die schöne Melusine”, signerad Felix Mendelssohn (1809-1847), fick startas om, men det är alltså inte orsaken till att jag inte har skrivit om den. Nej, jag har inte haft tid.

Nå, även om det alltså tog sig, var det här inte något glimrande stycke musik.

Om vi sedan gör ett hopp till slutet av konserten, avslutades den med Robert Schumanns (1810-1856) ”Symfoni nummer 2 i C dur”. I mina öron känns den här symfonin för splittrad, men jag gillade tredje satsens adagio esspressivo.

Fast i det här fallet får klassikerna ursäkta: Det som verkligen lyfte den här konsertkvällen var ett helt modernt verk i fyra satser av Daniel Nelson (född 1965), ”Analythical Tales of Mechanical Movement”. Verket är skrivet för kontrabas och stråkorkester, och kontrabasen trakterades med stor bravur av Ulla Ryman. Kvällens gästdirigent, Staffan Larson, hade helt uppenbart också lagt ner sitt krut på det här verket, och både stråkarna och övriga instrument gjorde ett gott jobb. I det här fallet blev jag över lag imponerad.

* * *

Före konserten träffade jag och Birgitta som vanligt Anna för gemensam middag, och den här gången hade vi valt att äta i restaurangen i Musikens hus. Det visade sig inte finnas någon à la carte-meny, men smörgåsbordet kändes rikligare dukat än vanligt, och där fanns flera riktigt goda rätter.

Nej, det hjälper inte att rådjur är vackra. Vår trädgård får de inte ha som skafferi

Som man kunde ana, har vår stora trädgård i Öregrund under vår långa bortovaro blivit ett lockande mål för rådjuren. Vi har lång tomtgräns mot Floraparken, som bara är park i meningen att den är obebyggd, och för rådjuren är den här parken rena promenadstråket fram till vårt staket, ett gunnebostängsel som de elegant hoppar över.

Vid lunchtid i dag upptäckte jag ett rådjur som betade i kanten mot den syrenhäck, som avgränsar inre gårdsplan. Jag röt åt det och bankade även på ytterdörren, och med lätt förnärmad min skuttade det då i väg över gräsmattan. Men när jag sen gick ut och kollade, såg jag samma rådjur beta vidare bortanför uthuset nere vid talldungen. Så jag gjorde en ny utfallsexpedition dit ner, och nu försvann rådjuret med ett skutt över staketet.

Vi planterar blommor och grönsaker, och sen ser rådjuren det här som en restaurang med läcker meny.

Det finns naturligtvis flera olika sätt att hålla rådjuren borta.

Birgitta har till exempel hittat ett svart klet, vars lukt rådjuren avskyr, och det här brukar hon smeta på pinnar, som hon sticker ner i rabatter och trädgårdsland. Men effekten varar naturligtvis inte i evighet, så nu måste det här göras om på nytt.

Vi har tidigare också vidtalat en kommunal jägare, som då har lagt sig på pass på berget på ena sidan om vår tomt, och i lyckade fall har han skjutit av en hel flock rådjur, som har sett vår trädgård som sin egen restaurang. Det hjälper åtminstone under någon säsong.

I inledningen till påskveckan

En stor del av gårdagen använde vi för att packa inför flytten över sommarhalvåret till Öregrund. Det blir sammantaget en stor mängd kartonger och bagar och resväskor. Det är många saker som ska med: kläder, böcker, spelfilmer, CD-skivor, tidskrifter (för vidare befordran upp på vinden i sommarhuset), barnbarnens leksaker och inte minst kartongvis med krukväxter. Vi gör alltsammans i ett svep med hjälp av Öregrunds taxi. Nu kommer vi i huvudsak att bo här fram till en bit in på hösten, då alltsammans ska in till stan igen.

Fast nu, när vår dotter Kerstin bor i vår lägenhet och så också hennes båda barn Viggo och Klara varannan vecka, bor vi även i lägenheten i Uppsala de vardagar då barnbarnen behöver hjälp med att komma i väg till skolan.

I Öregrund är det aprilväder. När vi anlände, var det tidvis sol från en molning himmel. Trädgården lyser av blommande blå scilla, och krokus och snödroppar blommar, inte bara i rabatterna. Fast nu regnar det. Inte häftigt, men jag ser regnvattnet rinna utför fönsterrutorna.

Innan regnet kom, hann jag gå en sväng till Konsum. Jag har med middagsmat – tidigare grillade kycklingsvingar – att värma i ugnen, men det finns saker att fylla på i kylen, när man inte har varit här sen nyår. Konsum här har ett lockande bestånd av varor, både den ryska salami jag gärna använder på någon av mina frukostmackor och de rökta och färska läckerheter från havet vårt lokala fiskföretag förser butiken med.

Och så har den här konsumhallen en så genomtrevlig personal. I dag möter jag Annica bland hyllorna, och när hon frågar hur jag och Birgitta mår, handlar det om omtanke från en gammal vän. Vi står en stund och pratar, också om det sorgliga faktum, att vår konsumbutik i Svartbäcken i Uppsala ju kommer att läggas ner.

Här i Öregrund finns inget sånt hot. Tvärt om är Konsumhallen Öregrunds största och bästa butik, där flertalet ortsbor och även oerhört många sommargäster väljer att handla. Här har, för inte så våldsamt länge sen, ICA-butiken nere i hamnen gått i konkurs – faktiskt varit stängd en del av en höst – och att den har återuppstått beror nog till stor del på de kunder med båt som under sommarhalvåret lägger till vid någon kaj strax intill – om de inte orkar gå backen upp till Konsum eller om de är dåligt orienterade om den lokala handeln, låter jag vara osagt.

Det återstår en hel del att packa upp – jag har inte hunnit med allt denna första dag. Men Birgitta har ansat också mina krukväxter, bland annat Nerium i tre olika färger, och ställt ut dem på glasverandan.

Vårt sommartorp håller på att komma i skick.

Melodikrysset nummer 15 2014

Om Melodikrysset mest innehöll gamla svenska schlager, skulle såna som jag ha ett lätt jobb på lördagsmorgnarna.

Nu finns det ju annan musik som heller inte bereder mig några större problem, men till exempel pojkband har jag aldrig lyssnat på (förutom då förstås i Melodikrysset). One Direction, i dag med ”What Makes You Beautiful”, har jag garanterat aldrig hört förut.

Inte är jag så värst mer förtrogen med ”The Jackson 5″ och deras ”I’ll Be There”.

Tyska Scorpions minns jag heller inget med, och inte blir det bättre av att jag hör deras låt, ”Still Loving You”, på finska med Simo Salminen.

Också dagens filmmusikfråga beredde mig besvär. Vi hörde musik av Dimitri Sjostakovitj, men vad är det för brittisk TV-serie han har försett med musik? Ledbokstäverna leder entydigt till att den handlar om en spion, men vad kan det vara för TV-serie? Efter idogt nätletande hittar jag till slut en som verkar passa in, ”Reilly, Ace of Spies”.

Den andra filmen i dag har förekommit tidigare i krysset och är därför mycket lättare att komma på: ”Born Free”, om lejonet Elsa, född fri.

Inte minst för Melodikryssets skull ser och lyssnar jag troget på allt som har att göra med Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Senast i går kväll såg jag ytterligare en binge av de melodier som ska vara med i finalen – varför är i flera fall svårt att begripa.

Det Eldeman spelade för dagens kryss ut de svenska melodifestivalerna stod sig faktiskt hyggligt i den konkurrensen.

Jag tänker då till exempel på ”Underbart”, från 2012 med Kalle Moraeus och Orsa spelmän.

Och Anders och Karin Glenmark var väl inte så illa de heller i Melodifestivalen 1984 med ”Kall som is”.

Årets nummer ett, ”Undo” med Sanna Nielsen, hör väl heller inte till de sämsta bidrag vi har skickat till Eurovision Song Contest.

Jag förstår ju behovet av omväxling, och Lykke Li har förvisso sina förtjänster, men riktigt i Lill Lindfors’ klass är hon ändå inte, när hon gör ”Du är den ende”.

Jag har Kent på skiva, och jag gillar också deras ”La belle epoque”, men i musikalisk mening hittar jag oftare la belle epoque tidigare i mitt liv.

Sådant har sina banala förklaringar: På 1950-talet gick jag i dansskola i Sundsvall och lärde mig dansa bland annat till musik av Glenn Miller. Så ni får ursäkta mig, om mitt hjärta slår lite extra, när jag hör ”Little Brown Jug”, låten som i dag skulle ge oss färgen brun.

Men som sagt var – jag är ingalunda fastlimmad vid min egen ungdoms musik. Så jag lyssnar gärna på Björns och Bennys ”Chess”. Och eftersom jag – och nu är vi åter tillbaka i min ungdom – då och då spelade schack med både brorsan och farsan, vet jag, att man där förflyttar en schackpjäs men att detta inte alltid leder till vare sig vinst eller förlust utan ibland till remi.

Jules Sylvain måste förstås också få vara med i Melodikrysset, i dag med ”Titta in i min lilla kajuta”. Farsan hade en stor ruffad motorbåt, så på somrarna sov jag och mina brorsor ibland längst framme i ruffen.

I morgon bär det förresten av för sommarsäsongen ut till havet, till vårt sommarhus i Öregrund. Så i eftermiddag ska jag packa.

Danmark: förkrossande borgerlig övervikt

Enligt Berlingske barometer – en sammanfattning av olika danska opinionsundersökningar – är den borgerliga övervikten förkrossande, 57-43.

I den senaste mätningen som har adderats till den här serien, Yougov den 6 april, är den övervikten ännu större, 59-40,8.

Störst i Yougov-mätningen, med 24,7 procent (27,2 i genomsnittet; 26,7 procent i valet 2011), är högerborgerliga Venstre.

På nästan samma nivå, med 24,1 procent (20,3; 12,3), ligger populistpartiet Dansk Folkeparti.

I den här mätningen ligger Socialdemokratiet inte bara på tredje plats utan på en häpnadsväckande låg nivå, 16,5 procent (18,5; 26,7).

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, stöds enligt den här undersökningen av 8,5 procent (9,1; 9,5).

Deras tidigare partner i regeringen, Socialistisk Folkeparti, får i den här undersökningen 5,2 procent (4,6; 9,2).

SFs konkurrent om vänsterrösterna, Enhedslisten, ligger på 10,6 procent (10,8; 6,7).

Liberal Alliance samlar 4,9 procent (4,7; 5,0).

Och Konservative får 4,3 procent (4,3; 4,9).

Om detta finns inte så mycket nytt att säga. Möjligen kan man våga sig på en slutsats om SF efter dess största kris under åratal. Den nya partiledaren vill frigöra partiet från bilden av stödparti till Socialdemokratiet – i det perspektivet tycks hon inte sörja personförlusterna till (S). Men nu tycks det finnas tecken på att hon också är beredd att ta strid med det ganska vildvuxna rödgröna yttervänsterpartiet Enhedslisten. Hennes mål tycks vara att återställa SF som ett klassiskt vänstersocialistiskt parti.

En fransk filmklassiker i TV

Eftermiddagsvisningarna av film i SvT innehåller verkligen inte bara höjdpunkterna inom filmkonsten. Men det är bra att den äldre filmrepertoaren på det här sättet hålls vid liv, och ibland – som i dag – visas veritabla pärlor.

I dag visades nämligen Marcel Carnés (regi) och Jacques Préverts (manus) ”Dimmornas kaj” (”Le quai de brumes”, 1938) med Jean Gabin i huvudrollen – han kallas även i filmen för Jean.

Filmen, i Eugène Schufftans foto, är förvisso i svart-vitt, men dess svärta har mer att göra med mänsklig moral. Dess handling utspelas till stor del i de ruffiga delar av hamnstaden Le Havre, vars invånare inte hör till Guds bästa barn.

Huvudpersonen Jean är, förstår man av hans uniform, en rymling från armén med minnen av krig i Indokina. Hans avsikt är uppenbarligen att ta sig ur landet, nu alltså Frankrike, med hjälp av någon av de stora fartyg som angör den här stora hamnen men vars destination är till exempel Sydamerika.

På en krog möter han bland andra en konstnär, inte helt i balans med sitt liv, men också en flicka, Nelly (Michèle Morgan), som han faller för. Den föräldralösa Nelly bor normalt hos sin onkel, Zabel (Michel Simon), en affärsägare vars inte alltid så hederliga affärer drar in honom i ljusskygga mellanhavanden med gangsters som det sen är svårt att bli av med – Zabel försöker till och med leja vår förrymde främlingslegionär för att få hjälp med den saken.

Jean får oväntad hjälp i sin strävan att byta identitet och ta sig ur landet, när den olycklige konstnären dränker sig men lämnar kläderna kvar på stranden. Konstnärens kvarlämnade pass (som det är lätt att byta ID-kortet i) och pengar ser ut att kunna bidra till att ge Jean en ny start i livet. Tyvärr flyter inte bara konstnärens lik utan också ett bylte med Jeans uniform i land, så nu gäller det att snabbt komma i väg med fartyget till Sydamerika.

Tyvärr är ingen lycka – åtminstone inte i Marcel Carnés filmer – beständig, så när Jean lockas att, så länge som möjligt, försöka hålla fast vid Nelly, hinner ödet i kapp honom i skepnad av en pistolbeväpnad och hämndlysten smågangster, som han ett par gånger har förödmjukat.

Kvar, vid liv och i frihet, finns nu bara den herrelöse hund som, ursprungligen mot Jeans vilja och trots hans utbrott, har valt att följa honom i livet – så länge det nu varade.

Ny partiledning i norska Senterpartiet

Valet av ny partiledare i norska Arbeiderpartiet får vi anledning att återkomma till.

Men i partiets tidigare koalitionspartner Senterpartiet är ledarstriden nu definitivt avgjord.

Som allmänt förväntat har Trygve Salgsvold Vedum valts till ny partiledare.

Fraktionsstriden i partiet har i stället varit inriktad på vem som skulle väljas till förste vice ordförande i partiet. Den som har innehaft den här posten, Ola Borten Moe, har trots stort motstånd i delar av partiet vägrat backa, och han har nu med rösterna 160-142 blivit omvald.

Utmanaren, Anne Beathe Tvinnerheim, som kandiderade mot Borten Moe, blev andra vice ordförande.

Striden pågick in i det sista, och det återstår nu att se om den nya partiledningen kommer att dra åt samma håll. En av partiveteranerna, förra partiledaren Anne Enger, som ju drog in Senterpartiet i det röd-gröna samarbetet, försöker gjuta olja på stormvågorna genom att i en intervju i Aftenposten välkomna återvalet av Borten Moe.

Ytterligare en opinionsmätning föreligger, men den har förstås inte hunnit fånga in eventuella effekter av valet av partiledning i Senterpartiet.

Den gjordes av Norfakta för Klassekampen och Nationen och publicerades den 5 april:

Høyre får där 27,8 procent (+ 1,2 procentenheter), vilket är över valresultatet från i höstas, 26,8 procent.

Ett stort tapp, – 1,6 procentenheter, gör däremot regeringspartnern Fremskrittspartiet, som nu stöds av 13,9 procent – i valet samlade partiet 16,3 procent.

Kristelig Folkeparti tappar 1 procentenehet och hamnar då på 4,9 procent (5,6 i valet i höstas).

Och liberala Venstre ökar med blygsamma 0,1 procentenheter till 4,7 procent, att jämföra med 5,2 procent i valet.

Det ledarkrisande Senterpartiet, som alltså i stället har valt att samarbeta med Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstre, backar den här gången med 0,3 procenteneheter och hamnar då på 4,9 procent, alltså under valresultatet, 5,5 procent.

Också det tredje regeringspartiet i det röd-gröna samarbetet, Sosialistisk Venstre, fortsätter att krisa. Partiet ligger med 3,7 procent (+ 0,2 procentenheter) fortfarande under spärrgränsen. I valet i höstas hamnade SV på 4,1 procent.

För Arbeiderpartiet går det fortsatt bra: Partiet ökar med 1,1 procentenheter till 34,5 procent. Partiet ligger nu stadigt på en nivå över valresultatet, 30,8 procent.

Några aktuella siffror för yttervänsterpartiet Rødt (1,1 procent i valet) och för det utanför blockpolitiken stående Miljøpartiet De Grønne (2,8 procent i valet) anges inte.

Danska S-väljare lutar ändå mest åt Thorning-Schmidt som partiledare

Jag har tidigare berättat om den opinionsmässiga kris danska Socialdemokratiet befinner sig i: I en rad mätningar har inte bara det högerborgerliga Venstre varit Danmarks största parti – i en hel rad av dessa mätningar har (S) av populistiska Dansk Folkeparti pressats ner till tredje plats.

Det publiceras fortlöpande ganska många opinionsmätningar i Danmark, detta utan att de indikerar dramatiska förändringar. Dock har det sedan folketingsvalet 2011 skett betydande opinionsförskjutningar, vilket vi här kommer att illustrera genom att publicera de senast sammanviktade resultaten i Berlingske barometer och jämföra dem med valresultatet.

Största parti i sammanvägningen är högerliberala Venstre med 27,7 procent. Partiet fick i valet 2011 26,7 procent.

Näst störst är populistiska Dansk Folkeparti med 19,4 procent, som synes en mycket stor ökning jämfört med valresultatet, 12,3 procent.

Först på tredje plats återfinner man Socialdemokratiet med 18,9 procent, vilket innebär ett stort tapp jämfört med valet 2011, då partiet fick stöd av 26,7 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, stöds av 9,3 procent (9,5 procent i valet).

Avhoppade regeringspartnern Socialistisk Folkeparti får 4,4 procent, trots partiledarbytet lågt jämfört med valresultatet, 9,2 procent.

Den rödgröna och feministiska uppstickaren Enhedslisten ligger fortsatt högt på 10,9 procent, att jämföra med 6,7 procent i valet.

Liberal Alliance får i den här Barometer-sammanställningen 4,7 procent, aningen under valresultatet, 5,0 procent.

Och fortsatt illa ute är Konservative med 4,3 procent, sämre än valresultatet, 4,9 procent.

Ni ska också få resultaten i de tre senaste opinionsundersökningarna som är invägda i genomsnittsresultaten ovan: Voxmeter 30 mars, Greens 3 april och Voxmeter 6 april:

Venstre 28,4 procent, 27,8 procent respektive 28,9 procent.
Dansk Folkeparti 17,9 procent, 18,3 procent respektive 18,1 procent.
Socialdemokratiet 20,1 procent, 18,0 procent respektive 18,9 procent.
Radikale Venstre 9,1 procent, 10,4 procent respektive 8,6 procent.
Socialistisk Folkeparti 4,6 procent, 3,8 procent respektive 4,5 procent.
Enhedslisten 10,3 procent, 11,9 procent respektive 10,7 procent.
Liberal Alliance 4,5 procent, 4,7 procent respektive 4,7 procent.
Konservative 4,0 procent, 4,3 procent respektive 4,1 procent.

Därmed kunde man tro att banan är sopad för Venstre-ledaren Lars Løkke Rasmussen, men även om hans parti ligger kvar på en hög nivå, är danskarnas entusiasm för att få honom som statsminister måttlig. Enligt en mätning om statsministerkandidater, utförd för Altinget, vill 27,9 procent av de tillfrågade se Løkke Rasmussen som statsminister, att jämföra med de 20,9 procent som vill ha kvar Thorning-Schmidt.

Men det intressanta är att hela 45 procent av de tillfrågade skulle vilja ha en tredje statsministerkandidat att också ta ställning till.

Men vem skulle denna tredje kandidat vara? 11,9 procent pekar ut Dansk Folkepartis Kristian Thulesen Dahl. 6,1 procent föredrar Radikale Venstres Margrethe Vestager och 5,3 procent Socialdemokratiets vice ordförande Mette Frederiksen.

(Källa: Jyllands-Posten.)

Inom det hårt sargade Socialdemokratiet råder hela havet stormar. En reaktion som många inom partiet, oberoende av deras politiska självdefinition, tycks välja är att sitta still i båten.

Analysinstitutet Wilke har gjort en undersökning, också den redovisad i Jyllands-Posten, av hur S-väljarna ser på partiledarfrågan.

När S-väljarna ombeds välja mellan Helle Thorning-Schmidt och Mette Frederiksen, säger 44,5 procent Thorning-Schmidt och 24,5 procent Frederiksen. Resten vet inte eller vill inte ha någon av de två nämnda.

Mer jämnt lopp blir det, när S-väljarna ombeds ange, vem av de två som bäst skulle klara att säkra återval av S/R-regeringen. Då svarar 33,9 procent Thorning-Schmidt och 31,3 procent Mette Frederiksen.

Estniska Socialdemokraterna har fastställt sin EU-valsedel

Det socialdemokratiska partiet i Estland, Sotsiaaldemokraatlik erakond, toppar sin lista i det kommande EU-valet med Marju Lauristin, partiets viktigaste politiker under återuppbyggnadsperioden, landets så väl som partiets.

På andra plats på listan har man placerats Ivari Padar, som man nu tar hem från Bryssel för att sätta på jordbruksministerposten. Men det är, förutom möjligen en gardering ifall det nya regeringssamarbetet skulle spricka, nog mest för att kunna visa upp en kandidat som kan EU och dess politik.

Taktik ligger det sannolikt också bakom placeringen av den unge ryssen Jevgenij Ossinovski, även han nyutnämnd minister, på tredje plats på listan. Men att man menar allvar med att föra fram kandidater med rysk bakgrund understryks sen också av femtenamnet Natalja Kitam.

Fast i realiteten är det väl Marianne Mikko, som står på fjärde plats (efter Padar och Ossinovski), som man hoppas få in i EU-parlamentet, om man lyckas göra ett gott val.

Lite längre ner på listan återfinner man ytterligare ett par locknamn, dels den nyutnämnde talmannen Eiki Nestor, dels en av de ny ministrarna, Urve Palo.

Melodikrysset nummer 14 2014

Under drygt en vecka nu har jag dragits med en seg och svårbesegrad förkylning. Att jag ändå har lyckats få ur mig också några bloggtexter ska inte ses som att jag är helt frisk nu heller. Och att jag nu har klarat av även den här veckans melodikryss tyder mer på tur med frågorna och musiken än på skicklighet.

Egentligen ligger bara en av skivartisterna i veckans kryss, Måns Zelmerlöw, helt utanför det jag brukar lyssna på. ”Run For Your Life” har jag följaktligen aldrig hört, men eftersom jag hör till dem som brukar följa ”Allsång på Skansen”, känner jag efter en stund igen hans röst.

Jag har i och för sig inte heller sett Uma ”Ulla” Thurman på bio i ”The Producers”, men här snappar jag upp en återkommande fras i texten, som visar sig vara sångtiteln: ”When You Got It, Flaunt It”.

”White Christmas”, med Bing Crosby i huvudrollen och med musik av Irving Berlin, finns i vår filmhylla, och även om jag inte precis längtar efter det just nu, minns jag också mycket väl den svenska textraden ”Jag drömmer om en jul hemma”.

För egen del är jag både morfar och farfar, och i morgon ska vi ha gemensamt födelsedagskalas för två barnbarn – presenterna är klara och inslagna. Det faktum att jag umgås med de yngre generationerna gör, att jag genom också har följt med också i barnfilmsvärlden. Walt Disney’s ”Lejonkungen” är ju inte längre särskilt ny, men jag känner genast igen ”Hakuna Matata” och vet att filmens viktigaste figur är ett lejon.

En av dagens gamla svenska schlager, Åke Wassings ”Farfar och jag”, hade för övrigt också fokus på det ämne jag nyss talade om, barnbarn.

Fast lite äldre måste man nog vara för utbrista i sången ”Är det såhär när man är kär när man är liten”. Den skrevs redan 1937 av Gösta Rybrant och blev snabbt schlager med SOS, Sven-Olof Sandberg, men den spelades fortfarande flitigt i radio under min uppväxttid på 1950-talet. I går kväll såg jag det första startfältet i Eurovision Song Contest. Undrar om någon av de låtar jag hörde där kommer att leva vidare.

Fast ibland vill människor ta med sig en schlager med sig i graven också. När jag nu för ganska länge sen var nere i Skåne på min kusin Kreetes begravning, sjöng en ung sonson en av hennes älsklingssånger, Peter Lundblads ”Ta mig till havet”, för henne vid kistan i kyrkan. Sen mötte jag Kreetes familj igen i min och hennes gemensamma hemby, Juminda i Estland. Där villfor de bokstavligen det som var hennes högsta önskan: De spridde hennes aska i Finska viken, i vågorna utanför vår gamla hemby.

Också jag har en del av mitt hjärta där, men både familjeband och personliga upplevelser binder mig hårdare vid att få min sista vila här. Mycket binder mig i stället vid den här sidan av havet, till Roslagen – även om just Evert Taubes ”Rosa på bal”, som spelades i dag, inte är någon naturlig begravningssång.

Någon svensknationalist är jag för den skull inte, i vart fall inte av den typen vars ögon tåras, när han hör ”Du gamla du fria”. Jag sjunger med i nationalsången, men det betyder inte att jag blir upprörd – varför skulle jag bli det? – när Zlatan Ibrahimovic gör Max Martin-versionen av ”Du gamla du fria”.

Snarare ger det mig ”Bra vibrationer” för att citera en annan av dagens låttitlar.

Musik blir ofta intressantare, när den inte håller sig innanför de strikt uppdragna gränserna. En sådan gränssprängare är Malena Ernman, som ju bland annat har utmanat sina vänner inom den klassiska musiken genom att sjunga i Melodifestivalen. Nu senast har jag sett henne ryta till om etermedias behandling av människor, som vägrar att gullegulla med rasismens till demokrater nödtorftigt maskerade anhängare i riksdagen. På den låt hon hördes i i dag, ”Counting Miracles”, fick hon assistens av Jerry Williams, en artist väl värd uppskattning – dock inte för hans gamla vurm för Sovjetunionen.

Och även om han alltså förefaller att ha ”Lost Highway” i politiskt hänseende, borde han väl ha kunnat hitta en bättre kurs. Fast här har vi kommit långt från Jerry Lee Lewis och Delanie Bramlett.