Companhia do Chapitô (fritt efter William Shakespeare): Macbeth

Jag har sett den ursprungligen portugisiska men också engelskspråkiga ensemblen Compania de Chapitô tidigare på Reginateatern här i Uppsala – se ovan under Kulturspegeln, Teater – och även då blivit helt tagen av ensemblens helt enastående och absurt roliga sätt att tackla ett djupt allvarligt ämne.

När nu ensemblen åter har spelat i Uppsala, bestod den även den här gången av tre personer, men dess medlemmar bytte ideligen roller, även kön, vilket enkelt markerades genom att man hissade ner kilten när man var kvinna och upp den när man skulle spela man. Det här med kiltarna bör kanhända förklaras: Om ni inte tar det alltför bokstavligt, var det här en uppsättning av William Shakespeares ”Macbeth”. Således innehåller pjäsen en myckenhet av både dramatiskt våld och mänsklig bedräglighet.

Hela den här föreställningen gör ensemblen, Jorge Cruz – honom har jag sett på scen förut -, Ricardo Peres och Tiago Viegas, suveränt och egentligen utan rekvisita. Men man får ta det man haver: Ett mikrofonstativ kan, allt efter omständigheterna, brukas som värja, häst och (!) golfklubba.

Så här håller det på, i ett ständigt uppskruvat tempo.

För regin stod John Mowat.

* * *

Efter föreställningen var Birgitta och jag bjudna till en liten tillställning en trappa upp, dit också ensemblen kom efter en liten stund. I vimlet där träffade jag bland annat Gustav Levin från Stadsteatern, som också han – med uppskattning – tidigare hade sett Companhia do Chapitô.

Och så träffade jag, för första gången personligen, folkpartisten Eva Edwardsson, som numera är ordförande för Kulturnämnden. Hon kom fram själv och hälsade och pratade vänligt med mig – uppenbarligen hade hon i uppskattande ordalag hört mig nämnas som socialdemokratisk kulturpolitiker. För sin egen del tror jag inte att hon har det så lätt i den nämnden och med den majoriteten – senast har ju Kulturnämnden berövats sitt tidigare inflytande över Musikens hus. Men eftersom det här inte är hennes fel och hon faktiskt gjorde ett vänligt närmande, sa jag inte ett ont ord till henne.

Pressgrodor

hittade via Journalisten nummer 4 2014:

”Avliden patient nekades läkarbesök”

Rubrik i Norrbottens-Kuriren

* * *

”- Det här handlar inte om att föräldrarna ska skjuta sina barn i en timme. Det är kanske bara fem minuter..”

Länstidningen Östersund

* * *

”Dagens Medicin har sökt företrädare för läkemedelsföretaget Meda som säljer Kåvepenin utan att lyckas.”

Dagens Medicins sajt

50-årsjubileum för Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening

RADIKAL KULTURPOLITIK I 50 ÅR!
Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening i Stockholm JUBILERAR!
VÄLKOMMEN TILL JUBILEUMSFIRANDE
lördagen den 5 april klockan 14.00-17.00, ABF-huset, Sveavägen 41, Stockholm.

Marie Selander och Tuomo Haapala inleder med två musikaliska bilder.
Övriga medverkande – med olika ingångar till kulturen men med
det gemensamt att de har varit ordförande i KSF:
Maj Britt Theorin: 50 år med KSF
Benny Fredriksson: Kulturhuset och Stadsteatern förnyas
Carl Tham: Ett kulturlyft för Sverige
Göran Eriksson: Folkbildningen i Stockholm – vad händer?
Efterföljande diskussion leds av Calle Nathanson, vd för Folkets Hus och Parker.

Vi ser på nya valrevyn Skarpt läge!
Vi minglar, samtalar, äter och dricker något gott.
Alla med hjärtat till vänster och engagerade i kulturpolitiken är hjärtligt välkomna.

KSF i samarbete med ABF Stockholm

* * *

Det är roligt att se att Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening, KSF, lever åtminstone i Stockholm. En gång i världen startade jag en KSF-avdelning också här i Uppsala med författare, skådespelare, konstnärer med flera bland medlemmarna, men den har nu för länge sedan gått ur tiden.

På sextio- och sjuttiotalen drogs påfallande många av de konstnärligt verksamma, många av dem dessutom bland de allra främsta i sitt konstnärliga fack, till socialdemokratin. Jag mötte själv – och blev vän för livet med flera av dem – ett antal av dem vid en KSF-kurs på Bommersvik i Sörmland.

Med flera av dem kom jag sedan att samarbeta och ha personlig kontakt med fram till deras död.

I en mening var en av dem, åtminstone i mitt perspektiv, en mycket central gestalt. Jag tänker på författaren och konstnären Helga Henschen.

Följande text om den politiska Helga Henschen fanns publicerad med illustrationer (teckningar av Helga Henschen) i De litterära sällskapens (DELS) tidskrift nummer 3 2005:

HEMKOMST

Att man skulle behöva bli femtio innan man blev tagen på allvar.

”Helga, hon svävar i det blå… Helga, hon är så lustig och naiv – hon ritar så festliga krumelurer…”

Det värsta är att man till slut tror det som folk tutar i en. Men någonstans – längst inne – har jag alltid vetat: detta är inte sant.

Inte förrän jag kom in i arbetarrörelsen blev jag tagen på allvar. Det var en enorm upplevelse.

Man lyssnade på vad jag hade att säga. Man skrattade inte. Ingen kritiserade min klädsel, mitt utseende.

Det var som att stiga ut i ett landskap med milsvida horisonter.

En midsommarvecka ute på Bommersvik blev världen förändrad. Det var 1967.

En liten skara kulturarbetare i intensiva diskussioner med folk från arbetarrörelsen. Föredrag och samtal. Arbete och närmande på tu man hand och i grupper.

Samtal som handlade om solidaritet, gemenskap och jämlikhet. Om alla människors lika rätt och lika värde.

För mig var orden nya, friska och oändligt sköna.

Jag hade kommit hem. Det var morgon och livet började.

Samtidigt med oss befann sig en liten grupp utvecklingsstörda människor i olika åldrar på Bommersvik.

I början kändes det egendomligt och främmande att se så många annorlunda människor på en gång. De såg groteska ut, verkade farliga tyckte jag. Men efter hand kom vi varandra nära.

Vi blev vänner.

Vi kunde inte tala med varann med ord. Vi umgicks med gester, kramar, leenden.

Och plötsligt såg jag dem. Och jag tyckte att de nästan var vackra – fast på ett annorlunda sätt.

Och vara glada tillsammans kunde vi och lyssna till Gunnar Lifs gitarrspel och Ulf Bergengrens underbara framförande av Bellmans sånger.

Och dansa tillsammans kunde vi – kring den blommande midsommarstången.

Och skratta tillsammans kunde vi och leka och göra kullerbyttor i det gröna gräset.

Och sjön låg blank och solen lyste och himlen var blå.

Molly Åsbrink, sångerskan, var med i vår grupp.

Hon närmade sig alldeles särskilt och sökte kontakt med våra annorlunda vänner. Hon umgicks mycket med en pojke som inte kunde tala, bara stöta fram gutturala ljud. Han verkade ganska aggressiv.

En morgon när vi kom in i matsalen för att äta frukost kom pojken andfådd och ivrig rusande fram till Molly.

Med yttersta ansträngning och krampaktiga muskelryckningar stötte han ut det ur hela sin kropp – ordet som växte inom honom – ordet som var hennes namn: MM M Molly y.

Denna handling av solidaritet över gränserna! Denna handling av skapande kärlek!

Från en kvällssammankomst:

Aldrig såg jag en vildare glädje hos pojken än när Molly sjöng visor och lärde honom ta några ackord på gitarren.

De hade övat tidigare på dagen. Nu stod han där på den lilla scenen och spelade. Om och om igen slog han sina ackord. Han strålade över hela ansiktet. Han ville aldrig sluta. Det kom ett ljud ur djupet av hans strupe – det kunde ha varit en sång.

Utanför – den ljusa sommarnatten. Sommarbjörkar, gräset, sjön.

Molly gör en gest mot det öppna fönstret. Säger med fader Sosima i ”Bröderna Karamasov”: ”Vi lever ju i paradiset.”

Allt det här och mer därtill har Bernt Rosengren beskrivit på ett mycket bättre sätt i sin bok ”En dröm om styrka”, kapitlet Upplevelsen av jämlikhet.

Men jag ville berätta, jag också, om de här dagarna på Bommersvik. Det var ju de dagarna jag började vakna.

Ur Helga Henschens självbiografiska bok ”Vägen till Rebella”, Prisma, 1981

”MIN GRÖNA DRÖM ÄR RÖD”
Om den politiska Helga Henschen

Den midsommarvecka på Bommersvik Helga Henschen i ”Vägen till Rebella” skildrar som en vändpunkt i sitt eget liv och som alltså också har satt ytterligare ett litterärt avtryck – i en roman av Bernt Rosengren – kom att få stor betydelse inte bara individuellt, för deltagarna.

Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening (KSF) i Stockholm hade vid mitten av 1960-talet vuxit till en stor förening; det aktuella året, 1967, var medlemsantalet 375. Socialdemokratiska partiet arrangerade den här konferensen för de vid det här laget åtta KSF-föreningar, som fanns runt om i landet – själv deltog jag i egenskap av ordförande i KSF i Uppsala.

I historiens backspegel förknippar många kanhända begreppet politiska konstnärer främst med fenomenet 1968 och revolutionärer som Jan Myrdal och Sven Wollter, men det fanns en mycket tidigare röd våg bland konstnärer, författare, skådespelare och andra kulturarbetare, en våg som genom KSF sökte sig till socialdemokratin. När man läser KSF Stockholms verksamhetsberättelse från 1967, slås man av att en så stor del av dåtidens kända och ytterst professionella kulturpersonligheter var medlemmar. I styrelsen och som ledare för arbetsgrupper för de olika konstarterna satt till exempel Marianne Aminoff, Anita Björk, Laci Boldemann, Stig Carlson, Claude Genetay, Bengt Häger, Lilavati, Rolf Rembe, Lars Sellergren och Kurt Ullberger plus några av dem som Helga nämner i ”Hemkomst”.

Det här var en tid, då socialdemokratin ansträngde sig för att ha nära kontakt med kulturarbetarna, och jag tänker då ingalunda bara på att partiet drog nytta av att ha kulturarbetarna på sin sida i valrörelserna, sådant som Hasses & Tages medverkan i Tage Erlanders valprogram i TV och Tage Danielssons ”En soffliggares dagbok” från 1968.

Nej, partiet å sin sida ansträngde sig att i samspel med kulturarbetarna själva utforma en nydanande kulturpolitik. Resultaten av grupparbetsdiskussionerna vid KSF-konferensen på Bommersvik finns sammanfattade i ett litet stencilerat häfte med illustrationer av Helga Henschen. Häftet har titeln ”Vi behöver varann så in i vassen”, vilket i själva verket var den avslutande meningen i ett inlägg Helga själv gjorde under konferensen. Rapporten inleds med följande mening, som i dag kan synas naiv men som är en god illustration till varför kulturarbetarna under den här perioden drogs till socialdemokratin: ”Det är möjligt – för att inte säga troligt – att vi mycket snart nalkas en situation då kulturpolitiken blir lika angelägen som socialpolitiken varit under de gångna decennierna.”

Senare kom många av de kulturarbetare, som under 1960-talet hade dragits till socialdemokratin, att vända partiet ryggen. Till det bidrog sådant som kärnkraftsomröstningen och IB-affären.

Också det är en intressant men ändå annan historia. Helga Henschen, som är föremålet för vårt intresse, var Linje 3-aktivist och förvisso kritisk mot socialdemokratins agerande i kärnkraftsomröstningen men lämnade för den skull inte KSF och sitt parti.

Kulturskapare och partiaktivist

Till detta bidrog säkert att Helga, med startpunkt i midsommarkonferensen på Bommersvik, utvecklade vänskapsband med några av oss som var med där och som var mer involverade än hon i partipolitiska aktiviteter. Av personliga band kommer den tillit, som håller också när det krisar.

Grunden för hennes mångåriga politiska engagemang var ändå främst det som hon inleder kapitlet ”Hemkomst” med, nämligen att hon för första gången i sitt liv upplevde hemhörighet: hon hade hamnat i en rörelse som tog hennes värderingar och henne själv på allvar. Jag själv var en av dem hon för första gången träffade på Bommersvik, vilket blixtsnabbt ledde till vänskap och senare, under mina år på socialdemokratiska partistyrelsen, till ett mångårigt samarbete och, med växlande intensitet, till personliga kontakter ända fram till hennes död. Vi hade våra perioder av slitningar, till exempel i kärnkraftsomröstningen där jag företrädde Linje 2, men det hindrade inte att vi båda upplevde, att det var åtskilligt mer som förenade oss än som skilde oss åt. I KSF hade hon dessutom eldunderstöd av ordföranden, Maj Britt Theorin, som i den här frågan fronderade mot sitt parti. I KSF fanns också paret Ulf Bergengren och Molly Åsbrink, som blev hennes personliga vänner och vars betydelse hon lyfter fram i andra avsnitt av ”Vägen till Rebella”.

Under konferenser bildar deltagarna ofta mindre gäng, vars medlemmar gillar att vara tillsammans med just varandra. Midsommarveckan på Bommersvik utgjorde inget undantag. Jag och Bernt Rosengren, som inte bara var författare utan också kommunfullmäktigeledamot i Stockholm, och så Helga bildade snart en oskiljaktig trio. Bernt skildrar detta i sin roman ”En dröm om styrka”, dock något ofullständigt: ”BR och Enn Kokk höll ihop och skrattade nästan jämt. Det gick så långt att de övriga i gruppen började förväxla dem eller rättare sagt alltid talade om dem i ett svep.” Ofullständigt därför att det främsta exemplet på denna sammanblandning härrör från vår kompis Helga. En morgon vid frukostbordet, då Helga som vanligt satt mitt emot Bernt och mig, pekade hon på oss båda med två utspärrade fingrar och inledde: ”Du som är balt…”

För Helgas del medförde erfarenheterna från KSF-konferensen ett intensifierat parti- och folkrörelseengagemang, som tog sig många olika uttryck.

Till Bommersvik, som är SSUs kursgård, återvände hon inte mindre än tre gånger hösten 1967: tillsammans med Bernt Rosengren gjorde hon i en serie med kulturarbetarmedverkan vid kursavslutningar programmet ”Språket och bilden”.

För A-program, en programförmedling för ABF, LO-distriktet, KSF och Socialdemokraterna i Stockholms stad och län, gjorde hon programmet ”Vårt behov av glädje” med dikter och färgbilder. Omslaget till programhäftet pryds av hennes Lilla My-liknande upproriska figur Rebella, som säger: ”Jag tycker det borde vara mer sug i kulturen.” Rebella och en killkompis figurerar också i en av programhäftets Helga-illustrationer, här med var sitt demonstrationsplakat: ”NER MED KLASSAMHÄLLET – VÄGRA ÄTA GREVEOST” samt ”OCH PRINSKÅRV”.

Hon medverkade med dikter och bilder i de valdiktsamlingar (!) med bidrag av många kända svenska poeter KSF och socialdemokratiska partiet gav ut i flera valrörelser. Och för ett valhäfte från KSF gjorde hon tillsammans med Bernt Rosengren serien Busen. (Busen är mer känd från affischen och boken ”Min gröna dröm är röd”.)

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek (ARAB) i Stockholm förvarar alla de affischer, tidskrifts- och bokomslag, illustrationer, uddiga teckningar för tidskrifter, annonser, vykort med mera Helga under årtionden gjorde för socialdemokratiska partiet, KSF, Broderskap, Socialdemokratiska kvinnoförbundet i Stockholms län, Unga örnar, Folkets hus-rörelsen, ABF, Svenska kommittén för Vietnam, Kvinnor för fred med flera organisationer. ARAB, där man också kan hitta Helgas böcker, är i själva verket det största Helga Henschen-arkivet i Sverige!

Motståndsrörelsen mot borgerlig regering

Inför valet 1973 såg socialdemokraternas utsikter ganska dystra ut. Jag jobbade vid det laget – jag är i grunden journalist – som pressekreterare på socialdemokratiska partistyrelsen. Under ett lunchsamtal med partiets informationschef Sören Thunell om olika möjliga insatser kastade jag fram tanken på en kulturarbetaraktion och fick omedelbart i uppdrag att organisera en sådan.

Med min bakgrund i universitetsvärlden var jag den på partiexpeditionen, som visste mest om den dåtida bokstavsvänsterns alla fronter och andra mobiliseringsverktyg, och jag kom snabbt fram till att också vi skulle bilda en frontorganisation av kulturarbetare och samla namn bakom ett valupprop med två paroller:
NEJ TILL BORGERLIG REGERING
SOCIALDEMOKRATERNA DEN 16 SEPTEMBER.

Jag tog snabbt kontakt med min vän Helga, som blev eld och lågor. Vi kom också fram till att rörelsen bakom uppropet skulle döpas till Motståndsrörelsen mot borgerlig regering – vad kunde passa bättre i en tid, då gerillor och befrielserörelser i jordens alla hörn hade entusiastiska supporters här i Sverige?

Men skulle det bli något riktigt stort av den planerade aktionen, måste vi nå mycket större skaror än de kulturarbetare som redan fanns i KSF. Efter mycket tänkande hittade vi en lämplig ordförandekandidat, vars namn hade ganska mycket av överraskningseffekt, Expressens förre chefredaktör Carl-Adam Nycop. Nycop, som också under sin tid på den stora borgerliga draken hela tiden hade varit socialdemokrat, visade sig vara inte bara villig utan tog på sig uppgiften med stor entusiasm. Motståndsrörelsen fick en styrelse, där – utöver Carl-Adam och Helga – några KSFare ingick (bland andra Ulf Bergengren, Kurt Ullberger och Lars Ulvenstam). Men där fanns också nya och överraskande namn som Carl Zetterström (Carl Z i Dagens Nyheter).

När uppropet publicerades som annons i tidningarna, med svarskupong för dem som ville ansluta sig, fanns bland undertecknarna företrädare för mycket stora delar av det svenska kulturlivet: Birgitta Andersson, Tommy Berggren, Gunnar Björnstrand, Birgit Cullberg, Per Gunnar Evander, George Fant, Lars Forssell, Olle Kåks, Bibi och Pekka Langer, Sven Lindqvist, Carl-Gustaf Lindstedt, Max Lundgren, Lars Löfgren, Birger Norman, Hans Palmstierna, Lenke Rothman-Arnér, Lars och Elisabeth Sellergren, Stig Sjödin, Emy Storm, Victor Svanberg, Ragnar Thoursie, Sonja Åkesson med flera – samt förstås styrelsen och alla KSFare, som har nämnts ovan.

Helga kom att dra ett mycket tungt lass i Motståndsrörelsens fortsatta arbete, och eftersom jag (utan att formellt sitta i dess styrelse) informellt arbetade som ett slags verkställande ledamot och dessutom var partiexpeditionens kontaktman gentemot rörelsen, kom jag att arbeta mycket tillsammans med just henne.

För Motståndsrörelsens gjorde Helga fem vykort, tecknade annonser som varje vecka publicerades på DNs Namn och Nytt samt en skärmutställning, en valaffisch och en bok, samtliga på temat ”Min gröna dröm är röd”.

För DN-annonserna hade vi en liten idégrupp, bestående av Helga, mig och Leif Karlsson. (Karlsson arbetade då för Sten Andersson och var sedan länge en drivande kraft på PRO samt ledamot i valberedningen för Helga Henschens Vänner.) Vi åt lunch tillsammans en gång i veckan på Teatercaféet och spånade, ofta under stor munterhet, uppslag åt Helga.

Den som nu ser bilden av två partibyråkrater som ger order åt en konstnär är helt på villovägar. Helga var själv djupt engagerad, och det skulle för övrigt ha varit mot hela hennes väsen att göra något mot sin egen övertygelse.

Eftersom jag redan genom arbetet med annonserna och vykorten var djupt involverad i Helgas bildmakande i valrörelsen, kom jag också att spela rollen av informell förlagsredaktör vid tillkomsten av boken ”Min gröna dröm är röd”, som gavs ut av det av partiet ägda Tidens förlag. (Tiden distribuerade boken till bokhandeln, men en mycket stor del av upplagan köptes av partiet, som spred den i valrörelsen; den kunde givetvis också beställas från Motståndsrörelsen. Bokens undertitel var för övrigt En bok från Motståndsrörelsen.)

När jag har visat den här boken för människor, som främst har kommit i kontakt med andra sidor av Helga Henschens konstnärskap, har några häpet sagt, att de inte hade haft någon aning om att Helga kunde åstadkomma så porträttlika personkarikatyrer (Gösta Bohman, Thorbjörn Fälldin, Olof Palme med flera). En sådan teckning har jag själv inspirerat Helga till, den med en liten flicka framför teven, där man ser Gösta Bohman: flickan pekar på Bohman och ropar ”Titta mamma, där är högerspöket!” Den lilla flickan är Anna Kettner, senare under en period trafiklandstingsråd i Stockholm och även styrelsesuppleant i Helga Henschens Vänner. Mamman, som inte syns på bilden, är Birgitta Dahl, också hon medlem i HHV.

Ändå är dessa starkt tids- och personanknutna teckningar få i boken. De flesta är, även när de har ett innehåll med syfte att påverka 1973 års valrörelse, allmängiltiga och humanistiska på det sätt som är så karaktäristiskt för tecknaren Helga Henschen. Ett exempel (som även förekom som vykort) är det råd den äkta mannen ger hustrun, som ska gå ut med hunden: ”Var rädd om dej Gullan lilla – det blåser en sån otäck högervind idag”. Ett annat är den mycket rara bilden av ett inte alldeles purungt par som kramas: ”Håll i mej hårt Gullan lilla – jag är så rädd för alla växande klyftor.”

Rebella förekommer förstås på flera teckningar, till exempel den med den för Helga mycket typiska plakattexten ”Återupprätta den förorättade människan”.

Många av bilderna i ”Min gröna dröm är röd” ger uttryck för det lidelsefulla engagemang Helga hade för olika politiska sakfrågor, till exempel Vietnam, Sydafrika och Chile, och givetvis var Helga en skarp motståndare mot rasism och en ivrig fredskämpe.

Jämställdhetstemat finns ofta i hennes bilder. ”Var inte så fullmäktig Valfrid” ryter en liten tant. Och på nästa sida utbrister en hemmafru ”Nu ä de slut me pottor och disk – nu ska fru Petterson ut i förvärvslivet”, varvid herr Peterson undslipper sig sitt hjärtas mening: ”Vafalls? Har du kommit i klimakteriet människa”. Men ofta är de enklaste bilderna mest effektiva, som den kastrull- och vispförsedda kvinnan som ryter ”Jag exploderar om jag inte får använda mina dolda anlag”.

Just tron på människans inneboende möjligheter är särskilt kännetecknande för Helga Henschens politiska filosofi: ”Meningen med oss Anna Sofia är att vi ska växa som träden rakt opp mot himlen.” Men vi gör det i samspel med andra: ”Vi behöver varann så in i vassen!” och ”Vi måste hålla om varandra för att inte falla.”

Det är det här Bernt Rosengren i ”En dröm om styrka” har döpt till Helga Henschen-socialism.

Engagemanget för miljön var stort hos Helga. Det märks redan i boktiteln, ”Min gröna dröm är röd”, vars polemiska udd förstås var riktad mot det tidiga sjuttiotalets centerparti. På en underbar teckning säger en liten flicka: ”En stjärna en fjäril en ärla en sol en ros en ko. När jag blir stor finns fåglarna kvar då, mor?”

Som så ofta blev fallet också i Helgas senare böcker blandade hon dikter och citat med teckningarna. Här är ett lyriskt exempel på hennes miljöengagemang:

skatans pojkar oj
galopperar på fönsterblecket
väcker mej klockan fem på morgonen
med fräcka näbbar

o mina blå kanaljer
o mina skimrande fågelbarn
skatans pojkar oj

nu vissnar granens topp
där boet gungar
i år var äggen stulna
i år var äggen trasiga
innan de ens kläcktes

skatans pojkar oj

jag gråter så jag knappt kan tala
jag går opp på taket
och skriker det värsta jag orkar

skatans pojkar oj

vakna i husen
elden är lös
ta fast alla tjuvarna
ut och slåss mot plundrarna

systrar och bröder
vi måste sluta oss samman

vi måste bygga ett land
för fåglar
och människosyskon

Citaten är i flera fall sådana som återkommer i nya sammanhang och i senare böcker – ”Förbanna inte mörkret – tänd ett ljus!” är ett typiskt exempel.

I det här sammanhanget väljer jag ett citat, som härstammar från motståndsrörelsekollegan Carl Zetterström: ”Vi behöver en stark socialdemokrati som är orädd – men rädd om människorna.”

Konstnären som partiarbetare, går det?

All konst måste inte vara politisk, långt ifrån.

Men exemplet Helga Henschen visar, att man rent av kan göra stor politisk konst, förutsatt att det är sin egen inre övertygelse man klär i text och bild.

Jag vet att Helga under slutet av sin levnad förhöll sig mer tvivlande till flera av de rörelser och övertygelser hon under årtionden hade slagits för och koncentrerade sig på sin bildkonst.

Men då, i midsommarveckan 1967, i Motståndsrörelsen 1973 och under årtionden framöver, bejakade hon intensivt inte bara konsten utan också politiken: ”Konst och politik hör ihop! Om jag inte ritade gubbar, så skulle inte en kotte bry sej om vad jag säjer.”

Utslagen

Ni som brukar läsa mig regelbundet – ofta flera inlägg per dag – undrar kanske vart jag har tagit vägen.

Jag är utslagen, sjuk. Drabbad av en ständigt rinnande näsa, ibland hosta, nu under flera dagar drabbad av feber och frossbrytningar. Ingen annan i familjen har drabbats av det här, så jag undrar vem som ha smittat ner mig.

Jag återgår till normalt skrivande, när jag har blivit bättre.

Melodikrysset nummer 13 2014

Lennart Palms version av Peps Perssons ”Hög standard” var hyggligt lätt att identifiera, åtminstone för mig som har praktiskt taget allt av och med Peps i originalinspelningar.

Men ofta är det just alternativa insjungningar, ibland dessutom på andra språk, som ibland vållar mig besvär när jag löser Melodikrysset. I dag tog det till exempel ett tag innan jag kom på att det jag aktualiter lyssnade på var en gammal bekant, ”Karl Nilsson”, som jag inte bara har hört otaliga gånger utan också själv har i min stora Povel Ramel-samling. ”Goddag på er alla, mitt namn är Karl Nilsson” börjar den här pärlan.

Ett annat, ofta effektivt sätt att förvilla oss lyssnare är Anders Eldemans mani att spela kända låtar på finska. Åtminstone jag funkar då så att musikminnet inte riktigt kopplar. Fast just i dag spelade han en finsk version av ”Hotel California”, och den har han ju tidigare flera gånger spelat i original, med The Eagles.

Ytterligare ett exempel i den här förvandlingsgenren var ”New York, New York” i Frank Sinatras insjungning. Fast i det här fallet skulle vi komma i håg, att den i Galenskaparnas/After Shaves version är geografiskt förflyttad – ”Borås, Borås” sjunger man då.

Eftersom originalet i det fallet förknippas med en film, kan vi väl ta ytterligare en sån. Jag har hela kollektionen av James Bond-filmer och mindes också omedelbart, att det var Shirley Bassey som sjöng i ”Moonraker”.

Som så ofta hade några av låtarna också anknytning till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest.

Martin Stenmarck sjöng ”Las Vegas” 2005.

Större framgång hade Johnny Logan med ”Hold Me Now”, som segrade i Bryssel 1987.

Vi går vidare på den geografiska linjen med ”Wien, Wien, nur du allein” av Rudolf Sieczynski, på svenska ”Wien, mina drömmars stad”, om jag minns rätt.

Och då passar det väl bra att redovisa svaret på ett stycke ännu mer klassisk musik: Vi hörde Johannes Brahms’ ”Vaggvisa”, vars inledning, ”Nu i ro slumra in”, mycket väl kan sammanfattas i det av Anders Eldeman efterlysta ordet sov.

Vill man i stället sitta uppe och uggla, kan man ju i stället välja ”Jag är jag” med Magnus Uggla. (Ja, det var en skruvad vits. Förlåt!)

Bo Sundström hade jag nöjet att se i ”Så mycket bättre”, men egentligen är han väl ännu bättre som skivartist. I dag hörde vi honom och Bo Kaspers orkester i ”Låt mig komma in”.

Norrifrån, från Umeå, kommer även Tove Styrke, som vi i dag hörde i ”White Light Moment”.

Och då går vi i mål i dag med Weeping Willows och ”It Takes a Strong Heart To Love”.

För egen del har jag inga problem med kärleken, men ska vi ta det bokstavligt, är hjärtat inte så starkt längre.

Dansk socialdemokrati i fortsatta svårigheter

Berlingske Tidende publicerar fortlöpande ”Berlingske barometer” med ett viktat genomsnitt av resultaten i de senaste partisympatiundersökningarna från olika danska opinionsundersökningsinstitut.

Senast har man till det här genomsnittet lagt till en opinionsmätning, som i några viktiga avseenden avviker från vad andra har kommit fram till – men snittresultatet ger av just detta skäl inte så häftiga förändringar, som finns i den aktuella enskilda mätningen från Yougov den 23 mars.

Socialdemokratiet får i den här mätningen ett anmärkningsvärt lågt stöd, 16,7 procent, men väger man samman detta resultat med andra aktuella, hamnar man på 18,6 procent, vilket också det är lågt, om man jämför med folketingsvalet 2011, då partiet fick stöd av 26,7 procent av väljarna.

Huvudkonkurrenten om regeringsmakten, högerborgerliga Venstre, har ett mätningsgenomsnitt på 26,8 procent, ungefär detsamma som i senaste valet, då partiet fick 26,7 procent. I den aktuella Yougov-mätningen får partiet 25,6 procent.

På andra plats, långt före Socialdemokratiet, ligger i den här mätningen populistiska Dansk Folkeparti med hela 23,9 procent – Berlingskes barometer ger partiet ett märkbart lägre stöd, men även 20,7 procent är mycket högt, inte minst om man jämför med valresultatet, 12,3 procent.

Socialdemokratiets kvarvarande regeringspartner, socialliberala Radikale Venstre, får i den här mätningen 8,5 procent. Partiets genomsnittssiffra i Berlingske Barometer är 9,2 procent (9,5 procent i valet).

Och från regeringen avhoppade Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen ett lägre stöd, 3,9 procent, än i genomsnittet av mätningar, 4,5 procent – men även det senare är ju långt under det senaste valresultatet, 9,2 procent.

Och även i den här mätningen har den rödgröna och feministiska Enhedslisten med 10,8 procent (10,6 procent i mätningsgenomsnittet) platsen som den framgångsrika vänsterutmanaren. I förra valet fick partiet bara 6,7 procent.

Liberal Alliance ligger i den här mätningen med 5,6 procent över både mätningsgenomsnittet, 4,7 procent, och valresultatet, 5,0 procent.

Konservative ligger i den här mätningen på 4,9 procent, vilket är identiskt med valresultatet. I mätningsgenomsnittet ligger dock partiet aningen lägre, på 4,4 procent.

På stället marsch i finsk opinionsmätning. Men Vänsterförbundet lämnar regeringen

I den senaste mätningen från TNS Gallup för Helsingin Sanomat är Centern, Suomen Keskusta, med 21,5 procent (22,8 procent i förra mätningen, 15,8 procent i riksdagsvalet 2011) Finlands största parti.

God tvåa är högerpartiet Samlingspartiet, Kansallinen Kokoomus, med 19,5 procent (19,4; 20,4).

Trea ligger fortfarande populistiska Perussuomalaiset, Sannfinländarna, med 17,2 procent (16,9; 19,1).

Och först på fjärde plats hittar vi även den här gången Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraattinen Puolue, med 16,3 procent (15,0; 19,1). Den pågående ordförandestriden, där partiordföranden Jutta Urpilainen inför kongressen senare under våren har fått en utmanare i Antti Rinne, tycks i alla fall inte ha påverkat väljarstödet negativt.

Snart kommer SDP också att få ytterligare en ministerpost, en av Vänsterförbundets två ministerposter. Vasemistoliitto har nämligen just beslutat att lämna regeringen. Skälet till detta är att partiet inte ställer sig bakom regeringens budgetändringar, bland annat nedskärningar. Partiets stöd i den aktuella gallupen, 7,5 procent, att jämföra med 7,7 procent (8,1 procent i förra valet), kan förstås också ha medverkat till beslutet.

Kvar i regeringen är däremot den eviga rivalen Vihreä liitto (De gröna), som i förra valet fick 7,3 procent, i förra mätningen 9,0 procent och nu får 8,9 procent. Även De gröna får troligen en av Vänsterförbundets hittillsvarande ministerposter.

Svenska folkpartiet får ett i princip oförändrat stöd: 4,3 procent (4,2; 4,3).

Och Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraattit, får 3,5 procent (3,4; 4,0).

En japansk film i neorealistisk stil

Det händer att TV visar filmer som man gärna hade sett tidigare, men jag såg tyvärr aldrig japanen Yasujirō Ozus ”Föräldrarna”, när den visades på svenska biografer 1964. I original, från 1953, heter den (i transkriberad form) ”Tōkyō monogatari”, vilket ordagrant lär betyda ”Tokyohistoria”.

Det här är en historia om ett gammalt par – Shukishi och Tomi Hirayama (fint spelade av Chishu Ryo och Chieko Higashiyama) – som bor i ett hus i byn Onomichi men beslutar sig för att besöka sina vuxna barn och deras familjer, som de inte har träffat på mycket länge.

De behandlas, när de kommer fram, med all tänkbar vänlighet, men man förstår snart, av till exempel sonens/läkarens (Yamamura So) beteende och barnbarnens reaktioner, att de här plötsliga (och alltför långvariga) gästerna inte riktigt passar in i de här yngre familjernas livsmönster. Ensamma får de åka ut för att bese den stora staden på en guidad turisttur, de skyfflas, åtminstone mentalt, över till andra och blir till och med inbokade på ett hotell där de dock inte stannar mer än en natt på grund av den högludda musiken där, som gör att de inte kan sova.

En enda person ger dem ett vänligt bemötande, änkan till en son som dog under kriget.

Men även alla de här andra bemöter den här historiens gamla par med en artig vänlighet, som möjligen är kulturbetingad, åtminstone var det för en äldre generation i dåtidens japanska samhälle.

Men av annat mot slutet av den filmhistorien förstår man att de är mer berörda än de visar utåt eller ens för varann. Den äldre mannen träffar en kväll en gammal bekant, och på en restaurang dricker sig de som är med där halvt medvetslösa på sake. Han och hustrun beslutar sig för att åka hem till sig – de har sett nog av Tokyo (och av barnen och deras familjer, fast det säger de inte). Och på tåget hem får hustrun, som redan tidigare har visat tecken på något som ser ut som yrselanfall, en kollaps, som hon aldrig återhämtar sig från.

Mot filmens slut får barnen och deras respektive bud om att mamma är mycket illa däran, och sonen/läkaren noterar, för egen del påfallande oberörd, att de nog måste ha mörka begravningskläder med sig, nu när de dess värre är tvungna att åka hem till mamma. En son kommer till och med för sent till föräldrahemmet för att hinna träffa mamman innan hon har gett upp andan. Han står heller inte ut med begravningsmusiken under begravningen och är tvungen att gå ut en stund.

Vid måltiden där hemma efter begravningen börjar ett par av deltagarna paxa på den döda mammans ägodelar.

En mänsklig kontakt uppstår ändå, fast när de flesta redan har åkt hem.

Den döde sonens hustru är kvar, och den gamle änklingen och hon för ett samtal, främst om hennes framtid. Och så ger han henne som present sin döda hustrus gamla klocka. Jag ser den här gåvan symboliskt: Hon var, i motsats till hans egna barn, den enda som hade tid för honom och hans hustru.

Allt detta berättas utan ett uns av sentimentalitet, i en stil som står den italienska neorealismen nära.

Annika Bengtzon jagar sektvänstern

Jag har ett vagt minne av att Liza Marklund en gång i världen ringde mig i min egenskap av expert på sektvänstern, men jag kommer inte i håg om jag i så fall också skickade över mina skrifter i genren – se ovan under Om Enn Kokk – till henne. Jag påminns om det här när jag ser Agneta Fagerström-Olssons filmatisering från 2012 av Marklunds deckare med samma namn från 2003, ”Den röda vargen”.

I filmversionen finns faktiskt en uppräkning av de olika revolutionära sekterna, gjord av Annika Bengtzons (Malin Crépin) journalistkollega på Kvällspressen, Berit Hamrin (Kajsa Ernst), som själv som så många andra av tidens journalister hade en bakgrund i FNL-grupperna. Men den revolutionära cell, som lever kvar i bokens/filmens nutid, Den röda vargen, är tämligen komisk, åtminstone när man möter resterna av den i filmversionen. Detta sagt trots att den vid det laget har tagit livet av ett antal gamla medlemmar, i filmversionen lite oklart varför.

Jag har förstått att Liza Marklund med en av rollfigurerna i boken ville ge igen för någon oförrätt hon ansåg sig ha blivit utsatt för av den tidigare kulturministern Marita Ulvskog, men porträttet i filmversionen ligger mycket långt från verklighetens Marita Ulvskog, som jag råkar känna en smula. Hur som helst hade Ulvskog när hon var minister för mycket länge sen lagt bakom sig de revolutionära idéer hon, liksom många andra, greps av under de unga år då hon var FNLare. Men stora delar av bokens och filmens handling har för att understryka det här, antar jag, förlagts till Luleå, Ulvskogs gamla hemstad.

Nej, finns det någon trovärdig karaktär i de här deckarna är det inte ens huvudpersonen, Annika Bengtzon, utan hennes chef på tidningen, Spiken (Leif Andrée).

Barbro Lindgren får Alma-priset

Barbro Lindgren – med samma efternamn som men inte släkt med Astrid Lindgren – får årets Alma-pris, Astrid Lindgren Memorial Award, på fem miljoner kronor.

Det är henne väl unt – hon är verkligen en lysande barnboksförfattare. Jag vet, eftersom jag har läst henne i mycket stor utsträckning, mycket större än vad som framgår av det halvdussin recensioner jag har lagt ut under Barnkultur på Kulturspegeln. Det här ”nobelpriset” i barnlitteratur bör rimligen också skaffa henne ytterligare unga läsare både här och i andra länder. Köp gärna böckerna. Jag är säker på att priset kommer att följas av en rad nytryck.

Det finns många att välja på, 95 så där och för lite olika åldrar. Böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang. Den självbiografiska serien ”Jättehemligt”, ”Världshemligt” och ”Bladen brinner”. Böckerna om Sparvel. ”Sagan om den lilla farbrorn”. Böckerna om den vilda bebin. Böckerna om Max och om Benny.

Är du i den åldern då man ofta slår ifrån sig och säger att det var länge sen man läste barnböcker, behöver du dem särskilt mycket.

Men ge dem dessutom gärna också till barnbarnen.